Hasse Ekman föregriper Alf Sjöberg och Ingmar Bergman

Alf Sjöbergs ”Hets” (1944) med manus av Ingmar Bergman är en lysande skildring av den gamla skolans värld. Filmens latinlärare, kallad Caligula (Stig Järrel), är ett förfärande träffsäkert porträtt av en diktatorisk och i grunden psykiskt sjuk lärare, som terroriserar sina elever.

Jag har i dag i TV sett ”Lågor i dunklet”, en film i internatskolemililjö av Hasse Ekman (manus och regi) och plötsligt insett, att den här filmen, från 1942, i viktiga avseenden har varit en inspirationskälla för ”Hets”. Inte bara så att det i Ekmans film finns en latinlärare, Birger Sjögren, spelad av Stig Järrel, utan att han terroriserar sina elever på samma sätt som Caligula gjorde i ”Hets” och dessutom är lika galen som Caligula.

Annars är storyn i de båda filmerna inte likadan och ”Lågor i dunklet” inte riktigt i samma klass som ”Hets”, men Hasse Ekman ska ha en eloge för att vara upphovsman till den här figuren och scenen. Jag vill dessutom framhålla, att Ekman, som gjorde alltför många alltför lättviktiga filmer, i fallet ”Lågor i dunklet” har skapat en både intressant och spännande film, i det senare fallet åtminstone en smula släkt med Hitchcocks mer psykologiska thrillers. Slutbetyget dras dock ner en smula av det väl platta slutet.

I filmens början finns ett slags varsel: Birger Sjögrens (Järrels) gamla mamma (Hilda Borgström) vrider sig på sin dödsbädd i vånda över vem som nu ska kunna hindra sonen från de galenskaper han uppenbarligen kan ställa till med.

Birger Sjögren är latinlärare på en internatskola, där vi också får träffa rektorn (Hugo Björne) och rektorskan (Linnéa Hillberg) och framför allt biologiläraren Rolf Nordmark (Edvin Adolphson), husfar i ett internathus för pojkar, och Eva Berg (Inga Tidblad), husfru i samma internat. Eva är förtjust i Rolf (och vice versa), men när han aldrig verkar komma till skott, gifter hon sig i stället med Birger och lämnar sin tjänst.

Gradvis får hon känna av hans märkliga lynne och de dunkla vrår som finns i hans psyke. Han blir också patologiskt svartsjuk varje gång hans hustru har minsta oskyldiga kontakt med sin tidigare samarbetspartner Rolf. Olika händelser leder till att det plötsligt börjar inträffa oförklarliga bränder på skolområdet, och Eva blir naturligtvis oroad och obehagligt berörd, när detta sker i samband med att maken kommer hem strax innan man hör brandbilens sirener.

Den som anar oråd och samband är också gymnasisten Per Sahlén (spelad av en för rollen lite för gammal Hasse Ekman), som har haft träff med sin fästmö, servitrisen Anne-Marie (Agneta Lagerfeldt) i en av de byggnader som har bränts ner och då tycker sig ha sett sin latinlärare. Han går till rektorn med den här historien, men när han går ut från rektorsexpeditionen, får latinläraren syn på honom och kontrar med att gå in till rektorn och misstänkliggöra Per, som han under en promenad säger sig ha sett på brandplatsen. Rektorn tror dock mer på Pers berättelse och ger honom till och med ett slags falskt alibi: De brännskador Per har på händerna fick han när han kokade tevatten, säger han.

Latinläraren beslutar sig för att göra sig av med rivalen, den allt mer misstänksamme Rolf, och på själva julafton, när Rolf kommer hem efter att ha varit på middag hos rektorn, överfalls och binds han av Birger, som därefter tänder på huset. Rolf kvicknar dock till i tid och lyckas ta sig ut genom att slå sönder ett fönster.

Så när latinläraren, utan hustrun som förklarar sig vara sjuk och låser in sig, anländer till julottan, får han strax sällskap i bänken av Rolf som han trodde var död. Rolf förklarar att han vet vad Birger har gjort och säger att han tänker lämna över Birger till polisen, men Birger får Rolf att åtminstone låta honom gå hem till hustrun, som dock inte finns i sitt sovrum. Där lyckas Birger stänga dörren och ta sitt liv.

Hustrun, Eva, har gått till ortens läkare för att söka hjälp, när denne rings upp om självmordet.

