Melodikrysset nummer 10 2012

Som väl mina läsare har noterat, lyssnar jag på mycket olika slag av musik. Det är inte genre utan kvalitet som avgör vad det blir.

Den här kvalitetsselektionen gör att det naturligtvis uppstår luckor i mitt musikkunnande. Alltså får jag svårigheter när Anders Eldeman spelar låtar och artister hämtade ur ”Idol”, ett TV-program jag konsekvent har vägrat att se. Det är väl förklaringen till att namnet Amanda Fondell först inte säger mig någonting, när jag googlar på låten som spelades, ”All This Way”.

Men kvalitet och sångerskor som verkligen är bra känner jag igen. Ett exempel är Anna Ternheim som vi hörde sist i dag, i ”Walking Aimlessly”.

Den där kvaliteten finns också hos First Aid Kit, som just nu ligger etta på Svensktoppen – det av Eldeman efterlysta ordet är lista – med ”The Lion’s Roar”. För den som är road att läsa mer: Jag skrev nyligen mycket uppskattande om deras senaste CD – kolla ovan under Kulturspegeln, Musik.

Ljuv musik har gjorts av musikskapare i högst olika genrer och mycket olika generationer. Ett exempel är Evert Taube, vars ”Maj på Malö” (som i visan ses ro) vi i dag fick höra i en fin version med Sophisticated Ladies.

Povel Ramel är en annan musikskapare, som har gett oss många låtar att glädja oss åt. Ett exempel är ”Underbart är kort”. Den finns i olika insjungningar, men jag är säkert inte ensam om att sätta Monica Zetterlunds allra främst.

Nästan bedövande många hits åstadkom också ABBA. Ett exempel är ”Ring, ring”, som i dagens kryss skulle leda oss först till en telefon och sedan till telefonens uppfinnare. Eldeman ville ha svaret Graham Bell, och då får han väl det, även om det finns andra förslag på vem som egentligen ska ha äran. Eller skulden: så som folk tjattrar överallt i dag, önskar man ibland, att telefonen – i vart fall mobiltelefonen – aldrig hade uppfunnits.

Livet kan nämligen levas i ett lugnare tempo. Så jag instämmer livligt i budskapet ”Lilla snigel akta dig”. Inte för att jag vill ta den lilla snigeln utan för att jag sjunger långsamhetens lov.

Eftersom jag har haft barn hemma under ”Fem myror är fler än fyra elefanter”-eran, minns jag förstås också, när vi nu är inne på barnkultur, den här TV-serien med Magnus Härenstam, Brasse Brännström och Eva Remaeus.

På den tiden gick ju också barnprogrammen i de vanliga två TV-kanalerna, så små och stora fick samsas och turas om. Eftersom pappa och mamma varje dag ville se Rapport, lärde sig också barnen att känna igen det här programmets TV-signatur.

Dansband är ju inte riktigt min grej, men eftersom jag genom åren har lyssnat mycket på Svensktoppen, har jag ju hört ett och annat också i den vägen. Och det har förstås funnits dansbandslåtar som har platsat väl på Svensktoppen. Ett exempel på det, från 1973, är den hurtiga ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar” med Schytts, som var en av dagens ljudillustrationer.

Men det gjordes hurtiga låtar långt tidigare. Ett exempel är Karl Wehles ”Någonting att äta, någonting att dricka”, som blev populär bland annat genom filmen ”Kärleksexpressen” från 1932. Åtandet och drickandet ledde väl till det Eldeman ville ha till svar, att de blev mätta.

Ytterligare en melodi, Jules Sylvains ”En stilla flirt”, hade filmbakgrund, i filmen med samma namn från 1939. Den har genom åren gjorts med många olika artister, men i filmen var det Tutta Rolf som sjöng. I krysset använde Eldeman en inspelning med Anita Lindblom.

Och apropå gamla filmer: Jag hör till dem som ganska ofta på måndags- och tisdagseftermiddagarna ser äldre filmer i TV 1. Ett antal av dem har jag skrivit om, liksom jag då och då skriver om filmer jag ser på DVD eller bio. Gå upp under Kulturspegeln, Film, och kolla.

Engelsk sextiotalskärlek

Silvio Narizzanos ”Georgy Girl” kom 1966, men jag såg den aldrig då, möjligen på grund av dess osedvanligt fåniga svenska titel, ”Georgy – en ploygirl”.

