Sommar i P1 med Ulla Skoog

Ulla Skoog känner jag för egen del främst till genom TV-serien ”Lorry”. Och visst fanns det ett stråk av humor, ofta ironiserande sådan, också i hennes Sommar-program i dag, säsongens allra sista, men hennes Sommar var i ännu större utsträckning ett i ordets bästa mening samhällskritiskt program.

Huvudfåran i sitt Sommar ägnade hon åt byggnadsvård, varsam renovering och bevarande av gammaldags fönster, och hennes skildring av stora byggbolag utan känsla för vare sig stil, färgval som håller över tid eller byggteknik som låter också byggnader andas är ett stillsamt men mycket effektivt j’accuse.

Samtidigt är hennes sommarprogram en resa i tid och rum genom Sverige. Resan börjar i farfars torp, där hans tio barn samsades i ett par rum, och just den här resan ändar i ett grustag.

Innan hon kommer in på sitt huvudtema, berättar hon också, roande, om turnéerna med Tomas von Brömssen och Trond Lindheim, den senare en man som förefaller göra vad som faller honom in (vilket senare också lockar polisen att ingripa mot honom, denne fridsamme norrman).

Lindheim förekommer också två gånger i hennes spellista, en ganska omväxlande sådan.

Hon startar med Vibafemba (ibland också skrivet mer begripligt som ViBaFemBa), en grupp som jag som gammal uppsalabo känner till, och i hennes spellista finns förstås – se ovan – också ”Trettifyran” med Per Myrberg. Bland övriga artister som hon spelar finns Simon & Garfunkel, Terry Jacks (”Sesons In the Sun”, i sin tur baserad på en låt av Jacques Brel), Liza Minnelli (”Money, Money”), Dolly Parton, The Beatles (”Love Me Do”), LeAnne Reims (”Amazing Grace”), Van Morrison och Melanie, den senare en av mina egna gamla favoriter.

Melodikrysset nummer 32 2015

När jag i går tillfälligt kom in till lägenheten i Uppsala, visste jag redan, att ett häftigt åskväder hade kvaddat vår gamla trådlösa router men att dottern hade köpt en ny, också fått Birgittas dator att fungera – min hade hon inte hunnit ansluta. Så jag försökte själv sent i går kväll men något gick fel.

Nå, i morse gick jag därför till hustruns dator i andra ändan av lägenheten och lyckades med mitt password göra den användbar för mitt lördagsändamål, Melodikrysset. Jag tog också med min radio och ställde den på hustruns skrivbord.

Dagens svåraste fråga, för mig alltså, var att komma på vad det var för fransman som sjöng ”Time”. Men eftersom jag bara saknade en bokstav i efternamnet, provade jag redan i första försöket med Guetta, och det visade sig finnas en David Guetta.

Filmfrågor är lätta respektive svåra beroende på om man har sett filmen i fråga.

Mycket lätt för mig var det till exempel att känna igen ”As Time Goes By” ur ”Casablanca” med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman.

Däremot har jag inte sett ”Meirmaids” från 1990, där Cher, från USA, sjunger ”Baby I’m Yours”.

Och ”Den blå lagunen” från 1980 – den som skulle ge oss ordet lagun – har jag nog inte ens hört talas om.

Dagens musikteaterfråga var däremot jätteenkel: ”My Fair Lady”, där ”Med en gnutta flax” ingår, har jag sett på scen i samband med att jag var med på den första elevriksdagen.

AC DC hör väl inte till mina musikaliska husgudar, men jag kände genast igen dem.

Vi hörde en svensk karaokeversion av ”En vän är alltid en vän”, när Cyndi Lauper sjöng den känd som ”Girls Just Want To Have Fun”.

Fast själv håller jag mig hellre till gamla godingar som ”The Birds And the Bees” med Alma Cogan.

De där låtarna som fastnade i ens melodiminne när man var yngre har en tendens att stanna kvar där. Anna-Lena Löfgren sjöng ”Lyckliga gatan” 1967, från början inte en svensk låt.

Svensk så det förslår, med Jules Sylvain bland upphovsmännen, är däremot ”Aj aj aj – vilken röd liten ros” med Ulla Billquist.