Slutscenerna utspelar sig på nyårsafton hemma hos rektorsparet, där Rolf är gäst och i princip också Eva – men hon håller sig ensam på övervåningen och vägrar först att gå ner till de övriga. Men rektorns fru får henne till slut att gå med ner till de andra, och så ser man inte bara rektorsparet ge varann en nyårskyss utan också Rolf och Eva, äntligen, närma sig varandra.

Den här filmen var en av den då fortfarande mycket unge Hasse Ekmans första filmer, och han fick berättigat beröm för den av tidens recensenter i stockholmstidningarna. Även skådespelarna fick gott betyg.

Ett panorama från tiden för Italiens enande

Luchino Viscontis (1906-1976) film ”Leoparden” (”Il Gattopardo”, 1963) bygger på Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman med samma namn, färdigställd 1956 men utgiven postumt 1959.

Visconti var aristokrat men också marxist, så det var kanske inte så konstigt att han föll för att skildra ett revolutionerande skede i Italiens historia, Garibaldis enande av landet, med fokus på hur den nya tidens vågor slår in i adliga och besuttna – feodala – strukturer. ”Leoparden” syftar på ett adligt släktvapen. Filmens handling börjar en dag i maj 1860, när Garibaldi just har landstigit på Sicilien, där filmen utspelar sig.

”Leoparden” är en i många avseende storslagen film. Utöver italienska skådespelare använder sig Visconti av internationella stjärnor i några av de bärande rollerna: amerikanen Burt Lancaster som don Fabrizio, prins av Salina, fransmannen Alain Delon som Tancredi och den i Tunisien födda italienskan Claudia Cardinale som Angelica Sedara. Här finns storslagna landskapsscener och scener med soldater, och filmens slutparti – en tredjedel av den 2 timmar och 58 minuter långa filmen – består av en lång skildring av en bal.

I klassisk marxistisk ordning skildrar Visconti, hur makten under den här epoken flyttas från adeln till borgarklassen, vilket i filmhandlingen illustreras av att Fabrizio Salina får lov att acceptera att hans favoritbarnbarn Tancredi förälskar sig i Angelica, dotter till borgmästaren och således en representant för den nu allt mäktigare borgarklassen.

Den dramatiska kärnan i filmen är avgjort intressant och filmen välspelad, men formatet känns lite för utdraget.

Till filmens samtidigt många positiva sidor hör musiken, signerad Nino Rota.

En idyllisk och rolig hitchcockdeckare

Alfred Hitchcock är ju känd för att ha regisserat många superspännande deckarhistorier, en del av dem riktigt läskiga.

Också ”Ugglor i mossen” (”The Trouble With Harry”, 1955) startar med att man hittar ett lik – men vem på denna fridfulla ort i Vermont – i filmen målad i idylliska förhöstfärger – är det som har bragt den här mannen om livet, och vem är den döde egentligen?

Först att hitta liket är den pensionerade kaptenen Albert Wiles (Edmund Gwenn), som är på kaninjakt. Wiles tror, förskräckt, att han har vådaskjutit den okände, och hans första impuls är att släpa honom in i ett buskage och gömma honom. Men det fullkomligt vimlar av folk i den här skogen; bland annat upptäcker den lokale konstnären Sam Marlowe (John Forsythe) liket, som till och med hamnar på en av hans målningar. Och till skaran av (även i sina egna ögon) potentiella mördare sällar sig därefter allt fler tänkbara personer: Kan det vara Ivy Gravely (Mildred Natwick) som har råkat döda honom med sin vandringssko? Jennifer Rogers (Shirley MacLaine) visar sig till och med veta vem den döde är – han är en efterhängsen friare, Harry Worp (Phillip Truex), som har hittat henne på hennes lantliga tillflyktsort, där hon bor tillsammans med sin lille son Arnie (Jerry Mathers) – kan det vara hon som har dödat den efterhängsne, när hon kastade en mjölkflaska på honom?

Efter hand utvecklas det här till en ren fars, i takt med att man i enlighet med de olika mordteorierna gräver ner Harrys lik i skogen och sen, när det visar sig att den senaste teorin inte håller, gräver upp honom igen, bara för att sen av något nytt skäl tvingas åter gräva ner honom. Hela tiden hotas de dessutom att bli upptäckta av sheriffen Calvin Wiggs (Royal Dano).