Den är en av många filmer i en engelsk, vardagsrealistisk arbetarklasskildrande filmtradition; människor och miljöer är fint fångade i Ken Higgins’ svartvita foto. Men den spretar också åt andra håll, och jag skulle personligen inte vara benägen att ge den ett så högt betyg som jag har sett den få i dagstidningarna inför TV-sändningen.

I centrum för handlingen står 22-åriga Georgy (Georgina), väl spelad av Lynn Redgrave. Georgy jobbar med barn men ser inte ut att locka unga män till det som ibland leder till barn: hon lägger inte ner någon stor möda på hår och frisyr, och hennes kläder är inte direkt sextiotalistiskt moderiktiga.

Hon delar bostad med Meredith (Charlotte Rampling), som i alla dessa avseenden är hennes raka motsats. Meredith har en kille, Jos Jones (Alan Bates), som, till sin egen förvåning verkar det som, också känner sig en smula dragen till Georgy.

Men då går det som det understundom går: Meredith blir med barn, och Jos och hon beslutar sig för att gifta sig.

Georgy bryr sig mer om den gravida Meredith än vad barnets fader gör, och Meredith å sin sida blir helt galen av havandeskapet. Och när dottern, Sara, har fötts, vill hon inte veta av ungen utan vill adoptera bort den. Den som tar hand om och fäster sig vid barnet är i stället Georgy.

Så långt kunde det här ha blivit ett ganska lyckat bidrag till den engelska diskbänksrealismen, men den här historien har en sidostory och ett slags lyckligt slut som jag för egen del har svårt för.

Georgys föräldrar är anställda av en framgångsrik affärsman, James Leamington (James Mason), som även känner och gillar Georgy. Hans hustru är sjuk i någon dödlig sjukdom, och han har förhållanden med andra kvinnor, försöker få till stånd ett sådant – med skrivet kontrakt! – även med Georgy, som han har blivit mycket förtjust i, trots att han är i hennes föräldrars ålder.

Georgy håller honom på halster, dock hela tiden på avstånd, och får honom till och med att pröjsa för barnvagn och annan nödvändig utrustning till Jos’ och Merediths baby.

Men sen, när Meredith har skakat sig loss från både Jos och babyn och börjat om med nya killar och när Georgies affär med Jos har tagit slut även den, slår hon till: Det blir ja, i kyrkan och allting, till James. När han är beredd att betala för att låta Georgy ta hand om Jos’ och Merediths Sara, spelar hans ålder inte längre någon roll. Dessutom har hans hustru dött under tiden.

Och i bakgrunden klingar ”Hey, hey, Georgy Girl” med The Seekers.

Deckare vars kvaliteter mer ligger på miljöskildring och autentisk polisrutin än på spänning

Torgny Wickman (1911-1977) kom mest att bli känd som skapare av erotisk film. Men i begynnelsen av hans bana som regissör (1954) finns en kriminalfilm, ”Flicka utan namn”.

Den är sevärd, men kanske inte främst som deckare.

Dels utspelar den sig i vintrig stockholmsmiljö dagarna före jul (och har återblickar filmade i samma miljö). Allt det här görs mycket autentiskt. Jag har visserligen aldrig bott i Stockholm, och när jag senare jobbade där, var stan delvis förändrad, men jag konstaterar genast, att här är det inte fråga om fejk utan om mycket autentiska och igenkännbara miljöer från Söder, Gamla stan och det centrum i vid mening där jag senare rörde mig; också de filmade krogarna är igenkännbara. Allt det här fångas mycket fint i Rune Ericsons svartvita foto.

Dels bär polisrutindelen av filmen – liksom rättegångsdelen – också prägel av autenticitet. Polisgänget, med Torsten Lilliecrona i den drivande rollen, ses både under fältarbete, i vittnesförhör och sammanträden. Stadsfiskal (Carl-Axel Robèrt) och försvarsadvokat (Bertil Österberg) spelas av människor som har egen kunskap av det område där de har en roll i filmen. Som sig bör möter man på polisens arbetsplats också hustrumisshandlare (Arne Källerud) och diverse andra bovar, som inte direkt har med huvudhistorien att göra.

Till filmens femtiotalsautenticitet bidrar också musiken i den, till exempel ”Flottarkärlek”.

Huvudhistorien är dock i enklaste laget, så enkel att den här kriminalhistorien inte ens blir spännande, även om sättet att berätta – vittnesmål med filmiska återblickar – ger även den en autenticitet.

