Melodikrysset nummer 23 2016

Jag är i tidsnöd, så den allra sista frågan skulle jag ha behövt göra fler nätsökningar på, eftersom jag inte har sett filmen, vars namn tydligen är ”Arthur”.

Och den där låten, som jag tror hette ”Sentimental”, sjöngs väl av Julio Iglesias.

Brolle var det som sjöng ”Peggy Sue” av Buddy Holly, men jag har för egen del aldrig sett Buddy Holly-musikalen.

Resten var lätt som en plätt, även om jag tyckte att karaokeversionen av ”Avundsjuk”, Nanne Grönvalls hit från 1998, närmast var ett mordförsök på originalet.

Men alternativa versioner är ju en av Anders Eldemans specialiteter. Ett exempel i dagens kryss var att spela ”I natt jag drömde” på samiska. Men själklart kände jag igen den. Jag har ju med den i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”.

I den fanns för övrigt ytterligare en av de i dag spelade låtarna med, ”Den vackraste visan om kärleken”, skriven av Ture Nerman och tonsatt av Lille Bror Söderlundh.

Arja Sajonmaa har jag det mesta av i min privata skivsamling, däribland hennes Mikis Theodorakis-inspelningar, till exempel ”Margarita Margaro”.

Och Povel Ramel tror jag jag har allt av som finns utgivet på skiva. Så varför skulle jag inte känna igen en så pass vanlig ramelskapelse som ”Det är de små, små detaljerna som gör det”. I den spelar ett ur en viktig roll.

Som de som regelbundet läser mig säkert förstår, hör Nat King Cole till den sortens artister som jag uppskattar. I dag fick han starta krysset med ”The Lazy Hazy Crazy Days of Summer”.

Bland de sommarsånger jag lärde mig redan i småskolan fanns ”Sommarvandring”, ofta också benämnd efter sin första rad, ”Röda stugor tåga vi förbi”. Fast i dag ville Eldeman modernisera ”tåga” till ”tågar”.

Men tro nu för den skull inte att jag musikaliskt sitter fast i forntiden. I dag lyssnade jag till exempel också gärna på R.E.M. (som i krysset skulle skrivas REM), och då inte bara på grund av låttiteln som jag sympatiserar med, ”Loosing My Religion”.

Och så går vi i mål med en faktiskt väldigt fin insjungning av ”Jag och min far”, gjord av Olle Ljungström. Det blir tomt efter honom.

Här i huset blir det också strax tomt – hustrun och jag åker till S-föreningens sommaravslutning hos Jimmy och Margareta Mattsson i deras sommarhus på Gräsö.

När moralen styrs av pengar

Stanley Kubrick baserade sin film ”Barry Lyndon” (1975) på William Thackerays roman från 1844, ”Den välborne Barry Lyndons memoarer”.

Den här historien utspelar sig redan under 1700-talet, då Irland var en del av Storbritannien och fenomen som IRA inte ens var påtänkta. Att den här historiens irländske huvudperson, Redmond Barry (i filmen spelad av Ryan O’Neill), fogar sig för överheten står alltså inte i konflikt med det vi genom mycket senare sånger och berättelser om uppror förknippar med den gröna ön.

En av Stanley Kubricks kännemärken som regissör är hans skepsis mot det meningsfulla med krig, och ett av credona i den här historien är att det dess värre inte verkar göra någon större skillnad, vilket lands eller furstes armé man råkar hamna i.

Redmond Barry startar sin bana som tillbedjare av en ung dam, som dess värre bedrar honom och väljer en annan. Och när han felaktigt tror att han har undanröjt konkurrenten och därför måste fly, råkar han ut för stråtrövare som tar hans pengar, så för att kunna förtjäna sitt levebröd (och samtidigt gömma sig i uniform) tar han värvning.

Sen följer en militär odyssé på den europeiska kontinenten, enligt min mening för lång, även om det här utspelar sig under det så kallade sjuårskriget – filmen är drygt tre timmar lång. I det nämnda kriget befann sig Storbritannien, Hannover och Preussen på samma sida, vilket förklarar, att Barry, när han iförd brittisk uniform håller sig undan tjänst i det egna landets förband, lite av en slump i stället tillsammans med hopsamlat slödder hamnar i den preussiska armén.

