Finland: Ordförandebyte i Sannfinländarna i mer främlingsfientlig riktning?

Att bli regeringsparti blev inte den framgång för Perussuomalaiset (Sannfinländarna), som väl både partiledning och anhängare hade hoppats på. I mätning efter mätning är partiet nu, jämfört med i förra riksdagsvalet, nere på en rekordlåg nivå. Partiets ordförande, Timo Soini, har försökt lugna anhängarna med att det nog snart vänder, men hans eget långa dröjsmål med att ge besked om ifall han ställer upp för omval i valet av partiordförande på partikongressen har fått många inom och utom partiet att börja spekulera om efterträdare på partiledarposten.

Den som har seglat upp som främsta namn i de här spekulationerna är Juha Halla-aho, som har suttit i EU-parlamentet för partiet men tydligen inte tänker återvända dit. Halla-aho är en mer karismatiskt politiker än Soini men har främst utmärkt sig för sina markant främlingsfientliga åsikter.

Kantar-TNS har för Helsingin Sanomat gjort en mycket intressant opinionsmätning om hur sannfinländska väljare respektive väljare i allmänhet ser på Soini respektive Halla-aho. 1.001 personer har tillfrågats.

Frågar man väljare i allmänhet vinner Soini med 62 procent mot 17 för Hallo-aho.

Men bland Sannfinländarna väger det nästan jämnt: 49 procent för Soini och 48 procent för Halla-aho.

Hur detta påverkar Soinis beslut att ställa upp eller inte ställa upp i ordförandevalet återstår att se.

Melodikrysset nummer 4 2017

Vi somnar sällan före midnatt, och på fredagskvällarna håller ju redan TVn en sysselsatt ganska länge. Ändå kom jag upp halv åtta i morse, pigg och utvilad.

Jag hade heller inte några större problem med dagens melodikryss.

En enda fråga låg helt utanför det jag kunde, men eftersom den illustrerades med Peter Himmelstrands ”Det börjar verka kärlek, banne mig”, kunde jag den vägen googla mig fram till att den också har sjungits in av någon som heter Linda Rapp. Henne hade jag aldrig tidigare hört talas om.

Också dagens allra första fråga, den om en TV-serie, kunde ha legat helt utanför min kunskapssfär, detta eftersom jag aldrig ser TV-serier, men ”Skärgårdsdoktorn” känner jag ändå till, minns till och med signaturen till – dessutom har melodin komponerats av den mycket skicklige Stefan Nilsson.

Barnkultur i olika former har alltid roat mig, också som vuxen – men jag läste också böcker, skrivna för vuxna, redan när jag själv var barn.

Alltså köpte jag i Nilssons kiosk i Juniskär (min hemby i dåvarande Njurunda kommun, numera en del av Sundsvall) och läste i mycket unga år Oscar Wildes ”Spöket på Canterville” (”The Canterville Ghost”, 1877). (Stig Järrels uppläsning har jag däremot aldrig hört förut.)

Självklart har jag både själv läst och för några av barnen sängläst C S Lewis’ sjubandsverk ”Berättelsen om Narnia”, utgiven 1950-1956. Jag vet att jag har sett en tidig filmatisering i TV, men jag gissar att den musik som i dag spelades i krysset var hämtad ur någon senare filmatisering.

Jag har köpt Hergés seriealbum om Tintin för barn och barnbarn, men jag har dem också i mitt eget serieförråd i sommarhuset i Öregrund, och jag vet att dottersonen Viggo (och hans mor, Kerstin) en jul blev mycket glada, när jag i julklapp åt Viggo hade köpt samtliga tintinfilmer. Allt detta för att Eldeman i dag ville ha följande två ord: Tintin och äventyr.

Claes Janson är en välkänd profil i Uppsalas musikliv; själv har jag hört honom live på Reginateatern, och jag har självfallet också skivor med honom. I dag hörde vi honom i en engelsk version av Hans Alfredsons ”Jag vill ha blommig falukorv till lunch, mamma”, som ju innehåller en mycket säregen specifikation, när det gäller maten.

