Melodikrysset nummer 7 2017

18 februari 2017 12:56 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

I morse gick jag upp lika tidigt som jag brukar på lördagsmorgnarna men fick vänta en extra halvtimme på Melodikrysset – så här års anses skidåkning vara viktigare än ett av både mig och många, många andra älskat musikprogram.

Man kunde lika gärna ligga kvar i sängen och ägna sig åt snarkning. Detta apropå att Evert Taubes ”Nocturne” / ”Sov på min arm” förekom i dagens kryss.

Jag vet inte om det är en tillfällighet, men i samma kryss förekom också ”Drömmen om Elin”, Calle Jularbos bearbetning av ”Borgholmsvalsen”.

Och ”Kungens lilla piga” har väl sjungits som godnattsång. Fast spelar man den i den version vi i dag hörde, med Göran Ringbom och Lasse Åberg, somnar väl inte ungen.

Ett par filmanknutan frågor fanns det förstås också i dagens kryss.

New York, New York” sjöngs av Liza Minnelli i filmen från 1977 med samma namn.

Och ”Singin’ In the Rain” förekom i filmen med samma namn från 1952. I den sågs Gene Kelly och Debbie Reynolds i huvudrollerna, men här skulle vi komma fram till – lätt för mig som både har sett och har filmen – att man för att kunna sjunga i regnet bör vara utrustad med regnrock.

Vi fortsätter på det amerikanska spåret med ”The Perfect Year” ur ”Sunset Boulevard”. Den senare är ursprungligen en amerikansk film men gjordes till musikal av britten Andrew Lloyd Webber. Och här sjöngs låten av svenskan Myrra Malmberg.

Då är vi samtidigt inne på brittisk musik. Rätt tidigt i krysset hörde vi Oasis, med Liam och Noel Gallagher som frontfigurer, i ”Don’t Look Back In Anger”. Den här titeln måste för övrigt rimligen vara en polemik mot titeln på en klassisk teaterpjäs, John Osbornes ”Look Back In Anger” (här i Sverige ”Se dig om i vrede”).

Ett brittiskt inlån gjorde Hasse & Tage i sin ”88 öresrevyn” på Skeppet 1970-1971. Birgitta och jag var förstås där, i Värtahamnen, och hörde dem sjunga ”Ett glas öl”, vars original skrevs av paret Flanagan & Allen. Man kunde både äta middag och ta ett glas öl där på Skeppet – mycket trevligt alltihop!

Hasse & Tage var en gång i världen sossar, uppträdde till och med i socialdemokratisk valreklam. Kanske märkligare är att jag en gång på en socialdemokratisk valvaka har sett Alexander Bard, men han rörde sig sen ganska snart politiskt vidare.

Jag har inga horn i sidan mot honom för det. ”Give My Life” med Army of Lovers, bland andra Bard, är ett förträffligt nummer i sin genre.

Men jag hör också till dem som kan lyssna på Richard Wagner, i dag ”Valkyrian”, utan att av politiska skäl döma ut honom och hans verk.

Och så är det då bara allra sista frågan kvar. Det vi hörde var en finsk version av ”Det börjar verka kärlek, banne mig” från 1968, och den var knappast ett exempel på det röda vi förknippar med detta år. Men en hygglig schlager var det.

Mittåt: Jag glömde ju att redovisa titeln på en älskad gammal schlager, ”Kan du vissla, Johanna?”, i dag kanske mest känd genom en mycket känd och älskad film, som brukar visas på julafton. Liksom Per Oscarsson i den börjar jag tydligen bli gammal. Men jag är inte död än.

Dansteater och drömspel

5 februari 2017 22:47 | Musik, Prosa & lyrik, Teater | Inga kommentarer

Under föreställningens gång avbröts Birgitta Egerbladhs (regi och koreografi) ”Som i en dröm” bara få gånger – Lindy Larssons glänsande dansnummer är ett undantag – av långa och stormande applåder. Men vid premiärföreställningens slut i lördags var publikens entusiasm helt uppenbar, och även jag och Birgitta applåderade av uppskattning.

Låt oss ta skådespelarna först, fem kvinnor och fem män – en av männen, Eli Ingvarsson, uppträdde dock i några scener som kvinna, en skallig sådan. Två av kvinnorna, Åsa Forsblad Morisse och Mikaela Ramel, hör till Uppsala stadsteaters mer kända skådespelerskor, och de gjorde berömvärda insatser även i det här fallet. Också Bianca Cruzeiro och Jytte Johnsson gjorde väl ifrån sig, men den skådespelerska som slog mig mest med häpnad var nog Emelie Wallberg. Två av männen är redan nämnda, men det var inget fel på de övriga tres insatser heller: Bashkir Neziraj, Logi Tulinius och Christer Olsson. (Den här föreställningen lekte för övrigt också med homoerotik, men för egen del känner jag inte någon dragning till just det.)