Hur som helst: på den preussiska sidan begriper man att Barry med sina kunskaper i engelska skulle kunna användas för att avslöja den professionelle spelaren Chevalier de Balibari (Patrick Magee) som spion, möjligen för Österrike, så Barry söker och får platsen som dennes betjänt. Tämligen omgående bekänner han sitt uppdrag för de Balibari, och sedan rapporterar han bara ganska oskyldiga och vardagliga saker till sina uppdragsgivare. Medan det här falskspelet pågår, lär han sig fingerfärdigt spelfusk med inslag av otillbörlig information av sin nye arbetsgivare. Det här pågår tills den senare blir utvisad ur Preussen.

De båda vännerna fortsätter sin kortspelsfuskturné, men Barry vill komma längre i livet, så i samband med ett besök i Spa i Belgien börjar han kurtisera en rik countess of Lyndon (Marisa Berenson). Hennes man, Sir Charles Lyndon (Frank Middlemass) har bräcklig hälsa och dör mycket påpassligt, så han gifter sig med änkan och blir själv Barry Lyndon.

Haken, bortsett från att vår irländske uppkomling egentligen aldrig älskar sin hustru, är att hon från sitt förra äktenskap har den tioårige sonen Bryan Patrick (Dominic Savage), som besitter en ungdomlig uppkäftighet, som av husets nye herre bemöts med våld, alltså stryk.

Och medan han som nu är husets herre slösar bort allt mer av familjens tillgångar, bland annat på att få den här adelsfamiljens normala umgänge samt även hovet att lyfta in honom i sin krets, är sonen i huset under en lång period fördriven från sitt hem. Kvinnan Barry har gift sig med dränker resterna av sitt liv i alkohol.

Allt det här ändar i att den unge rebellen utmanar den som har tagit över hans hem och hans mor på duell, och trots att han helt uppenbart är skräckslagen inför det här väpnade mötet, slutar detta med att Barry Lyndon fälls, allvarligt skadad i benet, som amputeras.

Under tiden tar unge herrn kommandot över slottet, rehabiliterar mamman så gott det går och lyckas göra upp med de nu många och mot styvpappan vid det här laget fientliga kreditorerna.

Han söker upp sin styvfar på sjukhuset och ger honom ett erbjudande och ett ultimatum: Han kommer att få 500 guineas per år på villkor att han ger sig i väg utomlands och stannar där för gott – skulle han inte göra det, får han inga mer pengar. Och den besegrade Barry går med på det här.

Melodikrysset nummer 22 2016

Hustrun och jag såg på film i går – Stanley Kubrick’s ”Barry Lyndon” på video – så det blev lite sent, men upp kom jag ändå i tid för Melodikrysset.

Jag gillar och samlar på film, och jag har också mängder av barnfilmer, faktiskt inte bara för barnbarnens skull. Bland barnfilmerna finns förstås ”Emil i Lönneberga”, så varför skulle jag inte genast känna igen en sång som handlar om Ida och Emil, även om den som i dag spelas instrumentalt av Malmö symfoniorkester?

Det luriga med Bamses dunderhits är att texten handlar om något annat än den lånade melodins originaltext gjorde. Förlagan till dagens dunderhit var förstås Sareks ”Genom eld och vatten” i Melodifestivalen 2003.

Den andra av de två manliga skådespelare som efterlystes var Rolf Lassgård – jag tar honom först, därför att också han sjöng en låt för barn, ”Kommissarie Tax”. Den andre sångaren, Jarl Kulle, hade säkert de flesta lättare att känna igen på rösten. Jag har aldrig själv tidigare hört honom sjunga ”Jag är blott en man”, men jag såg och hörde honom tidigt på scen i ”My Fair Lady”.

På sextiotalet arbetade jag i tre omgångar som ledarskribent på numera nedlagda Örebro-Kuriren och bodde då också periodvis i Örebro. Dock har jag aldrig sett stadens revykung Hjalmar (Peter Flack) på scen; honom känner jag till via TV.

”O, min Carl Gustaf” känner jag förstås till som den sång som Kjerstin Dellert sjöng vid kungabröllopet 1976 – men jag vet också, att den stammar från en Emil Nordlander-revy 1901. Fast i dag hörde vi den i dragspelsversion.

Annars har ju Anders Eldeman sina favoriter, men till hans försvar ska sägas, att de inte alla hör hemma i samma tid eller genre.

Takida har alltså tidigare förekommit i krysset. Fast i dag fick vi höra ”Better” ur deras senaste album, ”A Perfect World”.

Och helt uppenbart har Eldeman en böjelse för Martin Stenmarck, vars ”Du tar mig tillbaks”, ett bidrag i årets Melodifestival, han spelade i dag.

