Hätila ragulpr på fåtskliaben (min alltså, inte Nalle Puhs)

I morse tassade Birgitta tidigt ut i köket, men innan hon tog itu med födelsedagsbestyren där, gick hon, trots regnet, ut i trädgården och plockade födelsedagsbuketter: en med vita bondrosor (Rosa alba maxima) plus en mindre sådan att ställas bredvid min frukostassiett, en med akleja, lupin och en rosa ros och så en med skär och vit pion plus jättedaggkåpa.

Redan i går kväll hade hon i smyg börjat bygga en fantastisk smörgåstårta, överdådig både till smak och utseende. Den räckte både till frukost och till lunch, och det blev ändå en bit över.

Men innan vi tog itu med den, kom hon in i sovrummet, bärandes paket och sjungandes ”Röda små smultron”, som seden bjuder i vår familj.

(Jag har därefter hört ”Röda små smultron” sjungas en gång till, fast då i telefon. Det var Gunnel och Birgittas bror Ragge som ringde och gratulerade. Och ännu senare gratulerade Birgittas bror Gunnar med fru Annica per telefon. Och på kvällen hittar jag ett födelsedagsmejl från Birgittas syster Karin och hennes man Hasse, avsänt från deras sommarstuga i Järbo.)

Åldern – jag fyller 77 år i dag – hindrar inte att vi blir firade som de barn vi nog fortfarande är i våra hjärtan. Och som vanligt fick jag en mängd paket, en ny fin Marimekko-skjorta, en Woody Allen-film (”Blue Jasmine”), biljett till Operans gästföreställning i Uppsala av Mozarts ”Trollflöjten” och så en hel bunt böcker: Torgny Lindgrens ”Klingsor”, E M Forsters ”Maurice”, Pooneh Rohis ”Araben”, Johannes Anyurus ”En storm kom från Paradiset”, Siri Hustvedts ”Sommaren utan män”, Anneli Jordahls ”Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona”, Gunilla Palmstierna-Weiss’ ”Minnets spelplats” och Tuula Karjalainens ”Tove Jansson – Arbeta och älska”. Dessutom fick jag två barnböcker: H C Andersens ”Den lilla sjöjungfrun” illustrerad av Charlotte Gastaut och så ”Blåsippor, videungar och sockerbagare”, barnens bästa visor av Alice Tegnér & Elsa Beskow.

Jag tror inte att jag behöver orda om kvalitén på det här men möjligen om mängden. Allt det här är inte alls köpt nu inför min födelsedag. Hustrun är med i Böckernas klubb och beställer regelbundet ur deras månadserbjudanden det bästa nya; vi är båda läsgalningar. Men inför min födelsedag (och även inför julen) lägger hon undan en del av det nyinköpta, och sen blir man alltså firad på det här överväldigande sättet.

Vid middagstid anlände sonen Matti och hans lite drygt tvååriga dotter Ella – Ellas mamma Karin kommer efter i morgon.

Matti och inte minst Ella som ivrigt hjälpte mig att öppna paket grattade mig med CD-skivor: First Aid Kits nya CD ”Stay Gold”, ”Wynton Marsalis and Eric Clapton Play the Blues” (en liveinspelning från Lincoln Center), Paul McCartneys ”New” och Chuck Berry med ”Best of the Chess Years”. Nu kan det få regna hur mycket det vill i sommar.

Men i morgon, på midsommarafton, ska jag och Birgitta gå med Matti och Karin och inte minst lilla Ella till midsommarfirandet vid Hembygdsgården här i Öregrund. Där ska midsommarstången resas och dansas kring till tonerna av ett spelmanslag. Det blir något nytt för Ella.

Men här hos oss i Öregrund känner hon redan igen sig: rör sig frimodigt hit och dit i huset, plockar fram leksaker ur leksakslådorna, busar och pratar som en fors – sex-sjuordsmeningar säger hennes pappa som är psykolog. Äter bra gör hon också. Hon ville ha om och om igen av Birgittas hemlagade födelsedagsmiddag, stek och hasselbackspotatis.

Ha det bra också under ert midsommarfirande!

Melodikrysset nummer 24 2014

Melodikrysset fick hela två timmars sändningstid i dag, men det blev knappast bättre för det. Det var, åtminstone till en början, lite förvirrande med all musik, som inte hade något samband med krysset. Frågorna var, när de väl kom, utspridda till kryssets olika hörn, så att det dröjde, innan man fick några ledbokstäver. Bara två sångartister, Svante Thuresson och Sonja Aldén – inget ont om dem! – plus Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Anders Berglund begränsade valet av ljudillustrationer.

