Norge: Høyre klart störst

Resultat i stortingsvalet den 21 september 2017:

Høyre 25,0 procent (- 1,8 procentenheter jämfört med stortingsvalet 2013), 45 mandat (- 3) – partiledare Erna Solberg
Fremskrittspartiet 15,2 procent (- 1,2), 27 mandat (- 2) – partiledare Siv Jensen
Venstre 4,3 procent (- 0,9), 8 mandat (- 1) – partiledare Trine Skei Grande
Kristelig Folkeparti 4,2 procent (- 1,4), 8 mandat (- 2) – partiledare Knut Arild Hareide
Senterpartiet 10,3 procent (+ 4,9), 19 mandat (+ 9) – partiledare Trygve Slagsvold Vedum
Arbeiderpartiet 27,4 procent (- 3,5), 49 mandat (- 6) – partiledare Jonas Gahr Støre
Sosialistisk Venstreparti 6,0 procent (+ 1,9), 11 mandat (+ 4) – partiledare Audun Lysbakken
Rødt 2,4 procent (+ 1,3), 1 mandat (+ 1) – partiledare Bjørnar Moxnes
Miljøpartiet De Grønne 3,2 procent (+ 0,4), 1 mandat (+- 0) – partiledare Rasmus Hansson och Une Aina Bastholm

Det här valresultatet medförde, att den blå-blå regeringen (Høyre + Fremskrittspartiet) kunde sitta kvar och gör så fortfarande. Försök har dock gjorts att bredda regeringen genom att i den ta in också de två mittenpartier, som regeringen har förhandlat med för att få majoritet i Stortinget för viktiga frågor som statsbudgeten. Av dessa partier har liberala Venstre sagt ja (och är på väg in i regeringen), medan Kristelig Folkeparti har sagt nej. Det här betyder att Kristelig Folkeparti, om partiet i någon viktig fråga skulle rösta med oppositionen i stället för med regeringen, kan avgöra vilken politik Norge ska föra.

Sentios undersökning för Dagens Næringsliv publicerades den 16 november. I mätningen, som genomfördes 7-13 november, tillfrågades 1.000 personer:

Høyre 28,2 procent (+ 3,0 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 13,2 procent (- 1,4)
Venstre 3,9 procent (- 0,7)
Kristelig Folkeparti 4,0 procent (+ 0,8)
Senterpartiet 10,9 procent (+ 0,7)
Arbeiderpartiet 25,6 procent (+ 0,4)
Sosialistisk Venstreparti 6,7 procent (- 0,5)
Rødt 3,0 procent (- 0,1)
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent (- 1,1)

Høyre är fortsatt större än Arbeiderpartiet.

Venstre och Kristelig Folkeparti byter i den här mätningen plats med varann när det gäller att ligga under respektive över spärren.

Rødt är i den här mätningen aningen större än Miljøpartiet De Grønne.

Danmark: Rikspolitisk mätning före kommunalvalet

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 11 september publicerade Ritzau en opinionsmätning gjord av Voxmeter:

Socialdemokratiet 26,8 procent
Radikale Venstre 5,3 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 5,5 procent
Venstre 19,6 procent
Dansk Folkeparti 17,5 procent
Konservative Folkeparti 5,0 procent
Liberal Alliance 5,3 procent
Nye Borgerlige 0,8 procent

Ritzau Index – en sammanvägning av ett antal någorlunda färska mätningar – ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 26,6 procent
Radikale Venstre 5,3 procent
Socialistisk Folkeparti 4,7 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 5,1 procent
Venstre 19,1 procent
Dansk Folkeparti 18,1 procent
Konservative Folkeparti 4,3 procent
Liberal Alliance 5,6 procent
Nye Borgerlige 0,8 procent

Dansk politisk diskussion präglas just nu av det förestående kommunalvalet, men det här är alltså en rikspolitisk undersökning.