Cornelis Vreeswijk har jag inte bara allt av och med på skiva. Jag har en gång i världen engagerat honom i juryn till den valvisetävling jag hade i Aktuellt i politiken (s) på den tiden då jag var chefredaktör, och hustrun har haft hans medverkan på valmöten. I dag skulle hans ”Somliga går med trasiga skor”, en sång som inte heller den saknar politisk/social udd, av någon anledning leda oss till singularen sko.

Gamla schlager är också mitt bord.

I en av dagens dubbelfrågor, i det här fallet en där Eldeman efterlyste två förnamn, fick vi höra dels ”Evert”, skriven av Eddie Meduza (som egentligen hette Errol Leonard Norstedt), dels ”Fia Jansson”, även känd som ”August och Lotta”. Båda de här låtarna har Eldeman tidigare använt i krysset.

Runt 1950 hörde jag och blev mycket förtjust i Sven Arefeldts ”I en roddbåt till Kina” (”Res med mig Stina, i en roddbåt till Kina”), i original ”Slow boat To China”. Och åter förvandlade Eldeman det man då använder, åror, till singularen åra. Använder man bara en åra är det väl tveksamt om man över huvud taget kommer till Kina.

Av lite senare datum, från 1970, är Siw Malmkvists insjungning av ”Regnet det bara öser ner”, Burt Bacharachs ”Raindrops Keep Fallin’ On My Head”. Fast i dag hörde vi den på engelska med Dionne Warwick.

”Spelman på taket” ska jag snart se på Uppsala stadsteater – det är en julklapp från hustrun. I dag hörde vi Jan Malmsjö ur den sjunga ”Om jag hade pengar”. Musikalen, av Jerry Bock och Sheldor Harnick, bygger i sin tur på Sholem Aleichems bok på jiddish 1894.

Slutligen är det bara en aria kvar. Den vi hörde är, tror jag, hämtad ur Gaetano Donizettis ”Lucia di Lammermoor”. Den har vi sett i Tallinn vid ett av mina tidiga återbesök i mitt gamla hemland Estland. (Här tog jag miste. Det vi hörde var en aria med Nattens Drottning ur W A Mozarts ”Trollflöjten”.)

Det är nu ganska länge sen jag var i Tallinn och Estland. Men jag läser dagligen två estniska dagstidningar på nätet, Eesti Päevaleht och Postimees, och så kollar jag varje dag de estniska socialdemokraternas hemsida.

Norge: Det mittenparti som samarbetar med Arbeiderpartiet är det som ökar

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Sentios opinionsmätning för Dagens Næringsliv gjordes 17-23 januari och publicerades den 27 januari:

Høyre 22,8 procent (- 0,5 procentenheter)
Fremskrittspartiet 12,1 procent (- 1,6)
Venstre 4,3 procent (+ 0,8)
Kristelig Folkeparti 5,4 procent (+ 0,6)
Senterpartiet 9,3 procent (+ 1,3)
Arbeiderpartiet 35,8 procent (- 1,1)
Sosialistisk Venstreparti 5,1 procent (+ 1,5)
Rødt 2,7 procent (+ 0,8)
Miljøpartiet De Grønne 1,6 procent (- 1,2)

Arbeiderpartiet ligger över sitt valresultat men visar i flera mätningar en vikande trend – här är nivån i mätningen ändå hyggligt hög. Sosialistisk Venstreparti och Venstre ligger båda över spärren. MDG ligger som vanligt under spärren, Venstre dock ganska nära den. Intressant att både SV och Rødt ökar, måhända på Arbeiderpartiets bekostnad. Båda regeringspartierna, Høyre och Fremskrittspartiet backar.

Särskilt intressant att notera är Senterpartiets växande stöd.

MDG ligger även här oerhört lågt.

Danmark: Partierna i det gamla vänsterblocket har störst stöd bland väljarna, men betyder det att alla de här partierna kommer att stödja en s-ledd regering?

Två nya opinionsmätnngar föreligger, men vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 22 januari publicerades en ny mätning från Epinion, gjord för Danmarks Radio.

