Jan Hammarlund

Jag har tidigare skrivit om Jan Hammarlunds senaste CD, ”Den röda linjen” (se Kulturspegeln, Musik), också om releasekonserten på ABF-huset i Stockholm.

Jag har likaledes nämnt det gemensamma program, ”Ett annat USA är möjligt”, Jan och jag gjorde i samma ABF-hus. Dess förinnan hade vi aldrig träffat varann men förstås genom vårt gemensamma intresse för vänstermusik känt till varann. När vi då äntligen träffades i ABF-huset – programupplägget hade skett per telefon och mejl – var det som om vi aldrig hade gjort något annat än samarbetat.

Under min reaktörsperiod på Aktuellt i politiken (s) hann jag recensera ett antal plattor av och med Jan. Det här har jag hittat i läggen.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1976 (21 oktober) recenserade jag en samlings-LP, där han fanns med men som jag inte var nöjd med:

En anti-LO-skiva

Den så kallade arbetarkonferensen har också avsatt en skiva, ”Arbetarkampen & avtalsrörelsen”. På baksidan kan man se ett demonstrationsplakat med texten ”Kamp mot klassamarbetspolitiken” med LO-huset som bakgrund. Det anger skrivans politiska grundton.

Trots en skara medverkande som borde kunna åstadkomma ett och annat – Finn Zetterholm, Narren, Oktober, Jan Hammarlund, Marie Selander och Klasskamraterna – är det inte någon bra skiva. Det material som man kan jämföra med inspelningar på andra plattor är i allmänhet sämre här. Men för all del – här finns material av både Bertolt Brecht, Dario Fo och Lars Forssell.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 5 1977 (10 mars) fanns följande:

Kunskapens värde

Lena Ekman, Jan Hammarlund och Turid Lundqvist har med ”Igår, idag, imorgon” (Silence SRS 4638) gjort en fin LP. De sjunger, för att knyta an till en text av Lars Forssell, om kunskapens värde. Sammanhanget med tid och sociala förhållanden finns i sångurvalet, i god marxistisk mening. Det som sägs om framtiden förankras i nuet och, vilket är viktigt, i det förflutna.

Skivans A-sida, med ”Flickorna på Snöraholm”, ”Pigans flyttvisa”, ”Vallpigan”, ”Döden han är en jägare snäll”, ”Emigrantens avsked” och andra, är följaktligen en politiskt höggradigt intressant sida.

B-sidan börjar med ”Balladen om Joe Hill” men rymmer i övrigt mest senare sånger. Där hittar man till exempel Helga Henschens ”Gott att tänka tillbaka” och sånger av Violetta Parra, Wolf Biermann, Bertolt Brecht och Hans Eisler.

Bäst är allra sista låten, Peggy Seegers ”Che Guevara”.

***

I julnumret (nummer 21, 7 december) 1978 av Aktuellt i politiken (s) återfinns följande recension:

På god väg

Med ”Innan tåget är på väg” (Silence SRS 4649, SAMdistribution) är Jan Hammarlund ett mycket gott stycke på väg att bli en inte bara självständig utan också bra artist. På den här plattan kommer hans lite speciella röst till sin rätt, och med musiken får han av och till fin assistans av till exempel Lasse Englund och Bella Ciao-gruppen. I ”Nåt på spisen med varann” visar han klorna som kompositör också.

Den låten (och ”Sexualpolitiskt snack”, en talkning blues) har förresten homosexuell tendens.

Tillsammans med Bella Ciao-gruppen gör han ”Snälla mamma, ge mig 100 lire” på ett utmärkt sätt. Utmärkta är också Björn Afzelius’ ”Ulf Brännare” och Stefan Ringboms och Carsten Palmaers ”Balladen om Rune Henry Johansson”.

