Drottningen

I Stephen Frears’ (regi) och Peter Morgans (manus), men framför allt Helen Mirrens (i rollen som drottning Elisabeth II), film ”The Queen” (2006) förvandlas prinsessan Dianas död och det som sedan hände till något som är mer än en nog så dramatisk långfilm – jag vet inte hur dokumentär den är i sina olika detaljer, men en lysande dramadokumentär är den i sin skildring av de människor som bebor maktens boningar.

Diana, frånskild från prins Charles och död i en bilolycka, som jagande paparazzis bidrog till, finns med i filmen genom inklippta journalfilmer, men det drama som är filmens och som hennes död utlöser utspelas mellan tre poler: drottning Elisabeth II, den nyligen (samma år, 1997) tillträdde premiärministern och Labour-ledaren Tony Blair (Michael Sheen) och brittiska folket/allmänna opinionen.

Lite förenklat uttryckt bygger filmens dramatik på att drottningens första och länge bestående hållning är att kungahuset över huvud taget imte ska lägga sig i Dianas begravning – den får vara en angelägeneht för hennes familj. Det visar sig dock att en mycket stor del av brittiska folket älskar sin frånskilda och nu döda prinsessa och hyllar henne med ett ständigt växande blomsterhav utanför Buckingham Palace. Samtidigt växer folkets antipati mot drottningen och kungahuset för deras känslokyla.

Här börjar den opinionskänslige Blair agera, och han kan också i sina kontakter med hovet och drottningen personligen anföra substantiella opinionsskäl för att dessa, framför allt drottningen, måste ändra uppfattning. Och drottningen, sedan mycket unga år drillad att hålla tillbaka sina egna känslor, byter om inte uppfattning så i alla fall beteende – och ser ut att på kuppen återvinna britternas förtroende.

Allt det här är rasande skickligt genomfört, framför allt skickligt (och till och med porträttlikt) spelat av Helen Mirren i rollen som Elisabeth II.

Trots, eller kanske på grund av, filmens starka illusion av att vara i det närmaste en dokumentär, har jag svårt att uppleva den som just spelfilm; dess drag av reality känns för starka för det.

Men det betyder förstås inte att jag inte skulle ha haft stort utbyte av att se den. För mig blir den sevärd främst för att den blottlägger maktmänniskor och maktstrukturer som också jag har fått se på nära håll, även om det inte var i just Storbritannien.

Romantisk film från ett svunnet Sverige

Jag kan inte hjälpa det, men jag ser med viss förtjusning TV-repriser av gamla svenska långfilmer som ”Jungfrun på Jungfrusund”. Inte så att Ragnar Arvedsons (regi och manus) film från 1949, en ganska enkel kärlekshistoria med förväxlingsinslag, är något mästerverk – det är den långt ifrån – men det är en ganska rar film med helyllemoral, och filmen är en skildring av det Sverige jag då relativt nyligen hade anlänt till och under den aktuella perioden just höll på att rota mig i.

Det Sverige filmen skildrar är både en idyll och har klasskillnader som lever kvar. En stor del av filmens handling är förlagd till ett hus i Jungfrusund, där ägaren till ortens konservfabrik, Valdus Kron (Ludde Gentzel) bor tillsammans med två kvinnliga anställda, hembiträdet Ingrid (Sickan Carlsson) och kokerskan Hedda (Emy Hagman). Fabrikören har enkel bakgrund och behandlar sina båda anställda i hemmet som människor. Hem efter lång tid, närmast från Paris, kommer också fabrikörens dotter Eva (Inger Juel), förr skolkamrat till Ingrid men nu med markerad distans och full av överklassfasoner. I det här stycket är den här filmen ett propagandanummer för Per Albins och efterföljaren Erlanders folkhem. Det politiskt intressanta med handlingen i filmen är att Valdus Kron otvetydigt tar parti för den anställda Ingrid och mot sin egen dotter Eva: Med den direktörs- och fadersauktoritet han har, får han de båda damerna, Eva för att hon ska lära sig en läxa, att byta roller under en vecka.

Också filmens kärlekshistoria skildras mot bakgrund av verkliga och inbillade klasskillnader. Under veckan då de unga damerna har bytt roller lägger en minsvepare till vid Jungfrusund, och befälet, bland dem löjtnant Bertil Torell (Sven Lindberg), bjuds på middag hemma hos fabrikören, medan korpral Fridolf Ruda (Åke Söderblom) får agera som assistent åt flickorna i köket, en av dessa nu alltså fabrikörens dotter.