Molly Sandén hör väl inte till de sämsta nutida sångerskorna, men i Billquists klass är hon och hennes ”Så vill stjärnorna” inte.

Hon var med i Melodifestivlen 2009, men det här är numera en tävling om vilken jag ber att få citera dagens B B King: ”The Thrill Is Gone”-

Sommar i P1 med Alexander Ekman

Först tycker jag att Alexander Ekmans Sommar inte har någon röd tråd. Men efter att ha lyssnat ett tag kommer jag på att hans agenda och nyckeln till hans framgångar i balettvärlden är att ständigt byta spår och göra det oväntade, och då tänker jag inte bara på de märkliga samtal han har ringt till SLs upplysning. Bland det han har gjort är en ”Svansjön” med ovanligt mycket vatten på scenen (i Oslo) och en föreställning, där de dansande inte döljer sina kroppar. Fast eftersom han själv är homosexuell var det väl kanske inte främst de nakna kvinnliga dansarna som lockade honom. Egensinnig är han hur som helst. Han har tackat nej till Paris-operan, eftersom han där inte erbjöds tillräckligt stort eget manöverutrymme.

Hans egensinne speglades också i avsnittet om vistelsen i New York, och då tänker jag inte så mycket på att han passade på att gå på gayklubb och där blev både full och glad utan på att han efteråt var så pissnödig att han måste tömma blåsan på gatan – vilket förstås ledde till att han greps av polisen och sen fick böta.

I andra avsnitt av programmet agerade han som en också ekonomiskt ansvarig kulturpolitiker och gav råd åt kulturminister Alice Bah-Kuhnke.

Somliga kanske associerar balett med klassisk musik, och visst fanns kompositörer som Jean-Philippe Rameau, Maurice Ravel och Wolfgang Amadeus Mozart representerade i spellisan, men den innehöll också Henry Mancinis ”Moon River” och Anna Von Hausswolff samt två låtar med Nina Simone. Plus ytterligare annat som det var kul att få höra.

Sommar i P1 med Stig Grybe

Stig Grybe är 87 år, och det är strongt av honom att i den åldern och med alla de krämpor han har drabbats av på äldre dar – han berättade om dem i sitt Sommar-program i dag – ställa upp som sommarvärd. Han berättade själv om krämporna och operationerna, men i vart fall har han inte drabbats av senildemens, det som hans far, död sedan länge, led av i slutet av sitt liv.

Det bärande temat i hans Sommar var dock hans egen, i början ganska krokiga väg till, så småningom, framgångarna på scen och i radio. Hans försök att få in en fot i teatervärlden möttes först inte med någon större entusiasm, och då tänker jag inte främst på pappans motsträviga attityd. Mimi Pollak, som han spelade upp för, var till exempel mycket nedgörande, så jag kan förstå hans triumf, när hon sedan såg honom i en föreställning och höll på att ramla i golvet av skrattparoxysmer. Och kanske var det just i valet av fack problemet låg. Han gjorde karriär främst i komedi- och revyfacket och blev genom sin figur Ante från Mobacken mycket känd och älskad av en jättelik publik. Fast eftersom det här ägde rum i slutet av 1950-talet och i början av 1960-talet, finns det väl i dagens Sommar-publik åter många som undrar, vem den där Stig Grybe är.

Grybe tog själv upp problemet, att det som på sin tid sågs som mycket roligt ibland i dag bara är obegripligt töntigt.

Kanske vore det i dag lättare att ge honom en välförtjänt comeback genom att i TV reprisera filmatiseringarna av Stieg Trenter-deckarna ”I dag röd”, ”Lysande landning” och ”Träff i helfigur”, där han gör rollen som kriminalinspektör Vesper Jonsson.

Han ljudillustrerade sin muntliga framställning med bandningar av sådant han har gjort på scen plus en egen grammofoninspelning, dessutom ”Memory” ur ”Cats” som han har spelat i – fast här med Elaine Paige. Naturligtvis fick vi också höra gamla vänner från scen och privat umgänge, till exempel ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt” med Povel Ramel.

