Ett utdraget farsdagsfirande

Vi skulle gå på Reginateatern i fredags, och som så ofta i samband med teaterbesök beslöt vi att äta middag ute.

Birgitta beställde bord på näraliggande Hambergs, och när vi – efter att hon hade hämtat biljetterna på Regina – hade fått vårt bord på Hambergs, förklarade hon att detta var min farsdagsmiddag – hon bjöd och lät mig välja mat. Jag valde sejrygg, och det visade sig vara ett utmärkt val.

Hambergs ligger verkligen i centrum, vid Fyristorg, och både det och deras fina fisk- och skaldjursmeny gör att där ofta är fullt. Man sitter nära varann, och kvinnorna vid bordet bredvid, som skulle gå och se ”Mefisto” på Stadsteatern, pratade också med framför allt Birgitta. Och så dök Cecilia Wikström upp, vår lokala folkpartistiska EU-parlamentariker, och ville hälsa och växla några ord – henne känner vi sedan länge. Uppsala har, trots sina storstadsambitioner, kvar mycket av sin småstadskaraktär.

På Reginateatern hälsades vi välkomna av en annan gammal bekant, teaterchefen Paul Kessel. För min del har jag lärt känna honom framför allt genom kulturnämnden, där jag satt för (S) i två perioder. Han lotsade in oss i salongen, i vars främre del man den här gången fick sitta vid småbord – inne i salongen fanns också en bar, där man kunde köpa vin. Också i den här publiken fanns det bekanta till oss, bland annat några partivänner (och några partifiender).

På scenen stod snart finska The Werner Bros. med sin Skiffle Show. Skiffle fordrar ju tvättbräde, och det fanns där, men det myckna ljudet åstadkom de även med gitarr och andra stränginstrument och så förstås frejdigt framförd sång. En kvinna, Kirsi Laamanen, omgavs av Matti Juhani Ruponen och så fyra bröder Tuukkanen: Pasi, Jaakko, Jyrki och Tuure.

Deras musikblandning är fullkomligt osannolik: Mills Brothers, Frank Sinatra, Duke Ellington, Hank Williams, Music Hall och Hip Hop.

Jag som har en viss faiblesse för stilblandningar och stilbrytningar hade kul hela vägen, men jag förstod att min hustru inte riktigt uppskattade till exempel den lyteskomik två av Tuukanen-brorsorna bjöd på med hjälp av sina rätt så runda magar.

I morse väcktes jag så av Birgitta med anledning av att det faktiskt var fars dag. I vår familj får man då presenter av sin hustru, och det blev en del trevliga den här gången också, bland annat Arto Paasilinnas ”Skojarna i örtagården” och två klassiska filmer på DVD: ”I nattens hetta” och så Jacques Tatis ”Semestersabotören”.

Därefter blev det kaffe och smörgåstårta i köket. Birgitta hade gjort en mycket god smörgåstårta med bland annat räkor. Den räckte till lunch också.

På köksbordet stod en amaryllis i knopp. Den finns nu i fönstret i mitt arbetsrum.

Sonen, Matti, har ringt med anledning av att det är fars dag.

Och än är dagen inte slut.

Melodikrysset nummer 43 2011

Min dator är på upphällningen, och jag har varit och köpt en ny och mycket kraftigare. Tyvärr har jag inte hunnit installera den än, så jag har fått sega mig igenom dagens melodikryss.

P4 har barntema i dag, och Anders Eldeman försökte leva upp till det bland annat genom att ha en mycket ung medhjälpare i studion. Några barnvisefrågor förekom också i programmet:

I ”Björnen sover” sägs det att han sover i sitt lugna bo, men här skulle vi på frågan var svara ide.

Inte heller hade jag några svårigheter att sjunga med i den här ordlösa ”Har du sett min lilla katt”.

Och Karlsson på taket har jag både läst och sett som film. Han tar sig fram i luften med hjälp av en propeller, som troligen drivs med något slags motor – vad den går på får vi aldrig veta.