Löjtnant Bertil blir förtjust i Ingrid (och vice versa) och Ingrid bjuds också med på en tur på minsveparen men Ingrid är samtidigt ängslig för att löjtnanten har fallit för henne i hennes förmodade position som fabrikörens dotter. Det här, plus det faktum att Eva Kron intrigerar och själv försöker fånga löjtnanten, trasslar till det en smula, men det är klart att Ingrid och Bertil till slut får varann.

Fabrikören lovar bjuda sitt hembiträde plus hennes löjtnant (som själv visar sig vara av fattig familj) på bröllopet, och som detta inte vore nog ser det ut att bli bröllop också för hans dotter. Dessutom verkar det bli ett äkta par också av korpral Ruda och fabrikörens kokerska Hedda. Mot slutet står alla idyllmarkörerna som spön i backen.

Samtidigt måste jag för egen del erkänna att det här Fyrtiotalssverige med sina grusvägar och sina vikar med blänkande vatten, ja även det folkhemska samförstånd den här filmen predikar (hembiträdet räddar kvar ortens konservfabrik!) rör vid den sentimentala delen av mitt jag. Allt var verkligen inte bättre förr, men i vissa avseenden har det land vi lever i blivit hårdare och kallare.

Jag tror att jag ser allt det här tydligare i dag än vad de ganska onådiga kritikerna gjorde 1949. Därmed alltså inte sagt att ”Jungfrun på Jungfrusund” hör hemma i den svenska filmhistoriens övre skikt.

Den ensamme pianisten

Francois Truffaut (1932-1984) slog igenom stort redan med debutfilmen ”De 400 slagen” från 1959, och hans ställning som en av de största i den franska nya vågen besfästes med ”Jules och Jim” från 1961.

Däremellan hade han också skrivit manus till Jean-Luc Godards ”Till sista andetaget” (1959) och gjort ytterligare en helt egen film, ”Skjut på pianisten” (”Tirez sur le pianiste”, 1960), som dock gjorde publiken mer förbryllad.

Truffaut har bekänt sin kärlek till amerikansk gangsterfilm, och underlaget till den här filmen har han hämtat från en amerikansk gangsterroman, ”Down There” av David Goodis.

Det som så utpräglat utmärker den här filmen är dess lek med identiteter och roller. Namnet på filmens barpianist, Charlie Koller, låter amerikanskt, men han har ett förflutet som konsertpianist och hette då Edouard Saroyan. Saroyan, fast då med förnamnet William, är en mycket läsvärd amerikansk författare av armenisk börd, och den här dubbelrollen spelas av sångaren Charles (!) Aznavour, armenier även han och egentligen döpt till Varenagh Aznavourian.

Filmens handling kryssar elegant mellan schabloner, och de öden den skildrar är, trots att här också finns komik, så svarta som de ska vara i en film noir – här finns både falskspel och ond bråd död.

Tidigare har filmens pianist haft en framgångsrik karriär som konsertpianist, men det visar sig att han har fått den här chansen genom att kvinnan han älskade låg med impressarion.

Men i filmens nutid är han alltså pianist på en bar, där Léna (Marie Dubois) arbetar som servitris, och henne får han – efter lite inledande turer – ihop det med.

En gangsterhistoria blir det av det här genom att Charlies bror Chico och en annan gangster blåser två andra gangsters på deras andel av ett gemensamt byte. De båda blåsta försöker komma åt Chico genom att först kidnappa Charlie och Léna – de senares motdrag som ändar i att de under närvro av polis kan promenera sin väg är mycket roligt – därefter i stället Charlies lillebror Fido.

Charlie och Léna åker till den stuga där Chico och hans kumpan gömmer sig, av all snön att döma någonstans i de franska alperna, men Charlie skickar i väg Léna och fortsätter ensam.

Sen blir det gangsterfilm i ordets riktiga bemärkelse av det här: klassisk eldstrid mellan kontrahenterna. Lille Fido har visserligen hunnit smita, men Léna, som har dykt upp igen, blir skjuten och ses förblöda i den vita snön, alltsammans skildrat i svart-vitt.

Däremot blir pianisten inte skjuten. Honom får vi i filmens slut åter igen höra på den där baren.

Där arbetar för övrigt nu en ny servitris.

I tingen och minnena lever alla jular

Julaftonen blir lugn och fridfull när det bara är ett gammalt par som bestämmer takten. Inga barn längre som stojar och glammar – men jag erkänner gärna att jag ibland längtar tillbaka till den tiden då barnens glädje lyste upp vintermörkret.

