Ungar läser inga serier längre

I gårdagens Aftonbladet (11 februari 2018) fanns en larmartikel över ett helt uppslag: ”Ungar läser inga serier längre”. Fokus i artikeln, skriven av Svante Lidén, ligger på snart nedlagda Serieslussen vid Mariatorget i Stockholm – trots att där finns det mesta i genren, har man nästan inga kunder.

Butiksinnehavaren Erkki Häkli är liksom artikelförfattaren och jag själv äldre män, serieälskare och seriesamlare allt sedan unga år.

Det fördes kampanjer mot serier redan på 1950-talet, men trots vad dåtidens seriemotståndare sa och skrev, har serieläsningen inte hämmat min lust att läsa seriös och kvalificerad skönlitteratur – hemma hos oss finns ett bibliotek, större än det man finner i en del biblioteksfilialer och faktiskt också kvalitetspräglat.

Dock, för egen del köper och läser jag fortfarande också serietidningar och seriealbum, skriver också om dem här på bloggen. (Se Kulturspegeln, Serier.)

Men serieköparna och serieläsarna blir, vilket också är kontentan av den nämnda artikeln, allt färre, vilket i sin tur märks på utbudet av serietidningar i livsmedelshallar och ställen av typen Pressbyrån.

En viktig orsak till det här är att dagens barn och ungdomar i så hög grad är ständigt uppkopplade: ser på film och TV-program, spelar spel på skärm.

Och eftersom tiden är begränsad, går det här ut inte bara över serieläsning utan minskar också tiden för bokläsning.

Själv gör jag vad jag kan för att motverka det här. De yngre barnbarnen får alltid böcker i julklapp och födelsedagspresent av farfar/morfar. Och till farfars stora glädje hade näst yngsta barnbarnet förra året ”Bamse” på sin önskelista, så i år fick hon för andra året i följd en helårsprenumeration.

”Bamse” nämns också av Lidén som en serie som fortfarande finns kvar.

Däremot tar han inte upp varför dagsportionen av serier i Aftonbladet numera bara är två.

Inte en enda schlager

Bland de låtar som förekom i gårdagen melodifestivaluttagning förtjänade ”Shuffla” med Samir & Viktor att gå vidare direkt till final. På grund av show och dans. Schlager kommer den däremot aldrig att bli. En schlager måste nämligen ha en text där åtminstone refrängen omedelbart fastnar i huvudet och vars melodi är sådan att den kan sjungas av nästan vem som helst som har hört den.

”Shuffla” hade också förtjänsten att ha svensk text, och i den här tävlingen var den inte ensam om det. Det betyder inte att just de fyra svenskspråkiga bidragen var bra – men allmänt tycker jag att låtar som tävlar för ett land ska sjungas på det språk som talas där – musikalisk och språklig särart borde synas i tävlingen. Märk att detta sägs i Sverige av en man som själv är född i Estland och vid 80 års ålder fortfarande talar också sitt forna hemlands tungomål. Nå, enbart språket räcker inte för att lyfta en låt. Varken Jonas Gardells ”Det finns en väg” eller Stiko Per Larssons ”Titta vi flyger” var tillräckligt bra, och även om Ida Redigs ”Allting som vi ska” hade förtjänsten att vara ett solonummer, var den inte tillräckligt bra för at kunna hävda sig i ESC-finalen.

Vidare till en ny uttagningsomgång gick däremot Margaret med ”In My Cabana” och dansuppbackning. Att hon sjöng på engelska hade förstås att göra med att hon är polska. Jag är verkligen inte mot polacker, men ska någon som är polska och inte bor i Sverige tävla för Sverige?

Direkt till final gick ”Last Breath” med Liamoo. Låten fick bra förhandsomdömen, och för en del av publiken är sångaren tidigare känd från Idol (ett program jag en gång tidigare har döpt till Idiot). Låten är inte alls så bra som man kunde tro av resultatet av omröstningen, men det är ju helt uppenbart att låtarna i den här tävlingen samlar röster av helt utommusikaliska skäl.

Faktiskt var ”Songburning” med Mimi Werner, som nu gick vidare till Andra chansen, snäppet bättre, vilket dock inte betyder att den heller kommer att bli någon schlager.

En sak som har slagit mig när jag har hört och sett den här tävlingen är den enorma mängden upphovsmän bakom varje bidrag. Det blir väl så när man inte längre tävlar med text och musik utan med scenshow.

Förr, på den gamla goda tiden, skrevs text och musik i allmänhet av två tonsäkra personer, ibland till och med av en ensam trubadur.

Melodikrysset nummer 6 2018

Dagens kryss började, trots att det gjordes inför publik, ganska svårt. Jag gissar att det är många melodikrysslösare som, även om de har hört ”Mambo No 5″, varken mindes den här låten från 1999 (i vart fall inte titeln) eller att den gjordes av Lou Bega.

Själv tyckte jag den tredje frågan var svårast, trots – eller möjligen på grund av – att låten som spelades, ”Shout It Out”, förekom i en melodifestival för inte så länge sen, 2012. Själv hade jag glömt både låten och den som sjöng den, David Lindgren. Först så småningom gick det upp för mig att den som sjöng är identisk med det gapande missfostret som leder årets upplaga. Men det här räckte ändå inte – vi skulle också kunna vad den ene av upphovsmännen hette i förnamn. Jo, Tony (Nilsson). Har aldrig ens noterat namnet – jag fick googla.

