Under de röda fanorna

Jag har deltagit i Socialdemokraternas och LO-distriktens gemensamma Första maj-firande allt sedan de tidig tonåren. Jag har aldrig ens övervägt att byta tåg, ej heller att avstå i något slags protest. Jag har för egen del alltid hört hemma på socialdemokratins vänsterflygel, men eftersom jag är est och är väl bekant med det förtryck och det övervåld den sovjetiska annekteringen av mitt forna hemland innebar, har jag aldrig lockats att rösta på eller bli medlem i något parti som har kommunistiska rötter.

Det här betyder verkligen inte, att jag alltid har försvarat alla ställningstaganden från mitt partis sida. När jag i mina unga år var ansvarig för en valstuga i Uppsala och av en besökare fick frågor om det kommunala sambandet, som jag inte var någon anhängare av, löste jag mitt dilemma genom att deklarera, att jag personligen var tveksam till mitt partis ståndpunkt men sedan redogöra för det som var partiets ståndpunkt, och jag är ganska säker på att jag då både vann den här väljarens respekt och att partiet fick hans röst. Jag har själv i de svenska valen personröstat på socialdemokrater vars åsikter har stått mig hyggligt nära, och jag har alltid i EU-valen gett mitt stöd till (s)-kandidater, som har haft en antifederalistisk agenda.

Eller för att ta en aktuell och brännande fråga: Min estniska familjeerfarenhet har starkt bidragit till att jag har förståelse för att flyktingar ofta inte har något val. De söker inte asyl främst för att få ett materiellt bättre liv utan för att rädda livet på sig själva och sina närstående. Om andra europeiska länder hade varit lika generösa som Sverige och Tyskland, hade vi i vanlig ordning hunnit utreda vilka som i den nu ohanterligt stora flyktingvågen hade bärande skäl att söka sig hit. I den situation som råder i till exempel Syrien och Irak är det begripligt att de som kan försöker ta sig så långt bort som möjligt, men när flyktingmängden blev så stor som den blev och det bland dem som kom hit både fanns människor utan giltiga asylskäl, utan tillräckliga möjligheter att integreras i det svenska samhället och, i en mindre grupp, otillräcklig vilja att leva ett oförvitligt liv, kan jag också förstå att de som styr det svenska samhället väljer att möta den växande oron bland medborgarna och exploateringen av denna oro från Sverigedemokraternas sida med en stramare flykting- och invandringspolitik.

Och för att göra min ståndpunkt ännu mer preciserad: Det är närmast självklart att arbetskraftinvandringen i den situation som råder måste stramas åt. Men det betyder inte att Sverige ska stänga gränserna för medmänniskor som flyr för att rädda sina liv.

* * *

Jag och Birgitta klarar inte längre att gå den långa marschvägen från Vaksala torg till Parksnäckan, så vi tog oss direkt till Stadsparken, mötte där också andra gamla och lemmalytta som av liknande anledning avstod från att gå i tåget. Det gjorde att vi fick mycket bre platser längst fram.

Medan vi inväntade Första maj-tågets ankomst underhölls vi som var där av Claes Janson och Mikael Skoglund. Claes, som vi känner en smula och har CD-skivor med, hälsade åt vårt håll.

De här båda återkom senare, när Parksnäckan var fylld med folk, men främst är ju Första maj talarnas dag. och också dem kände vi tidigare från andra sammanhang.

Huvudtalaren, Mikael Damberg, träffade jag redan när han var liten grabb och var på sin pappas jobb på Sveavägen 68 – hans nu döde pappa var den gamle partikassören Nils-Gösta Damberg. Micke hör väl inte till den utpräglade partivänstern, men jag noterade, att han i tidens anda pläderade för ökad jämlikhet.

Inga-Lill Sjöblom, ordförande i LO-facken, hade ett utpräglat vänsterperspektiv i sitt anförande, och när hon av konferencieren, kommunalrådet Caroline Hoffstedt, fick en fråga om vilken politiker hon mest hade tagit intryck av, svarade hon Birgitta Dahl.

Hennes kollega bland kommunalråden, Erik Pelling, som nu av partiet är nominerad till posten som finanskommunalråd, känner vi sen mycket länge – han var med i SSU tillsammans med vår son och bodde på den tiden i Svartbäcken inte så långt från oss. Hans uppgift på Första maj var att redovisa den politik vårt parti lokalt går till val på i höstens politiska kraftmätning.