Orkla säljer danska K-Salat

Norska livsmedelsjätten Orkla säljer ett av sina danska dotterbolag, K-Salat, till danska Stryhns, en del av den norska koncernen Agra AS, som gradvis har expanderat, senast genom att köpa danska Jensen’s Køkken.

Stryhns är inriktat på leverpastej. K-Salat tillverkar påläggssallader, majonnäs, remouladsås, dressingar och potatissallad och har ett hundratal anställda. Ett sammanförande av de här båda företagen verkar logiskt, och kanske vill moderbolaget Orkla ha loss pengar för förvärv av andra företag.

I Danmark äger Orkla fortsatt till exempel Beauvais (ketchup), Den Gamle Fabrik (marmelad), Glyngøre (fiskkonserver), Bähncke (senap) samt de i Sverige kända FUN, Granngården och Risifrutti.

Norge: Arbeiderpartiet fortsatt tvåa, medan dess bundsförvanter ökar

Resultat i stortingsvalet den 21 september 2017:

Høyre 25,0 procent (- 1,8 procentenheter jämfört med stortingsvalet 2013), 45 mandat (- 3) – partiledare Erna Solberg
Fremskrittspartiet 15,2 procent (- 1,2), 27 mandat (- 2) – partiledare Siv Jensen
Venstre 4,3 procent (- 0,9), 8 mandat (- 1) – partiledare Trine Skei Grande
Kristelig Folkeparti 4,2 procent (- 1,4), 8 mandat (- 2) – partiledare Knut Arild Hareide
Senterpartiet 10,3 procent (+ 4,9), 19 mandat (+ 9) – partiledare Trygve Slagsvold Vedum
Arbeiderpartiet 27,4 procent (- 3,5), 49 mandat (- 6) – partiledare Jonas Gahr Støre
Sosialistisk Venstreparti 6,0 procent (+ 1,9), 11 mandat (+ 4) – partiledare Audun Lysbakken
Rødt 2,4 procent (+ 1,3), 1 mandat (+ 1) – partiledare Bjørnar Moxnes
Miljøpartiet De Grønne 3,2 procent (+ 0,4), 1 mandat (+- 0) – partiledare Rasmus Hansson och Une Aina Bastholm

Det här valresultatet medförde, att den blå-blå regeringen (Høyre + Fremskrittspartiet) kunde sitta kvar och gör så fortfarande. Försök har dock gjorts att bredda regeringen genom att i den ta in också de två mittenpartier, som regeringen har förhandlat med för att få majoritet i Stortinget för viktiga frågor som statsbudgeten. Av dessa partier har liberala Venstre sagt ja (och är på väg in i regeringen), medan Kristelig Folkeparti har sagt nej. Det här betyder att Kristelig Folkeparti, om partiet i någon viktig fråga skulle rösta med oppositionen i stället för med regeringen, kan avgöra vilken politik Norge ska föra.

Kantar TNS’ undersökning för TV 2 publicerades den 14 november. I mätningen, som genomfördes 6-10 november, tillfrågades 972 personer:

Høyre 26,9 procent (- 2,3 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 12,7 procent (- 0,4)
Venstre 5,9 procent (+ 1,1)
Kristelig Folkeparti 3,1 procent (- 0,1)
Senterpartiet 11,5 procent (+ 2,2)
Arbeiderpartiet 25,3 procent (- 0,1)
Sosialistisk Venstreparti 7,4 procent (+ 1,0)
Rødt 1,4 procent (- 0,2)
Miljøpartiet De Grønne 1,9 procent (- 1,5)

Høyre minskar men är fortsatt större än Arbeiderpartiet.

Venstre, som fick stödröster från Høyre för att säkra borgerlig majoritet, ligger här åter över spärren. Och Kristelig Folkeparti, som inte har valt sida, verkar ingen tro på – partiet har även i den här mätningen rekordlågt stöd.

MDG backar åter och ligger nu långt under spärren. SP och SV ligger över sina goda valresultat.

