Melodikrysset nummer 2 2017

14 januari 2017 12:26 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

Innan det var dags för dagens kryss hjälpte jag hustrun med att på nätet hitta gårdagens ”Go´kväll”, där hon ju var gäst – se närmast föregående bloggtext. Reprisen i TV i morse hade nämligen bytts ut mot en sportsändning.

Krysset var, med något undantag, inte särskilt svårt i dag, för mig i alla fall. Undantaget var ”Leave It” med den brittiska popgruppen Yes, men när jag hade första och sista bokstäverna av tre, var det ju inte så svårt att komma på namnet på den efterlysta gruppen.

Nå, jag kan inte påstå att jag har lyssnat mycket på Eurythmics heller, i dag med ”There Must Be An Angel”.

Så fort jag hörde melodin, mindes jag den svenska texten: ”Haver ni sett Karlsson, han som lägger ner rör”. Men som jag är skapt, ville jag ju också redovisa vem som sjöng den på danska, ”Sejle op at åen”. Här missuppfattade jag först Anders Eldemans uttal, men hon heter tydligen Daimi.

Och när vi nu är inne på Danmark, passar det väl bra att redovisa, att de som vann Eurovision Song Contest år 2000 var Bröderna Olsen. På danska heter låten ”Smuk som et stjerneskud”, på engelska ”Fly On the Wings of Love”.

Från samma sammanhang har Eldeman hämtat Jan Johansens bidrag 1995, ”Another Night”, i svenskt original ”Se på mig”.

Claes Malmberg förekommer i väldigt många sammanhang. I dag hörde vi honom tillsammans med Beatrice Järås i ”Herre i sitt hus”, hämtad ur ”Les Miserables”.

Instrumentalt fick vi höra ”En bicycle gjord för två”, som skulle ge oss kryssordet tandem.

Därmed är vi inne på det inte helt purfärska materialet, och det har jag ofta hyggligt lätt för: I dag spelades ”Vi bor på landet” med Bröderna Djup, och eftersom den här låten också kallas ”Lien”, får den väl sägs handla om liar.

Gösta Linderholm har valturnerat med min hustru, men det är inte därför jag har en ganska stor samling skivor med honom. Självklart har jag också ”Brittas restaurang” på skiva.

I min privata skivsamling finns allt av The Beatles, alltså även ”Abbey Road” och ”Come Together”.

Och givetvis har jag i skivhyllorna även ”Porgy and Bess”, skriven 1935 av George och Ira Gershwin. Ur den fick vi i dag höra Bing Crosby sjunga ”I Got Plenty o’ Nottin”.

Och sen är det bara Alice Tegnérs ”Ekorrn satt i granen” kvar att redovisa. Fast den där ekorren skulle flerfaldigas till ekorrar.

Ja, det var väl allt för i dag.

Melodikrysset nummer 52 2017

31 december 2016 12:50 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Teater | 5 kommentarer

Jag är i Öregrund igen, eftersom vi brukar fira nyårshelgen här, och i morse fanns det inga hinder mot att gå upp och göra sig i ordning inför veckans melodikryss, årets sista. Jag har alltså rakat mig, duschat, klätt mig och ätit en god frukost, bland annat bestående av estniskt surbröd – bakat av Anna som julklapp till mig – med en skiva julskinka, apelsinjuice och sist två koppar nykokt kokkaffe.

Våldsamt svårt var det inte, men den allra sista frågan låg utanför min referensram. ”Rara lilla Anna” låg utanför min referensram, inte för att den spelades av Lennart Palm utan för att jag inte brukar se Ronny och Ragge i TV.

Jag brukar inte se ”Så mycket bättre” i TV 4 heller, men Sven-Bertil Taube är mig desto mer bekant. Jag har honom inte bara på skiva. Redan under tidigt sextiotal hörde jag honom live på en av Laboremus’ sista april-fester, och nu senast har jag sett TV-programmet om honom. Nå, ”Så mycket bättre” ledde mig vidare till Miriam Bryant och ”Serendipity” – jag klarar hyggligt att uppfatta engelsspråkig text och fångade frasen ”I’ll make a memory, memories don’t lie”.

Carl Gustaf Lindstedt var en gammal ursosse – han bekände mer än gärna sina partisympatier i den stora porträttartikel med honom vi hade i Aktuellt i politiken (s) på min tid som chefredaktör. Och jag är tillräckligt gammal för att minnas hans insjungningar tillsammans med de övriga i Casino-gänget, till exempel revynumret ”Så tar vi tagelskjortan på”. Det här fick mig att försöka få in fel svarsord i krysset, men det sökta ordet skulle i stället bli munkkåpor.

Själv har jag aldrig dragits till vare sig det ena eller det andra, och den religiösa verksamhet som har bedrivits i Knutby en bit från Uppsala, är mig likaledes främmande. Där huserade på sin tid Åsa Waldau, även känd som Kristi brud, och jag kan väl inte säga att jag kommer att störta till en skivaffär, om det nu finns någon sådan kvar, för att införskaffa ”Jag ger dig allt”, det som spelades med henne i dag.

