Suomi/Finland: Samlingspartiet störst – Centern först på tredje plats

I kommunalvalet i Finland den 9 maj kastades rangordningen mellan de tre stora partierna om: störst blev Kokoomus (Samlingspartiet), Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokraterna) blev tvåa och det länge ledande partiet, Suomen Keskusta (Centern) hamnade på tredje plats.

I Kantar TNS senaste opinionsmätning, gjord under perioden 24 april-19 maj för Helsingin Sanomat, har den här nya rangordningen slagit igenom också i rikspolitiken.

Högerpartiet Kokoomus (Samlingspartiet) går kraftigt framåt och blir med 20,6 procent landets största parti. I valet 2015 fick partiet stöd av 18,2 procent. Sannolikt är den främsta orsaken till detta missnöje bland tidigare centerväljare med den centerpartistiske statsministern Juha Sipilä. I valet 2015 fick partiet stöd av 18,2 procent.

Det ledande oppositionspartiet, Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet), stöds av 18,7 procent. Det här är en rejäl upphämtning sen valet 2015, då partiet bara fick stöd av 16,9 procent, men partiet har under en period varit största parti i mätningarna.

Den borgerliga regeringens ledande parti, Suomen Keskusta (Centern), tappar alltså i den här mätningen och hamnar då på 17,7 procent – i valet 2015 fick partiet stöd av 21,1 procent. Till partiledarens redan nämnda impopularitet har till exempel hans mycket klåfingriga sätt att försöka styra rapporteringen om honom i TV bidragit.

Det tredje benet i den borgerliga koalitionsregeringen, Perussuomalaiset (Sannfinländarna), har nu under en lång period legat på en för partiet mycket låg nivå. I valet 2015 stöddes partiet av 17,7 procent av väljarna, men i den här mätningen är man nere på 9,4 procent. En viktig bakgrund till det här är osäkerheten om partiets fortsatta kurs. Timo Soini ska ju avgå som partiordförande, och en person som har stort stöd som efterträdare är den ganska högerextreme Jussi Halla-aho.

Övriga partier är samtliga i opposition.

Vihreä Liitto (Gröna förbundet) ökar och hamnar då på 14,3 procent – det har nu länge varit större än Sannfinländrna. I valet 2015 fick partiet 8,5 procent.

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) minskar en aning, till 8,6 procent. I valet 2015 fick partiet 7,1 procent.

Svenska Folkpartiet minskar också något och landar då på 4,6 procent. I valet fick partiet stöd av 4,9 procent.

Och Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna) minskar till 3,7 procent. I senaste valet fick partiet 3,5 procent.

Danmark: Socialdemokratiet och Dansk Folkeparti kämpar om tidigare socialdemokratiska väljare

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 23 maj publicerades en mätning från Epinion, gjord för Danmarks Radio:

Socialdemokratiet 28,2 procent
Radikale Venstre 5,4 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 9,2 procent
Alternativet 5,1 procent
Venstre 18,4 procent
Dansk Folkeparti 19,3 procent
Konservative Folkeparti 3,9 procent
Liberal Alliance 6,3 procent
Nye Borgerlige 1,6 procent

Här ligger alltså Socialdemokratiet över sitt valresultat. På vänstersidan får Enhedslisten ett högt stöd, kanske eftersom partiet har synts mycket i media – det har haft kongress.

På den borgerliga sidan har i den här mätningen Dansk Folkeparti högre stöd än regeringsledande Venstre. Man noterar också att ultrahögerpartiet Nye Borgerlige här åter ligger under tvåprocentsspärren – i andra mätningar har man legat över den, men det är säkert svårt att korrekt mäta stödet för ett så litet parti.

Ritzaus Index – en sammanvägning av ett antal någorlunda färska mätningar – ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 26,6 procent
Radikale Venstre 5,4 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,8 procent
Alternativet 6,0 procent
Venstre 17,0 procent
Dansk Folkeparti 18,1 procent
Konservative Folkeparti 4,2 procent
Liberal Alliance 6,0 procent
Nye Borgerlige 1,6 procent

Flera danska tidningar har under den senaste tiden noterat att Socialdemokratiet och högerpopulistiska Dansk Folkeparti i allt flera fall bildar allians i Folketinget. Men ledren för det senare partiet, Kristian Thulesen Dahl, vill inte ha rollen som stödparti åt Socialdemokratiet och har markerat avstånd.

