Stig Järrel i damroll

Könsförväxlingskomedier finns både som film och på teatern. En elegant sådan är Billy Wilders ”I hetaste laget” (1959) med Marilyn Monroe men framför allt Tony Curtis och Jack Lemmon i de just i det här sammanhanget intressanta rollerna.

Jag har sett den nämnas i samband med TV-visningen av Hasse Ekmans ”Fram för lilla Märta” eller ”På livets ödesvägar” från 1945, men jag tror inte att den här svenska filmen har spelat någon som helst roll för ”I hetaste laget”. Båda filmerna arbetar i en komeditradition, som under mycket lång tid har haft förlagor inom teatern, till exempel hos Shakespeare. ”Fram för lilla Märta” har dock en mycket närmare inspiratör i Thomas Brandons ”Charleys tant”, där den som utsågs till huvudrollsinnehavare i filmen, Stig Järrel, nyligen hade gjort stor succé i kvinnokläder.

Det här alltså inte helt ovanliga tricket kan användas i erotiskt eggande syfte, och lite kittlar regissören Ekman tittarnas fantasi genom att låta en mycket lättklädd men ovetande ung dam besöka Järrel, utstyrd i kvinnokläder.

Mer är den här historien då en fars, där den påhittiga nödvändigheten ställer mannen i kvinnokläder inför oväntade utmaningar. Utgångspunkten är att kumpanerna Sture (Järrel) och Kurre (Hasse), den senare schlagerförfattare, är i penningknipa. Kurre får se en tidningsannons om ett par kvinnliga musiker i underhållningsbranschen, vilka behöver en cellist till sin trio, och eftersom Sture kan spela cello, förmås han, till att börja med högst motvilligt, att klä ut sig i kvinnokläder för att kunna ingå i en damtrio.

Av detta blir det alltså en förväxlingskomedi – de båda kvinnliga musikerna, spelade av Elsie Albin och Agneta Lagerfeldt, går på utklädningstricket och bibringas också att tro att Kurre/Ekman är förlovad med ”Märta”/Järrel. Att det här leder till icke avsedda förälskelser och så småningom till ett lyckligt slut, kan säkert även ni som ännu inte har sett filmen själva räkna ut.

Så långt är storyn smårolig, ett stycke ganska oförarglig buskis.

Det som gör den snäppet intressantare, dock långt ifrån till någon toppfilm, är att den en smula – i vart fall om man ser till den tid då den gjordes – utmanar könsrollerna också inom politiken. Borgmästarinnan (Gull Natorp) lockar med Märta/Järrel till ett politiskt möte för kvinnor, och där råkar Märta/Järrel ut för att nomineras till damernas i Lillköping kandidat till riksdagen. Han blir tvungen att fullfölja racet, och efter det att stadens damer i en lysande mobiliseringskampanj har fått nästan samtliga kvinnor att rösta, vinner han knappt över manssidan, som leds av borgmästaren (Douglas Håge).

Allt det här görs i farsens tecken, och inte heller kvinnorna i filmen tecknas som några handlingskraftiga hjältar eller intellektuella giganter. Men mitt i alltihopa bestämmer sig Märta/Järrel för att ta sitt uppdrag från kvinnorna på allvar, och i riksdagen blir han en stridbar kvinnosakskvinna, som till och med får igenom en ny lag, hustrulagen (i filmen tecknad med viss oklarhet), till kvinnornas fromma.

För att det ska kunna bli ett lyckligt slut på den här komedin låter sen Sture Märta omkomma i en drunkningsolycka – Märta får på grund av sina framsynta politiska insatser senare till och med en staty som minne – och så kan han få sin Inga, precis som Kurre har fått Barbro.

En del av det som ingår i handlingen känns starkt föråldrat i dag, men man måste försöka se den här filmen med de ögon människor såg den i krigsslutet. Den tidens ledande filmkritiker var över lag mycket förtjusta i filmen – bland dem fanns till exempel Stig Almqvist i AT – men det är särskilt intressant att notera, att den radikala skribenten Barbro Alving, Bang i Dagens Nyheter, skrev följande: ”I egenskap av grånad kvinnosakskvinna och allvarligt sinnad medborgare skall jag be att få hälsa lilla Märta Letterström från Lillköping hjärtligt välkommen i vårt på initiativrika, slagkraftiga och färgstarka personligheter så torftiga liv. En handfull sådana kvinnor till och Sveriges riksdag klappar ihop.”

