En film om blodig maktkamp

9 mars 2018 17:26 | Film | Kommentering avstängd

Jag har i TV sett Shekhar Kapurs (regi) film ”Elisabeth” (1998) med Cate Blanchett som drottning Elisbeth I av England, en roll som hon spelar fullständigt lysande. Manusförfattaren, Michael Hirst, tar sig i och för sig en del friheter i förhållande till den historia (andra halvan av 1500-talet) som utgör bakgrunden till det som skildras i filmen, men görs på ett så intressant sätt, att jag gärna överser med det.

Det här är ett skede i Englands och Skottlands historia, ja även i Frankrikes och Spaniens historia, av maktkamp mellan länder och regioner men också mellan konkurrerande religiösa grupperingar och rent personliga strider mellan människor som stred om makt och pengar, även om man förklarade sig ha ädlare motiv. Det som gör den här historien så obehagligt spännande är att det inte går att förutse nästan någons handlingar.

Också den passionerade kärlekshistoria Elisabeth har med Sir Francis Walsingham (Geoffrey Rush) ändar i att hon ser att han har mindre ädla motiv för att närma sig henne, och efter att ha avvisat två framstående företrädare för två stormakter på andra sidan kanalen, beslutar hon sig för att leva ogift – kanske bäst så i den värld den tidens drottningar levde i.

Och till det här kommer alltså skildringar av blodigt försvarskrig, fängslanden och avrättningar. Allt var verkligen inte bättre förr.

Pressgrodor

6 mars 2018 15:32 | Citat | 4 kommentarer

hittade via Journalisten nummer 3 2018:

Många bor själva
i Simrishamn

Ystads Allehanda

* * *

Många dog i bräder 2007

Sundsvalls Nyheter

(Det vanligaste är väl annars att man dör innan man hamnar i likkistan.)

Andra chansen – varför då egentligen?

5 mars 2018 15:30 | Media, Musik | Kommentering avstängd

Nej, jag har inte fått min dator fixad. Vår datakunnige son, som var på besök i går, försökte men gav upp. I dag har vi ringt den datorfirma vi brukar anlita, när någon av datorerna trasslar. Men hustruns dator funkar, tack och lov.

Sonens, hans hustrus och deras små döttrars besök i söndags gjorde, att jag då inte fick tid att skriva om Andra chansen i den pågående omgången av Melodifestivalen.

Men uppriktigt, varför de här bidragen skulle få en andra chans kändes som en gåta när jag nu tvingades lyssna till dem en gång till – bättre hade de ju inte blivit sen sist. Låtarna fick tävla i par, men varför just den som vann duellen vann begrep jag egentligen inte – TV-tittarnas val följde inte något begripligt mönster. Varför till exempel den vulgära ”In my cabana” med Margaret vann över ”Cuba libre” med Moncho är något för mig helt obegripligt. Att Renaida och ”All the Feels” vann över Olivia Eliasson och ”Never Learn” är i alla fall mer begripligt. Att Felix Sandman och ”Every Single Day” vann över Mimi Werner och ”Songburning” är möjligen en effekt av att han har haussats av så kallade schlagerexperter i tidningarna. I sista omgången vann Méndez med den lite sega ”Everyday” över Sigrid Bernson med ”Patrick Swayze”, och mig kvittar det – båda låter lika illa.

Och eftersom ingen av de tävlande melodierna har någon melodi med utsikt att fastna i melodiminnet, försökte man kompensera detta genom att artister (?) och dansare särskildes med hjälp av olika färg på kläderna, så kanske var det här egentligen en kläd-, ljus- och rökfestival.

Om ni i det här stycket tycker som jag är ju risken uppenbar att ni kommer att möta någon som säger att xxx med yyy var väl ändå bra?!

Då tycker jag att ni ska säga följande: ”Sjung den!”.

Melodikrysset nummer 9 2018

3 mars 2018 13:40 | Media, Musik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Den här veckan har inte varit mycket att hurra för. Jag har hostat och hostat, haft snuva och aningen feber också, och till slut gick jag till Vårdcentralen. Där ordinerades jag en stor flaska Mollipect, som bland annat innehåller efedrin, och den har jag nu tagit enligt förskrivning – jag vill ju inte smitta ner Ella och Sofia som i morgon kommer och hälsar på farfar och farmor.