Sist bland talarna fanns Asal Gohari, distriktsordförande i SSU Uppland. Vi har förstås setts på olika partimöten, men jag fick möjligheter att prata längre med henne under Birgittas 80-årsfest hemma hos oss i höstas. Det här är en tjej jag väntar mig mycket av politiskt.

Alltsammans ramades in av ett storband, lett av Erik Lundberg. Och som vi sjöng till det! I mötets inledning ”Arbetets söner”, och så avslutade vi med ”Internationalen”, på sossevis med sammanlänkade händer i refrängen.

* * *

För övrigt fanns det mycket i budskapen på och kring Första maj som fick mig att, trots de aktuella opinionssiffrorna, hoppas på en socialdemokratisk framryckning. Det viktigaste där är löftet om höjd pension för vanligt folk.

Kanske banade Göran Perssons anförande på vår distriktskongress i Enköping väg för den här rättvisemarkeringen.

Pensionärerna är vårt folk, som det hette en gång i tiden.

Melodikrysset nummer 18 2018

Jag har haft trassel med den nya och för mig obekanta skrivare jag har installerat, men efter att i går ha varit inne i Uppsala och då besökt dataföretaget där jag köpte skrivaren, lyckades jag i går kväll hitta det skrynkliga papper som har gjort skrivaren oanvändbar.

Jag trodde att mitt fysiska eländestillstånd äntligen var slut, men det första som hände när jag i går anlände till bussterminalen i Uppsala var att jag bländades av solen och snavade på grund av en höjdskillnad jag därför inte observerade – och så låg jag plötsligt på magen och hade svårt att ta mig upp, eftersom där inte fanns något att ta hävhjälp av med armarna; mina ben är fullkomligt värdelösa. Men sen kom det ett gäng ungdomar och hjälpte mig upp.

Sen började det göra allt mer ont i vänster hand och i de revben på vänster sida jag skadade förra gången.

Med hjälp av taxi lyckades jag ändå klara mina planerade ärenden och sen ta mig tillbaka per buss till Öregrund.

Därefter hade jag en besvärlig natt, och när jag klockan sju i morse gick upp för att hinna med badrumsbestyren, ett par av tidningarna och frukost, startade jag med att gå ner till brevlådan för att vittja den på dagens morgontidningar. Och så bländades jag åter av solen med påföljd att jag klev fel och föll handlöst på trappan till ytterdörren. Jag tappade då tidningarna plus ett kuvert med eftersänd post samt den rena skjorta jag hade hämtat på klädstrecket, dessutom tofflorna jag hade på mig, och det tog en lång stund innan jag hade samlat ihop allt och sen lyckats komma på benen igen.

Men vad värre är: Det gjorde ont i vänster knä, och mycket riktigt hade jag fått en fall/skrapskada där.

Livet är inte stenkul. Och för att fortsättas på Povel Ramel-linjen: ”Underbart är kort”, i dag exekverad av Ulrik och Mikael Neumann. Ramels text börjar så här:
Bara en enda ros på ett evigt klänge
Så är livet
Trist varar länge
Men underbart är kort
Alldeles för kort

Nu var inte allt i dagens kryss så här lätt, för mig i alla fall.

Jag hör inte till dem som har lyssnat mycket på Chris Isaak, varken på ”Wicked Game” som spelades som ljudillustration eller andra hits.

Inte heller Moneybrother har jag lyssnat mycket på, och ”Så mycket bättre” har jag följt i mycket ringa utsträckning. Där sjöng han uppenbarligen Uno Svenningssons ”Tro på varann”.

Och Madness med ”Our House” från 1982 har jag nog aldrig tidigare hört.

David Bowie och Freddie Mercury känner jag förstås till, men deras gemensamma insjungning av ”Under Pressure” har jag veterligen aldrig hört.

Och för att ta den allra första frågan också: ”Sånt är livet” med Anita Lindblom har jag självfallet hört, många gånger, men dansbandsmusik är ju inte riktigt mitt bord, så jag fick fundera en ganska lång stund på vem vi hörde göra den här hiten i dag. Jo, Sten Nilsson i Sten & Stanley.

