Serier och populärkultur i Aktuellt i politiken (s)

I ett svar på en kommentar av K-E Lindkvist om att jag förekom i serien ”Ratte”, skrev jag: Jo, visst var det jag, mycket porträttlikt tecknad av Ulf Jansson, som var förebilden till Uno Smock, redaktör för Slipsarbetarförbundets tidning Kravatt i politiken. Som redaktör för Aktuellt i politiken (s) fortsatte jag att manifestera mitt gamla serieintresse: Jag införde tre serier i tidningen, Quinos “Mafalda”, Jan Lööfs “Felix” och Rune Andréassons “Lille Rikard och hans katt” – mer om detta hittar du under Kulturspegeln, Serier.

Jag recenserade regelbundet seriealbum; till det ska jag återkomma. Magnus Knutsson och Charlie Norrman gästspelade med en tillfällig serie i julnumret (nummer 21) 1982, ”Konsert med våt båt”.

Dessutom publicerade vi och skrev regelbundet inte bara om erkända kulturyttringar utan också om deckare, TV-serier och annan populärkultur.

Jag medger gärna, att ett och annat av det jag skrev i detta och angränsande ämnen, framför allt då i den kåserande, personliga spalten på ledarsidan ”Det händer”, var provokativt. Jag ska ge er smakprov på det som gradvis retade upp en del vänner i KSF.

Följande , i Aktuellt i politiken (s) nummer 3 1979 (25 januari) tycker jag fint fångar upp den mix av högt och lågt som är jag:

DET
HÄNDER

…att jag, fridsamma människa, tappar behärskningen.

Den föbudsmentalitet och puritanism som finns i det här samhället (och även vårt parti) gör mig rosenrasande.

Jag har läst åtskilligt sen jag vid tre års ålder lärde mig läsa. Fridegård och Alibi-magasinet samtidigt och i en skön röra. Serietidningar och gamla Folket i Bild. Det pågår än: Per Olov Enquists ”Musikanternas uttåg” på tåget och Stein Riverton i sängen.

Jag läser böcker, bra böcker, ungefär en timme praktiskt taget varje kväll för ungarna, sex och nio år. Samtidigt ger jag dem massor av serietidningar – Spindelmannen, Bamse, Kalle Anka och andra – utan att för ett ögonblick tro att de tar skada.

Jag har ett filmstudioförflutet. Jag har också sett vartenda avsnitt av Familjen Macahan, och jag älskar att se Baretta och andra TV-deckare. Åsa-Nisse (som jag tycker är bottenlöst dålig) ser jag gärna med ungarna, och jag skulle inte drömma om att vilja förbjuda visningar i TV.

Sonen, sex år, fick flera saker i julklapp som nog skulle klara lekmiljörådets granskning. Dessutom fick han ett knallpulvergevär.

Jag gillar god och vällagad (och välkryddad!) mat. Och jag tycker att vi ska ha fler hamburgerbarer. (Gå på Clock! Den kedjan ägs av statliga SARA.)

Jag har aldrig i mitt liv rökt, inte ens tjuvrökt, men jag förstår inte den pågående förföljelsen av rökarna.

Jag tycker att de handelsanställda ska ha bra betalt och hyggliga villkor i övrigt. Men jag tycker att det finns legitima konsumentintressen som talar för kvälls- och söndagsöppet. (Jag tycker inte ens att det är skamligt att konsumera.)

Jag tycker att tandkrämens huvudsakliga uppgift är att göra rent tänder. Men jag tycker att femton tandkrämer med olika smak och färg hör till det som gör livet lite roligare. (Jag köper gärna färgat toalettpapper också.)

* Vad jag vill säja är följande. Jag är en mycket saktmodig reformist.

Men den dag det uppenbarar sig en allvarsam byråsekreterare från Statens Moralverk i mitt hem för att se till att jag lever ett sunt och riktigt liv, så ska jag köpa mig ett gevär. Ett riktigt!

Enn Kokk

***

På några punkter, dock långt ifrån alla, har jag senare tänkt om.

Min gränslösa förståelse för rökarna ovan har svängt i en mer restriktiv riktning.

Och jag köper numera miljövänligt toapapper.

***

Den här kolumnen fick en fortsättning i nummer 5 1979 (8 mars) av Aktuellt i politiken (s):

DET
HÄNDER

…att läsare hör av sig per brev eller telefon.

Det var till exempel roligt att få så många entusiastiska hejarop på temat ”Äntligen!” för Det händer i Aktuellt 3/1979. Den om förbudsraseriet ni vet.

Jag fick två arga brev och ett argt telefonsamtal också.

Den arge i telefonen frågade bland annat om jag gillade värderingarna i Kalle Anka.

Det gör jag inte, svarade jag sanningsenligt. Men att jag för den skull inte tycker att man ska förbjuda honom. (Dessutom tror jag att de föräldrar som försöker undanhålla barnen Disney åker på pumpen, förr eller senare. Disney vinner kampen.)

* Serier är ett intressant fenomen. Fortfarande finns det många som över huvud taget inte accepterar serier som en genre vid sidan om till exempel litteratur och film.

Men för många av oss som växte upp på femtitalet (när serietidningsvågen kom) är serier en självklar beståndsdel av tillvaron. Jag läser själv alla serier i Aftonbladet, Arbetarbladet och Dagens Nyheter. Jag känner fullt normala och intelligenta och välutbildade människor i trettiårsåldern som köper och läser Läderlappen. Det är säkert ingen tillfällighet att ett förlag (Carlsen/if) nu lanserar särskilda serieböcker för vuxna.

Serier (och till exempel TV-deckare) har, med sitt mycket bestämda formspråk och sina stränga regler, ganska många beröringspunkter med folksagorna. Superhjältarna (med sin akilleshäl), kampen mellan onda och goda, en viss typ av humor, upprepningstekniken – allt detta är gammal och samtidigt mycket levande mytologi.

Så långt har det gått att Askungen och Robin Hood och Törnrosa och Peter Pan för flertalet barn inte längre är bearbetade av Walt Disney utan skapade av samme Disney.

Jag har ganska mycket att invända mot Disney och hans värderingar, men även jag fångas av hans magi. Om jag säger att hans julaftonsprogram i TV är en del av själva julen för mig, så är det inte menat som skämt.

Disney kan man inte besegra med förbud. Disney kan bara besegras av någon som kan göra samma konststycken ännu skickligare än Disney.

Grattis på 50-årsdagen, Musse Pigg!

Enn Kokk

***

Jag återupptog den här diskussionen i Aktuellt i politiken nummer 1 1981 (8 januari):

DET
HÄNDER

…att jag förundras över ensidigheten i kulturdebatten. Inte minst då i den del av debatten som handlar om vad barn och ungdomar får och inte får göra.

* Jag tycker till exempel att reaktionerna mot våld och sadistisk porr för barn och ungdomar via video är berättigade. Slutsatsen är enkel och given: Låt oss genast få till stånd rättsregler som gör att all film (även på video) behandlas på samma sätt som spelfilm på bio.

Däremot kan jag inte förstå de andliga stalinister som ogillar TV-deckare och underhållning och ibland TV-tittande över huvud taget. TV-fria kvällar kan den införa som vill ha det. Man kan ha ekonomiska invändningar mot Nordsat – däremot får jag lust att skjuta upp dem, som av principiella skäl vill hindra oss från att se Columbo i dansk TV, i satellit i bana runt jorden.

Och debatten om parabolantennerna gör mig obehaglig till mods. Jag minns från min barndom när rysk militär förhörde min mamma om vart familjens radio hade tagit vägen. Den skulle beslagtas, nämligen. Det ansågs för riskabelt att låta de ockuperade esterna ta del av utländska radiosändningar.

* Och, för att ta upp en ny tråd, visst finns det olämpliga ungdomsmiljöer. Kommersiella lokaler, till exempel flipperhallar, kan ha ett dumt läge intill en skola och olämpliga öppethållandetider.

Likväl: Personligen gillar jag inte discomusik men jag anser att människor som vill stoppa discomusiken (de finns!) är galna.

Och flipperspel – det är ju roligt! Hur kan en mekanisk apparat, där nöjet ligger i att konfrontera skickligheten med den elektroniska slumpen, anses innebära en fara för någon? (Man kan inte ens vinna pengar på flipperapparater.)

