Antonionis första färgfilm

Efter den neorealistiska epoken var Michelangelo Antonioni (1912-2007) den som förde in italiensk film på nya spår. I hans berättarteknik finns originella drag: en relativ långsamhet och enskildheter som tycks bilda ett till synes osammanhängande mönster.

Sitt internationella genombrott fick han med ”Äventyret” (”L’avventura”, 1960). Tillsammans med den brukar man nämna ytterligare två filmer, likaledes gjorda i svart-vitt, ”Natten” (”La notte”, 1961) och ”Feber” (”L’eclisse”, 1962). Både vissa temata och Monica Vitti som huvudrollsinnehavare förenar de här tre filmerna med Antonionis allra första färgfilm, ”Den röda öknen”, (”Il deserto rosso”, 1964).

Jag har aldrig sett ”Den röda öknen” på bio, och när jag nu har sett den för första gången, som DVD, slås jag – van som jag är att se filmer, fyllda av action – av just dess långsamhet och rader av scener, som inte för handlingen vidare påtagligt snabbt. Överraskande känns däremot filmens färgskala: Antonioni och hans fotograf Carlo di Palma använder sig ofta av kontrasterande, ibland bjärta färger, när de skildrar industrilandskapet med sina maskiner och rör, alltsammans dock mot en fond av en giftig och rökig industrimiljö.

Det dominerande intrycket av filmen är dels fonden, det ovan beskrivna, symboliskt laddade landskapet, dels, mot bakgrund av denna industriella miljö, en långsamt berättad historia om tre människor: Giuliana (Monica Vitti), som nyss har lämnat sjukhuset efter ett självmordsförsök, hennes man Ugo (Carlo Chioretti), direktör för en statlig fabrik vars arbetare strejkar, och så Zeller (Richard Harris), som har kommit till Ravenna i affärer. Zeller känner sedan gammalt Ugo och dras nu också emotionellt till Giuliana, vars äktenskap med Ugo redan tidigare knakar i fogarna. Den förgiftade mänskliga atmosfären understryks av den giftiga fabriksmiljö som finns som fond.

Det här är knappast någon film för actionälskare, däremot en historia för dem som gillar att reflektera över tiden, människorna och den av människorna formade miljön.

Romanen och filmen om Olof

Eyvind Johnson skrev 1934-1937 sin självbiogrfiska romanserie ”Romanen om Olof”: ”Nu var det 1914” (1934), ”Här har du ditt liv!” (1935), ”Se dig inte om!” (1936) och ”Slutspel i ungdomen” (1937). Under min gymnasietid i Sundsvall på 1950-talet fick vi läsa de två första delarna som ett led i att ta del av och kunna analysera ett antal av de bästa skönlitterära ungdomsskildringarna i svensk litteratur, men jag minns att jag, gripen och fascinerad, läste hela Eyvind Johnsons fyrabandsverk i ett svep. Jag läste mycket proletärlitteratur under den här perioden – jag var boksäljande FiB-ombud och hade samtidigt vaknat till insikten att jag var socialist – och fann Eyvind Johnsons böcker om Olof höra till de yppersta i den här genren. Samtidigt skärpte gymnasieläsningen min förmåga att kritiskt analysera litteratur. Bland annat minns jag hur vi med vår svensklärares hjälp tränade vår förmåga att analysera text, bland dem de drömartade insprängda ”sagorna” – till exempel den om lungsoten – i Johnsons annars realistiska text. Jag minns också fortfarande de sånger som återfinns i den här prosaberättelsen.

Johnson utvidgade sitt litterära register till helt andra ämnen än hans egen norrbottniska proletära ungdom och fick så småningom ett mycket välförtjänt – ja, även på grund av ”Romanen om Olof” – nobelpris i litteratur, delat med Harry Martinson. Johnson hör, liksom för övrigt Martinson, till de svenska författare jag verkligen har läst mycket av genom åren, och hans självbiografiska romanserie hör fortfarande till de böcker jag uppskattar allra mest.