Då var det mycket lättare att känna igen melodifestival- och ESC-bidraget från 1980, ”Just nu” med Thomas Ledin.

Urlätt var det också att känna igen Håkan Hellström och ”Känn ingen sorg för mig, Göteborg”.

Jag är ju ingen vän av dansband, och Fernandoz’ inspelning av ”På väg igen” hade jag nog aldrig hört förut. Men Willie Nelson har jag lyssnat på, och nu vet jag också att ”På väg igen” i original heter ”On the Road Again” och förekom i ”Honeysuckle Rose”.

Eldeman har ju en viss kärlek till filmanknutna frågor, men ”Gudfadern” (1972) med den musik av Nino Rota han spelade har väl tidigare förekommit i krysset?

Från film tar vi det nära steget till TV, och därifrån minns vi ”Albert och Herbert”, spelade av den i dag eftersökte Sten-Åke Cederhök och så Thomas von Brömsen.

”Wake Me Up Before You Go-Go” har, vad jag minns, också förekommit tidigare i krysset. I dag hörde vi den på finska, men originalet (1984) gjordes av Wham!.

Från Wham! är steget långt till Ulf-Peder Olrog och Jeja Sundström – den senare hördes i dag i den förres ”Lördagskväll i paradiset”.

Veckans Evert Taube blev ”Nocturne”, även känd som ”Sov på min arm”. Mot bakgrund av det senare var det lite märkligt att det sovunderlag Eldeman sökte var en kudde.

Sov på min arm / Nocturne

Text och musik: Evert Taube, 1966

Sov på min arm! Natten gömmer
under sin vinge din blossande kind.
Lycklig och varm snart du drömmer
flyr mig i drömmen som våg flyr vind.
Fångas igen. Flämtar. Strider.
Vill inte. Vill. Och blir åter kysst.
Slumra min vän! Natten skrider.
Kärleken vaktar dig ömt och tyst.
Sov på min arm! Månens skära
lyftes ur lundarnas skugga skyggt,
och på din barm, o min kära,
täljer dess återglans timmarnas flykt.
Helig den frid hjärtat hyser
mitt i den virvlande blodströmmens larm!
Slut är din strid. Månen lyser.
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm.

Och visst har jag också allt av Gustaf Fröding, all hans poesi i en av bokhyllorna och en hel del tonsatt i skivhyllorna. Och givetvis har jag även ”Strövtåg i hembygden” med Mando Diao. Här om dan halvciterade jag förresten Fröding i rubriken till en av mina bloggtexter.

Visste ni förresten att vår son, Matti Dahl, ha spelat gitarr i en grupp som fick spela som förband under en turné med Mando Diao?

Norge: Arbeiderpartiets problem består, men det går bra för dess partners

Vi börjar som vanlig med resultatet i stortingsvalet den 21 september 2017:

Høyre 25,0 procent (- 1,8 procentenheter jämfört med stortingsvalet 2013), 45 mandat (- 3) – partiledare Erna Solberg
Fremskrittspartiet 15,2 procent (- 1,2), 27 mandat (- 2) – partiledare Siv Jensen
Venstre 4,4 procent (- 0,9), 8 mandat (- 1) – partiledare Trine Skei Grande
Kristelig Folkeparti 4,2 procent (- 1,4), 8 mandat (- 2) – partiledare Knut Arild Hareide
Senterpartiet 10,3 procent (+ 4,9), 19 mandat (+ 9) – partiledare Trygve Slagsvold Vedum
Arbeiderpartiet 27,4 procent (- 3,5), 49 mandat (- 6) – partiledare Jonas Gahr Støre
Sosialistisk Venstreparti 6,0 procent (+ 1,9), 11 mandat (+ 4) – partiledare Audun Lysbakken
Rødt 2,4 procent (+ 1,3), 1 mandat (+ 1) – partiledare Bjørnar Moxnes
Miljøpartiet De Grønne 3,2 procent (+ 0,4), 1 mandat (+- 0) – partiledare Rasmus Hansson och Une Aina Bastholm

Det här valresultatet medförde, att den blå-blå regeringen (Høyre + Fremskrittspartiet) kunde sitta kvar och gör så fortfarande. Nu har regeringen också breddats genom att liberala Venstre har gått in i den. Men ska den här regeringen få igenom sina förslag, måste också det andra mittenpartiet, Kristelig Folkeparti, stödja regeringsförslaget i fråga. Kristelig Folkeparti kan nu, om partiet i någon viktig fråga skulle rösta med oppositionen i stället för med regeringen, avgöra vilken politik Norge ska föra. Men KrF är djupt splittrat: En del av det vill pressa den borgerliga regeringen till eftergifter, medan andra kan tänka sig att göra som Senterpartiet, samarbeta vänsterut. Problemet med det senare är att Arbeiderpartiet är inne i en inre kris och har sina sämsta opinionssiffror på mycket länge.

Under februari 2018 har hittills fyra landstäckande opinionsmätningar publicerats.

Norstats undersökning för Vårt Land genomfördes 23-28 januari och publicerades i Vårt Land den 2 februari. 936 personer tillfrågades.