Att historien hade drag av buskis – jag kunde som exempel också ha nämnt insatser av Julia Caesar och Thor Modéen – suddade kanske ut en del av udden i budskapet men bidrog samtidigt till att en mycket bred publik tog filmen till sitt hjärta.

En särskild notering fordrar slutligen musiken i filmen. Min hustru har från sitt fyrtiotal berättat om hur hennes familj, där pappa var rektor, hade skaffat en dyrgrip, en liten bil, och i den färdades bland annat till semestermål: två vuxna, fyra barn plus allt bagagage. Hon har berättat hur barnen då gjorde föräldrarna vansinniga genom att om och om igen hur länge som helst sjunga ”Fram för lilla Märta”.

”Fram för lilla Märta” var lilla Märtas/Stig Järrels kampanjsång i den här filmen, sjungen av massor av kvinnor (med Margit Andelius i spetsen), marscherande till pukor och trumpeter, den sång som förde Märta raka vägen till Sveriges riksdag. Texten skrevs av Hasse Ekman och musiken av Kai Gullmar.

Elsa Beskows sagoskatt: TRIPP

Bonnier Carlsen har gett ut delar av Elsa Beskows sagor och verser för barn, men även hennes illustrationer till visor skrivna av andra, som ”Elsa Beskows sagoskatt” i tre delar, ”Tripp, trapp, trull”. Första delen, som följaktligen kallas ”Tripp”, utkom 2009 (redaktörer Sara Hedenberg och Annika Lundberg).

Beskow levde 1873-1953 och fanns alltså fortfarande vid liv, när jag efter min ankomst till Sverige hösten 1944 så småningom började skolan. Visserligen hade jag då redan för länge sen lärt mig läsa, men Elsa Beskows och Herman Siegvalds underbara läsebok, ”Vill du läsa?”, I-II, kom att bli en av mina inkörsportar in i det svenska språket. En del av Beskows texter kom att bli något av det första jag läste på svenska, och vi sjöng förstås också många av de sånger, bland annat av Alice Tegnér, som Beskow illustrerade i den här läseboken. Men framför allt präglades min bildvärld för evigt av Beskows sätt att teckna lantliga miljöer, ibland också hämtade från småstäder och mindre tätorter, samt av barn, djur och natur. Också mer sagobetonade motiv, som bilderna ur ”Tomtebobarnen” (som första gången utkom redan 1919) eller ”Sagan om den lilla gumman” (som är ännu äldre, från 1897!), har för evigt etsats fast någonstans i hjärnans skrymslen. ”Blåsippor” (”Blåsippan ute i backarna står”) med text av Anna Maria Roos och musik av Alice Tegnér kan jag inte höra utan att framför mig se Elsa Beskows illustration (1916).

Visst var Elsa Beskow i sina bilder ibland en idylliker, men den nämnda ”Tomtebobarnen” rymmer också vedermödor, som Sveriges på Beskows tid mer lantliga befolkning konfronterades med, och sagan om den lilla gumman slutar med att katten sprangs till skogs och aldrig kom hem igen. (”Men kanske ändå att han kom hem till slut”, tröstar Beskow barnen i ett tillägg.) Från småskoletidens läsebok minns jag också ”Ogräsets sång” (ur ”Blomsterfesten i täppan”, 1914), faktiskt en hyllning till oönskade men uppkäftiga och glada uppstickare i rabatterna.

Elsa Beskow hade, långt före ”Vill du läsa?”, ett pedagogiskt drag, men ur min barndoms första läsebok minns jag förstås både alfabetsramsan om råttmor och hennes barn och bilderna ur ”Elsas alfabet”. Riktigt lika fantasifulla är inte hennes ”Siffergubbar”.

Den svenska småstadsverkligheten blev aldrig min – kanske är det därför Beskows böcker om Petter och Lotta gick mig förbi under de aktuella åren. Som en av de längre berättelserna i den här aktuella sagoskattsboken ingår ”Petters och Lottas jul” från 1947, och den är faktiskt ett intressant vittnesbörd om att det har funnits tider i Sverige, då barn som råkade ut för att föräldrar inte kunde ta hand om dem fortfarande kunde få förlita sig på hjälpande insatser av mer privat slag.