De rollgestalter de spelar har inga namn eftersom det vi i publiken får ta del av är scener extraherade ur en för de flesta av oss ganska vanlig verklighet. De här scenerna görs mer visuellt än verbalt, och när det förekommer namn och igenkännbara rollfigurer, handlar det om inklipp från kända verk av författare som Ibsen, Strindberg och Shakespeare – fler kunde nämnas. Också den musik som används i föreställningen är lånad från kända komponister och artister; själv känner jag till exempel genast igen en bit ur en av Allan Edwalls visor. Långt fler kunde även i det här fallet nämnas vid namn, men jag vill undvika att locka er att tro att det här är något slags traditionell musikteaterföreställning.

För det är inte det heller. Det här är en blandning av dansteater och drömspel, ganska svår att beskriva för dem som inte själva har varit på teatern och sett föreställningen.

Det har inte ens funnit ett manus, alltså en färdig text, att utgå från. Regissören, samtidigt koreografen, har tillsammans med skådespelarna lekt, prövat sig fram och på så sätt till slut hittat innehåll och rörelsemönster för de olika scener som har ordnats in i föreställningen.

Ibland önskar man, att hon hade sovrat och kapat mera, men samtidigt är tillräckligt mycket faktiskt lysande.

Melodikrysset nummer 4 2017

28 januari 2017 13:07 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken, Varia | 8 kommentarer

Vi somnar sällan före midnatt, och på fredagskvällarna håller ju redan TVn en sysselsatt ganska länge. Ändå kom jag upp halv åtta i morse, pigg och utvilad.

Jag hade heller inte några större problem med dagens melodikryss.

En enda fråga låg helt utanför det jag kunde, men eftersom den illustrerades med Peter Himmelstrands ”Det börjar verka kärlek, banne mig”, kunde jag den vägen googla mig fram till att den också har sjungits in av någon som heter Linda Rapp. Henne hade jag aldrig tidigare hört talas om.

Också dagens allra första fråga, den om en TV-serie, kunde ha legat helt utanför min kunskapssfär, detta eftersom jag aldrig ser TV-serier, men ”Skärgårdsdoktorn” känner jag ändå till, minns till och med signaturen till – dessutom har melodin komponerats av den mycket skicklige Stefan Nilsson.

Barnkultur i olika former har alltid roat mig, också som vuxen – men jag läste också böcker, skrivna för vuxna, redan när jag själv var barn.

Alltså köpte jag i Nilssons kiosk i Juniskär (min hemby i dåvarande Njurunda kommun, numera en del av Sundsvall) och läste i mycket unga år Oscar Wildes ”Spöket på Canterville” (”The Canterville Ghost”, 1877). (Stig Järrels uppläsning har jag däremot aldrig hört förut.)

Självklart har jag både själv läst och för några av barnen sängläst C S Lewis’ sjubandsverk ”Berättelsen om Narnia”, utgiven 1950-1956. Jag vet att jag har sett en tidig filmatisering i TV, men jag gissar att den musik som i dag spelades i krysset var hämtad ur någon senare filmatisering.

Jag har köpt Hergés seriealbum om Tintin för barn och barnbarn, men jag har dem också i mitt eget serieförråd i sommarhuset i Öregrund, och jag vet att dottersonen Viggo (och hans mor, Kerstin) en jul blev mycket glada, när jag i julklapp åt Viggo hade köpt samtliga tintinfilmer. Allt detta för att Eldeman i dag ville ha följande två ord: Tintin och äventyr.

Claes Janson är en välkänd profil i Uppsalas musikliv; själv har jag hört honom live på Reginateatern, och jag har självfallet också skivor med honom. I dag hörde vi honom i en engelsk version av Hans Alfredsons ”Jag vill ha blommig falukorv till lunch, mamma”, som ju innehåller en mycket säregen specifikation, när det gäller maten.

Cornelis Vreeswijk har jag inte bara allt av och med på skiva. Jag har en gång i världen engagerat honom i juryn till den valvisetävling jag hade i Aktuellt i politiken (s) på den tiden då jag var chefredaktör, och hustrun har haft hans medverkan på valmöten. I dag skulle hans ”Somliga går med trasiga skor”, en sång som inte heller den saknar politisk/social udd, av någon anledning leda oss till singularen sko.

Gamla schlager är också mitt bord.

I en av dagens dubbelfrågor, i det här fallet en där Eldeman efterlyste två förnamn, fick vi höra dels ”Evert”, skriven av Eddie Meduza (som egentligen hette Errol Leonard Norstedt), dels ”Fia Jansson”, även känd som ”August och Lotta”. Båda de här låtarna har Eldeman tidigare använt i krysset.

