Sommar i P1 med Mark Levengood

I sitt ”Sommar” berättade Mark Levengood ett barndomsminne, som berörde mig djupt: När han var en liten prins och skulle fylla sex, fick han frågan vad han ville ha som födelsedagspresent och önskade sig då en docka. Alla nickade vänligt, men inte fick han någon docka. I stället fick han en lastbil, och eftersom han inte ville göra de vuxna ledsna, var det bara att tacka och ta emot, men inte lekte han med den där lastbilen.

När jag själv var sju år gammal och var inhyst i ett flyktingläger i Flickskolans aula i Härnösand, skänkte snälla svenskar kläder och leksaker till de estniska flyktingar som fanns där och hade förlorat allt. När de skänkta leksakerna till slut nådde mig, fanns där nästan inget kvar som jag ville ha, men jag hittade en docka som jag tyckte var fin. Den borde jag inte ha valt – nästan med det samma började en mängd vuxna män i förläggningen tråka mig för att jag som var pojke lekte med dockor. Och trots att jag då inte längre kunde byta till någon ny leksak, tvingades jag lämna ifrån mig dockan till ett annat flyktingbarn, givetvis en flicka.

Mark Levengoods historia i ”Sommar” ingår i en berättelse om att han, som ju är homosexuell, redan tidigt upptäckte sin läggning.

I mitt fall hade mitt val inget med något sådant att göra – jag har varken som barn eller senare som tonåring och vuxen känt någon dragning till personer av mitt eget kön.

Men Levengoods besvikelse förstår jag. Och min egen dotter har fått även så kallade pojkleksaker av mig.

Levengood gav i dagens ”Sommar” en hel rad exempel på hur hans familjeomgivning gjorde sitt yttersta för att ge honom en pojkidentitet. Jag tänker inte återberätta alla historier om detta, men jag skrev ner några formuleringar värda att återge: ”Saliga äro de korkade, ty de skola flyta när floden kommer”, sa hans mormor. Och en annan person förklarade: ”Och så finns det homosexuella, men dem har vi inte i Finland.”

Mark Levengood levererade också två längre berättelser, som delvis hörde ihop.

När han och sambon Jonas Gardell behövde kunna använda bil, tog han på sig att vara den som skulle ta körkort. Han insåg snart att det aldrig skulle bli något körkort, om hans körförmåga skulle testas i stockholmstrafiken, så han åkte till Mora för att avlägga körkortsprov. Till sin egen häpnad lyckades han också med att klara provet.

Men aspiranten var ju en mycket känd person, och alla på orten visste att han var i Mora och varför. Bland dem som visste fanns ett par unga nynazister, som hatade homosexuella och därför helt sonika kidnappade honom för att banka synden ur kroppen på honom. Ett av deras argument var att såna som han inte borde ha lov att skaffa barn.

Därför misshandlade de honom nästan till döds – det hjälpte inte att försöka rymma. Möjligen dämpades de av medföljande tjejer, som tyckte att de gick för långt. Så till slut kom han undan med livet i behåll men svårt demolerad i ansiktet – sprickan i överläppen förenade munnen med näsan.

Till slut lyckades han tillkalla polishjälp, och polisen skjutsade honom trots hans protester till sjukhuset, där han blev hoplappad.

Men det som hade hänt blev på nolltid känt i Mora, och den planerade festen på körskolan för den nye körkortsinnehavaren ställdes in.

Hos polisen kunde han snabbt peka ut killarna som hade misshandlat honom, och de fick, även om de blånekade, fyra respektive ett år i fängelse. De fick också betala böter, vilka Levengood skänkte vidare till gaypolisernas organisation.

Mot slutet i sitt ”Sommar” berättade Levengood att han hade hört att en av de misshandlande killarna hade ångrat sig, och då var han, offret, genast beredd att förlåta. Och kontentan av alltihop var att han sedan aldrig har känt sig rädd.

När det gäller Levengoods musikval var jag mest överraskad över att det nästan kändes banalt – lite avvikande var bara Malena Ernmans tolkning av ”Ombra Mai Fu” ur händeloperan ”Xerxes”. Kul var det också att få höra ”Pessimistkonsulten” med Östen med resten.

Ett par musikalmelodier hämtade ur ”Mary Poppins” och ”Peter Pan” samt Lisa Nilssons ”Vem” är också värda att nämnas.

Men självfallet fanns också Jonas Gardell i spellistan.

Sommar i P1 med Claes Månsson

Jag förknippar Claes Månsson främst med ”Lorry” och såg med stor förväntan fram mot att få höra honom i ”Sommar” i P1.

Och jag blev verkligen inte besviken – hans program, som i lördags inledde årets ”Sommar”, var så bra att det kommer att bli svårt att slå. Allt funkade: den personliga tonen med vittnesbörden om rädslor och tillkortakommanden, bilderna och anekdoterna ur livet på och utanför scenen och dessutom musikvalet.