Fast sen visar det sig förstås att den ständigt ner- respektive uppgrävde Harry i själva verket har dött av naturliga orsaker.

Men den gruvliga historien har i alla fall fört det goda med sig att inte bara Sam och Jennifer utan också kaptenen och Miss Gravely har fallit för varandra.

Mer fars än rysare således – och så en smula romantik, dock av det mycket kyska amerikanska femtiotalsslaget.

Rapport från Auschwitz och Israel

Stefan Jarl, född 1941, är en mycket intressant svensk filmmakare, kompromisslös i sitt sätt att närma sig de ämnen han, till stor del dokumentärt, vill skildra.

Ett exempel är ”Flickan från Auschwitz” från 2005. Filmen är ett porträtt av Cordelia Edvardson, när filmen gjordes fortfarande Svenska Dagbladets korrespondent i Israel – från 1977-2006 var hon bosatt i Jerusalem. Vad som hos henne är moral respektive journalistens strävan efter att ge en korrekt bild av verkligheten kan inte jag, som inte känner henne personligen, veta, men hennes rapporter från Israel och de av Israel ockuperade områdena har alltid känts sakligt balanserade. Det här gäller också det hon gör och säger i filmsekvenserna därifrån i Stefan Jarls film.

Desto intressantare blir detta mot bakgrund av att Cordelia Edvardson inte bara själv är judinna utan också, som barn, har tvingats uppleva de helveten på jorden som koncentrationslägren, i hennes fall först Teresienstadt, sedan Auschwitz, var. Men hon överlevde alltså och kom 14 år gammal till Sverige 1945.

Av detta mycket speciella liv har Stefan Jarl skapat en mix av journalbilder, intervjuavsnitt och reportage om hennes arbete som journalist, ett collage som ger en bild av en människa värd att lära känna och respektera.

Melodikrysset nummer 14 2012

Det här Melodikrysset har jag lyssnat på och löst i sommarhuset i Öregrund, dit vi lagom till påsk flyttade ut. Inte minst med tanke på krysset fick jag rejäl skrämselhicka här om dan, då datorn – faktiskt relativt ny – började konstra och sen inte gick att skriva på. Men som ni ser fick jag i gång den igen.

Vi har i omgångar fått snö och det ligger ganska mycket kvar, men några rabatter i solläge är nu åter snöfria, och där lyser det av blommande krokus och snödroppar. Men någon fjäril ser man inte till här och väl inte heller på Haga, detta apropå Carl Michael Bellmans ”Fjäriln vingad syns på Haga”, Fredmans sång nummer 64 från 1791.

Men i Paris är det möjligen vår, detta apropå att Eldeman i dag spelade ”April In Paris”. Det är en underbar låt som vi har hört med Glenn Miller, Count Basie, Ella Fitzgerald, Sarah Vaughan, Frank Sinatra och otaliga andra. Den skrevs redan 1932 av Vernon Duke och E Y Harburg för en broadwaymusikal. Yip Harburg var förresten en amerikansk radikal, som också skrev en sång om massarbetslösheten i början av 1930-talet, ”Brother Can You Spare a Dime?”, på svenska ”Köp de arbetslösas sång”.

Samhällskritik i sånglig form kan göras på många olika sätt, också med humor. Ett exempel på det är Stefan Demerts ”Till SJ”, den som börjar ”SJ, SJ, gamle vän”.

Jag har tidigare berättat om när Gösta Linderholm valturnerade tillsammans med min hustru – hustrun och en kvinnlig partifunktionär (s) kastade upp ett par damunderbyxor modell större på scenen, när Gösta sjöng sin ”Dina trosor blev kvar på linan”. Det är faktiskt en fin låt, så också hans ”Rulla in en boll och låt den rulla”.

I enklaste laget var två frågor med låtar ur årets melodifestival.

Vi fick åter igen höra ”Mirakel”, med Björn Ranelid och Sara Li, av vilka den andra kan sjunga.

Och så fick vi på nytt ta del av ”The Girl” med Charlotte Perrelli.

Om en annan flicka, ”Angela”, sjöng en begåvad men tyvärr bortgången artist, Ted Gärdestad.

En mångsidig artist var också Laila Westersund, även om jag personligen inte tycker att just ”Singel och sand” hör till det bästa hon har gjort.

