Melodikrysset nummer 49 2012

Dagens kryss avslutades med den, tror jag, lättaste frågan hittills i kryssets historia. Vi hörde Loreens vinnarlåt i årets melodifestival och Eurovision Song Contest, ”Euphoria”. Ur den svenska programtiteln skulle vi klara att extrahera ordet melodi.

Och så sent som i går kväll såg jag och många andra ”På spåret” i TV. I går tog oss Kristian Luuk, estländare liksom jag, bland annat med till Tallinn, där jag förstås har varit ett otal gånger. I krysset skulle vi dock veta vem som har komponerat signaturmelodin till programmet, ”Jernbanegaloppen”: dansken Hans Christian Lumbye. Fast numera störs jag ibland av att resorna till det sökta slutmålet inte längre företas med järnväg, eftersom ju då den dubbla associationen i programtiteln går förlorad.

Från en TV-serie, en brittisk sådan, hade också huvudfiguren i en annan fråga hämtats. TV-signaturer fastnar nästan aldrig i mitt musikminne, men jag har ju läst alla Sir Arthur Conan Doyle’s böcker om Sherlock Holmes och vet att han sällan ses utan pipan.

Sherlock Holmes har jag sett i olika filmatiseringar, däremot inte den svenska filmen ”PS Sista sommaren” från 1988. Tone Norum och Tommy Nilsson gjorde låten i den, ”Allt som jag känner”, redan 1987, men den blev riktigt stor året därpå, då den bland annat låg på Svensktoppen i 35 veckor.

En annan av dagens ljudillustrationer, ”Köp hjärtan”, ingick i flera filmer från 1930- och 1940-talen. Här måste man dock – som jag – också minnas texten: ”så är mitt namnanrop: Jag älskar dig”.

Också Nils Pernes och Sven Paddocks ”Världen är full av violer” har förekommit i film, faktiskt flera sådana, men först i ”Gröna hissen” (1944). Som Anders Eldeman antydde hade den en revyförlaga.

På musikalscenerna hör Andrew Lloyd Webbers och Tim Rices ”Evita” hemma. Jag antar att fler än jag tyckte att det var ganska lätt att identifiera ”Don’t Cry For Me, Argentina”.

”Drutten och Gena”, även kallad ”Drutten och krokodilen”, sändes i svensk TV 1973-1988, och eftersom jag på den tiden hade barn i rätt åldrar, har jag sett ganska mycket av den här serien med rysk förlaga. Hur bekant är den för dagens barn?

Evert Taube är jag väl förtrogen med – jag har allt av honom på skiva. Hans ”Nocturne” från 1966, som börjar ”Sov på min arm”, har jag rent av återgett här på bloggen – se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Monica Zetterlund har jag också allt av på skiva. Jag har mött henne personligen, och jag har hört henne både på revyscen och på socialdemokratiska valmöten. Hon var en underbar artist, så också i ”Under vinrankan”, som vi fick höra i dag.

Jag har också allt med Aston Reymers Rivaler, ett band med ett suveränt gung. De skrev en del stockholmsanknutet material, till exempel ”Stockholms ström”, och jag har hört dem spela live på Sergels torg, utan entréavgift. Sergels torg formligen gungade; många i publiken dansade till musiken.

Det där smittsamma gunget finns också i ”Upside Down” med Diana Ross, som får avsluta dagens redovisning.

Nu ska jag ha lite paus, men senare i dag ska jag gå på 110-tioårsjubileum: Laboremus, min gamla socialdemokratiska förening från studenttiden, existerar fortfarande och lever ett mycket vitalt liv vid denna höga ålder.

En murvels minnen

Jag gissar att många känner till Björn Kumm, framför allt genom hans mångåriga medarbetarskap i radio, förr också TV, eller genom hans artiklar under årtionden i fackförbundspress och tidigare även Aftonbladet. För att friska upp ert minne: till hans legendariska journalistbedrifter hör att han 1966 i Aftonbladet avslöjade Säpos åsiktsregistrering och i radio i mitten av 1980-talet avslöjade Bofors’ vapensmuggling till diverse diktaturer, som formellt var uteslutna som mål för svensk vapenexport. Till Björn Kumms journalistiska landmärken hör också att han 1967 fanns närvarande när den dödade Che Guevara låg lik i Bolivia och då fotograferade den döde gerillaledaren.