Kanske har detta att göra med att Socialdemokratiet hr lyckts ta tillbaka en hel del väljare från Dansk Folkeparti, sedan valet cirka 25.000, men den här strömmen tycks enligt en väljranalys, gjord av TNS Gallup för Berlingske, har den här överströmningen hejdats, delvis vänts.

Norge: Läget osäkert för de mindre partierna, men MDG ligger konstant under spärren

Vi startar som vanligt med stortingsvalet 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man just nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.

Två nya mätningar föreligger, båda publicerade den 26 maj:

Sentios mätning gjordes under perioden 16-22 maj för Dagens Næringsliv.

Høyre 24,1 procent (- 1,0 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 11,0 procent (- 0,4)
Venstre 3,2 procent (+ 1,4)
Kristelig Folkeparti 3,8 procent (+ 0,1)
Senterpartiet 12,1 procent (- 0,7)
Arbeiderpartiet 30,9 procent (- 1,9)
Sosialistisk Venstreparti 4,3 procent (+ 0,2)
Rødt 2,8 procent (+ 0,8)
Miljøpartiet De Grønne 3,1 procent (+ 0,6)

Ipsos MMIs mätning gjordes under perioden 22-25 maj för Dagbladet.

Høyre 24,2 procent (+ 2,3 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 14,3 procent (+ 1,4)
Venstre 4,3 procent (+- 0)
Kristelig Folkeparti 5,2 procent (+ 0,3)
Senterpartiet 9,2 procent (- 1,9)
Arbeiderpartiet 31,2 procent (- 2,3)
Sosialistisk Venstreparti 3,9 procent (- 0,6)
Rødt 2,5 procent (- 1,4)
Miljøpartiet De Grønne 2,7 procent (+ 0,3)

Framför allt för de mindre partierna ger de här båda mätningarna olika resultat. MDG ligger dock konstant under spärren.

Melodikrysset nummer 21 2017

I går tog jag bussen in till Uppsala för att handla morsdagspresenter – vad jag köpte berättar jag inte, eftersom Birgitta brukar läsa min blogg.

Vädret var varmt och det uppländska landskapet grönskande vackert, och dagens väder här i Öregrund är verkligen inte sämre.

Men över till Melodikrysset.

Det började med ”Jag mötte Lassie”, vars melodi har skrivits av Benny Andersson. Men den här gången var det inte Ainbusk Singers som sjöng utan, mer ovanligt, Lotta Engberg.

Därmed är vi inne på låtar som handlar om djur:

Walt Disney’s ”Hitta Nemo” har en fisk som huvudrollsinnehavare.

Och så fick vi höra signaturen till ”Bamse”, en björn skapad av Rune Andréasson. Rune brukade få ”Aktuellt i politiken (s)”, som jag var chefredaktör för, därför att vi där publicerade en annan av hans serier, ”Lille Rikard och hans katt”, och när då Socialdemokraterna hade förlorat valet, sände han till partiexpeditionen i Stockholm en teckning med Bamse, som höll i hans ansökan om partimedlemskap. Vi publicerade den här teckningen som omslag, och det hela ändade i att han för AiP tecknad en Bamse-liknande björn, som efter en läsartävling döptes till Essbjörn.

Därmed är vi också inne på temat barnkultur, så det faller sig naturligt att här ta upp ytterligare en kryssfråga, som hade barnanknutet innehåll:

I TV gick 1970 och 1972 ”Ville, Valle och Viktor”, där Ville spelades av Jörgen Lantz, Valle av Anders Linder och Viktor av Hans Wigren.

Jag är som bekant inte någon vän av innehållet i senare års Melodifestivaler och Eurovision Song Contest. Det var bättre förr – i dag fick vi ett lysande exempel, ”La det svinge, la det rock ’n roll”, 1985 års norska bidrag med Elisabet Andréassen och Hanne Krogh.