Den som inledde mig i vad somliga anser vara frestelsen var Herbert Söderström. När jag i mitten på sextitalet jobbade på Örebro-Kuriren, gick han, direktören Lars Ag och kamrern Antti Daschek och så jag oftast på Freden och åt lunch. Den inleddes regelbundet med en omgång flipper på busstationens kafé snett emot.

Senare – under långa kurskvällar – brukade jag alltid spela flipper i Bommersviks källare.

O, förbudsivrare, ni som intog SSU: Bommersvik är inte längre vad det var förr.

Enn Kokk

***

”Det händer” i Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1982 (4 maj) handlar helt och hållet om mitt personliga intresse för serier. Den här kolumnen är kul också för att den redovisar, vilka serier som gick i den tidens tidningar:

DET
HÄNDER

…att folk förundras över mitt intresse för serier.

Det är ett genuint intresse och en långvarig kärlek; jag var i rätt ålder när serietidningsvågen kom på femtitalet.

Nu läser jag rätt många seriealbum (och skriver om dem då och då på Spegeln).

Och så läser jag serierna – dagligen – i de sex dagstidningar jag har hemma och på jobbet.

Den bästa seriesidan i de här sex tidningarna finns i Dagens Nyheter. Den är så varierad: Där finns utmärkta äventyrsserier som Felix och Rip Kirby och så Asterix i den fransk-belgiska skämt-äventyrsskolan. Där finns knepiga serier som BC sida vid sida med traditionella skämtserier som Wilmer och Trollkarlen. Där finns Mafalda (som Aktuellt lanserade först i Sverige, före DN). Och där finns den fina läs- och fortsättningsserien Tom Puss. Däremot kan jag inte uthärda nyförvärvet Djurgården. Rasmus Nalle var mycket bättre.

En nästan lika bra seriesida har Arbetarbladet, där man dagligen hittar Kvast-Hilda, Tigern, Sam & Silo, Blondie, Rasmus Nalle, Crock och Wilmer. En brist är dock att Arbetarbladet saknar äventyrs- och fortsättningsserier. Detta kompenseras något av Mystiska 2:an på lördagarna.

Svenska Dagbladet har några ypperliga äventyrsserier, Corrigan och Fantomen. Och så några läsbara följetongsserier i den psykologiserande skolan: Eva och jag, Rex Morton och Dallas. Bland skämtserierna är Hagbard och Tigern bäst. Och så ett extra plus för Mumin (som dock är svår att hitta). Men fy för oskicket att växla serier dag för dag, alltså låta vissa utgå vissa dagar!

Nykomlingen Stockholms-Tidningen har Kvast-Hilda och Crock och ett par förträffliga äventyrsserier, Latigo och Mandrake. Och framför allt, De frustrerade på fredagarna.

Aftonbladets seriesida, som en gång hörde till de bästa i landet, har genomgått en underlig utvecklingslinje. Just nu är Hulken och Laban bäst. Och på söndagarna finns Ratte. Men nog är det en skandal att AB släppte Blondie till Expressen.

Å andra sidan är det tur för Aftonbladet att Expressen har en så risig seriesida. Det är mest bara Blondie och Snobben som går att läsa. Resten är skit, i alla fall kattskit (Gustaf).

Tro mig, bra serier är en byggsten i framgångsrik tidningsutgivning.

Enn Kokk

Lägg märke till att jag nämnde Ratte som en läsvärd serie. På Spegeln i nummer 9 1983 (12 maj) recenserar jag mängder av seriealbum under rubriken ”Äventyrens värld”. Sist i recensionen finns mina omdömen om tre Ratte-album:

”Också Magnus Knutssons (text) och Ulf Janssons (bild) Rattes äventyr är tillkommen i Tintin-traditionen. Men här är sambandet allmännare; det är sättet att blanda äventyr och fars som vagt påminner om ”Tintin”. Men Rattes äventyr har alldeles egna förtjänster. Den är en utomordentligt samhällskommenterande, delvis tidsbunden serie. I album 2, Ratte och odjuret (som innehåller avsnitten ”Ratte och tefaten” och ”Ratte på Nordsjön”) finns till exempel miljöhot, i album 3, Ratte och den vilda jakten på byrån (vari ingår ”Slipsfabriken kommer tillbaka” och ”Kassett på villovägar”) textilkris och datorisering. Till seriens egenheter hör att där ständigt dyker upp personer ur levande livet: Björn Gillberg, Ola Ullsten, Ulf Adelsohn, ja till och med jag själv… Serien innehåller också sexinslag som vore otänkbara i serier av ”Tintins” typ.”

Jag har tidigare, i ett svar på en bloggkommentar, berättat, att jag själv inte hade en aning om att jag skulle dyka upp i ”Ratte”: Jag köpte som vanligt söndagens Aftonbladet att ha på bussen från Öregrund till Uppsala, och när jag slår upp ”Ratte” – vem får jag se där, om inte mig själv, mycket porträttlikt tecknad av Ulf Jansson. Jag har i det här serieavsnittet (och sedan i ytterligare ett) en deckarhjälteroll i den komiska äventyrsseriestilen. Jag har av Magnus Knutsson försetts med ett mycket lättgenomskådat namn, Uno Smock, och ett lika lättassocierat jobb: jag är redaktör för Slipsarbetarförbundets tidning Kravatt i politiken.

Bakgrunden till att jag dök upp som seriefigur (först i Aftonbladet söndagar, sen i ett par album) var, som jag redan har antytt, att en grupp inom KSF (Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening) i Stockholm, som Magnus Knutsson var medlem av, angrep mig och min tidning för att vi försvarade, skrev om och publicerade även populärkultur – jag kallades till och med till räfst och rättarting med KSFs styrelse. Att Magnus gjorde mig till seriehjälte var således något av en solidaritetshandling.

Melodikrysset nr 43

Solen skiner över ett kyligt Öregrund. Gårdagens och nattens kraftiga blåst har inte bara tagit ännu fler löv – den har också vält vår stora markstående brevlåda. Men de gulnande löv som hänger kvar – till exempel i det stora bigarråträdet en bit nedanför fönstret – är vackra.

När jag, med denna utsikt framför ögonen, i melodikrysset får höra sommarpsalmen ”Den blomstertid nu kommer”, känns det onekligen lite kufiskt.

Den enda fråga i dagens melodikryss jag hade lite besvär med var den där man spelade ”Sofia dansar go-go”. Självklart kände jag igen låten, men vem var det som sjöng? Jo, till slut lyckades jag lösa det: det var Stefan Rudén (där väl efternamnet i kryssammanhang skrivs utan accent). Se Gunnar Bergquists kommentar!

Resten var mer eller mindre lätt, för mig i alla fall.

Mats Ronander har jag på skiva, så de var enkelt att identifiera hans röst i ”Jumping Jack Flash”, som för övrigt också har sjungits in av Rolling Stones.

Från Rolling Stones kan vi gå över till Beatles. Beatles´ ”Yesterday” gav tidsbestämningen ”igår”.

Det fanns faktiskt ytterligare en tidsbestämningsfråga: I ”Ta mig till havet”, av och med Peter Lundblad, finns textraden ”Ta mig till havet tills natten blir dag”, vilket gav det sökta ordet natt. Jag har för övrigt en personlig upplevelse av den här sången: När min kusin Kreete Lindberg begravdes nere i Skåne, sjöngs den i kyrkan av en sonson. Kreete gillade den här sången.

Och apropå estländare – vi finns överallt i det svenska samhället: Stevie Wonders ”Yester Me, Yester You, Yesterday” var signaturmelodi till TV-showen ”Sen kväll med Luuk”. (Kristian Luuk har estniska föräldrar. Därför lite överkurs: ”u” i Luuk uttalas inte som svenskt ”u” utan som svenskt ”o”. Att det är två u markerar i estniskan lång vokal, här alltså långt ”o”. Och då förstår ni också, att dubbel-e-na i Kreete markerar långt ”e”.)

Sven-Bertil Taube är förstås också rikt representerad i våra skivhyllor, bland annat med sin Theodorakis-skiva. Den låt vi här hörde i engelsk version heter ”Brevet”.