Mer klös var det då i ”All That She Wants” med Ace of Base.

Till de lättaste uppgifterna i dag hörde väl att känna igen Rod Stewarts ”(I’m) Sailing” från 1970. Rod sjöng den förstås på engelska. Jag minns den här låten inte minst för att den vid en klassfest framfördes av Fredrik Karpmyr, klasskamrat till vår dotter Kerstin.

Därmed är vi ute på havet. I dag spelade Eldeman ”Gamla Nordsjön”, detta för att markera att Nordsjön inte är en sjö utan ett hav.

”Ta mig till havet” spelades i dag instrumentalt, men Peter Lundblad sjöng den med text 1986, och den texten har jag ett speciellt förhållande till, i dubbel bemärkelse. Min äldre kusin Kreete älskade den här sången, så en sonson sjöng den på hennes begravning. Och sen, när jag och Birgitta var på besök i Estland och också var i min forna hemby Juminda på en halvö ut i Finska viken, träffade vi där Kreetes söner, som var där för att uppfylla moderns sista önskan: att hennes aska skulle strös i havet utanför den by, där hennes och också mitt liv startade.

Vi avslutar i dag på samma tema, döden.

Bland minnena efter min egen också döde bror Matti finns en del skivor, bland dem den med Ainbusk Singers, där den nu likaledes döda Josefin Nilsson sjunger ”Älska mig som jag är”.

Döden, döden – ibland kommer den när man minst har anat det.

Det får vi leva med.

Kriget, som maskin för död och förintelse

Jag, med min personliga erfarenhet av krig och flyktingskap, har aldrig personligen haft en tanke på att bli vapenvägrare – det finns situationer då medborgarna måste vara beredda att värna sitt land med vapen i hand; dock finns det situationer då det bara återstår att fly. Fast det betyder inte, att det inte också i det egna försvaret skulle finnas officerare och soldater, som med fog skulle kunna anklagas för att ha en eller annan skruv lös.

Om detta handlar Stanley Kubricks (1928-1999) film ”Ärans väg” (”Paths of Glory”, 1957).

Kubrick växte upp i USA, men han kom att i stället börja göra film i Europa, och den här aktuella filmen utspelas under första världskriget med dess länge fastlåsta front mellan tyskar och fransmän. Fokus ligger på ett franskt förband med överste Dax (Kirk Douglas) som frontfigur.

Filmen, gjord i svart-vitt, skildrar realistiskt livet i skyttegravarna 1916: ett skitliv under ständig beskjutning från båda sidor, ingen sida lyckas egentligen bestående avancera, hopplösa patrulluppdrag under taggtrådsspärrarna och en bit in mot fiendeland.

Ut till denna yttersta frontlinje kommer divisionschefen, general Paul Mireau (George Macready), som bara har ett mål för ögonen, att den här franska stridsenheten ska göra en framryckning och inta den kulle tyskarna opererar från. Dax försöker argumentera emot men tvingas ge med sig, och tre man skickas som patrull under taggtrådshindren för att rekognosera. Den kommer inte så långt förrän den hejdas av eldgivning. Löjtnant Roget (Wayne Morris), försupen och feg, flyr fältet, och när korpral Paris (Ralph Meeker) tar sig fram till spanaren LeJeune (Kem Dibbs), visar det sig att han är dödad med en handgranat, av Roget i själva verket. Roget hävdar dock att LeJeune sköts med maskingevär när han råkade hosta.

Mireau står på sig om att kullen måste erövras från fienden, och delar av det här kompaniet följer Dax i ett fullkomligt meningslöst försök till framryckning, som ändar i att de som inte har dödats tar sig tillbaka till den egna skyttegraven. Fast en god del av manskapet har aldrig lyckats ta sig ur den, således inte följt order.

Mireau, som hade utlovat artilleristöd och förstärkning, försöker dölja sina egna misstag genom att gå till anfall. Det hela ändar i att tre man väljs ut för arkebusering på grund av feghet i fält: menige Arnaud (Joseph Turkel), menige Maurice Férol (Timothy Carey) och så den redan nämnde korpral Paris, utplockad av löjtnant Roget, som på det här sättet vill undanröja ett vittne till sitt eget svek.

Roget tvingas sedan att själv leda avrättningen av Paris och de andra. Överste Dax, som har åtagit sig försvaret men hindras i detta värv, tvingas se tre medsoldater, inte mer skyldiga än andra, bli offerlamm.