När jag hade knäckt frågan vars svar var Moneybrother, var det ju ganska lätt att förstå, att den som sjöng ”Baby I’m Yours” var Cher.

”Vara vänner” med Eddie Oliva och Cyndee Peters har jag förstås hört ett antal gånger, men det är bara Peters jag har på skiva.

Alf Prøysens succéinspelning av ”Lilla vackra Anna” fanns förstås i vår egen skivkollektion – vi har ju en Anna i familjen. Fast i dag fick vi höra den instrumentalt med Roland Cedermark.

Urlätt var också frågan som illustrerades med Alice Babs och ”Swing it, magistern”, vars musik hade skapats av Kai Gullmar.

Dagens konstruerade dubbelfråga – Eldeman ger sig inte – bestod av två ljudillustrationer utan inbördes samband. Dels spelades, instrumentalt, de sju dvärgarnas marschsång ur ”Snövit och de sju dvärgarna”, en Walt Disney-klassiker från 1937 där dvärgarna marscherar sjungandes ”Hej hå, hej hå, vi till gruvan gå”. Dels hörde vi musik ur ”ET”, där vi skulle kunna att den lilla huvudpersonen kommer från rymden.

Och sen är det bara en upphovsman kvar att redovisa: Vi hörde Benny Anderssons orkester spela Johann Sebastian Bach. Därmed fick ju Eldeman med BAO även i dag. Fast BAO gör ju också Bach på ett hörvärt sätt.

Melodikrysset nummer 17 2018

I torsdags var jag i Uppsala, bland annat för provtagning, för bankbesök, för att hämta beställda böcker – deckarklassiker – på Akademibokhandeln/Lundeq och för att köpa ny tonerkassett till skrivaren. Just den variant jag behöver till min skrivare hade databutiken inte, så det slutade med att jag köpte en helt ny skrivare i stället. Den är inte riktigt i gång än, men datorn fungerar ju som den ska, så det uppstod inte några större problem när jag löste dagens melodikryss. Dessutom innehöll krysset i dag inga frågor, som jag inte kunde svaret på.

Krysset började i dag med ”De smukke unge mennesker”. Själv minns jag Kim Larsen och gruppen Gasolin främst från ”Hva gør vi nu lille du”, 1976, en mycket bra låt.

Egentligen var dagens två dubbelfrågor inte särskilt svåra, men om jag kunde begripa varför Anders Eldeman nu gång på gång gör dubbelfrågor, vars delar inte har med varann att göra. Jag vet ju också att det är långt fler än jag som retar sig på de här ologiskt sammanförda delfrågorna.

I den första dubbelfrågan spelades instrumentalt Cornelis Vreeswijks klassiker ”Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”, vilket gav oss kryssvaret söt. Här fanns det i alla fall ett visst samband med den andra delen av frågan: Melodin spelades på ett ostämt piano.

I den andra dubbelfrågan hade de båda dubbelfrågorna inget begripligt samband med varann. Först spelades Gösta ”Snoddas” Nordgrens ”Flottarkärlek” i twisttakt. Och sen fick vi höra musik ur Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön”.

Dagens trippelfråga illustrerades med en låt som lätt fastnar i melodiminnet, ”All That She Wants”, och jag vet också att den gjordes av Ace of Base.

Redan innan ljudillustrationen, ”Wake Me Up”, spelades, förstod jag av Eldemans introduktion, att det han nu tänkte spela var något av Avicii (Tim Bergling).

Han är ju av kända och tragiska skäl mycket omskriven just nu, men själv har jag inget emot att få kryssfrågor, som förutsätter kunskap om musik lite längre tillbaka i tiden.

Robert Broberg har jag både sett på scen och har många skivor med, så för mig var det ingen match att känna igen ”Det som göms i snö kommer upp i tö”, där ordet fling används.

Och Thomas ”Orup” Erikssons ”Från Djursholm till Danvikstull” är också en fin låt.

Det tycker jag för övrigt att även ”Sun Street” från 1986 och med Katrina and the Waves är.

Flintstones bodde i Grottköping, minns vi som såg ”Familjen Flinta” i TV eller följde den som tecknad serie.

I TV har jag förstås också sett Roy och Roger i ”Macken”, där Claes Eriksson spelade.