En fråga föredrogs bara muntligt, den om vem som har skrivit ”Gluntarne” – svaret på den frågan, som ställdes av Lelle Printer (Hans Dahlman) är Gunnar Wennerberg, som för övrigt finns som staty i Slottsbacken här i Uppsala.

Med en symfoniorkester som ljudillustratör var det helt naturligt, att två av dagens frågor gällde klassiska verk.

Allra första frågan i dag illustrerades med musik ur ”Figaros bröllop” av Wolfgang Amadeus Mozart.

Och senare fick vi höra musik ur ”De fyra årstiderna” av Antonio Vivaldi.

Smått klassisk, fast i en helt annan genre, är väl också ”I’ve Got You Under My Skin” av Cole Porter.

Benny Andersson förekom två gånger. Först som skapare av ”Du är min man”.

Vid det andra tillfället, när vi fick höra ”Vinnaren tar allt” och ”Dancing Queen”, skulle svaret bli ABBA.

Och inte var det särskilt mycket svårare att komma i håg, att ”Dancing On My Own” ursprungligen sjöngs in av Robyn.

Svante Thuresson sjöng ”Första gången” i Melodifestivalen 2007 tillsammans med Anne-Lie Rydé – men i dag fick vi i stället höra honom sjunga den tillsammans med Sonja Aldén.

Om jag får gissa på vad dagens yngre melodikryssare kan och inte kan, tror jag, att det de hade mest problem med var Calle Jularbos ”Nya värmlandsvalsen”.

Betydligt fler – i och för sig även jag – har säkert sett ”Jakten på den försvunna skatten”. Huruvida de också vet att musiken i den har gjorts av John Williams, en flitig kompositör av filmmusik, är svårare att veta – men sånt kan man ju slå upp på Google.

Jag har allt av Cornelis Vreeswijk på skiva, således också ”Telegram till fullmånen” som har musik av Georg Riedel, så inte heller det här var någon svår fråga för mig. Men jag har en invändning: Det här symfoniorkesterarrangemanget var inte vidare bra.

* * *

Om mitt privata liv kan jag berätta, att hustrun är i Öregrund och jag själv kvar i Uppsala. Jag har fortsatta problem med min högra fot, som värker och jävlas. På måndag har jag fått tid på husläkarmottagningen här i Svartbäcken, och jag orkade inte åka fram och tillbaka mellan Uppsala och Öregrund.

Så småningom hoppas jag, förhoppningsvis botad, under ett par månader kunna parkera mig i Öregrund.

Att döda ett barn

”Stockholm Östra” (2011) är Simon Kaijser da Silvas långfilmsdebut, en förbluffande välgjord sådan – men regissören hade tidigare gjort andra typer av filmer, bland annat för TV och för barn.

Filmens tema, att råka döda ett barn, är ju inget nytt – bland andra Stig Dagerman har skrivit en berömd novell om en bilolycka. Men här, i Pernilla Oljelunds manus, ligger fokus på vad som händer sen, med bilföraren Johan (Mikael Persbrandt), som efteråt blir frikänd i rätten, och den omkomna flickans mamma Anna (Iben Hjejle), som har skickat i väg dottern till skolan på cykel. De bor ganska nära varann, men känner inte varann, och Johan drivs att ta kontakt med mamman, vilket han gör på Östra Station och sen på tåget.

Han törs inte bekänna att det var han som körde på hennes dotter, men han blir omedelbart tagen av Annas skönhet och sätt, och när hon på sätet i vagnen glömmer kvar en sak, får han anledning att söka upp henne hemma för att ge henne det hon tappade bort. Ur det här växer bit för bit en ömsesidig attraktion, en attraktion som hela tiden hotas av det svarta hål han gör sitt bästa för att inte blotta. Den här attraktionen hotar också deras tidigare existerande familjerelationer, men det är magnetismen mellan Johan och Anna, den som snart övergår i kärlek, som är det centrala i filmhandlingen.

Sen kommer ändå den oundvikliga kraschen: Hon lämnar honom, när sanningen, som han har dolt, avslöjas.

Han reagerar med att tappa lusten att leva, tar en överdos tabletter för att göra slut på sitt liv.