Elsa Boman (Astrid Bodin) kommer hem från bio och hör skott avlossas i grannlägenheten; senare ser hon en man iförd en karaktäristisk rock rusa därifrån över gården. Hon ringer polisen, som finner flickan i lägenheten bredvid, Lena Hagen (Berit Frodi) mördad.

Sedan får man följa polisrutinarbetet: kriminalkonstapel Bo Fernes (Lilliecrona) koll runt om på Stockholms krogar av ett krogkvitto, samtalet med Stig Helle (Bengt Blomberg) som den mördade unga kvinnan skulle ha gift sig med, så småningom samtalet med den mördade Lenas väninna Elsa Bergkvist (Brit Ångström).

Och fram träder, bit för bit, den fullständiga historien om Lena Hagen, som för övrigt har bytt namn och egentligen heter Anna-Lena Johansson: den här unga tjejen har tvingats till prostitution av en man hon var förälskad i, Erland Ljung (Alf Kjellin). Under sutenörens fängelsevistelse byter hon identitet och börjar det man brukar kalla för ett nytt liv. Men hennes förflutna hinner förstås i kapp henne: När Erland hittar henne och tränger sig in i hennes lägenhet och hon försöker bryta sig loss från fortsatt samröre med honom, skjuter han henne.

Fast polisen hittar honom förstås, och i det stycket är den här historien ganska banal.

De sista resterna av bräcklig tro

Ingmar Bergman var mycket stor som filmskapare, både med svenska och med internationella mått. Det har fått mig att retrospektivt skriva om många av hans filmer, några av dem geniala – se ovan under Kulturspegeln, Film.

Men det betyder inte att jag ser alla hans filmer som lysande konstverk.

Och för att göra en selektiv och därmed mer rättvis bedömning: Den här prästsonen kunde förvisso ibland skildra den religiösa delen av tillvaron på ett intressant sätt, men jag håller med den tidens ledande filmkritiker om en ganska sval bedömning av hans ”Nattvardsgästerna” (1963).

Bergman är förvisso väl förtrogen med den värld han här skildrar: predikan och nattvardsgång, det tvivel och de anfäktelser även präster rimligen drabbas av, den livsångest som ibland slår klorna i den som inte längre har några säkra och trygga svar. Jag är själv inte religiös, men i det här fallet är det inte frågeställningarna utan gestaltningen som känns problematisk.

Här är det så mycket som känns för grunt skildrat för att gripa tag i hjärterötterna: Prästen i huvudrollen, Tomas Ericsson – märk hans namn som associerar till Bibelns tvivlande Tomas -tvivlar, men man får bara antydningar om varför: hans yrkesval var föräldrarnas, han skakades om av upplevelser under spanska inbördeskriget, han klarar inte att hantera hustruns död. Man undrar, när det kommer till hans efteräktenskapliga relation till lärarinnan Märta Lundberg (Ingrid Thulin), om han någonsin har varit förmögen att älska en annan människa – hans brutala brytning med henne kan tolkas som att han rent av är en defekt människa.

Följaktligen kan den här prästen inte heller hjälpa ett par som finns bland hans nattvardsgäster, Karin (Gunnel Lindblom) och Jonas Persson (Max von Sydow), när de i sin nöd kommer till honom. Därför känns det logiskt att den här kontakten ändas med att Jonas tar livet av sig – men tyvärr känns det här personliga dramat i förklaringsmening inte riktigt sannolikt. Den som 1963 skjuter sig för att han är rädd för en väpnad kinesisk invasion måste rimligen ha en eller annan skruv av annat slag lös.

En av filmens mindre framträdande rollfigurer, kyrkvaktmästaren Algot Frövik (spelad av Allan Edwall), lyckas då faktiskt bättre än de mer framskjutna rollfigurerna ge uttryck för vad som kan tänkas fylla människor, som söker religiösa svar på sin livsångest. Edwalls kyrkvaktmästare konfronterar Björnstrands präst med Jesu död på korset: Enligt hans fundering är inte själva korsfästelsen och den pina den under ändå begränsad tid förorsakar det värsta. Nej, det värsta var att både lärjungarna och Gud – ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” – totalt utlämnade Kristus.

Men naturligtvis finns det saker att glädja sig åt även i den här bergmanfilmen: människorna och det mörka landskapet i Sven Nykvists foto, den autenticitet miljöerna från Skattunge kyrka skänker, till och med själva predikoritualen.