Åtminstone barnslig får man väl kalla även Povel Ramel, men hans sång om Acke Asgam och det övriga som finns i samma sjuka samling – jag har den – är nog kanske inte i första hand tänkta för små känsliga barnaöron.

Hans ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”, som här skulle ge fågelholk, hörde jag för min del i och för sig när jag fortfarande var ganska liten, men det den skildrar är knappast sådant som lämpar sig med barn närvarande.

Bekant för yngre lyssnare – däremot inte för mig – är säkert Chris Medina och ”What Are Words”. Jag ser aldrig svenska Idol, och om dess amerikanska motsvarighet vet jag praktiskt taget ingenting.

Och om jag ska fortsätta på självbekännelselinjen, är Paris Hilton bara ett namn för mig. Hennes ”Stars Are Blind” har jag heller aldrig tidigare hört.

Eric Clapton fyller däremot en hel sektion i mina skivhyllor, så hans röst känner jag omedelbart igen. I dag hörde vi honom i ”River Runs Deep”.

Dogge Doggelito har jag också några CD med. Fast jag kan inte med bästa vilja i världen säga att jag imponerades av hans ”Hippare hoppare” i Melodifestivalen 2010.

”My Fair Lady” såg jag, när jag var ombud på den allra första elevriksdagen 1959. Fast då var det Ulla Sallert som spelade Eliza. Men i dag hörde vi Birgit Nilsson sjunga ”I Could Have Danced All Night”.

”Axel Öhman” sjöng vi på verandan i Juniskär när jag var i folkskoleåren, men jag undrar – med tanke på dagens barntema – om han verkligen är känd bland dagens yngre radiolyssnare.

Inte heller tror jag att de vet vem Nacka Skoglund – alltså han som sjöng ”Vi kommer tillbaka” – var, vilket väl är en förutsättning för att man ska ha en aning om att han kunde göra mål.

För min del går jag nu i mål genom att redovisa svaret på ytterligare en av de frågor, som lite krystat kan sägas ha åtminstone en liten anknytning till barntemat i krysset. Som illustration spelades Stig Olins ”En gång jag seglar i hamn”, och den börjar ”Liten blir stor”.

Sammanfattningsvis: ett ganska krystat kryss var det här, om man ser till dagens barntema i P4.

Shakespeare på Uppsala slott

För oss som har dåligt hjärta och skraltiga ben är Uppsala slott, beläget högst uppe på en brant backe, ett alldeles hopplöst ställe för kulturevenemang. Men vi tog taxi dit, eftersom det som i söndags gavs där lockade: ”Som ni behagar. Shakespeare på Slottet”.

Det handlade om ett konsertprogram med Uppsala akademiska kammarkör under ledning av Stefan Parkman, som vi båda känner sedan Birgittas tid som ordförande i Sveriges körförbund och min tid i Kulturnämnden – självfallet har vi hört kammarkören också, upprepade gånger.

Fast ett renodlat konsertprogram var det inte den här gången, även om det ingick ett uruppförande i programmet, av Carl Michael Bergerheims fina tonsättning av William Shakespeares Sonett nummer 60.; Bergerheim ackompanjerade själv på piano.

Den här sonettens inledning har jag en gång citerat i dödsannonsen för en nära och kär person, vår hyresvärd i Juniskär under alla år, Kjell Nordin:

Som våg på våg mot strandens stenar slå
vårt livs minuter ilar mot sitt slut,
i ständig ström de tränger ivrigt på
och makar undan dem som går förut.

Fast den här gången användes Eva Ströms nya tolkning från 2010:

Likt vågor som har brått mot stenig strand,
så flyr våra minuter mot sitt slut,
där varje våg som kämpar in mot land
mot föregångaren ska bytas ut.

Fast i programmet fanns också exempel på hur Göran O Eriksson tolkade Shakespeare.