Också Ebba Grön finns, komplett tror jag, i vår skivsamling. Jag har, på den tiden jag var redaktör, recenserat deras plattor. Från den tiden har jag ett roligt minne, förknippat med Ebba Grön. Deras skivbolag skickade gärna, liksom alla andra bolag, foton av grupper och artister att illustrera recensionerna med. När bilderna var använda sparades de för eventuell senare användning. Arkiveringen sköttes av redaktionens sekreteraren, som inte var lika bevandrad som jag i punkmusik. På förvaringskuvertet skrev hon sålunda Grön, Ebba.

Ännu lättare att identifiera var Astrid Lindgrens ”Alla vi barn i Bullerbyn”.

Såsom varande marxist uppskattar jag mycket även bröderna Marx, och det är klart att jag vet, att Harpo Marx spelade stum.

Veckans klassiker var den tyska sångerskan Erna Sack med ”Ich bin verliebt” ur ”Clivia”.

Till klassikerna vill jag också gärna räkna den dansk-amerikanske underhållaren, sångaren och pianisten Victor Borge. (Det var han som hela tiden halkade in på ”The Harry Lime Theme”. Jag har hört Sven Wollter göra något liknande. Men han halkade hela tiden in på ”Internationalen”.)

”Save Your Love”, slutligen, skulle föra krysslösarnas tankar till Italien. Men lite knepig var kopplingen, eftersom duon Renée och Renato inte är helitaliensk: Renato (Pagliari) är förvisso italienare, men Renée är engelska och heter egentligen Hilary Lester.

Det var det hele. Om en stund ska jag gå till busshållplatsen för att möta Birgitta, som på väg hit från Uppsala har stannat till vid Eds trädgård i Östhammar för att hämta en mängd rosor, som innan vintern kommer ska planteras i den bergsskreva hon för en tid sen gjorde i ordning.

***

Om du har hamnat här, googlandes efter något svar i senaste melodikrysset, kan du pröva med att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se och bläddra dig ner till senaste lördag.

Peter Weiss – Konst som motstånd

Jag är sekreterare i föreningen Helga Henschens Vänner.

Helga var under en period gift med konstnären och författaren Peter Weiss. De fick tillsammans en dotter, Rebecca Weiss.

Med Helga kom jag att bli personlig vän, också att samarbeta politiskt.

Peter Weiss har jag aldrig haft någon personlig kontakt med, däremot läst – jag hade också under en period i mitt studentliv de collage, som följde med boken ”Diagnos” (Cavefors, 1963), på väggen i mitt hyrrum i en fallfärdig kåk i hörnet av Linnégatan och Kungsgatan i Uppsala men tvingades till slut ta ned dem, eftersom de blev så påträngande, att jag inte kunde plugga.

Men jag har alltid tyckt, att han var en fascinerande konstnär och författare.

Från Daniel Suhonen på ABF-huset i Stockholm har jag fått följande, som jag tror kan intressera många av mina bloggläsare och, givetvis, medlemmarna i Helga Henschens Vänner:

Konst som motstånd
Peter Weiss 1916 – 90 år – 2006

Den 8 november 2006 skulle Peter Weiss (1916-1982) ha fyllt 90 år. Hans rika konstnärskap och liv innefattade måleri, grafik, collage, film, litteratur, dramatik och kulturjournalistik under 45 år. Eftersom Peter Weiss var en europeisk konstnär (tysktalande tjeckisk flykting till Sverige) inbjuder det till ett europeiskt kulturpolitiskt samtal. Under hösten kommer hans romantrilogi ”Motståndets estetik” att återutges.

Peter Weiss politiska aktualitet sätts i fokus för jubileet: Vad skulle Peter Weiss ha sagt om den politiska och kulturella situationen idag? Kan man använda hans verk för att analysera en värld efter muren? Hur står sig hans devis om kulturen och politiken som oskiljaktiga? Vem kan spela Peter Weiss roll idag? Vem gör motstånd med kultur?

Jubileet kommer att sträcka sig från slutet av oktober 2006 till november 2007 och innehåller, bokutgivning, pjäser, seminarier, vandringar, läsningar och filmvisningar.

Det uppdaterade programmet för det svenska Peter Weiss-jubileet finner du hos ABF.

Man kan också beställa programfoldern, som presenteras den 8 november.

Frågor kan ställas till Daniel Suhonen, ABF Stockholm 08-453 41 26, 070-35 38 361

Arrangörer:
ABF Stockholm, Albert Bonniers förlag, Centrum för marxistiska studier, Cinemateket, Goethe-Institutet, Gunilla Palmstierna-Weiss, Internationale Peter Weiss Gesellschaft, Socialistisk debatt, Stockholms stadsteater, Teater tribunalen. Med stöd av Riksbankens jubileumsfond.

Från kulturfrukost till kväll med Viggo och Klara

I morse var det dags för höstens första kulturfrukost, den återkommande samling kulturförvaltningen anordnar om pågående och kommande kulturaktiviteter i Uppsala.

Platsen var Slottsbiografen med adress Nedre Slttsgatan 6. Det är stans äldsta biograf, öppnad under namnet Uppsalabiografen för i går exakt 100 år sedan. Om biografens historia berättade dess nuvarande föreståndare, Nils Bingefors, till svartvita bilder som visades på bioduken. Intressant! När jag 1959 kom till Uppsala som student, ägdes Slottsbiografen av Folkbiograferna; dessutom förekom det, att Studentfilmstudion hade visningar där.

Mer film: Uppsala internationella kortfilmfestival, som får stöd från oss i kulturnämnden, 25-årsjubilerar den 23-29 oktober. 315 kortfilmer kommer att visas, berättade festivalchefen, Niclas Gillberg. Filmerna visas i Slottsbiografen, på Reginateatern och Grand samt i Filmstaden. Det blir dels morgonvisningar för skolungdom klockan 09.00, dels offentliga biovisningar från 13.00 till sent på kvällen. Man kan både köpa biljett till enstaka visningar och kort för deltagande i större eller mindre omfattning. Förköp kan göras på Stadsbiblioteket.

En av de drivande krafterna i Uppsalas jazzliv, Ulf Johansson Werle, gjorde reklam för höstens stora jazzevenemang, som äger rum den 14 oktober klockan 19.00 i universitetsaulan: The Great Ellington Party – från Cotton Club till Sacred Concert. Gäster: Sofia Källgren och Claes Jansson. Det blir storbandsjazz, men Ulf illustrerade programmet solo med Ellingtons ”Caravan”: först på piano, sen med vissling plus två trumvispar, med vilka han slog rytmen mot pianot, väggen och scengolvet. Jubel i salen!

Sofia Nohrstedt, konstnärlig ledare på GDT, Gottsunda Dans och Teater, som drivs med medel från kulturnämnden, presenterade dansföreställningen HOT 12-24, en föreställning med breakdance och modern dans om hur det kan vara att leva under hot – det handlar om våld mot kvinnor. Hon berättade om aktiviteter runt föreställningarna inklusive om kontakter med lärarna i kommunen, vidare om verksamheten – dansen kommer att stå i fokus – under resten av spelåret.

Projektledaren för nästa års storsatsning i Uppsala, Linné-jubileet, Mariette Manktelow, informerade om vad som planeras för 2007. Här rekommenderar jag er att gå direkt in på jubileumsprojektets hemsida och kolla vad som bjuds – det här programmet kan kanske locka många av er, som bor utanför Uppsala, att komma på besök.

Kulturfrukostprogrammet inramades som vanligt med musik, framförd av någon elev eller några elever från kommunala musikskolan, den här gången Henrik Bosaeus, som bland annat, utmärkt, spelade Rachmaninov på piano. Medan vi i publiken mumsade på ostfralla och drack kaffe.

***

Efter att ha uträttat ett par ärenden på stan, återvände jag hem till Idrottsgatan 12 och ägnade där tiden åt att sortera och sätta in i pärmar papper från halvåret i Öregrund, läsa tidningar och blogga.

