Melodikrysset nummer 45 2010

Trots att jag är starkt förkyld, gick det bra att lösa dagens melodikryss. Kanske underlättades detta av av krysset innehöll musik vars upphovsmän jag har haft personlig eller åtminstone indirekt anknytning till.

Allan Edwall, svaret till den allra första frågan, är ett exempel. Jag satt i utgivningsrådet för arbetarrörelsens tyvärr nedlagda skivbolag a disc, som ursprungligen gav ut Allans skivor. Men också i övrigt är jag en stor beundrare av honom. Jag har till exempel upprepade gånger sett den Astrid Lindgren-baserade filmen ”Rasmus på luffen”, där Allan spelar luffaren och Erik Lindgren en barnhemsgrabb på rymmen. I den sjunger de tillsammans ”Luffarvisan”, om deras längtan att ”va fri som en fågel”.

Och naturligtvis är jag bekant, också personligen, med uppsalasonen Owe Thörnqvist – han är, liksom min hustru, så kallad hedersupplänning, så vi brukar bland annat träffas på landshövdingens middagar för sådana. Hans sånger har jag hört på sen han började framföra dem, så visst känner jag igen den galna ”Albin och Pia”.

Att jag genast skulle känna igen Mando Diao trodde ni kanske inte. Men även det har sin personliga om än mer indirekta anledning: Sonen, Matti Dahl, en riktigt skicklig gitarrist, har med sin grupp agerat förband åt Mando Diao på en turné. I dag hörde vi Mando Diao i ”Dance ’With Somebody”.

Annat har gamla radioter som jag gratis.

”Kärlek, nål och tråd” återupplivades visserligen av Kurt Olsson (Lasse Brandeby), men själv minns jag den från ångradion med Britt-Inger Dreilick.

Och Stefan Ljungqvist i all ära, men upphovsman till ”Morfar har berättat” är Lasse Dahlquist.

Vidare: vi som satt vid apparaterna under the radio days minns för evigt ”Adress Rosenhill” med Alice Babs 1951 – originalet, ”Mocking Bird Hill”, är från 1949.

Naturligtvis var jag med också när rockmusiken gjorde sitt segertåg genom världen. Elvis Presley, stor men ojämn, var en av fältherrarna, så visst känner jag igen hans ”Kiss Me Quick”, som här skulle ge oss en svensk synonym till kyss, här som substantiv: puss.

Från en senare amerikansk epok kommer Willie Nelsons ”On the Road Again”, som på svenska döptes till ”Jag ser mig om”.

Givetvis har jag lyssnat på Frank Sinatra och känner också igen ”Love And Marriage”. Som mina läsare vid det här laget vet, slukar jag dock inte precis TV-serier, men eftersom det efterlysta rollnamnet rimligen måste bli Al (Bundy), var det ju inte så svårt att googla sig till vad det var för TV-serie som jag i det här fallet hade missat: ”Married With Children”, på svenska ”Våra värsta år”.

Läsarna vet också att jag inte är så värst tänd på allt det som ryms inom country-genren i vid mening. Men Jill Johnson har kvalitéer som artist, så henne har jag lärt mig att känna igen, och någonstans har jag nog också läst att hon spelade in sin ”Here I Go” i Nashville.

Också Håkan Hellström har obestridliga kvalitéer som artist. Alltså är det inte så svårt att koppla ihop hans namn med ”Saknade te havs”.

Mozarts ”Schlafe, mein Prinzchen, schlaf ein”Johannes Brahms’ vaggvisa ”Nu i ro somna in” var väl inte så alldeles lätt att känna igen i den här larmande versionen, och man kan ju, liksom Anders Eldeman, undra lite över om barnet verkligen sover efter att den har spelats på det här sättet.

(Så här skriver Wikipedia om det här stycket – här finns alla de komponenter som förekommer i de olika kommentarerna:

Den så kallade ”Mozarts vaggsång” har nummer 350 i Köchels verkförteckning. Men den skrevs i själva verket av Bernhard Flies (1770-1803?) under namnet Wiegenlied. Franz Wilhelm Gotter skrev texten (”Schlafe mein Prinzchen…”) och använde musiken i skådespelet ”Esther” 1796.”)

Dagens glada överraskning har jag sparat till sist, ”Säg ingenting till mig”. Jag har sen gammalt sångeskans mor Maritza Horn på skiva, men dottern, Melissa Horn, hade jag hittills inte hört.