Suomi/Finland: Försäljning av spritjätten Altia under utredning. Skulle den ända i försäljning, bör svenska staten köpa Altia

Efter privatiseringen och styckningen av forna spritjätten Vin & Sprit, ägd av svenska staten, hamnade en del av de klassiska svenska spritmärkena (Renat, Skåne, Gammal Norrlands, Grönstedts cognac) i finska statens ägo: Altia, ett helstatligt bolag, känt bland annat för Koskenkorva och en rad fina bärlikörer, köpte Vin & Sprits svenska del (bortsett från Absolut Vodka som huvudköparen, franska Pernod Ricard, var ute efter) samt också en del av företagets danska tillverkning. Altia har också dotterbolag i Norge, Estland och Lettland.

Den sittande borgerliga regeringen i Finland föreslog privatisering av Altia och förslaget röstades igenom med rösterna 98-80. Den finländska riksdagen ville dock att man först skulle utreda frågan, bland annat hur en försäljning skulle påverka sysselsättningen i Finland.

Ser man till dagens opinionsläge, är det tveksamt om det verkligen finns någon majoritet för utförsäljning av Altia, och med tanke på att finländarna älskar nationaldrycken Koskenkorva, skulle en försäljning knappast öka den sittande regeringens popularitet.

Men skulle försäljningen ändå bli av, borde den sittande socialdemokratiskt ledda svenska regeringen köpa Altia och låta företaget bli stommen i ett pånyttfött V & S. Alltså bara i fall att – även finska staten är en lämplig ägare för ett företag i den här branschen.

En annorlunda men sevärd Robin Hood

Walter Scotts klassiska äventyrsböcker ”Robin Hood” och ”Ivanhoe”, som delvis har samma agerande, läste jag i unga år i bokförlaget Sagas bearbetningar för barn och ungdom. Historien om Robin Hood har jag sen läst i bearbetningar av John O Ericsson och Howard Pyle. Jag har sett Robin Hood på scen, på Uppsala stadsteater. Och jag har sett ett antal filmversioner, bland dem förstås Walt Disneys.

Och nu har jag också sett Ridley Scotts amerikansk-brittiska filmversion från 2010, ”Robin Hood”, med Russell Crowe i titelrollen som Robin Longstride, som sen blir den mytiske Robin Hood. En mycket stark rollprestation gör också Cate Blanchett som änkan Lady Marion. Rollen som hennes blinde svärfar, Sir Walter Loxley, spelas av Max von Sydow.

Självfallet möter vi också, på väg hem från korståget till det heliga landet, Rikard Lejonhjärta (Richard I, Danny Huston), hans intrigante bror därhemma, prins Johan (Oscar Isaac) och även deras mor, Eleonora (Eileen Atkins), sheriffen av Nottingham (Matthew Macfadyen), den skurkaktige Sir Godfrey (Mark Strong) samt det följe av män som backar upp Robin Longstride när han blir Robin Hood, Broder Tuck (Mark Addy), Lille John (Kevin Durand), Allan A’Dayle (Alan Doyle) och Will Scarlett (Scott Grimes).

Men till stor del ger den här filmen en bakgrund till den historia som berättas, om det misslyckade korståget och det mödosamma och farofyllda återtåget mot den franska kusten mot England och vad som under tiden hände där hemma.

Bland dem som faller i strid finns den adelsman som är gift med Lady Marion, och innan han dör, tar han löfte av pilbågskytten Robin Longstride att denne ska söka upp hustrun och hans egen far – Longstride antar utmaningen och lyckas ta sig över till England. Och när han så småningom lyckas ta sig till ”sitt” hem, visar det sig att den dödes far och hustru gärna vill skylta med att ha fått hem den under många år bortavarande sonen/maken, detta för att det ökar skyddet för hem och egendom.

Fast så småningom blir Lady Marion uppenbart på riktigt attraherad av sin återfunne ”make”.

Jag minns mig aldrig ha hört den här versionen av historien om Robin Hood, och i den finns också andra figurer och händelser som jag inte minns från de båda grundberättelserna. Alltså blir jag osäker på om alla intriger och intrigmakare fanns med redan i Walter Scotts berättelser, som ju de flesta senare är bearbetningar av – men prins John har definitivt varit lika ond och svekfull även i dessa.