Alla som regelbundet läser den här bloggen vet, att jag inte är troende kristen, men eftersom jag har gått i en skola. där man fortfarande lärde sig psalmer utantill och också sjöng dem, har jag både vid skolavslutningar och i andra sammanhang sjungit ”Den blomstertid nu kommer”. Den här psalmen, som skrevs av Israel Kolmodin för 1695 års psalmbok och sen har bearbetats av Johan Olof Wallin rymmer så mycket av den svenska sommaren. att man tror att Kolmodin använde sig av en folklig visförlaga:

1.
Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.

2.
De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.

3.
Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud,
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång!

4.
Du milde Jesu Kriste,
Vår glädjesol och sköld,
Ditt ljus och hägn ej briste,
Uppvärm vårt sinnes köld.
Giv kärlekseld i hjärta
Men dämpa lustans brand;
Vänd bort all sorg och smärta
Med mild och mäktig hand.

5.
Du Sarons blomster sköna,
Du lilja i grön dal,
Ack, värdes själen kröna
Med alla dygders tal.
Av Sion må hon fuktas
Med nådens dagg, att hon
Förskönas och befruktas
Som ros på Libanon.

6.
Välsigna årets gröda
Och vattna du vårt land.
Giv oss nödtorftig föda,
Välsigna sjö och strand.
Av himlen drype fetma,
Bespisande vår jord,
Och flöde nådens sötma
Till oss av livets ord.

I vår egen trädgård orkar jag inte längre göra något av betydelse. Men det är underbart att se krokus och sippor blomma och för några dar sen gick jag in i den nyöppnade blomsterhandeln här i Öregrund och köpte ett par blommande stenpartiväxter och några påsar med blomfröer åt hustrun, som fortfarande stretar på ute.

Galago med ny redaktör

Utopi hette en i många avseenden intressant serietidning, som i motsats till Ordfront-ägda Galago satsade på episka serier, många av dem präglade av äventyr och skräck. Bland de serieskapare som medverkade i Utopi fanns Fabian Göranson, som jag tidigare har skrivit om.

Det var tråkigt att Utopi upphörde att komma ut, men det har i alla fall haft det goda med sig, att Fabian Göranson nu har börjat medverka i Galago.

I senaste numret (1 2018, nummer 130 sedan starten) finns en färsk och mycket läsvärd serie av Göranson, ”Aten är lava”, som i motsats till de flesta serier vi nu under lång tid har fått oss till livs där har en berättande och avslutad handling. Fast Göranson dök upp med en läsvärd reseberättelse redan i nummer 127, 2 2017, ”Några oplanerade dagar i Prag”, så publiceringen är inte ett verk av Galagos nya ansvariga utgivare, Sofia Olsson, och likalede4s nya chefredaktör, Rojin Pertow.

Vilka ambitioner de här två har när det gäller innehållet i Galago lär vi först så småningom få veta. Jag har ganska lång egen erfarenhet av att vara både ansvarig utgivare och chefredaktör, så jag vet att man både ärver redan inköpt material och gör klokt i att inte skrämma bort prenumeranter genom att i ett enda svep helt göra om den tidskrift de gamla prenumeranterna är vana vid.

Bland de också i övrigt oftast träffande enbildsbidragen vill jag särskilt nämna en, gjord av den nya ansvariga utgivaren Sofia Olsson: Den föreställer Ingvar Carlsson i skepnad av ”Foten”, och han får säga ”Satiren var bättre förr!”.

Annars hör ett par bidrag av två gamla Galago-medarbetare till det läsvärda i det aktuella numret: Lars Sjunnessons ”Tjocke-Bos allergiska undulat” och så även John Anderssons enbildsbidrag.

Oerhört vältecknad och innehållsmässigt otäck är norskan Anja Dahle Øverbyes serie utan namn.

Men allt är verkligen inte värt att rosa. Ett par serier om relationer och sex hör verkligen inte till det bästa i serieväg jag har läst, de av Agnes Jakobsson respektive av Elias Ericson. Och Freja Erixåns serie på samma tema är dessutom märkligt tecknad.

Numret avslutas med en riktig skitserie, signerad Malin Granath, om att ta debatten.