Också svensk populärmusik var bättre för, åtminstone i meningen att melodierna så lätt krokade fast sig i musikminnet. ”Vandraren” med Nordman är ett av många exempel.

Och bland de låtar som slog också bland vanliga radiolyssnare fanns till exempel sådana av Ulf Peder Olrog vars ”På en liten smutsig bakgård” i dag sjöngs av Sven Bertil Taube.

I TV 4s ”Så mycket bättre” korsas stilar och framförs låtar av nya och ibland oväntade artister. Vi hörde Danny Saucedo sjunga ”Jag är den enda du vill ha”, i original sjungen av Lisa Ekdahl, som jag för min del finner vara bättre.

I Eldemans då och då återkommande serie med kända låtar framförda på finska hörde vi i dag ”Needles” med för mig okända Kurre. Originalet har bland andra sjungits in av Smokie.

Fast ännu bättre är ”Sad Songs (Say So Much)”, tyvärr i dag i dansbandsversion och inte med upphovsmannen, Elton John.

Norah Jones finns i min egen skivsamling. I dag fick vi höra henne i ”Come Away With Me”.

Dagens musikaliska överraskning blev smakprovet ur musikalen ”Book of Mormon”. Jag är inte säker på att mormonerna själva gillar den här sortens musik, men i mina öron lät den mycket bättre än deras budskap. Jag har i min ungdom försökt argumentera med dem.

Eesti/Estland: Rysk minister tvingas avgå

Keskerakond (Centerpartiet), som de flesta ryssarna i Estland röstar på, har för att manifestera sitt intresse för landets ryssar utsett två ryssar till ministrar, men den ene av dem, Mihhail Korb (i Estland tillämpas estnisk stavning av ryska namn), regionalminister sen 22 november 2016, avgick den 24 maj 2017. Det hette att han avgick frivilligt, men i realiteten har den centerpartistiske statsministern med all sannolikhet tvingat honom att lämna regeringen.

Bakgrunden är följande:

Den 23 maj talade han för rysk publik i Haapsalu. Hur orden exakt föll är inte helt klart, men Korb tycks ha sagt, att han inte stöder Estlands medlemskap i NATO. Och eftersom regeringen är för landets NATO-medlemskap, bedömde säkert centerdelen av regeringen, bland dem statsministern/partiledaren Jüri Ratas, det här uttalandet som farligt för det ledande regeringspartiet – oron för den store grannen i öster har ju under senare tid ökat bland esterna.

Men skadan har naturligtvis redan skett, till och med innan också det här kom: I den senaste opinionsmätningen sjönk stödet för Centern just i den estniska delen av befolkningen i det rysstäta Tallinn.

Tankar efter Manchester

Terrordådet i Manchester är vidrigt, dessutom helt obegripligt, riktat som det är mot ungdomar på popkonsert. För min del har jag aldrig trott på dödsstraff – i det här fallet sprängde dock attentatsmannen sig själv till döds – men människor av hans typ, styrda av trosföreställningar enligt vilka man har rätt att utplåna andra som har andra uppfattningar om livet och dess mening, måste man förvara bakom lås och bom, om nödvändigt under mycket lång tid

För egen del har jag inte haft någon religiös tro sen mina tidiga tonår. Jag är uppfostrad av en mamma som förde över sin kristna tro på mig, men på mig hade konfirmationsundervisningen den främsta effekten, att jag, eftersom jag tog den på allvar, började fundera över livets mening och kyrkans förkunnelse, och mycket snart hade jag kommit fram till den slutsats jag allt sedan dess har omfattat: Det finns inget rimligt skäl för att tro, att det svenska kyrkan, andra kyrkor eller andra religioner skulle förklara någonting i egentlig mening.

Det här har lett till att jag, särskilt i yngre dar, var en aktivt antireligiös person, periodvis till och med en aggressivt antireligiös person.

