Hätila ragulpr på fåtskliaben

Så hjälpte Uggla Nalle Puh att skriva.

Men i går var det inte Iors födelsedag utan Viggos. Och så firade vi också familjens övriga septemberbarn.

Viggo, vars riktiga födelsedag det var, fyllde 9. Farmor Kristina och farfar Olle hade dagen till ära kommit ner från Sollefteå och jag och Birgitta från Öregrund. Med på Viggos fest var också våra barn, Anna och hennes sambo Enver och så Annas döttrar Sara, Amanda och Ella, vidare vår Matti och hans Karin. Och så förstås värdfolket, Viggos föräldrar Kerstin och Bo plus lillasyster Klara.

Viggo hade på födelsedagsmorgonen fått en egen ny dator, och Klara hade samtidigt fått överta den gamla dator syskonen tidigare hade delat på. Viggo fick förstås mängder av presenter. Av mina tänkte jag nämna ett tämligen nyinkommet Harry Potter-lego – han fick för övrigt flera – och så Jan Lööfs samlade serier i tre band, dessutom filmen om Skrotnisse och hans vänner.

Bilder från Viggos födelsedag hittar ni på mamma Kerstins blogg, här.

På Viggos födelsedag brukar vi också fira lillasyster Klaras halvårsfödelsedag: hon blev i år sex och ett halvt år på Viggos födelsedag. Så när Viggo av mig fick tre Smurf-filmer, fick Klara några smurfer, en ny Smurf-serietidning och en Smurf-pysselbok.

Mamma Kerstin har för någon vecka sen, den 13 september, fyllt 42, så vi passade på att fira även henne. Av mig fick hon kok- och bakböcker och så DVD-filmer. Birgitta och jag bidrog båda till hennes trädgård, Birgitta med röda och svarta vinbär och så en rabarber från trädgården i Öregrund, jag med krusbär. Jag gav förresten Kerstin en stor bok om äppelsorter också.

Barnen passade samtidigt på att gratta Birgitta, som hade fyllt 74 den 20 september. Kerstin och Matti hade köpt ett överkasttyg till Öregrund, Matti dessutom en orkidé. Av Anna fick Birgitta pengar till kulturevenemang, och så fick också jag en PS-present, Konsums blåvita kaffeburk.

Sen blev det kaffe, te, läsk samt tårta, bullar och kakor, givetvis Kerstins hembakta, ute på altanen. Ibland är septembervädret fortfarande nådigt.

Fram mot fem fick Birgitta och jag skjuts hem av Kristina, och med hem till oss följde också Anna och hennes familj samt Matti och Karin. De som ville/kunde – Kerstin med familj var ju upptagna av Viggos födelsedag – hade bjudits hem till oss på Idrottsgatan för en försenad födelsedagsmiddag för Birgitta.

Jag hade förberett den för att vinna tid. I Öregrund hade jag, innan vi for in till Uppsala, bakat en estnisk äppelkaka, egentligen gjord efter ett estniskt rabarberkakerecept: Man gräddar först en pajbotten, bland annat smaksatt med en aning bittermandel. På den lägger man rikligt med klyftor av skalade och urkärnade äpplen, och över äppelklyftorna strör man en blandning av socker och kanel. (De äpplen jag använde kom från vår egen trädgård i Öregrund.) Över alltsamman häller man sockerkakssmet och så gräddar man en gång till. Smaskigt med vispgrädde!

Också huvudrätten var förberedd: Under förmiddagen hade jag smörbrynt, saltat och svartpepprat delar av två kycklingar, som jag sen lät puttra i hönsbuljong, smaksatt med rikligt med kanel och citronsaft och hackad lök. När det här sen är nästan färdigt lägger man över alltsammans ett lager persikohalvor i sitt söta spad och har på ännu mer kanel. Receptet är kaukasiskt.

Det här behövde jag bara värma upp, när vi kom hem till oss, och under tiden kokade jag en stor gryta råris att ha till kycklingen.

Även det här blev en mycket trevlig framiljefest, och jag tror att jag gjorde skäl för mitt efternamn.

Visste ni förresten att namnet Kokk – Kock med estnisk stavning – kommer sig av att jag hade en anfader som en gång för mycket länge sedan var just kock på ett balttyskt gods, Valkla, i närheten av Tallinn, vilket – när esterna efter beslut av sina tyska feodalherrar också de skulle ges efternamn – gav honom och vår släkt efternamnet Kokk?

Melodikrysset nummer 38 2011

Dagens melodikryss hörde inte till de svårare.

I och för sig hör jag inte till den skara som lyssnar på Martin Stenmarck – jag hade till exempel inte hört hans ”Som en vän” tidigare. Men jag minns honom från Melodifestivalen och klarade det efterfrågade efternamnet med bara en ledbokstav ifylld.

Från Melodifestivalen och Eurovision Song Contest minns vi också Malena Ernman och ”La voix”, med orättvist låg placering i det senare fallet. Här efterlyste Anders Eldeman hennes röstläge, och svaret måste bli alt – men mig veterligt är hon mezzosopran, alltså med ett röstläge mellan sopran och alt.

Om Malena Ernman är musikaliskt mångsidig, gäller detta också Oskar Linnros, som vi i dag hörde i ”Genom eld”. Dock hör han till de artister som jag inte har hört särskilt mycket av.