Men hans dragningskraft på henne har inte upphört att fungera, och hon hittar honom och lyckas tillkalla en ambulans, som för honom till sjukhus, där hans liv kan räddas. Och där, när han vaknar, finns hon hos honom igen.

Det märkliga med den här historien är att den berättas så återhållet, faktiskt helt utan sentimentalitet.

Snurrig, åtminstone vad gäller filmhandlingen

Ivar Johanssons (regi) ”Snurriga familjen” (1940) finns återutgiven i den så kallade ”Pilsnerboxen”, men även i det här fallet gäller att detta inte främst beror på att där dricks så mycket pilsner.

Man anar av uppläggningen att filmen kan ha en scenförlaga, och mycket riktigt: Den har som närmaste förlaga den tyska pjäsen ”Eine feine Familie” (och har också hämtat inspiration från en annan tysk fars, ”Es kommt in den besten familien”), men miljön är här ett fjällhotell i Åre, där också en del exteriörer har filmats. Filmmanuset har skrivits av två svenskar, Torsten Lundqvist och Sven Zetterström.

Filmhandlingen, med ganska många farsgags, är någon gång roande, men den här filmen hör verkligen inte till de mest sevärda i ”Pilsnerboxen”.

Den snurriga familjen består av den åtminstone till att börja med välbeställda familjen Blom: pappa Theodor, Todde (Thor Modén), mamma Laura (Elsa Carlsson), sonen Karl-Erik (Åke Söderblom) och dottern Anne-Marie (Eivor Landström). Den beter sig som om den ägde hotellet: har högljudda fester med musik och dans vilket hindrar de övriga gästerna, gradvis allt färre, från att sova. När läget till slut blir så ohållbart att hotelldirektören måste tala med dem, köper Theodor Blom hela hotellet.

Det här leder till att hela personalen säger upp sig.

Krisen blir ännu mer akut genom att Blom får veta, att hans pengar nu är slut. I det läget måste familjen själv ta över driften av hotellet: pappa blir inte bara direktör utan också receptionist och portier, fru Blom tar över köket, sonen blir kypare och dottern servitris. Med lite påhittighet så går det, men den som sen får snurr på verksamheten igen är den återvändande portiern, Svensson (Eric Abrahamsson). Denne räddar också hotellrörelsen ekonomiskt genom att gå in med pengar. Allt det här gör han för att han har blivit betuttad i dottern Blom, som han mycket riktigt får i filmens happy end.

Filmen innehåller också ganska många musikinslag, där Åke Söderblom får möjlighet att visa sina talanger på piano.

Melodikrysset nummer 23 2014

Det tog en stund innan poletten föll ner och jag begrep att det var Justin Timberlake Bieber som sjöng ”Rollercoaster” – han hör inte till de artister jag brukar lyssna på, men jag känner förstås till honom.

Snäppet svårare i dag (för mig alltså) var det faktiskt att identifiera Sibel. Hennes ”Stop” från Melodifestivalen 2010, som jag bevisligen lyssnade på, har helt uppenbart inte satt några spår i mitt musikminne.

Petra Nielsen minns jag däremot från Melodifestivalen 2004, främst för hennes kuriösa uttal, ”Tängo, tängo”.

Per Gessle är en artist, vars skivor jag aldrig har köpt. Likafullt är han hyggligt lätt att känna igen. I dag hörde vi honom i ”En sten vid en sjö i en skog”.

Då står mig den taubeska naturromantiken närmare. I dag spelades Evert Taubes ”Sjösala vals”, där han besjunger Orrberget. Vill ni ha hela texten, finns den under Kulturspegeln, Sångtexter.

Naturromantik, fast från en helt annan landsända, hittar man också i Wilhelm Peterson Bergers ”Frösöblomster”.

I dag verkade det faktiskt som att Anders Eldeman över huvud taget vädjade till makterna om mer sommar och sol.

Han spelade ”Sol” med Anders Eriksson ur ”Alla ska bada”.

Och så lät han Ane Brun (på hyllningsskivan till bröderna Gärdestad) sjunga ”Ge en sol”. Ane Brun har jag förresten hört live, i regi av norska ambassaden i Stockholm.

Som läsarna av denna blogg vet, ser jag och skriver ofta om film. I dag bjöds vi på musik ur två filmklassiker.

Den första av dem, ”En fattig trubadur”, är svensk och har gjorts i olika versioner, dels av Edvard Persson i ”Vart hjärta har sin saga”, dels senare av Cornelis Vreeswijk.

Temat ur ”High Noon” från 1952 (på svenska ”Sheriffen”) sjöngs av Tex Ritter.