Den här julen känner jag den största glädjen över att Birgitta fick komma hem från sjukhuset, åtminstone över helgerna. Hjärtkonverteringen lyckades inte den här gången heller, och man hittade nya komplikationer, så hon kommer att bli inlagd igen för ny behandling. Det här gör att vi, för första gången på mycket länge, inte kommer att åka ut till vårt älskade sommarhus i Öregrund över nyår och trettonhelg. Men Birgittas hälsa är viktigare.

I vårt hem råder julefrid.

Allt det där som är specifikt för julen är avlagringar av ett långt liv tillsammans. På bordet i vardagsrummet ligger en blå linneduk som jag fick av Birgitta när vårt förhållande var nytt och jag fortfarande bodde i hörnet av Linnégatan och Kungsgatan. På den står bland annat en tomte med en stickad luva neddragen ner på näsan, ett arv också från den där våningen, som jag delade med min bor Matti. Matti är död, men hans tomte – en likadan – finns nu på samma bord hemma hos oss.

Och i en hög vas – evigt samma blåa keramikvas – står en bukett högskaftade vita syrener, sju till antalet; det står också 7! på det medföljande kortet – tolka det som ni vill. Vita syrener köper jag varje jul till Birgitta.

I dörren mellan vardagsrummet och köket står julgranen, en riktig gran, som vanligt köpt vid blomsterhandeln uppe vid torget. När barnen var små, klädde jag den alltid natten till julafton – den skulle stå där och lysa, när ungarna på julaftons morgon tassade in i vardagsrummet på bara fötter, och under den – på julgransmattan som Birgitta har broderat – hittade de då var sina morgonklappar.

Också granen är klädd med avlagringar ur vårt liv: Överst, under toppstjärnan av halm, finns alltid en grupp som ursprungligen kom till i mitt och brorsans viste där på Linnégatan/Kungsgatan: en präst, upphängd i en sytråd, ”hängda prästen” i familjetraditionen, omgiven av två änglar och två svarta katter och så ett antal klockor i olika färger. År efter år hänger jag också upp en rund, flat rosa karamell, som min vän Anders Thunberg en gång hade med sig hem från Italien, där han var korre åt Sveriges radio. Karamellen har ett litet hack – en jul kunde en då mycket liten Anna inte låta bli att knapra lite på den. Och de senaste jularna har jag, tack vare vår dotter Kerstin, kunnat pryda granen med något som fanns i vår julgran i barndomens Juniskär: istappar av glas.

Nu när vi bara är två hemma större delen av julen, äter vi våra måltider vid köksbordet, som täcks av en duk som Birgitta har broderat och där hon har ställt upp ett med åren allt längre luciatåg.

Jag kan berätta att min estniska julsylta i år blev en av de läckraste jag någonsin har lagat. Birgittas julskinka, inköpt i en gårdsbutik med ekologiska produkter, blev också jättegod. En av julens mathöjdpunkter är att göra ett par hårdbrödmackor med julskinka och Apotekets julsenap och äta dem med ett glas Verum fettsnål hälsofil, ett glas Coop Prima apelsinjuice med fruktkött och ett par koppar nybryggt svart kaffe.

Jo, vi ger varann julklappar också. Det blir mycket böcker, skivor och filmer.

Själv fick jag dessutom en varm och skön morgonrock – Pelle Vävare – att ersätta min nu ganska utslitna med ute på landet. Den ska jag ha bland annat när jag på morgnarna går till brevlådan nere vid grinden för att hämta dagens tidningar och när jag och Birgitta badar bastu och sen sitter under plommonträden med var sitt glas dry martini.

Min lite snarlika present till Birgitta var ett Marimekko-nattlinne, långt och med långa ärmar. Den här damen är lite frusen av sig även i vanliga fall, och det här har accentuerats av de krämpor hon just nu lider av.

Hon har redan sovit en natt i sitt nya nattlinne.

Men ännu roligare ska det bli att få träffa och ge presenter åt barnbarnen – alla våra tre barn med familjer kommer hit tredjedag jul för årets julkalas.

Och då kan jag väl passa på att berätta att det också är ytterligare ett barnbarn på väg. Välkommen hit hon med, än så länge i sin mammas allt rundare mage.

Den här gången blir jag farfar för första gången.