Däremot har jag, för att hålla fast vid ämnet, aldrig sett ”Jesus Christ Superstar”, men det hindrar inte, att jag känner igen ”I Don’t Know How To Love Him”, även när den som i dag sjöngs på finska av Eija Kantola.

Däremot har jag hört en del med Nordman, som vi i dag hörde i ”Mitt i en korsväg”. Fast jag skulle inte komma på idén att ha heller dem på skiva.

Dock tror jag att många av er som följer vad jag skriver skulle finna min egen samling av musik ganska oförutsägbar. Jag har till exempel praktiskt taget allt med Ebba Grön, således också ”800°” från 1981. Den genrebeteckning Eldeman ville ge dem var punkrock.

Ernst Rolf och gamla Jules Sylvain-melodier är jag en djävel på, men själva budskapet – ”Jag är ute när gumman min är inne” – stämmer inte alls in på mig och min hustru.

Och ibland går vi till och med ut tillsammans. Vi har till exempel tillsammans sett George Bizets ”Carmen”.

Och snart ska vi se ”Spelman på taket” på Uppsala stadsteater. Birgitta hade som en julklapp till mig köpt biljetter dit. Men jag känner förstås väl till den redan tidigare, känner till exempel igen ”If I Were a Rich Man”, som skulle leda oss till det sökta ordet, rik.

Gamla dans- och musikfilmer hör också till det jag älskar. Ett exempel är ”Top Hat” från 1935 – Fred Astaire och Ginger Rogers, vilket par! I den finns ”Dancing Cheek to Cheek”, i dag framförd av Ella Fitzgerald, som jag också har massor av skivor med.

Till sist en låt med Paul Simon och Art Garfunkel, som jag har allt av av det som de gjorde tillsammans. Och i mitt fall hör det som i dag spelades, ”Wake Up Little Susie”, till favoriterna.

Ha nu en riktigt trevlig nyårsafton! Själv önskar jag oss alla ett nytt och bättre, rent av rödare år.

Julens mödor och behag

25 december 2016 19:24 | Barnkultur, Deckare, Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Teater, Ur dagboken | 13 kommentarer

Barndomens magiska julkänsla vill inte riktigt infinna sig. Och jag talar då varken om den vita snövärld som omgav mig både i Estland och i den lantliga kustby i Norrland där jag sedan växte upp eller om något rikt föräldrahem, där man fick massor av underbara presenter – mina föräldrar gav generöst av det lilla de hade, och själv var jag fullt nöjd, om jag fick en riktigt bra bok i julklapp.

Numera har jag och min hustru mer än det som behövs för livets nödtorft, men vi har använt en ganska stor del av det vi har till sådant som vi tycker är viktigt. Vi har ett fullkomligt enormt bibliotek (och det består inte av böcker i skinnband): Naturligtvis finns där en stor avdelning som knyter an till vårt stora intresse för politik och samhälle: böcker om politiska ideer, historia, sociologi, statsvetenskap och mycket annat. Den helt dominerande delen består dock av skönlitteratur: romaner, lyrik, faktiskt också många barn- och ungdomsböcker. Och så har vi ganska stora specialsamlingar för litteraturhistoria, konsthistoria och musik. I Öregrund har vi några bokhyllor för böcker om trädgård och mat och så en ganska stor samling av klassiska deckare, den senare till mycket stor del bestående av pocketutgåvor.

Vi har en fullkomligt enorm samling av LP och CD, musik från förr och nu och från hela världen: politisk musik, klassisk musik, jazz från olika epoker, schlager, folkmusik, singers-songwriters. Den gamle radioprofilen Sigvard Hammar var en gång i världen, efter min pensionering, hemma hos mig för en intervju, och även han häpnade över vad han såg i våra skivhyllor.

Och för att gå vidare på den här linjen: I en räcka hyllor i hallen har vi vår stora samling av spelfilmer, VHS så väl som DVD, som rymmer allt från filmklassiker till nagelbitare.

Den här filmsamlingen kompletteras då och då, så också nu på julafton, med nya sevärda filmer. Men vi hyser verkligen inte något highbrowförakt för till exempel enklare gamla svenska långfilmer, så bland mina julklappar till hustrun fanns två boxar med ganska enkla äldre svenska långfilmer, sex stycken med Thor Modéen och Åke Söderblom och sex till i ”Den stora hembiträdesboxen vol 2”. Sent på julaftonskvällen såg vi den första i den senare, ”Vi som går köksvägen” med Tutta Rolf. Inget filmhistoriskt mästerverk, men jag ska skriva lite om den separat.

Jag ska inte fresta ert tålamod med alla böcker vi gav varann, men jag kan väl få nämna, att Birgitta av mig fick tre nyutgåvor av klassiska kommissarie Maigret-deckare av Georges Simenon och att jag av henne bland annat fick Lars Lönnroths nyöversättning av ”Den poetiska Eddan”, J K Rowlings med fleras ”Harry Potter och det fördömda barnet” och Sofi OksanensNorma”.

Och så måste jag nämna att jag till min eljest kompletta Monica Zetterlund-samling nu fick även ”På Berns 1964”, där hon sjunger texter av Tage Danielsson och Beppe Wolgers. Dessutom fick jag ett kuvert med biljett till ”Spelman på taket” på Uppsala stadsteater. (Birgitta ska förstås också själv gå med, och sen ska vi gå på krogen tillsammans.)