Politik är Eldeman försiktig med i sitt kryss, men i dag lät han en forn göteborgsradikal sjunga om företagsdemokrati. I Karl Gerhards – en annan radikals – original var temat ”Idel ädel adel”.

En annan uddig samhällsskildrare är Magnus Uggla, men hans texter är mer allmänt satiriska än uttalat politiska. I dag var hans budskap ”Jag dansar aldrig nykter”, vilket enligt Eldeman kunde ha sin grund i att han dess förinnan måste ha besökt en bar.

Och sen, när spriten har gått in och vettet ut, händer det ju en del att de med Rally börjar skråla ”Ska vi byta fruar med varann?”.

Fast i Hans Alfredsons original, avsedd för barn, var ju budskapet oskyldigare: Ska vi byta grejer med varann? Alfredsonversionen ville Eldeman ha i singularis, grej.

Bitvis roande pilsnerfilm – men det är ju inte pilsner de dricker!

Weyler Hildebrands (regi) ”Pensionat Paradiset” (1937) med manus av Robert Wahlberg och Artur Enell brukar ses som sinnebilden för begreppet pilsnerfilm – men så mycket pilsner dricks där ju inte, snarare då andra starkvaror. När Julle Bergström (Thor Modén) har sjungit ”En äkta mexikanare” i en scen, där han har låtsats vara operasångaren Don Carlos, förklarar han inför pensionatsgästerna, att medlet för att få bra sångröst är hojtarolja, och på frågan var man kan få tag på det svarar han ”På Systembolaget”, med tillägget att man då bör fråga efter Kron.

Starkare varor än pilsner förekommer också till exempel i scenen, där pigan Lotta (Marita Marke) under syarbete använder sig av fästmannen och skräddarlärlingen Nisse (Nils Ericson) som provdocka med peruk och allt och Nisse sedan blir uppvaktad av sol-och-våraren och tjuven Kihlman (Arthur Fischer), här opererande under namnet baron de Planche.

Tidens kritiker, framför allt Carl Björkman i Dagens Nyheter, var inte nådiga mot den här filmen. Bland det som Björkman nämnde fanns mängden av slapstickartade detaljer, som fanns inlagda i filmhandlingen: pensionatsgästerna och deras beteende (adelsdam med taxeringkalender, barn som inte kan hålla tätt, någon som nyser i väg det som serveras på smörgåsbordet, skokräm i stället för solkräm, Nisses erövring, iförd dambaddräkt med ballonger som bröst, av simborgarmärket, då ena ”bröstet” exploderar, när nålmärket ska fästas där). Mycket är ganska plumpt men ett och annat också pricksäkert, som fröken Cronbloms (Lili Ziedner) kommentar om den just anlända morgontidningen: ”Det var rysligt vad få döda det var i dag då!”.

Carl Björkman kallade den här filmen för ”ett verkligt koncentrat av svensk tarvlighet och enfald”, men det är ändå att ta i. Själv har jag inte några större svårigheter att skratta åt de flesta farsinslagen. För egen del har jag svårare med bristen på normal realism, sådant som att innehavarinnan av pensionatet, Elvira Pettersson (Julia Caesar) inte skulle känna igen den närboende skräddaren Julle Bergström, när han en natt besöker pensionatet för att dra ur sladden till det strykjärn hans syster, pigan Lotta, har glömt på, och då – när han blir upptäckt – låtsas vara Don Carlos från Argentina.

Jag skulle naturligtvis kunna återberätta hela den snåriga farshandlingen, men jag nöjer mig med att avslöja vad som händer mot filmens slut. Lotta och Nisse får varann, så också Elsa Petterssons dotter Margit (Greta Ericson) och Margits älskade ingenjör och racerbåtsförare Erik Karlsson (Folke Helleberg), det senare efter det att den av mamma Elsa förordade Kihlman har avslöjats som en simpel tjuv. Kihlman försöker fly i en racerbåt men besegras ombord i ett rejält filmslagsmål av Julle. Erik belönas med en stor summa pengar av den riktige Don Carlos (Carl Hagman), som nu har dykt upp.

Även Julle åker dit, på äktenskap med Elsa.

Allt det här hindrar inte, att det mesta i den här filmen görs med mycket gott humör och av rutinerade skådespelare. Nämnas bör också, att filmen innehåller ganska många sång- och musikinslag, och att man i småroller ser några mycket kända skådespelare och sångare som Sigge Fürst, John Botvid och Calle Reinholdz.