Bland spelade svenska artister kan nämnas Zarah Leander och Gustaf Torrestad, bland utländska Frank Sinatra, Sammy Davis och Shirley Bassey.

Men varför spelade också Stig Grybe ”Over the Rainbow” med just Eva Cassidy?

Sommar i P1 med Hans Mosesson

Hans Mossesson är säkert för de flesta känd som ICA-Stig – också jag har roats av de här suveränt gjorda reklamfilmerna, detta utan att ens för ett ögonblick ha lockats av att för egen del börja handla på ICA. Jag får inte heller ihop hans uttalade vänsteråsikter med bekännelsen i dagens Sommar, att han även dess förinnan handlade på ICA. (Men av material på nätet framgår att han också har setts handla på Coop.) Däremot har jag all förståelse för att hans låga, ibland obefintliga inkomster som skådespelare med barn att försörja bidrog till att han, trots sin egen även i dagens program omvittnade motvilja mot reklam, till slut tog den erbjudna rollen som ICA-Stig.

Det här motivet blev tydligt när vi i programmet fick höra honom berätta om hans egen och hustruns – de träffades när hon var kioskföreståndare under den berömda tältturnén – fattigdom. Trots sin fattigdom åkte de på semester med barnen, och pengarna var slut redan innan de kom fram. Barnen fick i alla fall var sin varm korv till mat, medan föräldrarna delade på ett kokt ägg de hade med sig.

Det här är en del av bakgrunden till att Hans Mosesson blev ICA-Stig och sedan i 13 år hade den här reklamfilmsrollen. I dag är Hans Mosesson, på gott och ont, ICA-Stig i människors medvetande – i sitt sommarprogram berättade han en historia från tsunamins Thailand om detta – och själv tror jag inte att han kan ersättas i den rollen.

Annars berättade Hans Mosesson överskådligt och välartikulerat stora delar av sitt livs historia: uppväxten i ett borgerligt och välbeställt hem, sen militärtjänstgöring i flottan, där en långresa med uppehåll i ett afrikanskt land och i Argentina, lär honom ett och annat också om sådant som inte ingick i flottans reseplanering. Så han lämnar flottan och börjar i stället studera i Lund, en smula planlöst när han inte kommer in på den utbildningslinje han hade tänkt sig.

I stället dras han, bland annat efter erfarenheter från ett par andra europeiska länder, till teatern.

Under de tidiga åren i Lund dras han till vänsteraktiviteter, inte bara via engagerad teater. Demonstrationer, FNL-insamlingar, allt det som präglade delar av 1960- och 1970-talen, kom att bli en del också av Hans Mosessons liv.

De första teateraktiviteterna i Lund och Malmö följdes av att Hans Mosesson 1969 var med om att, när han och hans kompisar 1969 fick ett anbud att medverka i TV, döpa om deras teatergrupp till det självmedvetna Nationalteatern. (Ingmar Bergman lär ha protesterat.) Nationalteatern kom dock 1971 att flytta till Göteborg, där man erbjöds repetitionslokaler på en fritidsgård i Hisings Backa och att med visst kommunalt stöd arbeta i skolor och på fritidsgårdar och även utomhus.

Jag tänker här inte berätta också Nationalteaterns historia – egentligen bestod Nationalteatern ju av två olika men inte helt särskilda delar, dels teatergruppen, dels rockorkestern. Den här samlade grupperingen har ofta åsatts vänstersekteristisk stämpel, men senare har ju medlemmar förklarat, att de för egen del aldrig var kommunister, och andra kanske gick längre än de hade tänkt på grund av att de ville revoltera mot sin borgerliga uppväxtmiljö. Vare därmed hur som helst i fallet Hans Mosesson/ICA-Stig, men i dagens sommarprogram fick vi flera vittnesbörd från honom om att han har kvar sin ungdoms radikalism i detta ords bästa mening. Och när det gäller Nationalteaterns rockorkester, ställde den villigt upp och spelade vid ett minnesprogram 1996 för Olof Palme på Norra Latins skolgård; Sten Andersson talade.