Däremot har jag på kort tid blivit fan av Melissa Horn – jag har nyss köpt hennes senaste CD ”Innan jag kände dig”. Men det vi fick höra i dag kom inte därifrån – Eldeman spelade titelspåret från debut-CDn ”Långa nätter”. Melissa har, som Anders Eldeman antydde, gott musikaliskt påbrå: hennes mamma heter Maritza Horn.

Från Svensktoppen (1976) minns jag ”Jag vill vara din, Margareta”. Men i dag hörde vi den inte med Sten & Stanley – då hade det varit för lätt – utan i en finsk version, där damen hette något annat.

Meta Roos är en mångsidig artist, med bland annat jazz på sin repertoar. I dag fick vi höra henne i ”Can Anyone Explain (No! No! No!)”, som folk i min ålder minns från radion – Ella Fitzgerald och Louis Armstrong gjorde den som duett 1950.

Mer huvudbry hos många melodikrysslösare vållade nog frågan om vem som har skrivit den sång vi hörde Harriet Andersson sjunga, ”Det bästa och det sämsta”. Jo, Povel Ramel!

En begåvad revymakare som fortfarande är i livet är Anders Eriksson, Galenskaparna/After Shave. Honom hörde vi i dag i ett nummer ur den även filmade ”Stinsen brinner”.

En scenföreställning (från 1959) som sedan även den blev film (1963) är Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Sound of Music”. Den har jag sett upprepade gånger.

Det gäller även Walt Disney’s filmatisering av ”Pinoccio”. I den förekommer ”When You Wish Upon a Star”, på svenska ”Ser du stjärnan i det blå”. Sången, i den svenska versionen, har jag hört ännu oftare – den förekommer, med Bengt Feldreich som sångare, i disneykavalkaden ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul”, som är obligatorisk i min och många andras julaftonsprogram i TV.

Som ni väl har förstått, hör jag inte till dem som ger Astrid Lindgren och Georg Riedel minus för att de var/är socialdemokrater. Men vi kan nog alla vara överens om deras genialitet som barnkulturskapare. Båda förekom två gånger i dagens kryss.

Först hörde vi lilla Ida framföra ”Lille katt” – där det också förekommer en ko – i filmen ”Emil i Lönneberga”.

Och sen fick vi höra mer Ida, den av alla älskade ”Idas sommarvisa”, som inleds med raden ”Du ska inte tro det blir sommar”, ur ”Emil och griseknoen”.

Ytterligare en av dagens sammanlagt fyra barnkulturfrågor var den som illustrerades med ”Bä, bä, vita lamm”, där det ju tillverkas kläder. Den har engelsk förlaga men är här i landet känd med den text Alice Tegnér skrev. Vi har den på CD med Alice Babs och dottern Titti, och själv minns jag den förstås också från min småskoleläsebok ”Vill du läsa?”, sammanställd av Elsa Beskow och Herman Siegwald.

Beståndet av barnböcker och barnskivor följde med barnen när de flyttade hemifrån, men jag har sedan sytematiskt köpt mycket av det allra bästa till vårt eget bibliotek och vår egen skivsamling. Till stor glädje för barnbarn på besök, för närvarande vår dotter Kerstins Viggo och Klara, är också vårt relativt stora bestånd av filmer för barn på DVD. Och när jag grattar barnbarnen – närmast Viggo – på födelsedagen och köper julklappar till dem, köper jag gärna böcker, filmer och skivor, ofta gamla eller blivande barnkulturklassiker. För det finns ett barnkulturarv att vårda och föra vidare, tycker även en gammal kulturradikal.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att kllicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Om tvåsamhet

Jag heter Enn men är för den skull inte en(n)sam.

Den som jag har valt att dela mitt liv med – och som har valt att leva med mig – har, liksom jag själv, sina krämpor. Hjärtproblem, som läkarna på Akademiska och de mediciner de har ordinerat hittills inte har lyckats komma till rätta med, har dämpat alla hennes åtminstone fysiska aktiviteter på ett sätt som är helt onaturligt för denna normalt närmast överaktiva människa.

Bättre blir det ju inte heller av den stigande åldern. Före midsommar fyllde jag själv 74, och i går uppnådde Birgitta samma ålder.

Jag klev upp tidigt och tog fram ingredienserna till den smörgåstårta jag enligt familjens sed skulle bjuda födelsedagsbarnet på. Jag arbetade ihop den av mörkt, osötat fullkornsbröd av två slag, råg respektive fyra sädesslag, rostbiff och skinka, väldiga blad av isbergssallad, olika röror, både egenblandade och köpta, plus pickles, inlagd gurka och bostongurka och garnerade den sen med tomat, rostad lök, tärnad grön och gul paprika och så persilja. Jag ser att jag då ändå har glömt att nämna leverpastej, syltlök, pepparrot och en del annat smått och gott.

Det blev en väldig skapelse, faktiskt tror jag den största smörgåstårta jag har gjort. Och så hade jag dukat fram fil, apelsinjuice och kaffe, nybryggt åt födelsedagsbarnet, nykokt åt mig. Bredvid smörgåstårtan på köksbordet stod också en nyplockad födelsedagsbukett, bland annat med några senblommande rosor.

