Melodikrysset nummer 11 2013

I dag tyckte jag det fanns flera knepigheter i Melodikrysset.

Eftersom jag aldrig ser på TV-såpor, kände jag förstås, i motsats till många andra, inte igen signaturmelodin till ”Skärgårdsdoktorn”, men till slut hamnade jag med hjälp av ledbokstäverna på den här serien eller rättare sagt på den miljö den utspelas i, skärgården.

”Skärgårdsdoktorn” känner jag åtminstone till, men ett par av artisterna i dagens kryss var totalt okända för mig.

En av dessa är den amerikansak sångerskan Gwen Stefani. Hennes namn klarade jag genom att gissa mig fram till förnamnet och sen googla på det plus ”Sound of Music”, som jag hörde sampling ur. På så sätt kom jag fram till att låten vi hörde var ”Wind It Up”.

Katrina and the Wawes hade jag hittills heller aldrig hört talas om, och na-na-na-raddan ledde mig till en början helt fel. Men sen fick vi ju låttiteln, ”Sun Street”.

En dos melodifestival skulle vi förstås som vanligt ha.

Den delen började mycket lätt, med Malena Ernman och vinnarlåten 2009, ”La Voix”. Skönt med vinnarmelodier, som i motsats till årets går att komma ihåg.

En melodi som fastnar i musikminnet är också Jan Johansens ”Se på mig” från 1995.

”Gosa” mindes jag, mest för att den förekom i årets melodifestival, men namnet på den som framförde låten – Mary N’diaye – hade jag redan glömt, så även här fick jag googla.

Jag framhärdar i att schlager, för att få kallas schlager, omedelbart ska fästa sig i musikminnet. Ett par utmärkta exempel förekom i dagens kryss:

Den som en gång har hört Lill-Babs sjunga ”Gröna granna sköna sanna sommar” glömmer den aldrig. Det är förresten inget fel på Nat King Coles original, ”Those Lazy Hazy Crazy Days of Summer”, heller.

Utländskt original, ”Mockin’ Bird Hill”, har också Alica Babs’ succé från 1949, ”Adress Rosenhill”. Fast lika berömd här i Sverige blev väl Povel Ramels parodi på den, ”Småfoglarne”.

Småfåglarna hörs också i trädgården, i dag illustrerat av Dana Dragomir i ”I en klosterträdgård”.

Två filmmelodier fanns det i dagens kryss.

Gamla stan besjöngs i ”Flickorna från Gamla stan” från 1934.

Och så fick vi höra ”As Time Goes By” ur filmklassikern ”Casablanca” med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman (som Ilsa Lund) i de båda huvudrollerna.

Till slut återstår då två scenmusikstycken att redovisa.

”Jag är ute när gumman min är inne” är en lätt bedagad text av Ernst Rolf och Gösta Stevens, dock som vanligt med en catchy melodi av Jules Sylvain.

Modernare låter då ”Another Opening, Another Show” ur ”Kiss Me Kate” från 1948. Musiken är av den mästerlige Cole Porter.

Eliza, rebellen

George Bernhard Shaw (1856-1950) var en irländsk författare, dock under sin verksamma tid bosatt i Storbritannien. Han fick nobelpriset i litteratur 1925 – skänkte för övrigt prispengarna till en fond för ökade kulturella förbindelser mellan Sverige och Storbritannien – och hör verkligen inte till de nobelprisade författare, vars verk har fallit i glömska.

Musikalen ”My Fair Lady” (1956) av Frederick Loewe (musik) och Alan Jay Lerner (text) såg jag hösten 1959 (det svenska premiäråret) på Oscars i Stockholm med Ulla Sallert och Jarl Kulle i de ledande rollerna som Eliza Doolittle respektive Henry Higgins.

Det var en i många avseenden oerhört stark föreställning, men det fanns också möjlighet att konstatera, att dess handling inte är riktigt identisk med den i George Bernhard Shaws original, teaterpjäsen ”Pygmalion”, skriven 1913 och med urpremiär i Wien samma år; i London gick den upp 1914. Framför allt är slutet i Shaws ”Pygmalion” inte särskilt rosen- eller ska vi säga violskimrande. Det kunde man konstatera eftersom Shaws pjäs gavs som radioteater den 4 februari 1960 i en lång serie shawpjäser som gick hösten 1950 och våren 1960, mitt första läsår i Uppsala.

Jag har alla de här pjäserna i tryck, utgivna av Sveriges radio, dessutom också Herbert Grevenius´ i anslutning till radioserien utgivna bok ”Shaw – rebellen” (Sveriges radio, 1959).´Översättningen av pjäsen har gjorts av Bengt Anderberg. Det här häftet har också den stora fördelen att innehålla ett efterord av George Bernhard Shaw själv, där han mycket tydligt tolkar pjäsens innehåll och tendens.

”Pygmalion” är till formen till stor del en komedi – också uppsalapubliken vid premiären i lördags eftermiddag skrattade och applåderade – men den blottlägger obarmhärtigt klassamhället, och dess tendens är socialistisk – Shaw var på sin tid en mycket engagerad socialist, labouranhängare och mycket aktiv i Fabian Society.