I takt med att kyrkans gamla trosvälde har brutits och det svenska samhället blivit allt mer sekulärt har jag sedan dämpat min antitroshållning.

Men det betyder inte att jag accepterar förekomsten av islamister och andra trosfanatiker i det svenska samhället.

Manchester ser ju, tack och lov, ut att vara ett ganska modernt och olikhetsaccepterande samhälle, men av det senare följer ju inte, att man ger dem som på religiös grund anser sig ha rätt att styra andras liv, rent av ända det, fri lejd.

Fanatiker måste hindras att våldföra sig på andra, om nödvändigt genom att man burar in dem.

Följ Kerstin Kokk på Instagram

Jag har länk till min dotters, Kerstin Kokks blogg, men den hinner hon sällan uppdatera. Det var för övrigt hon och hennes dåvarande man, Bo Strömberg, som en gång i världen fick mig att börja blogga. Att hon numera själv inte hinner blogga (i alla fall inte ofta) har som bakgrund hennes arbete som bagare på Trillers, ett jobb som börjar okristligt tidigt, vilket i sin tur medför att man måste gå till sängs förhållandevis tidigt. Till det kommer andra plikter, gent emot barnen – hon är en mycket bra mamma – och så här års i den kolonilott hon har skaffat sig. Barnen tar hon med dit, till konstmuseer och på bio för att se bra film.

Hon publicerar nästan dagligen foton med kort bildtext på Instagram, och jag vill tipsa er som inte känner till det här att söka er dit. Där figurerar förstås hennes barn, Viggo och Klara, men i övrigt förekommer där mycket få andra personer – i bild vill säga; många av de många besökarna skriver kommentarer till hennes utlagda bilder.

Den här damen visar, utöver prov på sin eminenta förmåga att baka och laga mat, också upp ett sinne för estetisk kvalitet. Hennes lön som bagare är som ni kan förstå inte våldsamt stor, men på helgerna besöker hon loppisar och auktioner och butiker för gamla ting och gör där fynd, många av dem vittnesbörd om hennes sinne för skönhet. Hon köper till exempel svenskt porslin från 1960- och 1970-talen, vackra dukar och andra hemtextilier, vaser att ha blommorna från kolonilotten i och så vidare.

Många av dem som skriver kommentarer på hennes blogg verkar vara likasinnade, men i allmänhet har jag ingen aning om vilka de är.

Fast ibland får jag överraskningar. När jag för ett tag sen på vår lokala socialdemokratiska distriktskongress hälsade på Anna Ekström, sa hon avslutningsvis till min stora överraskning ”Hälsa Kerstin!”. Det visade sig att den här ministern aldrig har träffat Kerstin personligen men väl besökt hennes Instagram.

Och så sent som här om dan hittade jag där en hälsning från stockholmspolitikern (s) Veronica Palm. Också hon bloggade förr, och jag hade henne i min blogroll. Jag har förr skrivit om Veronica på min blogg, men henne känner jag inte ens personligen.

Till vägs ände

George Johansson var en gång i världen pressekreterare åt Birgitta Dahl, på den tiden då hon var miljö- och energiminister. Jag träffade honom då, men som nästan alla andra känner jag till honom främst för att han är en uppskattad barnboksförfattare.

Av hans sammanlagt ganska många böcker har ”Mulle Meck bygger en bil” just återutgivits (En bok för alla, 2017 – i original kom den ut 1993 på Berghs förlag).

Mot bakgrund av det jag inledningsvis berättar tror säkert många, att den handlar om tillkomsten av en bil, som går på något alternativt och särdeles miljövänligt bränsle, men bokens Mulle är bara en fiffig man som klarar att konstruera ett åkdon av en massa apparater, manicker, mojänger och molijoxer han har samlat på sig i sitt skrotförråd. Dessutom skruvar han fast en gammal soffa som säte bakom ratten.

Sammantaget får den unge läsaren en hygglig bild åtminstone av de huvuddelar en bil består av.