På distriktskongress med Göran Persson, Anna Ekström och Ardalan Shekarabi

Jag har deltagit i distriktskongresserna i Uppsala län allt sedan 1960, då jag var nyvald ordförande i Laboremus. Jag hade många uppbackare inte bara där och i övrigt i Uppsala utan lärde snart känna partivänner runt om i hela partidistriktet – gjorde valtidning för länet och skjutsades därför runt till de olika kommunerna av Hans Alsén. Den nu tyvärr döde Sören Thunell använde under sin tid som SSU-ombudsman mig för att organisera en SSU-klubb på Katedralskolan och tog mig med på SSU-möten runt om i länet. När jag senare hjälpte en av de ledande i ett av facken och själv hade blivit halvtidsanställd ombudsman i Socialdemokratiska studentförbundet, fick Studentförbundet som tack låna en del av hans expedition i Folkets Hus, och på caféet där lärde jag under fikarasterna känna folk också från övriga LO-fack.

Allt det här ledde till att jag under några år valdes till ombud till de socialdemokratiska distriktskongresserna med högsta röstetal. Vid några distriktskongresser valdes jag också till protokollsekreterare. Det här bidrog sen till att jag från början av 1968 och i 34 år framåt kom att jobba på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm, först som pressekreterare, sen i nio år som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), därefter rekryterad av partisekreteraren till dennes kansli, så småningom också nordisk och baltisk sekreterare.

Att min hustru, som efter en period som lokalpolitiker i Uppsala blev riksdagsledamot, energi- och miljöminister, ledamot i partiets centrala VU och sen ändade sin politiska gärning som Riksdagens talman, efter sin pensionering årligen har fått inbjudan till partidistriktets kongress och där bland annat brukar hålla gästernas tacktal, som hon också har gjort till en eldande politisk appell, är välkänd bland dem som deltar i distriktskongresserna märktes i år liksom tidigare.

Hon gör det här lysande, och jag hoppas att hon får göra det här så länge hon orkar – hon fyller liksom jag själv 81 i år.

Ett växande antal av kongressdeltagarna känner inte mig, och många av dem vet säkert inte, varför också jag blir inbjuden till distriktskongresserna. Men distriktsordföranden, Ardalan Shekarabi, hälsade både Birgitta och mig som partidistriktets gäster – jag var alltså inte inbjuden i egenskap av Birgitta Dahls make. En gång i världen var det faktiskt jag som lockade Birgitta att gå med i Laboremus och gav henne hennes livs första partipolitiska uppdrag, att ta en valdebatt.

Laboremus är i dag en avsevärt mindre förening än den var då. Under 1960-talet växte Laboremus till Uppsalas största studentförening, med över 700 betalande och ofta mycket aktiva medlemmar.

Men i ett avseende är dagens Laboremus hyperaktivt: Av de 25 motionerna till distriktskongressen hade ett femtontal sänts in av Laboremus. Det är klart att det inte var strategiskt. På min tid koncentrerade vi oss mer och på att vinna majoritet på kongressen i någon för oss mycket viktig fråga. Ett lysande exempel är en motion om svenskt erkännande av Nordvietnam, en fråga där vi lyckades besegra motstånd från inte mindre än tre statsråd. Det här klarade vi genom att Laboremus’ talan fördes av Birgitta och att vi i förväg hade försäkrat oss om ett brett stöd, bland annat från Broderskapsrörelsen.

Den här gången var fyra statsråd/före detta statsråd vidtalade att tala inför kongressen, utöver de redan nämnda Ardalan Shekarabi och Birgitta Dahl också Anna Ekström från den nuvarande regeringen och så förre statsministern Göran Persson.

Jag har, på Perssons tid som partiordförande, både haft hans öra och i en viktig fråga, svensk anslutning till EEC, snart EG, fronderat mot den linje Persson och partiet valde. Det hindrar inte att jag fann hans anförande inför kongressen särskilt intressant, till exempel i pläderingen för att vårt parti mycket hårt borde driva frågan om ett rejält lyft av pensionerna. Utöver att det är ett högst berättigat krav skulle en valkampanj av det slaget bidra till att lyfta vårt parti till ett opinionsstöd långt över dagens mediokra nivå.