Socialdemokratiet 28,3 procent
Radikale Venstre 6,3 procent
Socialistisk Folkeparti 4,1 procent
Enhedslisten 7,7 procent
Alternativet 4,9 procent
Venstre 18,6 procent
Dansk Folkeparti 16,9 procent
Konservative Folkeparti 3,8 procent
Liberal Alliance 6,2 procent
Nye Borgerlige 3,1 procent

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, gav då följande resultat:

Socialdemokratiet 27,4 procent
Radikale Venstre 5,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4.7 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 5,6 procent
Venstre 18,7 procent
Dansk Folkeparti 16,4 procent
Konservative Folkeparti 4,0 procent
Liberal Alliance 6,5 procent
Nye Borgerlige 2,0 procent

Den 27 januari publicerade Jyllands-Posten en undersökning från Wilke:

Socialdemokratiet 26,7 procent
Radikale Venstre 6,2 procent
Socialistisk Folkeparti 5,2 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 6,1 procent
Venstre 18,0 procent
Dansk Folkeparti 15,3 procent
Konservative Folkeparti 4,8 procent
Liberal Alliance 6,5 procent
Nye Borgerlige 2,6 procent

Som synes varierar resultaten en smula mellan de här mätningarna – dock klarar ytterhögerpartiet Nye Borgerlige i båda fallen den danska tvåprocentsspärren.

Rubriken över Jyllands-Postens artikel om sin undersökning är ”Ny målning: Oppositionen står til største forspring siden 2011”, men tidningen bortser då från det problem jag skrev om här om dagen: Socialliberala Radikale Venstre känner sig efter Socialdemokratiets anpassning till en mer flykting- och invandrarrestriktiv politik inte längre bunden till ett samarbete just vänsterut, och det relativt nya partiet Alternativet säger sig inte vara någon del av just vänsterblocket. Och mer allmänt: att ett parti för egen del finns på vänstersidan betyder ju inte, att det automatiskt stöder en regering, ledd av Socialdemokratiet.

Ísland: Nya regeringen ingen opinionsmässig succé

Íslands nya borgerliga trepartiregering har inte bara minsta möjliga stöd i Alltinget – den är inte heller populär hos väljarna, inte ens bland dem som röstade på de tre koalitionspartierna. Bara var fjärde islänning förklarar sig i en opinionsundersökning nöjd med landets nya regering. Stödet är högst, 25,3 procent, bland män, högskoleutbildade och höginkomsttagare.

En markant uppslutning bakom den nya regeringen, 79,8 procent, finns ändå hos dem som röstade på Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), likaså hos Viðreisins (Renässans’) väljare (77,4 procent). Men bara 30,6 procent av dem som röstade på Björt framtíð (Ljus framtid) är nöjda med den nya regeringen.

Hos oppositionspartiernas väljare finner den nya regeringen ingen nåd. Av likaledes borgerliga Framsóknarflokkurinns (Framstegspartiets) väljare gillar 13,4 procent den nya regeringen.

Av populistiska Piratars (Piratpartiets) anhängare gillar bara 0,7 procent den nya regeringen. Bland Vinstrihreyfingin – grænt framboðs (Vänsterpartiet – de grönas) väljare är motsvarande siffra 1,1 procent. Bland socialdemokratiska Samfylkingins (Samlingsfrontens) väljare har man inte hittat några som är nöjda med den nya regeringen.

En sång från Nazityskland, sedan spanska inbördeskriget

Under nazitiden i Tyskland förföljdes och fängslades oliktänkande och förintades som underlägsna betraktade folkgrupper, främst judar.

Fängslade människor sattes i tvångsarbete i torvmossar, till exempel i Börgermoor, där Johann Eiser och Wolfgang Langhoff hämtade stoff till sin text ”Die Moorsoldaten”. Musiken komponerades av Rudi Goguel. Första gången den sjöngs var 1933. Börgermoor var ett läger med ett tusental fångar som var socialister eller kommunister.

Sången fick vidare spridning under spanska inbördeskriget, i den stora kontingent tyska frivilliga som stred på den republikanska sidan. Tillsammans med tyska spanienfrivilliga sjöng Ernst Busch in ”Die Moorsoldaten” på skiva, ”Spanien 1936-1939”. Den har sedan förts över till ett stort antal LP- och CD-skivor med bland annat material från spanska inbördeskriget.