Mina och Björns vägar korsades tidigare och av helt andra skäl. När jag 1960 blev aktiv i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala och strax därefter föreningens ordförande, blev jag, bland annat genom förmedling av Björn Kumms far, journalisten Evert Kumm, bekant med Anna-Greta Leijon, som också hon snart blev aktiv i Socialdemokratiska studentförbundet; dessutom hade vi en kort romans.

Genom henne fick jag en stor vänkrets av likaledes radikala studenter som alla bodde på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem på Sturegatan 12, bland dem Hans O Sjöström, i Björns bok nämnd i egenskap av, senare, ledarskribent i Aftonbladet, Björns yngre bror Gunnar och inte minst Birgitta Dahl (då Kettner), hon som skulle komma att bli min hustru. (I fråga om henne har den annars minutiöst faktakollande Björn Kumm faktiskt gjort en liten miss: hon har aldrig varit energi- och näringsminister, däremot i omgångar energiminister, miljö- och energiminister samt avslutningsvis miljöminister. Däremot är det både korrekt och roligt det som Björn berättar, att jag till Birgittas dotter Anna ritade och skrev en hel lång bilderbok om flickan Ulla-Kajsa, som bland annat under en utflykt till Afrika red på en fräknig flodhäst för att hälsa på Björn Kumm.)

Björn hade, visade det sig, varit förlovad med Anna-Greta men hade slagit upp förlovningen under en stipendieresa till USA. När jag själv träffade Anna-Greta och Birgitta och de andra i hans gamla vänkrets i SSUH, Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund, hade jag aldrig träffat honom i levande livet, men jag drogs förstås också in i den studentikosa insamling, Björn Kumm Foundation, hans gamla SSUH-vänner startade, när de fick reda på att han i USA hade förlovat sig med en ny tjej, dessutom katolik. Det visade sig för övrigt också att den gamle nykterhetskämpen, väl over there, dessutom hade avfallit från nykterismen.

Så småningom övergav han – rymde från, sas det här hemma – också från fästmö nummer två och dök upp i Uppsala, där jag vid det laget redan hade städslat honom för att skriva USA-kapitlet i Laboremus´ debattbok till föreningens 60-årsjubileum 1962, ”Förändringens vind”. Björn var, liksom jag själv, socialdemokrat på vänsterkanten och blev också aktiv i Laboremus. Vi fann varandra genast, faktiskt inte alls bara genom en mängd gemensamma vänner utan kanske framför allt för att vi delade ganska många intellektuella och politiska hållningar. Ur det här utvecklades en livslång vänskap, som har varat trots Björns mångåriga utlandsvistelser och våra delvis mycket olika liv.

Det var för övrigt jag som 1962 skickade honom till Oslo, där han under en afro-skandinavisk ungdomskongress träffade sitt hjärtas dam nummer tre, Julie Ama Ikomi. I den där kongressen deltog många afrikaner, som skulle komma att låta höra av sig i många sammanhang, men Björn fastnade alltså, på ett mer personligt plan, för den här nigerianskan. Och inte nog med det: han lyckades så småningom ta sig till henne i Nigeria, också gifta sig med henne. Även jag har förstås kommit att träffa och lära känna henne, men ett långt parti i Björns bok handlar om den mycket långa period då han bodde med henne i Nigeria. Avsnitten i boken om Nigeria hör avgjort till de intressantaste, inte minst mot bakgrund av att han som journalist och viting levde lite på nåder i landet och tvingades vara mer återhållsam än vad som är hans natur. Dock påminner han i memoarerna om sina rapporter från Biafra.

Björn skaffade sig både under de här åren och i övrigt enorma kunskaper om Afrika, om de före detta koloniala länderna i så väl västra som östra och södra Afrika. Till hans journalistiska bedrifter hör bland annat att ha fått en lång TV-intervju med Idi Amin – en bild av dem under intervjun finns på omslaget till boken, som heter ”Uppdrag världen” (Leopard förlag, 2012). Men jag vill betona att vi i Björn Kumm har en världsreporter: Hans skildringar av resor till Cuba och olika länder i Latinamerika är ytterst lärorika, och han har alltså personligen också varit i till exempel Indien – han granskar kritiskt Sveriges vapenaffärer och till exempel Mats Hellströms, men även Olof Palmes eventuella, roll för dem.