Jag har i min stora samling av politisk musik förstås också Nationalteaterns skivor, och det kändes fint att i Hans Mosessons sommarprogram få höra ”Bängen trålar” och ”Barn av vår tid” och dessutom också Totta Näslund i ”Aldrig mera krig” från Tältprojektet.

I övrigt spelade Mosesson idel artister och låtar jag också gillar, två med Nina Simone (bland annat ”Strange Fruit”), Astor Piazolla (apropå ungdomens flottutflykt till Argentina), Ray Charles, Country Joe & The Fish (”I-Feel-Like-I’m-Fixin’-To-Die Rag”), Laleh, Charles Aznavour, Pink Floyd…

Och så spelade han en låt som jag har döpt en bok efter och placerats på dess försättsblad:

Var blev ni av, ljuva drömmar?

Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

“Var blev ni av, ljuva drömmar? ” utgavs sen på LPn “Ur Svenska Ords arkiv” (1981) och därefter på Monica Zetterlunds CD “O vad en liten gumma kan gno. Monica sjunger Hasse & Tage”. Låten finns också på CD i Monica Zetterlund-boxen “Ett lingonris som satts i cocktailglas, Volym sex, 1959-1976, Underbart är kort. Live och revy” (1995).

Sommar i P1 med Gunilla Röör

Skådespelerskan Gunilla Röör är välkänd framför allt genom TV-serien Lorry och sitt mångåriga medarbetarskap på Stockholms stadsteater – i höst kommer jag att få möjlighet att se henne i en föreställning på Uppsala stadsteaters lilla scen. Många har säkert sett henne också i någon av hennes många filmer.

Föga förvånande handlade hennes Sommar-program i dag om teater, mest då om de utmaningar man ställs inför i hennes yrke – de anekdoter från teatervärlden hon säkert också skulle ha kunnat berätta lyste med sin frånvaro. Inte heller berättade hon avslöjande historier om kolleger i teatervärlden. Den historia hon berättade om skådespelarkollegan Tommy Anderssons kamp mot tungcancern och sedan död var berörande.

Jag känner till Gertrude Stein, inte bara via Hemingway, jag vet hur Frida Kahlos konst ser ut och den syriske, länge i Libanon bosatte poeten Adonis finns i mina bokhyllor, och jag har verkligen inget emot att de förekommer i ett Sommar-program, men möjligen tyckte jag att Gunilla Röörs omnämnanden av dem och en del andra människor och fenomen blev lite kortfattade, framför allt om jag ser till flertalet radiolyssnare. Hennes sommarprat blev ibland lite väl rapsodiskt, även om det alltid var intressant.

Däremot tyckte jag att hennes val av musik var lysande, allt ifrån Koko Taylor’s ”I’m a Woman” till Lalehs ”På gatan där jag bor”. Också det mesta där emellan vore värt att nämnas, men jag nöjer mig med Nina Hagens ”Handgrenade”, Basia Frydmans ”Oj Värmeland du shejne” och Louise Hoffstens ”Om dagen vid mitt arbete”.

Idel kvinnor i dag också.

Melodikrysset nummer 29 2015

I går var jag i Rinkeby på födelsedagskalas, så jag har kvar att lyssna också på fredagens Sommar. För när vi sen kom tillbaka till Öregrund, ville jag gärna se om Alfred Hitchcocks ”Fönstret åt gården”, som gick på TV. Jag har sett den många gånger, också skrivit utförligt om den – se ovan under Kulturspegeln, Film, Hitchcock, Alfred + filmtitel.

I morse var jag inne i de vanliga lördagsmorgonrutinerna igen: först frukost och morgontidningar plus Ring så spelar vi, sen Melodikrysset.

I dag innehöll krysset ett antal knepigheter, för mig i alla fall.

Neil Sedakas ”Sweet Sixteen” känner jag till, men vad farao kallades den på svenska? Jo, tydligen ”Hon är sexton år i dag”. Förklaringen till min okunskap på den här punkten är att jag ogärna lyssnar på dansband, inte heller på Flamingokvintetten.

Christer Sjögren och Vikingarna hör således inte heller till mina favoriter, och jag skulle aldrig komma på idén att skaffa dem på tyska heller. Efter mycket möda och långt nätletande har jag kommit fram till att den låt vi i dag hörde på tyska i svenskt original heter ”Du försvann som en vind”. Vad den kallades på tyska med Wikinger har jag ingen aning om.