Sen var det dags att hämta kassen med födelsedagspresenter och tåga in i sovrummet och sjunga ”Röda små smultron”. Där inne sov fortfarande födelsedagsbarnet, på riktigt.

Vi gillar att se bra filmer tillsammans, så jag hade köpt några filmklassiker: ”Doktor Zjivago”, ”Ciderhusreglerna”, ”Bonnie and Clyde” och ”Röda nejlikan”.

Mozart och Joan Baez på CD blev det också. Mozart, med den virtuose Martin Fröst, lyssnade vi sedan på under eftermiddagen.

Och så en bunt böcker: Majgull Axelsson, Anneli Jordahl, Doris Dahlin, Richard Yates, även några bra deckare av Håkan Nesser, Arnaldur Indriðason, Carin Gerhardsen och Henning Mankell. Mankells senaste hade födelsedagsbarnet dock själv hunnit köpa via sin bokklubb, Böckernas klubb, så den får hon gå till Lundeq och byta.

Till födelsedagsmiddag bjöd jag på rökt sik med bakad potatis.

Och gissa vad vi äter i dag. Jo, mer smörgåstårta.

Elvira Madigan

Historien om lindansösen Elvira Madigan, artistnamn för Hedvig Jensen, född 1867 i Flensburg i Schleswig-Holstein, och hennes kärlekshistoria med löjtnanten vid Skånska dragonregementet Sixten Sparre, den som ändade i deras självmord – Sixten sköt dem båda – i Nørreskov, Tåsinge, Danmark den 20 juli 1889, fascinerade inte bara samtiden utan har förts vidare till nya och nya generationer.

Ett av de mest spridda eftermälena är ett skillingtryck, skrivet av tidningsmannen och publicisten (Såningsmannen, Saxon & Lindströms förlag med mera) Johan Lindström Saxon (1859-1935). Han var också socialist och skrev den svenska texten till ”Socialisternas marsch”.

Här är hans sång om Elvira Madigan:

Visan om den sköna konstberiderskan
ELVIRA MADIGANS
kärlek och grymma död

Text: Johan Lindström Saxon, 1889
Musik: Trad

Sorgerliga saker hända
än i våra dar minsann.
Sorgerligast är dock denna –
den om fröken Madigan.

Vacker var hon som en ängel:
ögon blå och kind så röd,
smärt om livet som en stängel;
men hon fick en grymmer död.

När hon dansade på lina
lik en liten lärka glad,
hördes bifallsropen vina
ifrån fyllda bänkars rad.

Så kom greve löjtnant Sparre,
vacker var han, utav börd.
Ögon lyste, hjärtan darre,
och hans kärleksbön blev hörd.

Greve Sparre han var gifter,
barn och maka hade han.
Men från dessa han nu rymde
med Elvira Madigan.

Så till Danmark styrdes färden.
Men det tog ett sorgerligt slut,
ty långt ut i vida världen
tänkte de att slå sig ut.

Men se slut var deras pengar,
ingenting att leva av!
För att undgå ödet stränga
bygga de sitt bo i grav.

Och pistolen full av smärta
greven tar och sikte tog
mot Elviras unga hjärta:
Knappt hon andas, förr’n hon dog.

Ack mig hör, ni ungdomsglada,
tänk på dem och sen er för
att ni ej i blod få bada
ni ock en gång, förr’n ni dör!

Det här kärleksdramat har som sagt fascinerat många – bland annat filmade Åke Ohberg ”Elvira Madigan” år 1943. Jag har inte sett den, men enligt uppgift utgick Bo Widerberg från den, när han skrev manus till sin egen film ”Elvira Madigan” (1967), som han också regisserade.

En av de saker som slår en, när man ser Widerbergs film, är att sången om Elvira Madigan över huvud taget inte förekommer i den – kanske fann han den för melodramatisk, kanske också för moralistisk.

Filmens musikaliska tema blev i stället Wolfgang Amadeus Mozarts ”Konsert för piano och orkester nummer 21 i C-dur”, som har blivit så synonym med filmen att den ofta kallas ”Elvira Madigan”.

Som den förrymde löjtnanten och greven Sixten Sparre ser vi en av Bo Widerbergs manliga favoritskådespelare, Thommy Berggren, och han är som vanligt lysande. Mer förvåning väckte det att Widerberg till rollen som Elvira Madigan valde Pia Degermark, då tämligen okänd men också senare med stora svårigheter att upprepa den succé den här filmen blev för henne – för trots att hon inte ens talar danska (hennes röst är dubbad), lyckades hon väl som Elvira Madigan.

Man kan naturligtvis också nämna några andra roller som Lennart Malmers officerskamrat, men flertalet (inklusive det barn som så ofta spelas av Widerbergs egen dotter Cleo) av de agerande har bara statistroller i förhållande till de två huvudagerande i detta kärleksdrama för två.

Annat, till och med sådant som är viktigt för det ödesdrama handlingen i ”Elvira Madigan” är, som upplysningen om att Sixten Sparre bakom sig har lämnat två barn och en hustru, som är så förtvivlad att hon vill dränka sig, smygs in i handlingen för att dess karaktär av ödesdrama ska framstå tydligare.