Det här var nämligen ett dikt-musik-program. För diktläsning och textpartier hämtade ur ”Trettondagsafton” och ”Som ni vill ha det” stod Stina Ekblad. Minnesvärd var också den häxbrygd ur ”Macbeth” Ekblad serverade. I hennes fall handlade det inte bara om recitativ; hon arbetade i flera fall i nära samklang med kören, även med Stefan Parkman som fick bli objektet för de ganska blandade känslor hon uttryckte med hjälp av Shakespeare.

Inte ens bara ett dikt-musik-program förresten – vi befann oss ju i ett konstmuseum, så på två stora bildskärmar visades i anslutning till det Stina Ekblad och kören gjorde konst, åtminstone delvis med anknytning till Shakespeare. Jan von Bonsdorff hade gjort bildspelet.

I Finn Poulsens regi blev det här programmet något av ett allkonstverk.

* * *

Efter föreställningen gick vi till fots nerför backen – det är lättare – och in på Övre Slottsgatan. När Birgitta i somras låg intagen för hjärtproblem på Akademiska och jag tillsammans med Anna var och hälsade på henne, hade Anna och jag kommit överens om att äta middag tillsammans och sen gå på bio, och eftersom vi skulle gå på Fyrisbiografen hade jag för middagen valt ut näraliggande Koh Pangan. Den gången satt vi utomhus och kunde konstatera att den här thailändska krogen hade bra mat. Sen dess har Birgitta då och då sagt, att även hon gärna ville gå dit.

I går blev det alltså av, och jag hade – utöver att berömma maten – också varnat henne för den mycket märkliga miljön: man sitter i något slags disneylanddjungel uppbyggd av lampor i skärande färger, men då och då släcks lamporna ner och ersätts av ett tropiskt oväder med åskmuller och imiterat regn.

Allt det här upplevde vi alltså en halvtrappa upp i den här restaurangen, allt medan vi njöt av den vällagade ankan och rödvinet vi hade beställt.

Utanverket tar över

När jag ser ”Mefisto” på Uppsala stadsteater, har jag ett handikapp: Jag är inte förtrogen med Klaus Manns original från 1936. Ändå förstår jag av texten i programhäftet, att pjäsens Hendrik Höfgen är ett polemiskt porträtt av en verklig teaterman, Gustaf Gründgen, tidigare socialist men under nazismens framgångsår i Tyskland allt mer en anpassling. När den urkrainske regissören Andriy Zholdak har dramatiserat Manns roman – han har även stått för regi och scenografi – har han valt att understryka det kluvna i Höfgens/Gründgens personlighet genom att helt enkelt dela honom i två, utmärkt spelade av Victor Trägårdh och Eli Ingvarsson.

Frågan är om publiken genomgående förstår det här greppet. Över huvud taget är både de agerande och handlingen i ”Mefisto” svåra att få grepp om. Flera av skådespelarna i ensemblen uppträder i flera roller, och Manns udd mot nazismen synliggörs inte alltid tydligt. Ministerpresidenten (spelad av Gustav Levin), i verkligheten Hermann Göring, har inga av nazismens insignier, och trettiotalets nazifierade Tyskland kan bara anas genom den musik som ibland tillfälligt tränger in på scenen när någon öppnar en viss dörr i dess fond. Fragmentariskt anar man vad avvikarna i detta bruna samhälle kan råka ut för: gamle vännen Otto Ulrich (Mathias Olsson), som Höfgen/Gründgen först räddar, sedan sviker, och den mörkhyade Juliette (Anna Thiam).

Problemet är att mycket av det här drunknar på scenen – där tar utanverket över, med dunder och brak.