Runt 1950 hörde jag och blev mycket förtjust i Sven Arefeldts ”I en roddbåt till Kina” (”Res med mig Stina, i en roddbåt till Kina”), i original ”Slow boat To China”. Och åter förvandlade Eldeman det man då använder, åror, till singularen åra. Använder man bara en åra är det väl tveksamt om man över huvud taget kommer till Kina.

Av lite senare datum, från 1970, är Siw Malmkvists insjungning av ”Regnet det bara öser ner”, Burt Bacharachs ”Raindrops Keep Fallin’ On My Head”. Fast i dag hörde vi den på engelska med Dionne Warwick.

Spelman på taket” ska jag snart se på Uppsala stadsteater – det är en julklapp från hustrun. I dag hörde vi Jan Malmsjö ur den sjunga ”Om jag hade pengar”. Musikalen, av Jerry Bock och Sheldor Harnick, bygger i sin tur på Sholem Aleichems bok på jiddish 1894.

Slutligen är det bara en aria kvar. Den vi hörde är, tror jag, hämtad ur Gaetano Donizettis ”Lucia di Lammermoor”. Den har vi sett i Tallinn vid ett av mina tidiga återbesök i mitt gamla hemland Estland. (Här tog jag miste. Det vi hörde var en aria med Nattens Drottning ur W A Mozarts ”Trollflöjten”.)

Det är nu ganska länge sen jag var i Tallinn och Estland. Men jag läser dagligen två estniska dagstidningar på nätet, Eesti Päevaleht och Postimees, och så kollar jag varje dag de estniska socialdemokraternas hemsida.

Politisk musik från det forna DDR

24 januari 2017 22:54 | Musik, Politik, Teater | 10 kommentarer

Jag har en av Sveriges största samlingar av politisk musik, på skiva och i sångböcker, har också själv redigerat ett par sångböcker med politiska sånger samt skrivit mapptext till skivor med politiskt innehåll. Det som ingår i mina samlingar är inte bara socialdemokratiskt material. Självklart innehåller min samling också till exempel kommunistiskt material, detta redan av skälet att socialdemokratins sångskatt också omfattar sånger som efter den kommunistiska rörelsens utbrytning sjöngs också i den nya politiska förgreningen, med samma text som tidigare eller med en modifierad eller ny text. Till det kommer att politiska vänsterrörelser har varit flitigare än de borgerliga partierna på att använda just sången som vapen. Åtskilligt i den kommunistiska sångtraditionen går naturligtvis inte att använda i den reformistiska delen av arbetarrörelsen, men man kan å andra sidan inte heller förneka, att till exempel ett politiskt mycket klandervärt samhälle som det östtyska rymde en rad teatermänniskor, sångskapare och artister som har lysande konstnärliga, ibland också faktiskt politiska sidor. Jag kan nämna till exempel Bertolt Brecht, Paul Dessau, Hanns Eisler, Gisela May, Helene Weigel och, faktiskt under en period, Wolf Biermann. Lotte Lenya har även hon, genom sitt äktenskap med Hanns Eisler och sina insjungningar av Brecht-texter, anknytning till den här gruppen.

Jag har dem alla på en mängd skivor, Brecht också i en mängd böcker samt på skiva: 20 CD med hela hans dramatik på tyska (jag har faktiskt en gång systematiskt lyssnat mig igenom allt det här!) och så en obeskrivligt rolig platta där hans förhörs av kommittén för kartläggning av oamerikansk verksamhet.

Den här inledningen är föranledd av att vi i förra veckan hade en återträff (seminarium plus middag) för gamla laboremiter från tidigt sextiotal här hos oss, och några av dem hade då med sig presenter. Av gamle vännen Nils-Åke Ericsson, som kommer i håg min vurm för politisk musik, fick jag i present dubbel-LPn ”100 Jahre deutsches Arbeiterlied. Eine dokumentation” (Eterna 8 10 015/16, 1973). Nils-Åke hade med mig i åtanke köpt ett begagnat exemplar med rätt medfaret konvolut men två helt orepade vinylskivor.

Ser man till sånghistorien i tysk arbetarrörelse, eftersom skivan utgavs i det dåtida DDR givetvis med tonvikt på den kommunistiska delen av den, täcker den åtminstone delvis också sådant som är känt bland tyska och andra socialdemokrater.

Som sig bör inleds den här sångsamlingen med ”Internationalen”, tyvärr i en lite för snabb och hurtig inspelning.

I ganska många fall har jag invändningen att materialet inte görs som unisont sjungna arbetarsånger ska låta och alltför ofta musikaliskt beledsagas av radioorkester, uppenbart mer van vid symfonier – den som sjunger solo betecknas till exempel som baryton och den övriga sången exekveras av en professionell kör.

Det här gör att jag ibland kanske inte uppfattar de musikaliska möjligheter originalen kan tänkas rymma.