Det här besöket har också fått mig att läsa och skriva recensioner av ett antal fina barnböcker jag har lagrat för att vid lämpligt tillfälle ge de båda yngsta barnbarnen. Ni kan själva läsa om de här böckerna här på bloggen.

Som om detta inte vore nog har jag dessutom drabbats av datorproblem – förhoppningsvis får jag hjälp av sonen, Matti, i morgon. Att jag över huvud taget har lyckats publicera de nämnda texterna om barnböcker har jag hustrun att tacka för – jag har fått låna hennes dator. Det är vid den jag sitter också nu.

Eldeman har ju de senaste gångerna följt Melodifestivalen i spåren, och dagens omgång med de bidrag som har fått en andra chans sändes följaktligen från Kristianstad.

Jag kan inte påstå att det kryss som sändes därifrån var särskilt svårt – den enda fråga jag inte kunde mer eller mindre spontant var en med signaturen till en TV-serie som ljudillustration. Jag ser praktiskt taget inga TV-såpor, men i det här fallet hade jag till slut alla bokstäver utom den allra första, så den efterlysta serien måste vara Ally McBeal.

Då hade jag alltså löst den allra sista av en hel mängd melodifesivalsfrågor – 2009 sjöng Molly Sandén ”Så vill stjärnorna”.

Nu är ju deltagande i Melodifestivalen inte någon garanti för att en låt automatiskt ska ingå i den svenska hitskatten – och inte heller det bidrag från 2013, ”C’est la vie” med Ann-Louise Hanson, Towa Carson och Siw Malmkvist, det som spelades allra först i dag, lär hamna i den svenska schlagerhimlen.

Och hur många minns fortfarande ”Upp över mina öron”, 1989 med Orup och Anders Glenmark?

Siw Malmkvist förekom för övrigt ytterligare en gång, den här gången med ”Alla andra får varann” 1960. Fast hon sjöng den först i ESC – i den svenska Melodifestivalen 1960 sjöngs den av Östen Warnerbring.

Även dansband har förekommit i melodifestivalerna. Dansbandsmusik är inte mycket att dansa till, tycker jag – men naturligtvis finns det enstaka dansband som lyckas med enskilda låtar. Något exempel på det senare är inte ”En blick och någonting händer” – Lasse Stefanz deltog med den i Melodifestivalen 2011.

Då svängde det mycket mer i ”Not a Sinner, Not a Saint” med Alcazar 2003.

Och även om jag brukar skälla på det mesta i melodifestivalerna nu för tiden, detta helt enkelt för att låtarna där aldrig i helvete kommer att bli schlager, kan också jag hitta undantag som bekräftar regeln. Jag är ingen Måns Zelmerlöw-beundrare, men utan tvekan har hans ”Cara mia” från 2007 det där lilla extra, som fäster sig i melodiminnet.

Hur som helst – förr gjordes de riktigt bra låtarna av en kompositör och en bra textförfattare, ibland som i fallet Lasse Berghagen och ”Teddybjörnen Fredriksson” av en enda upphovsperson. Och då minns man för evigt att Fredriksson hade en nos.

Jag är i princip för att det som är avsett att bli en schlager ska ha svensk text, sjungas på svenska. Men det är inte alltid som översättningar blir lika bra som originalet. Lill-Babs’ ”Mina kärleksbrev dem vill jag ha igen” (1961) är väl OK, men nog är originalet, ”I’m Gonna Knock On Your Door” med Eddie Hodges ett strå vassare.

Men i dag spelade Eldeman en låt som slog också den (och dessutom allt annat han spelade), ”All of Me”. Den finns i ett otal mycket hörvärda insjungningar och inspelningar, med Ella Fitzgerald, Anita O’Day, Bill Evans, Frank Sinatra, Miles Davis, Sammy Davis, Sarah Vaughan… Och till och med i en finsk inspelning på dragspel är den värd att lyssna på-

All of Me

All of me, why not take all of me?
Baby, can’t you see I’m no good without you?
Take my lips, I’ll never use them
Take my arms, I want to lose them

Your goodbye left me with eyes that cry
Tell me how can I go on, dear, without you?
You took the part that once was my heart
So why not take all of me?