När Jan Troell 1966 filmatiserade den här bokserien med Eddie Axberg som huvudpersonen Olof, fick filmen sin titel efter den andra delen, ”Här har du ditt liv”. ”Romanen om Olof” är sammantaget ett långt litterärt verk, och man kunde kanske ha befarat att det skulle bli svårt att ge det här verket full rättvisa, men Troell kom alla sådana farhågor på skam: Hans film är ett mästerverk, i sin genre fullt i klass med dess litterära underlag.

Jag har stor respekt för Troell som filmskapare, men jag har faktiskt ändå funderat över hur det kommer sig att han har lyckats så väl i just det här fallet. I grunden tror jag att det, utöver att även han har en stor professionell skicklighet, kan ha att göra med att han och Johnson är besläktade själar: Landskapet, både dess natur och de människor som befolkar denna natur, är besjälade av det slags magi som Troell har visat sig så bra på att fånga med kamerans hjälp, och hos båda – det kan i Troells fall räcka med en kort referens till ”Maria Larssons eviga ögonblick” – finns en dragning till en frihetlig socialism – till ungsocialism, anarkism, syndikalism.

Den första av boktitlarna i Johnsons självbiografiska serie, ”Nu var det 1914″, ger en nyckel till den tid han skildrar. Olof bor i fosterhem i Norrbotten; hans far har lungsot och är arbetsoförmögen, dör också. Olof är själv jämngammal med seklet, har fyllt 14 år, men senast i den åldern måste fattiga pojkar börja förvärvsarbeta för att inte ligga någon till last. Man förstår snart att Olof har en intellektuell kapacitet långt utöver det man väntar sig av en 14-åring med ringa skolgång, men för en som han gäller det att ta i rent fysiskt, ofta klara ett kroppsarbete som är så tungt att det överstiger ens fysiska förmåga.

Hans första jobb blir som timmerflottare. I det här avsnittet ser vi bland annat Allan Edwall i en minnesvärd roll som flottare och en ödesdiger olycka i samband med sprängningen av en timmerbröt i älven.

En dödsolycka – hans unge kamrat Oskar krossas under en trave timmer – sker också på det sågverk där han därnäst får jobb. Både det och hans gradvisa politiska uppvaknande – han hittar socialistisk litteratur att läsa och så småningom också att sprida – gör att han ger sig av.

Nu hamnar han i Boden och får jobb som affischör, karamellförsäljare med mera hos en biografdirektör (Gunnar Björnsrand). Här blir filmerna en del av hans livs universitet, och dessutom fortsätter han att umgås med och läsa, även sprida skrifter av ungsocialisterna och deras läromästare, vilket förstås till slut leder till en kollision och brytning med biografägaren. Han har under den här perioden också sitt livs första, tafatta romans – oerhört rart skildrad – med den likaledes unga och oerfarna Maria (Signe Stade).

Den som sedan lär honom åtskilligt mer om kärlekens mysterier är skjutbanedrottningen Olivia, suveränt spelad av Ulla Sjöblom, både äldre och mer bevandrad än Olof.

Han får nu också anställning vid järnvägen, där han är med om att organisera en strejk. Den blir dock ett stort misslyckande, och han får sparken.

Historien slutar 1918, med freden i första världskriget. Freden får också Olof att vilja se mer av den ännu vidare världen. Det är dags att ta avsked både av fostermodern och av den tidiga ungdomen. Europa väntar Olof, liksom en gång i världen också Eyvind Johnson.

Återgiven så här ter sig historien om Olof alltför torftig. Filmen lever, liksom boken, på mängder av ögonblicksbilder, detaljer och nyanser, som mättar den yttre handlingen med magi – Troell är en mästare på att åstadkomma detta. Till det kommer sång av Allan Edwall och Ulla Sjöblom, ”Internationalen” och ”Marseljäsen” och annan väl vald musik.

Göran O Erikssons omdöme i DN, att filmen präglas av intensitet och skönhet, är inga överord.