Själv skulle jag tro att den här borne murvelns mångåriga flackande är en av huvudorsakerna till hans relativt många partnerbyten genom åren, några av dem okända till och med för mig. Med Julie, som han länge levde och lappade med, fick han inga barn, men de adopterade en flicka som är systerdotter till Julie, och mitt i ett av sina uppbrott i livet adopterade han (och Julie) ytterligare en flicka i Brasilien. Och faktiskt fick han en biologisk dotter med en amerikanska, en flicka som i samband med moderns död i cancer kom att få ett nytt hem hos Björns yngre syster.

Björns nuvarande fru Irka Cederberg, vars engagemang för romer och andra han skildrar, har jag däremot träffat några gånger. I det fallet anar jag att relationen har utsikter att vara livet ut. Både för att hon är trevlig och för att hon, enligt Björns vittnesmål i boken, följer med honom på hans fortfarande långa resor.

I bokens slutkapitel tar Björn Kumm sin startpunkt i den bok jag åter bad honom medverka i, nu i samband med Laboremus’ 100-årsjubileum 2002, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront). Och liksom jag själv i den bokens inledning kommer han fram till att alltför många, även tidigare åsiktsfränder, tyvärr verkar ha släppt sina drömmar om en rimligare värld.

Konsum Stockholm äger en fjärdedel av Polarn o Pyret, JC och Brothers & Sisters

Hört talas om Retail and Brands? Inte – men du har kanske handlat i Polarn o Pyret, JC eller Brothers & Sisters, som ägs av Retail and Brands? Är du inte i rätt ålder själv, har du kanske ändå handlat där åt barn eller barnbarn?

Det har varit skakigt i klädbranschen ganska länge nu, och till exempel KF har gjort sig av med alla sina klädbutiker, främst bland dem Kapp-Ahl. Men Konsumentföreningen Stockholm har gått motströms och blivit storägare i Retail and Brands: senast i september ökade man sitt innehav i bolaget med 6,6 miljoner aktier och äger nu sammanlagt 26 procent. Det handlar helt uppenbart om en långsiktig satsning.

Nästa steg blir nu att göra Med mera-kortet gångbart i de nämnda tre kedjorna (dock inte de ytterligare, fristående butiker Retail and Brands har i NK-gallerian).

Det ska också bli intressant att se, om Med mera-kortet blir giltigt bara i de här kedjornas stockholmsbutiker – det är ju stockholmsföreningen med 630.000 medlemmar, inte KF, som står för det här ägandet – eller om alla de 3,2 miljonerna medlemmar i KF får glädje av Konsumentföreningen Stockholms satsning. Polarn o Pyret, JC och Brothers & Sisters finns ju över hela landet och inte bara i Stockholm.

Regelbundna medlemserbjudanden och återkommande påminnelser om att de här tre klädkedjorna ingår i Med mera-konceptet borde ju rimligen styra fler kunder till butikerna och därmed hjälpa dem att uppnå rimlig lönsamhet.

En bok om min estniska barndomsby, Juminda

Från Estland anländer med posten ett paket som innehåller en bok: ”Juminda jubijäneksed. Meie küla lood” (redaktör Aive Sarjas, Juminda külaselts, det vill säga Juminda byalag, 2010).

De som skickar boken till mig är två av mina släktingar, Leida Urv och Liina Paadimeister. Jag har allt sedan mitt och min familjs besök i Tallinn och även i hembyn Juminda sommaren 1985 både träffat dem och haft kontakt med dem via post och telefon. Båda lever på en knapp pension, och jag är dem djupt tacksam för att de har offrat pengar på att skaffa ytterligare ett exemplar av den här boken och skickat den till mig. (Ytterligare en släkting, min kusin Karli Lambot, har bidragit med flera texter och mängder av bilder.)

Boken öppnar nämligen den värld för mig, som var min fram till dess att min familj 1944 – jag var sex år då – flydde. först till Finland, därefter till Sverige. I den här lilla byn på en udde ut mot Finska viken fanns mitt barndomshem, Tabani, och där bodde många släktingar både på min fars och på min mors sida. Den här byn återsåg jag alltså först 1985 och då och därefter – framför allt under den estniska frigörelseperioden – återkom jag alltså till det som var min barndoms trakter, återsåg vid det laget åldrade släktingar och mötte helt nya.