Grundhandlingen är den här: Den något excentriske språkprofessorn Henry Higgins (på Uppsala stadsteater utmärkt spelad av Aksel Morisse) föresätter sig att språkligt lyfta blomsterförsäljerskan Eliza Doolitle (Linda Kulle) till sin egna samhällsklass’ nivå. Deras talövningar roar publiken, även mig – men möjligen tycker jag att Linda Kulle inte riktigt har hittat rätt uttryck för den cockneydialekt, som är Elizas ursprungliga språk. Men annars spelar hon mycket bra, inte minst i trots- och upprorsscenerna i andra akten, och det är faktiskt också lite kul att just hon, med tanke på hennes fars roll i ”My Fair Lady”, har fått den här rollen.

Christer Olsson gör med den äran Elizas far, Mr Doolittle, som kommer sig upp utan att först genomgå Elizas polityrprucedur. Övriga skådespelare gör också de utmärkt ifrån sig, men de roller de har i pjäsen tillåter dem inte att få samma plats i rampljuset. Och unge Freddy (Peter Viitanen) har ju i den här pjäsen rollen av att vara underlägsen både Eliza och Higgins – det faktum att Eliza på slutet väljer honom har ju nämligen sin bakgrund både i att professor Higgins har attityden att hon i sin nya skepnad till slut ändå är hans verk och i att hon inser, att ett äktenskap mellan dem skulle vara liktydigt med en livslång kraftmätning.

Den här klassgrundade motsättningen med alla sina gräl och alla sina kastade tofflor skrattar vi i publiken hjärtligt åt – men Shaws uppsåt är allvarligare: att få oss att se klasskillnadernas grin mot oss.

Nämnas bör också några andra saker.

Ulla Roseen har gjort en nyöversättning av ”Pygmalion” som flyter mycket fint.

Lucy Pitman-Wallace’s regi förtjänar beröm, och jag vill också ge en särskild eloge både till henne och Jessica Curtis, ansvarig för scenografi och kostym, för att de har brutit mot oskicket att försöka modernisera handling och miljö – det här är London på 1910-talet, och det gör inte den här pjäsen mindre aktuell. Scenlösningarna är också fyndiga.

Uppsala stadsteater kan!

* * *

Eftersom det här var en eftermiddagsföreställning, åt vi lunch i Teatercaféet: var sin riktigt god räklandgång och till det för min del grönt te.

När vi sedan kom hem, bjöd hustrun på kall rostbiff med tillbehör.

Melodikrysset nummer 9 2013

Ni som vill veta mer om personen bakom melodikrysskåserierna på lördagarna, också se hur han ser ut på gamla dar, får en chans på måndag (4 mars) klockan 16.05-16.20 i TV. Programmet heter SVT Forum och går i SVT 2.

Det är just mitt bloggande som är ämnet för intervjun.

Men nu övergår vi till Melodikrysset, svårt enligt Anders Eldeman, ändå inte våldsamt svårt enligt mig.

Vi tar det jag för min del tyckte var knepigt först.

Den film och den filmmusik krysset avslutades med kände jag inte till. Men eftersom svaret skulle bli en siffra och jag hade första och sista bokstaven av tre, var det ju lått att lista ut att svaret måste bli nio. På nätet hittade jag sen filmen ”9 millimeter”, men jag har alltså inte sett den filmen och vet inte, om jag har hamnat rätt på den punkten.

Jag har tidigare bekänt att dansband inte riktigt är min grej, men naturligtvis känner jag, till exempel via Svensktoppen, till ett antal svenska dansband, bland dem Thorleifs. Och när vi sen fick titeln, ”Déjà vu”, var det ju lätt att få bekräftat att det här var just Thorleifs.

Kim Larsen kände jag igen på rösten och danskan – jag har en del äldre skivor med honom. Så även om jag tidigare inte hade hört just ”Hvorfor er jeg dog så liderlig”, var det inte alltför svårt för mig att identifiera honom.

Andra tyckte säkert att de klassiska styckena i dagens kryss var svåra, men jag som också lyssnar på sådan musik, på skiva så väl som på konserter, hade inga våldsamma svårigheter att identifiera Robert Schumanns ”Träumerei”.

Och eftersom jag har sett ganska mycket opera på scen, beredde det mig heller inga svårigheter att genast känna igen ”La donna è mobile” ur Guiseppe Verdis ”Rigoletto” (1850).

När det gäller operetter och musikaler brukar långt fler känna igen enskilda stycken, hämtade från sådana.

”Maria” ur Leonard Bernsteins ”West Side Story” är ett bra exempel på detta.

För oss som är äldre är ”The Lambeth Walk” en mycket välkänd sång. Färre vet kanske att den ursprungligen kommer från en musikel, ”Me And My Gal”, skriven 1937 av Douglas Faber och L Arthur Rose (text) samt Noel Gay (musik).

När vi nu är inne på lite äldre musik, kan vi ta också ”Fia Jansson”, som ursprungligen ingick i Emil Nordlanders revy ”Den förgyllda lergöken” år 1900 jämnt. Den hade här parats ihop med folkvisan ”Jag gick mig ut en afton”, här i Jan Johanssons version.

Melodifestivalmelodier slapp vi i stort sett i dag. ”I’m In Love” sjöng Sanna Nielsen så sent som 2011, och den är väl heller inte så svår att komma ihåg.

Mer svensk schlagermusik: Även om vi idag hörde Lennart Palm spela ”Här komer alla känslorna på en och samma gång”, är det ju inte så svårt att minnas den i original med Per Gessle.