Melodikrysset nummer 9 2012

Dagens melodikryss hörde inte till de svårare. Det mesta i det är jag väl förtrogen med: Det gäller så väl Igor Stravinskij, vars ”Våroffer” (1913) vi hörde en bit ur, som Norah Jones, vars ”Don’t Know Why” spelades.

Till och med ”Doctor, Doctor”, som Elin Lantto sjöng i Melodifestivalen 2010, kom jag i håg.

Oerhört mycket lättare att komma i håg är ändå Henry Mancinis ”The Pink Panther Theme”, som vi minns från alla filmerna om Rosa Pantern.

Hem från sjukhuset kom nyligen kronprinsessan Victoria med sin nyfödda, och jag har verkligen inget mot henne personligen – vi har träffats, och hon är sympatisk – men för egen del föredrar jag ändå Mosebacke monarki, Hasses och Tages program från 1958 med Hatte Furuhagen, Helmer Bryd (Gunnar Svensson) och dom andra.

Hasse Alfredson var förresten med i ytterligare en fråga, den som skulle ge svaret fot: I ”Styrman Karlssons äventyr med porslinspjäsen” sjöng han om stackars Karlsson, som fastnade med foten i en potta och sen inte kunde komma loss.

Undrar om han under denna vådliga sjöfärd passerade Käringön? Vi fick nämligen också höra Kai Gullmars klassiker ”Ungmön på Käringön”, där det sitter en gammal gubbe och lagar sina fisknät. Käringön ligger i Bohuslän.

Betydligt längre bort hamnade vi i Björns och Bennys ”One Night In Bangkok”, ett av numren i deras ”Chess” från 1986.

Svensk så det förslår är ”Sommarvandring” (1937) av Georg Alstad och Nils Söderström. Den ingick i samlingen ”Svenska stamsånger” och var obligatorisk i sångundervisningen 1943-1949, en period då jag själv gick i små- och folkskolan. Jag, då ett flyktingbarn från Estland, är glad för ambitionen att lära ut ett gemensamt, nationellt kulturarv, och även om jag kom från ett Estland som inte har så många röda stugor lärde jag mig älska det där svenska som fanns i den här sången: ”Röda stugor tåga vi förbi”.

Vi sjöng också om daggstänkta berg, ”som lånat av smaragderna sin färg”. Ädelsetenar såg vi inte mycket av i mitt dåtida samhällsskikt, och inte ens senare har jag blivit övertygad om Marilyn Monroe’s predikan ”Diamonds Are a Girl’s Best Friend”. Och det beror inte på att jag relativt tidigt lärde mig att grunden till dessa gnistrande stenar är kol.

Band mellan hjärtan – för att knyta an till schlagerns schabloner – knyts nog faktiskt på andra sätt, åtminstone om de ska vara äkta och bestående: Det är bara att erkänna att vissa saker gör man ”Av längtan till dig”, som vi i dag hörde med CaisaStina Åkerström och även, en smula, med upphovskvinnan till texten, Åsa Jinder. Den här låten låg förresten på Svensktoppen i hela 25 veckor 2001.

Och så slutar vi väl med en av de för Anders Eldeman så typiska kontrasterna.

Dels spelade han ”Skridskoåkarna” (”Les patineurs”, 1882) av Emil Waldteufel, egentligen Charles Émile Lévy, vilket senare väl har att göra med att låtens upphovsman kom från Strasbourg. Waldteufel betyder för resten ordagrant ”skogsdjävul”. Fast här skulle vi ju tala om vad de som åker omkring har på fötterna: skidskor.

Men Eldeman brukar ju – liksom jag – längta till en annan årstid än den då man åker skridskor. Så vi förenar oss väl båda med Mats Olin, när han 1967 sjöng pappa Stig Olins ”Jag tror på sommaren”.

Denna ringen, den ska vandra…

Först en utvikning: Allt sedan ungdomsåren har jag bland mina vänner haft en person, som kom att bli en av de stora svenska filmkritikerna, Jonas Sima. Han var ordförande i Studentfilmstudion på den tiden då jag var ordförande och aktiv i Laboremus. (Vi var också med i varandras föreningar.) Sen blev han en mycket skicklig filmkritiker, främst under många år i Expressen, och han varvade sitt skrivande om film med att själv göra film, så småningom bland annat – på mitt uppdrag – en film om Olof Palme. När jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), knöt jag Jonas till tidskriften som media- och filmkrönikör.