Chaplin mellan romantik och komik

Charlie Chaplins ”Stadens ljus” (”City Lights”, 1931) är gjord i slutet av stumfilmsperioden och har således en handling som förs framåt med hjälp av filmad men ljudlös action, uttrycksfull mimik och däremellan förklarande textskyltar, ibland med repliker. Den här filmen innehåller också musik, delvis skriven av Chaplin själv.

I centrum för handlingen finns som så ofta Chaplins karaktäristiska luffargestalt med mustasch, svart kubb och promenadkäpp. På sin väg genom staden korsas hans väg av två personer som båda, på olika sätt, kommer att påverka hans fortsatta liv.

På gatan möter han en blomsterförsäljerska (Virginia Cherrill), vars skönhet han blir tagen av. Trots att han knappt har några pengar, köper han en blomma av henne. När hon ska ge honom växel tillbaka, startar en bil ute på gatan, och av hennes beteende förstår luffaren, att hon tror att han har åkt sin väg – hon är blind. Han låtsas som ingenting och låter henne behålla växeln.

Nästa person som luffaren snubblar över är en miljonär (Harry Myers), svårt begiven på sprit och därför med svåra minnesluckor, övergiven av hustrun, så olycklig över tillvarons meningslöshet att han vill dränka sig. Här förnekar sig Chaplin inte: hans utdragna räddningsaktion är full av slapstickinslag. Miljonären bjuder hem sin nyvunne vän och de tas där emot av en inte fullt så entusiastisk betjänt.

Luffaren får av miljonären rent av en slant så stor att han han nu kan köpa den blinda blomsterflickans hela blomsterlager, och han kör henne också hem i den bil miljonären, även då på fyllan, generöst har skänkt till sin nyvunne vän. Hemma hos blomsterflickan finns hennes mormor (Florence Lee).

Vad mormor inte berättar för dotterdottern är att de har fått meddelande om att de kommer att vräkas från våningen, om inte hyran snarast betalas. Detta får luffaren reda på, och när blomsterflickan dessutom blir sjuk och inte kan sälja några blommor, bestämmer han sig för att försöka tjäna ihop pengar både för att klara hyran och hjälpa henne med en ögonoperation.

Hans försök att tjäna pengar blir, på sedvanligt chaplinskt sätt, katastrofala misslyckanden. En höjdare där är hans inhopp i proffsboxningsbranschen.

Kvar finns då att tillgå luffarens vän miljonären, som den här gången – också nu på fyllan – ger honom 1.000 dollar att användas för operationen och övriga kostnader.

Problemet är bara att två inbrottstjuvar samtidigt befinner sig i miljonärens våning. Miljonären blir nedslagen, och när polisen anländer, minns han ingenting av vad som har hänt – han känner inte ens igen sin luffarvän (vilket, mellan fyllorna, för övrigt har hänt tidigare). Så luffaren/Chaplin anklagas för att ha rånat miljonären på de 1.000 dollarna.

Luffaren/Chaplin lyckas dock undkomma poliserna, med pengar och allt, och ta sig hem till den blinda blomsterförsäljerskan, som alltså på så sätt får chans att klara både hyran och en kommande ögonoperation.

Luffaren själv åker dock ganska snart fast, dock utan att han yppar vad han har gjort av pengarna. Alltsammans med påföljd att han döms till ett längre fängelsestraff för stöld.

När han är ute igen, får han en dag syn på blomsterförsäljerskan. Hon har, tack vare den operation han har bekostat, fått tillbaka sin syn – och känner förstås då inte igen honom, vill till och med ge honom en blomma och en slant. Men just då, när deras händer möts, känner hon igen honom.

Där slutar filmen, med ett leende men lite abrupt. Fast det där leendet och gesten där hon för hans hand mot sitt hjärta lovar en ljus fortsättning.