Dax ger ändå inte upp. Han lyckas vid ett cocktailparty få ett enskilt samtal med general Georges Broulard vid generalstaben (Adolph Menjou) och lägger bland annat av andra skriftligt intygade vittnesmål om att Mireau, med avsikten att få den franska anfallsstyrkan att avancera, beordade det egna batteriet att beskjuta den.

Broulard försöker köpa Dax’ lojalitet genom att erbjuda honom utnämning till general, men Dax vägrar med förakt. Vilket leder till att han och hans mannar åter beordras tjänstgöring ute vid fronten.

Men innan det sker ser vi Dax vänta och lyssna utanför en lokal, där mannarna för en stund dränker sina bekymmer i alkohol. In på scenen där släpas, livrädd, en kvinna, tysk sångerska visar det sig till den manliga franska publikens föraktfyllda jubel. Men sångerskan, för övrigt spelad av Kubricks hustru Susanne Christian, sjunger på sitt eget språk en sång om en soldatpojke. Och den franska soldatpublikens ögon tåras.

Cider med Rosie som TV-film

Den brittiske författaren Laurie Lee gav 1959 ut en självbiografisk roman med titeln ”Cider with Rosie”. Den gavs 1961 ut på svenska, på Bo Cavefors förlag och i översättning av Pelle Fritz-Crone och kallades då för ”Cider med Rosie”. Själv läste jag den när den 1970 gavs ut i pocket i samma förlags BOC-serien. Jag tyckte då att den var en utomordentlig roman och minns den fortfarande som sådan.

Nyligen visade Sveriges Television den senaste filmversionen av den, gjord 2015 av BBC One. Den är naturligtvis inte helt identisk med boken, men handling, miljö och agerande är desamma. Manusförfattare är Ben Vanstone, men han följer förstås hyggligt handlingen i bokoriginalet av Laurie Lee. Och regissören, Philippa Lowthorpe, har gjort ett på det hela taget mycket bra jobb.

Ett av problemen de som har gjort filmen har ställts inför är att Lees historia utspelas i olika tidsepoker, vilket förstås kräver, att de huvudagerande spelas av olika skådespelare i adekvat ålder. Laurie Lee själv, även med smeknamnet Loll, spelas sålunda av Georgie Smith och Archie Cox. Isabella Polkinghorne spelar Jo som ung och Maya Garber spelar henne som tonåring. Och titelns Rosie spelas av Libby Easton respektive Ruby Ashbourne Serkis. Det är den senare vi, och framför allt Loll, ser bada naken, och det är hon som med hjälp av en flaska cider får Loll att tappa hämningarna och våga sig på sitt livs första samlag (som dock inte visas i bild).

Filmen öppnar med en överlastad hästvagn, på väg med Loll och hans familj, mamma plus tre systrar och fyra bröder (delvis hans halvsyskon) till ett nytt ställe i byn Cotswolds i Slad, Gloucestershire. Det här äger rum mot slutet av första världskriget, och pappan i familjen är inkallad. Tiden markeras också med att barnen och en lite äldre syster ute i skogen hittar en kille som håller sig gömd. Han är desertör och efterlyst, och en av historiens tragedier är att han, när han sen fångas in av militär på skallgång, skiljs från den tjej som har hunnit bli kär i honom.

Annars får vi, steg för steg, lära känna människor och miljö, också skolan barnen går i.

I den familj som står i fokus för berättelsen hoppas modern ideligen men förgäves på besök av barnens pappa, vilka trots löften om motsatsen aldrig blir av. Till slut förstår vi som ser filmen att den här pappan och maken aldrig tänker återvända.

Lugnet och idyllen balanseras också av närvaron av två ständigt grälande gamla damer, Granny Trill och Granny Wallon.

Så småningom slår den nya tidens våg in också över den här lantliga idyllen. Flickorna blir vuxna och gifter sig, den så lockande och företagsamma Rosie dock inte med Loll, som drar vidare i livet.

Melodikrysset nummer 21 2016

Dagens kryss innehöll en del saker som inte riktigt hör hemma i min kunskapssfär, men jag löste det ändå utan större problem.

De för mig svåraste frågorna är ofta knutna till TV-serier, och särskilt såpor ser jag aldrig. Men i dagens avslutande fråga hade jag i båda fallen varannan bokstav, och den sista seriens namn kom jag efter läsaringripande på, ”En värld i krig”. Och sen kom jag så småningom på att det också fanns en annan engelsk TV-serie som hette ”I vår herres hage”.