Ännu bättre är dock ”Musik ska byggas utav glädje” sjungen av och med musik av Lill Lindfors. För texten stod bland annat den mångsidigt begåvade Åke Cato. Jag läser hans blogg regelbundet – länk finns här intill – och han har också länk till min blogg.

Musikalisk glädje utmärker också Orsa spelmän, en grupp som vi i dag skulle placera geografiskt.

Och så var det då bara en låt kvar, ”Anywhere Is”, sjungen av den begåvade Enya, med rötter på Irland.

Röd het chili från Norrbotten

Före vårt besök i onsdags kväll på Reginateatern, åt vi middag på närbelägna Oasia på Drottninggatan – äldre uppsalabor vet att det här förr var Stadshotellets lokaler, där det också förstås fanns restaurang. Jag har varit där med partidistriktet och arbetarekommunen för måltider med inbjudna talare men också varit där och dansat med unga damer. (Jag var själv ung på den tiden.)

Nu rådde där stillsam frid, kanske beroende på att det var vardagskväll och ganska tidigt. Annars är den här ostasiatiskt inriktade restaurangen med sina många smårätter faktiskt väl värd ett besök.

Ur menyn valde vi båda dels två smårätter som passade att intas med ett glas vitt vin, dels två smårätter som passade att intas med ett glas rött vin.

Menyn på Oasia är indelad i underavdelningar som Himmel & Jord, Hav och Trädgård. Vi startade med skaldjur, brioche, pepparrotsmajonnäs och vattenkrasse och fortsatte sen med halstrade pilgrimsmusslor, blomkålspuré och baconcrisp. Och så avslutde vi med grissida, vit kimchi och chilibönpasta samt koreansk BBQ-kyckling, gurkkimchi och het sås.

* * *

Därefter gick vi till Reginateatern på Trädgårdsgatan för en kväll med Ronny Eriksson – ”Vad skådar mitt norra öga?” heter den show han turnerar med just nu, och där han assisteras av Benneth Fagerlund, piano, och Martin Tallström, gitarr.

Men det är ändå Ronny Eriksson som med sina sånger och de mellanliggande monologerna dominerar scenen. Till att börja med ser vi på scenen en till synes fridsam norrbottning – det senare märks på idiomet – men fram på scenen träder gradvis en man som har både chilins hetta och dess röda färg. Så naturligtvis får både Annie Lööf och Fredrik Reinfeldt sina fiskar varma, men inte heller Stefan Löfven kommer undan den här röde norrbottningens – själv var han aktiv i SSU i unga dar – vrede.

Han vet vem jag är – jag har recenserat hans plattor – och hälsar till Birgitta som står i garderobskön, så när jag efter föreställningen köper hans senaste platta av honom med namnteckning och allt, frågar han lite undrande vad jag tyckte om rundpallarna mot Löfven. Andemeningen i mitt svar är att det aldrig skadar med lite blåslampor i häcken – både Ronny och jag har kvar våra gamla röda sjuttiotalsvärderingar.

Och dem präglas den här scenshowen av. Vad är det för samhälle vi har fått, där bankrån är liktydigt med att banken rånar dig och där Centern, förr ett parti också för småfolk ute på den norrbottniska landsbygden, har blivit ett parti som på fullt allvar har varit på väg att skriva in ett slags ideologiskt Vilda Västern i sitt partiprogram. Ronny Eriksson klär av centerledaren så det inte blir ett Lööf kvar.

Musikaliskt innehåller den här showen ganska mycket country, ofta accentuerat med klanger av banjo, så till exempel i den inledande ”Långt från kusinerna i stan”, i sin grundhållning också långt från Stureplan.

Men ”Prat om”, som övergår i ”Om bränslepriset”, vetter, liksom det första av de båda avslutningsnumren, ”Ronny Erikssons mardröm” – jo, han är dylanpåverkad – åt talking blues. Och en riktig blueshöjdare – musikaliskt det allra bästa den här gången – är ”Vischan blues”, till innehållet en underbar kampsång för rätten att få leva ett liv i ens egen, inte marknadsdjävulens tjänst.

Vischan blues

Text: Ronny Eriksson
Musik: Trad

I dag så ska man ha om man ska ha det bra
villa i Djursholm eller på Lidingö
och jobba mitt i City i nåt företag
som rör sig i en internationell miljö
En liten gård på vischan
med några kor
kan ingen jävel leva på
Men ute här på vischan
sitter jag och min bror
och vi lever på ändå
Det känns rätt rätt
men känns det fel
så plockar brorsan fram
sitt gamla bälgaspel
ett spel som en gång varit Calle Jularbos
och jag jag letar fram
toapapper och en kam
sen delar vi en vischan blues

Behöver nån se över nånting i sin bil
så vet jag hur man gör som bilreparatör
jag byter brytarspetsar eller toppventil
men det är ingenting jag debiterar för
för ute här på vischan
kan man av en slump
i stället få en slaktad gris
den byter man på vischan
mot en oljepump
som byts mot en Rörstrands-servis
som man kan betala med
hos nån som har för mycket ved
och veden som man får den kan man byta hos
nån som är kapabel
att dra in en matarkabel
sen delar vi en vischan blues

Förmodligen så tjänar det väl ingenting till
Förmodligen är man en gammal idiot
Men när dom vill att man ska göra som dom vill
får man sån jävla lust att göra tvärtemot
Så vi stannar här på vischan
fastän dom har tänkt
att här ska ingen jävel bo
Vi stannar här på vischan
fastän dom har stängt
både koopera och postkontor
O rälsbussen har slutat gå
men vi har inte tänkt att åka med ändå
Det är redan alltför många som har rest sin kos
så om vi inte stannar
har våra grannar inga grannar
som kan dela deras vischan blues

”När jag var nio” gör han à capella, dock inte för att han är ensam kvar där ute på vischan.