Och jag har faktiskt också hittat en illustrerad saga, som jag veterligen aldrig har kommit i kontakt med tidigare, ”Sessalätts äventyr” från 1934. Däremot måste jag rimligen ha läst – detta utan att komma i håg det nu – ”Minsta prinsessans äppelträd”, eftersom jag under min första skoltid i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall läste Beskows sagosamling ”Bubbelemuck” (1944) – jag lånade den i skolbiblioteket. Men just den här sagan minns jag inte.

Men sinnet fylls, inte minst så här års, åter igen av nostalgi, när jag ser Elsa Beskows illustrationer till Alice Tegnérs ”Goder afton” och ”Tre pepparkaksgubbar”.

Melodikrysset nummer 1 2012

Roger Pontare känner jag ju till, men sonen, Vincent, har hittills varit obekant för mig. Men nu har jag åtminstone hört hans ”Baby Hurricane”. Det är för lite för att grunda ett omdöme på.

Annars är jag ju inte döv för nya artister, till exempel Veronica Maggio, som vi i dag hörde i ”Välkommen in”.

Dagens kryss började egentligen lätt, men jag hade lite svårt med att hinna anteckna frågorna och vilka som hörde till vad i trippelfrågan. Men visst kände jag igen ABBAs ”Thank You For the Music”, och av antalet bokstäver att döma måste den efterlyste upphovsmannen vara Benny Andersson. Och den som sjöng var Agnetha Fältskog.

Bennys insatser i debatten om Slussen i Stockholm uppskattar jag för övrigt.

Därpå fick vi höra ”If My Friends Could See Me Now” ur ”Sweet Charity”.

Lite operamusik fick vi också höra i dag. Den var hämtad ur Richard Wagners ”Rhenguldet” från 1869.

Men det mesta som spelades var populärmusik och av betydligt yngre datum.

Lasse Holms och Monica Forsbergs ”Dag efter dag”, melodifestivalvinnare 1982, fick vi i dag höra på finska. När Chips – Kikki Danielsson och Elisabeth Andreassen – sjöng den i Eurovision Song Contest, kom den på åttonde plats.

Ännu mer charm hade ”Klöversnoa”, vars musikaliska upphovsman är Ted Gärdestad.

Jag gillar också Erik Fernström, mer känd som Jerry Williams, även om jag inte delar hans vurm för Sovjetunionen. Men hans ”Who’s Gonna Follow You Home” är helt OK.

Och måste jag välja mellan ”Take On Me” med norska A-Ha och ”Ne na na na” med belgiska Vaya Con Dios, väljer jag den senare, vilket absolut inte ska tolkas politiskt. Norges hållning i EU-frågan gillar jag, medan både EU och Belgien, ett av EUs kärnländer, gärna för mig får falla i bitar.

Som mina trogna läsare vet, är jag politiskt röd, vilket inte hindrar att jag är för lugn och stabilitet: I likhet med min gamle journalistkollega Dieter Strand skulle jag vara beredd att välja en häst till ordförande för Socialdemokraterna och sen hålla fast vid honom eller henne. Så jag ser på Håkan Juholt som på ”Gamle Svarten”, en kamrat på vida färden.

Men för att återgå till den riktiga hästen: Svarten red man på, och sen fick han vila ut i stallet.

Den verkliga pärlan bland dagens krysslåtar har jag sparat till sist: ”St Louis Blues” med Nisse Lind och hans Hot Trio. Vilken rytm! Vilken känsla! Vilket sug! Jag gillar blå musik också.

Livet genom ankans ögon

Jag har alltid hör till Charlie Christensens fans, men det var ett tag sen jag läste ett av hans album med samlade serier. Nu har jag i alla fall läst det nionde albumet med Arne Anka, ”Voodoo vid vatten” (Kartago, 2011).

Arnes närmaste förebild, Walt Disney’s Kalle Anka, är ju inte någon lyckans gullgosse han heller, men Arnes liv, i Stockholm så väl som annorstädes, är en betydligt svartare historia. Och än kan den här ankan, till exempel i avnittet om kärnkraften, bita ifrån sig. Därmed inte sagt att Christensen framställer honom som en moraliskt högstående varelse – i till exempel ”Nya tider” framställs han som en både ömklig och förslagen bedragare.