Under den perioden köpte jag av en frilansare in en artikel om Hasse Ekman som filmskapare, och när jag publicerade den, minns jag att Jonas blev smått härsken på mig: Varför i all världen hade jag nu lyft fram Hasse Ekman, som ju inte var värd det?

Artikeln var inte illa skriven, och den erbjöd ett rikligt illustrationsmaterial – men naturligtvis var det lite av en slump, att jag hade fått erbjudande om att få publicera den.

När TV nu, då och då, visar gamla Hasse Ekman-filmer, och de är sammanlagt många, har jag ofta brukat se dem och kan då delvis ge Jonas rätt: Mycket få av dem är några mästerverk i den svenska filmhistorien. Men ett antal av dem är tillräckligt intressanta för att man ska ägna en och en halv timme av sitt liv för att se dem.

Ett exempel är ”Flickan från tredje raden” (1949) med Hasse Ekman och Eva Henning i ett par av huvudrollerna.

Huvudroller och huvudroller – de är de kring vilka filmens ganska komplicerade story tvinnas, men de är mer berättare än agerande: en ganska gåtfull flicka, en åskådare från tredje raden (Eva Henning), berättar för Sture Anker (Hasse Ekman), teaterdirektör vars senaste projekt är ett fiasko, en sällsam historia om en ring som ger sin ägare tur.

Ett både musikaliskt och berättartekniskt tema i den här filmen är den gamla visan ”Denna ringen, den ska vandra, från den ena till den andra”, och som man kan ana av detta, är filmens historia om en ring (med Ekman som manusförfattare) ganska rapsodisk: allt efter som ringen byter ägare, flyttas fokus på nya människor och deras problem.

Den här sagan om ringen startar med att ett ungt artistpar med ekonomiska problem allvarligt överväger att adoptera bort sin dotter, men som sagans goda fe ingriper före detta operadansösen fröken Vilma Andersson (Hilda Borgström), hos vilken de är inneboende: Hon går till en juvelerare med sin gamla förlovningsring för att kunna hjälpa det unga paret, och trots att juveleraren ser att ringen inte är äkta och knappt värd något, ger han henne 500 kronor.

Sedan vandrar den här ringen vidare till nya människor, och deras och ringens vidare öden bildar filmens som sagt ganska rapsodiska handling. Alla de här episoderna är inte värda att relateras, men det är värt att notera att det bland dem som agerar i dem finns en mängd skådespelare med namn värda att nämnas: Sigge Fürst, Gunnar Björnstrand, Barbro Hjort af Ornäs, Erik ”Bullen” Berglund, Hilding Gavle, Maj-Britt Nilsson, Sven Lindberg, Viktor ”Kulörten” Andersson, Stig Olin med flera.

Den vindlande handlingen ska jag som sagt var inte relatera, bara att fröken Vilma Andersson på slutet får tillbaka sin ring lagom inför ett möte med sin ungdoms trolovade.

Det sägs att Hasse Ekman gjorde den här filmen mot bakgrund av den växande utmaning den vid den här tiden fortfarande unge Ingmar Bergman utgjorde inom den svenska filmen.

Hasse Ekmans film har en lekfullhet och en elegans som också utmärkte en del av Bergmans filmer. Men Bergmans svärta och djup har den här filmen inte.

Därmed inte sagt att den inte skulle vara värd att se.

En lysande vacker film med en ogripbar kärna

Jag vet inte hur många gånger jag har sett Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet”, allt sedan premiären 1957. Den är en på många sätt lysande film: Gunnar Fischers foto fångar människorna, landskapet och miljöerna. Erik Nordgrens originalmusik med texter av Bergman har en medeltida prägel. Bergmans historia, baserad på hans egen pjäs ”Trämålning” från 1954, är en spegling av digerdödens tid, med hjälp av Albertus Pictor och Uppenbarelseboken, gycklare, korsriddare och flagellanter. Också en häxbränning (Maud Hansson spelar den unga häxan) genomförs för att blidka de makter som gisslar mänskligheten med digerdöden.

Allt detta är gripande och storslaget skönt, men ska jag vara ärlig, har jag svårt att hitta filmens bärande budskap.

I filmens centrum finns riddaren Antonius Block (Max von Sydow), som efter tio års korståg i det heliga landet har återvänt hem tillsammans med sin väpnare Jöns (Gunnar Björnstrand), den senare mer distanserad och cynisk än sin herre till allt som händer omkring dem.