Franska revolutionens röda nejlika

När jag under årtiondet efter andra världskriget var i pojk- och äventyrsboksåldern, var ”Röda nejlikan” en bok som lästes av många. Vi såg boken som en rafflande äventyrshistoria från franska revolutionens tid. Att en del av personerna i den hade funnits i verkligheten visste vi väl knappast, men det kan också göra detsamma, eftersom Baronessan Orczys avsikter med att skriva den här historien knappast var att skriva historia utan att skriva en äventyrsroman.

Som författare angavs alltid, kanske för att det verkade kittlande, Barnonessan Orczy. Jag har senare inhämtat, att hon hette Emmanuska (= lilla Emma, alltså en diminutivform) Orczy och var född i det som i dag är Ungern; hon föddes 1865 och dog 1947.

Hon skrev flera böcker om Röda nejlikan, men huvudboken, ”The Scarlet Pimpernel”, som föregicks av en teaterpjäs utkom 1905. Den har upprepade gånger getts ut på svenska; bland annat finns den i en utgåva från Klassikerförlaget 1998. På svenska heter den alltså ”Röda nejlikan”, vilket egentligen är oegentligt: det engelska originalets pimpernel betyder, om vi ska vara noggranna, rödarv, numera oftare rödmire.

Baronessan Orczys egna sympatier fanns otvetydigt hos de adelsmän, som inte bara berövades sina privilegier utan också sina huvuden under franska revolutionen 1789-1799. Händelserna i hennes bok ”The Scarlet Pimpernel” äger run 1792.

Den här boken har filmats flera gånger, men viss kultstatus har ”The Scarlet Pimpernel”, på svenska ”Den röda nejlikan”, från 1934 med Leslie Howard i huvudrollen. Många minns nog hans gäckande gestalt och hans utmanande ramsa

”They seek him here, they seek him there,
those Frenchies seek him everywhere.
Is he in Heaven? – Is he in Hell?
That demmed, elusive Pimpernel.”

Filmen, regisserad av Harold Young, börjar ganska brutalt: vi får se den allt blodigare giljotienen göra sitt jobb gång på gång – dock inte se huvudena rulla. Bland åskådarna finns bland annat ett gäng handarbetande damer, som skrattar högt varje gång ytterligare ett huvud skiljs från sin lekamen.

Den antirevolutionäre hjälten, kallad Röda nejlikan (i filmen spelad av Leslie Howard), ingriper då och då och lyckas med sin blandning av djärvhet och förslagenhet rädda över en hel rad adelsfamiljer till England, ibland till och med genom att lura vakterna i de fängelser, där de förvaras i väntan på sitt slutgiltiga öde. Röda nejlikan är i själva verket en engelsk aristokrat, Sir Percival Blakeney, och de franska revolutionärerna, i det här fallet främst Medborgare Chauvelin (Raymond Massey), försöker med alla till buds stående medel få reda på vem denna mystiska skuggestalt är och, givetvis, gripa honom för att stoppa hans verksamhet. Chauvelin som är fransk ambassadör i Storbritannien kommer på att man kan tvinga Lady Blakeney (Merle Oberon), född Marguerite St. Just och således fransyska, att hjälpa till med att avslöja Röda nejlikans identitet – utpressningsmedlet är fängslandet av hennes bror i Frankrike.

Till storyn hör att hon inte själv – förrän det är för sent – vet, att det är hennes man som är Röda nejlikan, så hon lyckas genom förslagenhet få läsa delar av ett meddelande, som avslöjar Nejlikans identitet för fransmännen.

Marguerite har tidigare utfört en tveksam handling som gör att hennes man inte litar på henne, men Sir Percy lovar utan att tveka att rädda brodern. När han själv har gett sig i väg till Frnkrike, inser hon det fasanfulla – att hon har lockat sin man i en dödsfälla – och följer efter honom för att om möjligt kunna rädda honom undan revolutionärerna.

Det ser alltså mörkt ut för Röda nejlikan, men historien får ett överraskande och elegant slut: Chauvelin blir dragen vid näsan, och inte bara Marguerite utan också hennes bror Armand samt en Comte de Tournay räddas med ett skepp över till England.

Melodikrysset nummer 50 2011

100 procent jul utlovade Anders Eldeman, och det var det i dagens kryss.

Och trots att julkrysset ju återkommer varje år, var det i dag inte ens någon större mängd upprepningar. ”O helga natt” är jag i och för sig säker på har förekommit i ett tidigare julkryss, men den är ju så fin – inte minst i Jussi Björlings version – att jag gärna hör den igen. I franskt original heter den ”Le Cantique de Noël”, men mer känd är den som ”Adams julsång”, så kallad efter kompositören, Adolphe Adam, som skrev den 1847.