All of me, why not take all of me?
Can’t you see I’m no good without you?
Take my lips, I want to lose ’em
Take my arms, I’ll never use them

Your g-g-goodbye left me with eyes that cry
How can I go on, dear, without you?
You took the part that once was my heart
So why not take all of me?

När mamman växte i anden och blev stark

2 mars 2018 18:25 | Barnkultur | Kommentering avstängd

När jag 2017 i ett bokpaket från En bok för alla får ”Den andra mamman” med text och bilder av Viveka Sjögren och som vanligt kollar när och på vilket förlag boken först gavs ut, ser jag, att den kom 2007 på Kabusa förlag.

Kabusa var ett litet förlag med ambitiös utgivning, och att jag skriver i imperfektum beror på att jag har läst att förlaget dess värre har gått i konkurs.

”Den andra mamman” är en till både form och innehåll udda barnbok, en karaktäristik som inte är menad som kritik. Redan de agerande i den här historien är intressanta som exempel på det utanförskap som präglar livet för en ganska stor andel av dem som i dag bor i Sverige. Varifrån familjen i den här historien – en mamma och två barn – kommer får vi inte veta, men mammans huckle och ovilja att försöka tala bristfällig svenska markerar tydligt deras utanförskap.

Döttrarna klarar sig bättre i sin nya svenska omgivning; de går i skolan. Ändå uppstår det kommunikationsproblem, när skolan ska ha utflykt till havet, till en badstrand. Varken mamman eller hennes flickor har någonsin varit på en badstrand, och ingen av dem vet egentligen hur man tar sig till den här stranden, dit också mamman vill följa med. Så lite på gehör hittar de en busslinje som kanske går åt rätt håll. Mamman skickar fram äldsta flickan för att fråga chauffören, och hon frågar då om bussen går till havet, håller också fast vid ändamålet när chauffören testar olika tänkbara mål.

Nå, det verkar lösa sig – lillasyster Nina får plötsligt syn på havet, och de kliver av.

På vägen mot havet korsar de en hage med en väldig tjur som går där på bete. Barnen flyr för sitt liv, men av mamman har det plötsligt blivit en djärv tjurfäktare som möter tjuren med en färggrann sjal.

Sen följer de en stig ner till stranden, en väldig och folktom strand med ett ännu väldigare hav att skåda ut över. Ingen annan syns till, men de stannar hela dagen där på den fantastiska stranden.

När de kommer upp på vägen och hittar en busshållplats, hoppas de först att det ska komma en buss, men det gör det inte. De hittar en bortkastad eller tappad busstidtabell men kan inte tolka den. Och till slut tar mamman åter ner dem på stranden.

På stranden bygger mamman ett sovtält och tänder en eld. Nina är trött och vill höra en saga. Då tar mamman fram den hittade busstidtabellen och låtsas läsa en saga, en om en liten flicka som älskade att flyga med drakar.

Nästa morgon då det har börjat blåsa lite, gör mamma en drake av en sjal och får den att flyga!

Och när de sen får syn på en kvinna som promenerar med sin hund, firar mammans nyvunna mod och självkänsla en triumf: Hon skickar inte äldsta dottern utan går själv till den strandpromenerande kvinnan för att fråga om vägen.

En spökhistoria

2 mars 2018 16:29 | Barnkultur | Kommentering avstängd

Då och då hittar man en barnboksförfattare som man tidigare inte har läst men som är värd att hitta nya läsare eller kanske snarare nya åhörare. Jacques Duquennoy är ett exempel, och den bok jag nu har läst heter ”Spökoperationen”, En bok för alla, 2017 (översättning Annika Lundeberg och Birgitta Fransson, Bonnier Carlsen, 2004, i franskt original ”Opération Fantôme”, 1998).