Juminda är en mycket gammal kustby, och boken tecknar åtminstone i korta drag dess historia. Redan när man läser familjenamnen i den – Vagiström (Fagerström), Krönkvist (Grönkvist), Jungkvist, Kalberg och andra – inser man att här måste ha funnits människor av svensk härkomst. Dock hörde inte den estniska nordkusten öster om Tallinn till Estlands svenskbygder, så förklaringen måste vara en annan. När Estland liksom Finland under tsartiden båda lydde under Ryssland, var förbindelserna över den här mycket smala Finska viken livliga; bland annat städslade de estniska fiskarna fiskardrängar från den finska sidan, där det ju bodde många finlandssvenskar. Och när sedan en epidemi reducerade kustbefolkningen på den estniska sidan, flyttade en del finlandssvenska familjer helt sonika över till den estniska sidan.

Också språket i den här delen av den estniska nordkusten, rannakeel (kust- eller strandspråket), har en del drag gemensamma med finskan. Den för estniskan speciella bokstaven õ, som ljudmässigt ligger mellan ö och o, används till exempel inte i min gamla kustdialekt, utan blir, följt av i, växelvis a eller o: riksestniskans kõik (allt, alla) blir i den här kustdialekten kaik, või (smör) blir voi. Den nämnda Liina Paadimeister, som under sitt yrkesverksamma liv var lärarinna, har i den här boken för övrigt upprättat en lång lista över ord, som är säregna för vår kustdialekt. Några av de ord som finns med i hennes lista ingår fortfarande som självklara i min egen estniska vokabulär, fastän jag senare genom läsning och umgänge har lärt mig riksestniska.

Men ännu mer berörd blir jag av de många bilderna och mänskliga berättelserna. På en helsidesbild finns till exempel mina farföräldrar Hinrik Kokk och Anna Kokk (född Kvelstein), farmor med min pappa Edgar i famen. Bakom och framför står fem syskon till min pappa.

Pappa finns för övrigt också på en fantastisk bild som går över ett helt uppslag och föreställer de flesta av byns ungdomar och barn vid byns jättelika gunga, den som djärva ynglingar brukade gunga så att den slog runt. Allra längst fram till höger ser man min pappa med mandolin. Bilden är tagen 1927, och eftersom han var född 1912 måsta han ha varit 15 år då.

Min mamma, Edla, finns inte med här eller på någon av de andra bilderna, men uppe i gungan tronar hennes bror Rudolf Sankmann, han som i krigets själva slutskede stupade på den estniska östfronten. Också till exempel min senare ingifte morbror Richard Urb och min kusin Kreete Lambot (senare gift Lindberg här i Sverige) finns bland de upp emot 40 på bilden.

Och på en av de allra första helsidesbilderna i boken möter jag tre nära släktingar med blombuketter i händerna, killen i mörk kostym med ljus fluga, tjejerna i ljusa långklänningar: Det är en bild från deras konfirmation 1943: Den nämnda Kreete och så mammas syskon Aliide och Artur Sankmann. Fast, som det framgår av bildtexten, benämnde man människior med gårdsnamn i stället för efternamn: De kallades alltså för Rätsepa Kreete, Siguri Artu och Siguri Aliide – fast hon kallades nog Roosi på den tiden. Nu är alla döda liksom också familjefadern på Siguri, min morfar Jaan Sankman, som också finns med på en bild i boken.

Morfars hus fick jag aldrig återse, när jag återvände till Juminda 1985. På tomten till Siguri, min mors föräldrahem, stod då en modern byggnad, ett semesterhem för anställda inom ett företag som hette Orto. Jag har varit inne där, men det huset väcker inga minnen, så inte heller den berättelse om huset som finns i den aktuella boken. Men en höst när jag var i Juminda gick jag runt i resterna av morfars och mormors trädgård och plockade med mig en påse äpplen, som jag gav till min mamma, medan hon fortfarande levde. Hon grät.

Jag har här av begripliga skäl mest uppehållit mig vid det i boken, som berör mig och min egen familj och släkt, men jag har förstås också med intresse läst berättelser av och om andra, som jag bara känner till namnet – märk att jag bara var sex år, när min familj lämnade Juminda.