Persson fick långa applåder. Men sen sa distriktskongressen lik förbannat nej till en motion från tre kända pensionärer från Uppsala om avgiftsfri kollektivtrafik för pensionärer.

Distriktsstyrelsens föredragande i den här frågan var trafiklandstingsrådet Bertil Kinnunen.

Fast i dagens UNT läser jag, att samme Kinnunen snart kommer att lämna den posten och i stället börja jobba inom den privata sektorn.

Också bilresorna i Peter Gustavssons bil till och från Enköping, på hemvägen också med kommunalrådet Marlene Burwick i bilen, blev intressanta, genom att de i så hög grad handlade om politik både förr och nu. Jag berättade bland annat om den mycket breda verksamhet, även med starka inslag av kultur, som präglade Laboremus under 1960-talet och om de författare och andra som då blev aktiva i föreningen. Jag nämnde också att jag ett år vann partidistriktets medlemsvärvningstävling genom att organisera författare, skådespelare, musiker, konstnärer och andra i en nybildad Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening.

Och märk väl: Det här lyckades, eftersom vi respekterade att kulturarbetare inte vill gå i ledband. De är fria och kreativa själar.

Mycket hörvärt cellospel

Uppsala kammarorkester har den här säsongen inte haft någon fast chefdirigent. I stället har olika inlånade dirigenter lockat musikerna att bredda sin förmåga att framföra verk av lite olika typ, och vid torsdagens abonnemangskonsert lyckades Daniel Blendulf locka fram det bästa i bred mening ur orkestern.

Till det kom mycket hörvärt cellospel av den likaså inlånade solisten Torleif Thedéen.

Konserten startade med ett verk av den för mig obekanta Sally Beamish (född 1956), och hennes ”Whitescape” (2000) blev för mig kvällens stora positiva överraskning. I programmet ges en nyckel till det som kan tänkas ha inspirerat kompositören, men själv fångades jag framför allt av bruket av ovanliga rytminstrument.

Därefter följde musik av Arnold Schönberg (1874-1951), ”Kammarsymfoni nummer 2”, som kompositören påbörjade redan 1902 men blev färdig med först 1939 – uruppförandet skedde året därpå i New York. (Schönberg lämnade det allt brunare Europa för en ganska lång period.) Som man kan ana, präglas verket av ganska olika musikaliska tendenser, men Torleif Thedéens cellospel lyfte verket som helhet.

Efter pausen spelades Antonin Dvořáks (1841-1904) ”Cellokonsert i h-moll” (1895), också den först framförd i USA, men sin slutliga form fick den när han samma år hade återvänt till Tjeckien. Också i det här fallet var det Torleif Thedéens cellospel som bar musiken.

Melodikrysset nummer 16 2018

Jag kom ensam till sommarhuset i Öregrund på lördag kväll, efter att ha varit på socialdemokratisk distriktskongress i Enköping – Birgitta stannade kvar i Uppsala för att i dag, söndag, lyssna på António Guterres, FNs generalsekreterare.

Först sent på kvällen har jag haft tid att lyssna på och lösa Melodikrysset.

Mycket där var ganska lätt, men åtminstone ett par frågor illustrerades med låtar och artister, som jag inte brukar lyssna på.

Den amerikanska gospelgruppen Mary Mary har jag nog aldrig hört.

Och Barry Manilow har jag aldrig gillat, därför inte heller hört ”Mandy”, som i dag dock spelades instrumentalt.

Vikingarna gjorde 1985 en svensk version av en andlig sång från 1942, ”Där rosor aldrig dör”, och den minns jag, men den gjordes i dag nästan oigenkännbar av Lars Roos. I original hette den ”Where Roses Never Fade”.

Ganska mycket var hämtat ur olika melodifestivaler, och dem har jag lyssnat på.

Robert Pontare har gjort en del hörvärt, men ”Himmel och hav” från 2017 hör inte till det bästa han har gjort.

”Fantasi” med Freestyle 1981 var bättre.

Och ”Euphoria” med Loreen 2012 var riktigt bra.

Sen fick vi också höra två svenska melodifestivalare som inte hade något annat gemensamt än att båda hade engelsk titel. 2008 sjöng Christer Sjögren ”I Love Europe”, och samma år vann Charlotte Perrelli med ”Hero”, som hon för övrigt vann ESC med. Ändå var båda låtarna svåra att känna igen, eftersom de misshandlades av Lennart Palm.