Ibland kan jag tycka att Arne lite grann rör sig som en sån där uppskruvbar anka, och jag kan finna Christensens fixering vid droger tröttsam. Men man imponeras ständigt av Christensens förmåga att se karaktäristiska detaljer och lägga in avslöjande iakttagelser, och som miljöskildrare är han, vare sig vi talar om Stockholm, Barcelona eller New York – läs till exempel den långa filmbaserade ”Lucky Lucianos hämnd” – fullkomligt suverän. Just som tecknare saknar han faktiskt allvarliga konkurrenter här i Sverige.

Som ni väl har förstått, tycker jag ibland, när jag läser det här albumet, att rutinen ibland tar över, men här finns också enstaka avsnitt, som det om Trotskij i helvetet respektive himlen, som hör till de roligaste Christensen någonsin har gjort.

Ett korsordsmysterium

Jag har som vanligt löst alla kryssen i Aftonbladet Kryss & Quiz – eller har jag det?

Mats Larssons Svåra krysset innehåller den här gången något, som förefaller att vara ett konstruktionsfel.

Det jag talar om är det första vågräta ordet, med nyckeln ”Får plats på pelare”.

Man får ut alla bokstäverna utom en (av sammanlagt sex) med hjälp av de lodräta ord som går igenom det sökta ordet. ”De ger beröring speciellt syfte” = MASSAGEBEHANDLINGARNA. ”Stärker kronan” = FLUOR. ”USA:s centralbank” = FED. ”Ger flytegenskaper” = SIMDYNOR. Därefter är det en tom ruta, och sist kommer det som utgår från en bild av en luftballong = HÖGFÄRDSBLÅSA.

För det eftersökta ordet – ”Får plats på pelare” – har man då fått ihop AFFI H. Det borde ju rimligen bli AFFISCH, men det som går in är AFFICH eller AFFISH, vilket är en felstavning i båda fallen.

Kan inte konstruktören av Aftonbladets svåra kryss stava, eller är det jag som har missförstått något?

Festkonsert inför Trettonhelgen

I går lockade Musikens hus oss med festkonsert, så väl opera som operett. Vi gick dit lite i förväg och åt god buffémiddag med var sitt glas rött vin till.

Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi visade sig vara väl inövad även på den här delvis mer lättsamma repertoaren, och eftersom både opera och operett fordrar sång, hade också ett par sångsolister engagerats, Marika Schönberg, sopran, och Daniel Frank, tenor. Det var inget fel på deras sång, men sången bestod åtminstone till att börja med av ganska stela uppvisningsnummer, och den kreation i rosa Schönberg bar hörde kanske inte till det mest attraktiva jag har sett. Men det blev så småningom lite mer liv också i deras del av progammet.

Under första delen av konserten bjöds vi på pärlor ur operalitteraturen. Tonen angavs här av ouvertyren till Ödets makt av Guiseppe Verdi (1813-1901): mycket i denna första operainriktade del av konserten, till exempel ”Una furtiva lagrima” ur Gaetano Donizettis (1797-1848) ”Kärleksdrycken”, sjungen av Frank, hade musikaliskt en lite ödesmättad ton. Trots habila sångliga insatser från de båda sångsolisterna, till exempel i ett par nummer ur Giacomo Puccinis (1858-1924) ”La Bohème”, njöt jag för egen del mest av det rent orkestrala framförandet av ouvertyren till Verdis ”Nabucco”, om vi håller oss till operadelen före pausen.

Å andra sidan öppnades operettdelen med ett par nummer ut ”Läderlappen” av Johann Strauss den yngre (1858-1899), och här sjöng Schönberg ”Chardas” hörvärt – men frågan är om inte orkestern var ännu skickligare i ouvertyren. Därefter blev konserten, med ett antal välkända nummer ur Franz Lehárs (1870-1848) ”Leendets land” och ”Den glada änkan”, något av ett knippe örhängen, och det var alldeles tydligt, att publiken nu i hög grad var med på noterna.

Och det är klart att publiken en sådan här festkväll ska få vad den vill ha!

Politiska trender i Estland

Det estniska opinionsundersökningsföretaget TNS Emor har runt årsskiftet publicerat en rad analyser av de ledande partiernas trender under 2011 och en del faktorer bakom dessa.