Och hans ”Egentligen” har något kinesiskt över sig.

Mycket handlar om rötter. ”Gråtvals” handlar både om farsan och om kärva attityder (”Bit ihop nu pojk och spara dina tårar”, medan ”Far min” på ett muntert sätt berättar om en nedkomst – barnafödsel – i en eka på Lule älv.

Mycket är hårtslående politiskt. I ”Korv och makaroner” gisslar han kungahuset, vars medlemmar han vill rulla i tjära och fjäder. ”Det måste löna sig att vara rik” är en kampsång mot – formellt för – Moderaterna. Och i ”Å ena sidan” är det bland annat Annie Lööf som får sig en släng.

”Nu får ni ge er”, en historia som har sin begynnelse i Uppsala, är en predikan om vad det faktiskt innebär att vara människa.

Och så måste jag förstås nämna också avslutningslåten, en kär gammal vän: ”Lika bra att sluta drömma”, en sång om storvulna planer som lik förbannat slutar till exempel i Hudiksvall.

Den texten hittar ni ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Och vill ni höra sångdelen av ”Vad skådar mitt norra öga”, finns den på CD (Satellite Records SAT 06, 2012). Den är, för att citera omslaget, ”en levande inspelning från Söderhamn. Ronny Eriksson i lag med Benneth Fagerlund & Martin Tallström”. Skivan återger en livebandning gjord på Söderhamns teater den 20 september 2012.

Melodikrysset nummer 4 2013

Helt lätt var inte dagens melodikryss. Anna Bergendahl hör till exempel hemma i för mig tämligen okända musikaliska domäner, och jag missuppfattade också andra ordet i den låttitel Anders Eldeman angav. ”Rolling Dice” skulle det i alla fall vara. Men med lite pussel och hjälpbokstäver fick jag i alla fall till slut fram rätt namn.

Genren sjungnde idrottsstjärnor intresserar mig inte särskilt mycket – hos mig ligger dock själva idrotten ännu risigare till. Ricky Bruch har jag i alla fall lagt på minnet, men varför han också släpptes in i en skivstudio förtår jag inte. Hade ”Mig fångar ingen brud” bäring på hans omfång?

Nils Landgren känner jag förstås till, men för mig är han inte Nisse Landgren. Men han fick väl kanske heta Nisse i dag för att man spelade en för honom lite ovanlig låt, temat ur ”Macken”.

Vi fick i dag också höra ”Blommornas vals” ur ”Nötknäpparen”, vars kompositör är Pjotr Tjajkovsij. Fast i dag skulle vi skriva hans förnamn Peter.

Peps Persson känner vi dock inte som Per-Åke. Han sjöng ”Inga vargar jagar mig”. Nä, dom har väl inte hunnit ner till Skåne än.

Honom har jag allt av på skiva, men Lasse Stefanz och dansbandsmusik över huvud taget förekommer inte i min skivsamling. Däremot gillade jag Alf Robertson, som gjorde ”I mina
skor” i original.

Mer dansbandsmusik: I dag var det Vikingarna, som spelade ”När vi rör varann” (i original ”Sometime When We Touch”), som jag hellre hör med Susanne Alfvengren.

Jag har inte direkt något horn i sidan till Per Gessle, och hans och Gyllene Tiders ”Kung av sand” är väl någorlunda OK, men inte får den mig att störta i väg till skivaffären.

För egen del gillar jag vida mer Bo Sundström och Bo Kaspers orkester, som vi i dag fick höra i ”Världens ände”.

Inte till världens ände men till Finland förde oss Charlies med ”Marja Leena”. De flesta kände väl igen den som ”Jag vill vara din Margareta”.

Ernst Rolf levde före min tid, men visst har jag lyssnat mycket på honom, framför allt i forna tiders radio. Och ”Min kärlekssång”, som vi hörde i dag, ingick ju i en operettklassiker, ”Vita hästen”, med musik av Ralph Benatzky.

Och så var det väl bara en låt kvar, passande nog (för den här bloggen) en med två kockar, i TV kända som Werner & Werner men privat under namnen Sven Melander och Åke Cato.

Har ni för övrigt besökt Åkes blogg? Länk finns här intill.

* * *

En läsare påpekar att jag har glömt att redovisa svaret på filmfrågan. Som så ofta hade Eldeman valt en James Bond-film, ”Skyfall”, den sista av de tre bondfilmer, där Daniel Craig hade huvudrollen.

Andrea Geurtsen kan det bli en riktigt stor scenartist av

Birgitta och jag var i lördags på premiär på Reginateatern i Uppsala – eller på nypremiär om man så vill: den här föreställningen, producerad av Kesselofski & Fiske, är en uppföljare och kallas följaktligen för ”Play It Again Sam – 2”.

Gå dit, kära uppsalapublik – bry er inte om UNTs sura kommentar om förutsägbar låtlista. Ni kommer att få en rolig kväll med många musikaliska nostalgikickar.