Sen cyklade Birgitta och jag till Kerstin och Bo för att passa Viggo och Klara, medan Kerstin var på sammanträde och Bo ännu inte hade hunnit hem från jobbet. Det är så roligt att se, hur ungarna lyser upp, när de får syn på mormor och morfar. Mormor gör plättar och pannkakor. Jag leker med Viggo på vardagsrumsgolvet och nere i källaren och får avsluta med att läsa saga. Klara vill gunga på min fot, och under Bolibompa dricker hon först välling i Birgittas knä och rullar sen över i min famn och somnar.

Vi avslutar med att dricka kaffe under Rapport, som berättar om ytterligare en moderat TV-licensskolkare: migrationsminister Tobias Billström. Enligt Radiotjänst finns ingen avgift registrerad i hushållet.

– Jag valde att inte betala, eftersom jag inte tyckte att SVT producerade några bra program, säger Billström till TT.

Högeralliansen – rörelsen som tar lagen i egna händer.

Billström tvingas dock nu, även han, att krypa till korset och kommer att betala tio års avgifter retroaktivt.

Kulturnatten

Kulturnatten är Uppsalas största kulturevenemang: i år mer än 600 olika programpunkter på 167 olika platser, tusentals medverkande och kanske upp emot 100 000 åhörare i olika lokaler och ute på gator och torg. Allt vad Uppsala har av lokaler lämpliga för ändamålet erbjuder kulturupplevelser: museer, bibliotek, caféer och restauranger, Folkets hus/Atrium konferens, kyrkor, konsertsalar, teatrar, nykterhetsrörelsens Drabanten/Dansens hus, gallerier – till det kommer en mängd tillfälliga utomhusscener.

Kulturkontoret samordnar denna fest för kultur, där de agerande ställer upp för att visa upp sina verksamheter. Allt är gratis för publiken. Som jag skrev här om dagen, kostar detta jätteevenemang kommunen/skattebetalarna 340 000 kronor. Det är värt vartenda öre!

Festligheterna startar på eftermiddagen, har sin tyngdpunkt under kvällen och slutar först fram på natten.

I år genomfördes Kulturnatten lördagen den 9 september.

Årets upplaga blev en succé, och till det bidrog att vädret var nådigt: luften var ljum och det var inget regn i sikte. Att röra sig på de centrala gatorna och torgen sent på kvällen kändes som att delta i en sydländsk karneval; bitvis var det faktiskt svårt att bana sig fram.

Till det underbara och samtidigt svåra med Kulturnattens uppläggning hör, att allting pågår samtidigt. Det kan ibland samtidigt finnas tre eller fem saker man skulle vilja gå på, och då tvingas man välja.

Själv pratade jag med Birgitta i förväg om vad vi kunde tänkas vara intresserade av, och sen gjorde jag helt sonika i datorn ett tidschema med programpunkter, som gick att pussla ihop efter varandra.

Vi startade på Stadsarkivet/Folkrörelsearkivet klockan 18.30. Där såg vi en fotoutställning om Svartbäcksgatans förvandling – Svartbäcksgatan är den långa gata, som går från Stora torget ut till Svartbäcken där vi bor. Vi fick sakkunnig guidning av Stadsarkivets chef, Ingegerd Ström, som jag förstås känner personligen, eftersom jag sitter i kulturnämnden och dess arkivutskott.

Folkrörelsearkivet visade, valrörelsen till ära, gamla valfilmer från olika partier. När vi var där, pågick just visning av den socialdemokratiska valfilmskavalkaden ”Kampen går vidare” – jag var tillsammans med Leif Karlsson, numera på PRO, med om att välja ut vilka filmer och avsnitt som skulle ingå i den kavalkad som regissören och filmaren Curt Strömblad gjorde till socialdemokraternas 90-årsjubileum 1979.

Folkrörelsearkivets chef, Kim Söderström (jag sitter som kommunal representant i Folkrörelsearkivets styrelse), passade på att be mig hålla ett litet inledningsanförande på Arkivens dag den 11 november.

Sen hastade vi vidare till invigningen av Kulturnatten, som genomfördes klockan 19.00 på den tillfälliga Kulturnattsscenen på S:t Eriks torg. Malin Forsvall framförde en kulturnattsfanfar med den egna rösten som instrument. Kulturnämndens ordförande, Kees Geurtsen (s) hälsade välkommen, generalen för Uppsalas stora reggaefestival, Yared Tekeste, höll invigningstal, min kulturnämndskollega Bo Östen Svensson (s) delade ut Gösta Knutsson-stipendiet och Malin Forsvall och Karin Tenggren bjöd på sång och musik i folkton. Vi hann också se början av Focus Dances framträdande, innan vi måste hasta vidare till Kerstin Ekman-salen i Stadsbiblioteket, där nästa programpunkt, som vi inte ville missa, startade 20.00.

I trappan till Stadsbiblioteket trängdes mängder av människor, många av dem gamla politiska bekanta till oss – föga förvånande, eftersom Olof Palmes internationella center, ABF och socialdemokraterna arrangerade det som vi inte ville missa: ”Mellanöstern – vägar till en rättvis fred”; de som talade och svarade på frågor var biträdande utrikesministern Carin Jämtin och statsvetaren, till lika medlemmen av Broderskapsrörelsens styrelse Ulf Bjereld. Samtalet leddes av palmecentrets chef Viola Furubjelke. Det blev ett både kritiskt och realistiskt samtal, som jag inte här avser att redovisa. Jag noterar dock, att den palestinska samlingsregering, som enligt mediarapporter i dag tycks bli verklighet, förutspåddes. Bland dem som ställde frågor fanns min hustru. Alldeles bredvid oss satt hennes faster, Karin Dahl, 85, i år 86 år gammal och freds- och palestinaaktivist. Det finns krut (förlåt det i sammanhanget opassande uttrycket!) i den släkten, särskilt på den kvinnliga sidan.

Nästa anhalt (klockan 21.40-22.00) var Forumtorget, där det också fanns en tillfällig scen. På den pågick, då sedan länge, Non Stop Lindy Hop med dans- och swingföreningen Swingkatten. Lindy Hop är en med boogie woogie besläktad dansform, som jag för egen del upptäckte i ett TV-program från Herräng. I Herräng, ett gammalt brukssamhälle norr om Norrtälje, arrangeras under fyra sommarveckor varje år världens största Lindy Hop-läger med deltagare från hela världen. Det här höll väl inte samma klass som det jag såg i TV, men det var kul. I slutet av uppvisningen tog sig också delar av publiken, främst invandrarungdomar, upp på scenen och deltog i dansen.

Vår sista anhalt blev Vinterträdgården i Atrium Konferens, alltså Folkets hus. När vi anlände strax efter 22.00 var där absolut knökfullt. Folk stod bakom sittplatserna, och det var omöjligt att se barbershopgruppen Harmony Heights. Nu var vi inte där främst för barbershopsångens skull, så jag inhandlade en flaska rött i baren och vi avvaktade.

Mycket riktigt gick en del av publiken, när barbershopsången var slut, och vi lyckades få bra platser en halv trappa upp. Vi var mest intresserade av att höra jazzgruppen Plåster, som består av tre tjejer: Ester Årman, sång, Lisa Bodelius, trombon, och Marika Willstedt, piano. Vi tyckte båda att trombonisten var bäst, men hela gruppen var bra.

Sen, av bara farten, stannade vi och lyssnade också på gospelgruppen The Gloryfires. Ingen av oss är troende, men gospelmusik är ofta bra; den här var det definitivt. Som extranummer sjöng The Gloryfires Bob Dylans ”Blowing in the Wind”.

Den tog jag med i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma), i avdelningen ”I natt jag drömde… Visor om fred”, i både Bob Dylans amerikanska original och i svensk översättning. I ingressen citerade jag Bob Dylan:

”Juni 1962. – Det är inte särskilt mycket jag kan säga om den här sången, utom att vinden ger svar. Svaret finns inte i nån bok eller film eller i nåt TV-program eller i nån debattgrupp. Du, vinden ger svar – och svaret blåser för vinden. Alldeles för många av dom här hippa människorna försöker säja mej var svaret finns men jag tror inte på det. Jag säjer fortfarande att vinden ger svar, och precis som ett stycke papper i rörelse måste svaret komma ner nån gång… Enda felet är att ingen plockar upp det när det kommer ner, så inte särskilt många människor kommer att känna till det… och sen så flyger det i väg igen. … Fortfarande så säjer jag att några av dom största skurkarna är dom som vänder bort huvudet, när dom ser nåt som är fel och vet att det är fel. Jag är bara 21 och jag vet att det har varit många krig… Ni som är mer än 21 borde veta bättre… för när allt kommer omkring så är ni äldre och klokare.”