Han berättade om helvetet att vara så lång, sina rädslor (bland dem att behöva framträda inför publik), skoltröttheten, klaustrofobin och rädslan för utmaningar. Men andra i hans omgivning såg hans potential och talang och lockade honom att åtminstone ställa sig på en scen, och så gick det som det gick: Han tränades av en professionell skådespelerska som en kompis hade vidtalat, sökte till Scenskolan och kom faktiskt till slut in.

Sen gick det väl för honom. Han fick bland annat erbjudande om att få börja på Dramaten.

Där blev han kvar länge. Men i stället för att ägna sig åt sällskapsliv med kollegerna, gick han efter jobbet hem till familjen. För övrigt berättar han några mycket roliga historier både om sonen och om dottern. Har ni inte redan lyssnat på det här programmet, tycker jag att ni ska göra det – det finns på nätet.

Dessutom innehåller Claes Månssons ”Sommar” mängder av bra musik. Jag konstaterar att jag i min egen skivsamling har större delen av de artister och låtar han spelade, till exempel ”Girl From the North Country” (Johnny Cash, Bob Dylan), ”De sålde sina hemman” med Jan Johansson och Georg Riedel (som jag rent av har träffat några gånger), Leonard Cohen (”Famous Blue Raincoat”), Simon & Garfunkel med ”Mrs Robinson”, Mark Kopfler & Emmilou Harris, den senare två gånger, ”La Mer” med Charles Trenet, Glenn Gould med Goldberg-variationerna och U2 med ”I Still Havn’t Found What I’m Looking For”.

Vilken öppning på ”Sommar”!

Melodikrysset nummer 20 2018

Länge hade jag i dag för avsikt att slopa Melodikrysset och i stället åka till Stockholm för att fira min gamle vän Leif Karlsson på 75-årsdagen. Jag känner honom ända sedan 1960-talet och tiden i Socialdemokratiska studentförbundet – han var aktiv i stockholmsklubben och jag i Laboremus i Uppsala – men närmare bekanta blev vi när vi båda arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm, han som hjälpreda åt Sten Andersson. Leif och jag har sen fortsatt att ha kontakt. Bland annat har han och hans hustru hälsat på mig och Birgitta i Öregrund, och vi har varit hemma hos dem på Leifs jämna födelsedagar. Där har jag också träffat deras dotter Sofia, och jo, jag talar om sångerskan Sofia Karlsson, vars skivor vi i flera fall har signerade.

Men min hälsa och rörelseförmåga är inte vad den en gång var, så till slut ändade det i att hustrun ringde till Leifs hustru och berättade, att jag nog inte orkade. Men vi har förstås uppvaktat med pengar för ett gott ändamål. Och grattis, Leif, även via nätet.

Så då blev det Melodikrysset i alla fall.

I det stora hela var det hyggligt lätt i dag, men som nästan alltid fanns det åtminstone en kryssfråga, som jag inte spontant klarade.

Att känna igen låten som spelades som illustration, ”Both Sides, Now”, var inte svårt. Jag har den på skiva med Joni Mitchell, som skrev text och musik, också med Judy Collins. Dessutom har den spelats in av Pete Seeger, som jag har nästan allt av på skiva. Men vem i helvete var det som sjöng här? Jo, hon heter tydligen Cleo Lane, och henne har jag noll skivor med, har över huvud taget inte hört henne.

Jag har inga skivor med Diana Ross heller, men henne känner jag ändå till, så jag klarade frågan där hennes ”Upside Down” utgjorde ljudillustration.

”Indiana Jones” har jag till och med sett på TV, så jag kände igen den signaturmelodi som skrevs av John Williams.

Ännu lättare, för mig i alla fall, var det att känna igen ”Oh What a Beautyful Morning” ur Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Oklahoma”.

1959 deltog jag i den första elevriksdagen i Sverige, och en av kvällarna erbjöds vi som deltog att gå på Oscars och se den av Gösta Rybrant översatta ”My Fair Lady”, skapad 1956 av Frederick Loewe och Alan Jay Lerner på basis av Bernhard Shaws ”Pygmalion” och med Jarl Kulle och Ulla Sallert i huvudrollerna. Det vi fick höra var ”Med en gnutta flax”.

Från scenvärlden kom ytterligare en ljudillustration, barkarollen ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach.

Ur årets melodifestival hade Eldeman hämtat ”My Turn”, som sjöngs av John Lundvik.

Och så blev det något ur Eurovision Song Contest också, närmare bestämt den 2002: Finlands bidrag, ”Sing It Away”. Svaret skulle därför bli Finland.

Agnetha Fältskog har jag inte bara med ABBA utan också på soloplatta med bland annat ”The Heat Is On”. I dag fick vi höra den instrumentalt, men jag föredrar Agnetha framför Lennart Palm.

”Blinka lilla stjärna där” kom också i instrumental version, i en inte helt lättidentifierad sådan.

Dagens Evert Taube var ”Fritiof och Carmencita”, även kallad ”Samborombon”. Men i dag fick vi den i en insjungning av Jakob Hellman.