Die Moorsoldaten

Tysk originaltext: Johann Eiser och Wolfgang Langhoff, 1933
Musik: Rudi Goguel, 1933

Wohin auch das Auge blicket
Moor und Heide nur ringsum
Vogelsang uns nicht erquicket
Eichen stehen kahl und krum

Wir sind die Moorsoldaten
Und ziehen mit dem Spaten
Ins Moor
Wir sind die Moorsoldaten
Und ziehen mit dem Spaten
Ins Moor

Hier in dieser öden Heide
Ist das Lager aufgebaut
Wo wir fern von jeder Freude
Hinter Stacheldraht verstaut

Wir sind die Moorsoldaten
Und ziehen mit dem Spaten
Ins Moor
Wir sind die Moorsoldaten
Und ziehen mit dem Spaten
Ins Moor

Morgens ziehen die Kolonnen
In das Moor zur Arbeit hin
Graben bei dem Brand der Sonne
Doch zur Heimat steht der Sinn

Wir sind die Moorsoldaten
Und ziehen mit dem Spaten
Ins Moor
Wir sind die Moorsoldaten
Und ziehen mit dem Spaten
Ins Moor

Heimwärts, heimwärts jeder sehnet
Zu den Eltern, Weib und Kind
Manche Brust ein Seufzer dehnet
Weil wir hier gefangen sind

Wir sind die Moorsoldaten
Und ziehen mit dem Spaten
Ins Moor
Wir sind die Moorsoldaten
Und ziehen mit dem Spaten
Ins Moor

Auf und nieder geh’n die Posten
Keiner, keiner kann hindurch
Flucht wird nur das Leben kosten
Vierfach ist umzäunt die Burg

Wir sind die Moorsoldaten
Und ziehen mit dem Spaten
Ins Moor
Wir sind die Moorsoldaten
Und ziehen mit dem Spaten
Ins Moor

Doch für uns gibt es kein Klagen
Ewig kann nicht Winter sein
Einmal werden froh wir sagen:
Heimat du bist wieder mein

Dann zieh’n die Moorsoldaten
Nicht mehr mit dem Spaten
Ins Moor
Dann zieh’n die Moorsoldaten
Nicht mehr mit dem Spaten
Ins Moor!

Den tyska texten plus noter hittar man i ”Mit Gesang wird gefängt. Lieder der Arbeiterbewegung”, sammanställd av Inge Lammel, Dietz Verlag Berlin, 1967.

Uppenbart fick den redan under spanska inbördeskriget (1936-1939) spridning till andra grupper av spanienfrivilliga på den republikanska sidan och fick då även en engelsk text:

The Peat Bog Soldiers

Ingen källa jag har anlitat – skivor, nätet, sångböcker – uppger vem som är författare till den engelska texten. Jag har sett uppgiften att Luke Kelly i The Dubliners skulle vara dess upphovsman, men det är orimligt med tanke på att den engelska versionen fanns långt tidigare.

Far and wide as the eye can wander,
Heath and bog are everywhere.
Not a bird sings out to cheer us.
Oaks are standing gaunt and bare.

We are the peat bog soldiers,
Marching with our spades to the moor.
We are the peat bog soldiers,
Marching with our spades to the moor.

Up and down the guards are marching,
No one, no one can get through.
Flight would mean a sure death facing,
Guns and barbed wire block our view.

We are the peat bog soldiers,
Marching with our spades to the moor.
We are the peat bog soldiers,
Marching with our spades to the moor.

But for us there is no complaining,
Winter will in time be past.
One day we shall rise rejoicing.
Homeland, dear, you’re mine at last.

No more the peat bog soldiers
Will march with our spades to the moor.
No more the peat bog soldiers
Will march with our spades to the moor.

Den engelskspråkiga versionen finns också den på mängder av skivor, till exempel
Theodore Bikel: ”From Bondage to Freedom” (1973)
The Dubliners: ”Revolution” (1970)
Chad Mitchell Trio: ”Violets of Dawn” (1966)
Paul Robeson: ”Songs of Free Men” (1942)
Pete Seeger: ”Gazette, Vol 2” Folkways FW 62502/FN 2502 (1961)
Pete Seeger: ”Strangers and Cousins”, CBS CL-2334 (1965)
Pete Seeger: ”Songs of the Spanish Civil War, vol 1”, Smithsonian Folkways (återutgiven 2006)

Birgitta Dahl i samtal med Erik Pelling i Studentbokhandeln i Uppsala

Studentbokhandeln, i Uppsala på Sysslomansgatan 7, anordnar i kväll, onsdagen den 25 januari klockan 18.00, en författarträff med Birgitta Dahl. Hon samtalar med kommunalrådet Erik Pelling om sina memoarer, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016).