Det ska nu inte tolkas så att det övriga inte berör mig. Jag tyckte till exempel det var mycket intressant att också få läsa en del om den sovjetestniska tiden.

För en mycket intressant berättelse står Põllu Endel, Pellu Endel på den lokala kustdialekten. Under den första sovjetockupationen 1941, när han efter en något våt fest haffades i Tallinn, greps han för huliganism och sändes österut. Det här var ju ändå ett ganska lindrigt brott, så jämfört med andra deporterade klarade han sig lindrigt och blev frisläppt med 50 rubel som kassa – vilka snart stals från honom. Hunger och desperation förde honom sen till Röda armén, som dock inte ville ha honom – först när man hade börjat träna en särskild estnisk bataljon, blev han antagen.

Det intressanta med det här är att hans enda motiv för att ansluta sig, förutom hungern, var hoppet om att därigenom komma tillbaka till Estland. Kommunist var han inte, och han äventyrade sitt liv genom en del oförsiktiga uttalanden. Efter det att Röda armén för andra gången hade intagit hela Estland, sändes han till Lettland där han sårades – över själva krigsslutet låg han på sjukhus.

När jag läser den här historien, tänker jag också på hur slumpen och krigets kaos i andra fall fick unga ester att i stället slåss på den tyska sidan – också bland dem fanns det sådana som inte hamnade där av ideologiska skäl.

Livet var inte så enkelt på den tiden.

Hur språk utvecklas, växer respektive går under

Tore Jansons ”Språkens historia” (Norstedts, 2010) med underrubriken ”En upptäcktsresa i tid och rum” är en lärd och dessutom lättläst – en bravad i sammanhanget redan det – bok. Janson skriver om så vitt skilda språkgrupper som kinesiska, bantuspråk och indoeuropeiska språk, naturligtvis ändå med viss tyngdpunkt på europeiska språk som grekiska, latin (med dess olika romanska avläggare), engelska och svenska.

Han har god blick för varför språk, talade över ganska stora områden, ändå tenderar att bli mer enhetliga (och samtidigt förenklas), och när det gäller tendensen att mycket små språk, särskilt sådana som inte har stöd av skolundervisning och egen litteratur, tenderar att försvinna, är det heller inte svårt att följa honom.

Janson spekulerar ogärna, och jag antar att det är därför han undviker att spekulera om de språk som till exempel de indoeuropeiska språken slukade – vi saknar ju också skriftliga vittnesbörd om deras mer exakta karaktär. Likväl finns det i Europa språk som i väsentliga avseenden är annorlunda än de dominerande indoeuropeiska språken – kanske har baskiskans och de finsk-ugriska språkens avvikande karaktär i själva verket bidragit till att dessa språk fortfarande talas och tycks relativt ohotade i de områden där de är officiella nationalspråk.

En invändning jag har mot den i och för sig intressanta utveckling Janson målar upp är att den är så mainstream. Det finns ju exempel på att relativt små språk mycket väl lyckas hävda sig och fortleva, förutsatt att detta underbyggs av en medveten språkpolitik. Isländskan, ett ganska litet språk, har ju bevarats, till och med i en i vissa avseenden ålderdomlig form, genom att man jämfört med övriga Norden har slagit vakt om forntida böjningsformer och dessutom har nyskapat ord ur gamla isländska ordstammar i stället för att använda (ibland språkligt lätt förvanskade) låneord. Mitt ursprungliga modersmål, estniskan, har i och för sig förändrats mer än isländskan, men när det gäller lånord, tillämpas en språkpolitik som liknar den isländska. Under sovjettiden lånade esterna ofta in ord för nya saker och fenomen ur den närbesläktade finskan i stället för från ryskan, imperiespråket i den stat som hade slukat lilla Estland. Och vad jag vet gör esterna i betydande utsträckning som islänningarna när det gäller nya ord: man skapar nya ord vars rötter går tillbaka till estniskan. Ibland ersätts till och med lånord av sådana här nykonstruktioner.

Jag känner stor sympati för det här förhållningssättet.

Jag tror nämligen att språk, bland mycket annat, också bär med sig erfarenheter, förhållningssätt och annat liknande. Och jag tycker att det här är olikheter som berikar världen.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 3 2011:

”Grisen kan ha slaktats levande”

Rubrik i GT.SE

”På onsdag avgörs spritstafetten.”