Den enda fråga vars svar då återstår att redovisa hade som ljudillustration ett stycke ur TV-teaterns uppsättning av ”Hemsöborna”. Jag har sett den, men jag läste August Strindbergs bokoriginal under min gymnasietid på 1950-talet. På en jämn födelsedag fick jag av min arbetsgivare, Socialdemokratiska partistyrelsen, ett presentkort till numera nedlagda Risbergs bokhandel och använde pengarna till att köpa stora delar av Svenska akademiens och Norstedts strindbergutgivning. Jag tror jag har allt i den strindbergutgåvan, som löper över flera hyllor i bokhylleraden i sovrummet.

Taube i ny tappning – men sångbar blir han inte på det här viset

Jag är en hängiven vän av Evert Taubes sånger. Jag har allt han själv spelade in på skiva, dessutom skivor med hans visor insjungna av sonen Sven-Bertil Taube, Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk, Lasse Tennander med flera, också samlings-CD med rader av andra artister. Jag har i vårt privata bibliotek många sångböcker med Taubes visor, och till det kommer att Taube finns representerad i rader av andra sångböcker, avsedda för allsång.

Så när Uppsala stadsteater i onsdags hade premiär på sångföreställningen ”Taube today”, var jag och Birgitta förstås där, jag själv tidigare på dagen befriad från det öronvax som gradvis har gjort min hörsel allt sämre.

”Taube today” är en musikteaterföreställning, skapad av danskarna Nikolaj Cederholm (koncept och regi) och Kåre Bjerkø (musikarrangemang).

Jag har tidigare sett och hört ett par musikteaterföreställningar, signerade Cederholm: 2011 på Uppsala stadsteater ”Män som blir en smula irriterade i sällskap med kvinnor” och 2014 på Fyrishov ”Come Together”, en musikteaterföreställning som bygger på beatleslåtar. Mina reaktioner, redovisade här på bloggen, var i båda fallen blandade.

Och samma kluvenhet känner jag inför den nu aktuella musikteaterföreställningen, ett samarbete mellan Uppsala stadsteater och Västmanlands teater.

De agerande sångartisterna och musikerna gör ett utmärkt jobb, men eftersom jag och Birgitta satt en bra bit från scenen och ljussättningen där i vissa partier inte gjorde det möjligt att se vem som gjorde vad, klarar jag inte att bedöma de enskilda prestationerna. Av de agerande är egentligen bara Aksel Morisse från Uppsala stadsteater välbekant för mig och av de övriga är det främst Niklas Hjulström jag känner till. I programmet finns en personpresentation utan bilder av samtliga medverkande, men det jag framför allt hade behövt var uppgifter om vem eller vilka som gjorde de olika sångnumren.

De senare avviker genomgående, ibland ganska radikalt, från Evert Taubes egna skivinspelningar, om man ser till rytm och sångbarhet för vanliga människor – kom i håg hur älskade och sjungna hans sånger är. Själv kan jag praktiskt taget alla av de cirka 25 melodier, som förekommer i den här föreställningen, och de här taubeskapelserna försvarar alla sin plats där. Vi får höra till exempel ”Dansen på Sunnanö”, ”Rosa på bal”, ”Fragancia”, ”Oxdragarsång”, ”Brevet från lillan”, ”strong>Nocturne”, ”Så länge skutan kan gå”, ”Möte i monsunen”, ”Min älskling du är som en ros”, ”Änglamark”, ”Calle Schewens vals” och ”Så skimrande var aldrig havet”.

Att jag ändå hade problem med den här föreställningen, har att göra med musikarren och, ganska ofta, med sättet att spela låtarna. Om syftet med det här var att fånga en yngre publik, van vid rock- och popmusik, var det dock ett misslyckande: På premiären var publiken verkligen inte ung; vi som var där var praktiskt taget alla tillräckligt gamla för att ha varit med om Taubes storhetstid. Och skulle föreställningen ha lockat fler i yngre åldrar, skulle de hur som helst inte ha lärt sig att sjunga Taubes sånger på det här viset – arren gjorde dem ofta icke sångbara för en bred publik.

Själva konceptet försökte också göra Taube till något han inte var. Nikolaj Cederholm ber i programbladet lite om ursäkt för att man har tagit med ”Flickan i Havanna” i programmet, eftersom en prostituerad har en huvudroll i den. Själv har jag aldrig ens kommit på tanken att köpa sex, men herregud: Den här sången skrevs av Taube 1921. I samma anda får några andra av Taubes visor här en kvinnlig i stället för som hos Taube manlig huvudperson. Själv har jag i hela mitt vuxna liv mycket aktivt verkat för och praktiserat jämställdhet, men det är på gränsen till övervåld att sjunga om Frida i stället för Fritiof Andersson.

Det här innebär inte, att jag ogillade föreställningen. Jag applåderade ofta, och jag ställde mig när föreställningen var slut tillsammans med den övriga publiken upp för stående applåder.