In under borgerlighetens polerade yta

Louis Malle var en motsträvig del av den franska nya filmvågen. Några av hans filmer brukar räknas in i den, och han bidrog till att lansera en av dess stora stjärnor, Jeanne Moureau, men han försökte på olika sätt distansera sig från denna grupptillhörighet. I slutet av 1950-talet bidrog han hur som helst till den franska filmens – och filmens över huvud taget – förnyelse.

Ett exempel är hans ”De älskande” (”Les amants”) från 1958.

Också i ”De älskande” spelar Jeanne Moureau den kvinnliga huvudrollen, Jeanne Tournier. Hon lever i ett själlöst äktenskap med Henri (Alain Cuny) på en gård i närheten av Dijon. De har ett barn tillsammans men sover i skilda sovrum. Henri, som är tidningsman, ägnar sitt mesta intresse åt jobbet.

Hustrun, Jeanne, fördriver tiden på olika sätt, ofta i sällskap med väninnan Maggy (Judit Magre) och den hästpolospelande Raoul (José Villalonga). Jeannes ständiga referenser till de här två får Henri att bjuda in dem på middag med övernattning. De kommer, men när de anländer är Jeanne ännu inte hemma – hon har råkat ut för ett missöde med bilen. Hon plockas upp av och får lift hem med Bernard (Jean-Marc Bory). När det visar sig att Bernard är son till en vän till Henri, övertalas även han att stanna kvar på middag.

Och för att göra en lång historia kort: Jeanne och Bernhard tillbringar natten tillsammans i en roddbåt på floden, och nästa morgon ger de sig tillsammans i väg i hans bil.

Denna historia utspelas i en elegant borgerlig miljö, som kanske ska ses som en förklaring till att emotionerna syns så lite under den polerade ytan. Det som händer under ytan får man mer gissa sig till genom symboliska inslag, som när en fladdermus under middagen flyger in i en fönsterruta.

Günther Grass och Blecktrumman

Günther Grass (född 1927 i Danzig) fick sitt genombrott som författare, även här i Sverige, med debutromanen ”Die Blecktrommel” (1959, i svensk översättning av Nils Holmberg ”Blecktrumman”, 1961). Redan med den grundlade han en nivå för sitt författarskap, som 1999 belönades med Nobelpriset i litteratur. Jag hade nöjet att, om än kort, möta honom i samband med prisutdelningen, bland annat efter hans framträdande i Svenska akademiens lokaler i Gamla stan.

Till det som, vid tiden för utgivningen av ”Blecktrumman”, utöver romanens kvaliteter bidrog till att attrahera unga svenska radikaler som jag var förstås hans engagemang för den tyska socialdemokratin och Willy Brandt personligen. Hans förhållande till SPD har senare växlat i intensitet, dock utan att han någonsin helt har brutit med partiet.

Grass visade sig ha haft erfarenheter från trettiotalet och krigsåren som han har underlåtit att redovisa. Bland annat visade han sig under kriget ha tjänstgjort inom Waffen-SS, och naturligtvis hade det varit till gagn för hans trovärdighet, om han från början hade redovisat hela sin personhistoria – märk att han bara var 17 år, när han lät sig värvas.

Annars är mitt intryck av hans författarskap, att han strävar efter att skildra verkligheten med alla dess komplicerade sidor.

Dock måste man tillägga att ”Blecktrumman” inte är en realistisk roman i traditionell mening, snarare då ett tydligt exempel på det som går under benämningen ”magisk realism”, där verkligheten skruvas upp med surrealistiska, magiska, absurda och/eller övernaturliga inslag.

Detta speglas också i filmatiseringen 1979 av ”Blecktrumman” (”Die Blecktrommel”), en fransk-tysk produktion med manus av Günther Grass och Jean-Claude Carrière och med Volker Schlöndorff som regissör. Romanens drag av att spränga realismens gränser understryks både av filmens färgsättning och av element, hämtade från Grass’ roman, framför allt dess märkliga startpunkt: Blott treårig får Oskar Metzerath (David Bennet) en trumma och stannar samtidigt i växten (i realismens värld efter ett fall i källartrappan); han vägrar helt enkelt att växa – men är samtidigt i den här ringa åldern utrustad med en fullvuxen och intelligent människas fulla kapacitet.