Det här är tre områden, som jag kan ganska mycket om, men när det gäller barnen och barnbarnen har jag ingen större glädje av den här kunskapen – den och mina egna uppslag är av intet värde, när önskelistorna ibland innehåller restriktioner mot att köpa annat än det som står på önskelistan och det som står där dessutom inte finns tillgängligt i de affärer jag besöker utan måste beställas via nätet, vilket jag generellt vägrar göra.

Så det blir många kuvert med sedlar i den här julen. Ganska trist, tycker den här gamla tomten.

Det här leder över till nästa problem. Jag saknar inte pengar, men jag kommer inte åt dem.

Handelsbanken, som jag bytte till därför att två andra banker, där jag hade mina besparingar och fick min pension genom, slutade hantera kontanter, har gradvis strypt även sin kontanthantering. 5.000 är maxuttag, så jag vet inte hur många dagar jag har fått köa – det finns bara två kassor, och ingen bryr sig när kön blir mycket lång på grund av någon krånglig kund – för att gradvis få ut mina egna pengar (OBS, inget lån utan ärligt intjänad och till jul sparad pension). Och dagarna före jul kommer så dråpslaget: Banken har inga kontanter och får heller inga före jul.

Så vitt jag kan bedöma är det här medvetna trakasserier mot oss som framhärdar i att vara kontantbrukare. När jag försöker argumentera med den för tillfället kassaansvarige, ser jag ett försmädligt leende i mungipan på mannen som är i tjänst och han börjar åter på den där tiraden om att det ju finns bankomater. Då blir jag milt uttryckt förbannad och säger mitt hjärtas mening.

Han försöker då med det jag också har hört förr, att alla banker i stort sett har slutat med kontanthantering. Men jag råkar veta att det inte är riktigt sant, så Handelsbanken ska inte vara så säker på att den kommer att få fortsätta att förvalta mina pengar.

Och för att slippa kommentarer på felaktig grund från er, kära läsare: Jag har god ekonomi och har inte slarvat med något i förhållande till banken. Jag har under mina yrkesverksamma år, då jag reste mycket i jobbet i andra länder, haft bankkort i jobbet och skött även det utan anmärkning, så jag skulle lätt som ett plätt få ett kort, om jag bara ville.

Men jag vill inte. Jag vill ha kvar kontantsamhället.

Alltså går jag envist till en kontantkassa även när jag handlar på Coop Konsum. Därifrån har hustrun och jag nu varannan dag i var sin tantvagn med hjul släpat hem alla de varor vi behöver både till vårt eget julfirande och till den här julhelgens stora familjekalas för barn och barnbarn.

Birgitta har griljerat skinka inköpt i en butik för ekologiska lantprodukter, lagt in flera sorters sill och gjort egen sillsallad, ugnsbakat paté och bakat saffransbullar, kakor och pepparkakor. Jag har, vilket jag tidigare har skrivit om, gjort tolv syltor av det slag min estniska mamma lärde mig göra när jag var liten, och så har jag klätt julgranen, det senare medan Birgitta ställde ut alla julprydnaderna på nymanglade dukar på borden runt om i lägenheten.

Och jag erkänner gärna: Det här tar allt mer på krafterna, desto äldre man blir, och den här gubben börjar bli gammal.

Men när hustrun och jag tillsammans åt av julmaten, kändes mödan ändå meningsfull.

Och i dag, när vi fick juldagsbesök av Birgittas bror Ragnar och hans hustru Gunnel och vi till lunch åt sillsallad, estnisk sylta och skinka, kändes livet faktiskt riktigt drägligt.

Nu ska jag gå till vardagsrummet, där granen står.

Och på bordet där, på vilket det traditionsenligt ligger en blå duk som jag fick av Birgitta i begynnelsen av vårt nu långa liv tillsammans, står en stor keramikvas i olika blå nyanser. I den står som varje jul en bukett med sju vita blommande syrener, och på en av kvistarna sitter ett litet kort med världens kortaste budskap till en älskad livspartner: 7!

Hjärtans god jul till er också, kära läsare!

Melodikrysset nummer 49 2016

10 december 2016 12:29 | Barnkultur, Film, Handel, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 13 kommentarer

Jag är fortfarande frisk och har alltså börjat rännandet (nå ja) ute på stan för att köpa årets julklappar. Fast i går ägnade jag lång tid, dock förgäves, åt att på fyra olika ställen i city försöka köpa ny färgkassett till min skrivare. Butiken där jag normalt brukar handla det här har nämligen flyttat ut från centrum, där jag föredrar att handla, eftersom vi i den här familjen varken har bil eller körkort.

Dagens melodikryss tyckte jag inte var särskilt svårt.

Men ”Världens lyckligaste tjej” med Lotta Engberg hör väl inte till det jag brukar lyssna på.

Och Lena Phs ”Det gör ont” hade Eldeman i dag lyckats konstra till i en karaokeversion.

”Två av oss” med X-models (Efva Attling med flera) från 1981 tog det lite tid att komma i håg igen.