För egen del ser jag hellre långfilmsklassiker, så till exempel i går kväll såg hustrun och jag i TV Stanley Kubricks ”Ärans väg”.

Men för att fortsätta på TV-linjen: ”Simpsons” har jag faktiskt aldrig sett något enda avsnitt av, men jag har förstås under bläddrande mellan kanalerna halkat in också på den, så jag vet, att huvudfiguren där heter Homer Simpson.

Walt Disney, bland annat ”Djungelboken”, har jag däremot i våra VHS- och DVD-hyllor, så det var inte särskilt svårt att bara med hjälp av begynnelsebokstaven räkna ut, att det som spelades handlade om elefanter. Det vi hörde var ”Överste Hathis marsch”.

Krysset öppnades med Eva Eastwood och ”Han är kung”. Redan där fick jag fundera lite, eftersom Eastwood inte hör till mina personliga favoriter.

Det gör inte Charlotte Perrelli heller, men hennes ”Hero” från Melodifestivalen 2008 kom jag åtminstone i håg.

Det sista gällde faktiskt också Katrina And the Waves, åtminstone deras ”Walking On Sunshine”.

Dolly Parton har jag till och med en del skivor med i min egen skivsamling, och det var heller inte våldsamt svårt att komma på, att den vi också skulle förknippa hennes ”I Will Always Love You” med var Whitney Houston.

Disco är inte riktigt min musik, men jag tycker faktiskt att det svänger bra om Donna Summer i ”Hot Stuff” från 1979.

Bobby Darin minns jag från mina yngre år, och hans ”Things”, senare en ännu större hit med Nancy Sinatra, är en sån där låt som fastnar i melodiminnet.

Och jag gillar också ”Walk On the Wild Side” med Lou Reed.

Leif Anderssons radioprogram med musik från swingepoken var under många år en av mina radiofavoriter, så visst mindes jag signaturen till hans ”Smoke Rings”, som här i krysset av någon anledning ska skrivas ”Smokerings”.

Och så avslutar jag dagens redovisning med Thorstein Bergmans fina ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, i dag spelad av Lars Roos.

Jag har träffat och lyssnat på Thorstein i olika sammanhang, bland annat under en socialdemokratisk partikongress, där han gjorde ett sångprogram. Han har under hela sitt liv verkat inom arbetarrörelsen, till och med varit anställd av ABF, och när arbetarrörelsens sångbok ”Tidens sångbok” försvann, gjorde han på nytt förlag en ny sådan sångbok, ”Den nya tidens sångbok”.

Jag gillar människor som aldrig ger upp.

Dagsutflykt som ändade med en bukett bondsyrener

Jag brukar samla ihop olika ärenden jag måste utföra i Uppsala och då och då göra en ärenderesa in till stan.

När det blev den här gången bestämdes av att jag lyckades få med mig fel rock när jag hade varit på kusinträff (på Birgittas sida) i lördags. Själv hanns jag upp på busstationen innan bussen till Öregrund hade avgått och anlände således rocklös till sommarvistet. Nå, ingen skada skedd till följd av detta; vi har haft sommarvärme.

Min egen rock fanns dock kvar hemma hos Kjell och Görel, värdparet till kusinträffen.

Så jag tog mejlkontakt med Kjell och aviserade så småningom mitt återtagande av rocken till tisdag efter lunch.

I förmiddags tog jag bussen till Uppsala och från busstationen taxi hem till Kjell, som väntade med rocken. Kunde också konstatera att vädret i Öregrund i morse var råkallt, medan det i Uppsala var full sommarvärme.

Sen fortsatte jag till vår lägenhet på Idrottsgatan, närmast för att jag och Birgitta här om kvällen såg en filmatisering av Laurie Lees ”Cider med Rosie”, en bok vi båda uppskattade, när vi läste den i början av 1970-talet. I bokhyllan hittade jag också samme författares ”Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon”, så jag tog med också den till Öregrund.

Sen gjorde jag övriga stadsärenden: var på banken och tog ut mer kontanter (jag är en obotlig kontantkund), lämnade in kemtvätt i Forumgallerian och gjorde genast av med en del av pengarna genom att köpa böcker i Lundeq i samma hus – det är Mors dag plus Annas födelsedag snart, och då kan ni förstå att jag inte kan berätta vad jag köpte.