Høyre 29,9 procent (+ 3,4 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 12,8 procent (- 1,1)
Venstre 4,0 procent (+ 0,6)
Kristelig Folkeparti 4,3 procent (+ 0,7)
Senterpartiet 11,0 procent (+ 1,6)
Arbeiderpartiet 22,2 procent (- 3,3)
Sosialistisk Venstreparti 7,4 procent (- 1,0)
Rødt 2,8 procent (- 0,1)
Miljøpartiet De Grønne 2,7 procent (- 0,9)

Norfaktas undersökning för Nationen och Klassekampen genomfördes 20-31 januari och publicerades den 3 februari. 1003 personer tillfrågades.

Høyre 27,5 procent (- 1,2 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 13,4 procent (- 1,1)
Venstre 4,2 procent (- 0,5)
Kristelig Folkeparti 4,3 procent (+ 1,0)
Senterpartiet 11,0 procent (+ 0,7)
Arbeiderpartiet 23,9 procent (- 0,3)
Sosialistisk Venstreparti 7,7 procent (+ 2,0)
Rødt 2,6 procent (- 0,5)
Miljøpartiet De Grønne 3,5 procent (- 0,3)

Norstats undersökning för Norsk Rikskringkasting genomfördes 30 januari-5 februari och publicerades den 7 februari. 943 personer tillfrågades.

Høyre 28,9 procent (+ 0,2 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 13,1 procent (+ 1,8)
Venstre 3,8 procent (+ 0,2)
Kristelig Folkeparti 3,9 procent (- 0,2)
Senterpartiet 11,2 procent (- 1,0)
Arbeiderpartiet 22,4 procent (+ 2,3)
Sosialistisk Venstreparti 8,6 procent (+ 0,3)
Rødt 2,9 procent (+- 0)
Miljøpartiet De Grønne 3,7 procent (+ 1,0)

Kantar TNS’ undersökning för norska TV 2 genomfördes 29 januari-5 februari och publicerades den 8 februari. 985 personer tillfrågades.

Høyre 29,1 procent (+ 1,4 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 12,0 procent (- 2,8)
Venstre 5,8 procent (+ 1,5)
Kristelig Folkeparti 3,8 procent (- 0,7)
Senterpartiet 11,2 procent (+ 0,3)
Arbeiderpartiet 23,6 procent (+ 4,2)
Sosialistisk Venstreparti 6,3 procent (- 2,3)
Rødt 3,6 procent (+ 0,6)
Miljøpartiet De Grønne 3,4 procent (+ 0,8)

Arbeiderpartiet ligger fortfarande rejält under Høyre, och det vill sig inte heller för Fremskrittspartiet.

Den nya medlemmen i den blå-blå regeringen, Venstre, går upp i den allra sista av de här mätningarna men har annars liksom Kristelig Folkeparti, som inte har gått in i regeringen, länge levt ett liv runt femprocentsspärren.

Senterpartiet, som har valt att samarbeta med den röd-gröna sidan, är det överlägset största mittenpartiet, och det går också bra för Sosialistisk Venstreparti, i vissa mätningar även för Rødt.

MDG har som vanligt problem med att kravla sig över spärren.

i

Ísland: Socialdemokraterna i hälarna på regeringsledande Gröna vänstern

Valet till det isländska Alltinget den 28 oktober 2017 fick följande resultat:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), 25,5 procent (- 3,75 procentenheter jämfört med förra alltingsvalet, 2016), 16 mandat (- 5)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), 16,89 procent (- 0,99), 11 mandat (+ 1)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna) 12,05 procent (+ 6,31), 7 mandat (+ 4)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 10,87 procent (nytt parti), 7 mandat)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 10,71 procent (- 0,78), 8 mandat (+- 0)
Píratar (Piratpartiet) 9,20 procent (- 5,28), 6 mandat (- 4)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 6,88 procent (+ 3,34), 4 mandat (+ 4)
Viðreisin (Renässans) 6,69 procent (- 3,79), 4 mandat (- 3)
Björt framtíð (Ljus framtid) 1,22 procent (- 5,94), 0 mandat (- 4)

Valdeltagandet blev högt, 81,21 procent.

Ut ur Alltinget åkte liberala regeringspartiet Ljus framtid. Som nytt parti där debuterade vänsterpopulistiska och samtidigt främlingsskeptiska Folkets parti.

Man kan efter att ha sett valresultatet klanka på nästan samtliga opinionsmätningar för att de i så ringa utsträckning lyckades förutspå valresultatet. Utom på en punkt, Ljus framtids usla resultat – och det här partiet åkte mycket riktigt ut ur Alltinget.

Självständighetspartiet, det stora borgerliga maktpartiet, det som ledde den föra regeringen, såg ett tag ut att ha reducerats till landets andra parti i storlek men lyckades ändå komma igen i valrörelsens slutskede, även om man gjorde ett tapp jämfört med valet i fjol höst. De genuint borgerliga väljarna verkar på sluttampen ha svalt sin besvikelse och röstat för det bestående.

Men även om man skulle ha lyckats bilda allians med partnern i förra regeringen, liberala Renässans, skulle det inte räcka med att ta in en del av den kluvna centern i regeringen. Att båda mittenpartierna, Framstegspartiet och det ur detta avsöndrade Centerpartiet, skulle sätta sig i regeringen tillsammans föreföll inte troligt.