Dansbandsmusik hör som bekant inte till det jag älskar mest här i livet, men jag medger att Ingmar Nordströms lyckades riktigt hyggligt med sin version av ”The Elephant Song”, den som var nyckeln till ordet elefant i dagens kryss.

Nya versioner av gamla låtar görs det ju ideligen, inte alltid med gott resultat. Men det finns lysande undantag. Ett exempel är Taco Ockerses version från 1982 av den gamla godingen ”Puttin’ On the Ritz”, tidigare insjungen av Fred Astaire 1946. Dess förinnan hade den förekommit i en film från 1930 med samma namn.

Mer filmmusik fick vi också höra i dag, ur filmen ”Blade Runner”, som jag dess värre inte har sett. Den här musiken är skriven av en man som kallar sig Vangelis, men som egentligen heter Evánghelos Odysséas Papathanassíou. Han är som man kan förstå grek.

Och sen är det bara en italienare kvar, Luciano Pavarotti. Han ser själv inte ut att vara lätt som ett dun, men han kan med bravur sjunga ”La Donna è Mobile” ur ”Rigoletto”.

* * *

Har ditt sökande efter något svar till det allra senaste krysset fört dig hit? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, elelr med att klicka på Blog ovan. Därefter bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Nemesis, här i den iranska öknen

Agatha Christies ”Tio små negerpojkar”, i engelskt original ”Ten Little Niggers”, kom ut 1939 och blev en av alla tiders största deckarsuccéer, så småningom såld i 115 miljoner exemplar. Den kom ut på svenska 1940 i översättning av Einar Thermaenius, och jag minns att jag under 1950-talet rysande av välbehag hörde den som radioföljetong. Det bokexemplar jag äger är en Aldus-pocket (Bonniers) inköpt 1966, men jag hade då läst boken tidigare och har också läst om den senare. Christie var en både produktiv och ojämn författare, men den här boken hör, med sin krypande spänning, utan tvivel till hennes bästa deckare.

Per Åhlins omslag till min pocketutgåva föreställer negerpojkarna, och i baksidestexten citeras inledningen till den klassiska barnramsa som gav boken dess titel och tema: ”Tio små negerpojkar åt supé i Rio. En satte i halsen och så blev de bara nio.” Christie hade förvisso många fördomar, men i det här fallet är det ramsans sakinnehåll som bär upp handlingen – ingen av figurerna i boken är mörkhyad. Detta hindrar inte att boktiteln har vållat en mer medvetet antirasistisk eftervärld bekymmer; Bonniers har till exempel i den senaste upplagan från 2007 döpt om den till ”Och så var de bara en”. Och den filmatisering från 1974 som föranleder de här raderna har döpts till ”Ten Little Indians”, som om det vore bättre – men på svenska heter samma film fortfarande ”Tio små negerpojkar”.

För mig och Birgitta blev den på DVD en lämplig påskekrim.

I allt väsentligt följer den här filmatiseringen – det har gjorts flera – med Peter Collinson som regissör Christies grundhistoria: Tio personer, tidigare inte bekanta med varann, har av en U N Owen – läs Unknown – inbjudits till en isolerad plats, i boken en liten ö utanför Englands sydkust, i filmen till ett palats långt ute i en iransk öken. Jag har funderat lite på skälet till miljöbytet: Hade filmen gjorts nu, hade alla tio förmodligen haft med sig mobiltelefon, men när filmen gjordes fanns ju knappast dessa ännu, så skälet måste vara ren och skär exotism. Fast för egen del tycker jag ju inte att det blir ett dugg mer spännande, om negerpojkarna anländer per helikopter i stället för med båt.

Hur som helst: Värden, U N Owen, låter genom tjänstefolket meddela, att han för egen del är försenad, men han ber dem inta sina rum. På väggen i vart och ett av rummen hänger, som ett förebud om vad som ska hända, den gamla ramsan om de tio negerpojkarna, som en i taget dör en snöplig död. Efter middagen, när de samlas för drinkar, biljard med mera, hörs plötsligt ett inspelat meddelande från värden – den vars röst vi hör är för övrigt Orson Welles’. Den okände värden anklagar dem alla i tur och ordning för brottet att ha förorsakat någon annans eller några andras död, kort sagt för att vara mördare som har undsluppit sitt rättmätiga straff.