Bob Dylan

Blowing in the Wind

Amerikansk originaltext och musik: Bob Dylan, 1962

How many roads must a man walk down
Before he´s called a man?
How many seas must a white dove sail
Before he sleeps in the sand?
How many times must the cannon balls fly
Before they´re forevever banned?

Chorus:
The answer, my fiend, is blowin´ in the wind,
The answer is blowin´ in the wind.

How many years can a mountain exist,
Before it´s washed in the sea?
How many years can people exist,
Before they´re allowed to be free?
How many times can a man turn his head,
And pretend he just doesn´t see?

Chorus:
The answer…

How many times must a man look up
Before he can see the sky?
How many ears must one man have,
Before he can hear people cry?
How many deaths will it take ´til he knows
That too many people have died?

Chorus:
The answer…

Och vinden ger svar

Svensk text: Tore Lagergren, 1963
Musik: Bob Dylan (”Blowin´ in the Wind”, 1962)

Hur många steg går en vandringsman
innan han tappar sin stav?
Ja, och hur många fartyg på världens hav
finner i djupet sin grav?
Ja, och hur många bomber ska fällas i krig
innan det blir evig fred?

Refräng:
Och vinden ger svar, blott vinden kan ge svar
på alla de frågorna du har.

Hur många lyfter mot himlen sin blick,
hur många ser den är blå?
Ja, och hur många öron ska lyssna till gråt
från andra vars dagar är grå?
Ja, och hur många vänner ska liemannen ta
och när är det sedan din tur?

Refräng:
Och vinden…

Hur högt kan bergen mot himmelen nå
innan de smulas till sand?
Ja, och hur många år kan ett folk hålla på
att kämpa och slåss för sitt land?
Ja, och varför går alla sin väg och tittar ner
så blinda och ingenting ser?

Refräng:
Och vinden…

Noter och ackord finns i ”Upp till kamp!”. Ur bokens diskografi – på den tiden bara LP – hämtar jag följande:

Bob Dylans egen insjungning av ”Blowing in the Wind” finns på ”The Freewheelin´ Bob Dylan” (CBS, 1963). Pete Seeger har gjort låten på flera skivor: ”The Bitter and the Sweet” (CBS SBPG 62488), ”Broadsides” (XTRA 1016) och ”American Folksongs” (Verve-Folkways FV-9011). Den norska sångerskan Birgitte Grimstad har gjort den på ”Birgitte Grimstad” (RCA Victor LPNES 61). Odetta har gjort den på ”Odetta Sings Folk Songs” (RCA Victor LSP-2643). Peter, Paul and Mary hade en hit med den, före Dylan, på ”Peter, Paul and Mary In Concert” (Warner Bros 2W 1555).

Uppdragsvecka

Hela förra veckan fick jag lov att bo i lägenheten i Uppsala. Ensam – jag hade uppdrag efter uppdrag att sköta, medan Birgitta (nyss återkommen från fjällveckan med Amanda) stannade kvar i Öregrund.

På måndagskvällen hade majoritetsgruppen (s + v + mp) gruppmöte, det första efter sommaren, ute hos Margret Kihlén (s) i Balingsta by. Ärendena var inte märkvärdiga, men Margret hade bullat upp en märkvärdigt god buffé till middag.

Eftersom jag inte hann åka ut till Öregrund igen på kvällen och eftersom jag hade fullt dagsprogram onsdag, torsdag, fredag och lördag, stannade jag i stan även på tisdag – passade på att ordna papper och uträtta ärenden nere på stan.

***

Helga Henschens Vänner

På onsdag fick jag skjuts med Jerk-Olof och Barbro Werkmäster till Tensta. Barbro är ordförande (och jag sekreterare) i Helga Henschens Vänner, och föreningen anordnade på kvällen ett releaseparty för en ny bok om Helga Henschens fantastiska tunnelbaneutsmyckning i Tensta. Dess förinnan hade föreningen styrelsemöte hos ABF och därefter en visning, utförd av Barbro (som är konsthistoriker) för allmänhet av tunnelbaneutsmyckningen. Inne i ABFs lokaler finns för övrigt under hela Bo 06-utställningen en Helga Henschen-utställning med hennes skärmutställning på temat ”Min gröna dröm är röd” från 1973 i centrum. Där säljs även Urban Ekeblads CD med Helga-tonsättningar, ”Änglabarn och röda rävar”, samt Helgas affischer, vykort och skrifter, bland annat den nya boken, och visas Babis Tsokas utmärkta film om Helga och tunnelbaneutsmyckningen. ABFs lokaler ligger snett emot tunnelbaneuppgången.

Urban och hans celloackompanjatör Emma Lundborg medverkade live på det välbesökta releasepartyt i Bagdad café i Tensta träff på onsdagskvällen. Programvärd var Kent Malte Malmström, som också läste dikter av Helga. Barbro Werkimäster berättade om Helga, boken och hennes tunnelbaneutsmyckning. Medverkade gjorde också några av de övriga, som medverkar i boken, Gunilla Lundgren med barn från Tensta.

Boken heter ”Fantasin och glädjen. Om Helga Henschens utsmyckning av tunnelbanestationen i Tensta” (red Barbro Werkmäster, Helga Henschens Vänner, 2006). Den är vackert formgiven av Jerk-Olof Werkmäster och har fyrfärgsillustrationer, innehåller Helgas egen beskrivning av arbetet i tunnelbanan, Barbro Werkmästers konsthistoriska analys av tunnelbaneutsmyckningen, Birgitta Dahls jubileumsanförande över tunnelbaneutsmyckningen i fjol höst, en text som sätter in Helgas konstverk i tunnelbanan i det tidssammanhang, där de hör hemma, vidare som redan nämnt Gunilla Lundgrens samtal med barn från Enbacksskolan i Tensta kring deras egna, av Helgas bildvärld i tunnelbanan inspirerade bilder, Berit Skogsbergs artikel om Helgas böcker (Berit var under många år Helgas förläggare och är nu styrelsemedlem i Helga Henschens Vänner) och slutligen ett öppet brev från Lilian Larsell till SL om utsmyckningen.

Boken kostar 140 kronor, vid köp av fem exemplar eller flera 120 kronor styck. Medlemmar i Helga Henschens Vänner får köpa ett exemplar av boken för 100 kronor. Porto tillkommer, om du vill ha boken hemsänd per post. Försäljningsansvarig är Laila Nygren, laila.nygren@chello.se.

Vill du ha ett exemplar till medlemspriset 100 kronor, kan du samtidigt meddela henne, att du vill bli medlem; Laila är också föreningens medlemssekreterare. Årsavgiften är för 2006 100 kronor, vilket lämpligen sätts in på Helga Henschens Vänner, plusgiro 24 73 94-0.

Jag kan genast locka er med nästa arrangemang av Helga Henschens Vänner.
Fredagen den 29 september öppnas på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Upplandsgatan 4 i Stockholm, en utställning över alla de teckningar, affischer, vykort. böcker med mera Helga Henschen gjorde åt socialdemokratiska partiet, Broderskapsrörelsen, Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, Motståndsrörelsen mot borgerlig regering, Unga Örnar, ABF, Svenska kommittén för Vietnam, Kvinnor för fred med flera organisationer. Utställningen, som pågår året ut, är tillgänglig på ARABs öppethållandetider: måndag, tisdag och onsdag klockan 10.00-17.00, torsdag klockan 10.00-19.00 och fredag 10.00-15.00. Öppningsdagen är det alltså fredagstiderna som gäller. Fri entré.

Se gärna utställningen på öppningsfredagen. Lördagen den 30 september klockan 13.00-17.00 anordnar nämligen Helga Henschens Vänner i samarbete med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och ABF seminariet Den röda vågen – Kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen. Seminariet startar med tre inledningar:
Thomas Etzemüller, svensktalande historiker vid universitetet i Oldenburg, Tyskland, talar om motsvarande radikala tendenser i Västtyskland och om influenser mellan de båda länderna.
Barbror Werkimäster, konsthistorier från Uppsala och ordförande i Helga Henschens Vänner. berättar om kulturarbetarnas radikalisering i Sverige under den aktuella tiden.
Enn Kokk, sekreterare i Helga Henschens Vänner och tillsammans med Helga en av drivkrafterna i Motståndsrörelsen mot borgerlig regering 1973, berättar om exemplet Helga Henschen.