Det här är en mycket rolig historia, inte alls hemsk, och den går utmärkt väl att läsa för ganska små förskolebarn.

Många av de åkommor och olyckor spöket Henri råkar ut för är väl kända för de unga åhörarna och deras jämnåriga kamrater, och alltsammans tacklas med en stor portion humor. Vårt spöke får först mässlingen, sen gulsot, och så får han en gren i huvudet och bryter strax därefter armen.

Men sen händer något som är mycket ovanligt bland spöken: Han somnar mitt i natten, och hans spökkompisar kan inte väcka honom. Så de tar honom till spöksjukhuset och han undersöks där av spökdoktorn Bobo.

Och där blir Henri opererad av Bobo, men lugn – det ser inte ett dugg farligt ut. Mycket mer intressant än Henris öppnade mage är det som doktor Bobo hittar där. Han fiskar upp en väckarklocka utan visare och letar sen upp de försvunna visarna nere i magen och sätter tillbaka dem på klockan. Klockan ska vara där – det är den som reglerar Henris dygnsrytm.

Henris mage sys ihop, och efter en stund kommer beviset på att operationen har lyckats: Väckarklockan ringer, och Henri vaknar pigg och glad.

Fast sen visar det sig att den där klockan ibland ringer vid helt olämpliga tillfällen.

Vad ska man ha en potta till?

2 mars 2018 13:39 | Barnkultur | Kommentering avstängd

Catarina Kruusval är en barnboksförfattare – hon gör både bild och text – som jag också tidigare har läst och skrivit uppskattande om. Till de böcker jag har berömt hör ”Lilla Tulla vill inte” – se ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

En bok för alla har nu (2017) gett ut en ny upplaga av ”Lilla Tulla får en potta” (ursprungligen utgiven 2001 av Eriksson & Lindgren). Det är en härlig bilderbok för de allra yngsta, de som just håller på att tränas i att använda potta i stället för att kissa och bajsa i blöjan.

Nu är ju barn ofta ganska vanebundna. Så när Tullas mamma visar dottern den fina nya potta hon har köpt och berättar vad den ska användas till, blir svaret ”Tulla behöver blöja!”. Och så prövar hon ett antal alternativa användningsområden för den: pall, torn, dockhus. Hon sätter också pottan på huvudet och säger ”Tullas fina hatt”.

Men mamma är listig: köper en liten leksakspotta åt Tullas docka. Och nu blir Tulla intresserad. När dockan nu sitter på sin lilla potta, vill ju Tulla göra likadant. Och sen sitter de där på var sin potta, och det går bra, säger lilla Tulla till sin mamma.

Häxor behöver kanske ändå inte vara så dumma

28 februari 2018 19:29 | Barnkultur | Kommentering avstängd

Pija Lindenbaum är en av de mer uppmärksammade barnbokskaparna från de senaste årtiondena. Jag har själv med stor uppskattning recenserat några av dem – se under Kulturspegeln, Barnkultur. Utöver hennes egna böcker, där hon står för både text och bild, vill jag nämna att hon också har illustrerat berättelser av Astrid Lindgren och Ulf Nilsson.

När hon i ”Glossas café” (En bok för alla, 2017, i original 1998 på Alfabeta) skapar något som närmast måste kallas för klassisk saga, liknar resultatet ändå inte de historier man brukar hitta där. Jo, det börjar i klassisk stil: Glossa som bor på bergets topp är en klassisk häxa, och hennes dotter Greta är på väg att bli likadan.

De har tänkt bli snälla, men de sitter fast i sina häxkonster, även när de egentligen vill väl, tar deras häxnatur över.

De gör om sitt häxhus till café, egentligen inte för att lura intet ont anande gäster – men de gamla takterna sitter i, och de besökare som kommer råkar dess värre illa ut. Räven får sin svans i pannan i stället för där bak, och den stackars brevbäraren förvandlas till något i sparvstorlek.

Undra på att så småningom ingen längre vågade gå på Tant Glossas café.