Rickard III gjord som Socker-Conny

Jag och Birgitta har varit på premiär på Uppsala stadsteater, en ganska annorlunda tolkning av William Shakespeares ”Rickard III”, i original från 1592 eller 1593 och då kallad ”The Life and Death of King Richard the Third”.

Jag har sett och läst ganska stora delar av Shakespeares pjäser, men ser man till scenuppsättningarna, är den här, i regi av Kjersti Horn och i bearbetning (bland annat förkortning) av originalet, gjord av Horn och Eva Melander, nog den märkligaste jag har sett, och med det menar jag något både positivt och negativt.

Ta bara sådant som scenografi och kostym (Sven Haraldsson), mask och peruk (Ella Carlefalk).

Den ganska vida scenen ramas in av väggar gjorda av vitt papper, på vilket det gradvis skrivs allt fler tolkningsnycklar, och så öppnas dörr efter dörr, hål efter hål i den här pappersramen.

Shakespeares mycket längre rollista spelas av bara sex skådespelare. Vi kan som exempel ta Lolo Elwin, som spelar drottning Elisabeth, lille prins Edward, Tyrrel, Hastings och hertiginnan av York.

Att Jennifer Amaka Pettersson spelar personer, som definitivt inte hade hennes mörka hy, tolkar jag inte som ett modernistiskt/antirasistiskt påfund utan mer som ett utslag av lust att bryta mot vad vi väntar oss av en shakespearepjäs.

Det här blir ännu tydligare i kostymvalet. Mest originell är här Eva Melander (som för övrigt bara spelar Rickard, hertig av Gloucester, senare kung Rickard III). Rickard spelas således av en kvinna, och inte nog med det. Melander är så märkligt klädd att jag först grubblar över var jag har sett den här figuren tidigare. Men så får jag, som är gammal serieälskare, en bild av den som kanske är en förlaga: Eva Melander ser när hon spelar Rickard III ut som Joakim Pirinens Socker-Conny, vars mest kända replik är ”Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad”.

Och mycket riktigt är Shakespeares Rickard III ett monster, om än försedd med skarpare vapen.

Det här är en föreställning där scengolvet gradvis fylls av blod från alla dem som tas av daga.

Alltsammans är mycket skickligt gjort, men frågan är om man får göra så med Shakespeare och med Shakespeares text, tolkad till svenska av Lars Huldén.

Gå gärna själva och se den här intressanta föreställningen!

Melodikrysset nummer 15 2018

Nu har jag varit hos min husläkare i Svartbäcken i Uppsala för besiktning och ordination. Revbensskadan kan hon ju inte göra något åt, men hon kollade värden och ändrade medicinering, och så fick jag ta ännu ett prov. Och så har jag varit på Apoteket och fyllt på medicinförrådet.

På fredag eftermiddag kom också Birgitta till Uppsala, och jag mötte henne vid Stadsteatern där hon hämtade biljetter till kvällens premiär på William Shakespeares ”Richard III”, en ganska avvikande föreställning, visade det sig – jag återkommer till den.

Före föreställningen gick vi till den kinesisk-japanska restaurangen på hörnet och åt middag.

Sent på kvällen åkte vi till Öregrund igen, och det är där jag har lyssnat på och löst Melodikysset.

Två av dagens dubbelfrågor hade knytning till fyra olika TV-serier, vilket nog är i mesta laget.

I den första av dem spelades signaturmelodierna till Hans Rosenfeldts dansk-svenska ”Bron”, som jag faktiskt har sett. På den följde sen en serie, signerad Steven Bochko och med namnet ”Lagens änglar”, i original ” L. A. Law”. Den fick jag gräva länge i minnet för att komma på namnet till, men sen mindes jag att jag har sett avsnitt av den och att den utspelar sig i Los Angeles, där jag faktiskt har varit – Birgitta och jag stannade till där i samband med en resa till tre söderhavsöar på den australiska sidan.

Ännu mindre naturligt samband finns mellan delfrågorna i nästa dubbelfråga. Där spelades signaturmelodierna till ”Dynastin” (som jag själv aldrig har sett) och ”Dallas” (som jag åtminstone såg i början men snart slutade följa).

Näst sist i programmet kom det sen ytterligare en dubbelfråga, där Eldeman mot all logik efterfrågade en stad respektive en yrkesgrupp. Svaret på första delfrågan skulle bli Stockholm, eftersom det var ”Stockholm i mitt hjärta” vi fick höra. På den tiden då Ulf Adelsohn var landshövding i Stockholm var hustrun och jag bjudna på middag hos paret Adelsohn, och jag minns från den bland annat att Lasse Berghagen också fanns bland middagsgästerna, vilket kan ha att göra med att Adelsohn var den som bad Berghagen skriva en ny sång om huvudstaden – och resultatet blev ”Stockholm i mitt hjärta”. (En läsare hävdar att det i stället var Evert Taubes ”En stockholmsmelodi” som spelades. Det ändrar ju inte i och för sig svaret, men jag begriper inte, hur jag kunde göra ett sådant fel – jag har hört den många gånger, har den själv på skiva med Taube och kan rent av delar av texten utantill, även om det här var en instrumental version. Den enda förklaring jag kan komma på är att jag just nu har vaxpropp i båda öronen.) Den här sången hade Eldeman kopplat ihop med en känd barnvisa, ”Här är polisen som mitt i gatan står”. Den sjöng vi i småskolan på 1940-talet, men den är ännu äldre, från slutet av 1800-talet.