Jag ska villigt erkänna att jag – mer än de recensenter jag har hunnit läsa – föll för det här utanverket – i något enstaka fall pladask, skulle man kunna säga, eftersom det stänkte rejält på oss som satt nära den bassäng som fanns till höger på scenen. Det här blev i många avseenden – fysiska övningar som tar andan ur de samtidigt skrikande skådespelarna, män som sitter med bar bak på en toalettring med potta under, kvinnor som exponerar det mesta av sin kropp, kukavsugning som slutar med munnen full av sperma, blodiga köttslamsor, ja ni kan inte ana allt vad man få se på Uppsala stadsteater – en kaskad av äckelmättade detaljer och halsbrytande händelser närmast i farstempo.

Somliga kommer att tycka att det här är provokativt, och jag talar nu inte nödvändigtvis om sexualmoralister. Dagen efter premiären träffade vi förre teaterchefen Finn Pulsen, som nyfiket frågade vad vi tyckte om den här uppsättningen, som han inte hade sett – men han berättade att han hade sett en uppsättning av Zholdak någon annan stans och då hade gått i pausen.

Själv tycket jag att det främsta problemet med allt det här påträngande utanverket är att det tar över föreställningen. Klaus Manns angelägna politiska budskap får man sen leta efter för att få syn på i all den här bråten.

* * *

Efter teaterpremiären hade vi beställt bord på restaurang Ai (Kärlek), som ligger i Amazing Thais gamla lokaler runt hörnet i Bredgränd – Amazing Thai har flyttat runt nästa hörn.

Som tur var fick vi var sin kopp grönt te att skölja ur munnen med efter den häftiga föreställningen på teatern. Vi beställde också in sake att drickas innan vi grep oss an med maten. Ai visade sig vara ett intressant tillskott till floran av japanska restauranger, redan eftersom där inte serveras sushi. Vi valde en pålitlig bekanting – biff Teriyaki, grillat nötkött serverat med ris, misosoppa och kimchisallad. Gott och klart prisvärt. Till maten drack vi australiskt rödvin.

Tolvskillingsoperan i moderniserad form

Jag har sett Bertolt Brechts och Kurt Weills ”Tolvskillingsoperan” i några olika scenversioner, senast på Stockholms stadsteater – läs min utförliga recension, som också omfattar hela bakgrunden till pjäsen, ovan under Kulturspegeln, Teater.

Riktigt lika lysande är kanske inte Dennis Sandins (regi) nya uppsättning på Uppsala stadsteater, men den är ändå på många sätt högst sevärd. Skådespelarna i de bärande rollerna – Robin Keller som Mackie Kniven, Göran Engman som Jonathan Jeremiah Peachum, Lolo Elwin som Celia Peachum, Mari Götesdotter som Polly Peachum, Åsa Forsblad Morisse som Jenny, Aksel Morisse som Tiger Brown – gör dock alla bra ifrån sig.

Brechts och Weills verk, som i sin tur bygger på John Gays ”Tiggarens opera”, är ju inte bara teater utan famför allt ett musikdramatiskt verk, vilket sätter skådespelarnas på Uppsala stadsteater sångliga förmåga på prov. Några av dem har sjungit tidigare och flertalet klarar sin uppgift bra. Särskilt bra, när det gäller sången, är Lolo Elwin som Celia Peachum. En ensam pianist, Sanna Hodell, står för ackompanjemanget och gör det med bravur – men visst både lät det och svängde mer i Stockholms stadsteaters uppsättning, där en grupp ur den svenska jazzeliten stod för musiken.

Brecht omarbetade sin ”Tolvskillingsoperan” (”Die Dreigroschenoper”, med urpremiär 1928) flera gånger, bland annat för att skala av romantiska och sentimentala drag i handlingen och i stället synliggöra skillnaden mellan rollen och den skådespelare som kreerar den. Man kan väl inte säga att alla de agerande i uppsalaföreställningen lyckas balansera det känslomässiga utspelet med distans och ibland blir de många sångnumren lite av kabaréframträdanden, men åtminstone scenografin arbetar aktivt med Brechts verfremdungseffekt: textprojektionen i fonden annonserar i förväg vad vi härnäst kommer att se och moduler snarare än rum och möbler utgör den rekvisita, som de agerande, när de inte agerar, sittande på stolsrader på ömse sidor om scenen, använder sig av.