Widerberg är här, som i andra fall, en nästan fulländad filmestet: Människorna, sommaren, naturen skildras så vidunderligt vackert. Samtidigt är det här Widerbergs akilleshäl: Sixten och Elvira kommer snart i penningnöd, men till och med när de är som mest utarmade och hungriga, ter sig deras kläder oklanderligt hela och rena. Jag hade för övrigt samma invändning mot Widerbergs ”Ådalen 31”.

Eftersom jag liksom alla andra vet hur historien om Elvira Madigan och Sixten Sparre slutade i verkligheten, med egenvald död, våndades jag en smula över hur Widerberg skulle skildra det kända slutet. Även det klarar han med estetik i stället för blod: Precis när man ser Elvira göra något som liknar en danspiruett, fryser Widerberg bilden, och så hör man ett skott. Och sen hör man ett skott till.

Melodikrysset nummer 37 2011

Dagens kryss innehöll tre frågor med värmlandsanknytning, väl för att hedra Kristinehamn, som stod som värd för direktsändningen.

I Fame, som vann Melodifestivalen 2003 med ”Give Me Your Love”, ingick Jessica Andersson och så kristinehamnssonen Magnus Bäcklund.

Zarah Leander, som vi i dag hörde i klassikern ”Vill ni se en stjärna”, var född i Karlstad.

Och Nils Ferlin, vars ”När skönheten kom till byn” tonsattes av Lillebror Söderlundh, kom från Filipstad.

Därmed har jag också nämnt två av de tre klassiker som spelades i dag.

Den tredje var ”Harry Lime Theme”, suveränt spelad av Anton Karas i Orson Welles’ likaledes suveräna film ”Den tredje mannen” från 1949, i sin tur baserad på en suverän bok med samma namn av Graham Greene.

Fast en klassiker, om än för barn, är väl också ”Här är polisen som mitt i gatan står”. Den fick vi sjunga i småskolan, i mitt fall i Nylands skola, där det inte fanns någon gata med eller utan polis, bara landsväg så långt ögat nådde.

Veckans svåraste fråga (för mig) var nog den som illustrerades med ”Boys Don’t Cry” med Ulrik Munther. Den hade jag aldrig hört, och jag önskar att jag inte hade behövt göra det i dag heller.

Även om jag inte lyckades snappa sångtiteln, var det Cher – Cherilyn Sarkisian – vi därefter hörde. Hennes efternamn vittnar om att hon bland annat har armeniskt ursprung.

En del svensktopps- och melodifestivalfrågor var det också – en är ju förresten redan nämnd. Tommy Körberg förekom till och med två gånger.

Dels med ”Judy min vän”, som Tommy vann Melodifesivalen med 1969, sextionio.

Inte riktigt lika bra gick det för honom när han 1988 tävlade med ”Stad i ljus”.

Ted Gärdestad var mycket framgångsrik på Svensktoppen 1972 med sin och brorsan Kenneths ”Jag vill ha en egen måne”.

Återstår så att redovisa två svar med musik som jag så att säga registrerar men inte riktigt tar till mitt hjärta.

Det första är ”The Look” med Roxette, där man kan höra Marie Fredriksson.

Det andra är ”The Final Countdown” med Europe.

Jag är inte blind – eller kanske snarare döv – för Roxettes respektive Europes kvaliteter, men de hör helt enkelt inte till mina favoriter.

I dag ska jag i stället ägna mig åt musik med andra kvaliteter: se Brechts/Weills ”Tolvskillingsoperan” på Uppsala stadsteater.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En film som andas sextiotal

När jag ser Alf Kjellins film ”Siska” (1962) i eftermiddags-TV, är det främst två saker jag slås av, dels att dess båda manusförfattare, Vilgot Sjöman och Ulla Isaksson, båda författare, Sjöman själv filmregissör och Isaksson manusförfattare till några av Ingmar Bergmans mest kända filmer, i dag verkar så lite kända, dels att filmen ger en så exakt skildring av stämningar och miljöer som fanns i det tidiga sextiotalet, starkt fångade genom Gunnar Fischers och Lasse Björnes foto.

Några av Sjömans filmer har i och för sig åter visats med anledning av Lena Nymans död, men vet yngre människor i dagens Sverige ens att han också var romanförfattare? Jag har själv recenserat böcker av honom i Aktuellt i politiken (s), i ett av tidskriftens julnummer också publicerat ett resereportage signerat Sjöman. Men jag mötte honom redan 1962, när den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus, där jag då var mycket aktiv, anordnade en filmkväll med eftersittning med regissören i samband med att hans ”Älskarinnan” hade gått upp på bio.

Ulla Isaksson, en mycket intressant och skicklig författare, lästes av en stor publik och gavs ut i både pocket och några av tidens populära folkbokserier med inbundna böcker. Hennes förlag var KF-ägda Rabén & Sjögren, men likaledes KF-ägda Norstedts, dit R&S’ vuxenutgivning fördes över, har aldrig visat något intresse för att återutge hennes böcker. (Samma förhållande har Norstedts till Sjöman, vars böcker förlaget på sin tid gav ut.)

Om ni av detta drar slutsatsen att ”Siska” är en stor film, ett måste från 1960-talet, tar ni fel. ”Siska” är intressant i flera avseenden, men som helhet är det inte någon riktigt lyckad film.