De väljer då att förneka eller bortförklara det de anklagas för – men redan innan de har gått till sängs för natten har ett par av dem hunnit drabbas av den okände värdens dödsdom. Mr U N Owen går varken då eller senare att hitta, trots att de kvarvarande i grupper letar överallt, och så småningom börjar också misstanken gro hos dem, att han i själva verket är en av de tio gästerna – vem vem?

Nu har U N Owen varit listigare än de har kunnat lista ut, men jag ska inte avslöja hur han har kunnat finnas mitt ibland dem. Och till slut är de alla döda.

En hel rad kända skådespelare av olika nationalitet, från Richard Attenborough till Charles Aznavour (som hinner med ett par sångnummer vid flygeln innan han, ganska snart, dör), gör behjärtansvärda insatser, men jag har ändå en känsla av att regissören är lite för mycket intresserad av att lyfta fram deras namn än av att på film återskapa den krypande spänning som finns i Christies bokoriginal.

Och spänningen är ändå till slut det viktigaste med deckare, både när det gäller böcker och när det gäller film.

I Öregrund igen

Eftersom Birgitta och jag av våra hjärtan och vår fysiska kondition tvingas att ta det ganska lungt, har vi båda tagit det ganska lugnt med packningen inför flytten ut på landet i dag. Birgitta ringde också Öregrunds taxi och bad om hjälp med att få alla våra grejor – väskor med kläder, lådor med böcker och skivor, kartongerna med alla krukväxterna och så vidare – burna ut ur lägenheter och ner för trappan och sen inpackade i den stora skåpbil vi hade beställt.

Det brukar se ut som ett omöjligt projekt, men till slut hade alla grejorna ändå gått in i bilen. Chauffören som kom hade som tur var med sig hjälp, en tjej som var med av övningsskäl: även hon ska bli förare hos Öregrunds taxi.

Vi känner inte de här båda tidigare men kom under färden i ledigt samspråk med dem.

När vi hade kommit ganska långt, till trakten av Hökhuvud, uppstod plötsligt en lång bilkö, som snart stod helt still. Strax dess förinnan hade chauffören fått ett varningsmeddelande om svår trafikolycka, och han frågade oss också, om vi tyckte att han borde söka en kringgående väg. Men vi tyckte oss för vår del inte ha bråttom, och han fick för sin del en elektronisk uppmaning att stanna taxametern, så länge den här situationen bestod, vilket beräknades till 20 minuter.

Vi hade innan vi kom till det här stoppet passerat en ambulanshelikopter och en ambulans parkerade på var sin sida om vägen, och efter ett tag kom också ytterligare en ambulans från det håll där olyckan hade inträffat. Och snart började bilkön framför oss att röra sig. Vi kunde också på ömse sidor om vägen se de båda inblandade fordonen, två mycket illa tilltygade personbilar. Senare kollade jag UNT på nätet och såg att två personer hade förts till Akademiska, mot vad jag befarade faktiskt tydligen ändå inte livsfarligt skadade.

Vår chaufför hade tagit det hyggligt lugnt redan före den här händelsen, och han fortsatte på samma försiktiga vis även resten av vägen till Öregrund. Eftersom han själv inte är från Öregrund, visade jag honom vägen sista biten.

Vi hade färdats genom ett vinterlandskap, och även om inte snötäcket föreföll tjockt, var vi beredda på att det kunde bli problem, när vi skulle ta oss in genom vår grind och få upp alla grejorna upp till huset. Men grinden gick att få upp, och chauffören och hans kvinnliga lärling hade snart trampat upp en gångväg upp till huset. Jag låste upp båda dörrarna, och eftersom de var två, gick det hyggligt fort att få in alla pinalerna i vårt sommarhus. De gjorde ett effektivt och bra jobb, och de var väl värda den extra dusör Birgitta gav dem utöver den summa som taxametern visade.

Själv gick jag under tiden runt och satte upp elelementen samt drog upp persiennerna. Vi har på grundvärme även när vi inte är i huset, och det här plus en luftvärmeväxlare får inom inte alltför lång tid inomhustemperaturen att stiga till rimlig nivå.

Vi började ganska snart att packa upp: ställa saker där de ska stå, ställa ut krukväxter och så vidare. Men är överens om att ta det lugnt och göra det här i den takt våra skröpliga kroppar orkar – vi tänker sprida ut det över flera dagar.