Krysset började i dag också med en barnvisa, ”Opp och ner” ur filmatiseringen av Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga.

Hade Eldeman i stället spelat något ur Pippi Långstrump, hade det funnits möjlighet att göra en hästkoppling, för en sådan fanns det i dagens sista fråga, där vi hörde Malin Baryard sjunga ”Do You Wanna Ride”, för jag tror inte det är maken och medförfattaren till sången, Henrik Johnsson, hon vänder sig till i det här fallet.

Men hade det varit så, kunde det ju ha varit naturligt att sen ta ”Välkommen till världen” med Lill-Babs och skriven av Björn och Benny. Den här sångens text startar ju på ett BB.

Från Björn och Benny, som ju skrev också ”Money, Money, Money”, finns däremot en naturlig övergång till ”Money” med Pink Floyd, ”Kosing” som Eldeman synonymt döpte den till i dag.

Nu hör jag i andanom hur mina läsare börjar stöna: ”Snälla, snälla”, och mycket riktigt fick vi höra Caroline af Ugglas’ för övrigt utmärkta bidrag till Melodifestivalen 2009.

Eftersom det bland dagens ljudillustrationer fanns fler melodifestivalanknutna låtar, tar vi nu dem också:

Alexander Bard gjorde till den 2005 ”Gone” med BWO, ”Bodies Without Organs”.

Och Anna Book sjöng 2007 ”Samba sombrero”.

Två utmärkta artister/grupper kvar att redovisa:

Dels hörde vi Zara Larsson i ”Uncover”.

Dels hörde vi Bo Kaspers orkester, med Bo Sundström som sångare, i ”En sländas andetag”.

Sist: Inte för att jag vill ha en body without organs, men det är inte särskilt många delar av kroppen som numera fungerar som de ska.

Vilse i natten

I lördags var vi på premiär på Uppsala stadsteater, faktiskt på urpremiär. Det som gavs var ”Ett skri i natten”, ett verk av Hans Marklund och Anders Lundin, dock med rötter i ”Coarse Acting”, en engelsk teatergenre där precis allting går åt helvete. Och det kan ju vara kul, för publiken i alla fall.

Skådespelarna, särskilt de kvinnliga (Mikaela Ramel, Linda Kulle, Åsa Forsblad Morisse och inte minst Anna Carlson), gjord ett gott jobb, och scenografin, av Gert Wibe, hörde till de mest sinnrika jag någonsin har sett.

Och visst lockades även jag till skratt, men som helhet kändes den här farsen för lång.

Det senare alltså trots att många av enskildheterna roar. Det sammanhållande temat är att allt som händer går åt helvete – till och med kristallkronan faller ner och går i tusen bitar. Det vi ser hända på scen sker i fel ordning. De agerande går fel bland de sinnrikt placerade och samtidigt rörliga kulisserna. Den ena efter den andra tas av daga men visar sen lik förbannat tecken på att vara vid liv.

Kanske hade det varit lättare att kapa i manus om någon annan än en av författarna, Hans Marklund, hade fått vara regissör.

Men grundproblemet med den här föreställningen hade inte heller detta löst. ”Ett skri i natten” är metateater utan budskap och annan mening än att roa.

Svansjön med den ryska nationalbaletten

Min hustru, själv mycket musikintresserad, har genom åren sett till att vi tillsammans har tagit del av mängder av mycket hörvärda framträdanden på olika scener, inte bara här i Sverige. Alltså har jag med henne sett och hört Pjotr Tjajkovskijs balett ”Svansjön” (”Лебединое Озеро, Lebedinoje ozero”, 1877) på Operan i Stockholm. Det här var innan jag började blogga, så jag har tyvärr inget jämförelsematerial nu när jag har sett ”Svansjön” igen, den här gången med Den ryska nationalbaletten. Och nej, vi har inte varit i Ryssland – baletten i fråga gavs på vårt Musikens hus i Uppsala; föreställningen utgjorde slutpunkten i en sverigeturné.