Att det blir en så charmerande bok av det här är i hög grad även illustratörens, Jens Ahlboms, förtjänst. Ahlbom fångar mästerligt Mulles minspel när han grubblar, får idéer, förvånas och kommer på lösningar. Det här förstärks ytterligare av att hans hund, boxern Buffa, hela tiden deltar i skapandeprocessen och visar upp samma minspel.

Mulle Meck och Buffa bor i ett skogsbryn, bortom en sjö, på branten av ett berg vid vägs ände.

När bilen till slut äntligen är klar, sätter sig Mulle bakom ratten och Buffa, iförd MC-glasögon, bredvid honom, och så rullar de i väg runt sjön, följer vägen bortom bergen, till vägs ände.

Limpan vill också ha korv

Eva Lindström är en ofta prisbelönt barnboksförfattare och barnboksillustratör.

Limpan i hennes ”Limpan är sugen” (En bok för alla, 2017, i original på Alfabeta 1997) är en hund, och ”också” i min rubrik syftar på att matte äter en stor korv utan att dela med sig.

Under den kommande natten har matte svårt att somna. Det beror nog inte på att hon har ont i magen av för mycket korv utan på att hon har dåligt samvete för att hon inte delade med sig. Till slut går hon ut för att släppa in Limpan, som är kvar utomhus. Hon går ut och runt huset för att leta rätt på hunden, men under tiden smiter hunden in.

Först ser hon inte till hunden där inne heller, men när hon sen får syn på den, blir hon väldigt glad – beslutar sig genast för att steka mer korv, den här gången en var till hunden och sig själv.

Berättelsen slutar med en bild på två glada korvätare.

Det här är en fin liten bok om relationer mellan människor och djur, rent av om rättvisa.

Det ovanliga med den är att den är en ren bilderbok utan text.

Jag har för egen del inga problem med att förstå dess innebörd, och jag tror nog att jag bild för bild skulle kunna tolka den för ganska unga barnbarn.

Men jag ser också ett problem. Ganska små barn lär sig snabbt utlämnade rimord i Tove Janssons eller Elsa Beskows rimsagor, och i de mest älskade godnattsagorna kan de varenda formulering utantill – läser då någon godnattsagaläsare fel eller försöker korta berättelsen, protesterar barnet genast.

Problemet i det här avseendet med ”Limpan är sugen” är förstås att det inte finns någon skriven berättelse att läsa upp, och det kan bli ett problem när man ”läser” den här boken för en mycket ung person, som vill höra exakt samma berättelse som förra gången.

I en lek- och låtsasvärld

Barbro Lindgrens (text) och Camilla Engmans (bild) bilderbok ”Vi leker att vi är pippifåglar” (Rabén & Sjögren, 2013) har av innehållet och de korta texterna att döma ganska små barn som målgrupp. De två barn som leker låtsaslekar uppfattar jag som pojkar, vilket också bekräftas av meningen ”Vi är bröder låssas vi”. Men Engman tecknar dem så könsneutralt, att små flickor man läser den för också kan identifiera sig med dem.

Fast utrustade med två fjädrar var, en i vardera handen, leker de att de är pippifåglar.

De två människobarnen, nu tecknade som fåglar, flyger och störtdyker, tar sig ända upp bland molnen. Därifrån vet de inte hur de ska hitta hem. Dessutom dyker det upp farliga örnar, som de måste flyga ifrån, och när en örn ändå kommer hotande nära, får den en stjärnsmäll av den ena ”fågeln”. Vilket leder till en tävling om vem som har de starkaste musklerna.

Nu närmar de sig marken, och då kommer nästa infall: ”Nu kommer mörkret låssas vi. VAR BOR VI? VAR BOR VI?” Dess värre börjar också bensinen ta slut, för det här är fåglar som går på bensin.

Där nere ser dom mamma och pappa – fast föräldrarna ser ju ut som tant Sveas höns – men pappan är förstås tupp. När de landar på taket på hönshuset, blir pappa tuppen så paff att han ramlar omkull rakt på en kopannkaka, det vill säga en stor blaffa koskit, och likadant går det för mamma hönan.

Slutkonklusion: ”Det gör väl ingenting, sen kan dom ju bada.”