Annat från den tiden har desto bättre fastnat i musikminnet. ”YMCA” med Village People 1978 är ett exempel. Jag kommer också i håg att det gjordes en svensk version med namnet ”RFSU”.

Och jag har heller inga svårigheter med att minnas Baccara med ”Yes Sir, I Can Boogie” eller M A Numminens ganska underbara tolkning av den.

Den engelske sångaren Cat Stevens, även känd som Yusuf Islam men egentligen med namnet Stephen Demetre Georgiou – pappan var grek och mamman svenska – må i mina ögon vara religiöst knäpp, men som hitmakare var han suverän. ”Another Saturday Night” är ett exempel.

Det är inget fel på svenska Grymlings – Pugh Rogefeldt, Mikael Rickfors med flera – heller. 1990 gjorde de ”Mitt bästa för dig”.

Och så förbannat gammal som jag är minns jag från forntidens radio mycket väl den fantastiska sångerskan Yma Sumac, främst förknippad med Peru men också med andra rötter.

Mer geografi: I en av dagens dubbelfrågor ville Anders Eldeman veta, vad invånarna i de två städer som vi förknippar med låtarna som spelades kallas. Vi fick höra Lasse Dahlquists ”Välkommen till Göteborg”, så där skriver vi väl göteborgare. Och den andra var väl ”Vita rosor från Aten”, så där bör svaret bli atenare.

Och så måste ju Björn och Benny få vara med på ett hörn, så varför inte någonting ur ”Chess”?

Anders Eldeman verkar vara en riktig James Bond-fan, och när det gäller agent 007 finns det ju otaliga filmer och låtar och skådespelare att använda i krysset. I dag fick vi höra Gladys Knight sjunga i bondfilmen ”Licence To Kill” (”Tid för hämnd”). Men här skulle vi kunna vem som spelade Bond. Jo, Timothy Dalton.

Snart är det ju jul, så då passar det väl bra att avsluta med en låt ur julaftonens Disney-kavalkad: Vi fick höra ”Hej-hå” (”High Ho”) ur ”Snövit och de sju dvärgarna”, gjord mitt födelseår, 1937. Där går dvärgarna sjungande till gruvan. Och inte blev det här gruvligt svårt bara för att vi fick höra låten i dixielandversion.

Trollflöjten som barnbok

30 november 2016 18:21 | Barnkultur, Konst & museum, Musik, Teater | Inga kommentarer

Jag har sett W0lfgang Amadeus MozartsTrollflöjten” (”Die Zauberflöte”, 1714) både i Ingmar Bergmans klassiska uppsättning och hört den i en rent musikalisk version, och jag tycker att den är ett fantastiskt konstverk, både innehållsligt och musikaliskt.

Pierre Coran (text) och Charlotte Gastaut (bild) har gjort en oerhört fin bilderboksversion av ”Trollflöjten” (”La flûte enchantée”, 2015, i svensk översättning av Susanne Öhman, Rabén & Sjögren 2015).

För mig, en gammal man som är både opera- och konstälskare, är det här en fantastisk guldgruva, också för att jag redan känner till de agerande och handlingen. Men för barn i bilderboksåldern är handlingen och dess agerande figurer kanske inte helt lättuppfattade, och det här blir inte lättare av att där också finns ord och sammanhang som man inte kan ta för givet att så unga förstår.

Charlotte Gastauts bilder är i konstnärlig mening helt underbara, men de saknat den konkretion som skulle kunna göra den här ganska komplicerade handlingen begriplig för barn i bilderboksåldern.

Jag har dock inte kunnat testa den här boken på något barn i bilderboksåldern, så jag hoppas jag tar fel!

Melodikrysset nummer 45 2016

12 november 2016 12:49 | Barnkultur, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 6 kommentarer

Hustrun är på Socialdemokraternas distriktskongress här i Uppsala. Vi var båda inbjudna i egenskap av partiveteraner, men eftersom det är lördag, vill jag för min del inte svika mina melodikryssvänner.

Hustrun, Birgitta Dahl, har å andra sidan dubbel anledning att åka till det här evenemanget i en helt annan del av stan. Dels är hon ombedd att tala för kongressen. Dels tänker hon sälja sina just utkomna memoarer till partivänner från hela länet, många av dem bekanta sedan årtionden tillbaka. Så hon tog med sig ett par kartonger av boken, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss förlag, 2016). Ni övriga som är intresserade av hennes liv och hennes gärning bland annat som energi- och miljöminister samt talman kommer strax att kunna köpa boken i bokhandeln.

Också vi här i Uppsala har drabbats av det stora snöovädret, även om solen skiner i dag. Så åtminstone här hos oss kändes det oerhört malplacerat att i dagens melodikryss få höra Orups ”Regn hos mig”.

Fast i dag var ju Anders Eldeman inte särskilt aktuell i andra avseenden heller. Det blev bara ett par färska låtar, först och sist i krysset: ”Världen är din” med Magnus Uggla och ”Water Under the Bridge” med Adele.

Och sen ägnade han – Eldeman alltså – sig som så ofta också åt väderbesvärjelser. I dag spelade han Lars Berghagens ”En kväll i juni” med Monika Bring.

Ett par melodifestivalare blev det som så ofta.