DN.SE om sprintstafetten i skid-VM

”-Kol, morötter, potatis och mycket kött äter vi i Polen och så äter vi sallad till allt, säger hon och hackar raskt ner kolsallad, paprika, gurka och majs i en skål.”

Polskan Edyta enligt Blekinge Läns Tidning

”USA rättar mun efter magsäck”

Metro om det amerikanska budgetunderskottet

”Urskiljningslöst våld mot Libyens demonstranter”

Rubrik i Upsala Nya Tidning

Magisk kväll med Gidon Kremer och Kremerata Baltica

Gidon Kremer (på lettiska Krēmers) föddes 1947 i Rīga i Lettland, där han studerade violin vid Musikaliska akademien. Hans fortsatta studier förde honom bland annat till musikkonservartoriet i Moskva, där han fick David Oistrach, utöver att vara violinvirtuos också baltofil, som lärare. Efter en period utomlands återvände han till Rīga, där han bildade kammarorkestern Kremerata Baltica, med unga musiker från framför allt Lettland och Litauen, i något fall också Estland.

Kremer är en av vår tids verkliga mästare på sitt instrument – vi har en försvarlig bunt skivor med honom i våra skivhyllor – och när han och Kremerata Baltica skulle komma till vårt Musikens hus här i Uppsala för konsert, köpte Birgitta, först av alla, biljetter till konserten – jag fick dem i julklapp av henne. Döm om vår förvåning när vi vid gårdagens konsert kunde konstatera, att konserthusets stora sal bara var halvfull; övre halvan och läktarna gapade i stort sett tomma. Har inte uppsalaborna – och för den delen stockholmarna – inte musikaliskt vett nog att köa efter biljetter, när en världsartist av Kremers kaliber spelar här?

Den publik som kom blev i alla fall rikligen belönad och – vilket är Kremers signum – på ett rikt varierat sätt. Han var virtuosen, men han lät generöst också sina unga medmusiker ta sig ton. Alltså startade konserten med att Kremerata Baltica, utan dirigent men ändå pricksäkert, spelade Béla Bartóks ”Divertimento för stråkorkester”. Sedan trädde mästaren in på scen och spelade Robert Schumanns ”Konsert för violin (egentligen komponerad för att framföras på violoncell) och orkester” i A-moll. Efter pausen kom ytterligare ett klassiskt stycke för soloviolin och orkester, ”Menuett och två trios i D-moll” av Franz Schubert.

Till det intressanta med den här konserten hör också att vi bjöds på musik från de tre baltiska länderna. Estländaren Arvo Pärts ”Passacaglia för violin och stråkorkester” lär vara skriven för Gidon Kremer, så den hade väl en given plats i programmet. Pärt har i dag i den internationella musikvärlden en plats i paritet med de klassiska mästarnas, och han och hans musik torde således vara välkända för musikvänner här i Sverige. Men åtminstone jag vet mycket mindre om nutida lettisk och litauisk musik. Letten Georgs Pelecis är påverkad av bland andra Pärt – här hörde vi hans ”Flowering Jasmin” för violin (Kremer), vibrafon (Andrei Pushkarev, som måste vara ryss) och stråkar. En intressant bekantskap var också litauiskan Raminta Šerkšnytė’s ”De Profundis” för stråkorkester med sitt dramatiska uttryck.

I Šerkšnytė’s musik finns otivelaktigt den mångsidighet som är en av Kremers egna signa. Bland de Kremer-CD vi har i vår ägo finns hans hommage à Ástor Piazzolla, berömd argentisk tangotolkare på bandoeon. Den officiella delen av konserten avslutade Kremer med att spela just Ástor Piazzolla, en melodi i A och en fuga för violin, vibrafon och stråkorkester – här fick åter Andrei Pushkarev visa sin virtuositet.

Allt det här gillade vi som hade tagit oss till Musikens hus, så vi applåderade och applåderade. Och si, Gidon Kremer lät sig bevekas: Så vi fick höra två extranummer, dels Nino Rotas musik till filmen ”La Dolce Vita” och så mer Piazzolla, ”Michelangelo ´70” – så typiskt Kremer!

Stackars dem som inte gick till Musikens hus i går kväll.