Genom Oskars ögon ser vi sedan Danzig, människorna, kriget. I det stycket är ”Blecktrumman” en fascinerande resa tillbaka i tiden. Oskar och hans smattrande trumpinnar fungerar här som protester mot det han ser och ogillar. Han äger också den märkliga förmågan att frambringa ljud som gör att allt av glas i hans omgivning flyger i bitar.

I ”Blecktrumman” finns ingenting tilldragande med nazisterna – Oskar ser den förljugenhet som präglar deras världsbild. Han ser också den förljugenhet som präglar de vuxnas förhållande till sex.

Sin magiska förmåga att påverka omgivningen med hjälp av sin trumma använder Oskar bland annat till att tvinga en nazistisk parad att marschera i valstakt.

Handlingen i övrigt, lång och med många olikartade inslag, avstår jag från att försöka återge.

Min läsning av romanförlagan ligger för långt tillbaka i tiden för att jag med någon framgång skulle kunna göra mer detaljerade jämförelser med filmen.

Men den senare står hur som helst stadigt på egna ben. 1979 fick den Guldpalmen i Cannes och 1980 en Oscar för bästa utländska film.

Karen Blixens Afrika

Karen Blixens ”Den afrikanske farm” utkom i original, alltså på danska, år 1937. Den översattes till svenska av Artur Lundkvist och gavs ut på Bonniers 1938 med den något idylliserande titeln ”Afrikansk pastoral”. Lundkvists översättning gavs ut på nytt 1986, nu av Trevi och med den mer korrekta titeln ”Den afrikanska farmen”.

Boken är till stora delar självbiografisk och skildrar Karen Dinesens – märk att hon i början av sitt författarskap skrev under pseudonymen Isak Dinesen – giftermål med Bror Blixen och deras liv i Afrika: de gifte sig 1914 i Mombasa, Kenya, och drev i Kenya, då en brittisk koloni, en kaffefarm. Äktenskapet upplöstes 1928, men Karen bodde kvar i Kenya fram till 1931, då hon återvände hem till Danmark.

Jag har nyligen sett filmatiseringen ”Mitt Afrika” (i amerikanskt original ”Out of Africa”, 1985) för andra gången. Eftersom bokförlagan finns i lägenheten i Uppsala och jag själv i sommarhuset i Öregrund, har jag svårt att göra exakta jämförelser mellan bok och film, men vad jag minns fanns det i boken inslag, till exempel gräshoppsinvasion, som inte finns med i filmen. Annars finns det i filmen en del mer romantiska och spännande bilder av natur och djur (bland annat lejonjakt) – filmen, i regi av Sidney Pollack, ger en ganska stark närvarokänsla. Till det senare bidrar också inslagen med kikuyuer. Karen Blixens (i filmen spelad av Meryl Streep) ömmande för dessa, även på slutet när hon av ekonomiska skäl måste överge sin farm, balanserar också den koloniala sidan av detta afrikanska äventyr.

I centrum för filmens mänskliga drama står ändå tre europeer, och då tänker jag inte bara på Karins och maken Bror Blixens (spelad av Klaus Maria Brandauer) övertagande av afrikansk jord. Mellan de här två och sedan en tredje europé, Denys Finch Hatton (spelad av Robert Redford) utspelar sig det triangeldrama, som är kärnan i filmens story.

Bror Blixen är den som, utan att riktigt beakta förutsättningarna för att odla kaffe just där de slår sig ner, sätter i gång kaffeplantageprojektet, men själv ägnar han sig inte åt det utan är ständigt på safari, har dessutom affärer med andra kvinnor. Ändå hinner han ge Karen syfilis, som hon dock lyckas göra sig kvitt under en behandlingsvistelse i Danmark.

När hon har återvänt till Kenya utvecklar hon en relation till en annan man, Denys, som dock även han dras till livet som fritt strövande jägare. Det senare förhindrar det hon önskar, att han ska stanna hos henne på farmen.