Jag har under de senaste åren sett om en del filmer ur den franska filmens nya våg under sent femtiotal och tidigt sextiotal, och jag slås nu, när jag ser ”Siska”, av att den har drag som påminner om den franska nya vågens. Den här filmen är också mycket bra som tidsdokument, till exempel i sättet att diskutera könsroller och att exponera sex och förhållanden på ett mycket mer amoralistiskt sätt än det som tidigare präglade spelfilmen; i ett både tidstypiskt och mycket belysande avsnitt i filmen, gör Tor Isedal en obehagligt bra rollprestation som läkaren Roland, kallad ”Jägaren”. Också diskussionen om könsroller, så starkt utmärkande för den tid då filmen kom till, finns med. Mycket tidstypisk är också att den manlige huvudrollsinnehavaren, Bo (Lars Ekborg), vill göra en insats i något u-land.

Men filmens story är med förlov sagt svår att följa, inte bara för att den gör hopp i tid och rum. Den gapar över lite för många delar, som sins emellan stretar åt olika håll: huvudpersonernas yrkeskarriärer (den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Siska, spelad av Harriet Andersson, som gör en mycket fin rollprestation, praktiserar i sin läkarutbildning till gynekolog på ett BB, men kan inte få in man och barn i sitt eget livspussel), en mors – modern spelas utmärkt av Gertrud Fridh – krampaktiga försök att styra sin sons liv och val av partner, epokens kaotiska försök att hitta hållbara relationsmönster i en tid av uppluckrad syn på tillfälligt sex och känslomässigt mer stabila former av samlevnad. På den senare frågan lämnar filmen egentligen inget svar; den slutar med ett ubrott, vars bakgrund är att Siska till slut väljer friheten – läs: ensamheten – framför tvåsamheten.

Melodikrysset nummer 36 2011

Anders Eldeman berättade inledningsvis, att förra veckans melodikryss tydligen ansågs mycket svårt – i vart fall var det anmärkningsvärt få som sände in svar.

Själv tyckte jag att dagens kryss var svårare. Men allt sådant beror ju av vad man lyssnar på och kan.

”Sweet Caroline” med Neil Diamond har tydligen tidigare gått mig förbi.

Och Kevin Borg hör inte till de artister jag brukar lyssna på. Men jag fick ut hans efternamn med hjälp av ledbokstäverna, och så uppfattade jag titeln, ”Street Light” i texten. Sen fick jag bekräftelse via Google.

Jag hade också problem med att komma på vem som i dag sjöng Anita Lindblom-klassikern ”Sånt är livet”. Jo, Lotta Engberg.

Men också i flera andra fall tog det en stund, innan jag kom på svaret, till exempel innan titeln på låten i fråga trillade ner. Ett exempel är den för mig välkända raden ”Bye, bye love, bye, bye happiness” som en gång i världen sjöngs av Everly Brothers.

I andra fall försökte Eldeman förvilla oss genom att spela mindre vanliga låtar, till exempel med BAO. Men jag kände igen Helen Sjöholm och BAO, och sen fick vi ju också titeln, ”De ljuva drömmarnas orkester”.

Andra kan ju ha haft problem med helt andra frågor. En av dagens melodier av det äldre slaget, som yngre lyssnare kan ha haft problem med, har dock förekommit tidigare i krysset: Jules Sylvains och Karl Ewerts ”Räkna de lyckliga stunderna blott” med inledningsraden ”Ett gammalt solur jag har”. Den förekom i en film från 1949 med samma titel som melodins; filmen byggde på Guy de Maupassant-novellen ”Une veuve”.

Dessa andra kanske i stället identifierade Sting hur lätt som helst. Fast det gjorde jag också – Sting finns i mina skivhyllor. Men just den här nya låten, vars titel jag inte snappade, har jag inte.

Gamla svensktoppslåtar och vissa melodifestivallåtar minns jag också.

Ett exempel är Cecilia Vennerstens (till upphovet Nanne Grönwalls med fleras) ”Det vackraste”, som kom tvåa i den svenska Melodifestivalen 1995.

Ett annat exempel är ”När stormen river öppet hav”. Den hörde vi i dag på danska, men de flesta minns nog det svenska originalet med Susanne Alfvengren och Mikael Rickfors.

”Mors lilla Olle” var det väl knappast någon som inte kände igen; alla vet ju också att Olle var ute och plockade bär och då mötte en björn.

Nå, det gick ju inte illa, så mor behövde aldrig fundera över om man skulle spela Chopins sorgmarsch eller något annat på hans begravning.

Vad man spelade på Cornelis’ begravning vet jag inte, men jag tycker det är sorgligt att han inte fick leva längre och skriva fler mästerliga sånger som den vi hörde i dag – i dag besjöng mäster Vreeswijk en dam vid namn Veronica, hon som hade blå hatt.

Och så går vi sen i mål med en annan av den svenska visans mästare, Evert Taube. Hans ”Sjösala vals” börjar med ”Rönnerdal han skuttar med ett skratt ur sin säng”.

Så munter var kanske inte jag i morse, men ett par koppar kokkaffe hjälper – sen var jag redo för dagens kryss.