* * *

Före konserten gick vi ut och åt middag – Birgitta bjöd, eftersom konserten var en julklapp till mig, och valde den persiska restaurangen Saffran Polo på Vaksalagatan 35 en bit från Musikens hus. Där har vi varit tidigare – vi trivs där och vet att vi får god mat där.

I går valde vi att äta Chenjeh, marinerad oxfilé med grillad marinerad lök, paprika och champinjon och till det saffransris samt kall vitlökssås och grillad tomat. Vi beställde in en flaska rödvin, Lindemans Bin 50 Shiraz, och startade måltiden med några skivor mycket gott persiskt sesambröd plus sallad.

Gå gärna dit och prova persisk mat, om ni inte har gjort det förut!

Sommar i P1. Och på Skansen

Jag använder dagligen datorn, både för att söka information och för att själv skriva, men jag kan inte påstå att jag blev våldsamt fångad av det Sommar-program Nicklas Lundblad, datanörd anställd hos Google i Californien, presterade. Programmet innehöll förvisso en del intressanta saker, men det lyfte aldrig till de där höjderna bra Sommar-program ibland gör. Att man är duktig på sitt område är ingen garanti för att man också kan göra bra radioprogram.

Mer sommarkänsla fanns det då trots regnet i kvällens ”Allsång på Skansen”.

Men ännu mer gick allsångsprogrammet den här gången – mitt under almedalsveckan – i politikens tecken. Själva fenomenet politik bejakades: Marie Bergman framförde en låt hon hade framgång med 1976, ”Ingen kommer undan politiken” med svensk text av Ola Magnell. Det fransk-kanadensiska originalet ”Complainte pour Ste-Catherine” gjordes året före av Anna McCarrigle (text) och Phillippe Tartartcheff (musik) och sjöngs in av Kate och Anna McCarrigle samma år. Det här är en låt som, särskilt med sin svenska text, innehåller en bra uppmaning bland annat till de många unga på Skansen och som Marie Bergman också uppmanade att gå och rösta.

Och mer politik blev det ju den här gången på Skansen – jag tänker då inte främst på ”Mona Sahlins” framträdande.

De rödgrönas färger försvarades där främst av Mikael Wiehe, som startade med en kärlekssång, som han dock så fort han fick chansen dedikerade till de sjuka, de arbetslösa och andra utsatta grupper.

Men den sång han hade valt som allsång var hans egen översättning av Woody Guthries legendariska ”This Land Is Your Land”-

År 2000 kom Mikael Wiehes CD “En sång till modet” (EMI 7243 5256432 3). Det är där han lanserar sin utmärkta version av Guthries sång, som på svenska heter “Det här är ditt land”.

Wiehes svenska text plus noter hittar man i Mikael Wiehes bok “Sångerna” (Carlssons bokförlag, 2002):

Det här är ditt land

Svensk text: Mikael Wiehe, 2000
Amerikansk text: Woody Guthrie, 1940 (”This Land Is Your Land”)
Musik: Woody Guthrie, 1940 (med lån från gospeln ”When the World’s on Fire”, som i sin tur bygger på “Little Darling, Pal of Mine”)

Refräng:
Det här är ditt land
Det här är mitt land
från Ales stenar
till Norra Lappland
från Bohus klippor
till Gotlands raukar
Landet, det tillhör
dej och mej

1.
Med mörka skogar
och höga furor
med vita björkar
och röda stugor
med fält och åkrar
och varv och gruvor
landet, det tillhör
dej och mej

2.
Med skär och kobbar
och djupa fjärdar
med ljusa hagar
och svarta tjärnar
med sina blånande
berg i fjärran
landet, det tillhör
dej och mej

Refräng:
Det här är ditt land…

3.
Jag åkte norrut
längs Höga kusten
när skogen rodnade
Det var om hösten
Och havet glittrade
i morgonluften
i landet som tillhör
dej och mej

4.
Jag stod på toppen
av Kebnekaise
och såg på solen
som aldrig sjunker
på myr och mossar
på fjäll och forsar
och på landet som tillhör
dej och mej

Refräng:
Det här är ditt land…

5.
Jag stod där hemma
när dimman lättar
Jag stod bland rapsfält
och klara bäckar
där boken grönskar
och storken häckar
i landet som tillhör
dej och mej

6.
Det var på kvällen
Jag stod vid stranden
under Vintergatan
och Karlavagnen
Jag tog min älskade
hårt i handen
och sa, landet, det tillhör
dej och mej

Refräng:
Det här är ditt land…

Mikael Wiehes text är till det yttre mindre politisk än min egen – se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter, ”Det här är ditt land” – men i det lägger jag inte någon värdering. För i rätt sammanhang kan den, har det visat sig, få en enorm politisk laddning.