Vi fick höra ”Samba Sambero” som Anna Book sjöng så sent som 2007.

Betydligt mer rabalder blev det om den låt Sverige sände till Eurovision Song Contest 1973, ”Sommarn som aldrig säger nej”, faktiskt en ganska originell låt med text av Lars Forssell och musik av Carl-Axel och Monica Dominique. Problem uppstod emellertid på grund av att den duo som framförde sången kallade sig Malta, så i tävlingen fick de i stället heta Nova. Men här måste Eldeman få oss att komma i håg det ursprungliga namnet, detta eftersom han ville veta, var det riktiga Malta ligger. Jo, i Medelhavet.

Detta var för övrigt inte den enda frågan i flera led. I dag skulle vi också klara att identifiera Andrew Lloyd Webbers musikal Cats och sen klara vad djuren i den understundom hörs göra, jo jama.

Katter påstås ju ha nio liv, så icke Jonas Gardell som också har slagit fast detta i sångtexten ”Mitt enda liv”.

Barnvisor brukar också leva länge, men nog tycker jag det var länge sen man ofta hörde sådana, signerade Gullan Bornemark. Och ändå är ju till exempel den som spelades i dag, ”Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min” faktiskt riktigt bra.

Men allting verkar vara mer kortlivat numera.

Av revykungen Ernst Rolf fick vi i dag höra ett helt potpurri på sin tid mycket kända melodier, till exempel ”Barndomshemmet”, ”Din vår är min vår” och ”Jag är ute när gumman min är inne”, och min poäng här är att generationer svenskar sen kunde texterna och kunde sjunga de här sångerna.

Ett annat exempel på det här spelades tidigt i dagens kryss, ”Månstrålar klara”, även kallad ”Tantis serenad”.

Och jag är i rätt ålder för att minnas hur Gösta Snoddas Nordgren slog igenom i radion genom att sjunga ”Flottarkärlek”. Men han satte bandybollen rakt i mål också med andra låtar han sjöng in, till exempel den vi i dag fick höra, ”Skogsflanören”. Och nej, den är inte höjden av svensk viskonst, men jo, den talar till alldeles vanliga människor, de där som, för att en smula byta ämne, horden av politiker (även på vänsterkanten som jag själv har mitt hjärta hos) inte längre kan kommunicera med.

* * *

PS Birgitta tog med sig två kartonger med sina minnen, ”I rörelse”, till distriktskongressen och fick sälja, dessutom dedikera, de allra flesta böckerna. De få som blev över fraktades vidare till partiexpeditionen för försäljning bland annat vid möten med arbetarekommunen.”

Melodikrysset nummer 44 2016

5 november 2016 12:54 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 8 kommentarer

Jag har lyckats få tag på en flaska med hostmedicin av ett slag jag tidigare har haft nytta av, men den har tyvärr inte bitit. Jag hostar inte ständigt, men när jag ligger på höger sida, börjar jag ganska snart hosta. På nätterna, när jag måste gå upp och kissa, vilket jag måste ganska ofta trots att jag inte tar mina urindrivande piller på kvällen, hostar jag också under toalettbesöken. Jag genomförde lungröntgen på Ackis för inte så länge sen, och man hittade då också lite vatten men inte så mycket att det ansågs fordra någon omedelbar åtgärd. I mitten av den här månaden har jag lyckats få tid hos min husläkare, men det nämnda är inte mitt enda problem. För andra gången har jag till exempel fått kliande utslag på ryggen, något jag dock någorlunda lyckas hålla i schack genom att hälla handdesinfektionssprit bakom axlar och nacke.

Det blev förstås en hel del TV i går kväll, även om jag somnade ifrån ett par gånger. Sen, när jag hade gått till sängs, fortsatte jag att läsa hustruns, Birgitta Dahls, från tryckeriet just anlända memoarer, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016). Boken kommer snart att finnas att köpa i bokhandeln, men hustrun/författaren fick några kartonger levererade hit hem här om dan.

Dagens kryss innehöll ganska mycket musik som jag inte kan så bra. ”Never Forget You” med Zara Larsson är ett exempel bland flera.

Jag hör också mycket sällan på Nirvana, men dem klarade jag med hjälp av ledbokstäverna, inte för att jag kände igen ”Smells Like Teen Spirits”. Och jag kan tillräckligt mycket om dem för att förstå, att den efterlyste döde frontmannen hette Kurt Cobain.

Jag har sett ABBA-musikalen på Broadway och kände självfallet omedelbart igen ”Dancing Queen”. Fast den här gången hörde vi den i en för mig helt okänd uppsättning, med Sussie Eriksson, Charlotte Sandberg och Gunilla Backman. Här fick jag leta länge.

Den som sjöng titellåten i ”Goldeneye” måste rimligen vara Tina Turner. Och ytterligare en indikation på att det här var rätt film och artist är det ju, att Anders Eldeman så ofta väljer musik ur Bond-filmer som ljudillustrationer.

”Sound of Music” har jag sett på bio, så det var hyggligt lätt för mig att komma på att sången om Maria handlade om en nunna.

Och när vi nu är inne på den religiösa sektorn, kan vi ju också ta en av dagens lättaste frågor, åtminstone för oss som har lyssnat på Jan Sparring. ”Ovan där” kan jag, så irreligiös jag är.