Det är en okunskap jag måste råda bot på. Melissa Horn sjunger nämligen riktigt bra.

Melodikrysset nummer 44 2010

I dag har jag bråttom – jag ska strax i väg till 90-årskalas. Den som fyller år är Birgittas faster Karin, även hon med Dahl i efternamn.

Jag tar de frågor som vållade mig lite problem först.

Björn Skifs-låten är jag osäker på, men jag tror att den heter ”Vi bygger oss en båt”.

Och i vanlig ordning hade jag problem med TV-signaturen. Men eftersom svaret rimligen måste bli ”tre” och musiken lät som Lasse Holm, antar jag att det rörde sig om ”Tre kronor”, som jag aldrig har sett.

”When You Believe” med Mariah Carey och Whitney Houston förekom i ”Prinsen av Egypten”, som jag antar att den heter på svenska.

Resten hade jag inga större problem med.

”Gamle Svarten”, med Cacka Israelsson 1959, handlade rimligen om en svart häst, och en häst rider man på.

Bluegrass- och countrybandet Rednex minns jag faktiskt från Melodifestivalen 2006, där de framförde dagens ljudillustration, ”Mama Take Me Home”.

Ernst Rolf låg visserligen före min tid, men hans ”Se farfar dansar gammalvals” från 1932 spelades fortfarande ofta i radio när jag var ung. I gammalvals passar inte saxofoner så bra.

Louis Armstrong med ”Mack the Knife” (i Brechts och Weills original ”Mackie Messer”, på svenska ”Mackie Kniven”) minns jag väl från 1950-talet – den spelades bland annat ofta på den dansskolekurs jag då gick på.

Den avslutande gruppen, Orsa spelmän, hade jag inte heller några problem med.

Och är man inte musikaliskt avgränsad, klarar man både ”Cirkusprinsessan”, ”Nu går sista visan” av Carl Anton och ”Veva, veva positiv”.

Och sen är det väl bara ett svar kvar att redovisa, ”Hörru Rut”, som här i Sverige hördes med bland andra Sten & Stanley. I original hette den ”Freedom Come”.

Det skulle kunna finnas mycket mer att berätta, men jag hinner inte mer. Nu väntar taxin och 90-årskalaset.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

Bilder från Svanö

Birger Normans ”Ön” gavs först ut 1963. Den upplaga jag har i min ägo är en nyutgåva, utgiven av CEWE-förlaget i Bjästa 1977. Jag har fått den i gåva av illustratören, Gunnar Erkner, som jag understundom använde som illustratör på den tiden jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s). Av Gunnar har jag också fått en av hans illustrationer, ”Vännerna” på sidan 91 i boken, nummer 28 i en serie träsnitt – träsnittet hänger inramat i vårt vardagsrum.

Erkners svartvita bilder i den speciella träsnittstekniken speglar väl arbetarna, arbetsplatserna och arbetarnas bostäder på den här lilla ön i Ångermanälven, Svanö, där sågverket från 1867 och sulfitfabriken från 1906 gav utkomst åt en befolkning, som när Birger Norman i början av 1900-talet bodde där uppgick till cirka 1.500 människor.

Sågverket brann sommaren 1930 och byggdes aldrig upp igen. Det här ledde till att Birger Norman vid 16 års ålder blev tvungen att lämna barndomens Svanö. I bokens förord berättar han om sorgen då, om hur han på färjan, på väg därifrån, vägrade att vända sig om.

Hösten 1966 las också sulfitfabriken ner. Det betydde att hundra år av industriell verksamhet gick i graven.

Ytterligare tio år senare, i slutet av november 1976, ringde Olle Norell till Birger Norman om medverkan i ett TV-program om livet på Svanö, och Birger besökte åter sin barndoms miljöer, hjälpte till med att med hjälp av minnet rekonstruera fabriken och såghuset och mycket av det andra som också hade fått skatta åt förgängelsen. Gunnar Erkner har, när han skulle göra illustrationerna till ”Ön”, haft tillgång till gamla fotografier, som också de redovisas i slutet av boken. Ur minnets spindelväv och med hjälp av fotografierna återskapas ett svunnet industrisamhälle och dess svunna arbetare.