Den amerikanska mardrömmen

Charles Laughtons film ”Trasdockan” (”The Night of the Hunter”, 1955) fick inte det erkännande den förtjänar när den gick upp på biograferna, varken i USA eller här i Sverige, men senare har den – med all rätt – kommit att räknas in bland filmklassikerna. Charles Laughton och James Agee baserade sitt filmmanus på en bästsäljande roman med samma namn av Davis Grubb (1953), på svenska kallad ”Nattens onda ögon” (1955). Handlingen i den här historien är förlagd till depressionseran.

Men det är filmversionen, i Laughtons regi och med fantastiskt svart-vitt foto av Stanley Cortez, som är ett mästerverk. Den pendlar mellan skenbar idyll och en nervslitande expressionism med rekvisita hämtad från skräckromantikens mörkaste skrymslen. Kameraåkningarna mellan de gulliga djur barnen i filmen passerar under sin båtfärd på floden och deras egen förföljare, Döden på sin vita häst, hör till det otäckaste som har visats på film.

Den familj Harper som står i centrum för handlingen är white trash. Pappan, Ben (Peter Graves), begår rånmord men lyckas innan han grips överlämna de 10.000 dollar han har tillskansat sig, till sonen, John (Billy Chapin), som hittar ett gömställe i lillasyster Pearls (Sally Jane Bruce) trasdocka. Sonen får stränga order av pappan om att inte yppa att han vet något om var pengarna finns. Alltså berättar John inget ens för mamman i familjen, Willa Harper (Shelley Winters).

Men strax efter att det här händer grips pappan av polisen, sätts i fängelse och döms att hängas för rånmord. Hans familj där hemma drabbas dubbelt. Barnen får också sona för faderns dåd – de andra barnen i skolan hånar och plågar dem genom att sjunga ”Hing. Hang. Hung. See what the hangman done.”

I fängelset har pappan uppenbarligen undsluppit sig något som väcker cellkamratens intresse: Tydligen finns det en stor summa rånpengar undanstoppade någonstans därhemma. Cellkamraten Harry Powell (mästerligt och otäckt spelad av Robert Mitchum), är, trots att han är pastor, inte Guds bästa barn han heller – men han sitter inne för det betydligt mindre allvarliga brottet bilstöld och släpps så småningom ut. Fast några skrupler har han inte, så han föresätter sig att spåra de undangömda pengarna och själv lägga rabarber på dem. Människor han möter på sin väg bländar han med en blandning av skenhelighet och teatraliska trick: på hans händer finns tatuerade LOVE respektive HATE.

När han börjar slå sina lovar runt det som återstår av familjen Harper, introduceras han genom att hans skrämmande skugga genom fönstret tränger in i barnens sovrum.

Men det är mot modern han sätter in en stöt genom att bruka en kombination av gudlighet och manlig charm, och snart har änkan med sina två barn fallit till föga och gift sig med honom. Pastor Powell visar sig inte vara ett dugg intresserad av den äktenskapliga sängen men desto mer av vad barnen kan tänkas veta om var deras pappa har gömt rånpengarna. Så när han har konstaterat, att Willa uppenbarligen inte vet något av nytta och dessutom börjar bli varse vad han utsätter barnen för, mördar han henne en natt och förankrar kroppen i floden.

Vi får se vad som har hänt genom en fiskande grannes ögon: Han ser henne där nere i vattnet med håret vajande som sjögräs – men blir rädd för att han, alltför ofta en fyllbult, själv ska bli anklagad för mordet, så han säger inget till någon.

Pastorn iscensätter en historia om att hustrun har rymt – hennes avskedsbrev har han tyvärr bränt.

Nu är barnen i styvpappans våld och alltså mycket illa ute. Till slut tvingar pastorn John att erkänna att pengarna finns, men John slår i pastorn att de finns nedgrävda nere i källaren. Och just när pastorn har konstaterat, att detta är omöjligt med det golv som finns där, springer John och systern ut och låser dörren. Fast nu är goda råd dyra. John och Pearl springer ner till familjens roddbåt nere vid floden och lyckas få ut den, med sig och systern i, ögonblicket innan pastorn hinner fånga in dem.

Och så börjar en nattlig flodfärd med målet att hitta den som de tror förrymda mamman. Men efter dem följer längs stranden deras förföljare på hästryggen, som en ond demon.