Och gå dit, Linus Tunström – vill Stadsteatern fortsätta med att spela musikaler, får du inte missa att snarast anställa Andrea Geurtsen. Annars kommer någon annan stor scen att hinna före med att kontraktera henne.

UNT har förstås rätt i att låtvalet i ”Play It Again Sam – 2″ är förutsägbart – publiken har nämligen fått rösta fram sina filmlåtfavoriter.

Men nu är det ju så att just de här filmörhängerna ofta också har det där lilla extra som starkt har bidragit till att göra filmerna de ingick i till publiksuccéer, och det är faktiskt kul att få höra dem igen.

De här örhängerna görs, förbluffande bra och ibland med ett litet inslag av buskishumor från Paul Kessels sida, av en ensemble, som utom av Kessel, sång, består av John Fiske, gitarr och banjo, Grosse Grotherus, bas, Hasse Loelv, keyboards och dragspel, och Björn Sjödin, trummor.

Och så alltså av kvällens stjärna, Andrea Geurtsen, sång.

Så fort ni har hört henne i Marilyn Monroes gamla glansnummer ”Diamonds Are a Girl’s Best Frend”, kommer ni att förstå det jag försökte säga redan inledningsvis: A star is born!

* * *

Reginateatern serverar i och för sig vin till gästerna i salongen – man sitter vid bord – men vi hade inte ätit middag, så efter föreställningen gick vi över till Saluhallen och Jay Fu’s, en krog mycket omskriven för sin meny med en blandning av amerikanskt och asiatiskt.

Det var alldeles fullt i lokalen, men vi slog oss ned i baren med var sin dry martini och väntade. Och vi hade tur: en bordsbeställning hade återkallats, så vi fick ett bord och tog med våra drinkar dit och började studera menyn.

Mycket såg frestande ut, men vi fastnade för lätt grillad tonfisk med – visade det sig – perfekta tillbehör. Tonfisk är ju ett gränsfall, men vi valde att dricka ett relativt lätt rödvin till det.

Även restaurangbesöket bidrog till en hellyckad kväll.

En mycket sevärd version av ”Fanny och Alexander” på Uppsala stadsteater

Det har dröjt innan jag har haft möjlighet att se Uppsala stadsteaters uppsättning av Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” i bearbetning av Armin Kerber och Linus Tunström och i regi av Linus Tunström. Men när jag nu äntligen har gjort det, kan jag bara konstatera att det rör sig om en i många stycken lysande föreställning. Några av de recensenter jag har läst har inte bara tyckt detsamma utan också funnit uppsalaversionen mer sevärd än Dramatens, som jag själv inte har sett.

Själv har jag sett Ingmar Bergmans egen filmversion, och eftersom jag i recensionen av den ganska utförligt har refererat innehållet, vill jag inte här upprepa detta utan hänvisar de läsare, som inte känner till ”Fanny och Alexander, att också läsa texten om den under Kulturspegeln, Film. Det betyder inte att de båda versionerna innehållsligt är helt identiska. I uppsalaföreställningen har man, trots att också den är mycket lång, gjort en del förkortningar. Men grundstoryn är densamma, och viktigare är att uppsalaversionen får sina särdrag med hjälp av scenbild, fokusering och skådespelarval, även musikval – och även om detta innehåller flera överraskande inslag, skulle jag själv främst vilja peka på musiken i den här uppsättningens slut: När familjen Ekdahl är återförenad, befriad, spelas Bob Dylans ”The Times They Are A-Changing”.

Den aktuella uppsättningen i Uppsala särskiljer sig genom att inte bara i teateravsnittet utan också i de längre avsnitten om familjen Ekdal respektive från biskopsgården markera, att detta är teater. Den här infallsvinkeln markeras bland annat genom att ridån ibland, för att dölja eller markera något, delvis dras igen eller åt sidan. Och genom glipor i den gluttar barnen, särskilt Alexander, också då och då ner på oss i salongen.

Av de båda huvuddelarna i föreställningen är scenerierna från det ekdahlska hemmet, särskilt familjens julfirande, skildrade som ett virvarr av mänsklig lek och dito lustar. En del av detta, till exempel skildringen av hur Gustav Adolf lägrar både husan och hustrun, går aningen längre än filmversionen, och julkalaset blir i uppsalaversionen ännu mer av backanal.

När man sedan förflyttas in i det vergeruska biskopshemmet finns där en skillnad redan i scenbilden, som genom sin klaustrofobiska lösning – de agerande är instängda i ett slags boxar; Maja Ravns scenografi är här lysande – framhäver tvånget och ofriheten i den miljö Fanny och Alexander och deras mor, när hon efter familjefaderns, Oscar Ekdahls, frånfälle gifter sig med biskopen.

Också scenuppsättningen i Uppsala rymmer utomordentligt känslostarka partier, till exempel biskopens närmast sadistiska bestraffning av Alexander när han har fantiserat/ljugit och olika barnkväsande regler som biskopens syster tvingar på barnen.

Lysande gestaltade är också Isak Jakobis kuppartade befriande av barnen och det förhandlingssamtal med inslag av utpressning om både barnen och deras mor de överlevande bröderna Ekdahl har med biskopen.

Däremot tyckte jag att det som slutgiltigt bidrog till även moderns, numera biskopinnans, frigörelse – eldsvådan och hur biskopen omkom i denna – skildrades mindre konkret. Men förmodligen känner en mycket stor del av publiken redan tidigare till Bergmans grundhistoria och kan konkretisera det som skildras alltför symboliskt.