Den 16 januari 2001 samlades en mycket stor del av Sveriges främsta artister på Globen för galan ”Hela Sverige – artister mot nazister”.

Scenshowen och en dubbel-CD med samman namn, “Hela Sverige – artister mot nazister” (Sveriges skivbolag 7243 5 31810 2 4, 2001) avslutas av Emilia, Petter, Feven, Daddy Boastin, ADL, Ola Salo, Cajsalisa och Blacknuss med Mikael Wiehes “Det här är ditt land”. Skivan börjar också med samma låt, fast då i en studioversion med ADL, Daddy Boastin, Lisa Ekdahl, Emilia, Petter och Peps Persson, och den versionen är ännu bättre.

Det kunde inte bli mer politiskt än så här: Lisa Ekdahls rikssvenska och Peps Perssons skånska blandas med röster som varje lyssnare, med hjälp av uttalet, kan räkna ut hör till någon med utländsk bakgrund. Tillsammans besjunger de ett Sverige, som “tillhör dej och mej”.

Fast mot hela det här uppbådet behövde ju inte högerns sångrepresentant på Skansen i kväll tävla. Det räckte med Mikael Wiehe.

Wille Crafoord, släng dig i väggen!

”En känd Kokk” är missnöjd

I veckans Kryss & Quiz, en bilaga till Aftonbladet jag regelbundet köper, finns ett kryss, signerat Bengt Löfstrand, med Litteratur som tema. Det handlar mest om Jan Guillou, men utöver att ett av svaren förstås ska bli Coq Rouge, efterfrågas också ”en känd Kokk”, Kokk rouge även han förresten. Svaret ska bli Enn.

Jag har ingenting emot att åter igen förekomma i kryssbilagan, men den har blivit sämre under senare tid, kanske för att den tydligen nu produceras av Bulls Presstjänst AB. Jag skickar i det här fallet, lika lite som i fallet Melodikrysset, inte in några svar, men det är klart att jag blir härsken, när kryssen jag löser innehåller konstruktionsfel.

Kryptot, kallat Kryptiskt, har nu fått ny konstuktör, Gudrun Pettersson, och jag konstaterar, att det de två senaste gångerna har varit felnumrerat (i rutorna alltså). Förra gången var det fråga om en ganska enkel felnumrering, så jag löste det ändå, men nu senast blev det in i helskotta fel. Jag skickade mejl till redaktionen och påtalade det här och fick som kompensation per post en värdekupong – som om det skulle hjälpa att gå till Konsum och köpa ett nytt exemplar med samma fel i.

Nej, sätt in den duktiga Anna Hagberg som kryptokonstruktör igen!

Förra numret var för övrigt felbemängt också när det gäller etiketteringen av kryssen. Ett exempel: Östen Nilssons Norrskenskrysset var ett av hans vanliga Sportkrysset med mängder av idrottsfrågor, ett fack jag inte är ett dyft intresserad av.

Skärpning anbefalles!

Hälsning från Enn

Det här är inte Enn som skriver, utan Enns dotter Kerstin. Pappa ligger på hjärtkliniken på Akademiska efter att ha fått en lätt hjärtinfarkt igår när han var ute i Öregrund och arbetade i trädgården. Vi kom överens om att jag skulle skriva ett inlägg och berätta det eftersom ni är många som väntar på att han ska skriva om melodikrysset, och som kanske undrar och blir oroliga om han inte skriver något på bloggen på flera dagar utan förvarning. Han har ju skrivit om sina hjärtproblem tidigare på bloggen.

Jag har hälsat på pappa på sjukhuset idag, och han har inte ont längre och är vid gott mod;  bara irriterad över alla sladdar och slangar som han sitter fast i och litet otålig att få komma hem och lösa melodikrysset. Han blir dock kvar någon eller några dagar.