Det här är en ganska svart bok, inte bara för att Erkners träsnitt har den där svärtan – bara i enstaka bilder som den av svalorna mot den ljusa sommarhimlen anar man Ådalens vidunderliga skönhet. Också i Birger Normans korta, prosalyriska texter dominerar svärtan, kanske för att det påtvingade uppbrottet från ön inom honom skapade en sorg som aldrig riktigt gick över. Kanske var det därför Olle Norell i det där TV-programmet som en motvikt la in ”Vals på Svanö” med Hans-Erik Nääs.

Om jag ska ge läsarna lite vägledning, kan jag nämna att personporträtten i ”Ön”, även om de är skrivna på prosa och inte som lyrik, påminner lite om dem i Stig Sjödins ”Sotfragment”.

Men i Normans skildring av ön finns mycket mera: båtarna på älven, fiskarna pojkarna drog upp ur den, de märkliga droppar de kranka drack när hälsan sviktade, manskören i Folkets Hus, arbetets slit och söndagarnas stillhet, arbetsplatserna och flottbron, halmmadrasserna man låg på, pumpen, fars orgel…

Allt lever igen.

En lite märklig Cornelis-platta

Amir Chamdin har gjort filmen ”Cornelis” – om vem är ju då inte så svårt att gissa. Den har, när detta skrivs, ännu inte haft premiär, men soundtracket föreligger redan som dubbel-CD, ”Musiken från filmen Cornelis” (Metronome Records 5052498-3321-2-0, 2010).

Den här dubbel-CDn innehåller en hel del bra musik men ganska lite nytt och samtidigt värt att lyssna på. Varför andras (alltså än Cornelis’) musik också förekommer här måste man nog ha sett filmen för att begripa. Alltså, jag gillar Lars Gullins ”Fedja” och ”Laburnum vulgare”, Björn J:son Lindhs ”Lastbrygga” och Pugh Rogefeldts ”Stinsen i Bro”, ja till och med Siw Malmkvists ”Två små fåglar på en gren”, men jag har inte den blekaste aning om varför de är med i den här kollektionen – att Fred Åkerströms ”Åkare Lundgrens begravning” finns med förefaller åtminstone som något mer sannolikt i en film om Cornelis Vreeswijk.

Kanske är den gemensamma nämnaren helt enkelt gamle Metronome-chefen Anders Burman – det är hur som helst så att cornelislåtarna på de båda skivorna (och alltså i filmen) är hämtade från Cornelis’ tidiga skivor på just Metronome. Kanske var det priset för att man skulle få operera bort Cornelis’ egen röst från några av inspelningsbanden och låta skådespelaren som gör rollen som Cornelis, norrmannen Hans-Erik Dyvik Husby, göra egna tolkningar av några av låtarna.

Det här blir för all del inte så oävet – man får vara tacksam över att Dyvik Husby inte försöker att direkt härma Cornelis. Resultatet blir blandat. Dyvik Husbys ”Ågren” är väl så där, hans ”Mördar-Anders” och ”Huvudlösen för aftonen” hyggliga. Riktigt bra är hans duett med Pernilla Andersson i ”Jag hade en gång en båt”, den som Cornelis en gång i världen gjorde tillsammans med Ann-Louise Hansson. Också ”Brevet från kolonin” känns riktigt idiomatisk.

Men det allra mesta är alltså Cornelis’ egna gamla inspelningar, upplockade ur Metronome-arkivet. Och mycket av det här lyssnar jag mer än gärna på: ”Ballad på en soptipp”, ”Ångbåtsblues”, ”Deirdres samba”, ”Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”, ”Cool Water på den Gyldene Freden”, ”Fredrik Åkares morgonpsalm”, ”Ballad om en gammal knarkare”, ”Felicia adjö”. Annat är mer umbärligt – riktigt allt som Cornelis gjorde för just Metronome hörde ju inte till det bästa han åstadkom. Men även en cornelisdiggare som jag gör här en och annan återupptäckt: I mitt fall föll jag pladask för hans ”Slusk Blues”.

Till det som bör nämnas hör också ”Hajar’u de då Jack”.

Sonen, Jack Vreeswijk, medverkar också på soundtracket från filmen, med flera egna instrumentala låtar. Jag måste dess värre konstatera att de inte har samma lyster som farsgubbens låtar hade.