Men framför allt sådant som väcker igenkännandets minnen väcker återhörandets glädje hos mig: ”Brüder zur Sonne, zur Freiheit”, ”Lied der Jugend” (”Det unga gardet”), Brechts-Eislers ”Solidäritetslied”, den klassiska koncentrationslägersången ”Die Moorsoldaten” och Paul Dessaus och Karl Ernsts sång ”Die Thälmann-Kolonne”, framförd av Ernst Busch och en kör av tyska spanienfrivilliga.

Under lyssnandet har jag också haft nytta av en östtysk sångbok som jag 1968 fick i present av min gamle kompis Anders Thunberg, känd bland annat som journalist på Dagens Eko, ”Mit Gesang wird gekämpft. Lieder der Arbeiterbewegung” (redaktör Inge Lammel, Diez Verlag, Berlin, 1967).

För egen del har jag aldrig varit i DDR, och till Östberlin kom jag först efter murens fall.

Livet som komedi

21 januari 2017 16:52 | Teater | Inga kommentarer

I en av våra många bokhyllor finns ett femtontal böcker av Anton Tjechov, de flesta av dem novellsamlingar, men bland det han har skrivit finns också kortromaner och verk för scen. Min läsning av Tjechov ligger före bloggeran, men här på bloggen finns i alla fall recensioner av teaterpjäserna ”Körsbärsträdgården” och ”Morbror Vanja”, den senare mer känd som ”Onkel Vanja”.

Neil Simon har transformerat ett antal av Tjechovs noveller för scenbruk, och det här verket kallas i Kristin Olsonis översättning för ”Nysningen”. ”Nysningen” gavs i somras som utomhusföreställning på Marsvinsholmsteatern i Ystad, i regi av Axel Morisse.

Han är ju knuten till Uppsala stadsteater, så när det råkade bli en veckolång lucka i repertoaren där, föll det sig naturligt att ge ”Nysningen” även här. Åsa Forsblad-Morisse hade ju redan lärt in en av rollerna, och Axel Morisse kunde som ansvarig för ystadsuppsättningen rimligen det mesta av texten. De två återstående rollerna hade i Ystad spelats av Minna Treutiger och Hugo Embretsson, och det visade sig, att de kunde ställa upp också den här gången. Morisse står fortfarande för regin, så jag antar att det vi såg på uppsalapremiären i torsdags var en upprepning av marsvinsholmsföreställningen, och för det talar också en del friluftsteaterartade scenarrangemang.

Det finns i Tjechovs prosatexter element av lätthet och elegans, men det är klart att man, när man transformerar några av dem för scenbruk inför delvis teaterovan publik, gärna lockas att lägga hela tonvikten på det lättsamma och skrattlockande. Men till exempel titelhistorien görs med så gott humör att man gärna skrattar och applåderar. Historien om hur man med alldeles bestämda avsikter försöker locka en redan gift kvinna upprepas i olika varianter än i dag, men för egen del kände jag ett visst motstånd – moraliskt om ni vill – mot den historia där en fader försöker göra sin son kunnig om erotikens mysterier genom att för ändamålet hyra en prostituerad.

Kontentan av den här föreställningen blir att livet är en komedi, ibland rena farsen.

Fast ibland är ju livet också en tragedi.

Melodikrysset nummer 3 2017

21 januari 2017 12:13 | Barnkultur, Film, Handel, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag drabbas med ojämna men återkommande tillfällen av trassel med min datauppkoppling, men som tur var lyckades jag i dag ändå få Google att fungera i en dator på annat håll i lägenheten.

Och i dag var jag beroende av att ha en fungerande dator redan för att Melodikrysset innehöll en hel del som jag inte skulle ha klarat utan att använda Google.

Vi kan som exempel ta ”Spanish Johnny” med Emmylou Harris (som jag har på skivor) och – ja, vem? Jo, Waylon Jennings, som jag förstås har hört tillsammans med andra men mer kända.

Och inte var det lätt att känna igen Led Zeppelins ”Stairway To Heaven” i den version vi hörde med Rodrigo & Gabriela.

”Gamle Svarten” var oerhört svår att känna igen inte bara för att den här spelades med helt annan text utan minst lika mycket för att melodin också var svår att känna igen i den här versionen. Men till slut skrev jag på min kladd ”Gamle Svarten?”, alltså med ett frågetecken efter, och det verkade stämma med frågan vad djuret gör när det låter, det vill säga gnäggar.

Sen fanns det också andra djur i det här krysset. Lejonet Elsa, hon som skulle ge oss svarsordet lejon, har ju förekommit tidigare i krysset, men Tiger i ”Nalle Puh” minns jag faktiskt inte i sånglig form, här på svenska med Tomas Hellberg. Den låt som skulle ge oss det sökta ordet tigrar heter, om jag har hamnat rätt, ”Någon som jag”.