Sånt som hörs på Svensktoppen brukar jag ha kläm på, men Jennifer Brown och ”Kom hem till mig” har jag helt missat.

Och för att fortsätta med mitt syndaregister: Också Taylor Swift och ”Bad Blood” ligger utanför min kunskapssfär.

Anni Frid Lyngstad, Frida kallad, känner jag förstås till hyggligt väl, men hennes låt i dag, ”Även en blomma”, minns jag inte.

Allmänt har jag musikaliskt ett närmare förhållande till Benny Andersson, som under en period också ingick i Hep Stars. I dag fick vi höra dem i ”Sunny Girl”.

Jag ha sett ”Sound of Music” flera gånger som film, aldrig på scen. Således inte heller den svenska uppsättningen med Tommy Körberg och Carola, ur vilken ”Något gott”, den svenska versionen av ”Something Good”, var hämtad.

Därmed är vi osökt inne på den eldemanska upprepningstekniken. Nästa låt, sjungen av Frank och Nancy Sinatra, hette nämligen ”Something Stupid”.

De kända barnen i sagan hette förstås Emil och Ida, även om Astrid Lindgrens sång i dag förekom i ett lite lite ovanligt musikaliskt sammanhang.

Därmed är vi inne på dagens avslutande tema, filmer.

Kai Gullmars ”Solen lyser även på liten stuga” med Harry Brandelius förekom i filmen ”Melodin från Gamla Stan” från 1939. Sången handlar således om sol.

Men ett strå vassare, och musikaliskt mer betydelsefull, blev ”Vänd dem inte ryggen” från 1955, som slog knock på en hel ungdomsgeneration – även mig – inte minst musikaliskt genom att den brett introducerade rockmusiken genom ”Rock Around the Clock” med Bill Haley and his Comets. Senare upptäckte jag också att bland manusförfattarna fanns Evan Hunter, mer känd under namnet Ed McBain.

Sommar i P1 med Marianne Mörck

Marianne Mörck öppnade sitt Sommar-program i dag mycket starkt, dels genom att för lyssnarna presentera sig som receptionisten Ebba i TV-serien om kommissarie Wallander, dels genom att spela en av de riktigt stora sommarlåtarna, ”In the Summertime” med Mungo Jerry, en låt jag själv sommaren 1970 fick höra om och om igen, eftersom ett barn i familjen plus ett gästbarn spelade den om och om igen på en batterigrammofon, placerad på bergknallen utanför sovrumsfönstret. (Och bland alla sommarhits är den faktiskt enastående stark.)

Jag vet inte om Marianne Mörck för evigt blev präglad av sin bakgrund som fosterbarn, men jag fick intrycket, att hon försökte hålla armlängds avstånd till de svåra sakerna i livet. I vart fall blev också historierna om till exempel en nära släktings bortgång i USA och hemfärd i form av aska ganska anekdotiska.

Den här tonen upprätthöll hon från början, till exempel i berättelsen om hur hon iförd strandklänning mottog medalj ur konungens hand och om hur hon av Birgit Nilsson fick rådet att medan hon sångtränade hålla en enkrona mellan stjärthalvorna – Marianne Mörck fick dock för egen del lov att använda sig av en femkrona.

Kul, men jag hade nog väntat mig mer av känsloskiftningar i skildringen av ett liv som hennes.

Hennes musikval gör mig ännu mer konfunderad, inte bara för att en operasångerska från ”sitt” område väljer att spela bara lite ur ”Madame Butterfly” respektive ”Turandot”. ”Bamboleo” med Gypsy Kings går väl an, så också A-ha, men ”Personal Jesus” med Depeche Mode och Ozzy Osbourne verkar här mest vara ljudillustrationer, och det blir nästan outhärdligt att få höra Carola i ”Jag har hört om en stad ovan molnen” och Eva Cassidy i ”Over the Rainbow”.

Sommar i P1 med Mona Malm

Mona Malm är 80 år gammal men har i dag, efter ett helt liv som folkkär skådespelare på scen, i film och i TV, gjort sitt livs första Sommar-program.