Ställningen för nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) har i stort sett bevarats: partiet är fortsatt största parti. Men det är i hög grad de yngre väljarna som bär upp partiets framgångar: Hela 38 procent av de väljare som är under 35 år stöder partiet. 35-50-åringarna ligger ungefär på partiets medeltal för samtliga väljare, 31 procent. I åldrarna 51 år och uppåt ligger stödet bland väljarna, 27 procent, obetydligt över det för Socialdemokraterna.

Det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) visar ett omvänt mönster. Stödet bland 51-åringar och äldre är fortsatt relativt högt, 27 procent. Bland 35-50-åringarna har partiet stöd av 21 procent. Och bland dem under 35 är stödet för partiet bara 18 procent.

Bland de äldsta väljarna, de från 51 år och uppåt, är Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik erakond, i stort sett lika stort, 26 procent. I åldrarna 35-50 år är Socialdemokraterna, SDE, med 24 procent större än Centerpartiet, som får 21 procent. I åldrarna under 35 är det åter igen mer lika med 17 procent för SDE (mot 18 för Keskerakond). Socialdemokraterna växer i södra (+ 16 procent) och västra (+ 15 procent) Estland, bland högutbildade (+ 14 procent) och bland purester (+ 14 procent). Betydligt sämre lyckas partiet bland icke-ester (+ 7 procent) och människor med bara grundutbildning (+ 9 procent).

Det fjärde och sista partiet, som har plats i det estniska parlamentet, Riigikogu, är det socialkonservativa och nationalistiska IRL, Isamaa ja Res Publica Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publica). Det var tidigare aningen större än Socialdemokraterna men ligger nu ohjälpligt efter. Dess stöd bland de äldsta väljarna, de som är 51 och uppåt, är 14 procent. Obetydligt högre, 16 procent, är stödet bland 35-50-åringarna. Bland de yngsta väljarna, de under 35, är stödet också 16 procent.

För de två partier, som i 2012 års val åkte ur Riigikogu, Rohelised (De gröna) och landsbygdspartiet Rahvaliit (Folkunionen), är stödet svagt, på treprocentsnivån, där de också ligger bland de äldsta väljarna (51 år och uppåt). Bland 35-50-åringarna är stödet för De gröna fyra procent, medan endast en procent stöder Folkunionen. Bland dem under 35 får De gröna 4 procent och Rahvaliit 3. En närmast självklar kommentar här är att de här partiernas totalsiffror är så små att varje nedbrytning blir skakig.

Analyserar man läget för de tre stora partierna, ger TNS Emors specialanalyser åtminstone lite mer kött på benen.

Reformierakond tappar i universitetsstaden Tartu men ökar sitt stöd i södra Estland. I Harjumaa, Raplamaa och Järvamaa stöds partiet av hela 45 procent.

I de tre nämnda länen är Socialdemokraterna näst störst med 22 procent, tidigare dock med 24 procent. Här får Centerpartiet bara 10 procent.

I västra Estland, alltså området mot Östersjön, får Reformpartiet 36 procent, Socialdemokraterna 25 och Centerpartiet 11 procent.

I södra Estland får Reformpartiet hela 38 procent – relativt nyligen var stödet för partiet där 31 procent. SDE får där 27 procent och Keskerakond 13.

I Tartu-regionen föll Reformpartiets popularitet från 37 till 31 procent, medan stödet för Socialdemokraterna gradvis steg, från 22 till 24 till 26 procent.

I det nordöstliga Virumaa, där det bor många ryssar, ligger Keskerakond fortfarande kvar på hela 43 procent. Där får Reformierakond 23 procent, medan SDE, som nu försöker ta upp konkurrensen om de ryska rösterna med Keskerakond, än så länge bara får 19 procent. I den socialdemokratiska offensiven gent emot Estlands ryssar ingår bland annat samtal om samgående med ett litet ryskt parti och öppnande av nya, ryskspråkiga partikontor i de här östliga områdena. För närvarande har SDE partiavdelningar där på sex orter. Stödet för Socialdemokraterna, som i en rad mätningar har fått 24 procent i landsgenomsnitt, skulle kunna bli avsevärt större, om de kunde vinna över ryska centerpartisympatisörer både i Virumaa, där Keskerakond får över 40 procent av rösterna, och det andra centerfästet, Tallinn, där Centerpartiet är ett 30-procentsparti. (Den siffra som anges är 29 procent.)