En svensk julklassiker är ”Betlehems stjärna”, mer känd som ”Gläns över sjö och strand”. Viktor Rydberg publicerade texten i sin ”Vapensmeden”, 1891, och Alice Tegnér tonsatte den 1893.

Bland de många julsångerna med religiös text finns också ”Bereden väg för herran”, som skrevs av Carl Michael Franzén år 1812. I dag hörde vi den i en modern version med tre sjungande damer, Shirley Clamp, Sanna Nielsen och Sonja Aldén.

Till julklassikerna, även här hos oss, får man väl också räkna amerikanska ”White Christmas”, som Irving Berlin skrev 1940. Den blev en stor succé i insjungning av Bing Crosby 1942, men den har förstås sedan spelats in av många andra, till exempel Elvis Presley 1957.

En mycket, mycket äldre julsång, faktiskt från 1500-talet, är engelska ”We Wish You a Merry Christmas”. Det lär finnas en svensk text också, ”God jul önskar vi er alla”.

Men sen finns det musik av helt annan karaktär, som hör julen till. Jag hör till dem som varje julafton måste se Discney-kavalkaden ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul”, där man bland annat får höra ”Ser du stjärnan i det blå”.

Och för att hålla oss till det amerikanska julmaterialet: För egen del tycker jag inte att ”Sleigh Ride”, i dag med Andy Williams, riktigt når upp till samma nivå som det övriga ovan nämnda – därmed inte sagt att jag tycker den är dålig.

Inte heller ”Jag såg mamma kyssa tomten”, i amerikanskt original från 1952 ”I Saw Mommy Kissing Santa Claus”, är något musikaliskt mästerverk, men texten har ju ändå ett slags charm.

Däremot tycker jag inte att ”Julen är här” med Tommy Körberg och Sissel Kykjebö riktigt håller måttet.

Werner & Werner såg jag på sin tid, men deras ”Vår julskinka har rymt” hade jag faktiskt ändå svårt att komma i håg.

Men trots de två sista frågorna har jag lyckats lösa krysset den här gången också.

Och nästa lördag är det jul på riktigt. Då får vi klämma i med det hittills ännu inte redovisade svaret: ”Nu har vi jul här i vårt hus”.

Melodikrysset nummer 49 2011

Det är klart att det finns artister som, på grund av sin popularitet eller omfattande produktion, måste få återkomma då och då i Melodikrysset. Ted Gärdestad är ett exempel. Så jag har ingenting emot att vi i dag fick höra hans ”Angela”.

Men nog känns det lite fantasilöst att vi så snart igen får höra Hagsätra sport, det vill säga Andreas Johnson och Niklas Strömstedt. Detta inte sagt för att jag ogillar deras ”I dag kommer aldrig mer”.

Och hur många gånger har Riverdance förekommit i Melodikrysset?

”Streets of London” (på svenska ”Gatorna på Söder”) har vi också hört tidigare i krysset – den här gången skulle vi ange var, i lite vidare bemärkelse, innehållet i sången utspelar sig: i England.

Från England kommer också Britney Spears, som jag för egen del inte är lika förtjust i – men vi fick i alla fall höra en ny låt, ”I Wanna Go”.

Barbro Hörbergs ”Med ögon känsliga för grönt”, som i dag skulle ge singularen öga, har i och för sig spelats tidigare i Melodikrysset den också, men eftersom man annars inte hör den så ofta, är min fördragsamhet högre i det här fallet.

Marschmusik förekommer inte så ofta i Melodikrysset. Men det är ju roligt med variation, så i dag fick vi lyssna till ”Södermanlands regementes marsch”, som skulle ge oss svarsordet Södermanland.

Py Bäckman förekommer nog oftare än vi kanske uppmärksammar i Melodikrysset, eftersom hon skriver låtar åt andra. Men i dag fick vi höra henne sjunga själv, bidraget till Melodifestivalen 1992, där hon kom femma med ”Långt härifrån”. Eftersom jag i går var på begravning av en person, som arbetade hos Olof Palme, går mina tankar i dag osökt till den stora och vackra krans Py och Dan Hylander hade skickat till Olof Palmes begravning. Schlager kan ibland vara samhällsfrånvända, men schlagermakare måste för den skull inte automatiskt vara samhällsfrånvända.