Men jag kanske ändrar uppfattning när jag ser dem i sitt filmsammanhang.

Melodikrysset nummer 43 2010

Anders Eldeman har en säregen känsla för timing. I dag spelade han ”Alla fåglar kommit re’n”. Några kommer väl till fågelborden utanför fönstren till huset här i Öregrund, men ”vårens glada gäster” lär vi nog få vänta länge på.

Annars gissar jag att rätt många melodikrysslösare kan ha haft problem med dagens kryss.

I och för sig började det enkelt, först med ”Snälla, snälla”, som Caroline af Ugglas kom tvåa med i Melodifestivalen 2009, sen med ”Comme d’habitude”, mer känd i Paul Ankas amerikanska version ”My Way”, insjungen av Frank Sinatra.

Men sen kom det en operafråga, och den var kanske inte lika lätt för flertalet. Själv har jag sett rätt många operaföreställningar, också Giacomo Puccinis ”La Bohème”, men det tog ändå en stund innan jag lyckades identifiera den. Själv har jag i yngre dar sjungit den då populära refrängen i Povel Ramels ”Köp inte en zebra”, men yngre krysslösare kan säkert ha haft problem med den frågan.

Dean Martin hör man ju inte heller så ofta numera, men det var honom som vi – trots att han är död – hörde sjunga duett med Joss Stone i ”I Can’t Believe”.

Björn J:son Lind klarade jag omedelbart, eftersom jag kände igen hans ”Brusa högre lilla å”, men sen berättade ju Eldeman i snabbgenomgången vad låten hette, så det här klarade väl de flesta genom att googla.

Själv fick jag googla för att komma på vad rockmusikalen hette: ”De tre musketörerna”, en titel folk i min ålder förknippar med Dumas. Fast när jag hade fått fram svaret, kom jag faktiskt i håg att jag har läst om den här föreställningen på pigga och mångsidiga Stockholms stadsteater. Men en av läsarna, Ida, säger att jag har fel i det här fallet: musiken var hämtad ur Queen-musikalen ”We Will Rock You”. Jag har inte sett någon av de här föreställningarna, så jag vet inte.

”De tre musketörerna”, för att återvända till den, läste min generation i pojkboksåldern. För ännu yngre åldrar gjorde Walt Disney sin ”Snövit och de sju dvärgarna”, där sången ”En dag är prinsen här” ingår.

Ringlekar var väl ursprungligen inte tänkta exklusivt för barn, men när jag varje midsommar beskådar stångresningen vid Hembygdsgården här i Öregrund, dominerar barnen i ringen, och de flesta vuxna är föräldrar till de mindre barnen. Chansen att någon av de dansande heter Andersson och Pettersson och Lundström är nog rätt stor, men jag brukar, i motsats till jaget i vistexten, för egen del inte delta. Huruvida där finns någon ”jungfru skär” undandrar sig mitt bedömande.

Annars var väl dagens kryss en blandning av både gammalt och nytt. ”Korsväg” hörde till det nya, men Nordman känner man ju lätt igen. ”Adios Amigo” med Jim Reeves har väl däremot spelats förr i krysset?

Hur det är med Stevie Wonders ”I Just Called To Say I Love You” minns jag inte, men nog borde den ha varit med tidigare.

Dags att ta adjöss för i dag, men nog vore det kul om några av er tusentals läsare berättade vad just ni tyckte var svårt.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 42 2010

Jag befinner mig i ett höstligt Öregrund; i morse var det frost på gräsmattan. I går hann jag inte skriva någonting på bloggen – använde den ljusa delen av dagen för att sätta nyanlända rosor (Yorks vita ros, den märkliga blandformen York and Lancaster och så dockrosor, Rosa nitida) plus Triumph-tulpaner i min restaurerade rabatt i slänten ner mot gatan. Birgitta är ute nu för att sätta sina nylevererade rosor, bland annat nya exemplar av Lancasters röda ros, även känd som apoteksrosen.