Om vi håller oss kvar i barnkammaren kan vi då ta en yngre Linus Wahlgren, som vi hörde i ”Jag är en astronaut”.

En massa barn förekommer också i ”Sound of Music”. I det här fallet hörde vi dem tillsammans med Carola i ”Do Re Mi”. Själv har jag bara sett filmversionen, med andra agerande.

För säkerhets skull inledde Anders Eldeman också krysset med Carola, då tillsammans med Magnus Uggla i ”Jag vill ha dig baby”.

Loa Falkman funkar inte särskilt bra i ICA-reklamen – bra, tycker jag som inte handlar på ICA – men sångröst har han onekligen. Honom hörde vi i ”Annie’s Song”, på svenska ”Du fyller mitt sinne”.

Lars Roos är en följetong i Melodikrysset, men Eldeman behöver ju instrumentalversioner för att frågorna inte ska bli för lätta. Nå, det var ju ändå inte särskilt svårt att känna igen Orups ”Från Djursholm till Danvikstull”.

Mer geografi förekom i frågan där vi som ljudillustration fick höra ”Ungersk rapsodi” av Franz Liszt. Svaret på den frågan skulle alltså vara Ungern.

Till allra sist har jag i dag sparat den fråga som ljudillustrerades med ”Alone”, exekverad av Harpo Marx på harpa. I Bröderna Marx-filmerna spelade han stum.

Melodikrysset nummer 2 2017

14 januari 2017 12:26 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

Innan det var dags för dagens kryss hjälpte jag hustrun med att på nätet hitta gårdagens ”Go´kväll”, där hon ju var gäst – se närmast föregående bloggtext. Reprisen i TV i morse hade nämligen bytts ut mot en sportsändning.

Krysset var, med något undantag, inte särskilt svårt i dag, för mig i alla fall. Undantaget var ”Leave It” med den brittiska popgruppen Yes, men när jag hade första och sista bokstäverna av tre, var det ju inte så svårt att komma på namnet på den efterlysta gruppen.

Nå, jag kan inte påstå att jag har lyssnat mycket på Eurythmics heller, i dag med ”There Must Be An Angel”.

Så fort jag hörde melodin, mindes jag den svenska texten: ”Haver ni sett Karlsson, han som lägger ner rör”. Men som jag är skapt, ville jag ju också redovisa vem som sjöng den på danska, ”Sejle op at åen”. Här missuppfattade jag först Anders Eldemans uttal, men hon heter tydligen Daimi.

Och när vi nu är inne på Danmark, passar det väl bra att redovisa, att de som vann Eurovision Song Contest år 2000 var Bröderna Olsen. På danska heter låten ”Smuk som et stjerneskud”, på engelska ”Fly On the Wings of Love”.

Från samma sammanhang har Eldeman hämtat Jan Johansens bidrag 1995, ”Another Night”, i svenskt original ”Se på mig”.

Claes Malmberg förekommer i väldigt många sammanhang. I dag hörde vi honom tillsammans med Beatrice Järås i ”Herre i sitt hus”, hämtad ur ”Les Miserables”.

Instrumentalt fick vi höra ”En bicycle gjord för två”, som skulle ge oss kryssordet tandem.

Därmed är vi inne på det inte helt purfärska materialet, och det har jag ofta hyggligt lätt för: I dag spelades ”Vi bor på landet” med Bröderna Djup, och eftersom den här låten också kallas ”Lien”, får den väl sägs handla om liar.

Gösta Linderholm har valturnerat med min hustru, men det är inte därför jag har en ganska stor samling skivor med honom. Självklart har jag också ”Brittas restaurang” på skiva.

I min privata skivsamling finns allt av The Beatles, alltså även ”Abbey Road” och ”Come Together”.

Och givetvis har jag i skivhyllorna även ”Porgy and Bess”, skriven 1935 av George och Ira Gershwin. Ur den fick vi i dag höra Bing Crosby sjunga ”I Got Plenty o’ Nottin”.

Och sen är det bara Alice Tegnérs ”Ekorrn satt i granen” kvar att redovisa. Fast den där ekorren skulle flerfaldigas till ekorrar.

Ja, det var väl allt för i dag.

Melodikrysset nummer 52 2017

31 december 2016 12:50 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Teater | 5 kommentarer

Jag är i Öregrund igen, eftersom vi brukar fira nyårshelgen här, och i morse fanns det inga hinder mot att gå upp och göra sig i ordning inför veckans melodikryss, årets sista. Jag har alltså rakat mig, duschat, klätt mig och ätit en god frukost, bland annat bestående av estniskt surbröd – bakat av Anna som julklapp till mig – med en skiva julskinka, apelsinjuice och sist två koppar nykokt kokkaffe.