Efter lunchpaus följer en paneldiskussion på temat ”Erfarenheter från 1960- och 1970-talen – slutsatser för nuet och framtiden?”.
Deltagare:
Elisabet Hermodsson, konstnär och författare
Peter Curman, poet och förutvarande ordförande i Författarförbundet
Per Olov Enquist, författare och kulturdebattör
Lena Sundström, kolumnist i Aftonbladet och författare
Kjell Östberg, professor vid Södertörns högskola och författare till en bok om sextiotalsradikalismen ”1968 – när allt var i rörelse”.
Moderator är Bengt Göransson.
Fri entré.

***

Nordiska arkivdagar 2006

Jag är – till skillnad från min dotter Kerstin – inte arkivutbildad, men jag satt under en lång period som socialdemokratiska partiets representant i styrelsen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) i Stockholm. ARAB är en av de mest betydelsefulla forskningsinstitutionerna, när det gäller svensk samtidshistoria; mängder av doktorsavhandlingar i statsvetenskap och historia har hämtat sitt främsta källmaterial i detta arkiv.

När jag här om året efter pensioneringen återvände till kommunalpolitiken i Uppsala och blev ledamot (s) i kulturnämnden, hamnade jag helt naturligt i dess arkivutskott (kulturnämnden är styrelse över bland annat Stadsarkivet och därmed arkivmyndighet) och också i det lokala Folkrörelsearkivets styrelse.

I den egenskapen utsåg kulturnämnden mig att delta i Nordiska arkivdagar, som genomfördes i Uppsala 23-25 augusti, de viktigaste delarna ute på Ultuna.

Första dagen på Ultuna deltog jag först i ett pass om riskhantering och säkerhet, sen i ett pass om historiebruk; i det senare analyserades bland annat så äventyrliga förhållningssätt till historien som de som finns bakom medeltidsveckan i Visby.

Andra dagen ägande jag helt åt digitalt långtidsbevarande, ett ämne med långt fler aspekter än den oinsatte kan ana, och då tänker jag inte ens främst på hur kortlivade digitala system är. Men Hugo Quisbert kom likväl in på det här, när han konstaterade, att digitalt bevarande är en alltid pågående aktivitet – varför utredarna av informationssystem ofta har ett alltför begränsat perspektiv på långsiktighet.

Jörgen Nilssons mer tekniska föredrag på temat ”Att bevara digitala handlingars visuella egenskaper” var minst lika tankeväckande: Att bevara data och vid behov konvertera dem till nya system är inte så svårt, men lika viktigt är att bevara vyn – den fysiska strukturen på materialet -, alltså att bevara grunddokumentets logiska och fysiska struktur, det vill säga även sådant som teckensnitt, färger och layout.

Båda konferensdagarna inleddes med key-notes av föredragshållare, som har erfarenhet av arkiv men inte är arkivutbildade.

Författaren och docenten Carina Burman talade, intresseväckande, över ämnet ”Fredrika Bremer, Klara Johansson och forskaren – ett triangeldrama i handskrifter”.

Journalisten och författaren Ulrika Knutsson var fullkomligt lysande i sitt föredrag om Ada Nilsson (en av fogelstadkvinnorna) och sovjetambassadören Aleksandra Kollontaj, där hon vävde in öppnandet av de hemliga sovjetiska arkiv, varigenom man kunde få reda på, vad som egentligen hände till exempel Isaac Babel.

Arkiven är inte bara nyckeln till historien – de är också ett grundelement i varje levande demokrati.

På kvällen var deltagarna i de nordiska arkivdagarna bjudna på middag på Uppsala slott. Det blev en av de bästa stora fester jag har varit på där.

Jag hade trevligt sällskap av chefen för Stadsarkivet Ingegerd Ström, finska och norska konferensdeltagare och andra.

Maten var god. Förrätt: laxrulle med färskost och räkor med löjromsdressing på dilltoast och till det Slottskällans öl plus en bäsk.
Huvudrätt: vitvinsmarinerad lammfilé med dijonsås, ungstekt potatis och grönsaker och till det 2004 Feudo Aranico Nero d´Avola DOC, Sicilien, Italien. Efterrätt (som jag tyvärr måste avstå från): chokladtårta med hallonsås och vaniljcurd och till det El Candado PX Sherry A R, också det alldeles för sött för en diabetiker.

Men kvällens clou, före kaffet, cognacen och dansen, var Cabaret Olrog, framförd av ett antal kända musikaliska uppsalaprofiler. Det handlade förstås om ett gäng låtar av Ulf Peder Olrog, många av dem (som ”Att åka utför Fyrisån med undervattensbåt”) med uppsalaanknytning.

***

Syskonträff i Åkersberga

Birgitta kom in på fredagseftermiddagen med plastaskar med nyklippta örtkryddor. avsedda för frysen i Uppsala. Hon gjorde också ett pass i socialdemokraternas valstuga på Stora torget.

På lördag morgon – jag missade därför tyvärr melodikrysset – åkte vi till Birgittas bror Gunnar Heijbel och hans fru Annica i Åkersberga för den sedvanliga sommarträffen med syskonen Dahl med respektive samt, allt efter tid och möjlighet, även barn med respektive och barnbarn.

De här träffarna är rätt kul, inte minst valår.

Birgitta och jag är ursocialdemokrater, likaså Birgittas syster Karin Dahl-Strandin och hennes man Hasse. Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel Orselius Dahl är folkpartister; Gunnel genomför personvalskampanj och har aspirationer att bli kommunalråd. Och de redan nämnda Gunnar och Annica är moderater. Till det kommer att Karins dotter Anna-Karin Lundström, som också var med, är sossepolitiker; länk till hennes blogg finns här bredvid – liksom Birgittas dotter Anna Kettner (som inte var med), som är tradiklandstingsråd i Stockholm.

Nå, de här tillställningarna, till god mat och dryck, är numera ganska fridfulla. Värre var det ibland förr.

***

Sent i går kväll återvände vi till trädgården i Öregrund, insvept i varmt augustimörker.

I dag – när jag äntligen hade vaknat – visade mig Birgitta sina stordåd i trädgården: Hon hade bland annat med motorsåg tagit ner ett dött päronträd och rensat upp utgången från den syrénomgärdade inre gårdsplan ut mot fruktträdgården.

Astrid Lindgren: Ronja Rövardotter

Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” är fantasy, medan hennes ”Ronja Rövardotter” är saga. Böckerna har dock gemensamma nämnare. Båda är dramatiska berättelser med barn i huvudrollerna. Båda rymmer en mänsklig grunddramatik, snarare hämtad ur verklighetens än ur sagans värld.

”Ronja Rövardotter” (Rabén & Sjögren) har två särdrag, värda att framhållas. Dels är den en berättelse med en hel del drastisk humor. Dels känns dess psykologi, sagoanslaget till trots, oerhört verklighetsförankrad.

När den kom ut 1981, ägnade jag den framträdande utrymme i min sedvanliga barn- och ungdomsbokskrönika, ”Julens barnböcker”, i Aktuellt i politiken (s) nummer 21, julnumret. Artikeln illustrerades bland annat med en teckning ur boken av Ilon Wikland.

”Annars är årets bok i den fantastiska genren – och årets barn- och ungdomsbok över huvud taget – utan konkurrens Astrid Lindgrens ”Ronja Rövardotter” (Rabén & Sjögren, mästerligt och kongenialt illustrerad av Ilon Wikland). Bokens magisk-mytiska väsen – rumpnissar, grådvärgar med flera – är alla människans fiender. Liksom människan i skepnad av till exempel rövare kan vara människans fiende; ett liv i fred och kärlek är ett av bokens budskap. Kärlek mellan pojke och flicka är huvudtemat: Ronja, rövarhövdingens dotter, förälskar sig i Birk, son till rövarhövdingen i det konkurrerande bandet. Av detta har Astrid Lindgren gjort mer än en Romeo och Julia-historia. Ett starkt och gripande sidotema är den våldsamma kärleken mellan far och dotter som hotar att gå över i sin motsats när hon, som han upplever det, sviker och vice versa.”