”Tolvskillingsoperan” är, med sin cyniska exponering av vad det kapitalistiska samhället gör med människorna, ju en i hög grad politisk pjäs. Uppsalaföreställningen synliggör kanske inte det politiska perspektivet maximalt, men visst går även det fram, till exempel genom replikerna ”Vad är en kofot mot en aktie?” och ”Vad är ett bankrån mot att starta en bank?”.

Sammanfattningsvis: Gå och se den här föreställningen. Mina små invändningar till trots är ”Tolvskillingsoperan” på Uppsala stadsteater väl värd att se.

* * *

Efter föreställningen åt Birgitta och jag, innan jag för min del skulle åka tillbaka till Öregrund, middag på China Garden på hörnet bredvid Stadsteatern. Vi åt anka Chezuan, som vanligt starkt och smakrikt anrättad.

Manlig ensamhet och utlevelse

En underman är den atletiskt byggde man som bär upp den vackra och viga dam som strålkastarljuset alltid är riktat på i parakrobatik. I Cirkus Cirkörs föreställning ”Undermän” – idé, regi och musik Olle Strandberg, just nu aktuell på Reginateatern i Uppsala – är dock de tre undermännen Andreas Tengblad, Mattias Andersson och Mattias Salmenaho utan sina kvinnliga partners. Med detta som underliggande tema genomför de en föreställning.

Detta gör de med enastående kroppsstyrka, vighet och precision.

Tyngdlyftningselementen är de som berör minst. Jag såg att några i publiken var framme vid scenen och försökte lyfta tyngderna, som för att kolla att de verkligen var så tunga – men det var de. Men annat, som de akrobatiska hoppen och balansakterna och lättheten i numren med en man roterande i en stor snurrande hjulring, var verkligen imponerande, och publiken jublade.

Imponerande är också att de här tre viga och muskulösa männen, förstärkta med Olle Strandberg, lyckas exekvera en myckenhet av musik, en musik som spänner över en vid båge från tango till rockmusik.

Musiken underströk, som bäst, både saknaden efter deras försvunna kvinnliga partners och den fysiska utlevelsen i de nummer de själva exekverade på scenen.

Jag har två invändningar mot den här föreställningen. Den första är att saknadstemat kanske inte går fram fullt ut – det blir en övervikt för de annars nog så skickliga cirkustricken. Den andra är att jag inte riktigt förstår poängen med att den inledande monologen görs på engelska – till och med presentatörerna på vanliga cirkusar brukar ju tala svenska, om än ibland med brytning.

Men det är inte menat som verkligt allvarliga invändningar. Liksom den övriga publiken var jag på det hela taget imponerad.

* * *

Föreställningen var bara någon timme lång, så Birgitta och jag hade beslutat oss för att gå ut och äta middag efter den.

Men först var det en liten mottagning på Reginas övervåning med artisterna närvarande. Bland de övriga inbjudna fanns bland annat en dam jag kände igen, inte bara för att jag brukar höra henne i radions ”Odla med P1”. För nu ganska länge sedan, när jag för en gångs skull var ensam på konsert i Musikens hus eftersom Birgitta på grund av något annat värv inte kunde gå, fick jag i stället bredvid mig på Birgittas abonnemangsplats radiojournalisten Lena Redin, hon med ”Odla med P1″. Vi pratade då med varann: hon visste uppenbart vem jag var och berättade om den gången då hennes dotter hade frågat mig om något i ett elevriksdagsärende. Den här gången var det Lenas man som tog upp den gamla historien, men Lena och Birgitta, som aldrig har träffat varann förut, pratade ganska mycket om trädgård med varann.