Striden på kanalkusten mot de invaderande fransmännen är praktfull – men var det nödvändigt, och är det trovärdigt, att låta Lady Marion delta i den, visserligen iförd rustning men ändå fälld ner i havet (och sen räddad därifrån av Robin)?

Norge: Arbeiderpartiet vann över den blå-blå regeringen i frågor om asylrätt för unga

I Norge har frågan om utvisning av asylsökande ensamkommande unga flyktingar (16-18 år) till Afghanistan blivit en stridsfråga, men nu har en stor majoritet i Stortinget, samtliga partier utom de i den blå-blå regeringen ingående Høyre och Fremskrittspartiet röstat ner ett förslag från invandringsminister Sylvi Listhaug (FrP) och i stället ställt sig bakom Arbeiderpartiets förslag. Nu kommer de mellan 200 och 300 afghanska ungdomarna att få sin sak prövad på nytt. Man ska då ta hänsyn till de ”sårbarhetskriterier” Arbeiderpartiets landsmöte ställde sig bakom i våras. Det här innebär att man också mer detaljerat ska väga in de omständigheter flyktingungdomarna hamnar i om man skickar tillbaka dem.

Stortingsmajoriteten röstade nu med stor majoritet igenom Arbeiderpartiets förslag, men till bilden hör också, att det parti som hårdast har drivit motståndet mot de här utvisningarna är Sosialistisk Venstreparti och att Arbeiderpartiets ledning länge motsatte sig den här kursändringen. Men en rad partiorganisationer och sen en majoritet i Arbeiderpartiets stortingsgrupp har ställt sig på en linje som bättre värnar flyktingungdomarnas sak och de har också fått Jonas Gahr Støre och den övriga partiledningen att nu byta linje.

Norge: Lägsta stödet någonsin för Kristelig Folkeparti men Miljøpartiet De Grønne tappar ännu mer

Resultat i stortingsvalet den 21 september 2017:

Høyre 25,0 procent (- 1,8 procentenheter jämfört med stortingsvalet 2013), 45 mandat (- 3) – partiledare Erna Solberg
Fremskrittspartiet 15,2 procent (- 1,2), 27 mandat (- 2) – partiledare Siv Jensen
Venstre 4,3 procent (- 0,9), 8 mandat (- 1) – partiledare Trine Skei Grande
Kristelig Folkeparti 4,2 procent (- 1,4), 8 mandat (- 2) – partiledare Knut Arild Hareide
Senterpartiet 10,3 procent (+ 4,9), 19 mandat (+ 9) – partiledare Trygve Slagsvold Vedum
Arbeiderpartiet 27,4 procent (- 3,5), 49 mandat (- 6) – partiledare Jonas Gahr Støre
Sosialistisk Venstreparti 6,0 procent (+ 1,9), 11 mandat (+ 4) – partiledare Audun Lysbakken
Rødt 2,4 procent (+ 1,3), 1 mandat (+ 1) – partiledare Bjørnar Moxnes
Miljøpartiet De Grønne 3,2 procent (+ 0,4), 1 mandat (+- 0) – partiledare Rasmus Hansson och Une Aina Bastholm

Det här valresultatet medförde, att den blå-blå regeringen (Høyre + Fremskrittspartiet) kunde sitta kvar och gör så fortfarande. Försök har dock gjorts att bredda regeringen genom att i den ta in också de två mittenpartier, som regeringen har förhandlat med för att få majoritet i Stortinget för viktiga frågor som statsbudgeten. Av dessa partier har liberala Venstre sagt ja (och är på väg in i regeringen), medan Kristelig Folkeparti har sagt nej. Det här betyder att Kristelig Folkeparti, om partiet i någon viktig fråga skulle rösta med oppositionen i stället för med regeringen, kan avgöra vilken politik Norge ska föra.