Tallinn, med sina många ryssar och huvudstadens speciella karaktäristika, skiljer sig också på andra sätt från övriga Estland, när det gäller partisympatier. Det mer konservativa och traditionellt borgerliga IRL samlar här hela 18 procent, alltså långt över landsgenomsnittet. Det här går delvis ut över det större borgerliga men mer nyliberala Reformierakond, som får 26 procent, vilket är lägre än landsgenomsnittet. Också socialdemokratiska SDE får aningen lägre siffor, 20 procent, i Tallinn, men i deras fall är det säkert Centerpartiet, Keskerakond, som är förklaringen.

Stödet för Centerpartiet bland ryssarna är fortfarande formidabelt, även om partiet bland samtliga väljare har fallit från 35 till 23 procent. Ryssarna röstade för två år sen till 84 procent på Keskerakond, och även om det stödet har minskat med 8 procent, är Centern fortfarande ryssarnas favoritparti.

Men det finns också ett annat hinder för Socialdemokraternas fortsatta växt på Centerpartiets bekostnad. Bland de ester som fortfarande stöder Keskerakond finns många lågutbildade och lågavlönade, och Socialdemokraterna, som inte har profilerat sig som ett arbetareparti i traditionell mening och som bland sina ledande företrädare har många som förknippas med andra yrkes- och inkomstgrupper, framstår därför kanske inte som ett naturligt alternativ för många av Centerns kärnväljare.

Ett annat hinder för fortsatt framgång är att de unga väljarna fortfarande i så stor utsträckning tar till sig den mer individualistiska framgångsdröm som är Reformpartiets. Visserligen kommer egna livserfarenheter att krossa många av dessa optimistiska drömmar, men det skulle nog inte skada om de estniska socialdemokraterna på ett tidigare stadium kunde fånga dem med ett attraktivt alternativ.

Förstås

På plats vid det förflutnas dörr
förnimms en självklarhet:
förvisso var det bättre förr,
men vem var inte det?

Holmberg
på Namn och Nytt,
Dagens Nyheter den 3 januari 2012

Arvo Pärt, redan med en plats bland klassikerna

Den estniske kompositören Arvo Pärt (född 1935) är rätt så unik som kompositör i vår egen tid: Hans verk spelas i konserthallar runt om i världen. Skivor med hans musik ges ut av stora och välrenommerade Deutsche Grammophon, och i skivaffärerna hittar man skivor med verk av Pärt tillsammans med de stora mästarnas skivor. Det är ingen djärv gissning, att hans musik kommer att leva vidare och han själv räknas till de stora kompositörerna.

Vår skivsamling rymmer redan en mycket stor del av hans verk, somt i olika inspelningar. Nu hittade jag ytterligare en skiva med hans musik och gav den i julklapp åt Birgitta; vi har i kväll lyssnat oss igenom den. CDn rymmer tre verk, ”Tabula rasa”, ”Fratres” och ”Symphony No 3” (Deutsche Grammophon 457 647-2, 1999). De som spelar är Göteborgs symfoniker under ledning av Pärts (och min) landsman Neeme Järvi.

Göteborgssymfonikerna spelar på den här skivan den mest framträdande rollen i tredje symfonin från 1971, således skriven under hans tidiga period, som sträcker sig fram till mitten av sjuttiotalet. Också där hittar man den andlighet, som är så karaktäristisk för Pärts skapande, men den konstnärliga kris som Pärt drabbades av i mitten av detta decennium förde hans musik till nya höjder.

Det märks redan i ”Für Alina” (från 1976 och som inte finns med på den aktuella skivan) med sina treklanger – jag spelade den för övrigt på min brors begravning.

Men den aktuella CDn innehåller två lysande tolkningar av den nye Pärt, ”Tabula rasa” (för övrigt tillägnad violinisten Gidon Kremer) och ”Fratres”, båda från 1977. Violinsolister är, på ”Fratres”, den amerikansk-israeliske violinisten Gil Shaham, på ”Tabula rasa”, den australiska violinisten Adele Anthony och så, nu som andreviolinist, åter Gil Shaham.