Efter mottagningen gick jag och Birgitta alltså ut och åt middag. Vi hade från början tänkt gå till ett annat ställe, men chefen för Reginateatern Paul Kessel, som vi båda känner sen gammalt, rekommenderade oss ett ställe snett över gatan, Oasia på Drottninggatan 9 – han till och med knatade över gatan och hämtade meny åt oss. Så vi slog till och gick dit.

Oasia är en ganska stor restaurang, inrymd i det som förr i världen var Stadt, men till vår förvåning fann vi att vi kom att sitta tämligen ensamma i restaurangen; varför vet jag inte, men kanske kan det ha att göra med att centrum för Uppsalas krogliv har flyttats till trakten runt Musikens hus och Centralstationen. Nå, det gjorde inget, för det vi valde att äta var verkligen gott och vällagat: de sju dödssynderna, smakrika godbitar från jord, trädgård och hav.

Sommar med Ghita Nørby

Ghita Nørby må vara en mycket skicklig skådespelerska, men hennes Sommar-program i dag kom inte alls upp till den nivån. Hon gjorde nog sitt allra bästa för att möta den svenska radiopubliken, till exempel genom att prata svenska, men innehållsligt blev det här – trots att programmet skulle innehålla ett antal ”kryss” i hennes liv – inte alls något av de bättre programmen i serien, tvärt om. Sommar-pratet vindlade hit och dit utan att någonsin bränna till.

Musikaliskt började hon, kanske för att visa sina varma känslor även för Sverige, med att spela den dansk-svenska gruppen Swe-Danes, där ju, utöver Svend Asmussen ocb Ulrik Neumann, också Alice Babs ingick, och de lät ju inte oävet. Själv fick jag mig – i samband med att hon berättade om sitt samarbete med Ingmar Bergman – till livs ett pianostycke med min mycket skickliga landsmaninna, pianisten Käbi Laretei, som ju en tid var gift med Bergman.

Men, för att återvända till mitt intryck av Nørbys sommarprat: det blev just bara prat. Tänk om hon i stället hade kunnat säga något intressant om till exempel Ingmar Bergman!

Melodikrysset nummer 33 2011

Dagens melodikryss var bitvis svårt.

”Ain’t Givin’ Up” sjöngs uppenbarligen av någon som heter Lisa, sa mig ledbokstäverna. Men vilken Lisa? Lisa Lovbrand (egentligen Lövbrand) har jag googlat mig fram till. Men henne har jag veterligen aldrig hört förut.

Märkligt nog hade jag problem också med en Elvis-låt, vars svenska titel Eldeman sökte. Svarsordet borde av det jag hade klarat att döma bli ”igen”, vilket styrktes av att jag kom i håg den amerikanska titeln som ”When My Blue Moon Turns To Gold Again”. Jag fick googla ganska länge för att få mitt svarsförslag att passa med en svensk titel: ”Du har gjort min gråa värld till guld igen”. Min okunskap på den här punkten har alldeles säkert att göra med att jag ogärna lyssnar på dansbandsmusik, till exempel Vikingarna, som – visade min googlesökning – har spelat in den.

Då är jag mycket mer förtrogen med OD, Orphei Drängar, i Uppsala. Birgitta och jag går regelbundet på deras konserter; Birgitta är förresten så kallad moster i OD. I dag hörde vi dem i ”I bröllopsgården”, den med ”stampa takten, pojkar”.

För egen del är jag förtrogen också med andra typer av ”Noice”. I dag hörde vi dem i sjuttiotalshiten ”En kväll i tunnelbanan”.

Och för att fortsätta på linjen höga ljud: ”Avestaforsens brus” med Olle Johnny skulle i dag ge oss svaret Avestaforsen.

Därmed är vi samtidigt inne på avdelningen geografifrågor.

Evert Taubes glade bagare fanns till exempel i San Remo.

Och i Värmland utspelar sig som bekant ”Det var dans bort i vägen” med text av Gustaf Fröding. Musiken skrevs redan 1899 av Helfrid Lambert.