* * *

Folk på alla utställda stolar även den här gången. Bra samtal med Erik Pelling. Sedan en frågestund med många frågor från publiken. Som avslutning försäljning och boksignering.

Politisk musik från det forna DDR

Jag har en av Sveriges största samlingar av politisk musik, på skiva och i sångböcker, har också själv redigerat ett par sångböcker med politiska sånger samt skrivit mapptext till skivor med politiskt innehåll. Det som ingår i mina samlingar är inte bara socialdemokratiskt material. Självklart innehåller min samling också till exempel kommunistiskt material, detta redan av skälet att socialdemokratins sångskatt också omfattar sånger som efter den kommunistiska rörelsens utbrytning sjöngs också i den nya politiska förgreningen, med samma text som tidigare eller med en modifierad eller ny text. Till det kommer att politiska vänsterrörelser har varit flitigare än de borgerliga partierna på att använda just sången som vapen. Åtskilligt i den kommunistiska sångtraditionen går naturligtvis inte att använda i den reformistiska delen av arbetarrörelsen, men man kan å andra sidan inte heller förneka, att till exempel ett politiskt mycket klandervärt samhälle som det östtyska rymde en rad teatermänniskor, sångskapare och artister som har lysande konstnärliga, ibland också faktiskt politiska sidor. Jag kan nämna till exempel Bertolt Brecht, Paul Dessau, Hanns Eisler, Gisela May, Helene Weigel och, faktiskt under en period, Wolf Biermann. Lotte Lenya har även hon, genom sitt äktenskap med Hanns Eisler och sina insjungningar av Brecht-texter, anknytning till den här gruppen.

Jag har dem alla på en mängd skivor, Brecht också i en mängd böcker samt på skiva: 20 CD med hela hans dramatik på tyska (jag har faktiskt en gång systematiskt lyssnat mig igenom allt det här!) och så en obeskrivligt rolig platta där hans förhörs av kommittén för kartläggning av oamerikansk verksamhet.

Den här inledningen är föranledd av att vi i förra veckan hade en återträff (seminarium plus middag) för gamla laboremiter från tidigt sextiotal här hos oss, och några av dem hade då med sig presenter. Av gamle vännen Nils-Åke Ericsson, som kommer i håg min vurm för politisk musik, fick jag i present dubbel-LPn ”100 Jahre deutsches Arbeiterlied. Eine dokumentation” (Eterna 8 10 015/16, 1973). Nils-Åke hade med mig i åtanke köpt ett begagnat exemplar med rätt medfaret konvolut men två helt orepade vinylskivor.

Ser man till sånghistorien i tysk arbetarrörelse, eftersom skivan utgavs i det dåtida DDR givetvis med tonvikt på den kommunistiska delen av den, täcker den åtminstone delvis också sådant som är känt bland tyska och andra socialdemokrater.

Som sig bör inleds den här sångsamlingen med ”Internationalen”, tyvärr i en lite för snabb och hurtig inspelning.

I ganska många fall har jag invändningen att materialet inte görs som unisont sjungna arbetarsånger ska låta och alltför ofta musikaliskt beledsagas av radioorkester, uppenbart mer van vid symfonier – den som sjunger solo betecknas till exempel som baryton och den övriga sången exekveras av en professionell kör.

Det här gör att jag ibland kanske inte uppfattar de musikaliska möjligheter originalen kan tänkas rymma.

Men framför allt sådant som väcker igenkännandets minnen väcker återhörandets glädje hos mig: ”Brüder zur Sonne, zur Freiheit”, ”Lied der Jugend” (”Det unga gardet”), Brechts-Eislers ”Solidäritetslied”, den klassiska koncentrationslägersången ”Die Moorsoldaten” och Paul Dessaus och Karl Ernsts sång ”Die Thälmann-Kolonne”, framförd av Ernst Busch och en kör av tyska spanienfrivilliga.

Under lyssnandet har jag också haft nytta av en östtysk sångbok som jag 1968 fick i present av min gamle kompis Anders Thunberg, känd bland annat som journalist på Dagens Eko, ”Mit Gesang wird gekämpft. Lieder der Arbeiterbewegung” (redaktör Inge Lammel, Diez Verlag, Berlin, 1967).