Norfaktas undersökning för Nationen och Klassekampen publicerades den 11 november. I mätningen, som genomfördes 7-8 november, tillfrågades 1.000 personer:

Høyre 27,0 procent (- 0,6 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 14,6 procent (+ 1,2)
Venstre 3,7 procent (+ 0,3)
Kristelig Folkeparti 3,2 procent (- 1,2)
Senterpartiet 10,5 procent (- 0,9)
Arbeiderpartiet 26,6 procent (+ 0,8)
Sosialistisk Venstreparti 7,3 procent (+ 0,8)
Rødt 3,3 procent (+ 1,5)
Miljøpartiet De Grønne 1,9 procent (- 1,7)

Arbeiderpartiet ökar lite, och Høyre minskar lite, men Høyre är fortsatt större än Arbeiderpartiet.

Venstre, som fick stödröster från Høyre för att säkra borgerlig majoritet, ligger nu under spärren. Och Kristelig Folkeparti, som inte har valt sida, verkar ingen tro på – partiet har sin genom tiderna lägsta stödsiffra.

MDG backar åter och ligger nu långt under spärren. Medan yttervänsteralternativet Rødt närmar sig den.

Eesti/Estland: Stödet till partierna varierar kraftigt beroende på var man bor

I valet till Riigikogu (Riksdagen) 2015 blev resultatet det här:

Reformierakond (Reformpartiet), ett borgerligt, i många avseenden nyliberalt parti, fick 27,7 procent och blev stommen i den regering som bildades.
Keskerakond (Centerpartiet), ett centristiskt, i vissa avseenden lätt vänsterorienterat parti, fick 24,8 procent och blev det ledande oppositionspartiet. På det här partiet röstar majoriteten av landets ryssar.
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), fick 15,2 procent, vilket är långt under vad det här partiet tidigare har fått. Partiet har numera en ung ryss som ordförande och tävlar med Centern om de ryska väljarna. Socialdemokraterna valde att regera tillsammans med Reformpartiet.
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), förr ett av de större partierna, fick i valet 13,7 procent av rösterna men har senare i opinionsmätningarna reducerats till att bli Estlands minsta parti – att det kom med i den av Reformpartiet ledda regeringen har inte hjälpt. Partiet är socialkonservativt, kristet och estlandssinnat.
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti), fick 13,0 procent. Partiet är estnationalistiskt och har senare utvecklats i invandringsfientlig riktning.
Vabaerakond (Fria partiet), ett nytt borgerligt parti, som tog röster från olika håll, fick 8,7 procent.

Den trepartiregering som då bildades har sedan fallit. Socialdemokraterna och Fäderneslandet/Res Publika har i stället gått in i en regering, ledd av Centerpartiet med Jüri Ratas som statsminister. Reformpartiet har förpassats i opposition.

I den partisympatimätning Kantar Emor under perioden 1-9 november har gjort för tidningen Postimees och nyhetsbyrån BNS har 1.083 personer tillfrågats:

Reformierakond (Reformpartiet) 29 procent (+ 2)
Keskerakond (Centerpartiet) 26 procent (- 1)
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 15 procent
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti) 14 procent
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 7 procent.
Vabaerakond (Fria partiet) 5 procent
Eestimaa Rohelised (Estlands gröna) 3 procent

Reformpartiet, nu i opposition, är obestridligt störst, regeringsledande Centerpartiet näst störst.

De här båda partierna är olika starka i olika delar av väljarkåren. 32,5 procent av de kvinnliga väljarna röstar på Centern, 25,3 procent av de manliga på Reformpartiet. 37 procent av esterna röstar på Reformpartiet, 71 procent av ryssarna på Centern. Av väljarna upp till 35 års ålder röstar 33,1 procent på Reformpartiet, av 35-49-åringarna röstar 26,2 procent på Centern och detsamma gör 44,2 procent av dem som är 50+.