Riktigt så gammal är ju inte ”Vi har så mycket att säga varandra” med text av Åke Söderblom och musik av Jules Sylvain. Men den inspelning Annalisa Ericson gjorde av den känns ungefär lika avlägsen när man i dag lyssnar på radio.

Detsamma gäller den gamla Ernst Rolf-revyslagdängan ”Ju mer vi är tillsammans”.

Jag önskar verkligen att äldre schlager inte bara spelades oftare utan också i mixade musikprogram i stället för att vara förvisade till särskilda musikaliska radioreservat.

De borde alltså spelas tillsammans med färskt material som den alldeles utmärkta melodifestivallåten ”Oh My God” med The Moniker, egentligen Daniel Karlsson.

Eller varför inte ”Två mörka ögon”, som Sven-Ingvars låg på Svensktoppen med i 71 veckor 1991-1993, den som vi i dag hörde på spanska med Sven-Erik Magnusson, ”Tus ojos lindos”.

Över huvud taget gillar jag inte musikaliska reservat; dansmusik kan mycket väl, som i dagens melodikryss, spelas i samma program som till exempel musikalmusik. Antas den publik som gärna hör på Sven-Ingvars bli störd av att höra Mikael Samuelssons skolade röst i ”Fantomen på Operan” och vara för obildad för att ha snappat att fantomen bar mask?

I dag går vi i mål, dubbelt, med Walt Disney. Mot honom finns det förvisso berättigad kritik att rikta – en del av det hans studios har gjort genom åren är för glättat och utslätat – men flera av hans tecknade filmer med klassiska sagomotiv är faktiskt suveräna filmskapelser i sin egen rätt. Det gäller absolut ”Snövit och de sju dvärgarna” och det gäller också ”Askungen”. De här filmerna innehåller utstuderat skickligt gjorda partier.

Sommar med Ubah Musse

När jag lyssnar på Sommar med somaliskan Ubah Musse, får jag först skärpa öronen för att uppfatta allt – mer än när jag i går lyssnade på Karl Ove Knausgård, som talade på norska. Hennes språk är mycket vårdat och hennes manus minutiöst genomarbetat, men hennes intonation avviker från den nordiska. Jag hör förvisso inte till de där stollarna som anser att hon därför borde förbjudas att tala i radio – det är verkligen utmärkt att människor som Ubah Musse får komma till tals även i Sommar-programmen – men jag förstår samtidigt hur de där stollarna, av vilka ett par under den senaste tiden har skrivit inlägg på min blogg, reagerar.

Jag är någorlunda bekant med det Rinkeby där Ubah Musse sedan länge bor: Där bor också sedan årtionden vår Anna, och hennes tre döttrar har bott där allt sedan de föddes. Koncentrationen av invandrare i just Rinkeby har naturligtvis dubbla sidor. Ubah Musse berättade i sitt sommarprogram om den glädje hon kände när hon kom till Rinkeby och där träffade och blev hjälpt av andra somalier. Men naturligtvis hade hennes svenska intonation blivit helt annan om hon, likt mig, som flykting hade hamnat i en liten by utanför Sundsvall, där det inte bodde några andra landsmän än de i den egna familjen.

Ubah Masse är student och skådespelare, har fått en egen pjäs uppförd av Riksteatern. Hon har således kommit långt i sin inväxt i det svenska samhället.

Jag har inte sett hennes pjäs, men av det jag har läst om den förstår jag att den liksom hennes sommarprogram är självbiografisk och har många likheter med det hon i dag hade att berätta. Kriget i Somalia gjorde att hon, ensam i sin kärnfamilj, kom att följa med en faster till Sverige, och hon berättade utan dramatiska överdrifter om hur det var att hamna i ett nytt land med en helt främmande kultur och ett helt främmande språk. Några av de svenskar som tog hand om henne skildrade hon med värme, medan den brutalt agande fastern, som hon därför skildes från, inte omfattades av samma varma känslor; man förstod också, utan att hon fördjupade sig i det, att det kaos och den förstörelse som drabbade det ungdomsflyktinghärbärge, där hon placerades, berodde på några andra intagna.