Därefter var det dags att ta öregrundsbussen tillbaka till sommarvistet. Jag läste till att börja med Aftonbladet, men blev snart störd av en man som klev på bussen vid Gränby centrum. Han betedde sig som om han var otroligt berusad eller möjligen snarare drogad: verkade långa stunder prata i telefon utan att, vad jag kunde se, ha någon telefon, sökte kontakt med framför allt ensamma damer, gick omkring i bussen, stod i gången bredvid sin plats, klagade plötsligt över att han ine kände igen några och tydligen inte ens vägen till Alunda, dit han enligt biljettbeställningen var på väg. Hela resan till Alunda blev ett stycke absurd teater, detta utan att chauffören gjorde det minsta för att ingripa.

Väl hemma i vårt sommarhus möttes jag av Birgitta med en god middag, och på köksbordet stod en stor bukett blommande bondsyrener, årets första.

Melodikrysset nummer 20 2016

Jag är tillfälligt inne i stan, Uppsala, denna lördagsmorgon, men i kväll är jag åter tillbaka i Öregrund. Men var man lyssnar på och löser Melodikrysset gör ju detsamma.

Den enda riktigt svåra frågan för mig i dag var den alla sista, men jag klarade den med hjälp av alla hjälpbokstäver jag hade fått. Jag kände varken igen artisten eller visste vilket TV-program det vi hörde hade hämtats från. Två av fyra bokstäver ifyllda fick mig att förstå, att det vi hörde härstammade från Idol, som jag aldrig någonsin har sett, och när det gällde sångarens efternamn, hade jag varannan bokstav och gissade rätt på resten: Lindström. Och jo, när jag googlade, fann jag, att det fanns en Daniel Lindström, som 2004 vann tävlingen med ”Coming True”.

Helmut Lotti hör väl heller inte till mina idoler, men hans ”Caterina” minns jag.

Nå, Ronald Reagan har heller aldrig varit någon idol, i det fallet politisk, för mig, men det är klart att jag har kläm på USAs presidenter, i vart fall de presidenter som har varit verksamma under min egen livstid.

Lena Nyman har jag sett live på scen (och dessutom förstås på film), och jag har henne även på skiva. Bodil Malmsten har vi massor av böcker av i bokhyllorna, och henne har jag dessutom haft brevkontakt med; dessutom följde jag hennes blogg ända till dess att hon dog. Nå, i dag fick vi höra Lena sjunga Bodils ”Damen trött”.

Min musiksmak och mitt musiklyssnande styrs inte av åldersgränser, och jag gillar också Veronica Maggio, vars ”Välkommen in” spelades i dag. Den finns på CDn ”Satan i gatan”.

Men i den andra ändan av åldersskalan hittar vi en radiofavorit från förr, trumpetaren Arne Lambert, i dag med ”Oh, mein Papa”.

En kul, lite äldre inspelning inledde dagens kryss, ”Vi bor på landet” med Bröderna Djup, härstammade från TV-programmet ”Nygammalt” 1979.

I TV har jag också sett Dame Edna, som vi idag hörde i ”I Will Survive”.

Sist i dag en hel radda filmmusik.

Det mesta har jag själv upplevt i någon biosalong eller framför TV, men Ennio Morricone har ju skrivit musik till så många filmer, att jag inte minns ur vilken dagens exempel var hämtat. Någon som vet?

”Always Look On the Bright Side of the Life”, som sjöngs av Eric Idle, förekom i ”Life of Brian” (”Ett herrans liv”) 1979.

Och den trevliga ”Goodness Gracious Me” med Sophia Loren och Peter Sellers förekom i ”Miljonärskan” (”The Millionairess”) från 1960.

ABBAs ”Mamma Mia” har jag sett som scenföreställning på Broadway – däremot har jag aldrig sett filmversionen. Hur som helst, som ljudillustration hörde vi ”Lay All Your Love On Me”.

Kvar då att skriva om är en film från 1940, ”Swing it, magistern”, med Alice Babs. I dag fick vi ur den höra ”Regntunga skyar”.

Nu ska jag strax åka i väg till en kusinträff på Birgittas sida av familjen.

Melodikrysset nummer 18 2016

Sommarvärme redan i början av maj. Scillan blommar som vackrast i gräsmattan. Under de här förhållandena känns det helt rätt att få höra Lars Roos spela ”De sista ljuva åren”, annars mer känd i Lasse Stefanz’ version. Den här ljudillustrationen skulle leda oss till kryssvaret år.

Fast som en påminnelse om min höga ålder spelade ju Anders Eldeman också Beethovens ”Ödessymfonin”.