Ett annat exempel på detta är den gamle schlagermakaren Fritz Gustaf Sundelöf, signaturen Fritz Gustaf – det var han som skrev den svenska texten till ”Den gamla spinnrocken”, den som skulle leda oss till verbet spinna. Han var stor i schlagerbranschen och gav även ut sångboken ”Svenska schlager” på Prisma, som också gav ut mina politiska sångböcker. Det visade sig att även Fritz Gustaf livet igenom hade samlat på politiska sångtexter, en kollektion som han bar till förlaget i form av tre knökfulla A 4-pärmar. Det här var förstås alldeles för mycket för att rymmas i en bok, så jag fick i uppdrag av förlaget att hjälpa honom göra ett representativt urval. Det gjorde jag, och han accepterade i stort sett rätt över mina val. Så kom hans sångbok ”Arbetets sånger” (1974) till.

Lasse Dahlquist är ett av de stora namnen i svensk populärmusik, så det är ganska naturligt att han då och då förekommer i Melodikrysset. I dag fick vi höra en sång av honom som inte hör till de allra mest spelade, ”Morfar har berättat”.

”Elvira Madigan” är ju ett av de vanligaste skillingtrycken, så frågan om den klarade väl de flesta. Får du lust att läsa texten, kan du gå upp under Kulturspegeln, Sångtexter. Under Kulturspegeln, Film, hittar du också min recension av Bo Widerbergs film om Elvira Madigan.

Då har det slumpat sig så, att det enda som återstår att redovisa är svaret på dagens TV-serie-fråga, som man skulle identifiera med hjälp av signaturen. Det brukar inte vara min starka sida, men den här serien, Miami Vice, har jag faktiskt sett, med visst nöje.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Just slutet på historien är problematiskt

Graahm Greenes roman ”The End of the Affair” kom ut 1951. Den kom, med titeln ”Slutet på historien”, ut på svenska redan samma år. Själv har jag den i en pocketupplaga från 1990 med Jane Lundblad som översättare.

Greene förekom länge i spekulationerna kring nobelpriset i litteratur, men han verkar – trots obestridliga litterära förtjänster – ha haft motståndare inom Svenska Akademien och fick aldrig priset. Det kan ha bidragit till att pocketupplagor av hans böcker numera är sällsynta. Men Norstedts, hans svenska förlag, borde också vårda sig mer om utgivningen av klassiker.

Det finns en äldre filmatisering av den här greeneromanen, från 1955, gjord av Edward Dmytryk och med Deborah Kerr och Van Johnson som de centrala huvudpersonerna, men den har jag inte sett.

1999 gjordes dock en ny brittisk-amerikansk version av ”The End of the Affair”, på svenska ”Slutet på historien”, med manus och regi av Neil Jordan. Historiens gifta par, Henry och Sarah Miles, spelas här av Stephen Rea respektive Julianne Moore, hennes älskare, författaren, här kallad Maurice Bendix – märk att Greenes historia har viss självbiografisk bakgrund – av Ralph Finnes. Särskilt Moore är mycket bra i den kvinnliga huvudrollen.

Filmen spelar en smula med tidsföljden, men summan är att Henry för Maurice berättar om sin oro för att hustrun, Sarah, är otrogen. Sedan rullas historien upp bit för bit, och man får klart för sig att Bendix själv i själva verket har en affär med Sarah.

Till de lite märkliga ingredienserna i den här historien hör en privatdetektiv med i branschen praktiserande ganska ung son, vilka växelvis arbetar åt de båda männen. En festlig, men med tanke på att Greene var katolik helt trovärdig historia i historien är det när Sarah tycks träffa en tredje man, som – när Maurice går dit tillsammans med detektivpojken – visar sig vara katolsk präst.

Sarahs föräldrar är nämligen katolik respektive jude, och det hon har sökt är uppenbarligen en själasörjare.

Det här är förvisso en intressant vändning – men här börjar också filmens problem.

En del av den här kärlekshistorien utspelasr sig i London under de tyska bombanfallen i slutet av andra världskriget. Den byggnad där det olaga kärleksparet bedriver sin otukt träffas, och Maurice såras och förlorar medvetandet. Sarah tror han är död och ber till Gud på sina bara knän: hon ska lämna Maurice och gå tillbaka till äkta maken, om Gud bara ger Maurice livet tillbaka. Och undret sker – Maurice är i själva verket inte så farligt sårad.

Så utan att ens riktigt förklara – Maurice är inte troende – lämnar hon honom.

Han ger sig emellertid inte utan lyckas efter krigets slut hitta henne, och deras liv i synd återupptas.

Här närmar vi oss det problematiska slutet.