Man får vara glad över att han inte också gav sig på ”Change My Mind”, en färsk låt med Tove Styrke.

Jag gillar verkligen inte all countryartad musik, men jag gillar Alf Robertson, och hans ”Ta mig i din livbåt” fick mig inte att ändra mening.

”We Are the World” från USA for Africa 1985 är en utmärkt politisk låt, men här försökte Eldeman villa bort oss genom att spela den i jazzversion.

Tage Danielsson har jag både sett på scen och haft personligt kontakt med när han inför 1968 års val gav ut sin ”En soffliggres dagbok”. Jag har sett mängder av revyer med honom och parhästen Hans Alfredson, och jag har mycket av det här paret på skiva och på film. I dag fick vi höra Tage i ”Kärlek har ändrat karaktär”, i original ”Love Is’nt What It Used To Be” – den svenska versionen förekom i ”Hålligång på Berns”, 1963.

Många av oss, så även jag, fick sjunga ”It’s a Long Way To Tipperary”, när vi på 1950-talet gick i realskolan. Föga anade jag då att jag senare skulle komma att använda dess melodi i en egen sångbok, ”Joe Hills sånger” från 1969. Fast där hade jag med Joe Hills politiska version och så Jacob Brantings svenska tolkning av den, ”Det är lång väg att gå i soppkön”.

Ja, det var alltihop i lördagens kryss.

Inget melodikryss – jag är på socialdemokratisk distrriktskongress

Den här lördagen är jag på socialdemokratisk distriktskongress i Enköping.

Det betyder att jag inte kan lyssna på, lösa och skriva om Melodikrysset förrän på söndag.

Välkomna tillbaka då!

Taube i ny tappning – men sångbar blir han inte på det här viset

Jag är en hängiven vän av Evert Taubes sånger. Jag har allt han själv spelade in på skiva, dessutom skivor med hans visor insjungna av sonen Sven-Bertil Taube, Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk, Lasse Tennander med flera, också samlings-CD med rader av andra artister. Jag har i vårt privata bibliotek många sångböcker med Taubes visor, och till det kommer att Taube finns representerad i rader av andra sångböcker, avsedda för allsång.

Så när Uppsala stadsteater i onsdags hade premiär på sångföreställningen ”Taube today”, var jag och Birgitta förstås där, jag själv tidigare på dagen befriad från det öronvax som gradvis har gjort min hörsel allt sämre.

”Taube today” är en musikteaterföreställning, skapad av danskarna Nikolaj Cederholm (koncept och regi) och Kåre Bjerkø (musikarrangemang).

Jag har tidigare sett och hört ett par musikteaterföreställningar, signerade Cederholm: 2011 på Uppsala stadsteater ”Män som blir en smula irriterade i sällskap med kvinnor” och 2014 på Fyrishov ”Come Together”, en musikteaterföreställning som bygger på beatleslåtar. Mina reaktioner, redovisade här på bloggen, var i båda fallen blandade.

Och samma kluvenhet känner jag inför den nu aktuella musikteaterföreställningen, ett samarbete mellan Uppsala stadsteater och Västmanlands teater.

De agerande sångartisterna och musikerna gör ett utmärkt jobb, men eftersom jag och Birgitta satt en bra bit från scenen och ljussättningen där i vissa partier inte gjorde det möjligt att se vem som gjorde vad, klarar jag inte att bedöma de enskilda prestationerna. Av de agerande är egentligen bara Aksel Morisse från Uppsala stadsteater välbekant för mig och av de övriga är det främst Niklas Hjulström jag känner till. I programmet finns en personpresentation utan bilder av samtliga medverkande, men det jag framför allt hade behövt var uppgifter om vem eller vilka som gjorde de olika sångnumren.

De senare avviker genomgående, ibland ganska radikalt, från Evert Taubes egna skivinspelningar, om man ser till rytm och sångbarhet för vanliga människor – kom i håg hur älskade och sjungna hans sånger är. Själv kan jag praktiskt taget alla av de cirka 25 melodier, som förekommer i den här föreställningen, och de här taubeskapelserna försvarar alla sin plats där. Vi får höra till exempel ”Dansen på Sunnanö”, ”Rosa på bal”, ”Fragancia”, ”Oxdragarsång”, ”Brevet från lillan”, ”strong>Nocturne”, ”Så länge skutan kan gå”, ”Möte i monsunen”, ”Min älskling du är som en ros”, ”Änglamark”, ”Calle Schewens vals” och ”Så skimrande var aldrig havet”.