De klarar sig rätt länge: sover över i en höloge men flyter i land med ekan i en vassrugge där de blir upptäckta och haffade av en barsk tant. Hon (Lilian Gish) driver ett religiöst barnhem för föräldralösa och övergivna barn, så efter ett kort förhör med barnen blir dessa skrubbade rena, får rena och hela kläder och förstås mat – och så får de stanna i det här barnhemmet. Rachel Cooper, som barnhemsföreståndarinnan heter, är en förståndig kvinna och får ur barnen tillräckligt för att förstå att den där pastorn hör till Satans anhang, så när han trots hot och varningar återkommer en andra gång, skadskjuter hon honom helt sonika med det gevär hon har och också kan hantera.

Polisen kommer och tar hand om pastorn – vid det här laget har man hittat mamma Willas lik i floden och jagar Powell som mördaren.

Powell jagas nu själv också av en mordlysten lynchmobb. Polisen hinner dock frakta undan honom – men konstaterar att han för den skull inte kommer undan. Det här är bödelns, inte mobbens jobb.

Lite för mycket idyll blir det sen i filmens slut, när barnen firar jul i Rachels barnhem.

Melodikrysset nummer 22 2014

Jag är i Öregrund igen. Det har regnat, men regnet är på upphällningen. Och hur som helst mår trädgården bra av en rotblöta.

Men det bästa av allt: datorn är tillbaka efter uppgradering och genomgång.

Faktiskt behövde jag den ändå inte särskilt mycket under knåpandet med dagens melodikryss – det mesta klarade jag spontant även i de fall, där artist/musik inte hör till mina egna favoriter.

Det senare gäller till exempel Lady Gaga och ”Applause”.

Jag är inte pryd, men en mer eller mindre sexistisk exponering av en sångerska – ännu mer påtaglig i fråga om Miley Cyrus, i dag med ”Wrecking Ball” – stör mig. Henne hade jag kanske inte lagt märke till, och det är väl poängen med det här, om jag inte hade sett utmanande bilder av henne i media.

Fast det här att låta utommusikaliska kvalitéer bära upp en skivartist är ju inget nytt. Ingen med Varg-Olles (Olle Nygren i speedwayklubben Vargarna) brist på sångröst skulle naturligtvis ha fått göra en skiva, om den inte hade sålt på ”artistens” namn. ”Här går det undan i svängarna” hette eländet.

Andra kan ju däremot både sjunga och skriva hörvärda låtar, vilket inte betyder, att allt de gör är omistligt. Lasse Berghagen och ”Låt mig få ge dig min sång” är exempel på det här.

Flertalet skiv- och sångartister strävar dock på, ibland på rutin, ibland med hits som resultat.

En som ofta lyckas är Mauro Scocco, vars ”Sarah” kan tjäna som exempel.

”Hvis du forstod” är kanske inte lika bra, men Sanne Salomonsen vill jag ändå räkna in i den här skaran.

Som mina läsare vet, uppskattar jag långt ifrån allt som framförs i Melodifestivalen, men ”Underbart”, i original med Kalle Moraeus och Orsa spelmän, i dag i en orgelversion, är en sån där låt som har en chans att leva kvar länge.

I mina yngre dar spelades ofta även äldre schlager, sådana med kanske ett par årtionden på nacken, relativt ofta i radio, och det gör att jag genast känner igen ”I en grönmålad båt”, när jag hör den i Melodikrysset, och också vet att det man gör där är ror.

Owe Thörnqvists ”Rumba i Engelska parken” känner jag igen av samma skäl, även om jag senare både har besökt Engelska parken i Uppsala och lärt känna Owe Thörnqvist personligen.

Min personliga musiksmak rör sig inom mycket vida gränser.

Jag gillar Guns ’N Roses i ”Paradise City”.

Jag älskar ”Lascia ch’io pianga” ur ”Rinaldo” av Georg Friedrich Händel, inte bara för att den förekom i den av mig beundrade Bo Widerbergs film ”Lust och fägring stor”.

Och Evert Taube hör till mina eviga favoriter. ”Oxdragarsång”, där han färdas med fyra ton på kärran, hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Nu ska jag ta en extra kopp kaffe. Kokkaffe – jag hällde en gammaldags TV-kanna full tidigt i morse.

Melodikrysset nummer 21 2014

Några undrar kanske vart ja har tagit vägen.

Nå, visserligen har jag en inflammerad fot som värker, men jag är inte död än, och jag ska till min husläkare i morgon.