Filmens detektiv hittar det förrymda paret, på uppdrag av Henry, och det visar sig att det maken vill berätta är att det under tiden har kommit ett läkarbesked om att Sarah har lungcancer – man har mycket riktigt då och då hört henne hosta – och bara har några veckor kvar att leva.

I – antar jag – kristlig fördragsamhet inbjuder då maken älskaren att bo hos honom och den döende hustrun, vilket han också gör.

Och när hon sedan dör, har den icke troende älskaren lärt sig sin läxa. Jag har inte antecknat hans slutkommentar i filmen, men andemeningen är densamma som i bokens slutmening:

”O Gud, Du har gjort nog, Du har berövat mig nog, jag är för trött och gammal för att lära mig älska, låt mig bara få vara i fred för alltid.”

Rolf Husberg filmar Lappmarksdoktorn

Einar Wallquist (1896-1985) var läkare i Arjeplog i Lappland. 1962 skapade han Silvermuseet i Arjeplog, men han var också under lång tid en mycket läst författare. I dag är han väl föga känd som sådan, men han var ett mycket stort namn under 1940- och 1950-talen, då jag växte upp, och hans böcker såldes i stora upplagor.

Han slog igenom redan med ”Kan doktorn komma?” (1935) och kom efter titeln på sin andra bok att själv kallas ”Lappmarksdoktorn”. ”Kan doktorn komma?” fick en ny skjuts, när den 1942 filmatiserades av Rolf Husberg. Hjälp med att skriva filmmanus fick Husberg av Erik Lundegård, signaturen Eld i Dagens Nyheter, och Rune Waldecranz.

Rolf Husberg (1908-1998) var en mångsysslare inom svensk film: regissör, filmfotograf, manusförfattare och även skådespelare. Han gjorde barnfilm: ”Sampo Lappelill” (1949), ”Anderssonskans Kalle” (1950), ”Mästerdetektiven och Rasmus” (1953) samt ”Luffaren och Rasmus” (1955), de båda senare Astrid Lindgren-filmatiseringar. Bland hans övriga filmer kan nämnas till exempel ”All jordens fröjd” (1953, efter Margit Söderholms en gång i tiden mycket lästa roman), ”Räkna med bråk” (1957, med Carl-Gustaf Lindstedt) och ”Laila”, som jag såg när den kom 1958 och då tyckte var ett ärkepekoral. ”Laila” för oss dock tillbaka till vårt egentliga ämne, Lappland.

Själva det lappländska landskapet – fjäll, forsar, vegetation (fjällbjörk, blommor, magra slåtterängar – spelar nämligen en av huvudrollerna i ”Kan doktorn komma?”, och dess skönhet har fångats av fotografen, Olle Nordemar, som vi har mött också i de båda nämnda Astrid Lindgren-filmatiseringarna. När jag nu, i 2000-talets Sverige, ser den här filmen, väcker den hos mig minnen av det Fattigsverige jag själv växte upp i under 1940- och 1950-talen, en liten by söder om Sundsvall: vedspis med kokkaffe ständigt på gång, brunn i stället för vattenkran, slåtter med lie, höhässjor, fiske för att få ihop till maten. Men så väglöst som det var i filmen var det ju inte i mina gamla hemtrakter. Ändå är det här en påminnelse om hur mycket som har förändrats under det sjuttiotal år det har gått sedan filmen gjordes.

Också människoskildringen känns äkta. Ett självklart inslag är samerna, eller lapparna som alla sa på den tiden. Man möter dem i sina kåtor, ser deras renar. En svensk familj i Jovik – pappa Jon (Emil Fjellström), mamma Sara (Aurora Palmgren) och sonen Edgar (Birger Åsander) – känns som trovärdiga karaktärer, trots pappa Jons tjuvfiske och olaga jakt på ren inte som hämtade ur någon Åsa Nisse-film. Anna i Kraja (Birgit Tengroth) känns naturligtvis inte lika äkta, men hon, och ännu mer Annas småsyskon i filmen, dem hon tvingas ta hand om, känns ändå som levande karaktärer. Detsamma måste man säga om den som blir hennes beundrare (i konkurrens med Edgar), nybyggaren Bengt Hansson (Björn Berglund). Att doktorn, som tillsammans med de här människorna står i centrum för handlingen, har en annan bakgrund är ju ganska självklart, men Olof Widgren spelar den här rollen på ett chosefritt sätt.

Handlingen är ganska enkel. När Jon blir misstänkt för tjuvfiske och tjuvjakt och utbölingen Bengt antas ha angett honom, reagerar Anna med att ta den gamla ortsbons parti.