De vänstergröna, ett parti bestående av numera reformistisk vänster plus miljöengagerade människor, gjorde ett långt sämre valresultat än opinionsmätningarna hade förutsett. Trea blev nu Socialdemokraterna, som i valet förra hösten hamnade på platsen som Íslands minsta alltingsparti. Men för att få till en majoritet av ledamöterna i Alltinget, minst 32 av de 63 ledamöterna, hade det krävts stöd också från Alltingets nu två populistpartier, Piratpartiet och det nya Folkets parti, men inte ens det hade räckt. För att komma upp i det nödvändiga antalet måste man då också få stöd (helst regeringsdeltagande) av någon del av den nu kluvna Centern, gamla Framstegspartiet eller nya Centerpartiet.

Den nya regeringen blev alltså blocköverskridande men fick en överraskande sammansättning:

Katrin Jakobsdóttir, De vänstergröna (partiordförande), statsminister
Bjarni Benediksson, Självständighetspartiet (partiordförande), finans- och ekonomiminister
Sigurður Ingi Jóhannsson, Framstegspartiet (partiordförande), kommunikations- och kommunminister
Kristján Þor Júlíusson, Självständighetspartiet, fiske- och jordbruksminister
Svandís Svavarsdóttir, De vänstergröna, hälsovårdsminister
Guðlaugur Þór Þórðarson, Självständighetspartiet, utrikesminister
Sigriður Á Andersen, Självständighetspartiet, justitieminister
Þórdís Kolbrún Reykfjörð Gylfadóttir, Självständighetspartiet, minister för turism, industri och innovation
Lilja Dögg Alfreðsdóttir, Framstegspartiet, minister för utbildning, vetenskap och kultur
Ásmundur Einar Daðason, Framstegspartiet, minister för social välfärd och jämställdhet-
Guðmundur Ingi Guðbrandsson, De vänstergröna, minister för miljö och naturresurser

Två av de övriga partierna har som en följd av sina dåliga valresultat bytt partiledare. Ljus framtid, som åkte ut ur Alltinget, har till ny partiledare efter Ottarr Proppé utsett Björt Ólafsdóttir, men det finn de som vill byta ut också henne. Och Þorgerður Katrín Gunnarsdóttir har ersatt partigrundaren Benedikt Jóhannesson som ny partiledare i Renässans.

Hur reagerar då väljarna på allt det här?

I en undersökning från MMR minskar stödet för den nya regeringen med 6,1 procentenheter till 60,6 procent, vilket naturligtvis också det är tillräckligt.

Partisympatierna fördelar sig så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), 22,3 procent (- 0,9 procentenheter)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), 18,4 procent (+ 1,7)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna), 14,9 procent (- 1,9)
Píratar (Piratpartiet, ett populistiskt parti), 12,9 procent (- 1,2)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet, Íslands bondeparti), 11,2 procent (+ 2,7)
Miðflokkurinn (Centerpartiet, nytt parti, en utbrytning ur Framstegspartiet), 7,7 procent (- 1,0)
Viðreisn (Renässans, en EU-vänlig utbrytning ur Självständighetspartiet), 6,0 procent (+ 0,3)
Flokkur fólksins (Folkets parti, ett vänsterpopulistiskt parti med invandringskritiska inslag), 4,2 procent (+ 0,5)
Björt framtíð (Ljus framtid, ett vänsterliberalt parti), 1,3 procent (- 1,3)

Märk att Ísland har femprocentsspärr.

Ännu färskare är en mätning från Gallup:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), 25,5 procent (+ 0,4 procentenheter)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), 16,9 procent (- 0,4)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna), 16,1 procent (+ 0,6)
Píratar (Piratpartiet, ett populistiskt parti), 10,7 procent (+ 0,6)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet, Íslands bondeparti), 9.5 procent (- 2,4)
Viðreisn (Renässans, en EU-vänlig utbrytning ur Självständighetspartiet), 7,3 procent (+ 0,8)
Miðflokkurinn (Centerpartiet, nytt parti, en utbrytning ur Framstegspartiet), 6,8 procent (+ 1,0)
Flokkur fólksins (Folkets parti, ett vänsterpopulistiskt parti med invandringskritiska inslag), 5,5 procent (+ 0,1)
Björt framtíð (Ljus framtid, ett vänsterliberalt parti), 1,1 procent (- 0,4)

Frågan är om Ljus framtid någonsin kommer tillbaka. Däremot ligger Folkets parti enligt den här mätningen över spärren.

Självständighetspartiet ökar och är Íslands ohotat största parti, medan regeringsledande Gröna vänstern backar lika mycket. Det tredje regeringspartiet, Framstegspartiet, backar mest, medan utbrytningen ur det, Centerpartiet, ökar.

Det gör också det ledande oppositionspartiet, Socialdemokraterna, nu hack i häl på Gröna vänstern, och populistiska Piratpartiet, så även utanför regeringen stående och borgerliga Renässans.

Den underbare Hellsing

I julnumret av Aktuellt i politiken (s), nummer 20 1975, den 11 december, hade jag ett uppslag om årets barn- och ungdomsböcker. Bland bilderböckerna lyfte jag med illustration fram en av favoriterna, ”Den underbara pumpan” (Rabén & Sjögren) med text av Lennart Hellsing och illustrerad av Svend Otto S, som alltid kallade sig så men egentligen hette Svend Otto Sørensen. Om den aktuella boken skrev jag så här: ”Den underbara pumpan, oerhört gulligt och traditionalistiskt illustrerad av Svend Otto S, måste gå rakt in i alla barns hjärtan, och i alla vuxnas också för den delen.”