Skådespelarprestationerna är genomgående goda, men antalet agerande är, trots vissa dubbelbesättningar, så pass många, att jag här inte tänker nämna alla agerande, ja inte ens alla de som har någorlunda bärande roller.

Jag vill då särskilt nämna Peter Viitanen, som med bravur spelar Alexander. Pappa Oscar (Gustav Levin) förblir en levande gestalt även när han efter sin död uppenbarar sig för sonen Alexander. Av de fortfarande levande bröderna Ekdahl vill jag nämna både Carl (Axel Morisse) och, inte minst, Gustaf Adolf (Mathias Olsson), som är superb under utpressningsmanövern hos biskopen. Och självfallet måste också biskopen Edvard Vergerus (Claes Ljungmark) nämnas – hans rolltolkning skiljer sig förvisso från Jan Malmsjös i filmversionen, men detta ska inte tolkas som någon anmärkning. Och så kan man förstås inte gå förbi Isak Jakobi, i det här fallet spelad av Staffan Westerberg.

Bland kvinnorollerna vill jag särskilt nämna barnens mor Emilie (Maria Sundbom) och biskopens monster till syster Henrietta (Elisabeth Wernesjö). Att jag inte nämner fler kvinnor beror på att kvinnorollerna, varken i grundstoryn eller i den här uppsättningen, är lika markanta.

* * *

Efter föreställningen hade vi tänkt äta supé på teatern, men där bjöds bara – dessutom med vänster hand, verkade det som – på räksmörgås, som man, förstod vi av en kommentar, borde äta snabbt.

Så vi gick snett över Kungsgatan till gamla järnvägsstationen och fick bord på restaurang Stationen. Beställde där och åt med god aptit lammribs och drack bourgognevin därtill.

Det var förhållandevis lite folk där i går kväll, således ganska lugnt, men maten tror jag familjen Ekdahl skulle ha gillat.

Bland nunnor och nazister i alpdalarna

Givetvis har jag sett filmen ”Sound of Music” i regi av Robert Wise (1965). Den är värd alla sina Oscar-statyetter – inte minst gäller detta Julie Andrews i huvudrollen som Maria. Dess panoreringar av alplandskapet är ibland betagande vackra, och musiken i den, signerad Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II, sådant som titelmelodin ”The Sound of Music”, ”My Favorite Things” och ”Do-Re-Mi” har blivit örhängen – en alpklingande låt som ”Edelweiss” tror jag inte ens man längre automatiskt förknippar med den här filmen.

Vad inte alla vet är att ”Sound of Music” bygger på en självbiografisk bok från 1949 av Maria von Trapp, som alltså har funnits i verkligheten. Den ledde i sin tur till en tysk filmatisering 1956.

Men det som gav den här historien nytt liv, ja ett lyft, var musikalversionen från 1959, med manus för scen av Howard Lindsay och Russel Crouse och för vilken Rogers’ och Hammersteins musik skevs. Den gick i fyra år på Broadway. Jag har förstås inte sett den här originalföreställningen men noterar, att rollen som kapten Georg von Trapp spelades av Theodore Bikel, som jag har ett antal LP med.

När nu Uppsala stadsteater ger ”Sound of Music” (fyndig översättning av Erik Fägerborn) har jag över huvud taget ingen scenversion att jämföra med, men att vår stadsteter inte når någon broadwaynivå är ju ganska givet. Det är en fyndig och i flera avseenden bra föreställning, men den kommer förstås till korta när det gäller de sångliga prestationerna. Alltför mycket är amatörmässigt, men Frida Modén Treichl gör faktiskt, även sångligt, rollen som Maria med viss bravur, och Marianne Mörcks abbedissa är sångligt hörvärd även hon. Oscar Sundlings rollprestation som Rolf Gruber är heller inte så dum.

Robin Keller gör rollen som kapten von Trapp, och i den tycker jag att regissören Ronny Danielsson har låtit honom spela över i första akten. Senare lugnar han ner sig, men hur Maria har kunnat fatta tycke för denna skrikande och gapande disciplindåre, allt detta för övrigt i förhållande till sina egna barn, blir helt obegripligt. De sju barnen i varierande åldrar spelas av två lag, av vilka jag bara har sett det ena, och åtminstone de jag såg funkade på scenen.

Scenografin, signerad Rikke Juellund, var rätt så fyndig, och musikackompanjemanget, här reducerat till två pianon, trakterade av Sanna Hodell och Arnold Rodriguez, funkade.

I starkt förkortad och förenklad form är historien den här: Maria, som inte riktigt kan anpassa sig till livet i klostret, sänds av abbedissan som barnflicka till framiljen von Trapp, som förutom av pappan/kaptenen består av sju barn i varierande åldarar – mamman i familjen är död, och pappan har hittills ensam försökt fostra barnen i en anda av militär disciplin. Maria hamnar i konflikt med pappan om sättet att uppfostra barn – hennes sätt är mer milt och lekfullt, och de sjunger tillsammans – och trots hans försök till tillrättavisningar framhärdar hon med en air av orubbat lugn och auktoritet.

Det blir hon som drar det längsta strået. Barnen älskar henne, och det dröjer inte allt för lännge förrän hon har vunnit också kaptenens hjärta. Så de gifter sig med varandra – det här är en historia som andas kristlig moral.