Den lovar till slut en bra kaffeskörd – men så drabbas farmen av en förödande brand, som slutgiltigt omöjliggör en fortsättning på Karen Blixens afrikanska äventyr. Och innan hon måste ge sig i väg hem till Danmark, omkommer Denys i en flygolycka. I slutet av filmen deltar Karen i Denys’ begravning.

Jag märker att jag, när jag återger handlingen så här pass förkortad, gör den orättvisa. Med alla sina nyanser är den mycket mindre melodramatisk, och trots att det rör sig om en kommersiell filmatisering, är filmen ”Mitt Afrika” en sevärd version av Karen Blixens helt naturligt mer komplicerade roman.

Alf Kjellins filmregidebut

Alf Kjellin gjorde 1955 – då redan etablerad som skådespelare – debut som filmregissör. Och inte nog med det: han skrev dessutom tillsammans med Volodja Semitjov manus till ”Flickan i regnet” och spelade själv den manliga huvudrollen i den, läraren Martin Andréasson.

Omdömena om filmen var mycket delade, med viss övervikt för de kritiska omdömena, och jag ger de svala filmkritikerna rätt: filmen är ofokuserad; handlingen vindlar och är otydlig, är faktiskt svår att ibland uppfatta.

Jag har sett den i TV, främst av två skäl.

1955 hade jag själv börjat i gymnasiet, och även om den här filmen utspelar sig på ett flickskoleinternat, blir jag fascinerad av att påminnas om hur den tidens skolflickor klädde sig som (den tidens) vuxna damer, särskilt till fest – flertalet av dem föreföll dessutom ha överklassbakgrund, vilket förstärkte den här effekten. Och eftersom Bibi Andersson (Taje), Lena Söderblom (Burret) och Monica Nielsen (Pingpong) i realiteten var lite äldre än de roller de spelade, var det ibland svårt att skilja eleverna och lärarkåren åt.

Den skolmiljö som skildrades föreföll, åtminstone till att börja med, friare än min egen läroverksmiljö, men detta kan ju ha haft att göra med att 1950-talets moralövervakare inte behövde hålla ett enkönat elevkollektiv lika hårt som ett tvåkönat. Men detta byggde i så fall, visade det sig, på en illusion. Ett par bärande inslag i filmens intrig är förbjudna relationer mellan lärare och elev: dels fysikläraren Klas’ (Ingvar Kjellsons) hemliga möten med eleven Taje (Birgitta Andersson), dels den attraktion filmens kvinnliga huvudperson, eleven Anna Rydell (Marianne Bengtsson) grips av inför läraren Martin Andreasson (Alf Kjellin). Men förbjudna relationer mellan elever och lärare förekom faktiskt också i den verkliga skolan på 1950-talet, även i den mer tvåkönade jag själv vistades i.

Den föräldralösa och tillbakadragna eleven Anna har problem också med sina kvinnliga klasskamrater. Och värre blir det när hon snubblar på ett av Klas’ och Tajes hemliga möten och genom en blandning av press och missförstånd blir utfryst av de kvinnliga skolkamraterna.

Rent melodramatisk är den del av filmhandlingen som kretsar kring Martin och hans hustru Gerds (Annika Tretow) äktenskap som går på kryckor (mittåt: hon är rullstolsbunden) – bland annat misstänker Gerd att Martin har en historia med Anna, som han stödundervisar i franska. Den här delen av historien, där det tänkta hotet (lite à la Hitchcock) är att Martin låter rullstolen med hustrun rulla utför en backe ner mot ett framrusande tåg, liksom upplösningen, där Anna försöker rädda Gerd genom att försöka hejda (en tom) rullstol i full karriär på väg ner mot tåget och Gerd därvid genom något slags psykosomatiskt under återfår förmågan att gå, slås bara av avslutningen:

Anna, nu upptagen som ett slags dotter i familjen, får följa med Martin och Gerd på ferieresa till Paris, och inte nog med det – hon ger bort sin barndoms älskade nalle, som dittills har fungerat som ett föräldrasubstitut.