Självfallet innehåller LPn också några låtar av Malvina Reynolds. ”De små fiskarna i jordens alla hav”, om vårt sköra livsrum här på jorden, är några av Jan utbyggda strofer, som han dessutom har satt alldeles utmärkt egen musik till. Och ”Marios and”, med fin text och musik av Malvina, är en minitragedi, hjärterörande i bästa mening.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1983 (22 september) recenserade jag två LP med

Jan Hammarlund

Den homosexualitet Jan Hammarlund besjunger i till exempel ”Ville” är mig djupt främmande. Likväl känns den och liknande texter av Hammarlund inte frånstötande, och eftersom en bra bit av ”Villes” sinnlighet finns i musiken, tycker jag faktiskt om sången i fråga. Över huvud är LPn ”Kärlek och sång” (Silence SRS 4669, SAMdistribution) en orgie i sång och musik, med hjälp av Jans och Marie Bergmans röster och Lasse Englunds, Backa Hans Erikssons och Magnus Linds spel – för att nu göra ett snävt och därför orättvist urval. Redan första låten på LPn, ”De som håller musiken vid liv”, om gatumusiken i Stockholm, bjuder på bra sång och spel och en begåvad sättning. Och så fortsätter det: ”Ett rum på hotellet”, en sorgesam fransk kärleksvisa, ”Ljugarlåt” där man främst vill nämna rytm och kör och så vidare och så vidare.

* Nästa LP med Jan Hammarlund, ”Järnvägsräls” (Silence SRS 4679, SAMdistribution) är inte dålig, men den är långt ifrån så bra som ”Kärlek och sång”. Delvis har detta med all säkerhet att göra med att den är en live-LP – mångfalden och det utstuderade från den förra LPn saknas här. Ändå är de musikaliska impulserna och lånen fler. ”Järnvägsräls” innehåller material av till exempel Jacques Prévert, Leo Ferré (Lars Forssells ”Snurra min jord”), Melanie Safka och Turid Lundquist. Men bästa låten är faktiskt en homosexuell kärlekssång av Jan Hammarludn själv, den rockiga ”Jag vill ha dig”. Den sämsta låten är en låt i countrystil och i samma genre, ”Närsomhelst”, också den av Jan Hammarlund.

***

Det här var vad jag hittade vid en genombläddring av läggen. Det kan finnas mer; i så fall tillfogar jag det senare.

Bob Dylan på Debaser

Sonen, Matti Dahl, ringer glädjestrålande: en kompis har lyckats få två biljetter till Bob Dylans extrainsatta konsert på Debaser. Han får köpa en av dem.

– Sist jag var där, spelade jag själv, avslutar han.

Sveriges nya arbetarbil

I valrörelsen såg vi storfinansens klassiska parti anta skepnaden av Sveriges nya arbetarparti.

I dagens DN (27 mars 2007) finns en Mercedes-Benz-annons för Sveriges nya arbetarbil: ”med nya C-Klassen får pendlingen en välkommen business class.”

Och snart får vi arbetarpigor.

PS till artiklarna om EMU och Wallström

Peter Gustavsson har på sin blogg – länk finns här intill – lett mig till två dokument, vars innehåll jag vill förmedla även till mina läsare.

De redovisar en opinionsundersökning, genomförd i EUs samtliga medlemsstater.

Ur en kort sammanfattning, gjord av Ekot, saxar jag följande:

”56 procent av de tillfrågade anser att EU inte representerar vanliga människor. I Sverige är den siffran 70 procent.

Bara 28 procent av de tillfrågade vill föra över mer makt till EU.

I de 13 länder som har infört euron som valuta anser 49 procent att de skulle vilja återgå till sina gamla valutor – mot 47 procent som vill behålla euron.

Mest missnöjda med euron är grekerna. Där vill 70 procent av de tillfrågade ha tillbaka drachman.

Drygt 17 000 personer tillfrågades i EU-mätningen.”

Ekots sammanfattning hittar du här.

I ett längre pressmeddelande finns följande:

”Undersökningen visar att Sverige i de allra flesta frågorna ligger i topp när det gäller EU-kritik. Sex av tio svenska väljare vill ta tillbaka makt från EU-nivån och 8 av 10 väljare skulle rösta emot ett nytt fördrag om det innabar att EU fick mer befogenheter.” Du kan läsa mer om undersökningen här.

Scener ur en annan partiledares liv

I en kommentar till vad jag har skrivit om Erik Fichtelius’ programserie för TV om och med Göran Persson påminner min gamle journalistkollega Mats Rosin om att något liknande faktiskt har gjorts förut, fast då för en bok, ”Palme igen? Scener ur en partiledares liv” (Norstedts, 1980). Journalisten, som på ett unikt sätt fick följa Olof Palme, var Dieter Strand.