Block möter Döden (Bengt Ekerot) och försöker undkomma sitt öde genom att med Döden inleda ett utdraget schackparti. Det här är dramatiskt intressant och bildmässigt genialt – men varför är det just Blocks tur nu (mer än att det ju förr eller senare är allas vår tur)?

Riddaren och hans väpnare stöter på ett litet teatersällskap av gycklare, som sjunger, spelar, förställer sig, roar publiken: Jof (Nils Poppe), hans hustru Mia (Bibi Andersson) och deras barn samt gycklartruppens ledare Jonas Skat (Erik Strandmark). Med i det här tåget genom landskapet plockar väpnaren också en stum flicka (Gunnel Lindblom), hittad i en av pesten tömd och sedan tjuvplundrad bosättning.

Skat förförs av Lisa (Inga Gill), hustru till smeden Plog (Åke Fridell) och kommer till att börja med undan smedens vrede – gycklaren Jof får i stället ta straffet som ett slags ställföreträdande lidande. Men lite senare i filmen hinner Döden ändå upp Skat, och han får ta sitt straff.

Döden hinner alltid upp dem han söker, så även riddaren Antonius Block.

De som i slutet av filmen rullar vidare i sin vagn är Jof och Mia och deras barn.

Kanske är det filmens budskap: de oskyldiga gycklarna, de lekande människorna, är de som överlever.

Men så nyckfull som Döden är i den här historien, kan man ändå inte låta bli att undra: varför just de och inte till exempel den unga flicka som pekades ut som häxa?

Melodikrysset nummer 8 2012

Dagens kryss var väl inte något av de allra lättaste Anders Eldeman har knåpat ihop.

Själv hade jag, trots att jag är mycket filmintresserad, stort besvär med att komma på vad det var för åttiotalsfilm som handlade om löpning, kanske för att jag är komplett ointresserad av idrott. Men till slut kom jag på att jag nog åtminstone har sett snuttar av ”Chariots of Fire” från 1981, på svenska ”Triumfens ögonblick”, i någon filmkrönika i TV. Och då googlade jag på den och fann ut att handlingen tilldrar sig under OS i Paris 1924 och att filmmusiken gjordes av Vangelis.

Betydligt lättare var det att identifiera en annan film, ”Jorden runt på 80 dagar” (1956) med David Niven som Phileas Fogg. Filmmusiken, ”Jorden runt” av Victor Young, spelades mycket i radio på den tiden. I filmen förflyttar man sig i luftballong mycket mer än i Jules Vernes bok, så egentligen borde Fogg väl i filmversionen – jag har sett filmen men minns den inte så väl – inte ha fastnat särskilt ofta i någon tull, om vi nu ska ta fasta på att dagens fråga var filmanknuten.

Filmad blev också ”The Phantom of the Opera” (”Fantomen på operan”), men dess förinnan, 1986, blev den musikal med musik av Andrew Lloyd Webber. Ur den sjöng Mikael Samuelson ”Nattens musik”.

Ganska knepigt är det också att komma ihåg gamla TV-serier, särskilt om man inte har sett dem. Men Anders Eldemans ledtrådar gjorde det uppenbart att det handlade om filmatiseringen av Alex Haleys ”Roots”, ”Rötter”. Den handlar om Kunta Kinte som var slav.

”Rötter” har varit med förr i krysset. Det har också Pink, det vill säga den amerikanska sångerskan Alicia Beth More. Henne hörde vi i dag i ”Heartbreak Down”.

Mer amerikanskt: Vi hörde ”Georgia On My Mind”, en gammal goding av Hoagy Carmichael.

”Jorden runt” – se ovan – var lite av ett tema för dagens kryss.

”Scotland the Brave” hörde vi i dag visserligen med Spotnicks, men annars brukar vi ju höra den med säckpipa.

Från Irland kommer Johnny Logan, som 1987 vann Eurovision Song Contest med ”Hold Me Now”. (Vad skönt att i dessa uttagningstider få höra en tävlingslåt som går att komma i håg.)

Stora, inte bara i Storbritannien, blev The Beatles. Men att spela deras ”Here Comes the Sun” i original hade väl varit för lätt, så i dag fick vi i stället höra en finsk version, ”Elekieltä”, med Jiri Nikkanen. Fast svaret skulle avges på svenska: sol.

Därifrån är inte steget långt till ”Vem tänder stjärnorna?”, ursprungligen av och med Eva Dahlgren men i dag med Tomas Ledin.