Pärts musik är enligt hans egna deklarerade intentioner starkt religiös, men också jag som är helt irreligiös upplever den mycket starkt. Kanske kan den sägas innehålla drag som man hittar också i mer kyrklig musik, men musik behöver ju inte upplevas på något annat sätt än tonalt. Och Pärts musik, med dess klanger, upprepningar, kontraster i ljudbild och tempo, är något av det skönaste som finns, en både uråldrig och mycket modern musik.

Låt er inte avskräckas av det sista – lyssna själva!

Låt oss tillsammans göra socialdemokratin till en offensiv kraft igen!

På det rent privata planet har jag i slutet av det gångna året drabbats av saker som har gjort mig nedstämd. Det är ingenting jag tänker skriva om – trots att många av er nog tycker att jag ofta är mycket frispråkig, finns det en privat sfär som inte heller jag tycker angår andra än de berörda.

Av större intresse, i det här forumet, är det tillstånd det parti jag har ägnat mitt liv åt – socialdemokratin – befinner sig i. Också där är det lätt att bli nedstämd, men tillståndet av dundrande baksmälla måste vara över snart! Vi som verkligen tror på vårt parti och på dess ideologi, demokratisk socialism, måste ta oss samman och gå till offensiv.

Vår partiledare, Håkan Juholt, har gjort en och annan tabbe och har slarvat med annat.

Men jag ser honom som en man av god vilja och en partiledare, vars analys åtminstone i flertalet frågor leder honom till rätt slutsatser. Med honom och ett antal likasinnade i partiledningen var vårt parti, innan det åter drabbades av kaos, på väg att återgå till klassiska socialdemokratiska hållningar.

I de många mer eller mindre fantasifulla politiska nyårsanalyser jag har läst finns det egentligen bara ett element som förefaller möjligt och därmed skrämmande: När Vänsterpartiet har valt den mycket skicklige Jonas Sjöstedt till partiledare, kan (V) komma att upprepa Gudrun Schymans gamla success story och kanske mer därtill.

So what, säger då alla de som delar Sjöstedts åsikter.

Men problemet är att Vänsterpartiet aldrig någonsin kan komma i närheten av att bli den ledande kraften i Sveriges riksdag, långt mindre bilda regering.

Risken finns att socialdemokratin, med en ny ledare som hämtas från partiets högerfalang och som alltså skulle ersätta Juholt, förblir ett parti på dagens nivå (eller ännu mindre) och framför allt, och nu mer definitivt, byter politisk identitet och blir ett socialliberalt parti. Sker det, kan vi för åtminstone för oss överblickbar tid släppa den röda drömmen, drömmen om ett samhälle som präglas av både mer jämlikhet och mer solidaritet.

Så låt oss utgå från vårt nuvarande läge och avböja alla förslag från femtekolonnare i vårt eget parti och stå emot trycket från borgerliga media att göra ett nytt ideologiskt lappkast, formellt kostymerat som ny partiledare. Backa i stället upp Håkan Juholt och ge honom stöd, både i verbal mening och i form av stabila och kunniga rådgivare. Flytta, sammanträde för sammanträde, kongress efter kongress, tillbaka partiet till dess klassiska socialdemokratiska – radikala – ståndpunkter, och se till att avståndet gent emot borgerligheten, i frågor som vård, skola och omsorg, åter igen blir tydligt för väljarna. Stå på er inför vänner, bekanta och arbetskamrater, och använd varje tänkbart tillfälle till att värva likasinnade som nya medlemmar.

Vill någon anmäla sig som ny medlem den här vägen, hjälper jag gärna till. Men annars är det ju lätt att hitta Socialdemokraterna i telefonkatalogen.

* * *

På ledarsidan i dagens (2 januari 2011) Svenska Dagbladet finns en kolumn av Roland Poirier, där han åter för fram i media tidigare framförda anklagelser mot Håkan Juholt i fråga om hanteringen av partiets skuggbudget.

En balanserad och välargumenterad kommentar till den här frågan, signerad Sara Gunnerud, hittar du på Rebellabloggen – länk finns här intill.

* * *

På ledarsidan i Svenska Dagbladet den 3 januari 2012 sammanfattar Maria Ludvigsson ”Socialdemokraternas rivstart på 2012”. Även jag citeras, med mitt omdöme om Håkan Juholt, ”en man av god vilja”.