För egen del har jag aldrig varit i DDR, och till Östberlin kom jag först efter murens fall.

Danmark: Vänsterblocket under upplösning

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 22 januari publicerades en ny mätning från Voxmeter, gjord för Ritzau.

Socialdemokratiet 27,4 procent
Radikale Venstre 5,0 procent
Socialistisk Folkeparti 5,1 procent
Enhedslisten 9,3 procent
Alternativet 5,6 procent
Venstre 19,6 procent
Dansk Folkeparti 16,0 procent
Konservative Folkeparti 4,0 procent
Liberal Alliance 6,6 procent
Nye Borgerlige 0,8 procent

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 27,4 procent
Radikale Venstre 5,3 procent
Socialistisk Folkeparti 4.7 procent
Enhedslisten 8,8 procent
Alternativet 5,7 procent
Venstre 18,9 procent
Dansk Folkeparti 16,6 procent
Konservative Folkeparti 3,8 procent
Liberal Alliance 6,5 procent
Nye Borgerlige 1,4 procent

Inga stora förändringar finns i den senaste Voxmeter-mätningen mer än att stödet för ytterhögerpartiet Nye Borgerlige är anmärkningsvärt lågt.

Men det danska politiska landskapet ändras på ett annat sätt.

Socialliberala Radikale Venstre, nu under lång tid Socialdemokratiets främsta samarbetspartner, rör sig i riktning mot sin tidigare, blockoberoende hållning. Socialdemokratiets nu mer invandrar- och flyktingrestriktiva hållning är sannolikt den viktigaste orsaken.

Och just nu håller Alternativet, hittills en del av vänsterblocket, på att bryta sig loss och i stället bli blockneutralt. Partiet har vid ett möte deklarerat, att det varken är ett rött eller blått utan ett grönt parti.

Det har dock redan en mer framgångsrikt konkurrent om de vänstergröna väljarna, Enhedslisten, som nu – se ovan – alltså stöds av 8,8 procent (mot 5,7 procent för Alternativet).

Enhedslisten har Socialdemokratiet dock ett minimalt samarbete med. Frågan är därför, om det över huvud taget existerar något vänsterblock, åtminstone ett som skulle kunna överta makten.

Finland: Socialdemokraterna störst, Sannfinländarna på rekordlåg nivå

I en opinionsmätning, gjord av Gallup för Helsingin Sanomat, är Socialdemokraterna fortsatt största parti.

Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet), som är det ledande oppositionspartiet, stöds nu av 21,7 procent. Det är en rejäl upphämtning sen valet 2015, då partiet bara fick 16,9 procent. Men nu präglas partiet av att det lägger fram alternativ till den borgerliga regeringens budget, förslag som tillgodoser utsatta gruppers behov.

Regeringens ledande parti, Suomen Keskusta (Centern), får i den här mätningen 19,9 procent. I valet 2015 fick partiet stöd av 21,1 procent. Under senare tid har statsminister Juha Sipilä från Centern råkat ut för flera självförvållade blåsväder.

Centerns främsta stöttepelare i regeringen, Kokoomus (Samlingspartiet), får nu 18,7 procent. I valet 2015 fick partiet stöd av 18,2 procent.

Det tredje benet i den borgerliga koalitionsregeringen, Perussuomalaiset (Sannfinländarna), ligger på rekordlåg nivå, 8,6 procent. I valet 2015 stöddes partiet av 17,7 procent av väljarna. Sannfinländarna tycks i regeringsställning vara oförmögna att bibehålla ett så högt väljarstöd.

Övriga partier är samtliga i opposition.

Vihreä Liitto (Gröna förbundet) får i den här mätningen 12,1 procent och är alltså markant större än Sannfinländarna. I valet 2015 fick partiet 8,5 procent.

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) stöds av 8,5 procent och ligger alltså bara snäppet efter Sannfinländarna. I valet 2015 fick Vänsterförbundet 7,1 procent.

Svenska Folkpartiet får 4,4 procent . I valet fick partiet stöd av 4,9 procent.

Och Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna) får 3,6 procent. Det senaste valresultatet var 3,5 procent.