Därmed har vår musikaliska resa ändat i Sverige, med Stig Olins ord: ”En gång jag seglar i hamn”.

Fast alla hemkomster skildras ju inte så idylliskt. Ett exempel på detta är Povel Ramels ”Gräsänkling Blues”.

Den gräsänklingens fru var lite sotis, för övrigt inte utan orsak, så han fylldes av skräck när han hörde nyckeln i tamburdörren.

För egen del blev jag glad, rent av upprymd, när jag i går hörde nyckeln i tamburdörren och Birgitta äntligen kom hem från sjukhuset.

Bo Widerbergs långfilmsdebut

Bo Widerberg (1930-1997), ursprungligen skönlitterär författare, skapade sig på 1960-talet också snabbt ett namn som en av Sveriges främsta filmmakare. Han långfilmsdebuterade 1963 med ”Barnvagnen”, som utan att ännu vara något mästerverk i flera avseenden ändå förebådar det som skulle bli Widerbergs storhet som regissör. Redan här har han hittat Tommy Berggren till en av de bärande rollerna, och liksom i flera kommande – och ännu bättre – filmer lyckas han trovärdigt skildra arbetarklass i arbetarklassens egen miljö.

Den miljön är hämtad från Widerbergs eget Malmö, så han kan den och människorna i den utan och innan, men det är klart att det brister lite i trovärdighet, när ingen i de tre bärande rollerna – Inger Taube som Britt Larsson, Lars Passgård som Robban och Thommy Berggren som Björn – talar malmöitiska. Britt jobbar på fabrik, senare i affär och Robban på rörföretag – dock är det möjligt att den intellektuelle Björn, vars mor arbetar på en konstsalong, ska ses som inflyttad.

Inger Taubes Britt är en ung tjej som har fått sina gränser satta av sin sociala miljö. Ingenting är här karikerat eller överdrivet: en tjej som hon, utan någon särskild utbildning, hamnar tillsammans med andra likadana på enkla jobb, hennes föräldrar är vanliga skötsamma arbetare som vi ser skaffa hem familjens första TV, och så faller hon, lite slumpmässigt, för Robban, röris men rocksångare in spe, och blir förstås med barn. När hon berättar om ungen flyttar de ihop, men hans förmåga att ta ansvar är milt talat begränsad.

Redan tidigare har Britt stött ihop med den mycket mer komplicerade Björn, och när deras vägar på nytt korsas i den här nya situationen, spirar det upp en kärlek mellan dem. Han försöker på olika sätt föra in henne i sin mer intellektuella och socialt mycket annorlunda värld. Det finns en fantastisk scen på det här temat, inspelad i Stadsbibliotekets musikavdelning, där han förser både sig själv och henne med hörlurar och spelar Vivaldi för henne. Man förstår att hon nog aldrig har hört talas om Vivaldi och inte heller vet hur man ska förhålla sig till sådan musik. Mitt i alltihopa frågar hon, om det kostar något.

Men märk väl, inget av det här slaget görs för att förlöjliga henne – Widerbergs porträtt av henne är vackert och ömsint, och Inger Taube spelar sin roll mycket bra.

I stället blir det Björn som inte klarar den klassbarriär som finns mellan dem. I en avgörande scen kommer han hem till henne, när hon har ansträngt sig att laga en god middag – hon har köpt biff – och dukat fint, och river sönder allt det som det kunde ha blivit genom att kalla henne för slampa och försöka våldta henne på golvet.

Och sen är det förstås kört. Vi får se honom åka till Paris och den ganska drulige Robban komma och hälsa på för att, mycket valhänt, ta sig en titt på sin nyfödda avkomma. Vilket förstås också slutar i sängen. Such is life – och det går vidare. I filmens slut rullar Britt Larsson sin barnvagn genom sitt Malmö.

Allt det här är inte mästerligt gjort – jag tycker till exempel att Björns plötsliga svängning kommer abrupt och inte riktigt förklaras.

Ändå är ”Barnvagnen” en sevärd film, inte bara i egenskap av förövning till till exempel ”Kvarteret Korpen”, som kom strax därpå. Som en symbol för att också människor av Britt Larssons sort när drömmar om ett liv som lyfter dem över vardagen använder Bo Widerberg, återkommande, hennes kristallkrona.

Utöver Widerbergs insatser som regissör – märk där de tydliga influenserna från den nya franska vågen – och manusförfattare, vill jag också nämna Jan Troells foto, som i svart och vitt men med mjukare mellanliggande dagrar fångar både Malmö och de människor som skildras i filmen.