För librettot stod här Marius Petipa och för koreografin Lew Iwanov. Uppsättningens balettmästare var Elena Radtjenko. Musiken klarade man med hjälp av band – det hade inte gått att härbärgera både den stora dansensemblen och en stor orkester på den här scenen, som saknar orkesterdike. Eftersom jag tidigare inte kände till de här dansarna vill jag bara allmänt intyga att de skötte sitt värv med stor teknisk skicklighet och nämna några av dem som hade de ledande rollerna vid namn: Dubbelrollen som Odette/Odile spelades av Svetlana Zakharova, prins Siegfried av Denis Bodkin, trollkarlen Rothbon som höll henne fången av Artemy Belyskov och narren av Igor Tsvirko. Fonden med sina spetsbågfönster var genomgående densamma, dräkterna utom i några få fall i relativt blek pastellfärg. Namnen fanns inte i det kombinerade program/reklamblad för flera av den ryska ensemblens föreställningar vi köpte utan är hämtade från en nätartikel om just den här föreställningen fast på annan ort, så jag vet inte, om det har skett något byte.

Handlingen, i fyra akter, är naturligtvis den vanliga, och den fanns också i programmet, bland annat på svenska. Platsen är slottet, där prinsens födelsedag firas. Drottningen kommer för att gratulera men också för att tjata på prinsen om att gifta sig, så att han kan ta över efter sin döde far. Prinsens informator berättar för gästerna om prinsessan Odette, som har blivit förvandlad till svan av en trollkarl. När sedan prinsen ser en flock svanar, följer han efter den för att hitta den förtrollade prinsessan.

I nästa akt är det midnatt, och prinsen ser svanarna förvandlas till människor igen. Bland dem finns prinsessan Odette, och de förälskar sig i varann – Odette berättar också om sin förtrollning och att den bara kan brytas om hon finner någon som älskar henne. Prinsen svär henne trohet, men trollkarlen skiljer dem åt eftersom en ny dag bryter in och Odette då åter blir svan.

I nästa akt är det bal på slottet. Skälet är att drottningen har bjudit in giftaslystna prinsessor, bland vilka prinsen ska välja sin brud. De dansar och svansar alla för honom, men han faller inte för någon av dem. Då anländer, objudna, trollkarlen och hans dotter Odile, den senare förvillande lik den förtrollade Odette. Prinsen tror förstås att det är hon och faller för henne – tills den riktiga Odette i en syn visar sig för honom. Prinsen förstår att han har gjort ett misstag och störtar i väg för att söka Odette.

Det här för honom tillbaka till Svansjön i skogen, där Odette just berättar för de andra svanarna om sin olycka i kärlek. Till att börja med hjälper det inte att prinsen bedyrar henne sin kärlek – förtrollningen bryts inte. Det här ändar i en kamp mellan prinsen och trollkarlen, och till en början ser trollkarlen ut att vinna. Men kärleken övervinner allt, heter det ju, och prinsen besegrar till sist trollkarlen. Och när trollkarlen dör, bryts förtrollningen, och Odette förvandlas åter från svan till ung kvinna.

En saga? Ja visst. Men en vacker saga om den sanna kärlek som övervinner allt.

* * *

I det verkliga livet, som ju också rymmer både tillkortakommanden och segrar, startade jag och Birgitta med att handla födelsedagspresent åt sonen, och jag hämtade dessutom ut kemtvätt.

Vi brukar, när vi går på de ordinarie konserterna i Musikens hus, inleda kvällen med middag på restaurang, och den här gången hade Birgitta bestämt att vi skulle äta på Stationen, som heter så för att den är inrymd i Uppsalas gamla, nu moderniserade och ombyggda järnvägsstation. Det blev kronhjort med smörstekt svamp, gräddbrässerad spetskål, äpple, sauce bordelaise, pistage och getostgratäng, ett glas alkoholfritt vitt vin före maten och sen ett glas alkoholfritt rött vin till maten. Vi hann också dricka espresso innan vi gick vidare till Musikens hus.

För att komma dit går man under järnvägen, men sen är det en jättetrappa upp till rätt nivå igen, och den knäckte alla krafter jag hade kvar. Birgitta såg hur det var fatt och lyckades som genom ett under hitta en taxi som var beredd att ta oss den lilla biten till entrén till Musikens hus. Hade hon inte gjort det, hade det här kunnat bli min egen svanesång.

Melodikrysset nummer 5 2018

Jag hade fått för mig, att dagens kryss skulle sändas en timme senare, så jag sträckte ut frukosten och tidningsläsningen till fram mot elva – bara för att då inse att Melodikrysset just hade sänts. Men Melodikrysset finns ju också på nätet, så det var bara att sätta i gång då i stället. Och särskilt svårt var det inte heller, kanske för att det rörde sig om en direktsändning från Karlstad, där den första deltävlingen i Melodifestivalen äger rum i kväll.

Jag hoppas som vanligt på att de låtar som får tävla i Melodifestivalen ska ha schlagerkaraktär: ha en melodi, särskilt refräng, som genast fastnar i minnet och framföras av artister som klarar att göra sig gällande utan tekniska och andra helt ovidkommande effekter.

Dagens melodikryss rymde mycket av det jag för min del fordrar av en schlager.

Det inleddes med en låt som 1991-1993 låg 71 veckor på Svensktoppen, och även om dansbandsgenren rymmer mycket skräp, skåpar ja inte ut Sven-Erik Magnusson och Sven-Ingvars som både lyckades med att få folk att dansa och fick dunderhits med låtar som ”Två mörka ögon”.