PS: En läsare påpekar att jag glömt att redovisa ett svar. Slarvigt av mig – men så är det med gamla mäns minne. Vi hörde alltså ”Memory” – på svenska minne – ur ”Cats”.

Chaplin i dubbelroll som jude och Hitler

Jag har sett om en film som jag tidigare har sett många gånger, Charlie Chaplins ”Diktatorn” (”The Great Dictator”, 1940). I Sverige kunde den för övrigt, efter nazityska påtryckningar, visas först 1945 – men Chaplin hade faktiskt problem med den också i USA, där han producerade den 1939-1940; den innehåller element som var nog så känsliga, åtminstone före USAs inträde i andra världskriget.

Filmen tar sin startpunkt i första världskriget, där Chaplin deltar som soldat med de märkliga uttryck detta tar sig. De här gagsen förtar faktiskt inte intrycket av inferno och galenskap. Mitt i detta helvete hjälper Chaplins soldat en flygare, som ska förmedla viktiga dokument, att undkomma, manövrerar också själv – trots att han inte behärskar flygning – delvis planet upp och ner – tills det störtar. De båda i planet överlever med knapp nöd, men Chaplins soldat förlorar minnet och blir intagen på sjukhus i 20 år.

Han vaknar till liv igen och återvänder till sin vid det här laget ganska dammiga frisersalong, där han bland annat på äkta chaplinskt maner utför rakning till tonerna av Brahms’ ungerska dans nummer 5. Ganska snart inser han att livet har förändrats mycket för såna som han – han är nämligen jude och bor i Tomanien, ett lätt förklätt Nazityskland. Men när han försöker tvätta bort det ditmålade ordet JUDE från frisersalongens skyltfönster, blir han snart varse vad som då kan tänkas hända.

Judeförföljelserna i Nazityskland (filmens Tomania) skildras med en blandning av råhet (stormtrupper som slår och hänger judar) och av Chaplins speciella svarta humor. Den judiska enklav han bor i tillsammans med bland andra den unga och vackra Hannah (Paulette Goddard) och paret Jaeckel skildras med värme och ömhet. Det hot, i vågor, stormtruppernas framfart utgör mot den här idyllen dämpas ibland av det milda vansinne regissören och manusförfattaren Chaplin skildrar det med, och också det läger barberaren och hans skyddsling – jag återkommer strax till honom – hamnar i är, ska det visa sig, inte rymningssäkert. Men Chaplin måste också, på detta relativt tidiga stadium, ha hört rykten om sådant som var mycket värre. Om det finns det en kort sidoreplik med innebörden att de alla riskerar att hamna ”i rökrummet”.

Några av judarna, bland dem Hannah med hjälp av en gjutjärnsstekpanna, försvarar sig så gott de kan mot stormtruppernas övergrepp, men den som räddar judarna, åtminstone i det aktuella huset, är den tomanske officeren Schultz (Reginald Gardiner), som i den lille judiske barberaren (Chaplin) känner igen den meninge soldat som under det förra kriget räddade hans liv. Så stormtrupperna får order att backa och inte röra invånarna i huset.

Men det finns förstås andra, och mäktigare, män i Tomanien, med en helt annan mening om judarna. I det här stycket firar Chaplins – regissörens och manusförfattarens – fantasi triumfer.

Diktatorn, Adenoid (vilket betyder Polyp) Hynkel, gestaltas av Charlie Chaplin själv, till utseendet, om man bortser från uniformen, en kopia av den lille judiske barberaren. Diktatorn växlar mellan att diktera brev (som ständigt måste rivas eller kastas), sitta modell för ett porträtt respektive en byst (cirka 30 sekunder varje gång, innan det måste avbrytas för något viktigare), klinka på ett piano, ta emot uppfinnare som alla har uppfunnit genialiska skyddsdräkter och stridshjälpmedel (som i samtliga fall tar livet av dem själva) och så vidare. Däremellan rådgör han med sina främsta adjutanter, Garbitsch (= Sopor, med Goebbels som förebild, porträttlikt gestaltad av Henry Daniell) och Herring (Billy Gilbert), en sillskvader bestående av Himmler och Göring). En av höjdpunkterna i den här skildringen av nazismens galenskap är när Hynkel i sitt rum leker kast- och studslekar med en stor gasfylld ballong i form av en jordglob – tills den spricker med en smäll.

Ett av Hynkels predikament är att han har fått konkurrens med Bakteria (Italien) om det mellanliggande landet Osterlich (Österrike), dit för övrigt Hannah och paret Jaeckel har lyckats fly. Bakterias ledare Benzino Napaloni (Jack Oakie) och hans hustru (Grace Hayle) kommer därför på besök, Napaloni för att förhandla. Efter en ganska våldsam förhandling med inslag av pajkastning (bokstavligen) låtsas Hynkel gå med på att dra tillbaka sina trupper, men tanksen göms i stället i höstackar nära gränsen.

Där, i en roddbåt, kajkar också Hynkel omkring, tills han trillar i sjön och blir uppfiskad ur sjön av ett par soldater, som tror att de har fångat den från koncentrationslägret förrymde judiske barberaren.

Denne och Schultz har nämligen rymt från koncentrationslägret, och nu är de, iförda stulna uniformer, på väg mot den osterlichiska gränsen. Strax före den blir de upptäckta av de gömda tomanska trupperna, som tror att de nu leds av Hynkel i en invasion av grannlandet. Och så tågar den tomanska armén, anförd av den lille juden och Schultz, in i Osterlich, som de intar utan motstånd.