Det här blir förstås trist i längden för häxorna, så lilla Greta läser på om trolldomskonst, mal regndroppar och rosenblad i mandelkvarnen och åstadkommer en dekokt som hon i pulverform strör på sin häxmamma. Med en lämplig trollformel får hon mamma häxan att bli snäll resten av livet.

Och eftersom mamma Glossa då blir snäll, går hon med på att därefter utsätta Greta för samma behandling.

Det här leder till att de förvandlar dem de har förtrollat till det de ursprungligen var.

Utom brevbäraren, som föredrar sitt nya liv som brevduva.

Nu blev Glossas och Gretas hus ett mål för hjälpsökande allt ifrån Småland till Kina. Och säkert kom det några från sundsvallstrakten också, ett område jag har gemensamt med Pija Lindenbaum.

När barnen ideligen försvinner, måste man ju kunna räkna!

27 februari 2018 18:25 | Barnkultur | Kommentering avstängd

Jag skrev här om dan om en lysande barnbok med text av Ulf Nilsson och bild av Emma Adbåge.

Och nu ska jag skriva om en bilderbok i lite mindre format med text av samme Ulf Nilsson, ”Tio små förskolebarn” (En bok för alla, 2017, i original en del av ”Stora boken om ABC”, Bonnier Carlsen 2012). Men illustratören heter i det här fallet Lisen Adbåge. Förklaringen är att det finns två systrar – tvillingsystrar – Adbåge, som båda arbetar med bilderböcker, egna och andras.

De agerande i den här historien är tio små barn och så deras två förskollärare på förskolan Solkatten.

Gradvis får vi lära oss vad alla barnen heter, men det är inte det som är poängen med den här boken. Namnen nämns när några barn är försvunna, när några är trötta och behöver sova och så vidare, men det viktigaste med det här är att lära sig räkna: Är alla med nu? Fattas det någon?

Det här händer under en alldeles vanlig utflykt, där det inte händer något mer dramatiskt än att lilla Lilja kissar på sig. Men det går att fixa. Lärarna har ombytesplagg med sig.

Så många somnar att lärarna beslutar sig för att ta bussen tillbaka till dagiset. Då vaknar Alison som var först med att somna:

– Ska vi aldrig gå ut nån gång?

En gris som överlever julen!

26 februari 2018 22:46 | Barnkultur | Kommentering avstängd

Jag har i åratal med uppskattning läst Ulf Nilssons barnböcker, och bland julklapparna den senaste julen fanns hans, av Emma Adbåge illustrerade ”Tjoho, nu är det jul!” (Rabén & Sjögren, 2017). Den är indelad i 24 kapitel, sålunda lämplig att läsa ett kort kapitel per dag från första december till och med julafton. Så köp den gärna redan nu, men spar läsningen till årets december.

Huvudperson i den här berättelsen är en gris som heter Ruffe, och Ruffe har just lyckats rymma från slakteribilen. Grisar blir ofta vänner med människobarn och kan leva ett gott liv ända till dess att de har götts för att sen kunna slaktas, och när det sen plötsligt är deras tur att bli skinka och sidfläsk är det redan för sent att göra något åt den saken. Ruffe hade ändå fått en föraning – en gammal gris hade sagt: ”Nu är den hemska. hemska julen här”, och då gällde det att rymma och fly för livet.

Men hur skulle man nu överleva? Ett besök i ett potatisland med god potatis ändar genast i att Ruffe jagas av en arg bonde med både hund och gevär. Och första dagen i frihet ändar i en natt under en gran i skogen.

När han vaknar igen, har han fått sällskap av en katt, som visar sig ha blivit kvarlämnad av en familj när de åkte hem igen efter vistelse i sommarstugan – nu är katten alltså hemlös, så Ruffe föreslår att de ska försöka hitta något ställe att bo i. Katten har hört att den kallas Kss-kss, och hon känner också till ett öde hus ute i skogen. Dit tar sig Ruffe med katten på ryggen. På vägen dit upptäcker Ruffe att kattens nattliga utflykter har att göra med att hon jagar sorkar och möss – själv har han fått nöja sig med ätbara rötter.