Nej, i förra veckan bodde jag i sommarhuset i Öregrund och fick då också dit en reparatör från den firma vi har köpt vår dator där av. Han vidtog en del åtgärder men ville sen ta datorn med sig till firman i Östhammar, fast sen visade det sig, att allt inte kunde göras färdigt till fredag eftermiddag, som jag hade angett som nödvändig leveranstid. Så jag blev datorlös fredag, lördag och söndag (och kom i stället överens om hemleverans och installation fredag i den här veckan, (då jag kan åka ut till huset i Öregrund igen).

Den tid jag på söndag kväll fick i lägenheten i Uppsala använde jag till att först gå och rösta i EU-valet och sen se valvakan under resten av kvällen. Jag kommer att skriva om utfallet i EU-valet också, utförligt och separat.

Melodikrysset lyssnade jag på och löste i vanlig ordning på lördagsmorgonen, men jag kunder alltså av angivna skäl inte lägga ut mitt vanliga lördagskåseri om krysset. Lite av en utmaning var det att lösa krysset helt utan hjälpmedel, främst internet, men det gick.

Svaret på allra sista frågan, den som illustrerades med ”Another Saturday Night”, Andreas, gissade jag mig till, eftersom jag hade varannan bokstav, men jag hade egentligen ingen aning om vilken Andreas det handlade om. Nu när jag åter är i Uppsala och har tillgång till en dator, tar jag reda på att den som sjöng heter Andreas Weise – men hans existens har jag inte ens noterat tidigare.

Det är ju som bekant inte all populärmusik som finner nåd inför mina öron, men jag tar till mig både yngre och äldre sådan, när jag tycket att det finns skäl.

E-type – Martin Eriksson – är inte alls oäven i ”Back 2 Life”.

Och värre har jag hört i dansbandsgenren än Schytts gamla hit ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar”.

Å andra sidan var inte allt glimmande guld heller i melodifestivalerna förr i världen. 1969 blev Sten Nilsson, också han känd från dansbandsvärlden, trea med den ganska intetsägande ”Gång på gång” – här hjälpte det inte med draghjälp från den rutinerade Mats Olsson.

Å tredje sidan är inte allt ABBA och Benny Andersson har gjort guld det heller. ”The Piper” hör väl inte till deras bästa skapelser.

Nästan utmanande av Anders Eldeman var det att spela ”Champagnegaloppen” ytterligare en gång. Fast den här gången efterlyste han varken kompositören eller dennes hemland utan det alternativord tyskarna använder för drycken i titeln, nämligen sekt.

Evert Taube förekommer ju mycket ofta i krysset, men där finns det mycket att välja på. Rönnerdahl förekommer i några av Taubes visor, och det vi hörde i det här fallet var ”Sjösalavår”.

En annan gammal favorit är Bo Setterlinds text ”Du är den ende”, som sen fortsätter med ”som”. Vi minns den med Lill Lindfors, men här hörde vi en instrumentalversion med Ernie Englund.

Jag har alla James Bond-filmerna, numera i box, således också ”A View To a Kill”, på svenska ”Levande måltavla”. För musiken i filmen står Duran Duran.

Däremot har jag aldrig sett ”Dirty Dancing”, detta trots att jag uppmanades till det av kompisar, när filmen gick upp på de svenska biograferna.

Sen är det kvar två musikaliska favoriter att redovisa.

Redan i mycket unga år kom jag i kontakt med Povel Ramels musik. Till det bidrog bland annat min äldre och nu döda kusin Kreete, som efter att ha kraschat några av bröderna Nordins stenkakor i mitt första riktiga hem här i Sverige, i Juniskär utanför Sundsvall, köpte några nya, då mycket populära. En av dem var Ramels ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”. Den spelade vi om och om igen på nordinarnas vevgrammofon, uppställd på golvet på den öppna verandan mot vägen.

En annan favorit, från sextiotalet och framåt, var Cornelis Vreeswijk. Hans ”Jag hade en gång en båt, med segel och mast och köl” – i original ”Sloop John B” eller ”Wreck John B” och insjungen av bland andra The Weavers, The Kingston Trio och The Beach Boys – hittar du texten till ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Med bästa hälsningar från Wreck Enn K.