Själv har jag i dag som vanligt lyssnat på och, tror jag, löst Melodikrysset, som innehöll både lätta och svåra frågor. Vi kan ta filmfrågorna som exempel. Av dem tyckte jag Ingmar Nordström-mixen av två filmmelodier var lättast, förmodligen för att jag har sett och till och med skrivit om filmerna i fråga – läs ovan under Kulturspegeln, Film respektive Barnkultur. Och så gillade jag dessutom både ”Trollkarlen från Oz” och ”Aldrig på en söndag”, som skulle få oss att tänka på Aten. ”Kärleksexpressen” från 1932 har jag aldrig sett, men visst har jag många gånger hört filmmelodin ”Någonting att äta, någonting att dricka” av Karl Wehle och Herr Dardanell (Tor Bergström). ABBAs ”Dancing Queen” har jag visserligen inte sett i filmversionen men väl i teaterversionen av ”Mamma Mia”. Men sen spelades det en melodi ur en film jag aldrig har sett. Den militära miljön och några ledbokstäver leder mig dock till att gissa att den här filmmusiken var hämtad ur ”Top Gun”.

Annat kan det vara svårt att undgå att kunna. Visserligen avstod jag för egen del från att gå på det där bröllopet, där kronprinsessan Victoria visserligen blev fru men för den skull inte fick efternamnet Westling – till och med den nyblivne maken, Daniel, tappade ju efternamnet. Men hur skulle jag kunnat undgå att någonstans ändå få höra Björn Skifs’ och Agnes’ bröllopshyllning ”When You Tell the World You’re Mine”?

Sen fick vi höra ”en känd son” i ”I Like It”, och det måste ju ha varit Enrique Iglesias.

Jag har visserligen inte varit i alperna och hört joddling på riktigt, men vi som lyssnade på radio på fyrtio- och femtiotalen fick ofta höra sångartister joddla.

Inte för att jag anser Anna Bergendahls ”This Is My Life” vara en särskilt minnesvärd sång, men så senildement är jag inte att jag redan skulle ha glömt att den kom etta i årets melodifestival – i Eurovision Song Contest gick det ju sen inte riktigt lika bra.

Östen Warnerbring var naturligtvis en mycket bättre sångartist, även om ”Förlåt lilla vän” knappast hör till det bästa han har gjort.

Och också Loa Falkman tål alltid att höra på, till exempel i ”Delilah”.

Staffan Percy hör kanske inte till det här landets största sångartister, men hans insjungning av ”Drömmens skepp” med text av Bo Setterlind måste ändå anses ha gett honom en plats i den svenska sångskattens Hall of Fame.

Och så avslutar vi väl med en psalm som för tankarna till varmare och ljusare tider: ”Nu grönskar det i dalens famn, nu doftar äng och lid”.

Ack om det vore så!

Magisk kväll med Gidon Kremer och Kremerata Baltica

Gidon Kremer (på lettiska Krēmers) föddes 1947 i Rīga i Lettland, där han studerade violin vid Musikaliska akademien. Hans fortsatta studier förde honom bland annat till musikkonservartoriet i Moskva, där han fick David Oistrach, utöver att vara violinvirtuos också baltofil, som lärare. Efter en period utomlands återvände han till Rīga, där han bildade kammarorkestern Kremerata Baltica, med unga musiker från framför allt Lettland och Litauen, i något fall också Estland.

Kremer är en av vår tids verkliga mästare på sitt instrument – vi har en försvarlig bunt skivor med honom i våra skivhyllor – och när han och Kremerata Baltica skulle komma till vårt Musikens hus här i Uppsala för konsert, köpte Birgitta, först av alla, biljetter till konserten – jag fick dem i julklapp av henne. Döm om vår förvåning när vi vid gårdagens konsert kunde konstatera, att konserthusets stora sal bara var halvfull; övre halvan och läktarna gapade i stort sett tomma. Har inte uppsalaborna – och för den delen stockholmarna – inte musikaliskt vett nog att köa efter biljetter, när en världsartist av Kremers kaliber spelar här?

Den publik som kom blev i alla fall rikligen belönad och – vilket är Kremers signum – på ett rikt varierat sätt. Han var virtuosen, men han lät generöst också sina unga medmusiker ta sig ton. Alltså startade konserten med att Kremerata Baltica, utan dirigent men ändå pricksäkert, spelade Béla Bartóks ”Divertimento för stråkorkester”. Sedan trädde mästaren in på scen och spelade Robert Schumanns ”Konsert för violin (egentligen komponerad för att framföras på violoncell) och orkester” i A-moll. Efter pausen kom ytterligare ett klassiskt stycke för soloviolin och orkester, ”Menuett och två trios i D-moll” av Franz Schubert.