Filmversionen av Astrid Lindgrens ”Saltkråkan” har jag sett i hur många reprisomgångar som helst – jag tycker den är roande – så jag kan miljön och figurerna ganska väl. Ändå kändes sången därifrån inte bekant, och det var till slut hjälpbokstäverna som ledde mig till rätt ställe.

Sigurd Ågrens ”Klarinettpolka” finns i många inspelningar och varianter, och i dag skulle vi minnas låttiteln trots att man i den version som spelades inte hörde någon klarinett.

Vi som är lite till åren minns också väl ”Bohus bataljon” och vet att den handlar om militärer.

Men som 79-årig man är jag verkligen inte fast bara i den sortens musik.

Till mina personliga favoriter hör Stefan Sundström, som vi i dag hörde i ”Nog”.

Just ”Woman’s World” från 2013 med Cher har jag inte hört förut, men jag gillar henne avgjort.

I mål i dag går vi med Evert Taubes ”Dansen på Sunnanö”, som ju handlar om Rönnerdahl. Det ska visst finnas ett annat ”Sunnanö” än det ”Sunnanö” vi sommarboende i Öregrund förknippar med den här taubetiteln, men hustrun spelade den i alla fall i sitt Sommar-program för ett antal år sen. För övrigt är hon just nu i vårt sommarhus i Öregrund för att göra i ordning trädgården inför vintern. Jag med min skruttiga hälsa valde att stanna kvar i lägenheten i Uppsala. Men vi har telefonkontakt ett par gånger om dan.

Melodikrysset nummer 43 2016

29 oktober 2016 13:24 | Media, Musik, Prosa & lyrik, Teater, Ur dagboken, Varia | 1 kommentar

Jag har med hjälp av vårdcentralen fått en hostmedicin, som åtminstone har dämpat min långvariga hosta. Men min kondition är lika med noll, och när jag i går eftermiddag tog bussen in till centrum och där i tur och ordning besökte min vanliga bank (en av de där som inte gillar kontanthantering), köpte de serietidningar som har kommit ut under min långdragna sjukdom, var på Apoteket (bara för att finna att det recept jag hade bett att få förnyat för åtta dar sen ännu inte hade skrivits ut), var på Forex för att manuellt betala ett par småräkningar och lördagshandlade på Coop på stationsområdet, hann klockan förstås bli oväntat mycket innan jag lyckades ta mig hem; jag går ju långsamt som en skadskjuten kråka och måste ideligen stanna och vila mig. Hemma väntade en hustru, närmast i upplösningstillstånd: Var har du varit så länge? Fast sen blev det middag plus kväll framför TVn.

I morse kom jag upp i god tid före Melodikrysset, inte så våldsamt svårt för en 79-åring. Krysset innehöll egentligen bara två frågor med någorlunda ny musik.

Det började med Niklas Stömstedt och ”Varför är du i Göteborg?”.

Och en bit in i programmet fick vi höra Laleh i ”Behåll ditt huvud”. Men henne hör man ofta, och jag uppskattar själv henne.

Men resten illustrerades med äldre låtar, och i den kategorin hörde ”En dag”, 1989 med Tommy Nilsson, till de mer moderna. Fast i dag fick vi höra den med Spotnicks.

ABBAs ”Ring, ring” är väl i och för sig välbekant för de flesta – själv har jag bland annat hört den i en scenföreställning på Broadway – men det här att koppla ihop den i en dubbelfråga med Franz Schuberts ”Ave Maria” från 1825 är helt obegripligt för min och jag antar de flesta andras logik.

Dagens andra klassikerfråga var också den en dubbelfråga, men dess båda delar hängde åtminstone ihop. Vi hörde ouvertyren till ”Barberaren i Sevilla”, och den skrevs år 1816 av Gioacchino Rossini.

Ett slags klassikerstatus får man väl säga att även Lasse Brandebys Kurt Olsson fick. Med på ett hörn i programmen, i dag i ”Den person som tillgrep en väska i grönt på Centralen i går”, var också Anki Rahlskog, känd som Gudrun: hon spelade triangel.

En annan känd svensk revydam, också sångerska, var Laila Westersund. Henne hörde vi i dag i ”Körsbär måste vara söta”.

Fast själv föredrar jag Caisa Stina Åkerström, även om det inte var henne utan Lars Roos vi i dag hörde i ”Av längtan till dig”.

Det skulle vara kul att få veta hur många av dagens yngre radiolyssnare som över huvud taget känner till Sveriges forne hawaiimusikartist Yngve Stoor. Själv förstod jag omedelbart att det var han, så snrt jag hörde de första tonerna i ”Rytmen från Hawaii”.

Franska ”Comme d’habitude”, som i Paul Ankas engelska version, ”My Way”, fick helt ny text, skriven av Paul Anka, och sjöngs in av Frank Sinatra, har ju Eldeman däremot använt i krysset otaliga gånger. Och då kan man knappast förvilla krysslösarna genom att spela den instrumentalt.