Vi gjorde också ett avbrott för att gå till Konsum och bunkra lite, trots att det kändes avskyvärt kallt att ta sig dit. Det är Birgittas matlagningsdag, men särskilt när man måste handla mycket – vi har ju inte varit här sen i höstas – vill jag hjälpa till med att bära det tyngsta.

Att träffa våra vänner där – flera i personalen på Konsum känns verkligen som våra personliga vänner – fick mig omedelbart att överse med den pinande kallblåsten på väg dit. Det blev en rad möten i mycket hjärtlig ton. Marina plockade på stubinen fram min hälsofil och lovade försöka fixa hem Coop Prima apelsin- respektive äppeljuice, och så kom hon med en rad plastpåsar, där personalen har samlat skal av gul lök inför vår ankomst – på Konsum vet man sen gammalt att vi målar ägg på estniskt vis och ett par av tjejerna har för övrigt själva börjat följa oss i spåren. Också föreståndaren, Leif, kom ut och hälsade oss välkomna tillbaka och kunde berätta, att Konsum sen ICA i hamnen klappade ihop har fått många gamla ICA-kunder att i stället regelbundet handla i Konsum. På onsdag nu i påskveckan nyöppnas ICA nära i ny regi, så det ska bli intressant att se, hur detta påverkar kundernas beteende. Men jag tror att både han och vi är överens om att Konsum sammantaget har tagit ytterligare andelar, och för min del tror jag faktiskt att Konsum, både på grund av att det här är en mycket större och mer välsorterad butik och, framför allt, för att personalen där är så trevlig och serviceinriktad, även i fortsättningen kommer att behålla sin starkt marknadsledande ställning.

Nu håller Birgitta på att laga den här säsongens första öregrundsmiddag, och sen vill hon att vi ska se någon bra långfilm ur vårt per taxi hitsläpade förråd.

Varde vår och sommar! Jag vill se blommor och grönska i trädgråden.

Melodikrysset nummer 13 2012

I morse vaknade jag upp i ett pånyttfött snölandskap. Hoppas snön smälter snabbt. På måndag flyttar vi till Öregrund för sommarhalvåret.

Medan jag åt frukost och drack morgonkaffe lyssnade jag på ”Ring så spelar vi”. Där var det en kille som ville få höra ”Evert”, som Eddie Meduza gjorde 1995 men som sen, nu med Matz Stefanz med Lailaz, låg på Svensktoppen i 22 veckor 1997.

Killen som önskade få höra ”Evert” arbetade i Azerbajdzjan, vilket osökt leder oss vidare till Baku, där ju årets Euorvision Song Contest snart äger rum.

Thorsten Flinck försökte ta sig dit med ”Jag reser mig igen”, en bättre låt än han lyckades göra den till, men hamnade på åttonde plats.

Ännu tidigare åkte The Moniker (Daniel Karlsson) ut ur tävlingen. Med ”I Want To Be Chris Isaak” lyckades han sämre än när han tävlade förra gången.

Lyckades gjorde däremot Herreys 1984, när de vann Eurovision Song Contest med den i engelska öron egendomligt klingande ”Diggy-loo diggy-ley”. Men låten slog – här kan man verkligen tala om magiska under.

Helena Paparizou är född i Sverige av grekiska föräldrar och talar också grekiska. I Eurovision Song Contest 2005 tävlade hon för Grekland med ”My Number One”, som hamnade på prispallen som nummer ett.

I trakterna mellan Grekland och Azerbajdzjan ligger Kaukasus, där Noaks ark sägs ha strandat. Den ”Noaks ark” vi hörde i dag var dock hopsnickrad av Svante Thuresson.

Ett par elefanter av olika kön bör gubben Noak då också ha lyckats fösa ombord. Annars hade det väl sen inte kunnat bli några babyelefanter, ej heller någon ”Baby Elephant Walk” (som Henry Mancini skrev 1961). Dess värre har man sedan ändå försökt utrota elefanterna genom den giriga jakten på elfenben.

Några riktigt bra svenska schlager av olika årgångar spelades i dagens kryss.

Om jag där djärvs ta med ”Jag har bott vid en landsväg”, bortser jag dock från den version – med The Vikings – vi fick höra i dag. Nej, jag tänker då förstås på Edvard Perssons originalversion, den som förekom i filmen ”Kalle på Spången”, 1939.