Tyvärr blir Georg von Trapp, kapten i den gamla österrikisk-ungerska flottan (!), inkallad till tjänstgöring, nu i en flotta i det nazistiska Tysklands tjänst – Österrike har ju, ingalunda mot sin vilja, blivit en del av Nazityskland. För att vinna tid ställer han och familjen upp i en sångtävling med höga nazistiska beskyddare. Familjen von Trapp vinner tävlingen, men när de ska få sitt pris, är de försvunna. De är redan på väg mot Schweiz. På vägen dit får de hjälp av nunnorna i Marias gamla kloster, och så kan familjen von Trapp ta sig över bergen till det neutrala Schweiz.

* * *

”Sound of Music” är ju lite av en familjeföreställning, och det var ganska många barn med på den föreställning vi såg – Birgitta hade också gett Kerstin och hennes två barn, Viggo och Klara, biljetter i julklapp. Jag såg att Viggo, 10, som satt bredvid mig, klappade i händerna flera gånger, och jag tror inte att det bara var för att andra gjorde det. Klara, 7, har sett filmversionen av ”Sound of Music” ett halvt dussin gånger, och jag tror att hon satt och jämförde med filmen.

När teaterföreställningen var slut bjöd Birgitta på middag på restaurang, och här fick barnen styra: De gillar kinesmat, och på Kerstins inrådan gick vi till Dragon Palace på Kungsängsgatan och hittade där ett bord att sitta tillsammsns vid. Det fina med den här typen av restauranger är att de har buffé, där barnen själva kan välja det som passar just dem. Särskilt den kräsne Viggo var lycklig över den mat han fick eller snarare själv valde, men också vi andra blev mätta och belåtna.

Väl hemma satte sig Klara och såg ”Sound of Music” ytterligare en gång, nu åter på DVD.

Hans Rosling ny hedersupplänning

Min hustru tillhör sedan länge kretsen av hedersupplänningar, och detta medför att jag varje år i hennes sällskap inbjuds till Uppsala slott för årets middag för hedersupplänningarna. Kretsen vidgas varje år, men reduceras också då och då. Sen sist hade Ingegerd Troedsson avlidit.

Årets nyutnämnde hedersupplänning var Hans Rosling som följaktligen hade placerats bredvid landshövdingens hustru, Lena Egardt, och som ni säkert anar, satt alltså Agneta Rosling bredvid landshövdingen, Peter Egardt. Några av de genom åren utnämnda är uppvuxna i Uppsala – Owe Thörnqvist, Hans Alsén, Stig Strömholm – men de ganska vida kriterierna för att utnämnas till hedersupplänning innefattar insatser i en eller annan mening för länet. Också Hans Rosling är uppsalapojke. Framför allt Birgitta känner honom sen länge, och både hon och jag brukade förr ofta träffa hans mor, Britta Rosling, som liksom vi själva var medlem i Svartbäckens socialdemokratiska förening.

Själv satt jag vid en bordsända, mellan Berit Gullberg som var där i egenskap av partner till Owe Thörnqvist och Carl-Göran Ekerwald som är detsamma till hedersupplänningen Sigrid Kahle.

Det här är sammantaget en ganska blandad församling, bestående av också utanför vårt län kända pesoner: Anders Wall, Knut Knutsson, Hans Dalborg, den just i gör kväll inte närvarande Lasse Åberg, således människor som är kända från politiken, näringslivet, vetenskapen, kulturlivet och så vidare. Därav följer att de samtal som förs kring det här middagsbordet ofta blir betydligt mindre ytliga än de man tyvärr inte så sällan får höra runt middgabord med gäster, utvalda efter samhällsställning och liknande. Olika aspekter på det som diskuteras finns också representerade runt bordet.

Själv talade jag till exempel teater med Berit Gullberg, som är teaterförläggare, och bland annat om Baltikum och förlagsvärld med den mycket bildade författaren Carl-Göran Ekerwald.

Medan talen och middagskonversationen böljade fram, åt vi oss igenom en delikat middag: en entrétallrik med laxtårta, jordärtskockssoppa samt kesorulle plus ett glas Domaene Gobelsburg Grüner, till huudrätt kryddbakad biff, rotfrukter, fetaostcreme samt grönsaker och till det ett mycket gott strävt vin, Castello Di Uppsala, sedan en liten utflykt till ostbuffén och slutligen fryst espressotårta med vinbär och till det ett glas Nederburg Nobis Late Harvest.

Efter middagen förflyttade vi oss till ett angänsande rum för kaffe plus cognac eller calvados. Nu satt jag och Birgitta tillsammans, och till oss anslöt sig också Sigrid Kahle och Carl-Göran Ekerwald, så småningom även Owe Thörnqvist och Berit Gullberg.

Det tog lite tid att få taxi i vinternatten, men så småningom kom vi också hem.

Tillbaka hos Laboremus, 110 år

Föreningen Laboremus, vars ordförande jag var 1960-1961, firade i går kväll sitt 110-årsjubileum. Laboremus startades 1902 som en socialdemokratisk förening för studenter och arbetare, och den traditionen levde fortfarande kvar när jag var aktiv i början av 1960-talet – en del av de ledande i Uppsalas LO-fack var medlemmar och kom faktiskt också till en del av mötena. Men med tiden blev Laboremus förstås allt mer en studentförening, från 1931 ansluten till det då bildade Socialdemokratiska studentförbundet.