Som mina läsare vet, har jag aldrig varit intresserad av idrott, heller aldrig läst sportsidor. Men en person som i hela sitt liv har läst mängder av dagstidningar och oftast haft radion på kan ju knappast ha undgått att dels stöta på Åke Strömmer, dels lista ut att den han 1965 intervjuade måste ha varit Mohammed Ali.

Från boxning är steget inte så långt som man skulle kunna tro till ”Love Me Tender”, insjungen 1956 av Elvis Presley. Den finns nämligen i en dialektal svensk version, signerad Ewert Ljusberg och då döpt till ”Lån mä tänder”. Fast i dag försökte Eldeman få oss på villovägar genom att spela Maxie Priests version ”Once Again In Summertime”.

Vi går i mål i dag med den allra sista låten, ”Visa från Utanmyra”, som finns i en alldeles utmärkt ny inspelning med Malena Ernman. Men vi som är lite till åren minns den framför allt med Jan Johansson – jag har den själv på hans ”Jazz på svenska” från 1963.

Inte bara melodin utan också texten, skriven av Olof von Dalin, är helt underbar, så jag tror att jag vidarebefordrar den till min egen läsekrets:

O tysta ensamhet (Visa från Utanmyra)

O tysta ensamhet,
var ska jag nöjen finna?
Bland sorg som ingen vet
ska mina dar förrinna.
En börda tung som sten
mig möter vart jag går.
Bland tusen finns knappt en,
som kärlek rätt förstår.

Det är den tyngsta sorg,
som jorden månde bära.
Att man ska mista bort
sin allra hjärtans kära.
Det är den tyngsta sorg
som solen övergår.
Att man ska älska den
man aldrig nånsin får.

Ett rent och ädelt sinn,
en dygd som ensamt blänker,
en mun som talar ett
med allt vad hjärtat tänker.
Jag tror en sådan vän
är mer än mycket rar.
Var ska jag finna den
som dessa dygder har?

Emellan dig och mig
där tändes upp en låga
där tändes upp en eld
som är en daglig plåga.
Hur ska jag dämpa den
vet jag alls ingen rå’,
jag sörjer till min död
om jag dig ej kan få.

Ur bedrövelsens mörker

27 oktober 2016 14:34 | Prosa & lyrik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Lars NorénsNatten är dagens mor” uruppfördes 1982 men är redan en svensk dramaklassiker.

Det kan vara på sin plats att inleda med att erinra om att Norén har lånat sin pjästitel ur en dikt, skriven någon gång efter 1818 av Erik Johan Stagnelius, ”Vän i förödelsens stund”:

Vän i förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
när från din nattomtöcknade själ eldvingarna falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
säg, vem som räddar dig då? Vem är den räddande ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? –
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: ”Bliven!” –
och i vars levande kraft världarne röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor. Kaos är granne med Gud.

Fast för egen del har jag mycket svårt att i Lars Noréns pjäs se ens en glimt av det hopp som man kan läsa in i den från Stagnelius inlånade titeln. I det här scendramat kan man inte se någon räddning ur bedrövelsens mörker. Gud är inte ens närvarande som någon möjlighet. ”Natten är dagens mor” är en nästan outhärdlig socialrealistisk tidsskildring från 1960-talet. I uppsalauppsättningen, i utmärkt regi av Hugo Hansén, understryks tiden med hjälp av Sven Haraldssons kostym och scenografi – scenbytena klarar man genom att fokus flyttas med hjälp av ljussättningen och genom att man ganska ofta döljer delar av scenen med rök.

Jag har läst att det här dramat har en självbiografisk bakgrund: De fyra agerande är Lars Norén själv, här med namnet David (i föreställningen spelad av Ole Øvre), hans bror Georg (Francisco Sobrado) och så deras föräldrar, som mycket riktigt drev ett ekonomiskt mycket skakigt hotellprojekt i Genarp i Skåne. Men viktigare för dagens teaterpublik är att skildringen av denna hotellfamilj i sönderfall, mot slutet i fritt fall, känns så äkta. Publiken, där väl flertalet kan antas vara tämligen normala i sitt eget alkoholbruk, kan förstås tänkas ha undrat, hur det kunde vara möjligt för hotellägaren/familjefadern Martin att så länge föra resten av familjen bakom ljuset, men Gustav Levin, som på ett fullkomligt lysande sätt spelar den här rollen, visar hur det kan gå till: Man kan gömma flaskor på de mest oväntade ställen och förvara slattar i sådant som ser ut att innehålla något helt annat. Man dricker när ingen annan ser, sköljer sen ur glas och sen även den egna munnen med något som doftar något helt annat.

Men det är klart att det här till slut måste brista. Hustrun Elin, utmärkt spelad av Lolo Elwin, sätter hårt mot hårt – hotar lämna honom om han inte slutar dricka – men är också lättast att manipulera med löften som inte är värda något. I det här fallet kröns motoffensiven av ett samlag varefter Martin smyger upp ur sängen och lokaliserar sprit som de andra inte har hittat.

Sönerna har han dock inte besegrat, och i den allt våldsammare andra akten förekommer både våldsamt och utdraget våld och blodvite.

Gå till Stadsteatern i Uppsala och se hela föreställningen själva!