Men om jag ska ta också det som beredde mig lite huvudbry:

Will Smith, han som sjöng ”Switch”, kan jag inte påminna mig att jag har hört förut. Men när jag hade fått både inledningsbokstaven W och avslutningsbokstaven L i hans förnamn, var det ju lätt att gissa vad det skulle bli. Sen kombinerade jag det förmodade förnamnet med ledtrådarna hollywoodskådespelare och rapartist, och si, det blev Will Smith.

Det andra jag hade lite trubbel med var ”99 Luftballons”. Jag kom i håg melodin men mindes inte vem som sjöng den. Jo, Nena. Och de två bokstäver av fyra jag fick ut med hjälp av lodräta svar ledde mig till att siffrorna i titeln måste vara nior.

Det tredje jag fick grubbla över var en låt vi hörde i Lennart Palms version: ”Lilla fågel blå”, skapad av Staffan Hellstrand.

Något annat hade jag inte de här svårigheterna med.

För visst var det Little Jinder vi hörde i första delen av krysset, och det hon sjöng var tydligen ”Super 8″.

Ännu lättare var det att komma i håg Siw Malmkvists insjungning av Peter Himmelstrands ”Mamma är lik sin mamma”. Hon gjorde den 1968, och året därpå gjorde hon den tyska version vi fick höra i krysset, ”Frauen sind doch nur Frauen”.

Därmed är vi definitivt inne på ämnet låtar som slog. En annan sådan var ”We Are All the Winners” som Nick Borgen kom tvåa med i Melodifestivalen 1993.

Min personlig musiksmak är dock riktad åt annat håll, så Otis Redding finns i motsats till de två senast nämnda artisterna i min egen skivsamling. I dag spelade Eldeman ”Sittin’ On the Dock of the Bay”.

Tre frågor kvar, alla knutna till filmer.

Den första ljudillustrationen kom från Edvard Perssons film från 1936, ”Söder om landsvägen”.

Och de två övriga var hämtade ur utomordentliga barnfilmer.

Vi fick höra en instrumental version av ”Du käre lille snickerbo”, som är knuten till Emil i Lönneberga.

Och så spelade Art Garfunkel ”Bright Eyes”, som förekom i ”Den långa flykten”, som i sin tur byggde på Richard Adams’ bok från 1972. Läs den gärna! Det djur Eldeman efterlyste och som boken handlar om är kanin.

Själv ska jag avsluta morgonpasset med en extra kopp kokkaffe, en del av livet på landet.

Maria Gripes ”Skuggserien” som film

Maria Gripe (1923-2007) var en utomordentlig ungdomsförfattare – jag har skrivit uppskattande om flera av hennes böcker, inte minst om ”Tordyveln flyger i skymningen” (1978), som jag först hörde som en andlöst spännande radioföljetong redan 1976, då dramatiserad tillsammans med Kay Pollak.

Jag har publicerat recensioner både av den och av flera andra av Maria Gripes böcker.

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1983 (nummer 21, 18 december) publicerade jag som vanligt en barnbokskrönika, i det aktuella fallet med rubriken ”Böcker ur julklappssäcken”. Där hittar man, under mellanrubriken Tonår, bland annat följande:

”Att läsa Maria Gripes böcker är en ren njutning. Hennes ”Skuggan över stenbänken” (Bonniers, 1982) är inget undantag. Man sugs in i historien. Den är realistisk, detaljerad, vardagsnära och psykologiskt trovärdig, men där finns också – som så ofta hos Maria Gripe – ett stråk av overklighet och mystifikation. Året är 1911, och Maria Gripe skildrar både en småborgerlig familjs vardag och den omkringliggande fattigdomen. Men intresset fokuseras framför allt på Carolin, den gåtfulla nya jungfrun. Upplösningen, som i den här boken – i motsats till flera av hennes senare – är helt realistisk, ska vi inte avslöja.”

Det här var en kortrecension, och självfallet skulle det finnas mycket mer att tillägga – jag ska återkomma till detta, när jag övergår till att skriva om filmversionen, som omfattar ytterligare två av de sammanlagt fyra böcker, som ingår i den så kallade ”Skuggserien”. Utöver den redan nämnda boken utgörs den av

”…och de vita skuggorna i skogen” (1984)

”Skuggornas barn” (1986)

”Skuggömman” (1988)

Av de tre första böckerna i ”Skuggserien” gjorde Marianne Ahrne TV-serien ”Flickan vid stenbänken”, som visades 1989 i Sveriges Television. Hela serien, som är uppdelad i kortare TV-avsnitt är 4 timmar och 21 minuter lång, och den finns återutgiven i en box med två DVD-skivor. Jag har under två kvällar sett hela materialet, och det är Marianne Ahrnes filmversion – möjligen i olika avseenden inte helt trogen handlingen i Gripes böcker – jag nedan kommenterar. Observera att Ahrnes filmversion av tre av böckerna, ”Flickan vid stenbänken”, alltså har ett snarlikt men inte identiskt namn som första delen i bokserien men således även täcker de två följande böckerna i serien.