Sommar med Ghita Nørby

Ghita Nørby må vara en mycket skicklig skådespelerska, men hennes Sommar-program i dag kom inte alls upp till den nivån. Hon gjorde nog sitt allra bästa för att möta den svenska radiopubliken, till exempel genom att prata svenska, men innehållsligt blev det här – trots att programmet skulle innehålla ett antal ”kryss” i hennes liv – inte alls något av de bättre programmen i serien, tvärt om. Sommar-pratet vindlade hit och dit utan att någonsin bränna till.

Musikaliskt började hon, kanske för att visa sina varma känslor även för Sverige, med att spela den dansk-svenska gruppen Swe-Danes, där ju, utöver Svend Asmussen ocb Ulrik Neumann, också Alice Babs ingick, och de lät ju inte oävet. Själv fick jag mig – i samband med att hon berättade om sitt samarbete med Ingmar Bergman – till livs ett pianostycke med min mycket skickliga landsmaninna, pianisten Käbi Laretei, som ju en tid var gift med Bergman.

Men, för att återvända till mitt intryck av Nørbys sommarprat: det blev just bara prat. Tänk om hon i stället hade kunnat säga något intressant om till exempel Ingmar Bergman!

Melodikrysset nummer 33 2011

Dagens melodikryss var bitvis svårt.

”Ain’t Givin’ Up” sjöngs uppenbarligen av någon som heter Lisa, sa mig ledbokstäverna. Men vilken Lisa? Lisa Lovbrand (egentligen Lövbrand) har jag googlat mig fram till. Men henne har jag veterligen aldrig hört förut.

Märkligt nog hade jag problem också med en Elvis-låt, vars svenska titel Eldeman sökte. Svarsordet borde av det jag hade klarat att döma bli ”igen”, vilket styrktes av att jag kom i håg den amerikanska titeln som ”When My Blue Moon Turns To Gold Again”. Jag fick googla ganska länge för att få mitt svarsförslag att passa med en svensk titel: ”Du har gjort min gråa värld till guld igen”. Min okunskap på den här punkten har alldeles säkert att göra med att jag ogärna lyssnar på dansbandsmusik, till exempel Vikingarna, som – visade min googlesökning – har spelat in den.

Då är jag mycket mer förtrogen med OD, Orphei Drängar, i Uppsala. Birgitta och jag går regelbundet på deras konserter; Birgitta är förresten så kallad moster i OD. I dag hörde vi dem i ”I bröllopsgården”, den med ”stampa takten, pojkar”.

För egen del är jag förtrogen också med andra typer av ”Noice”. I dag hörde vi dem i sjuttiotalshiten ”En kväll i tunnelbanan”.

Och för att fortsätta på linjen höga ljud: ”Avestaforsens brus” med Olle Johnny skulle i dag ge oss svaret Avestaforsen.

Därmed är vi samtidigt inne på avdelningen geografifrågor.

Evert Taubes glade bagare fanns till exempel i San Remo.

Och i Värmland utspelar sig som bekant ”Det var dans bort i vägen” med text av Gustaf Fröding. Musiken skrevs redan 1899 av Helfrid Lambert.

Riktigt så gammal är ju inte ”Vi har så mycket att säga varandra” med text av Åke Söderblom och musik av Jules Sylvain. Men den inspelning Annalisa Ericson gjorde av den känns ungefär lika avlägsen när man i dag lyssnar på radio.

Detsamma gäller den gamla Ernst Rolf-revyslagdängan ”Ju mer vi är tillsammans”.

Jag önskar verkligen att äldre schlager inte bara spelades oftare utan också i mixade musikprogram i stället för att vara förvisade till särskilda musikaliska radioreservat.

De borde alltså spelas tillsammans med färskt material som den alldeles utmärkta melodifestivallåten ”Oh My God” med The Moniker, egentligen Daniel Karlsson.