Till slut hittar de i alla fall det tomma hus katten tidigare har sett, och Ruffe lyckas med sin tunga kropp få dörren att gå upp. Här kan de fira jul, tycker Kss-kss, vilket Ruffe tycker låter hemskt.

Ute hittar Ruffe ett halvt igenvuxet potatisland och kan äta sig mer än mätt, men har problem med att Kss-kss ständigt jagar levande föda, till och med flugor.

På natten skräms de av två små spöken, men de visar sig vara möss. Mössen rymmer men hittas i en byrålåda av Kss-kss, som förstås vill äta upp dem. Men mössen kan tala och vädjar om att få leva och får då Ruffe som bundsförvant. När mössen, som heter Andersson och Pettersson, hittar en burk tonfisk åt Kss-kss, nöjer han sig med det, och mössen infogas i den märkliga samexistens som börjar uppstå i ödestugan – husets ägare, Lundström, kan mössen berätta, har lagts in på sjukhus och är sannolikt död.

Så när Ruffe efter att första natten ha sovit på golvet får ont i ryggen, tipsar mössen honom om att det bakom ett draperi finns en säng han kan sova i – Kss-kss sover i fåtöljen som står bredvid.

Där hittar de ett par böcker, den ena en barnbok där det bara fanns två sidor kvar – de andra hade kanske fallit offer för något läshungrigt barn. Nu var inte Ruffe så hemskt van vid läsning, så handlingen blev därefter: ”Det var en gång en igelkott” blev i hans version ”Det var en gång en snigelkorv”, vad nu det kunde vara. Och ”Hon bodde i ett hus” blev i stället ”Hon bodde i en hund”. Blev hon alltså uppäten?

Till det här kom problemet med maten. Den potatis Lundström hade satt i potatislandet var redan slut. Men mössen visste att Lundström brukade åka in till stan och handla. Så Ruffe klädde sig i Lundströms kläder, åtföljd av katten och med de två mössen i hatten. Med sig hade de också leksaksinstrument som de hade hittat på vinden. Inne i stan ställde de sig sen och spelade , Ruffe flöjt, Kss-kss trumma och mössen ett litet leksakspiano. De jamade och pep, sjöng också något som kunde tänkas vara ”Stilla natt”. Och julvänliga människor stannade till och lyssnade, sken upp och började lägga pengar i Ruffes hatt. Den blev till slut full av slantar och en hel femtilapp. 347 kronor hade de fått ihop när de slutade.

Ruffe kunde gå in i en affär och handla: julost, potatis, morötter, sill, bröd, nötter.

Fast den ensamma utflykt Ruffe gör in till stan nästa dag blir inte riktigt lika kul. Han ser både en farbror som köper och äter en marsipangris och stöter också på riktig skinka. Den här gången köper han bara en tidning. Men han är ju inte så duktig på att läsa. Vad handlar det här om egentligen? Ett par ord kan han i alla fall tyda, korta sådana som ”väg” och ”jul”.

Riktigt allt ska jag väl inte berätta – ni kan ju själva läsa hur våra vänner lyckas laga huset och dess tak, målar om också. Det funkar, även om de är långt ifrån lika i alla avseenden, till exempel med ganska olika natt- och matvanor. Men ibland längtar Ruffe efter någon som är lite mer av hans eget slag.

Och en natt händer det något. De röda vinteräpplena på Lundströms äppelträd har de tänkt spara till jul, men vinteräppelträdet plundras av en spöklik gestalt. Ruffe är beredd att försvara deras juläpplen, men hejdar sig när han ser att den som äter äpplena också är en gris, dock inte av hans sort utan en vildsvinshona och en mycket vacker sådan. Och så får han fram en kärleksförklaring, passande i alla fall för grisar:

– Du är VACKER! Nöff.

Och hon rodnar.

Sen går det som det i sådana fall också går till hos oss människor. I herr Ruffes säng sover det den här natten också en fru Vilda.