Centern har backat men är fortfarande mycket stark i det rysstäta Tallinn:
Keskerakond (Centerpartiet) 37,4 procent
Reformierakond (Reformpartiet) 28,8 procent
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 13,2 procent
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet) 10,5 procent
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 4,9 procent
Eestimaa Rohelised (Estlands gröna) 2,6 procent
Vabaerakond (Fria partiet) 2,5 procent

Genomsnittet för fyra andra städer, av dem de två sista rysstäta – Tartu, Pärnu, Narva och Kohtla Järve – skiljer sig ganska mycket från opinionsläget i Tallinn. Märk framför allt Socialdemokraternas styrka:
Keskerakond (Centerpartiet) 27,1 procent
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 24,9 procent
Reformierakond (Reformpartiet) 22,8 procent
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet) 11,9 procent
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 7,6 procent
Eestimaa Rohelised (Estlands gröna) 4 procent
Vabaerakond (Fria partiet) 1,7 procent

Så här röstar man i andra och mindre städer:
Reformierakond (Reformpartiet) 31,9 procent
Keskerakond (Centerpartiet) 23,1 procent
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet) 16,9 procent
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 15,9 procent
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 5,5 procent
Vabaerakond (Fria partiet) 3,5 procent
Eestimaa Rohelised (Estlands gröna) 2,1 procent

Och så här fördelas partisympatierna på ren landsbygd:
Reformierakond (Reformpartiet) 29,7 procent
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet) 17,5 procent
Keskerakond (Centerpartiet) 17,3 procent
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 12,7 procent
Vabaerakond (Fria partiet) 9,6 procent
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 8,5 procent
Eestimaa Rohelised (Estlands gröna) 3,8 procent

Ísland, som Sverige och som övriga Europa

”Jag är bara socialdemokrat. Jag har alltid varit det – alltid varit socialdemokrat. Jag har aldrig funderat på vänster och höger.”

Inga Sæland, ledare för Folkets parti, i Vísir om hur hon ser på sin politiska ideologi.

Ovanstående har jag hittat på Islandsbloggen, en värdefull länk på svenska till isländsk politik.

Jag återger det inte bara för att det, i bara några få ord, sammanfattar ett problem som är gemensamt för isländsk så väl som svensk och, ännu mer, europeisk socialdemokrati: samhällets utsatta grupper, de som förr nästan automatiskt såg socialdemokratin som sin politiska företrädare, röstar i dag på partier, även politiskt mycket tvivelaktiga sådana, som är bäst ägnade åt att ge socialdemokratin en spark i baken.

Flokkur fólksins (Folkets parti), som i valet fick 6,88 procent (+ 3,34) och därmed 4 mandat i Alltinget, är ett parti som, i och för sig utan att göra också nödvändiga både ekonomiska och sociala prioriteringar, driver frågor för de människor som flera andra partier har en tendens att glömma bort efter valdagen, till exempel sjukpensionärer och fattiga. Partiet vill att alla ska garanteras en inkomst på minst 300.000 (OBS) isländska kronor i månaden och vill finansiera detta genom att bland annat höja momsen för turistbranschen och lägga ned ambassader. Folkets parti förespråkar vidare att staten ska äga och driva en bank utan samma vinstintressen som affärsbankerna har. På programmet finns frågor av vikt för utsatta grupper.

Det här har lett till att knappast någon sida eller något annat parti på allvar har räknat med Folkets parti som medlem i eller underlag för en kommande regering. Den nämnda Islandsbloggens huvudalternativ i spekulationerna om den kommande regeringen är en blocköverskridande koalition mellan Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) och så Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) samt Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet).

Vänsterledaren Katrin Jakobsdóttir påstås – men jag vet inte om det är sant – inte vara helt avvisande till en sådan lösning, men det rekordlånga mötet i hennes partistyrelse som inte ändade i något formellt beslut indikerar att motståndet där är stort.

Jag har noterat att det också i Sverige finns de som skulle kunna tänka sig att lösa den permanenta regeringskrisen genom en blocköverskridande koalition med Socialdemokraterna och Moderaterna som stomme.

En sådan lösning skulle snabbt föra svensk socialdemokrati ner till bottenligan för havererade socialdemokratiska partier.