Det där sista skulle jag i dag vilja ytterligare framhålla. Inte så att jag personligen har upplevt någon parallell till vad som hände mellan Mattis och Ronja, men som bokläsande far med stark kärlek till sin egen dotter upplevde jag starkt den gripande tvekampen mellan två starka och genom ömsesidig kärlek hoptvinnade viljor, tillhöriga rövarhövdingen och hans dotter.

1984 filmatiserades ”Ronja Rövardotter” av Tage Danielsson, och det blev en utmärkt version, i många stycken mästerlig. Han har till och med lyckats förstärka humorn, musten och dramatiken i boken. Miljöinspelningen, gjord bland annat i Dalsland och Jämtland, med urskog, grotta och vilda forsar får en att utan att blinka acceptera förekomsten av vildvittror, rumpnissar och grådvärgar.

Dan Håfström i rollen som rövarsonen Birk får säkert inte bara mig att, rörd, se bilden av en ung Tage Danielsson framför sig. Att Birk förälskar sig i Ronja, som hon ser ut och beter sig i Hanna Zetterbergs gestalt, är föga förvånande.

Ronjas föräldrar Mattis och Lovis är skarpt utmejslade redan i Astrid Lindgrens grundberättelse, och de får ännu större lyskraft genom Börje Ahlstedts respektive Lena Nymans spel. Per Oscarsson och Med Reventberg spelar, även de, sina roller (Birks föräldrar Borka respektive Undis) väl – men de har alltså inte samma plats i historien.

Sen finns det en mäng biroller som rövare, men jag antar att flera av dem har besatts med namn som Tommy Körberg, Rune Andersson och Claes Jansson för deras sångliga förmågas skull – därmed inte sagt att de gör dåligt ifrån sig som skådespelare. Men bland de övriga rövarna finns det en gestalt som i både boken och filmen har en särskild lyskraft, gamle Skalle-Per, kongenialt spelad av Allan Edwall.

Slutligen två randanmärkningar:

Astrid Lindgrens bok är full av mustiga språkliga uttryck, och jag gissar att filmen ytterligare har bidragit till att göra sådant som ”Voffo gör di på detta viset?” och ”Far åt pipsvängen!” till stående fraser.

Min landsmaninna Ilon Wikland anses allmänt vara en kongenial uttolkare av Astrid Lindgrens sagovärld, så även i fallet ”Ronja Rövardotter”. Därmed betraktas hon, med rätta, som en av dem som har lagt byggstenar till något av det svenskaste av det svenska. Så kan det också gå med flyktingar och invandrare. Dock en stillsam upplysning: Modellen till bilden av Mattisborgen med sitt höga torn har hon hämtat från biskopsborgen i Haapsalu i hennes och mitt gamla hemland Estland.

Vi på Saltkråkan

På söndagskvällarna bänkar jag och Birgitta oss framför TVn och ser – jag vet inte för hur mångte gången – ”Vi på Saltkråkan”.

Det här är en lite märklig Astrid Lindgren-skapelse, eftersom den först, i mitten av 1960-talet, gjordes som en rad filmer av Olle Hellbom. Astrid Lindgren skrev i det här fallet först filmmanus, och av detta blev det sen också en bok, ”Vi på Saltkråkan” (Rabén & Sjögren, 1964).

I dagens Expressen (31 juli 2006) skriver Margareta Sörenson en initierad essä, ”Vyerna från Saltkråkan”, med tyngpunkt på filmernas och bokens bakgrund. Hon startar i Furusund, där Astrid Lindgrens sommarhus fortfarande är sommarviste för familjen Lindgren. Där fick hon inspirationen, men filmens och bokens Saltkråkan är inte Furusund, med ångbåtsbrygga och allt, utan ön Norröra; det var förresten filmteamet, inte Astrid, som hittade Norröra som lämplig miljö.

Jag citerar en bit av Margareta Sörensons artikel:

”Vi på Saltkråkan skrevs först som filmmanus och omarbetades till bok, en mindre vanlig väg för litteraturens tillblivelse. Filmernas och tv-seriens popularitet gjorde boken ovanligt lite känd för att vara en bok av Astrid Lindgren. Det är synd. Hur älskade än Melker och Tjorven blivit – i boken är de allt ett smultronstrå vassare. Malins kärlekar är mer förtretliga för bröderna, dimman som lägger sig kring öarna är hotfullare. Och boken ger en mer sammansatt bild av och en eloge till skärgården. Filmens Saltkråkan, Norröra, är en av dessa skärgårdsöar som vänder en skogig sida mot omvärlden, och som bara något tiotal meter från ångbåtsbryggan visar sig vara `den blomsterkorg i havet´ som Astrid i boken beskriver så vällustigt, men också med så säker känsla för det tunna stråket av vemod den vänaste sommarkväll rymmer.”

Till Saltkråkan kommer familjen Melkersson på sommarviste, till Snickargården där taket läcker och mycket annat behöver ställas i ordning. Farbror Melker (Torsten Lilliecrona) sägs försörja familjen på författande; man anar dock, att han därvidlag inte är lika framgångsrik som sin skapare, Astrid Lindgren. Melker är ensamstående men skulle nog inte klara att ta hand om Pelle (Stephen Lindblom), Johan (Björn Söderbäck) och Niklas (Urban Strand) utan avsevärt bistånd från storasyster Malin (Louise Edlind). Ett stående tema i filmen och boken är nämligen Farbror Melkers fullkomligt osannolikt opraktiska karaktär: vad han än gör (eldar i spisen, försöker bygga vattenledning, ger sig på getingbon), råkar han alltid illa ut. Minnesvärd i sammanhanget är Tjorvens återkommande replik: ”Farbror Melker, varför badar du alltid med kläderna på?”.

Tjorven (Maria Johansson) är dotter till Saltkråkans handlarpar, Nisse (Bengt Eklund) och Märta (Eva Stiberg) Grankvist. Tjorven är med sin påflugenhet – ”Farbror Melker, vet du vad?” – och sin ständiga följeslagare, Sankt Bernhardshunden Båtsman, en av filmens och bokens bärande karaktärer.

Hon är rival om Pelle med farbror Södermans (Sigge Fischer) dotterdotter – ”Hemma på vår gata i sta-a-n!” – Stina (Kristina Jämtmark); Söderman är förresten också en sån där särpräglad, utmejslad lindgrenkaraktär.

De äldre pojkarna i familjen Melkersson badar och busar med Grankvists jämnåriga flickor, Teddy (Lillemor Österlund) och Freddy (Bitte Ulvskog). De här skillnaderna i barnrollfigurernas ålder bidrar till att göra filmen och boken mer omväxlande i handlingen. Om jag inte minns alldeles galet, spelar dock de äldre barnen allt mindre roll i de senare filmavsnitten.

Ytterligare en sån här åldersspänningsfaktor utgör filmens och bokens storasyster Malin (Louise Edlind). Hon är livligt omsvärmad, till att börja med av flera killar. Hennes bröder hatar och motarbetar dessa ynglingar, som hotar att ta deras storasyster, till lika mammasubstitut ifrån dem. Till slut vinner dock Peter (Torsten Wahlund) kampen om Malin, och resultatet blir charmtrollet och busungen Skrållan (Kajsa Dandanell).

Runt allt detta utspelas mängder av sidoäventyr: roddbåtar som flyter bort, hur djurvännen Pelle räddar en räv, skattsökning på gamla vrak, piratlekar, tjuvfiskare och smugglare (Hasse Alfredson som Ruskprick och Tage Danielsson som den mer ömsinte Knorrhane).

Allt detta utspelas i en tid, då det fortfarande var möjligt för människor utan stora inkomster att skaffa sig ett sommarställe i skärgården. Ormarna i paradiset Saltkråkan är den rike Carlberg (Alf Östlund), som hotar att köpa Snickargården, och hans hemska dotter (Vivianne Westman). Då griper Pelle och de andra ungarna in: de letar reda på Snickargårdens ägarinna, fru Sjöblom (Märta Arbin) – hon finns minsann på en balkong här i vårt underbara Öregrund! – och, si, hon har mer hjärta än penninghunger.