Jag tar mig friheten att först återge Dieter Strands förord till ”Palme igen?”:

Vägen till Palme

Hösten 1980 har Olof Palme varit socialdemokratisk partiordförande i över tio år och oppositionsledare i fyra. Han har just bakom sig en knapp valförlust, en knapp vinst i en folkomröstning och Sveriges största arbetsmarknadskonflikt. Han har fått åka på uppmärksammade internationella uppdrag, från Mali till Teheran. Han har inte fått bilda regering i Sverige igen.

Hur agerar Palme och den socialdemokratiska ledningen i den fortsatta men fortfarande ovana oppositionsrollen?

Våren 1979 skrev jag till Olof Palme med ett ett förslag. Kunde han tänka sig att jag och fotografen Stig-Göran Nilsson inför valet i september följde honom dag för dag – inifrån: På hans arbetsrum i riksdagshuset och på valturnéernas hotellrum, in i radhuset i Vällingby och ut i arbetslyan i Bommersvik.

Det vi fick höra och se – taktiksnacket, tillkomsten av valtal och utspel, Palmes personliga reaktioner på allt som hände – skulle publiceras först efter valet: som ett bidrag till förklaringen av varför det gått som det gått för Palme och socialdemokratin.

Människor i Palmes omgivning sa att han säkert skulle avvisa förslaget som alltför riskabelt. Men några dagar efter det han fått mitt brev ringde han sent en söndagskväll och sa ja, utan reservationer. Det har således aldrig varit tal om att Palme skulle se eller godkänna text och bilder före publiceringen.

Den här reportageboken är ett resultat av brevet till Palme. För boken ställde Palme upp på samma villkor också inför folkomröstningen om kärnkraften. Och efter folkomröstningen kom den största arbetsmarknadskonflikten i Sveriges historia. Där har källor i LO-huset fått bidra till skildringen av den socialdemokratiske oppositionsledaren.

Palme och hans politiska omgivning kan tycka att de tagit en risk med den här öppenheten. Jag tycker att de gjorde en demokratisk insats som kan vara lika viktig som åtskilligt annat de presterat i valet och folkomröstningen. När släpper Fälldin, Bohman och Ullsten – de som för tillfället styr detta land – journalister så nära på sig – för publicering?

Fotograf Nilsson och jag har inte kunnat se och höra allt. Vi har till exempel inte fått vara med på den socialdemokratiska partistyrelsens sammanträden. Sannolikt är det ingen outhärdlig förlust för historieskrivningen om partiledaren.

Månaderna i Palmes närhet gav ett starkare intryck än någonsin av hur avgörande beslut fattas av partiledaren själv: socialdemokratisk enmans-show på gott och ont.

Inte heller marxister kommer förbi ledarens roll i historien. Vare sig dessa vinner eller förlorar, blir kvar länge som oppositionsledare eller kommer igen som regeringschefer.

Man kommer inte förbi Olof Palme.

Nu minns jag en skylt som pekade in från en väg till ett valmöte i Partille utanför Göteborg. Det var dagen före valet. På skylten stod inte att det skulle vara ett socialdemorkatiskt valmöte eller ens ett valmöte. På skylten stod bara:
OLOF PALME

***

Så långt Dieter Strands förord till insider-reportaget om Olof Palme.

Den här gången – när det gäller Erik Fichtelius’ insider-program om Göran Persson, gjorda för TV – har de kritiska kommentarerna mest kommit från andra journalister och handlat om Fichtelius’ journalistroll.

Den gången fanns det tvekan främst inom rörelsen: Var det lämpligt av Olof Palme att släppa en journalist så nära in på livet? (Men med tanke på vad Göran Persson har sagt om den ena och den andra personen i sin närhet, kanske den reaktionen kommer också den här gången.)

Hur som helst är rörelsetveksamheten utgångspunkten för den kolumn jag skrev på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1980 (16 oktober):

DET
HÄNDER

…att jag träffar partivänner som tycker att Dieter Strands bok ”Palme igen?” (Norstedts) är farlig, för partiet och för Palme personligen.

Det tror jag inte.

Dieter Strands scener ur en partiledares liv har inget insmickrande över sig. Men om man kan läsa ut något värdeomdöme om Palme ur denne garvade journalist skildring så är det snarast beundran; det finns helt enkelt ingen annan politiker av Palmes format i Sverige!