Eller varför inte ”Två mörka ögon”, som Sven-Ingvars låg på Svensktoppen med i 71 veckor 1991-1993, den som vi i dag hörde på spanska med Sven-Erik Magnusson, ”Tus ojos lindos”.

Över huvud taget gillar jag inte musikaliska reservat; dansmusik kan mycket väl, som i dagens melodikryss, spelas i samma program som till exempel musikalmusik. Antas den publik som gärna hör på Sven-Ingvars bli störd av att höra Mikael Samuelssons skolade röst i ”Fantomen på Operan” och vara för obildad för att ha snappat att fantomen bar mask?

I dag går vi i mål, dubbelt, med Walt Disney. Mot honom finns det förvisso berättigad kritik att rikta – en del av det hans studios har gjort genom åren är för glättat och utslätat – men flera av hans tecknade filmer med klassiska sagomotiv är faktiskt suveräna filmskapelser i sin egen rätt. Det gäller absolut ”Snövit och de sju dvärgarna” och det gäller också ”Askungen”. De här filmerna innehåller utstuderat skickligt gjorda partier.

Det där perfekta livet som man nästan aldrig lyckas leva

Richard Yeates skrev 1961 romanen ”Revolutionary Road”. Även boken fick en ny skjuts, när Sam Mendes 2008 gjorde film – en film med samma namn, ”Revolutionary Road” – av den 2008. Den blev en kritiker- och publiksuccé, verkligen inte bara för att stjärnorna från ”Titanic”, Leonardo diCaprio och Kate Winslet, har huvudrollerna i den.

Den här historien har verkligen inte ”Titanics” yttre dramatik, även om den slutar nog så sorgligt, men också den handlar om överlevnad. Frank Wheeler (diCaprio) träffar April (Winslet), och utan att det från början alls är något självklart gifter de sig, flyttar in på Revolutionary Road 115 och får två barn. Frank har ett mördande tråkigt jobb på en stor firma och försörjer på sin hyggliga lön fru och barn – det här är Connecticut, USA, tidigt femtiotal.

Jag skulle kunna ge en lång och detaljerad beskrivning av hur de här två nöter ner varandra, lever i var sin vardag och umgås med grannar; han hittar, i pur leda antar jag, på jobbet en sekreterare som han ligger med för att få omväxling. Innan filmen är slut hinner hon också ha en liten historia med en granne. Men mycket av det här rör sig främst om samtal och gräl som understryker det hopplösa i Franks och Aprils inbördes relation.

April gör ändå ett tappert försök att byta det här skyttegravskriget till något nytt och positivt: Hon föreslår att de ska flytta till Paris, där hon kan få ett sekreterarjobb som betalas så bra att hon med sin lön kan försörja familjen. Frank är motsträvig men ser sedan ut att ge med sig, trots att det visar sig att April nu väntar deras tredje barn.

Men när Frank berättar för sin chef att han tänker säga upp sig och flytta till Europa, blir han utsatt för en offensiv i syfte att få honom att stanna i företaget; bland annat erbjuds han avsevärt högre lön.

När April får reda på vad han i praktiken redan har gått med på, brister allt för henne. Hon lämnar huset springande och får till slut Frank, som har hunnit i kapp, att vända om. Frank sover ensam, men när han vaknar nästa morgon är April tillbaka, glad och vid gott humör verkar det som – hon bjuder honom på hans önskefrukost. Så han åker, glad i hågen, till jobbet.

April som är ensam hemma – barnen är tillfälligt bortlämnade – skrider då till verket: framkallar en abort. Man besparas detaljerna men ser henne ett ögonblick i motljus med en stor mörk blodfläck på baksidan av kjolen. Hon förs senare till sjukhus, men man förstår mer av sammanhanget än av detaljerna att hon avlider. I en senare sekvens ser man Frank, dyster, sitta på en bänk vid en lekplats där barnen leker.

Nya människor flyttar in på Revolutionary Road 115, och grannfrun berättar för dem om Wheelers som bodde där.