Melodikrysset nummer 20 2014

I dag har jag haft en pestig morgon. Jag var uppe tidigt och hann också utöver morgontoalett och frukost med att använda datorn redan före Melodikrysset: Jag påbörjade min sedvanliga läsning av grannländernas tidningar, den som jag har som främsta bas för mina bloggrapporter om nordisk politik. När jag i dag var inne på en åländsk tidnings hemsida, låste sig plötsligt alla datorns funktioner – det gick inte ens att stänga av den här hemsidan utan att stänga av hela datorn.

Och när jag sen startade om den, var det plötsligt helt kört. Upp kom en instruktionssida, vars samtliga rekommenderade råd jag provade gång på gång men utan resultat. Så jag stängde av fanskapet och löste Melodikrysset utan några som helst hjälpmedel – se resultatet nedan. När jag sen satte i gång datorn igen, för jag vet inte hur mångte gången, hände plötsligt något, vad jag förstår av sig själv. Datorn påbörjade en lång och vidlyftig kontrollprocedur, vars komponenter rullade förbi på skärmen.

Och vips – när det här var klart, fungerade datorn igen.

Under tiden hade hustrun ringt till det dataföretag i Östhammar, som har levererat datorn, och eftersom vi inte har bil, lovade de skicka en tekniker på måndag. Nå, han är välkommen i alla fall. Då får han ändå göra en översyn, installera nödvändiga uppdateringar och så vidare.

Själva krysslösandet gick bra även utan datorn som hjälpmdel, men jag kunde ju inte lägga ut min lösning.

Det var egentligen bara två frågor, som vållade mig lite huvudbry.

Den ena var den låt som Tommy Körberg sjöng på svenska i en enligt Anders Eldeman ganska annorlunda svensk version. Jag är i och för sig inte särskilt bekant heller med den svenska versionen, ”En som du”, men ordet druva verkade stämma in på vad som i den engelska versionen behövdes för att producera något annat, nämligen vin. Den låt vi hörde som illustration kan ha varit ”Red Red Wine”.

Den andra var en melodi, spelad på ett sätt som gjorde identifieringen svår. Den enda saknade bokstaven, mittenbokstaven, pekar mot att det vi hörde var ”Ute blåser sommarvind”.

Dagens ploj får man väl kalla Eldemans infall att på norska nationaldagen spela den danska nationalsången ”Det er et yndigt land”.

Mer geografi: Till Egypten förde oss Agatha Christie i ”Döden på Nilen”, filmad ett par gånger, i det här fallet med Peter Ustinov i rollen som Poirot.

Ytterligare ett par filmer förekom i krysset, fast svenska.

Edvard Persson förekom också i annan filmmiljö än Skåne. I dag fick vi ett smakprov ur ”Sol över Klara” från 1942.

Och så fick vi höra Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Sommarsång” ur ”På rymmen med Pippi Långstrump”, där ett av namnen i hennes långa radda av namn, Rullgardina, skulle ge oss ordet rullgardin.

Annars spände musiken i det här krysset över vida fält.

Den första låt som spelades var ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång”, på sin tid en långkörare med Lena Andersson. Den svenska texten skrevs av Stikkan Andersson, men jag har i mina hyllor många skivor med den kanadensisk-indianska upphovskvinnan Buffy Sainte-Marie.

Jag kan ju inte med bästa vilja hävda, att Anton Ewald och hans bidrag i Melodifestivalen 2012 når upp till den klassen.

Själv föredrar jag då ”Mama Mia” med Darin.

Men den nostalgitripp Per-Martin Hamberg med Gunnar Wiklunds hjälp bjöd på 1959, ”Nu tändas åter ljuset i vår lilla stad”, ligger mitt hjärta ännu närmare.

Och svensk-nationalist är jag heller inte.

Det yttrar sig både i att jag gillar artister som Céline Dion, i dag i ”Water And Flame”, och i att jag gärna hör svenska tolkningar av utländska låtar, som i dag ”Delilah” exekverad av Loa Falkman.

Och mitt hjärta slår solidariskt för förtryckta och fattiga, var de än finns i världen. Jag har mycket kritiskt att säga om USA, men jag håller Michael Jackson och Lionel Richie högt för ”We Are the World” i galan ”USA For Africa”.

Fast musik måste inte vara skriven i vår tid för att vara lysande. I dag illustrerades detta av ett stycke ur ”Trollflöjten”, signerad Wolfgang Amadeus Mozart.

Nu ska jag gå ut och handla inför kvällen. Och äntligen är vädret sommarvarmt. Utanför fönstret ser jag körsbärsträdens vita blomskyar och i rabatterna tulpaner samt påsk- och pingstliljor.