Och jag undrar om inte Strand, när han citerar Palmes talskrivare Kjell Larsson, också speglar en egen känsla: ”Jag tyckte han såg så liten ut. Han var ensam mitt bland alla människorna. Jag tänkte då på alla gånger jag sett honom gå upp i talarstolar. Överallt i landet, alla dessa år. Jag kände plötsligt nån jävla sorts ömhet för honom.”

* Jag vet ganska mycket om den politiker- och journalistmiljö Strand skildrar. Jag har åkt med som pressekreterare åt Palme i 1973 års valrörelse. Så långt jag kan bedöma är Strands skildring inte bara journalistiskt skicklig utan också någorlunda korrekt.

Fram träder bilden av en fighter, en man som är besatt (i positiv mening) av sin politikerroll.

* Det hindrar inte att jag har invändningar. Diskussionen på VUt där misstroendevotum diskuterades i våras är till exempel snett återgiven. (Jag var med.) Misstroendevotumfrågan var kopplad till kompletteringsproppen och sparplanen. Ingen ville politisera avtalsrörelsen.

Min allvarligaste invändning är att Strand inte kopplar ihop taktik- och massmediasnacket och Palmes personliga besatthet med hans politiska lidelse, med den socialdemokratiska poltikens sakinnehåll. (Som nu bara skymtar, till exempel i talcitatet om Sergels Torg.) Det är faktiskt vilseledande.

Å andra sidan tror jag det är nyttigt för rörelsefolket att konfronteras med kalla fakta: Rörelsen är livsviktig; den behövs. Men det är sannolikt i dag omöjligt att vinna några val utan att ha en god taktik, en genomtänkt strategi.

Och kanske är det en överdrift, men jag skulle nog också vilja satsa en liten slant på följande påstående: Om partiet i en valrörelse fick i stort sett alla massmedia aktivt emot sig, så kunde det se fram emot en tämligen säker valförlust.

Enn Kokk

Smått och stort från Ryssland med närområden

Jag har tidigare här på bloggen skrivit dels om vad Staffan Skott har skrivit om arbetarrörelsesången ”Det unga gardet”, dels – i en recension av Anton Tjechovs ”Körsbärsträdgården” på Upsala Stadsteater – gjort en referens till vad han har skrivit om Tjechov; se under Kulturspegeln.

De uppgifter jag använde i de här båda fallen kom från Staffan Skotts senaste bok, ”Är du alldeles rysk? Smått och stort från Ryssland med närområden” (Hjalmarson & Högberg, 2006).

Jag har nu, ofta under muntra skratt, läst hela boken. Boken är nämligen inte bara lärd utan också roande; författaren har ju mycket riktigt under många år övat upp sin förmåga att roa genom att regelbundet publicera kåserier, signerade Skott, på DNs Namn och Nytt. (Vad jag förstår härstammar också en hel del av materialet därifrån.)

Boken innehåller en så brokig blandning av ämnen, att jag kommer att få problem, när jag ska ställa in den i någon av bokhyllorna: vad ska man klassificera den som?

Den börjar med ett par avsnitt om rysk historia, ofta då sådan som innehåller förbindelsetrådar till Sverige och övriga Norden; ett exempel är historien om Rurik och Rysslands grundande. Här finns också ett par kåserier om språk, där Skott förevisar lån åt det ena och det andra hållet (plus ord som också finns i eller härstammar från finska, estniska med flera finsk-ugriska språk). Här finns ävenledes en text om den sorgliga Jangfeldt-affären.

Också det tredje avsnittet, ”Ord och många visor”, innehåller kåserier om det ryska språket och dess alfabet. Här är dock huvudämnet ett antal sånger – Staffan Skott är mycket musikintresserad. Det är här man hittar historien bakom ”Det unga gardet”. Här finns också historien om musiken till Karl Gerhards ”Den ökända hästen från Troja”, ett ämne som läsarna av min blott tidigare har kunnat ta del av – se Kulturspegeln, Sångtexter! Jag skulle vidare vilja rekommendera Staffan Skotts text om ”Sovjethymnens” intressanta tillkomsthistoria. I Sverige blev den känd som ”hockeysången”, men den var i själva verket, från 1943, själva symbolen för Stalins Sovjetunionen. Och i dag är den åter, efter textretuscheringar, nationalsång.