Så nu måste Vilda fråga Ruffe om han tycker om ungar. Hon har nämligen ett antal sådana, och några av dem har i sin tur hunnit få egna ungar. ”Du kan få vara pappa.” Det hade Ruffe inget mot, så plötsligt fanns det ett par tiotal vildsvin i olika åldrar att också härbärgera i huset i skogen. Som tur är hittar de en väg upp på vinden, där det finns plats för alla unggrisarna. Men vad ska de äta? Utom då de allra yngsta griskultingarna, som diar.

De inte alltid så logiska mössen berättar dock till slut att Lundström har ett jätteförråd av makaroner. som kan kokas och bli mat – vildsvinen äter dock makaronerna torra. Fast då har mössen redan stillat sin egen hunger genom att gnaga i sig resten av boken om snigelkorven.

Och smågrisarna gör det andra små gärna gör: leker sjukhus och operation.

Julen ser ut att vara räddad, när Ruffe upptäcker att det som har prasslat i sängen är pengar, gömda i madrassen: 12.750 kronor visar det sig när Ruffe räknar. Dem har Lundström skriftligt testamenterat till sina möss, så att de kan bo kvar. Men kommer myndigheterna att bry sig om ett sådant testamente? Kommunens tjänstemän har varit fram till husets staket och där satt upp ett anslag om att en väg ska dras rakt igenom Lundströms tomt.

Och innan de hinner hitta på något motdrag, är förödelsen redan i gång. En Caterpillar gör kaffeved av Lundströms gamla dass. Men när det kommer en Caterpillar till, kommer en hel armé av små vita spöken, ledd av två också ganska små – ska vi gissa på att de heter Andersson och Pettersson? Röjninsgubbarna ger sig inte så lätt, men när de ger sig på de små spökena, blir de anfallna av en ursinnigt rivande katt och måste, åtminstone tillfälligt, dra sig tillbaka.

På natten snöar det våldsamt, och hus och tomt täcks av djup snö, så djup att djuren i Lundströms stuga blir insnöade och måste gräva sig ut. Smågrisarnas mamma gräver gångar och tunnlar, och de själva gör en snögris med morot i munnen.

Men Ruffe är förstås fortsatt orolig: Kommunens gubbar kommer säkert tillbaka. Han hör vägmaskinernas buller långt borta.

Fast han behöver nog inte vara orolig. Vilda berättade att hon hade placerat markeringarna för den nya vägen i en vid båge runt huset, och nu följde vägarbetarna hennes falska anvisningar.

Inne i huset värmdes ugnen för pepparkaksbak. Alla bakade kakor av hjärtans lust, men det blev varken pepparkaksgrisar eller pepparkakskatter utan i stället pepparkaksostar, pepparkaksblommor och pepparkakspotatisar. Anderssobn och Pettersson blev så mätta att de inte kunde bo kvar i sitt mushål, så de fick i gåva av de andra ett pepparkakshus att bo i i ställrt. Och där födde Pettersson dan före julafton deras första unge.

Och tur var väl det, så julaftonen som vanligt kunde ses som någon annans födelsedag. Men även om det inte kom några vise män, öppnade Vilma dörren till stallet, och in i värmen steg då rådjur, grävlingar, harar, ekorrar och fasaner.

Sista kapitlet, julaftonskapitlet, är helt underbart. Ruffe pulsar i väg till ett åtminstone så här års tomt hus med trädgård och plockar där en säck full av röda goda vinteräpplen. På hemvägen skaffar han också julgran. Granen fick julgransfot och kläddes sen av smågrisarna med Lundströms gamla julgransprydnader. Mössen klättrade upp i toppen och satte dit stjärnan. Och alla fick paket – i dem kunde det ligga ett par spikar eller rent av ingenting, men det var ju den vänliga gesten som räknades den här kvällen. Fast alla får ju röda äpplen av Ruffe, och så har Ruffe gömt undan en chokladask där innehållet räcker åt alla. Också djuren där ute bjuds in för att fira jul. Vilda bjuder på kokt potatis.

”Den snälla julen brummade i hela kroppen”, slutar det här julevangeliet.

Det enda jag själv vill tillägga är att Emma Adbåges illustrationer till Ulf Nilssons fantastiska julsaga är helt kongeniala. Tack båda två!

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^