Julslutsmottagning på Uppsala slott

Vi har vid det här laget, en i taget, blivit bekanta med en lång rad landshövdingar i Uppsala län. Birgitta blev 1994 utnämnd till så kallad hedersupplänning, och dessa bjuds tillsammans med make/maka till landshövdingens årliga middag för dessa samt till andra begivenheter på Uppsala slott, som i dag på årets julslutsmottagning.

Vi hälsades välkomna av det senaste landshövdingeparet, Göran Enander och Monika Sarstad, och tog oss efter ett inledande samtal med dem in i vimlet av gäster.

Bland de första vi mötte var Hans Dalborg (hedersupplänning 2004), som vi känner både från OD och från hedersupplänningsmiddagarna (jag dessutom från gemensamt pendlande till jobb i Stockholm). Senare träffade vi ur den här kretsen också Stig Strömholm (hedersupplänning 1995), och jag hälsade innan vi gick även på Maria Strømme (utnämnd till hedersupplänning så sent som 2016).

Ann-Cathrine Haglund (landshövding i Uppsala län 1997-2007) med maken Finn var också där. Ann-Cathrines förflutna som moderat politiker utgör inget hinder för att hon och min politiskt radikala hustru kan föra ett långt, personligt och hjärtligt samtal.

Andra som vi träffade och pratade med står oss naturligtvis partipolitiskt och/eller värderingsmässigt närmare: Carl och Ulla-Britta Lindberg, Peter Nobel, Sten och Berit Rylander. På håll hälsade jag på landstingsrådet Börje Wennberg.

Ett par gamla bekanta ur vårt långa politiska liv träffade vi också. Lena Sommestad, som tidigare bodde här i Uppsala – hon var professor i ekonomisk historia – och representerade länet i Riksdagen är numera landshövding i Hallands län men var dess förinnan ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet och miljöminister. Hon blev känd som EMU-motståndare. Också Bengt K Å Johansson, en gång samtida med mig i Socialdemokratiska studentförbundet fast i Göteborg, hamnade i regeringen (som löne- och därefter civilminister) och blev sen även han landshövding, i Älvsborgs län. Kul att ses igen!

Hastiga hälsningar utbytte vi med långt flera, förde också samtal med några av dem. Landshövdingens vidsträckta representationsvåning var full av människor, många av dem förstås över huvud taget inte bekanta för oss. Och någon jag borde ha nämnt har jag inte fiskat upp ur minnet i skrivande stund.

Vi hade nyss ätit lunch när vi anlände, så vi nöjde oss med var sitt glas vitt alkoholfritt vin. Och sen beställde Birgitta taxi hem.