Våldsamt svårt var det inte, men den allra sista frågan låg utanför min referensram. ”Rara lilla Anna” låg utanför min referensram, inte för att den spelades av Lennart Palm utan för att jag inte brukar se Ronny och Ragge i TV.

Jag brukar inte se ”Så mycket bättre” i TV 4 heller, men Sven-Bertil Taube är mig desto mer bekant. Jag har honom inte bara på skiva. Redan under tidigt sextiotal hörde jag honom live på en av Laboremus’ sista april-fester, och nu senast har jag sett TV-programmet om honom. Nå, ”Så mycket bättre” ledde mig vidare till Miriam Bryant och ”Serendipity” – jag klarar hyggligt att uppfatta engelsspråkig text och fångade frasen ”I’ll make a memory, memories don’t lie”.

Carl Gustaf Lindstedt var en gammal ursosse – han bekände mer än gärna sina partisympatier i den stora porträttartikel med honom vi hade i Aktuellt i politiken (s) på min tid som chefredaktör. Och jag är tillräckligt gammal för att minnas hans insjungningar tillsammans med de övriga i Casino-gänget, till exempel revynumret ”Så tar vi tagelskjortan på”. Det här fick mig att försöka få in fel svarsord i krysset, men det sökta ordet skulle i stället bli munkkåpor.

Själv har jag aldrig dragits till vare sig det ena eller det andra, och den religiösa verksamhet som har bedrivits i Knutby en bit från Uppsala, är mig likaledes främmande. Där huserade på sin tid Åsa Waldau, även känd som Kristi brud, och jag kan väl inte säga att jag kommer att störta till en skivaffär, om det nu finns någon sådan kvar, för att införskaffa ”Jag ger dig allt”, det som spelades med henne i dag.

Däremot har jag, för att hålla fast vid ämnet, aldrig sett ”Jesus Christ Superstar”, men det hindrar inte, att jag känner igen ”I Don’t Know How To Love Him”, även när den som i dag sjöngs på finska av Eija Kantola.

Däremot har jag hört en del med Nordman, som vi i dag hörde i ”Mitt i en korsväg”. Fast jag skulle inte komma på idén att ha heller dem på skiva.

Dock tror jag att många av er som följer vad jag skriver skulle finna min egen samling av musik ganska oförutsägbar. Jag har till exempel praktiskt taget allt med Ebba Grön, således också ”800°” från 1981. Den genrebeteckning Eldeman ville ge dem var punkrock.

Ernst Rolf och gamla Jules Sylvain-melodier är jag en djävel på, men själva budskapet – ”Jag är ute när gumman min är inne” – stämmer inte alls in på mig och min hustru.

Och ibland går vi till och med ut tillsammans. Vi har till exempel tillsammans sett George Bizets ”Carmen”.

Och snart ska vi se ”Spelman på taket” på Uppsala stadsteater. Birgitta hade som en julklapp till mig köpt biljetter dit. Men jag känner förstås väl till den redan tidigare, känner till exempel igen ”If I Were a Rich Man”, som skulle leda oss till det sökta ordet, rik.

Gamla dans- och musikfilmer hör också till det jag älskar. Ett exempel är ”Top Hat” från 1935 – Fred Astaire och Ginger Rogers, vilket par! I den finns ”Dancing Cheek to Cheek”, i dag framförd av Ella Fitzgerald, som jag också har massor av skivor med.

Till sist en låt med Paul Simon och Art Garfunkel, som jag har allt av av det som de gjorde tillsammans. Och i mitt fall hör det som i dag spelades, ”Wake Up Little Susie”, till favoriterna.

Ha nu en riktigt trevlig nyårsafton! Själv önskar jag oss alla ett nytt och bättre, rent av rödare år.

Julens mödor och behag

25 december 2016 19:24 | Barnkultur, Deckare, Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Teater, Ur dagboken | 13 kommentarer

Barndomens magiska julkänsla vill inte riktigt infinna sig. Och jag talar då varken om den vita snövärld som omgav mig både i Estland och i den lantliga kustby i Norrland där jag sedan växte upp eller om något rikt föräldrahem, där man fick massor av underbara presenter – mina föräldrar gav generöst av det lilla de hade, och själv var jag fullt nöjd, om jag fick en riktigt bra bok i julklapp.

Numera har jag och min hustru mer än det som behövs för livets nödtorft, men vi har använt en ganska stor del av det vi har till sådant som vi tycker är viktigt. Vi har ett fullkomligt enormt bibliotek (och det består inte av böcker i skinnband): Naturligtvis finns där en stor avdelning som knyter an till vårt stora intresse för politik och samhälle: böcker om politiska ideer, historia, sociologi, statsvetenskap och mycket annat. Den helt dominerande delen består dock av skönlitteratur: romaner, lyrik, faktiskt också många barn- och ungdomsböcker. Och så har vi ganska stora specialsamlingar för litteraturhistoria, konsthistoria och musik. I Öregrund har vi några bokhyllor för böcker om trädgård och mat och så en ganska stor samling av klassiska deckare, den senare till mycket stor del bestående av pocketutgåvor.