Också i den historik som delades ut vid gårdagskvällens jubileumsmiddag nämns mitt tidiga sextiotal som Laboremus’ storhetstid. Medlemstalet steg, från 125 när jag blev ordförande, till 254 när jag ett år senare lämnade över ordförandeklubban. Men jag var fortsatt aktiv, det närmaste året som vice ordförande; jag var sedan också redaktör för studentförbundets tidskrift Libertas och deltidsanställd ombudsman i Studentförbundet. På relativt kort tid fördubblades medlemsantalet i Laboremus till 500 – som mest hade Laboremus 600 medlemmar.

Laboremus stod under den här perioden för en radikal socialdemokrati, men det intressanta är att det stora flertalet av oss som var aktiva under den här epoken förblev socialdemokrater, även när det runt decennieskiftet 1960-tal-1970-tal blåste mer revolutionära vindar genom studentvärlden. Det var också intressant att se att flera kamrater från den här epoken, gamla vänner till mig och Birgitta, hade kommit till jubileumsmiddagen.

Några av oss höll middagstal: Birgitta Dahl om vietnamfrågan; Gunnar Lassinantti berättade om de brytningsår jag har snuddat vid ovan, de som ledde till att Laboremus i ett decennium stod utanför den socialdemokrati den både före dess och efter dess har varit en förgrening av.

Jag harangerades av andra flera gånger men avstod själv från att tala. Dock hade jag möjlighet att ändå framföra något av det jag kunde ha talat om, detta eftersom jag satt bredvid Laboremus’ nuvarande ordförande, Elin Carlsson. Mitt emot mig hade jag för övigt Marika Lindgren Åsbrink, liksom jag själv förr sekreterare i den socialdemokratiska programkommissionen, och på min vänstra sida satt Milischia Rezai, som vi nyligen har sett tala i FN.

Jag kunde, när vi talade om Laboremus’ storhetstid på 1960-talet, ha talat om storslagna politiska möten med Ernst Wigforss, Tage Erlander, Olof Palme och andra. Jag kunde också ha berättat om det fantastiska spektakel jag ledde i en fullsatt universitetsaula med Harbert Tingsten och biskop John Cullberg som främsta kombattanter men som blev stor underhållning genom tre inlägg på raken från galningar i publiken – ”och Gud har givit Sverige berg som inte Danmark har” löd ett av budskapen – och som väckte munterhet på gränsen till jubel i publiken.

Men det jag främst valde att ge som råd för en framgångsrik verksamhet var att man, för att få en vidare rekryteringsbas än statsvetare och ekonomer, utöver det självklara ämnet politik – i det fallet för övrigt inte bara dagspolitik utan också ideologi – måste ha en bredd i verksamheten som lockar också andra. Vi hade författaraftnar, bland annat en recentiorsträff med Lars Forssell som huvudtalare. Vi ordnade teaterresor till Stockholm. På våra jättelika sista april- och julfester medverkade artister som Sven-Bertil Taube och Monica Nielsen. I en senare del av vårt bordssamtal nämnde jag att vi också hade filmaftnar, visade film i möteslokalen och gick på bio tillsammans.

Och som också framgår av den skriftliga redogörelsen i häftet som utdelades, var vi häftigt engaerade i internationella frågor som Spanien, Sydafrika, Moçambique, Sydrhodesia, Algeriet, Cuba och inte minst Vietnam – Birgitta berättade i sitt middagstal om Laboremus som föregångare i den svenska debatten om Vietnam. Häftigt mot EEC var vi också – jag kom under middagen att prata med mina bordsgrannar också om mitt senare motstånd mot EMU, en fråga där jag noterar att jag inte bara var med om att vinna folkomröstningen utan där jag nog i dag har långt flera än då som åtminstone i sitt stilla sinne är tacksamma för att jag och andra ställde oss på tvären när det begav sig.

Men allt är – och var – inte politik. Lördagskaffen och lördagsluncher på ett par av nationerna blev samlingspunkter, även om de innehöll ett element av politik, och senare blev den egna föreningslokalen på Tiundagatan en samlingspunkt främst på lördagarna. Efter de formella lördagsträffarna spelade ett stort gäng laboremiter fotboll på planen på Stabby gärde. Under en period badade ett gäng killar bastu på Centralbadet på lördagarna. Grunden för umgänget var gemensamma politiska värderingar, men stora delar av den växande föreningen hölls också samman av sociala aktiviteter och personliga vänskapsband.

Vid middagen i går sjöng vi många sånger tillsammans, vilket fick mig att påminna om de Laboremus’ sångblad med piratkopierade och hemsnickrade politiska texter jag gjorde åt föreningen och som i stencilerade häften spreds till alla medlemmar. Jag gjorde också flera mötesprogram med politisk musik som tema för Laboremus: spelade skivor ur min växande skivsamling med radikala sånger.

Efter middagssittningen valde de flesta ur vår generation att åka hem – flera av dem skulle till Stockholm. I samband med omdukningen av lokalen för dans samtalade jag och Birgitta med ytterligare några laboremiter ur yngre generationer än vår, och så småningom – när baren på övre våningen öppnade – inhandlade vi var sitt glas rödvin.

Vi satte oss vid ett bord längs väggen och tittade på de aktiviteter som pågick på dansgolvet, men ljudnivån var mycket för hög för våra öron – Birgitta har just varit hos öronläkaren – så när vi hade druckit ur våra glas, beslöt vi oss för att åka hem.

Men en rolig fest var det!