Till det intressanta med den här konserten hör också att vi bjöds på musik från de tre baltiska länderna. Estländaren Arvo Pärts ”Passacaglia för violin och stråkorkester” lär vara skriven för Gidon Kremer, så den hade väl en given plats i programmet. Pärt har i dag i den internationella musikvärlden en plats i paritet med de klassiska mästarnas, och han och hans musik torde således vara välkända för musikvänner här i Sverige. Men åtminstone jag vet mycket mindre om nutida lettisk och litauisk musik. Letten Georgs Pelecis är påverkad av bland andra Pärt – här hörde vi hans ”Flowering Jasmin” för violin (Kremer), vibrafon (Andrei Pushkarev, som måste vara ryss) och stråkar. En intressant bekantskap var också litauiskan Raminta Šerkšnytė’s ”De Profundis” för stråkorkester med sitt dramatiska uttryck.

I Šerkšnytė’s musik finns otivelaktigt den mångsidighet som är en av Kremers egna signa. Bland de Kremer-CD vi har i vår ägo finns hans hommage à Ástor Piazzolla, berömd argentisk tangotolkare på bandoeon. Den officiella delen av konserten avslutade Kremer med att spela just Ástor Piazzolla, en melodi i A och en fuga för violin, vibrafon och stråkorkester – här fick åter Andrei Pushkarev visa sin virtuositet.

Allt det här gillade vi som hade tagit oss till Musikens hus, så vi applåderade och applåderade. Och si, Gidon Kremer lät sig bevekas: Så vi fick höra två extranummer, dels Nino Rotas musik till filmen ”La Dolce Vita” och så mer Piazzolla, ”Michelangelo ´70” – så typiskt Kremer!

Stackars dem som inte gick till Musikens hus i går kväll.

* * *

Före konserten gick vi ut och åt middag – Birgitta bjöd, eftersom konserten var en julklapp till mig, och valde den persiska restaurangen Saffran Polo på Vaksalagatan 35 en bit från Musikens hus. Där har vi varit tidigare – vi trivs där och vet att vi får god mat där.

I går valde vi att äta Chenjeh, marinerad oxfilé med grillad marinerad lök, paprika och champinjon och till det saffransris samt kall vitlökssås och grillad tomat. Vi beställde in en flaska rödvin, Lindemans Bin 50 Shiraz, och startade måltiden med några skivor mycket gott persiskt sesambröd plus sallad.

Gå gärna dit och prova persisk mat, om ni inte har gjort det förut!

En lysande film om den ädla mänskligheten

Mot bakgrund av hanteringen i Italien av rumänska romer är det särskilt tragikomiskt att se Ettore Scolas (regi) film ”Fula, skitiga och elaka” (”Brutti, sporchi e cattivi”, 1976). Familjen i den här filmen – 21 personer ur fyra olika generationer, italienare, inte romer – lever tillsammans i ett ruckel i ett utkantsområde av Rom, närmast en soptipp. De sover alla tätt inpå varandra; sex förekommer mellan familjemedlemmar, även mellan generationerna, och då och då börjar ytterligare en mage att puta, om med bistånd av utomstående eller familjemedlemmar är inte alltid lätt att veta. Till bilden hör att familjen rymmer både en transvestit och en utvikningsbrud, vars framträdande utan några som helst fikonlöv i en herrtidning väcker både familjens och de kringboendes beundran. De hygieniska förhållandena är som man kan vänta sig. Den stora familjens försörjningsmöjligheter är närmast lika med noll – alltså möter vi en skara människor där också stölder och bedrägerier förefaller relativt vanliga.

De här människorna skildras dessutom utan något försonande skimmer – de är inte bara fattiga utan också fula, skitiga och elaka.

Familjens partriark, Giacinto Mazzatella (Nino Manfredi), är en försupen hustyrann, som dock gjorde sitt livs kap när han (knappast ofrivilligt) förlorade ena ögat: han fick en miljon lire i skadestånd. De här pengarna försöker de övriga familjemedlemmarna mangrant komma åt – ber om bidrag till mer eller mindre behjärtade ändamål eller försöker helt enkelt stjäla pengarna – men Giacinto håller hårt i dem, gömmer dem också än i en ventil, än ute på dass.