Det var på tiden. Hon visade sig både ha berättartalang och mycket att berätta. Dessutom spelade hon musik som tilltalar en bred radiopublik; låtvalet hade också anknytning till det hon pratade om.

Det visade sig att hennes framgångar, så småningom i Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” och i Lars Molins Emmy-prisbelönade ”Den tatuerade änkan”, var krönen på ett långt och inte alltid lika glamoröst skådespelarliv. Ett tag funderade hon faktiskt på att byta bana, och medan hon hade en entusiastisk uppbackare i sin mor, såg hennes far aldrig henne på teatern eller på bio. Fast uppenbart hade han i alla fall sett ”Fanny och Alexander” på TV, för han ringde plötsligt dottern och klandrade henne för sexscenen med Jarl Kulle, vilket nog inte hade med hennes skådespelarprestation att göra.

Till bilden av Bergman, vars skicklighet hon – märk väl – inte ifrågasatte, la hon också andra pusselbitar. Hon berättade hur han, efter det att hon efter semestern kom tillbaka till Dramaten, anmärkte ”Vad tjock du har blivit, Mona” och om hur den store regissören mer än hon själv visade sig ha nerver, svåra att kontrollera.

Musiken hon hade valt att spela var också väl vald, och då tänker jag inte bara på sådant som Ted Ströms musik till Lars Molins ”Tre kärlekar”.

Låtlistan omfattade låtar med och av sådana som Frank Sinatra, Billie Holiday, Allan Edwall, Shirley Temple, Monica Zetterlund, Nat King Cole, Zarah Leander, Jarl Kulle, Bill Haley, Jan Johansson & Georg Riedel och Liza Minelli, i det sist nämnda fallet ”Cabaret”.

Strongt av en 80-åring att presentera sitt eget liv i glimtar som belysta av spotlights på en kabaréscen.

Sommar i P1 med Heléne Andersson

Heléne Andersson, med den ovanliga yrkeskombinationen konstnär och polis, gjorde dagens Sommar-program. Det blev, trots frånvaron av formell elegans och mycket överraskande musikval, ett genomsympatiskt och mycket hörvärt program. Bara att få höra en pensionerad polis berätta om en scenföreställning hon gjorde om romernas utsatta situation och sen spela Gypsy Brothers!

Men det här var heller ingen dussinpolis – varje Första Maj bad hon om tjänstledighet för att kunna delta i Första Maj-tåget, där hon var fanbärare.

Men hon gjorde inget stort nummer av sitt långa socialdemokratiska engagemang, som inte började i Stockholm där hon så småningom hamnade – fick jobb som keramiker på KFs Gustavsberg med Stig Lindberg som drivande kraft. Hon kom från ett socialdemokratiskt hem och arbetarmiljö i Karlskrona, där pappan var fackligt aktiv.

Sina kunskaper om konst fick hon senare användning för också som anställd hos Polisen, där hon bland annat utredde konstförfalskningar.

Fast allra bäst i det här programmet tyckte jag om den osentimentala men av saknad vibrerande skildringen av ett nu tyvärr svunnet Arbetarsverige.

Musikvalet i programmet kunde tyckas förutsägbart, sådant som The Beatles’ ”When I’m Sixty-Four” till maken, men alltsammans, till och med ”Baby Elephant Walk”, hade ett tydligt samband med det hon pratade om, och mycket av det här, som Barbro Hörbergs ”Med ögon känsliga för grönt”, Olle Adolphsons ”Trubbel”, Paul Robesons ”Ol’ Man River” och Monica Zetterlunds ”Sakta vi gå genom stan”, är oavsett sammanhang mycket bra musik.

Jag uppskattade också, att flera av de låtar hon spelade, Karl Gerhards ”En doft ifrån den fina världen”, Totta Näslunds och Tältprojektets ”Vi äro tusenden”, Jerry Williams’ John Lennon-klassiker ”Working Class Hero” och Tomas Ledins ”Min farfar gick i tåget”, vette åt vänster, den riktiga gammaldags socialdemokratiska vänstern.