Judens och Schultz’ bluff håller så långt, att de får leda den stora segerparaden med åtföljande massmöte. Schultz uppmuntrar den ganska skraje lille juden att gå upp i talarstolen, vilket han gör på darrande ben. Och så håller han sitt livs tal, i början trevande, i avslutningen en flammande appell för fred, försoning och förståelse mellan olika grupper av människor.

Vilket ändar i att soldaterna och de församlade massorna jublar!

I en slutscen ser vi Hannah, som efter en räd in i hennes nya tillflyktsort trött och uppgiven ligger i gräset, resa sig och blicka mot solen.

Ett chaplinskt slut med för mycket idyll.

Men som helhet är ”Diktatorn” ett av de mest hårt slående slagen som har riktats mot trettitalets bruna diktaturer, detta kanske just på grund av sin mänsklighet och humor.

Så här kunde det vara i den gamla skolan

När jag åter ser filmen ”Hets” (1944), nu som eftermiddagsbio i TV, slås jag av hur mycket den ändå påminner mig om min egen gymnasietid under det sena 1950-talet. Fortfarande var läroverket då en pluggskola där bara ett fåtal kom in, och där rådde betygshets fram till studenten. Självfallet fanns det hyggliga och inspirerande lärare som liknade filmens klassföreståndare Pippi (Gösta Cederlund), men någon hygglig rektor hade jag inte – jag jämför där med filmens rektor, spelad av Olof Winnerstrand – och även om jag inte drabbades av någon direkt motsvarighet till filmens Caligula (Stig Järrel), fanns det lärare som de mer religiösa eleverna tackade Gud för om de slapp. Skillnaden mellan min gymnasieklass – också jag var för övrigt latinare – och filmens bestod nog mest i att min klass var könsblandad, medan filmens bara bestod av pojkar.

Jag var bland mycket annat elevrådsordförande under min tid i Högre allmänna läroverket i Sundsvall och bildade tillsammans med min vän Anders Thunberg under slutet av min gymnasietid Mellannorrlands elevorganisation (MEO), en kretsorganisation inom SECO. I samband med ett MEO-möte fixade Anders specialvisning av ”Hets” på Saga-biografen för delegaterna.

Trots att den här filmen hade gjorts för då ett femtontal år sedan, kändes den fortfarande mycket aktuell och angelägen. Skulle jag rikta någon liten anmärkning mot den här i nästan alla avseenden lysande filmen, skulle det möjligen vara att de som spelade sistaringarna såg aningen för gamla ut. Jan-Erik Widgren, en av filmens huvudgestalter, som går i L IV, spelas till exempel av Alf Kjellin, vid inspelningstillfället 24 år. Dock förvillas man som åskådare också av något som inte är någon förfalskning: den tidens gymnasister klädde sig på ett mycket mer herraktigt sätt.

Det som fick oss att visa den här filmen på MEO-mötet var dock dess huvudtema, dess sadistiske – på gränsen till galenskap – latinlektor, kallad Caligula, vars högsta nöje det är att plåga, ibland krossa, elever som till exempel uppvisade en lucka i grammatiken (för att citera min egen, mycket trevligare latinlektor). Den skräck han sprider under sina lektioner är nästan fysiskt påtaglig även i biosalongen – Stig Järrels Caligula är en av de riktigt stora prestationerna i svensk filmhistoria.

Skådespelarna är över huvud taget väl valda. Det gäller även den redan nämnde Alf Kjellin, som skickligt pendlar mellan butter tystnad och vågat uppkäftiga motrepliker till Caligulas stick. Den del av hans spel som rör förhållandet till filmens tredje huvudperson Bertha Olsson (Mai Zetterling), expedit i en cigarraffär, känns också äkta: den sexuella debuten har senare krupit längre ner i åldrarna, men 1944 var nog många gymnasister, oavsett deras munväder, lika oerfarna som han. Fast naturligtvis hände det, då som nu, att gymnasister inledde en sexuell relation.

Under latinlektionerna hänger redan tidigare Caligulas hotfulla skugga över Jan-Erik, och vi som är filmens åskådare förstår nog tidigare än Jan-Erik själv, att latinläraren är skälet också till cigarrflickans obalans, rädsla och plötsliga fyllor. Och man kan ju sedan väl förstå den vämjelse det väcker hos Jan-Erik, att hans vedervärdige plågoande i skolan också har lyckats etablera en sexuell relation till den tjej han själv dras till.

När han senare, efter ett eget sammanbrott med vila och vård hemma och efter att därefter på gatan ha avvisat Bertha, beslutar sig för att ändå uppsöka henne i hennes lägenhet, hittar han henne livlös i sängen. I en vrå i tamburen hittar han Caligula, som försöker gömma sig och därefter maniskt upprepar: ”Jag har inte gjort det.” Jan-Erik ger sig i väg, och Caligula tillkallar polis och ambulans. Han får också visst stöd av obducenten, som kommer fram till att Bertha har supit ihjäl sig.