I avsnittet om författare hittar man det redan nämnda avsnittet om Anton Tjechov, vidare ett par avsnitt om Nikolaj Gogol, även ett avsnitt om ett stort men för mig tyvärr obekant namn i den ryska kvinnolitteraturen, Ljudmila Ulitskaja.

Ett ganska långt avsnitt berättar om ett antal sovjetiska människoöden: Om Stalins hustru em>Nadezjda Allilujeva. Om ett av Stalins många offer, Gaja Gaj (Gajk Bzjisjkajan). Om Nikolaj Jezov, ”Stalins lille bödel” – under Jezovs två år (1937-1938) som chef för säkerhetspolisen sköts 668.305 människor. (Sen fick han själv sitt nackskott: Trots att han beredvilligt hade bekänt både möjlig och omöjligt, fick han släpas till avrättningsplatsen.) Om violinisten David Ojstrach som, skrämd från vettet, tvingades till lojalitet med systemet. (Den som berättar historien, cellisten Mstislav Rostropovitj, har jag för övrigt ätit middag med och hört honom berätta om hur det var att leva under sovjetväldet.) Om de avgrundskalla, helveteslika GULAG-lägrens krönikör Varlam Sjalamov. Om esten Artur Haman (Juhan Tuldava) som duperade många exilester här i Sverige.

Staffan Skott lyckas berätta även de hemskaste historierna i detta avsnitt, till exempel den om Jezov, med en beundransvärd distans, ibland till och med med en hårdför humor. Han konstaterar till exempel, att de människor, som sköts under ”den stora terrorn”, ofta torterades till att bekänna absurda anklagelser, till exempel spioneri för Japan och Tyskland, men så tillägger han: ”Av ett rent förbiseende anklagade NKVD (så vitt känt) aldrig någon för spioneri för Vatikanens räkning.”

Mer rakt på och skarp i sin kritik av sovjetsystemet blir Staffan Skott dock i i det polemiska slutavsnittet om kommunism och nazism.

Men dess förinnan finns det ett långt avsnitt med resebrev från Ryssland och Baltikum. Det börjar med några intressanta och gripande bilder från Karelen och dess huvudstad Viborg. Jag har själv rest genom de här trakterna och kan vidimera, att tillstånder där är precis så eländigt som Staffan Skott skildrar det. I Moskva och S:t Petersburg har jag visserligen också varit, men här har Skott kunskap, samlad under årtionden, att förmedla – mycket roligt är det att få ta del av hans bedömningar av restauranger. Och orter som Tver, Torzjok, Pskov och Novgorod är uteslutande exotiska för mig. Men de blir intressanta så som Staffan Skott skildrar dem.

Något jag däremot kan bedöma är det Staffan Skott skriver om Estland och Lettland, om Tallinn, om Tartu, om Pärnu, om gränsstaden mellan Estland och Lettland Valga/Valka, om Salacgriva, Ikskile (Ükskull, Ykskull) och Kolka på den lettiska sidan. Skott är en utmärkt iakttagare, och han vidarebefordrar inte felaktiga uppgifter.

Oavsett var jag ska placera den här boken i bokhyllorna: den rekommenderas varmt.

Jonas Morian 2006 års bästa politiska bloggare

Jonas Morian med bloggen ProMemorian vann omröstningen om 2006 års bästa politiska bloggare. Grattis, Jonas! Jonas blogg är mycket riktigt (i motsats till min, vilket jag påpekade, när jag nominerades, av Erik Laakso, visade det sig – tack!) just en politisk blogg. Oftast också intressant, tycker jag, även om jag inte alltid delar Jonas uppfattningar.

Själv har jag i dag inte lyckats nå Bloggen Bent, som ordnade omröstningen – det är något tekniskt tjall. Men genom Erik Laaksos blogg vet jag en del om resultatet.

Det mest anmärkningsvärda med omröstningen är egentligen, vilket Erik påpekar, det extremt låga antalet deltagare, 230 röstande. Det är ju verkligen inte mycket. Som en jämförelse kan jag nämna, att jag just nu dagligen har dubbelt så många besökare per dygn på min blogg, och jag har då och då haft långt flera, vid toppar över 700 per dygn.

Ändå har jag inte använt mig av några speciella knep för att ständigt öka min läsarskara. Jag har till exempel aldrig pingat på Intressant.se. Jag använder mig aldrig av foton och andra bilder. Jag skriver gärna texter, vars längd ligger långt över bloggenomsnittet.