Vi har en fullkomligt enorm samling av LP och CD, musik från förr och nu och från hela världen: politisk musik, klassisk musik, jazz från olika epoker, schlager, folkmusik, singers-songwriters. Den gamle radioprofilen Sigvard Hammar var en gång i världen, efter min pensionering, hemma hos mig för en intervju, och även han häpnade över vad han såg i våra skivhyllor.

Och för att gå vidare på den här linjen: I en räcka hyllor i hallen har vi vår stora samling av spelfilmer, VHS så väl som DVD, som rymmer allt från filmklassiker till nagelbitare.

Den här filmsamlingen kompletteras då och då, så också nu på julafton, med nya sevärda filmer. Men vi hyser verkligen inte något highbrowförakt för till exempel enklare gamla svenska långfilmer, så bland mina julklappar till hustrun fanns två boxar med ganska enkla äldre svenska långfilmer, sex stycken med Thor Modéen och Åke Söderblom och sex till i ”Den stora hembiträdesboxen vol 2”. Sent på julaftonskvällen såg vi den första i den senare, ”Vi som går köksvägen” med Tutta Rolf. Inget filmhistoriskt mästerverk, men jag ska skriva lite om den separat.

Jag ska inte fresta ert tålamod med alla böcker vi gav varann, men jag kan väl få nämna, att Birgitta av mig fick tre nyutgåvor av klassiska kommissarie Maigret-deckare av Georges Simenon och att jag av henne bland annat fick Lars Lönnroths nyöversättning av ”Den poetiska Eddan”, J K Rowlings med fleras ”Harry Potter och det fördömda barnet” och Sofi OksanensNorma”.

Och så måste jag nämna att jag till min eljest kompletta Monica Zetterlund-samling nu fick även ”På Berns 1964”, där hon sjunger texter av Tage Danielsson och Beppe Wolgers. Dessutom fick jag ett kuvert med biljett till ”Spelman på taket” på Uppsala stadsteater. (Birgitta ska förstås också själv gå med, och sen ska vi gå på krogen tillsammans.)

Det här är tre områden, som jag kan ganska mycket om, men när det gäller barnen och barnbarnen har jag ingen större glädje av den här kunskapen – den och mina egna uppslag är av intet värde, när önskelistorna ibland innehåller restriktioner mot att köpa annat än det som står på önskelistan och det som står där dessutom inte finns tillgängligt i de affärer jag besöker utan måste beställas via nätet, vilket jag generellt vägrar göra.

Så det blir många kuvert med sedlar i den här julen. Ganska trist, tycker den här gamla tomten.

Det här leder över till nästa problem. Jag saknar inte pengar, men jag kommer inte åt dem.

Handelsbanken, som jag bytte till därför att två andra banker, där jag hade mina besparingar och fick min pension genom, slutade hantera kontanter, har gradvis strypt även sin kontanthantering. 5.000 är maxuttag, så jag vet inte hur många dagar jag har fått köa – det finns bara två kassor, och ingen bryr sig när kön blir mycket lång på grund av någon krånglig kund – för att gradvis få ut mina egna pengar (OBS, inget lån utan ärligt intjänad och till jul sparad pension). Och dagarna före jul kommer så dråpslaget: Banken har inga kontanter och får heller inga före jul.

Så vitt jag kan bedöma är det här medvetna trakasserier mot oss som framhärdar i att vara kontantbrukare. När jag försöker argumentera med den för tillfället kassaansvarige, ser jag ett försmädligt leende i mungipan på mannen som är i tjänst och han börjar åter på den där tiraden om att det ju finns bankomater. Då blir jag milt uttryckt förbannad och säger mitt hjärtas mening.

Han försöker då med det jag också har hört förr, att alla banker i stort sett har slutat med kontanthantering. Men jag råkar veta att det inte är riktigt sant, så Handelsbanken ska inte vara så säker på att den kommer att få fortsätta att förvalta mina pengar.

Och för att slippa kommentarer på felaktig grund från er, kära läsare: Jag har god ekonomi och har inte slarvat med något i förhållande till banken. Jag har under mina yrkesverksamma år, då jag reste mycket i jobbet i andra länder, haft bankkort i jobbet och skött även det utan anmärkning, så jag skulle lätt som ett plätt få ett kort, om jag bara ville.

Men jag vill inte. Jag vill ha kvar kontantsamhället.

Alltså går jag envist till en kontantkassa även när jag handlar på Coop Konsum. Därifrån har hustrun och jag nu varannan dag i var sin tantvagn med hjul släpat hem alla de varor vi behöver både till vårt eget julfirande och till den här julhelgens stora familjekalas för barn och barnbarn.