I skolan kallas Jan-Erik till rektor, som redan har fått höra Caligulas version. Konfronterad med Caligula tappar Jan-Erik besinningen och anklagar honom för att ha dödat Bertha och slår, när denne smilar, ner honom. Och blir själv relegerad.

Han är med vid Berthas begravning och flyr hemmet, framför allt sin oförstående far, och söker sig i stället till Berthas tomma bostad. Dit kommer först rektorn, som visar sig vara en mer genomskådande och rättvis person än han kunde vara med Caligula närvarande. Han pratar allvar med Jan-Erik och ber honom återvända hem till föräldrarna, ger honom också pengar till ett tillfälligt hotellrum för den närmaste natten.

Senare följer Jan-Erik rektorns råd – men i trappen möter han Caligula, som verkar söka något slags försoning. När Jan-Erik avvisar detta, bryter Caligula samman – om hans mentala sammanbrott är något bestående får man inte veta.

Jan-Erik själv vandrar mot en oviss men ändå solig horisont med Berthas katt innanför kavajen.

Alf Sjöbergs regi är lysande redan den, men till filmens styrka bidrog även manusförfattaren Ingmar Bergman – ”Hets” brukar därför också räknas in bland de viktigaste tidiga milstolparna i Bergmans filmkarriär.

Bortsett kanske från själva slutet är det här en film med nerv, tempo och plötsliga utbrott, som när en av Jan-Eriks klasskamrater, när de som har lyckats ta studentexamen går runt och tackar lärarkollegiet, i stället väser ”Svin!” i örat på Caligula. Som en skildring av den dåtida skolans avigsidor saknar den här filmen motstycke.

Melodikrysset nummer 35 2011

Karl Gerhard förekom två gånger i dagens kryss.

De flesta kände väl igen hans ”Jazzgossen”, skriven 1922 till en dansk musikförlaga av Edvard Brink.

Inte lika vanlig är ”Hurra vad jag är bra” – den fick jag själv grubbla över innan jag kom på. Men den finns på nätet, så jag har kontrollyssnat.

Karl Gerhard har jag faktiskt till och med sett och hört live, detta sagt som motsats till dagens främsta kontrast, Justin Bieber. Honom hade jag inte ens hört talas om, men melodititeln, ”One Time”, och hemlandet, Canada, ledde mig till svaret.

Och för att ta något annat (för mig) svårt: Izabella Scorupcos ”I write you a lovesong if you say that you love me” tror jag heller aldrig att jag har hört, men jag klarade så småningom hennes förnamn med hjälp av ledbokstäverna.

Det var för övrigt mycket Z i dag. Men ”Zorbas dans” ur filmen ”Zorba” (”Zorba the Greek”, 1964) med Anthony Quinn var ju inte så svår att klara.

Och Monica Zetterlund har jag till och med träffat personligen, på socialdemokratisk valturné. I dag hörde vi henne i rollen som Billie Holiday.

Marie Serneholt är det synd om har jag förstått av kvällspressen. När det gäller hennes sång kan jag tyvärr inte säga något tröstande – hennes ”Disconnect Me” från Melodifestivalen 2009 hade jag till exempel redan hunnit förtränga.

Ola Salo & The Ark tyckte jag däremot – trots deras totala genomklappning i Eurovision Song Contest – var bra i ”The Worrying Kind”.

Annat i populärmusikbranschen kan nå oanade framgångar, till exempel för att texten är komiskt dålig. I dag tänker jag särskilt på ”Rosen” – jag minns fortfarande hur elaka studenter i Uppsala i mina yngre år brukade spela den på fester för att ha roligt på Arne Qvicks bekostnad.

Anders Eldeman beredde mig ett mysterium i dagens kryss. Han spelade ”Kom og syng en enkel sang om frihed” med dansken Eddie Skoller, också känd som ”En enkel sång om frihet” med Lasse Berghagen. Så långt var det inga problem. Men mot slutet hävdade han att originalet skulle ha gjorts av Tom Paxton. Mig veterligt är det dock Bobby Darin som har gjort det här originalet.

När Eldeman spelar klassisk musik, opera och operett, håller han sig nästan alltid till kända namn och nummer. Så även i dag.

Vi hörde Jan Malmsjö, i rollen som greve Danilo Danilowitsch, sjunga ”Så går jag till Maxim” ur ”Glada änkan”.

Och så hörde vi ett stycke ur Verdis ”Aida”, som ju utspelar sig i trakten av Nilen.

Det för oss vidare till det afrikanska djurlivet.

Sir Elton John har skrivit musiken till Walt Disneys ”Lejonkungen”, ur vilken vi fick höra ”Circle of Life”, på svenska ”En värld full av liv”.

Och därifrån är det inte alltför osökt att gå över till alligatorerna – dessa finns dock inte i Afrika. Vi hörde en av de första stora rockkungarna, Bill Haley, i ”See You Later Alligator”.

Den minns jag från ett tält på Sågplan i min barndoms och ungdoms Juniskär. På Sågplan var det på den tiden alltid midsommar- och fiskarfest. En gång, det måste ha varit sent femtiotal, förevisades där en så kallad nakendansös. Dansa fick hon dock inte – det var för djärvt på den tiden. Så hon satt på scenen och vickade på brösten i takt med musiken.

Det är enda gången i livet jag har varit på nakenshow.