Den här boken kom att älskas också av våra barn och följde med något av dem när de sen flyttade hemifrån. När jag i julas (2017) köpte en nyutgåva (En bok för alla) och gav den i julklapp åt en sondotter, visade det sig, att hon redan hade originalboken, men eftersom den är så bra föreslog jag, att exemplaret från mig i så fall kunde ges till hennes lillasyster.

Lustigt nog handlar ”Den underbara pumpan” om två björnar, Storbjörn och Lillbjörn, som i likhet med många syskonpar har samma saker fast i lite olika utförande, sådant som ett paraply av guld respektive av silver, ett par stövlar av guld respektive av silver, ett metspö av guld respektive av silver.

Deras middag, lite ovanlig i människoöron, bestod av myrägg och honung, och inte nog med det: Lillbjörn hittar något ovanligt i sin mat, och det visar sig vara ett frö.

Till vad vet de inte. Men man kan ju plantera fröet i trädgården och se vad det blir.

Upp kommer en grön stjälk, och på den sitter det något som ser ut som en grön ärta. Ska den bli ett blåbär? Man måste vänta och se.

Det de har sått ser först ut att bli en gurka, men snart är frukten stor som en hundkoja, efter fyra veckor stort som ett mindre hus.

Då råkade en gammal räv gå förbi och berättade, att det som växte och växte var en pumpa.

Och snart var den större än björnarnas hus.

”Var ska vi nu bo?” sa Lillbjörn.

”Vi flyttar in i pumpan”, sa Storbjörn. Kanske är den ihålig.

Men det såg mörkt och fuktigt ut där inne. Så de skar ut fönster, satte på sig sina stövlar av guld och silver, tömde ut det våta innanmätet i pumpan och flyttade sen in med sina möbler och saker.

Pumpan bara växte och växte, ända till dess att den lossnade och en natt blåste ner i sjön.

”Nu får vi bli SJÖBJÖRNAR”, sa Lillbjörn. Och sen plockade de fram sina metspön. Så det blev fisk till frukost.

De fortsatte att segla omkring hela sommaren och också under hösten, men till slut började det bli så kallt att de frös där i sin flytande pumpa. Så de stängde fönstren och började elda i den öppna spisen.

Det skulle de inte ha gjort, för den varma luften gjorde, att pumpan steg till väders som en luftballong.

”Nu är vi LUFTBJÖRNAR”, sa Storbjörn.

”LUFTBJÖRNAR”, sa Lillbjörn. ”Det är ju sådana björnar som inte finns?”

”Kanske är vi bara en saga?” sa Storbjörn.

”Nej”, sa Lillbjörn, ”jag TÄNKER. Vore jag ingenting så skulle jag inte kunna tänka. Jag tänker – alltså finns jag till!”

Och här citerar Lillbjörn – så typiskt Hellsing – en berömd utsaga av den franske filosofen René Descartes, dock utan att ange källan: ”Je pense, donc je suis” (i latinsk översättning ”Cogito, ergo sum”, på svenska ”Jag tänker, alltså finns jag”).

Och inte heller jag tycker att ni behöver förklara för barnet ni läser för vem Descartes var och att det var han som ursprungligen sa det här.

Descartes arbetade för övrigt för drottning Kristina och dog i Stockholm.

Svansjön med den ryska nationalbaletten

Min hustru, själv mycket musikintresserad, har genom åren sett till att vi tillsammans har tagit del av mängder av mycket hörvärda framträdanden på olika scener, inte bara här i Sverige. Alltså har jag med henne sett och hört Pjotr Tjajkovskijs balett ”Svansjön” (”Лебединое Озеро, Lebedinoje ozero”, 1877) på Operan i Stockholm. Det här var innan jag började blogga, så jag har tyvärr inget jämförelsematerial nu när jag har sett ”Svansjön” igen, den här gången med Den ryska nationalbaletten. Och nej, vi har inte varit i Ryssland – baletten i fråga gavs på vårt Musikens hus i Uppsala; föreställningen utgjorde slutpunkten i en sverigeturné.

För librettot stod här Marius Petipa och för koreografin Lew Iwanov. Uppsättningens balettmästare var Elena Radtjenko. Musiken klarade man med hjälp av band – det hade inte gått att härbärgera både den stora dansensemblen och en stor orkester på den här scenen, som saknar orkesterdike. Eftersom jag tidigare inte kände till de här dansarna vill jag bara allmänt intyga att de skötte sitt värv med stor teknisk skicklighet och nämna några av dem som hade de ledande rollerna vid namn: Dubbelrollen som Odette/Odile spelades av Svetlana Zakharova, prins Siegfried av Denis Bodkin, trollkarlen Rothbon som höll henne fången av Artemy Belyskov och narren av Igor Tsvirko. Fonden med sina spetsbågfönster var genomgående densamma, dräkterna utom i några få fall i relativt blek pastellfärg. Namnen fanns inte i det kombinerade program/reklamblad för flera av den ryska ensemblens föreställningar vi köpte utan är hämtade från en nätartikel om just den här föreställningen fast på annan ort, så jag vet inte, om det har skett något byte.

Handlingen, i fyra akter, är naturligtvis den vanliga, och den fanns också i programmet, bland annat på svenska. Platsen är slottet, där prinsens födelsedag firas. Drottningen kommer för att gratulera men också för att tjata på prinsen om att gifta sig, så att han kan ta över efter sin döde far. Prinsens informator berättar för gästerna om prinsessan Odette, som har blivit förvandlad till svan av en trollkarl. När sedan prinsen ser en flock svanar, följer han efter den för att hitta den förtrollade prinsessan.