Ett slags terrorbalans råder mellan honom och de övriga, i vart fall fram till dess att han en kväll släpar hem en älskarinna, Iside (Maria Luisa Santella), vars breda bak och mycket yppiga bröst han fortsättningsvis ger plats i den äkta sängen, där hustrun får sova kvar på sin sängkant.

Nu får familjen nog om än inte av normala moraliska skäl – märk att en annan manlig medlem av familjen passar på att också han lägra Iside, när Giacinto sover. Men den här nya kvinnan utgör ett uppenbart hot mot alla dem i familjen (i stort sett allihop) som också suktar efter Giacintos pengar. Och så börjar några av de djärvaste med la mamma i spetsen att leka med tanken att helt sonika ta Giacinto av daga, och till slut protesterar inte ens hans egen gamla tandlösa mor nämnvärt. Vid en bröllopsmåltidsliknande initieringsrit – Giacinto är ju redan gift – förgiftas hans spaghetti med en kraftig dos råttgift.

Men den här gubbfan lyckas, i en kräkreflexstimulerande scen, spy upp det mesta av maten och överlever. Självklart måste han hämnas och det gör han genom att tända eld på kåken, där familjen sover. Fast han har otur: familjemedlemmarna lyckas alla – allra sist, med lite hjälp, gamla farmor – ta sig ut, och huset brinner inte helt ner, vilket var meningen.

Sen skruvas historien upp ytterligare ett varv: Till fastigheten anländer ytterligare en klan, som har fått köpa fastigheten av Giacinto. Ett vilt slagsmål utbryter mellan de båda familjerna ute på det som, med tanke på nattens brand, nu får betraktas som helvetets förgård, men sedan slutar historien med att alla dessa stridande fördömda tillsammans sover i de svartbrända ruinerna i soptippshelvetet.

Sällan har helvetet skildrats på ett så muntert sätt!

Melodikrysset nummer 40 2010

Dagens melodikryss var på det hela taget inte särskilt svårt, men eftersom jag sällan ser TV-serier, hade jag visst besvär med att komma på titeln till den brittiska TV-serie som utgjorde svaret på den allra sista frågan. Nå, till slut kom jag på det: den här serien, som utspelar sig under andra världskriget, gick 1983 i svensk TV och hette då ”Vi möts igen”. Det brittiska originalet från 1982 hette ”We’ll Meet Again”.

Jonas Gardell har jag läst och sett i TV men aldrig sett på scen, men nog var det han som i dag hördes sjunga en kärleksvisa. Honom vill jag gärna passa på att tacka för insatser åt rätt håll i valrörelsen – men det hjälpte ju inte.

En annan gammal radikal, som jag för egen del uppskattar ännu mer, är Hans Alfredson, som vi i dag fick höra i ”Hundbiten”, ur Svea Hund om jag inte minns fel. Den har jag både sett på scen och har som video.

Hans Alfredson återkom för övrigt i krysset, i en lite annan genre. Vi fick höra ”Barcarole” av Jacques Offenbach. Den förekommer, tror jag, i Alfredsons ”Falsk som vatten” från 1985.

En annan gammal radikal var Ture Nerman, socialdemokrat i yngre dar, sedan kommunist, till slut socialdemokrat igen. 1979 var jag med om att på arbetarrörelsens skivbolag a disc ge ut LPn ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” – jag skrev mapptexten om Nerman. På den här skivan fanns bland annat ”Skeppar Sjöstrands farväl” med text av Ture Nerman och musik av Lille Bror Söderlundh, den som vi i dag hörde i en tidigare och för övrigt mycket fin insjungning av Harry Brandelius.

Men mitt musikintresse är brett – i förrgår kväll var jag på ytterligare en konsert med Uppsala kammarorkester. Just där förekom inget av just WA Mozart, men Mozart är utan konkurrens den klassiske kompositör vi har flest skivor av i våra skivhyllor.

Andra föredrar Amy Diamond, men hon finns över huvud taget inte i mina skivhyllor, kommer knappast att finnas där heller. Men i Melodikrysset får jag ju höra henne då och då, och jag mindes faktiskt hennes ”It’s My Life” från Melodifestivalen 2009.

Inte heller finns Pink, som här skulle översättas till Rosa, i mina skivhyllor. Jag tror inte att jag har hört ”Don’t Leave Me” förut, men i det här fallet hjälpte ledtrådarna och Google.