Jag har i stället tryggt litat på att allt fler läsare, i takt med att de hittar eller tipsas om bloggen, ska stanna kvar som återkommande läsare, och så tycks det ha fungerat.

På den linjen tänker jag fortsätta.

Vilse i pannkakan

Av en artikel i gårdagens UNT, med uppföljande artiklar i dagens Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, framgår det, att Ingegerd Troedsson vid en ålder av 77 år lämnar Moderata samlingspartiet. Det här är ingen medlem vem som helst; Troedsson har bland annat varit statsråd och, därtill nominerad av sitt parti, riksdagens talman.

Jag har naturligtvis träffat henne åtskilliga gånger. Dels representerade hon Uppsala län i riksdagen. Dels har vi, åtminstone en gång varje år, setts vid den lunch den sittande talmannen i samband med riksdagens högtidliga öppnande ger för sina företrädare med respektive.

Politiskt står vi mycket långt ifrån varandra. Den som vill ha exempel ber jag att läsa dels första rapporten från SAPs och LOs jämlikhetsgrupp, ”Jämlikhet” (Socialdemokraterna, 1969), dels Ingegerd Troedssons bok ”Den kommenderade familjen. 30 år med Alva Myrdals familjepolitik” (Timbro, 1999). Alva Myrdal var ordförande och jag en av sekreterarna i jämlikhetsgruppen, och när Troedsson 30 år efter dess rapport riktar udden mot Myrdal, träffar hon i själva verket lika mycket mig – jag skrev nämligen det mesta i rapporten om familjepolitik, jämställdhet och dithörande frågor.

Troedssons ståndpunkt i de här frågorna är reaktionär, men jag respekterar henne för att hon står fast vid sina mörkblå åsikter.

Så här motiverar hon sitt avhopp från de nya moderaterna:

– Jag känner inte igen mig i partiet längre. De stora visionerna om självbestämmande och rätten att själv avgöra hur man vill leva är borta. Det handlar bara om åtgärder, inte om ideologi. De grundläggande idéerna som skatt efter bärkraft är helt borta och det gör mig ledsen, säger hon.

Fredrik Reinfeldts ometikettering av partiet till ”nya moderaterna” och ”nya arbetarpartiet” har obestridligen varit framgångsrik, men jag misstänker, att det är långt fler än Ingegerd Troedsson, som känner sig vilsna i den pannkakan.

Partiets starka och stora nyliberala falang har knappast bytt åsikter över en natt (valnatten) – de där två statsråden, som föll första veckan med den nya regeringen, föll knappast på grund av personligt slarv utan på grund av handlingsmönster som hade med deras ideologiska övertygelse att göra.

Och här i Uppsala har vi förre moderatriksdagsmannen Gustaf von Essen, som numera är kommunalråd för kristdemokraterna. Han har mörkblå moral och är i många frågor närmast socialkonservativ. Ensam om detta är han knappast.

Vad står då moderaterna egentligen för i dag?

Det enda man med säkerhet kan säga ryms i en omvänd valparoll från min ungdom: Högern (är inte längre) att lita på.

Generalproblemet är dock knappast bara moderaternas: Det är många som i dag känner sig vilse i pannkakan.

Kristdemokraterna försöker profilera sig som ett modernt socialkonservativt parti. Problemet är, att partiet också rymmer kristen höger av ett närmast amerikanskt slag. Vem minns inte den stora insamlingen för kristendomsundervisningens bevarande i skolan, när partiet startades? Vem har inte stött på dess fanatiska abortmotståndare? Gör gärna en studieresa hit till Uppsala för att studera Livets Ord!

Centern, från början klasspartiet Bondeförbundet, var länge själva urbilden för mittenpolitiken: Kunde man förverkliga sina särintressen ihop med högern, så OK. Men ansåg man sig vinna mer på samarbete med sossarna, var det också OK, till och med under långa sammanhängande perioder. I 2006 års val fick partiet, då företrätt av människor som Frederick Federley, många nyliberala röster i storstäderna. Om centerledaren säger Ingegerd Troedsson, denna moderat classic, att hon ”har gott hopp om Maud Olofsson, hon verkar bra”.