I nästa akt är det midnatt, och prinsen ser svanarna förvandlas till människor igen. Bland dem finns prinsessan Odette, och de förälskar sig i varann – Odette berättar också om sin förtrollning och att den bara kan brytas om hon finner någon som älskar henne. Prinsen svär henne trohet, men trollkarlen skiljer dem åt eftersom en ny dag bryter in och Odette då åter blir svan.

I nästa akt är det bal på slottet. Skälet är att drottningen har bjudit in giftaslystna prinsessor, bland vilka prinsen ska välja sin brud. De dansar och svansar alla för honom, men han faller inte för någon av dem. Då anländer, objudna, trollkarlen och hans dotter Odile, den senare förvillande lik den förtrollade Odette. Prinsen tror förstås att det är hon och faller för henne – tills den riktiga Odette i en syn visar sig för honom. Prinsen förstår att han har gjort ett misstag och störtar i väg för att söka Odette.

Det här för honom tillbaka till Svansjön i skogen, där Odette just berättar för de andra svanarna om sin olycka i kärlek. Till att börja med hjälper det inte att prinsen bedyrar henne sin kärlek – förtrollningen bryts inte. Det här ändar i en kamp mellan prinsen och trollkarlen, och till en början ser trollkarlen ut att vinna. Men kärleken övervinner allt, heter det ju, och prinsen besegrar till sist trollkarlen. Och när trollkarlen dör, bryts förtrollningen, och Odette förvandlas åter från svan till ung kvinna.

En saga? Ja visst. Men en vacker saga om den sanna kärlek som övervinner allt.

* * *

I det verkliga livet, som ju också rymmer både tillkortakommanden och segrar, startade jag och Birgitta med att handla födelsedagspresent åt sonen, och jag hämtade dessutom ut kemtvätt.

Vi brukar, när vi går på de ordinarie konserterna i Musikens hus, inleda kvällen med middag på restaurang, och den här gången hade Birgitta bestämt att vi skulle äta på Stationen, som heter så för att den är inrymd i Uppsalas gamla, nu moderniserade och ombyggda järnvägsstation. Det blev kronhjort med smörstekt svamp, gräddbrässerad spetskål, äpple, sauce bordelaise, pistage och getostgratäng, ett glas alkoholfritt vitt vin före maten och sen ett glas alkoholfritt rött vin till maten. Vi hann också dricka espresso innan vi gick vidare till Musikens hus.

För att komma dit går man under järnvägen, men sen är det en jättetrappa upp till rätt nivå igen, och den knäckte alla krafter jag hade kvar. Birgitta såg hur det var fatt och lyckades som genom ett under hitta en taxi som var beredd att ta oss den lilla biten till entrén till Musikens hus. Hade hon inte gjort det, hade det här kunnat bli min egen svanesång.

Strunt är strunt om än i gyllne trosor

Ser man till den yttre inramningen – sådant som ljus- och rökeffekter, dansare med mera – var den första omgången av Melodifestivalen, den i Karlstad, riktigt hygglig, men det är mer än man kan säga om sångerna i tävlingen. Att någon av dem, ens vinnaren som var professionellt framförd någonsin skulle kunna bli en schlager är uteslutet, Testa själva: Finns det något av bidragen som har fastnat så pass mycket i melodiminnet, att ni skulle klara att återge melodin?

För egen del är jag road också av populärmusik och minns deras melodier och åtminstone delar av refrängtexterna sen åratal. När jag senast köpte, kollade och skrev om en sångbok av den här karaktären, mindes jag spontant alla melodier utom någon enda.

Så för vilka görs egentligen Melodifestivalen numera? För ungar som vill klä ut sig och härma de något större barnen i TV? De där som har lyckats bli Idoler med hjälp av TV.

Det skulle vara intressant att få ålderssammansättningen på dem som röstar fram rangordningen i den här tävlingen. Statistiskt är gruppen som röstar med all sannolikhet inte representativ för genomsnittet av befolkningen, och nu talar jag alltså inte bara om ålder, även om många just av de äldre inte ens klarar att ta sig till telefonen förrän omröstningen är över.

Ett bra exempel på att också helt utommusikaliska faktorer spelar in för vilka som efter första omgången finns kvar i tävlingen är Edvard Blom, som i ”Livet på en pinne” visade, att vad han nu än kan, så är det inte att sjunga.

Det kunde, åtminstone förr i världen, Kikki Danielsson. Men att hon, sannolikt för att stryka den äldre publiken medhårs, släpades upp på scenen för att framföra ”Osby Tennesse”, var en illgärning – måtte hon inte supa ner sig efter det här fiaskot.

Att också Kamferdrops åkte ur tävlingen med detsamma känns mer OK. De framträdde i masker och pyjamas.

De låtar som gick vidare till andra chansen – ”Patrick Swayze” med Sigrid Bernson och ”All the Feels” med Renalda – tilltalade säkert den ungdomliga publik som söker idoler att identifiera sig med. Men jag, en gammal man, känner ingen dragning till unga flickor som sexponerar sig.

Skickligare var faktiskt John Lundvik, som gick direkt till final med ”My Turn”. Men minns någon melodin?

Vann gjorde den i förhand tippade vinnaren Benjamin Ingrosso, och det inte bara på grund av familjepåbrå – han har faktiskt scentalang. Men det betyder inte att heller ”Dance You Off” är just en schlager.