Filmens dramatiska crescendo kommer, när doktorn kallas till Anna, bosatt i väglöst land – hon är svårt sjuk i blindtarmsinflammation. Ett av småsyskonen ilar för att kalla på hjälp, och efter en del trassel får man tag på doktorn, som lovar komma. Han har tänkt åka ambulanshelikopter, men det blir dimma och han lyckas till slut ändå nå Annas och småsyskonens stuga. När helikoptern inte heller syns till nästa morgon, bär de två rivalerna Bengt och Jon Anna på en provisorisk bår, en stege, till forsbåten, i vilken även doktorn följer med. Forsfärden, till en början lugn, sedan periodvis så våldsam att stegbåren med Anna måste bäras av Bengt och doktorn, medan Jon med fara för livet tar båten förbi forsen, är dramatisk på ett mycket realistiskt sätt.

När sedan forsbåten också får en läcka och de inte längre kan fortsätta med den, dyker ambulanshelikoptern upp, och Anna och doktorn försvinner i den.

Men innan dess har man förstått att Anna har återvunnit sin lit till Bengt igen: ljuv musik uppstår.

Och apropå det: musiken i filmen har gjorts av den inte helt okände Lars Erik Larsson.

Melodikrysset nummer 48 2011

Dagens melodikryss tyckte jag var lätt, även om där fanns en fråga som låg helt utanför det jag känner till i musikväg – jag har nämligen aldrig någonsin sett ”Idol”, som Anders Eldeman ibland hämtar ljudillustrationer från. Men det finns ju Google! Alltså har jag där inhämtat att den som 2004 vann med ”Coming True” heter Daniel Lindström.

Dansband är väl egentligen inte min musik det heller. Men svensktopplyssnande genom åren har lärt mig att känna igen en del artister inom den här genren. Sten Nilsson var det som sjöng ”Då kommer minnena”.

Och apropå Svensktoppen: där låg Ted Gärdestad 1972 i 14 veckor, bland annat som etta, med sin och brorsan Kenneths ”Jag vill ha en egen måne”.

Den är väl OK men samtidigt ett av flera exempel i dag på Eldemans ständiga upprepningar.

”When You Tell the World You’re Mine”, som Björn Skifs tillsammans med Agnes sjöng vid kronprinsessan Victorias och Daniel Westlings bröllop den 19 juni 2010, har vi hört tidigare i det här programmet.

Och detsamma gäller väl ”Snö”, som Laleh sjöng i filmversionen av Jan Guillous ”Arn”?

Eller för att välja ett annat upprepningsspår: Nog förekommer Patrik Isaksson ganska ofta i Melodikrysset. I dag hörde vi honom i ”Säg mig”.

Och Lady Gaga, i dag med ”Born This Way”, har väl förekommit i krysset tidigare hon också?

Och detsamma gäller väl även Dolly Parton, som vi i dag hörde i ”Country Is As Country Does”.

Fast hon hör ändå till de slitstarka artister man orkar höra på om och om igen.

”New York, New York” av Fred Ebb och John Kander är också en sån där slitstark låt. I dag hörde vi en instrumentalversion, men oftast brukar vi höra den med med en slitstark artist, Frank Sinatra. Fast först ut med den var Liza Minnelli i en film från 1972. Men allt det här är egentligen avdelningen onödigt vetande. Det Eldeman här ville veta var, vad man kan få se i New York, och det är ju en och annan skyskrapa – och det vet väl de flesta, också de som i motsats till mig aldrig har varit där.

Filmbakgrund har också ”Ramona”, som förekom i en film från 1928 med samma namn. Själv minns jag den med Bertil Boo, som sjöng in den 1948.

Gamla radioter som jag minns lättare många sådana äldre låtar. Ett annat exempel ur dagens kryss är ”Quanto le Gusta”, som i mitt minne dyker upp med Andrews Sisters, inte med Carin Svensson, vars svenska version skulle leda oss till begreppet mellandags-rea.

Eldeman spelade också gamla kära ”Kom, kom, kom till smörgåsbordet” men här skulle vi lockas till något mer ospecificerat, maten.

Uppsalabo som jag är hade jag inga svårigheter att känna igen Owe Thörnqvist i ”Dagny”. Om Owe har jag alldeles nyligen skrivit här på bloggen, efter det att jag och Birgitta av honom hade inbjudits till hans sista konsert.

I den här omgången alltså. Grabben är ju bara 82 år.