Lena Phs och Torgny Söderbergs ”Månsken i augusti” är en sån där härlig gammaldags schlager som genast fastnar i musikminnet. Jag är inte något stort fan av Christer Sjögren, men hans engelskspråkiga variant ”Crying In the Moonlight” var inte så tokig den heller.

Och Orup – Thomas Eriksson – kan även han skapa det där som är riktiga schlager. Ett exempel är det vi hörde i dag, ”Från Djursholm till Danvikstull”.

Också låtar med utländskt ursprung rotar sig ibland i den svenska myllan. Det är klart att Tom Jones är suverän i ”The Green Green Grass of Home” – men också Stikkan Andersson lyckades hyggligt med sin svenska version, ”En sång en gång för längesen”, eller möjligen ska vi tillskriva succén Jan Malmsjö och Hootenanny Singers, som båda 1967 gjorde hörvärda insjungningar.

Dagens musikklassikerfråga hörde väl inte till de svårare, även om Jacques Offenbach skrev sin ”Orfeus i underjorden” redan 1858. Dagens ljudillustration, ”Can Can”, spelas ju ganska ofta.

Och sen var det bara ett frågesvar kvar att redovisa, svaret på en riktig plojfråga: Nu skulle vi få höra något från Island! Och sen sjunger de här islänningarna Elvis’ gamla ”Tutti Frutti”, med de här orden fullt urskiljbara också i den isländska versionen.

Melodikrysset nummer 12 2012

Det mesta i dagens kryss var välbekant, och därmed lätt, för mig – jag fick egentligen inga problem förrän med allra sista frågan. ”Fame Factory” är inte sådant som jag har ägnat min tid åt. Men eftersom svaret såg ut att bli Emil, kunde jag ju googla på ”Fame Factory” och Emil, och då hittade jag namnet Emil Sigfridson. Han har mycket riktigt sjungit in ”Will You Ever Know”.

Lite förbannad på mig själv är jag för att jag inte kommer i håg titeln på melodin som utspelar sig i Venedig. Men det James Last spelade tilldrog sig där, på kanalerna, och det vi skulle kunna var att man där förflyttar sig medelst gondol, till vilken också hör en åra.

Lite lurig när det gällde frågeställning och svar var frågan kring ”With Or Without You” med U2. Gruppnamnet skulle vi översätta till U två – men om man uttalar U2 på engelska, får ju U en annan mening.

Lite lurigt var det också att spela ”Varm korv boogie” av och med Owe Thörnqvist på norska, ”Varm pølse boogie”. Jo, nog var det Owe själv som sjöng. Jag har träffat honom åtskilliga gånger, har en hel del av honom på skiva och har varit på hans senaste show.

Vid samma tillställningar, middagarna för hedersupplänningar – min hustru är en sådan – på Uppsala slott, brukar jag träffa också Lasse Åberg. Och naturligtvis har jag sett hans filmer, bland andra ”Sällskapsresan”, där melodin vi hörde, skriven av Bengt Palmers, hördes.

Längre ut på den politiska högerflygeln fanns Charlie Norman – jag har hört honom, och nu tänker jag främst på mellansnacket, på moderatstämma, när jag var journalist. Men inget ont om Charlie som spelman. ”Ett litet hus på vårat land”, som vi hörde i dag, hör väl inte till det bästa han har gjort, men jag har njutit av hans spel både live och till exempel i radioprogrammet ”Schooldays” under min egen skoltid på femtitalet.

Under min skoltid var också ”Vid Färjestaden” en välkänd sång. Men på den tiden fanns ju inte Ölandsbron, vilket ju också låttiteln vittnar om.

Under gymnasietiden i Sundsvall fick vi läsa åtskilligt av Carl Michael Bellman, och senare gjorde Fred Åkerström fantastiska insatser för att tolka Bellmans sånger för nya generationer. (Fred sjöng förresten på den jättelika introduktionskonserten för min sångbok 1970, ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” i Stockholms Folkets hus.) Men här var det inte honom vi hörde utan en ännu yngre uttolkare av Fredmans epistel nummer 81, ”Märk hur vår skugga”, Joakim Thåström i Imperiet – jag har också deras skivor.