”Sommarnatt” (1990), i dag med Lennart Palm men i original med Snowstorm, har jag inte riktigt samma förhållande till, men också den har fastnat i mitt melodiminne.

Jag kan förstå Anders Eldemans längtan efter varmare väder (särskilt som han i dag sände från ett torg i Karlstad), men eftersom ”Sommar” (inspelad 2001) var ytterligare en låt i samma anda, ser jag den som en besvärjelse. Som hjälpredor för att få slut på vintern använde han Idolerna, ett gäng gengångare från popscenen, Lalla Hansson, Tommy Blom, Lennart Grahn och Svenne Hedlund.

”Flickor bak i bilen” är en legendarisk svensktoppslåt med Siw Malmkvist, en landsplåga 1959. Då var det fortfarande ingen som pratade om någon energikris, och det var självklart att bilarna skulle finnas överallt och gå på bensin. Missförstå mig nu inte – själv har jag aldrig ens skaffat mig körkort.

Ted Gärdestad är ju filmaktuell just nu, så även de som inte minns hans ”Satellit” från Melodifestivalen 1979 har haft en chans att se filmen om hans allt för korta liv. I dag hörde vi ”Satellit” i dansbandstolkning med Ingmar Nordströms.

Ännu tidigare, i Melodifestivalen 1971, förekom ”Michelangelo (men så svara då)”, ett verk av Bengt Palmers och Björn Skifs.

Varken Christer Sjögren eller Lotta Engberg hör till mina personliga favoriter i schlagervärlden, och jag förstår inte heller varför Eldeman hade valt att spela deras gemensamma insjungning från 2012 av ”Don’t Let Me Down”. Det jag mest uppskattar Lotta Engberg för är hennes sataniska utlämnande av Christer Sjögren i hennes Sommar-program, det där hon berättade om deras kärleksaffär, som ändade i att hon för hans skull lämnade sitt äktenskap, medan han fegade ur.

Från vårt grannland Norge (fast egentligen från Vitryssland) kom 2009 års ESC-vinnare, Alexander Rybak. Han gjorde stor succé med ”Fairytale”.

1982 kom den filmversion av ”Annie”, där titelrollen spelades av Aileen Quinn. ”Annie” gjordes också som musikal, men ursprungligen var den en tecknad serie, ”Little Orphan Annie”, skapad 1924 av Harold Grey. Jag minns den fortfarande med saknad – jag läste den en gång i världen i Aftonbladet, under en epok då tidningarna fortfarande var intresserade av serier.

Därmed är vi inne på filmspåret, och vi fortsätter då med ”Kärleksexpressen” från 1932. I den förekom en sång om sådant vi alla behöver: ”Någonting att äta, någonting att dricka”.

Men också någonting att älska och att hålla kär:

Någonting att äta, någonting att dricka

Text & Musik: Karl Wehle och Herr Dardanell (Tor Bergström), 1930

Mänskan är av klagan böjd
aldrig blir man riktigt nöjd
jämt om makten tävlar vi

Om man skulle pruta av
något upppå sina krav
blev det mera harmoni

Någonting att äta och någonting att dricka
och någonting att älska och att hålla kär är allt jag begär

Varför ska man gräva
efter guld och sträva
efter att nå lyckan där den ändå aldrig är

Andra må söka efter ting som förgås
jag för min del är nöjd om bara jag får

Någonting att äta och någonting att dricka
och någonting att älska och att hålla kär

(Mellanspel)

Jag säger: Någonting att ”bolobapdidubaba”
och någonting att ”duludipubababupi”
och någonting att älska och att hålla kär är ”dupipidubabadidudadadi”

Varför ska man ”bolobapdidubaba”
efter guld och ”duludipubababupi”
efter att nå lyckan där den aldrig ändå är.

(Tal:)

Tänk, det är i alla fall märkvärdigt att folk söker så mycket efter ting som förgås.
När jag blygsamt nöjer mig att bara kunna få:

Någonting att äta och någonting att dricka
och någonting att älska och att hålla kär.

Sen är det bara en fråga och låt kvar, ”Vill ni se en stjärna?”, känd och älskad i Zarah Leanders insjungning och med svensk text av Berco (Bernt Carlberg) 1930. Fast i original var den tysk, ”Wenn der weiße Flieder wieder blüht”, en sång skriven av Franz Doelle, och inspelad med Richard Tauber 1928. Bercos svenska version blev en stor succé i Zarah Leanders insjungning. Leander hade under naziåren i Tyskland stora scen- och skivframgångar i Tyskland och fick sen sota för detta, men ingen har säkert lyckats reda ut om hon drevs av mer än karriärskäl att uppträda just i Tyskland. Kanske var hon en politisk oskuld, driven av karriärlust – men jag har också sett obekräftade uppgifter om att hon skulle ha åtagit sig uppdrag för Sovjetunionens räkning. Bland dem hon senare i livet samarbetade med fanns den politiskt radikale Karl Gerhard.