Melodikrysset nummer 5 2018

Jag hade fått för mig, att dagens kryss skulle sändas en timme senare, så jag sträckte ut frukosten och tidningsläsningen till fram mot elva – bara för att då inse att Melodikrysset just hade sänts. Men Melodikrysset finns ju också på nätet, så det var bara att sätta i gång då i stället. Och särskilt svårt var det inte heller, kanske för att det rörde sig om en direktsändning från Karlstad, där den första deltävlingen i Melodifestivalen äger rum i kväll.

Jag hoppas som vanligt på att de låtar som får tävla i Melodifestivalen ska ha schlagerkaraktär: ha en melodi, särskilt refräng, som genast fastnar i minnet och framföras av artister som klarar att göra sig gällande utan tekniska och andra helt ovidkommande effekter.

Dagens melodikryss rymde mycket av det jag för min del fordrar av en schlager.

Det inleddes med en låt som 1991-1993 låg 71 veckor på Svensktoppen, och även om dansbandsgenren rymmer mycket skräp, skåpar ja inte ut Sven-Erik Magnusson och Sven-Ingvars som både lyckades med att få folk att dansa och fick dunderhits med låtar som ”Två mörka ögon”.

”Sommarnatt” (1990), i dag med Lennart Palm men i original med Snowstorm, har jag inte riktigt samma förhållande till, men också den har fastnat i mitt melodiminne.

Jag kan förstå Anders Eldemans längtan efter varmare väder (särskilt som han i dag sände från ett torg i Karlstad), men eftersom ”Sommar” (inspelad 2001) var ytterligare en låt i samma anda, ser jag den som en besvärjelse. Som hjälpredor för att få slut på vintern använde han Idolerna, ett gäng gengångare från popscenen, Lalla Hansson, Tommy Blom, Lennart Grahn och Svenne Hedlund.

”Flickor bak i bilen” är en legendarisk svensktoppslåt med Siw Malmkvist, en landsplåga 1959. Då var det fortfarande ingen som pratade om någon energikris, och det var självklart att bilarna skulle finnas överallt och gå på bensin. Missförstå mig nu inte – själv har jag aldrig ens skaffat mig körkort.

Ted Gärdestad är ju filmaktuell just nu, så även de som inte minns hans ”Satellit” från Melodifestivalen 1979 har haft en chans att se filmen om hans allt för korta liv. I dag hörde vi ”Satellit” i dansbandstolkning med Ingmar Nordströms.

Ännu tidigare, i Melodifestivalen 1971, förekom ”Michelangelo (men så svara då)”, ett verk av Bengt Palmers och Björn Skifs.

Varken Christer Sjögren eller Lotta Engberg hör till mina personliga favoriter i schlagervärlden, och jag förstår inte heller varför Eldeman hade valt att spela deras gemensamma insjungning från 2012 av ”Don’t Let Me Down”. Det jag mest uppskattar Lotta Engberg för är hennes sataniska utlämnande av Christer Sjögren i hennes Sommar-program, det där hon berättade om deras kärleksaffär, som ändade i att hon för hans skull lämnade sitt äktenskap, medan han fegade ur.

Från vårt grannland Norge (fast egentligen från Vitryssland) kom 2009 års ESC-vinnare, Alexander Rybak. Han gjorde stor succé med ”Fairytale”.

1982 kom den filmversion av ”Annie”, där titelrollen spelades av Aileen Quinn. ”Annie” gjordes också som musikal, men ursprungligen var den en tecknad serie, ”Little Orphan Annie”, skapad 1924 av Harold Grey. Jag minns den fortfarande med saknad – jag läste den en gång i världen i Aftonbladet, under en epok då tidningarna fortfarande var intresserade av serier.

Därmed är vi inne på filmspåret, och vi fortsätter då med ”Kärleksexpressen” från 1932. I den förekom en sång om sådant vi alla behöver: ”Någonting att äta, någonting att dricka”.

Men också någonting att älska och att hålla kär:

Någonting att äta, någonting att dricka

Text & Musik: Karl Wehle och Herr Dardanell (Tor Bergström), 1930

Mänskan är av klagan böjd
aldrig blir man riktigt nöjd
jämt om makten tävlar vi

Om man skulle pruta av
något upppå sina krav
blev det mera harmoni

Någonting att äta och någonting att dricka
och någonting att älska och att hålla kär är allt jag begär

Varför ska man gräva
efter guld och sträva
efter att nå lyckan där den ändå aldrig är

Andra må söka efter ting som förgås
jag för min del är nöjd om bara jag får

Någonting att äta och någonting att dricka
och någonting att älska och att hålla kär

(Mellanspel)

Jag säger: Någonting att ”bolobapdidubaba”
och någonting att ”duludipubababupi”
och någonting att älska och att hålla kär är ”dupipidubabadidudadadi”

Varför ska man ”bolobapdidubaba”
efter guld och ”duludipubababupi”
efter att nå lyckan där den aldrig ändå är.

(Tal:)

Tänk, det är i alla fall märkvärdigt att folk söker så mycket efter ting som förgås.
När jag blygsamt nöjer mig att bara kunna få:

Någonting att äta och någonting att dricka
och någonting att älska och att hålla kär.