Som en röd tråd och ett ständigt trauma i programmet löpte moderns frånvaro: programmet var i långa stycken uppbyggt som repliker riktade till den saknade och älskade mamman. Programmets klimax, eller kanske snarare känslomässiga antiklimax, blev sedan hennes resa, så småningom, tillbaka till Somalia. Modern, som hon då hade varit skild från i 14 år, valde då att stanna kvar i krigens och klanernas Somalia, och det här mötets riktigt stora tragedi var uppenbart att det inte längre fanns någon tillräckligt djup känslomässig relation kvar mellan dem. I det här stycket skälvde Ubah Musses berättelse av sorg.

Som sig bör innehöll Ubah Masses program en del musik från den del av Afrika hon ursprungligen kommer från men också rap, Nina Simone, Bob Marley, Eric Clapton – och svenska Orup med ”Regn hos mig”.

Sommar med Vicky von der Lancken

Dagens Sommar-pratare, Vicky von der Lancken, har jag mött inte bara i form av hennes teaterproduktioner – jag har till exempel sett ”Singin’ In the Rain” på Oscarsteatern i Stockholm; kolla gärna under Kulturspegeln, Teater. Jag har faktiskt också träffat henne. Birgitta och jag var bjudna på middag hos dåvarande landshövdingen i Stockholm, Ulf Adelsohn, och jag fick då Vicky (som egentligen heter Birgitta även hon) till bordet.

Nå, det betyder ju inte att jag känner henne. Genom hennes Sommar-program fick jag veta oändligt mycket mer om hennes liv.

Programmet började mycket starkt, med berättelsen om hur hon i mycket unga år fick styvföräldrar som hon älskade och trodde var hennes biologiska föräldrar. Vicky von der Lancken visade sig dessutom vara en mycket god berättare med både gestaltningsförmåga à la teater och dramatiskt talang. I programmet fick vi också veta hur det sen gick: hur den styvmor som, efter det att den hon trodde var hennes mor hade dött i cancer, slängde i ansiktet på henne att hon var adopterad. Senare i programmet berättade hon också om hur hon kontaktade först sin biologiske pappa, en besvikelse, sen även sin biologiska mor med vilken hon fick bra kontakt. Hon upptäckte då att hon till och med hade syskon som hon inte hade känt till.

Starkast i hennes berättelse var de partier som hade att göra med den här familjehistorien, också bushistorierna från skoltiden.

I övrigt var programmet spretigare. Jag fick inte riktigt grepp om hennes livspussel som omfattar så vitt skilda ting som YTF och Tältprojektet samt kommersiella produktioner på olika scener och teatrar. Mycket av det senare har säkert varit pekuniärt givande, annat troligen mer riskabelt. Av programmet framgick att hon ibland har kastat sig huvudstupa in i nya och svårbedömda projekt, och kanske finns där den förklaring som uteblev även här, när hon berättade om den ganska långa fängelsedom hon fick efter att ur det egna bolaget ha tagit ut en stor summa pengar med hjälp av en falsk faktura.

Jag tyckte faktiskt också att det fanns något ganska lättvindigt över hennes sätt att – utan närmare förklaringar – berätta om hur hennes före detta man, han som har gett henne efternamnet von der Lancken, gick under i spritmissbruk.

Med tanke på Vicky von der Lanckens mångåriga jobb i musikbranschen tyckte jag hennes musikval i Sommar-programmet var ganska konventionellt, ofta på ett nästan lite spekulativt sätt känslosamt och känslomässigt knutet till händelser hon pratade om. Men för all del: visst hörde jag gärna en stump ur hennes uppsättning av ”Singin’ In the Rain”.