Birgitta har griljerat skinka inköpt i en butik för ekologiska lantprodukter, lagt in flera sorters sill och gjort egen sillsallad, ugnsbakat paté och bakat saffransbullar, kakor och pepparkakor. Jag har, vilket jag tidigare har skrivit om, gjort tolv syltor av det slag min estniska mamma lärde mig göra när jag var liten, och så har jag klätt julgranen, det senare medan Birgitta ställde ut alla julprydnaderna på nymanglade dukar på borden runt om i lägenheten.

Och jag erkänner gärna: Det här tar allt mer på krafterna, desto äldre man blir, och den här gubben börjar bli gammal.

Men när hustrun och jag tillsammans åt av julmaten, kändes mödan ändå meningsfull.

Och i dag, när vi fick juldagsbesök av Birgittas bror Ragnar och hans hustru Gunnel och vi till lunch åt sillsallad, estnisk sylta och skinka, kändes livet faktiskt riktigt drägligt.

Nu ska jag gå till vardagsrummet, där granen står.

Och på bordet där, på vilket det traditionsenligt ligger en blå duk som jag fick av Birgitta i begynnelsen av vårt nu långa liv tillsammans, står en stor keramikvas i olika blå nyanser. I den står som varje jul en bukett med sju vita blommande syrener, och på en av kvistarna sitter ett litet kort med världens kortaste budskap till en älskad livspartner: 7!

Hjärtans god jul till er också, kära läsare!

Melodikrysset nummer 49 2016

10 december 2016 12:29 | Barnkultur, Film, Handel, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 13 kommentarer

Jag är fortfarande frisk och har alltså börjat rännandet (nå ja) ute på stan för att köpa årets julklappar. Fast i går ägnade jag lång tid, dock förgäves, åt att på fyra olika ställen i city försöka köpa ny färgkassett till min skrivare. Butiken där jag normalt brukar handla det här har nämligen flyttat ut från centrum, där jag föredrar att handla, eftersom vi i den här familjen varken har bil eller körkort.

Dagens melodikryss tyckte jag inte var särskilt svårt.

Men ”Världens lyckligaste tjej” med Lotta Engberg hör väl inte till det jag brukar lyssna på.

Och Lena Phs ”Det gör ont” hade Eldeman i dag lyckats konstra till i en karaokeversion.

”Två av oss” med X-models (Efva Attling med flera) från 1981 tog det lite tid att komma i håg igen.

Annat från den tiden har desto bättre fastnat i musikminnet. ”YMCA” med Village People 1978 är ett exempel. Jag kommer också i håg att det gjordes en svensk version med namnet ”RFSU”.

Och jag har heller inga svårigheter med att minnas Baccara med ”Yes Sir, I Can Boogie” eller M A Numminens ganska underbara tolkning av den.

Den engelske sångaren Cat Stevens, även känd som Yusuf Islam men egentligen med namnet Stephen Demetre Georgiou – pappan var grek och mamman svenska – må i mina ögon vara religiöst knäpp, men som hitmakare var han suverän. ”Another Saturday Night” är ett exempel.

Det är inget fel på svenska Grymlings – Pugh Rogefeldt, Mikael Rickfors med flera – heller. 1990 gjorde de ”Mitt bästa för dig”.

Och så förbannat gammal som jag är minns jag från forntidens radio mycket väl den fantastiska sångerskan Yma Sumac, främst förknippad med Peru men också med andra rötter.

Mer geografi: I en av dagens dubbelfrågor ville Anders Eldeman veta, vad invånarna i de två städer som vi förknippar med låtarna som spelades kallas. Vi fick höra Lasse Dahlquists ”Välkommen till Göteborg”, så där skriver vi väl göteborgare. Och den andra var väl ”Vita rosor från Aten”, så där bör svaret bli atenare.

Och så måste ju Björn och Benny få vara med på ett hörn, så varför inte någonting ur ”Chess”?

Anders Eldeman verkar vara en riktig James Bond-fan, och när det gäller agent 007 finns det ju otaliga filmer och låtar och skådespelare att använda i krysset. I dag fick vi höra Gladys Knight sjunga i bondfilmen ”Licence To Kill” (”Tid för hämnd”). Men här skulle vi kunna vem som spelade Bond. Jo, Timothy Dalton.

Snart är det ju jul, så då passar det väl bra att avsluta med en låt ur julaftonens Disney-kavalkad: Vi fick höra ”Hej-hå” (”High Ho”) ur ”Snövit och de sju dvärgarna”, gjord mitt födelseår, 1937. Där går dvärgarna sjungande till gruvan. Och inte blev det här gruvligt svårt bara för att vi fick höra låten i dixielandversion.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^