Sen är det bara en fråga och låt kvar, ”Vill ni se en stjärna?”, känd och älskad i Zarah Leanders insjungning och med svensk text av Berco (Bernt Carlberg) 1930. Fast i original var den tysk, ”Wenn der weiße Flieder wieder blüht”, en sång skriven av Franz Doelle, och inspelad med Richard Tauber 1928. Bercos svenska version blev en stor succé i Zarah Leanders insjungning. Leander hade under naziåren i Tyskland stora scen- och skivframgångar i Tyskland och fick sen sota för detta, men ingen har säkert lyckats reda ut om hon drevs av mer än karriärskäl att uppträda just i Tyskland. Kanske var hon en politisk oskuld, driven av karriärlust – men jag har också sett obekräftade uppgifter om att hon skulle ha åtagit sig uppdrag för Sovjetunionens räkning. Bland dem hon senare i livet samarbetade med fanns den politiskt radikale Karl Gerhard.

Palmepriset 2017 till Hédi Fried och Emerich Roth

Olof Palmes minnesfond delar allt sedan 1987 – året efter Palmes död – varje år i anslutning till hans födelsedag, den 30 januari, ut ett pris till någon eller några som har verkat i hans anda. Prissummans storlek, 100.000 USD, är resultatet av en insamling, dit utöver arbetarrörelsens organisationer många enskilda människor, inte bara hans partivänner, och även företag har skänkt pengar för att hedra hans minne. Vem eller vilka som ska få årets pris bestäms av minnesfondens styrelse.

Bland pristagarna hittar man till exempel Kofi Annan och Cyril Ramaphosa, men listan av pristagare innehåller personer av vitt skilda kategorier med vitt skilda engagemang och från många olika länder.

Årets båda pristagare bor och verkar båda här i Sverige, men den ena, Hédi Fried, är född i Rumänien, och den andre, Emerich Roth, är född i Sevius i det dåtida Tjeckoslovakien (i dag Vynohradiv i Ukraina). Båda har fasansfulla erfarenheter bakom sig, Hédi Fried från Auschwitz och Bergen-Belsen, Emerich Roth från fem olika koncentrationsläger. Båda har tagit som sin uppgift att berätta för dem som slapp uppleva det här och för nya generationer om hur det var utsättas för det här och hur det var att bara genom en lycklig slump hamna bland dem som inte miste sitt liv i gaskamrarna.

I en tid då bruna och svarta rörelser åter växer känns det extra angeläget att hedra två överlevare som kan berätta om en tid då Europas kvarvarande demokratier var öar i ett hav av totalitära stater.

De två pristagarna fick förstås möjlighet att själva tala till oss som var med vid utdelningen av årets Olof Palme-pris i Andrakammarsalen i Riksdagen, men just för att prisceremonin genomfördes där, vill jag gärna vidarebefordra denna passus i det tal ordföranden i palmefonden, Pierre Schori, höll inför prisutdelningen:

”Dessvärre är inte heller vårt eget land undantaget sådana negativa strömningar, ja, till och med i denna riksdag som hyser ledamöter solkade av ett rasistiskt förflutet, stundtals beväpnade med järnrör, och som gör skillnad på människor och talar om medborgare i termer av svenskar och inte ’riktiga’ svenskar. – – – Dessa förnekande krafter är inte demokratiska och bör heller inte kallas så.”

Det finns mycket mer, värt att citera, i Pierre Schoris tal till pristagarna, men ni kan ju själva på nätet gå in på Olof Palmes minnesfond och där läsa hela talet.

Jag ska inte referera hela prisutdelningsceremonin, bara kort nämna att Anders Ygeman hälsade oss välkomna och att priset i år, eftersom Lisbet Palme hade blivit krasslig, utdelades av Olofs och hennes äldste son, Joakim Palme.

Vi fick också lyssna till ett panelsamtal med pristagarna samt riksdagsledamöterna (s) Laila Naraghi och Magnus Manhammar (båda sitter i Palme-fondens styrelse). Samtalet leddes av kulturminister Alice Bah Kuhnke, som bekant miljöpartist.

Panelsamtalet inramades av musik som vi förknippar med judisk kultur: Vi fick lyssna på Stahlhammer Klezmer Classic Trio, det vill säga Semmy Stahlhammer, violin, Isabel Blommé, cello, och Miriam Oldenburg, dragspel. Jag gillar klezmer – har det både på skiva och har varit på klezmerkonsert i till exempel Carnegie Hall i New York.

Sen blev det avslutande mingel i sammanbindningsbanan. Vi fick ett glas vin – alkoholfritt för min och Birgittas del – och lite tilltugg. Men allra roligast var det att möta de människor som var där, de allra flesta sådana som fortfarande hyllar socialdemokratin som folkrörelse i gammaldags bemärkelse.

Mot just den bakgrunden skulle det kännas helt fel att avslutningsvis förvandla den här texten till ett Gala Peter-reportage.

Därför nöjer jag mig med att nämna några gamla arbetskamrater från mina år på 68an: Berith Andersson, Leif Karlsson, Gunnar Stenarv, Björn Wall, Inga-Lena Nau och Lena Finnman.

Och så en gammal kompis från Laboremus och Studentfilmstudion, senare Stockholms-Tidningen och Expressen: Jonas Sima. Fast skälet till att han var med här var nog ett uppdrag han fick av mig inför tioårsminnet av Olof Palmes död: Han gjorde en fantastiskt bra film om Olof Palme, ”Vilja gå vidare”.