De viktigaste personerna vi får lära känna är de här:

En vinterkväll runt 1910 får en hyggligt välbeställd borgerlig familj i Stockholm besök av en flicka, Carolin (Anna Edlund), som söker tjänst som piga. I det hushåll hon kommer till finns tre barn, viktigast dottern Berta (Anna Björk), och så deras mamma (Lena T Hansson) och pappa (Bertil Lundén). Och så den barska hushållerskan Svea (Majlis Granlund), en konservativ dam som har som princip, att tjänstefolk ska veta sin plats.

Hon kommer mycket riktigt på att Carolin verkar ha någon som hon smygträffar på nätterna – en bror, Carl, visar det sig, men Carl är alltså egentligen Carolin och är således verkligen en flicka, om än en mycket pojkaktig sådan.

Genom farmors i familjen (Inga Landgrés) förmedling söker Carolin, nu som så ofta klädd som pojke och med namnet Carl) tillsammans med Berta plats på slottet Rosengåva (i själva verket Trolleholm nära Eslöv), där man söker ett par ungdomar som sällskap och assistenter åt husets egna ungdomar, Arild (Gerhard Hoberstorfer) och hans stumma syster Rosilda (Gaëlle Legrand), som tappade talförmågan när modern troddes ha dränkt sig och sen symboliskt begravdes. (Pappan är också försvunnen, utomlands.) De här syskonen har sedan aldrig lämnat slottet, och Rosilda kommunicerar genom att skriva i anteckningsböcker. Ungdomarna tas om hand av sin gamla barnsköterska Amalia (Anita Björk) och paret Axel (Hans Polster) och Vera Thorsson (Chatarina Larsson). Till den kusliga och klaustrofobiska stämningen på slottet bidrar också tre groteska gamla tjänare och kusken (Georg Årlin).

Ett hot, så småningom ett akut hot, mot den här miljön utgör Storråda (Viveca Lindfors), som, förutsatt att Arilds och Rosildas båda föräldrar kan förklaras vara döda, vill fördriva de andra och själv ta över gården.

Jag vill inte ge en alltför detaljerad skildring av upplösningen, men ett handgemäng slutar med att det utbryter eldsvåda i slottet, och under släckningen hittas och räddas i sista stunden den försvunna modern i huset, vilket leder till att Storråda måste ge sig i väg och till att Rosilda återfår talförmågan.

Den återfunna modern har hela tiden, vilket bland andra Axel hela tiden har vetat och de gästande barnen har börjat ana, gömt sig på den låsta och genom åren bevarade övervåningen.

Så långt handlingen och de medverkande.

Psykologin i det sist omnämnda, moderns övergivande av sina egna barn, antyds i filmen men blir aldrig riktigt psykologiskt övertygande.

Ett annat problem med den här långa och mångfacetterade berättelsen är att den innehåller så många olika spår. Farmodern till Carolin har lett flickan till att söka tjänst i den där stockholmsfamiljen, därför att hon tror att pappan i familjen är far även till Carolin – hon och Berta är alltså halvsyskon.

Farmodern leder också de båda halvsyskonen till Rosengåva, som också gömmer en hemlighet, som berör Carolin, det vill säga Carl. Och han förstår så småningom, när han en natt får syn på den förmodat döda modern till Arild och Rosilda, att hon måste vara även hans mor och han själv således vara ett halvsyskon till Arild och Rosilda.

Och eftersom Carolin under vistelsen på Rosengåva uppträder som pojke, Carl, blir den stumma systern Rosilda kär i honom (alltså henne), vilket Caroline ser ut att bejaka genom att kyssas med Rosilda. Brodern Arild, som också har känt erotisk dragning till Carl, ser senare Carl = Caroline – bada naken och fylls av vrede och motvilja.

Det är alltså inte bara tidens stora kvinnofråga (rösträtten) som diskuteras i den här bokserien utan också vår könsidentifikation och vad den innebär.

Men läs själva böckerna, och se gärna också filmatiseringen.