Att jag ändå hade problem med den här föreställningen, har att göra med musikarren och, ganska ofta, med sättet att spela låtarna. Om syftet med det här var att fånga en yngre publik, van vid rock- och popmusik, var det dock ett misslyckande: På premiären var publiken verkligen inte ung; vi som var där var praktiskt taget alla tillräckligt gamla för att ha varit med om Taubes storhetstid. Och skulle föreställningen ha lockat fler i yngre åldrar, skulle de hur som helst inte ha lärt sig att sjunga Taubes sånger på det här viset – arren gjorde dem ofta icke sångbara för en bred publik.

Själva konceptet försökte också göra Taube till något han inte var. Nikolaj Cederholm ber i programbladet lite om ursäkt för att man har tagit med ”Flickan i Havanna” i programmet, eftersom en prostituerad har en huvudroll i den. Själv har jag aldrig ens kommit på tanken att köpa sex, men herregud: Den här sången skrevs av Taube 1921. I samma anda får några andra av Taubes visor här en kvinnlig i stället för som hos Taube manlig huvudperson. Själv har jag i hela mitt vuxna liv mycket aktivt verkat för och praktiserat jämställdhet, men det är på gränsen till övervåld att sjunga om Frida i stället för Fritiof Andersson.

Det här innebär inte, att jag ogillade föreställningen. Jag applåderade ofta, och jag ställde mig när föreställningen var slut tillsammans med den övriga publiken upp för stående applåder.

Rickard III gjord som Socker-Conny

Jag och Birgitta har varit på premiär på Uppsala stadsteater, en ganska annorlunda tolkning av William Shakespeares ”Rickard III”, i original från 1592 eller 1593 och då kallad ”The Life and Death of King Richard the Third”.

Jag har sett och läst ganska stora delar av Shakespeares pjäser, men ser man till scenuppsättningarna, är den här, i regi av Kjersti Horn och i bearbetning (bland annat förkortning) av originalet, gjord av Horn och Eva Melander, nog den märkligaste jag har sett, och med det menar jag något både positivt och negativt.

Ta bara sådant som scenografi och kostym (Sven Haraldsson), mask och peruk (Ella Carlefalk).

Den ganska vida scenen ramas in av väggar gjorda av vitt papper, på vilket det gradvis skrivs allt fler tolkningsnycklar, och så öppnas dörr efter dörr, hål efter hål i den här pappersramen.

Shakespeares mycket längre rollista spelas av bara sex skådespelare. Vi kan som exempel ta Lolo Elwin, som spelar drottning Elisabeth, lille prins Edward, Tyrrel, Hastings och hertiginnan av York.

Att Jennifer Amaka Pettersson spelar personer, som definitivt inte hade hennes mörka hy, tolkar jag inte som ett modernistiskt/antirasistiskt påfund utan mer som ett utslag av lust att bryta mot vad vi väntar oss av en shakespearepjäs.

Det här blir ännu tydligare i kostymvalet. Mest originell är här Eva Melander (som för övrigt bara spelar Rickard, hertig av Gloucester, senare kung Rickard III). Rickard spelas således av en kvinna, och inte nog med det. Melander är så märkligt klädd att jag först grubblar över var jag har sett den här figuren tidigare. Men så får jag, som är gammal serieälskare, en bild av den som kanske är en förlaga: Eva Melander ser när hon spelar Rickard III ut som Joakim Pirinens Socker-Conny, vars mest kända replik är ”Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad”.

Och mycket riktigt är Shakespeares Rickard III ett monster, om än försedd med skarpare vapen.

Det här är en föreställning där scengolvet gradvis fylls av blod från alla dem som tas av daga.

Alltsammans är mycket skickligt gjort, men frågan är om man får göra så med Shakespeare och med Shakespeares text, tolkad till svenska av Lars Huldén.

Gå gärna själva och se den här intressanta föreställningen!