Melodikrysset nummer 1 2018

Vi kom hem sent i går kväll, var först på trettonaftonskonsert i Musikens hus i Uppsala och var sen hembjudna till Käthe Elmgren, en gammal god vän till Birgitta (och även mig) från arkatiden – på Nykterhetsvännernas studenthem, populärt kallat Arken, bodde under det tidiga sextiotalet, då jag lärde känna dem, också Birgittas första man, Bengt, och hans nuvarande fru, Inger, och Birgittas och Bengts dotter Anna är född under tiden där. Alla de nämnda plus Annas musicerande dotter Amanda var med både under konserten och måltiden hemma hos Käthe efteråt, och nu verkar det som om vårt lilla privata konsertsällskap under resten av året också kommer att få Käthe som medlem.

Käthe brukar läsa min blogg, bland annat mina lördagskåserier om Melodikrysset, och det är faktiskt inte ovanligt att folk jag träffar här i Uppsala, kända så väl som okända, när de ser mig pratar melodikryss med mig. Och nu när jag kom tillbaka från nyårsvistelsen i vårt sommarhus i Öregrund, hittade jag i högen med post ett mycket vänligt vykort från en kvinna på en helt annan ort i Sverige, som ville tacka mig för det jag skriver om melodikryssen, och hon skrev faktiskt, att hon för egen del inte vet hur man på min blogg skriver kommentarer till det jag skriver där. Det finns en väldig övertro på människors förmåga att hantera nutida tekniker, allt från datorer till bankomater. Min paroll är: exkludera inte de många som inte är så bra på modern teknik från viktiga samhällsfunktioner! Det är av solidaritet med de här (många!) människorna jag själv till exempel vägrar att ha bankkort och envisas med att betala allt kontant.

Den enda brygga jag hittar mellan trettondagsaftonskonserten och dagens melodikryss är Trio X. Trio X medverkade i går kväll, men deras anknytning till dagens kryss är mera vagt: Jag har hört Trio X också vid ODs konserter fast inte just i det OD-nummer vi hörde i dag, ”What Shall We Do With a Drunken Sailor”, för övrigt en sång som vi fick sjunga på engelskalektionerna i realskolan i Sundsvall under det tidiga femtitalet.

Allsång sjöng jag och jämnåriga kompisar också på den på den tiden öppna verandan till det hus vi bodde i i Juniskär, och då kunde det hända, att vi för full hals sjöng ”Axel Öman” (egentligen ”Skepp som mötas”). Den skrevs av Waldemar Dahlquist och Fred Winter, men det visste vi förstås inte då. Och filmen ”På kryss med Albertina” (1938), där den var med, hade vi heller inte sett.

De två övriga filmer som förekom, i en dubbelfråga i dagens kryss, fanns inte på den tiden. ”Mary Poppins”, med musik av bland andra bröderna Sherman, kom 1964. Och ”Unchained Melody” härstammar från ”Ghost” från 1990.

Dagens sista ljudillustration härstammar också från en film, ”Det våras för Hitler” (”Springtime For Hitler”, 1968) med Mel Brooks.

Från scenernas värld var musiken ur Giuseppe Verdis ”Aida” hämtad. Den skrevs 1870, men Helmut Lotti, som vi hörde i dag, är ju en man från betydligt senare tid.

Klassisk musik förekom ytterligare en gång i dagens kryss: Vi fick höra ”Månskenssonaten”, skriven 1801 av Ludwig van Beethoven. Och månsken upplever man ju under nätter för att följa Eldemans korsordslogik.

Således After Dark för att upprätta ytterligare en brygga. Den här gruppen fick vi höra i ”La Dolce Vita”, känd från Melodifestivalen 2004.

Ända till Eurovision Song Contest tog sig bröderna Olsen från Danmark 2000 med ”Smuk som et stjerneskud”. Men när de sen deltog i Eurovision Song Contest hette de plötsligt Olsen Brothers och vann med ”Fly On the Wings of Love”.

Vår egen Carola är också känd från melodifestivalsammanhang. Dessutom hoppas hon att efter döden få vingar och komma ända upp till himmelen. Hennes ”You Bring Out the Best in Me” förefaller dock inte vara riktad till just Gud. Den här låten kom 1983, tre alltså.

Nä, det är inte allt i populärmusikgenren som tilltalar just mig. Jag gillar för all del kryddor men inte Spice Girls, inte heller deras ”Wannabe” från 1996.

Lotta Engberg har heller aldrig hört till mina personliga favoriter, men hennes version av ”Tennessee Waltz” var riktigt hygglig. Den här låten har fått ett långt liv – den skrevs redan 1946. Men den bästa versionen gjordes 1964, av Alma Cogan.

Och så avslutar vi med en annan favorit genom åren, Evert Taube. Han skrev sin ”En söndagsmorgon bittida” redan 1923.

Det är inte tillkomståret som avgör om en låt blir dålig eller bra.