Melodikrysset nummer 39 2016

1 oktober 2016 13:40 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Teater, Ur dagboken | 7 kommentarer

Jag antar att jag fick min svåra snuva och hosta från hustrun, som också – fast lite före mig – har drabbats av samma åkommor. Jag var riktigt under isen under senare delen av den gångna veckan, men att jag inte har skrivit något på bloggen de senaste dagarna beror faktiskt inte på det, inte heller på att hustrun har använt vår i Öregrund gemensamma dator till att på engelska skriva ett anförandemanus om Dag Hammarskjöld inför ett kommande framträdande.

Datorn i Öregrund, som Birgitta också behöver för att gå igenom sitt nu satta och ombrutna manus till en politisk självbiografi, som utkommer som bok senare i höst, la plötsligt av, på ett helt obegripligt sätt: Den går att använda som avancerad skrivmaskin, men internetuppkopplingen är bruten. Jag har gjort de sedvanliga försöken, som omstart, men datorn anger ett fel som ligger utanför mina datakunskaper. Vi har tillkallat service från den datafirma som har levererat datorn och några gånger tidigare har hjälpt oss, men de har inte kunnat skicka assistens förrän efter helgen.

Så vad fan gör man? Jag vill ju inte svika den stora publik, som följer det jag på lördagarna skriver om Melodikrysset, så jag bet ihop i mitt fortfarande ganska dassiga tillstånd och tog efter middagen i går kväll bussen in till Uppsala, där jag vet att min dator funkar. Men tråkigt var det, både att lämna hustrun och att jag på det här sättet missade en gammal favorit, Paul Simon, i fredagskvällens ”Skavlan”.

Lite tröst gav det därför att Melodikrysset i dag började med en rad gamla hits av Paul Simon och partnern Art Garfunkel: ”Cecilia”, ”Mrs Robinson”, ”Bye Bye Love” och ”The Boxer”.

Men jag är långt ifrån återställd, och jag kan bli sämre igen. ”Underbart är kort”, som Povel Ramel sammanfattade det 1955. Den finns också insjungen av Monica Zetterlund, som jag skrev om förra lördan. Fast i dag hörde vi en instrumentalversion med Putte Wickman och Ivan Renliden.

Både Monica Zetterlund och Ivan Renliden finns också bland de medverkande i Jonas Simas film ”Putte Wickman à la clarinette”, gjord 1990 för SvT Göteborg. Sima är en gammal vän från tiden i Laboremus, och jag använde honom senare dels som film- och mediakolumnist i Aktuellt i politiken (s), dels för att göra en film om Olof Palme, producerad av Socialdemokraterna till minnet av partiets tragiskt mördade store ledare. Och jo, Jonna Sima, som nu ingår i Aftonbladets ledarredaktion, är dotter till Jonas.

Förlåt denna utvikning. Men det är min blogg, och jag behövde balansera upp förekomsten i krysset av melodifestivalbidrag, som trots att de är helt färska inte har slagit rot i mitt musikminne.

Jag har inget ont öga till Pernilla Andersson, men hennes ”Mitt guld” från 2016 mindes jag inte ens.

Robin Bengtssons ”Constellation Prize” från samma tävling minns jag åtminstone – fast jag hade för mig att den hette ”Beautiful”.

Jag menar inte att vara nedlåtande mot Peg Parnevik – hennes ”Ain’t No Saint” låter inte så pjåkigt – men man kan inte utesluta att det spelade viss roll att hennes farfar, Bosse Parnevik, är en känd imitatör, när redaktionen bestämde, att hon skulle få vara med i ”Allsång på Skansen”.

Kändes det här för ifrågasättande, tar jag tillbaka och adresserar Tore Skogmans ”Tio tusen röda rosor” till henne.

Ewa Roos, 1968 i 13 veckor på Svensktoppen med ”Vilken härlig dag”, kan man ju inte skicka i väg så där, ens tankemässigt.

Men en annan sånguppmaning (från 2011), ”Glöm alla sorger”, från Östen med resten är ju desto mer användbar i denna sorgedal.

Jag är en hängiven vän av Bertolt Brecht – har sett honom på teater, läst honom och lyssnat på hans sånger, många av dem tonsatta av Kurt Weill. I dag fick vi höra ”Mack the Knife” med Robbie Williams, en inte oäven version, men på sätt och vis är väl Louis Armstrongs mer skrovliga version faktiskt musikaliskt bättre. Vill ni söka tyska originalinspelningar, sök efter ”Die Moritat von Mackie Messer” ur ”Die Dreigroschenoper” (1928).

I kriminella kretsar, om än flygande sådana, rör sig också Gioachino Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan” (1817).

Jag har läst hela J R R Tolkiens ”Sagan om ringen”, men jag har inget emot Peter Jacksons filmversion heller.

”Heidenröslein” var ursprungligen en dikt, skriven 1771 av Johann Wolfgang von Goethe men publicerad först 1799. Den tonsättning som vi oftast förknippar med dikten är Franz Schuberts från 1815, den som vi i dag hörde i sånglig tolkning av Malena Ernman. Henne gillar jag inte bara för hennes sångförmåga och vackra utseende utan inte minst för hennes politiska mod och engagemang.

Det fanns en tid då fler vågade vara som hon.

Det var bättre förr.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^