Vad blev det då av de här unga skådespelarna? Jag vet inte över lag. Men Tjorven, Maria Johansson, blev faktiskt skådespelerska, och Pelle, Stephen Lindblom, blev journalist i fackförbundspressen. Malin, Louise Edlind, blev folkpartipolitiker – huga! som vi sa i Juniskär.

***

Avslutningsvis en liten sidohistoria: När Birgitta nyligen hade skilt sig och ett tag bodde i övervåningen i en villa på Konsumvägen i Uppsala, var jag en helg ute och gick med hennes dotter Anna (Kettner), numera trafiklandstingsråd (s) i Stockholm. Några andra ungar, som kom på vägen, stannade till och stirrade på Anna, och en av dem sa:

– Det är du som är Stina, va?

– Ja, sa Anna.

(Anna var faktiskt på den tiden till utseendet en smula lik filmens Stina.)

Vilgot Sjöman

Vilgot Sjöman, författare, filmregissör med mera, har avlidit – inte så oväntat med tanke på åldern; han var född 1924.

För oss som var unga på 1960-talet var han ett stort namn: en regissör som med filmer som ”491” (1964), ”Jag är nyfiken – gul” (1967) och ”Jag är nyfiken – blå” (1968) bröt tabun och som blev mycket känd och uppskattad, också utomlands.

Det Laboremus jag var hyperaktiv i i början av 1960-talet var lika mycket kulturförening som politisk förening och var, mycket tack vare den här kombinationen, i mitten av 1960-talet uppe i över 500 betalande medlemmar.

Självklart ville vi ha mötesmedverkan av en så intressant regissör som Vilgot Sjöman, och när hans ”Älskarinnan” med Bibi Andersson och Per Myrberg gick upp på biograferna 1962, ordnade vi ett kombinerat filmprogram: först gick medlemmarna på bio och såg ”Älskarinnan”, och sen hade vi eftersnack med Vilgot, på Västgöta källare om jag inte minns fel. Föreningen lät till och med trycka en färgaffisch i offset för det här evenemanget.

När jag som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) gjorde om denna partitidskrift till ett familjemagasin med både kultur och politik, var det självfallet att också Vilgot Sjöman skulle finnas med på ett hörn. I tidningens julnummer 1978 (nummer 21, 7 december) finns han på omslaget under texten ”Vilgot Sjöman: Kärlek och fördomar i Papua”. De påföljande fyra sidorna innehåller en text av Sjöman med rubriken ”I Papua ligger hjärtana gömda i lädersäckar…” med foton, till stor del i fyrfärg, tagna av honom själv.

Långt innan Vilgot Sjöman blev känd som filmmakare, hade han slagit igenom som skönlitterär författare; hans debutbok var romanen ”Lektorn” (1948).

I slutet av 1970-talet återvände han till romanskrivandet. Hösten 1979 utkom ”Linus och Blenda” (Norstedts), början på en läsvärd självbiografisk romanserie. Som ensamredaktör för recensionsavdelningen Spegeln tog det ibland tid att hinna läsa och sen skriva om alla nyutkomna böcker, och dessutom var utrymmet i varje nummer begränsat. Min recension av ”Linus och Blenda” infördes därför först i nummer 19 1980; boken hade dock då fått ny aktualitet genom en film och ytterligare en bok om Linus.

Jag skrev, att ”Linus och Blenda” ”är en utmärkt roman i den klassiska bildnings- och arbetarrörelsegenren”. – – – ”Det är en fin roman om, bland annat, generationsklyftor betingade av skillnader i utbildning och möjligheter. `Linus och Blenda´ är också en ypperlig motvikt mot en del av tidens idealiserande arbetarklasskildringar.

Det är en utomordentligt sensuell – och visuell – roman. Det märks att författaren är van att se genom kameraögat, arbeta med bilder.

Lustigt nog är däremot `Linus eller Tegelhusets hemlighet´ (Norstedts) som Vilgot Sjöman har skrivit i direkt anslutning till sin film med samma namn (handlingen är inte alls identisk med den i `Linus och Blenda´), oförmögen att leva ett eget liv som prosaberättelse. Så läs hellre `Linus och Blenda´ – `Linus eller Tegelhusets hemlighet´ möjligen som ett komplement till filmen.”

Lördag med Viggo och Klara

Kerstin ringde i veckan och hörde sig för hur det stod till med min revbensfraktur. (Tack, bättre. Men jag känner fortfarande av den när jag försöker hitta sovställning och när jag bär tungt.) Hon erbjöd samtidigt Bos hjälp med att, på lördag eftermiddag, i bil hämta alla mina beställda reaböcker på Lundeq. Dessutom var jag välkommen att tillbringa eftermiddagen hos dem med barnen och sen få middag. Det är klart att jag tackade ja!

Bo hämtade upp mig och hjälpte mig också att bära de tunga bokkassarna till bilen. På Kadettgatan mötte Klara och Viggo i hallen. Viggo visade stolt upp sina nya skor. (Se bild på Kerstins blogg under rubriken Viggos nya skor.) I min belägenhet fick jag ta det varligt med lekarna, men Viggo ville ganska snart, att jag skulle läsa två böcker, som hans mamma hade skaffat: Olof och Lena Landströms ”Nisse hos frisören” (Klumpe Dumpe-serien, Rabén & Sjögren), som han sa att de också har på dagis, och Pernilla Stalfeldts ”Fickspöken” (Eriksson & Lindgren). Mycket bra böcker båda två!

Klara var först avvaktande mot morfar, men sen hon hade fått vällning av sin mamma, satt hon till freds i hans knä och tuggade som vanligt begärligt på titanarmbandet till hans armbandsur. (Först drack hon ur, och sen åt hon klockor, för att travestera Povel Ramel.)

Bild på Viggo och Klara i morfaras famn finns på Kerstins blogg under Viggos nya skor.

Sen såg vi ”Kalle och chokladfabriken” som dvd-film, också den faktiskt överraskande bra. Den bygger på Roald Dahls bok med samma namn. Boken – utgiven av Tidens förlag – finns även nu tillgänglig i bokhandeln.

Snart var det dags för Bolibompa, eftersom det är lördag Diesneydags. Den första äldre filmen i dag handlade om ishockey och hade som bärande grej, att alla figurer såg ut som variationer av Jan Långben (Goofy). Den andra var en höjdare: Kalle Anka i kamp om sin picknick mot en armé av myror, som ser ut som afrikaner eller, som man sa förr, negrer; det senare lär visst ha orsakat, att den här filmen en gång i världen lyftes ut ur disneykavalkaden ”Kalle Ankas julafton”. För oss som är intresserade av progg och annan vänstermusik är den berömd för att Hoola Bandoola Band (Mikael Wiehe, Björn Afzelius med flera) hämtade namnet från myrornas fältrop, ”Hoola Bandoola!”.

Under Diesneydags ordnade Kerstin lördagsmys åt familjen, även åt morfar (som på grund av mormors resa till Kambodja är ensam hemma i ett par veckor): hummus, stavar av rå morot och gurka, två sorters ostringar, stark respektive mild ölkorv (fast med vatten och läsk till) och pitabröd. Gott! Och trevligt att få ett avbrott i ensamheten.

När Diesneydags var slut sov redan Klara, och nu ville Viggo ha morfars bistånd vid läggningen: Först fick jag läsa om de båda nya böckerna; Viggo skrattade på nästan varje sida, när vi läste om fickspökena. Och sen fick jag avsluta med de två första av Anette Tisons och Taulus Taylors på Richters förlag utgivna – ursprungligen tror jag de här böckerna kom ut på Tidens förlag – barbapapaböcker, ”Barbapapa” (den där Barbapapa föds ur jorden i trädgården) och ”Barbapapas resa” (den där han slutligen finner Barbamama på samma plats). I slutet av den andra boken kommer också barbabarnen. Viggo pekar på den svarta, pälsklädda Barbaskön och säger, att det är Stinky.

När Viggo har somnat, skjutsar mig Bo hem, fortfarande med reaböckerna från Lundeq i bakluckan.

En mycket trevlig kväll. Tack!