Folkpartiet har, under ledning av Lars Leijonborg och Jan Björklund, bringats så långt åt höger, att det knappast kan komma längre åt det hållet. Kvar i partiet finns ett antal tysta och hukande socialliberaler, som övervintrar i väntan på bättre tider.

I själva verket rymmer socialdemokratin fler mycket mer verksamma och synliga personer, som skulle kunna etiketteras som socialliberaler eller näst intill. Får man framföra önskemålet, att nästa partiledare – i motsats till Göran Persson i en intervju under valrörelsen – vågar kalla sig demokratisk socialist?

I Vänsterpartiet dväljs ett gäng, som (liksom de flesta socialdemokrater) är demokratiska socialister – alltså socialdemokrater. Dess värre har de där sällskap (även på ledande poster) av människor, som kallar sig kommunister – och i värsta fall rent av är det.

Miljöpartiet de gröna, slutligen, utgör en pannkakssmet med ingredienser, som är svåra att blanda. Anhängarna av en radikal miljöpolitik tvingas, om de menar allvar med vad de säger, att begränsa den otyglade marknad, som aldrig leder till några gröna mål. Här finns grunden för att de ofta väljer att samverka åt vänster. Ofta, men inte alltid. Sammelsuriet av småskalighet, decentralisering och valfrihet för valfrihetens egen skull leder dem också, alltför ofta, i armarna på borgarna.

Jag önskar innerligt en politikens strukturrationalisering med målet att väljarna kunde få välja mellan partier med tydligare konturer i fråga om värderingar och grundläggande samhällsanalys, partier med ideologier som automatiskt förknippas med dem – helst längre än under en valperiod.

Jan Hammarlund sjunger Brecht

Från sångaren Jan Hammarlund, som jag har gjort ett program om radikal amerikansk musik tillsammans med, anlände följande mejl, som jag gärna vidarebefordrar till mina läsare:

Hej där!

Sällan man har tillfälle att sjunga Brecht (det var faktiskt flera år sedan sist) och denna gång är det ju dessutom fri entré! Plus att det ingår i en utställning som man samtidigt kan se.

Min berättelse om Brechts liv bygger på hans sånger och dikter till musik av Eisler, Dessau och Weill.

Bertolt Brecht tillbringade ju 15 år (1933-1948) som flykting, i Paris, via Skandinavien och Sovjet till USA, varifrån han till sist fick fly undan McCarthys barbariska kommunistjakt.

Vänliga hälsningar

Jan
(se nedan – välkoma!)

___________

BERTOLT BRECHT – FLYKTING OCH POET
en musikalisk biografi

Jan Hammarlund, sång
Richard Pilat, piano

Tisdag 10 oktober klockan 19.00
FOLKETS HUS i Hallunda,
Borgvägen 1, T-bana Hallunda
telefon 08 530 625 70
www.hallunda.fhs.se
Fri entré!
(Konserten ingår i utställningen
”Brecht och Tombrock i svensk exil
– ord och bild i samverkan”)

Arrangörer: ABF Botkyrka-Salem, Folkets Hus Hallunda, Folkets Hus och Parker, Hallunda Bibliotek, Mångkulturellt centrum, Riksteatern

Meningen med livet?

Sitter vid köksbordet och dricker förmiddagskaffe. Lyssnar med ett halvt öra på Ring P1.

En man ringer upp och efterlyser partiledarnas svar på en viktig fråga, som hittills inte har belysts i valrörelsen, meningen med livet. På Tomas Tengbys anmodan preciserar han sig: Företagen tävlar med varann om marknadsandelar. Alla tvingas vi att tävla om jobben. Allting verkar vara en enda stor tävling. Men så borde det väl inte vara? Borde vi inte samarbeta med varandra?

Jag påminner mig tiden när jag jobbade på socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad, och var sekreterare i dess ledningsgrupp. Inför sammanträdena brukade jag gå runt i huset och fråga avdelningscheferna, om de hade några ärenden till det kommande sammanträdet.

En hårt arbetande kamrat sa vid ett sådant tillfälle med en suck djupt ur hjärtat att vi borde ta upp meningen med livet.

Så jag satte upp ”Meningen med livet” på dagordningen.

Vid sammanträdet bordlades ärendet.

Vad jag vet är det bordlagt än i dag.

Så jag väntar med spänning på vad partiledarna ska säga i Ring P1.