Och så musiken! Jag har redan nämnt Vivaldis c-mollkonsert för violin, ”Il sospetto”, andra satsen, men där finns också originalmusik signerad Jan Johansson. Redan den här musiken gör att ”Barnvagnen” kommer att leva vidare i den svenska filmhistorien.

Melodikrysset nummer 7 2012

Precis som förra lördagen har jag löst hela Melodikrysset men i ett fall gått bet på kompositör och titel, vilket heller inte efterfrågades.

Den porlande pianomusiken i näst sista frågan skulle illustrera en sådan i naturen, och eftersom jag hade alla bokstäverna utom den första, måste svaret helt enkelt bli bäck.

Dagens andra klassiska stycke kommer ursprungligen från Ludwig van Beethovens nionde symfoni – med text av Schiller kallas det här stycket för ”An die Freude”. Numera är den här musiken mest känd som Europa-hymnen, vilket möjligen är lite förmätet, eftersom EU, vars ”nationalsång” det här är, fortfarande inte omfattar hela Europa.

Smått klassisk är vid det här laget också ”West Side Story” med musik av Leonard Bernstein. Ur den hörde vi i dag ”I Feel Pretty”.

Åtminstone originalboken om Mary Poppins får väl också räknas in bland klassikerna. 1964 gjorde Walt Disney en filmversion av den. Som ljudillustration i krysset användes ett sångnummer, som inleddes av Ed Wynn.

Mer film: lysande sådan är Hasses och Tages ”Att angöra en brygga” från 1965, för övrigt inspelad i Öregrunds skärgård. Det musikaliska ledmotivet med musik av Lars Färnlöf sjöngs av Monica Zetterlund. Hon deltog flitigt i socialdemokratiska valturneer, och när jag var chefredaktör för partiorganet Aktuellt i politiken (s) och vi hade upptäckt att Monica och min hustru var födda samma år och samma dag, lät vi dem mötas i ett bildreportage, som gjordes hemma hos Monica.

Fler båtar: Evert Taubes ”Eldarevalsen”, som skulle ge oss verbet elda, är en nog så hemsk historia.

Fler fortskaffningsmedel: John Denvers ”Leaving On a Jetplane” skulle ge oss fortskaffningsmedlet i fråga i bestämd form, singularis, vilket blir planet.

New World’s ”Sister Jane” fick svensk text, ”Syster Jane”, av Peter Holm, och den utspelar sig i en miljö, där det förekommer en och annan läkarrock.

Måns Zelmerlöw hör väl inte till mina personliga favoriter, men hans bidrag i Melodifestivalen 2007 ”Cara Mia” har åtminstone fördelen att den – i motsats till det mesta vi hittills har hört i årets omgång – fäster sig i melodiminnet.

Måns Zelmerlöw gör ju inte direkt utmanande saker, men det gör däremot, regelbundet, Magnus Uggla. Ta bara titeln till låten som spelades i dag: ”Jag dansar aldrig nykter”.

Fast populärmusiken har många och olika sidor. Jag är för egen del sen gammalt ganska förtjust i Åke Wassings rätt så idylliska ”Se nu tittar lilla solen in igen”. Har ni förresten läst hans självbiografiska roman ”Dödgrävarens pojke” från 1964?

Takida har förekommit tidigare i krysset, och jag lärde mig den gången, att den här gruppen kommer från Ånge i andra ändan av det Medelpad där jag är uppvuxen. Deras ”You Learn”, som spelades i dag, lät riktigt bra.

Men ännu bättre är ”Om du lämnade mig nu” av Lars Winnerbäck och med honom och Miss Li, det vill säga Linda Karlsson. Det säger jag inte för att låten från och med tillkomsten 2007 i flera år har legat på Svensktoppen, inte heller för att jag har hört Miss Li live på en socialdemokratisk partikongress. Nej, jag säger det för att det är en mycket bra låt och för att de här båda gör den så förbannat bra.

Bra är det däremot inte med min hustru. Hon ligger inlagd på Akademiska igen, den här gången efter att ha haft svimningsanfall. Det finns snart inte någon del av henne kvar att undersöka. Den här gången har hon bland annat genomgått hjärnröntgen. Men nu närmar sig datumet för hjärtklaffsoperationen i alla fall.

Just nu är det för övrigt bra för henne att hon inte är hemma. Det vore nog inte nyttigt för henne att få min pågående dunderförkylning.