Också Thore Skogman har varit politiskt engagerad – skrivit en politisk sång, ”Härliga värld”, och turnerat tillsammans med Sten Andersson (s) – men oftare skrev han ju och sjöng sånger av typen ”Plättlaggen”, den som i dag skulle ge oss ordet lagg.

Till och med Evert Taube har ju skrivit åtminstone en politiskt engagerad sång, ”Änglamark”, en plädering för att värna vår miljö. Men naturligtvis är även han mycket mer känd för sånger som ”Sjösala vals”, ur vars text vi i dag skulle erinra oss Orrberget, som i sin tur skulle ge oss det eftersökta ordet orre.

Benny Andersson sågs nyligen på barrikaderna i kampen mot att förstöra miljön vid Slussen i Stockholm. Men hans och Björn Ulvaeus’ låtar har väl knappast brukat ha politisk tendens, även om ju deras ”Chess” utspelar sig i en blockuppdelad värld. Ur den hörde vi i dag ”I Know Him So Well” med Barbra Streisand. Här skulle vi också kunna att hon kommer från USA.

Ur ”Trollmors vaggsång” – ”När trollmor har lagt sina elva små troll” – går väl inte något politiskt att utvinna. Men jag har faktiskt under min tid på Socialdemokratiska partistyrelsen en gång hyllat en kollega på organisationsavdelningen med en egenförvanskad textvariant, där vederbörande ”har lagt alla ombudsmännen och bundit fast dem i svansen”.

Sen är det väl bara Loreen och ”Euphoria” kvar. Jag är inte jätteentusisastisk, men åtmintone refrängen sitter ju kvar i musikminnet, så lycka till!

Melodikrysset nummer 11 2012

Dagens kryss var väl inte helt igenom lätt, men den som har följt Anders Eldeman länge vet ju, att det förekommer en del återbruk i hans program, av både artister och låtar.

Men i slutet av krysset bröt han mönstret: ”Liars Lie” och Lee Ann Womack har veterligen inte förekommit tidigare, och för min del har jag heller aldrig sett filmen den här låten ingick i, ”Country Strong”. Så det här var dagens för min del svåraste fråga.

”Barkaroll” ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach har däremot varit med förr i krysset.

Och Jim Reeves, i dag med ”Blue Side of Lonesome”, är – tycker jag – ganska lätt att känna igen.

Andra kanske inte minns Reeperbahn, men det gör jag. Det vi fick höra var deras debutsingel ”Havet ligger blankt” från 1979.

Därmed är vi inne på de svenska låtarna, för Reeperbahn är trots namnet ett svenskt band.

Till det lättaste att identifiera bland dem hör Sven Ingvars, som vi i dag hörde i ”Virus och bakterier”.

Och spelar Eldeman någon gång något svenskt som man inte genast känner igen, kan man alltid gissa på att det är något med Tommy Nilsson. Jo, det var han som lanserade ”Amelia”, som vi fick lyssna på i dag.

Östen med resten brukar också förekomma i krysset då och då. Men Östen & co har en viss charm, så även i dagens låt, ”Grilla, grilla”.

Lite melodifestival skulle vi förstås också få till livs, i dag Sanna Nielsens bidrag från 2007, ”Vågar du, vågar jag”.

Ytterligare en av dagens frågor hade viss knytning till Melodifestivalen: Helena Bergström har ju varit en av värdinnorna/ledarna i årets omgång. Hon är verkligen mångsidigt begåvad. Vi har mött henne som skådespelerska på scen och i filmer, och hon visade med sin insjungning av Jonas Gardells ”Aldrig ska jag sluta älska dig” (ur filmen ”Livet är en schlager”) att hon också kan sjunga. Och för att ytterligare illustrera hennes bredd och engagemang: Hon sitter i styrelsen för Anna Lindhs minnesfond.

”Delilah” förknippar nog flera med Tom Jones än med Loa Falkman. Men Loa är, liksom till exempel Malena Ernman, exempel på att seriösa sångartister kan vara gränsöverskridande, och Loas ”Delilah” är faktiskt riktigt hörvärd.

Återstår då en annan gränsöverskridare, Evert Taubes fina ”Min älskling, du är som en ros”. Till sitt ursprung är den en dikt av Robert Burns, ”A Red, Red Rose”.

Det kan man läsa, om man går upp under Kulturspegeln, Sångtexter, ”Min älskling du är som en ros”.