Den spanska räven, som i det här fallet skulle placeras i en lya, mötte jag tidigt: jag såg ”My Fair Lady” med Ulla Sallert och Jarl Kulle i samband med att jag deltog i SECOs elevriksdag 1959.

I dagens kryss hade den, utan någon begriplig logik, kopplats samman med Carl Michael Bellmans ”Så lunka vi så småningom”.

En klassiker, fast i en helt annan genre, är ”Idas sommarvisa”, skriven av två socialdemokrater, Astrid Lindgren och Georg Riedel – jag har tidigare skrivit utförligt om bådas förhållande till vårt gemensamma parti, så använd gärna bloggens sökfunktion. Fast här skulle vi ju hitta ett ord i textraden ”gör så att blommorna blommar”.

För blommorna, åtminstone i vår trädgård i Öregrund, är det annars just nu lite av sista dansen. Så egentligen passade det väl bättre att lyssna på ”Vår sista dans”, vanligen med Helen Sjöholm och Bao, i dag dock med Monica Bring.

Monica Bring har jag hört live (både som gatumusikant i Stockholm och på Första maj-möte i Uppsala). Däremot har jag aldrig hört den likaledes hörvärda Anna Ternheim, i dag i ”Make It On My Own”, från scen.

Den låt som nu återstår att redovisa, ”Tijuana Taxi”, har jag däremot hört tidigare i Melodikrysset, med samme Herb Alpbert.

Anders Eldeman har en viss kärlek för repriser.

* * *

På jakt efter svaret på någon fråga i dagens melodikryss? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 39 2010

Signaturer till TV-serier är inte riktigt min grej – oftast har jag inte ens sett serierna som signaturerna hör till. Det gäller till exempel ”Mot alla vindar”, men allt tyder på att det efterfrågade mittersta ordet i dagens efterlysta titel är ”alla”.

Europe brukar jag inte lyssna på, men nog var det de som gjorde ”Last Look at Eden”. Här skulle gruppnamnet/världsdelen skrivas på svenska, Europa.

Inte heller har jag tidigare hört ”Från och med nu”, men någonstans ur bakhuvudet dök namnet Oskar Linnros upp.

Resten var mera om inte mammas så åtminstone min gata. ABBAS ”Mamma Mia”, här representerad av ”Our Last Summer”, har jag visserligen inte sett som film men väl på Broadway.

Lasse Berghagen hör inte genomgående till mina personliga favoriter, men han har gjort en del minnesvärda låtar. Sålunda mindes jag, när dagens berghagenlåt spelades, frasen ”han tog av sig sin kavaj” – och kom så småningom i håg att titeln är ”En kväll i juni”.

Att det var Hootenanny Singers som sjöng dagens Taube kom jag omedelbart på. Men vad hette låten? Jo, det här var väl ”Brittisk ballad” med dess sorgsna suck: ”Fast du svek mig, Alice, älskar jag dig än”.

Ett tröstrecept erbjöd Jules Sylvain i ”Räkna de lyckliga stunderna blott”. Den ingick i en svensk maupassantfilmatisering med samma namn 1944.

Räkning, fast av ett mer handfast slag, lärde Eva Remaeus ut i ”Ett till tjugo”, som ingick i ”Fem myror…” i TV.

Som vanligt fick vi höra ett par melodifestivalare. 2007 – vilket gav svaret sju – sjöng Anna Book ”Samba Sambero”. Men mer framgångsrika var Herreys i sina gyllene skor 1984: De tog nämligen hem segern i Eurovision Song Contest med ”Diggi-Loo, Diggi-Ley”.

För egen del gillar jag egentligen mer en vismakare som den poetiske Alf Hambe. I dag fick vi höra hans ”Orgeln på vinden”, som skulle ge ordet orgel till krysset.

Men min personliga musiksmak omfattar mycket annat. George (musik) och Ira (text) Gershwins ”I Got Rythm” gillar jag sålunda också – även om Robert Palmers version av den kanske inte är den bästa jag har hört.

Och musikalisk genialitet har slutligen också den märklige MA Numminen, som vi i dag hörde i en mycket personlig tolkning av ”All of Me”.

Nu ska jag gå upp på vinden, inte till någon orgel utan för att ta ner resväskor. Det är dags att börja packa för höstflytten in till stan. Sommaren är obönhörligt slut, för länge sen.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.