Sommar i P1 med Marko Markoolio Lehtosalo

I dag sändes ”Sommar” med Markoolio, Marko Lehtosalo, och det var årets hittills bästa och mest berörande i den här serien.

Frågan är om det över huvud taget går att slå. Till det jag redan har sagt kommer dess känslostyrka och en klasserfarenhet och ett underifrånperspektiv vi inte har sett skymten av i övriga program i den här serien. Här fick vi lyssna på en människa som verkligen vågade blotta sitt eget liv, även dess mörka sidor.

Formellt var det en livsberättelse i enkel form – Markoolio berättade begripligt och det han berättade var självutlämnande ärligt, inte friserat.

Marko Lehtosalo kom, som man kan ana redan av namnet, hit från Finland – som många andra finnar sökte föräldrarna jobb. Pappan lämnade dock snart mamman, coh mamman kom sedan att bli navet i den havererade familjen, förutom Marko en bror och en syster. Ekonomiskt fick man hanka sig fram så gott det gick. Sin pappa träffade Marko långt senare, men då var det för länge sen för sent att etablera någon son-farrelation.

Den reducerade familjens liv på vardagarna var ett ganska vanligt invandrar- och fattigliv och bidrog med all säkerhet till alla problem Marko fick eller själv förorsakade. Det gick inget vidare i skolan, och när Marko skulle fortsätta i gymnasiet, kom han, som var stökig och bråkig i grundskolan, med och näppe in på en linje där man utbildades till plåtslagare, men det blev han förstås aldrig. Inte heller TV-utbildning i Folkets hus ledde någonvart. Hemma bröts vardagslunken på helgerna, då mamman tog hem ständigt nya män, som, när man hade druckit ganska mycket starksprit, ofta misshandlade henne. Marko försökte förgäves försvara henne men var inte tillräckligt stark, men lika fullt skyddade hon de här männen genom att för polis och sjukvård förklara sina blessyrer med påhittade olyckor.

Undra på att Marko själv påverkades av det här, gav sig på andra i skolan, söp och var kriminell.

Till det som bidrog till att han så småningom bytte livsstil hörde en resa till Finland tillsammans med en kompis som inte heller var Guds bästa barn. Vad Marko inte hade tänkt på var att han hade smitit från en inkallelse till finska armén. Så han åkte fast i passkontrollen, och han tvingades inställa sig för militär utbildning. Det hela slutade med att han, helt oklanderligt, äntligen gjorde lumpen, och den Marko Lehtosalo som kom ut i det civila livet igen, hade förvandlats till en annan människa.

Resten av hans liv, snart som framgångsrik scen- och skivartist, är ju mer känd och behöver därför inte berättas här. Men han berättar om både scenskräck och den push han fick av sitt allra första arvode.

Och det är ju den här delen av hans liv de allra flesta av oss känner till.

Hans låtval i ”Sommar” var ganska hårdrockspräglat, men också det är ju ett vittnesbörd om hans klassbakgrund.

Ska jag själv nämna några saker han spelade, blir det den gamla Ebba Grön-låten ”Det måste vara radion” fast här spelad av Ultratight, ”You Are In the Army Now” med Status Quo, ”Sommar & sol” med bland andra Markoolio själv, Chubby Checker och Fat Boy med ”The Twist (Yo Twist” och så ”Håll mitt hjärta” med Björn Skifs.

Sommar i P1 med Elin Olofsson

38-åriga Elin Olofsson är författare, hittills till fyra romaner, samtliga utgivna av Wahlström & Widstand: ”Då tänker jag på Sigrid” (2013), ”Till flickorna i sjön” (2014), ”Gånglåt” (2016) och ”Krokus” (2018). Jag har själv inte läst dem, men jag blev tillräckligt nyfiken för att nämna titlarna.

Av hennes ”Sommar” i dag fick man intrycket att hon helt och hållet lever i Offerdal i Jämtland, men jag har lyckats få fram att hon även har en bostad i Östersund och också har och har haft journalistiska uppdrag där och dessutom har jobbat på en tidning i Västerås. Det närmaste hon kommer det här är att hon kallar sig själv för klassresenär.

Hur som helst: hon gjorde ett i många avseenden hörvärt ”Sommar”, detta utan att berätta några dramatiska historier ur sitt eget liv. Fast programmet hade som stomme tre andra kvinnors, nära släktingars, liv. Och naturligtvis speglar också de här berättelserna hennes eget liv.

Men riktigt personlig blir hon först mot slutet av sitt sommarprogram. Där får man hennes bild av den människa hon själv anser att hon är.

Hon är ensamvarg.

Hon säger sig inte passa in någonstans.

Kanske är det orsaken till att hon, som av bilderna på henne att döma är vacker, aldrig har hittat någon man att dela livet med. Och eftersom hon jobbar och har jobbat också i städer, kan det ju inte vara så enkelt som att det tillgängliga urvalet av män inte är så stort i Offerdal.

Och något flockdjur har hon ju aldrig varit. Hon säger själv att hon egentligen aldrig har passat in någonstans. Hon säger också uttryckligen att hon inte är medlem i något politiskt parti – men kanske skulle hon, om hon provade, finna att det finns politiska sammanslutningar där toleransen för avvikelser är ganska stor.

Något kan det här kanske ha att göra med att hon i yngre dar trodde att kvinnorna var samhällets nav. Matriarkat fanns det ju i var och varannan by.

Kanske har det också att göra med att hon under hela livet har legat under dubbla täcken och varit skräckslagen för döden.

Och värme kan hon ju ändå få av hunden Otto, av andra döpt till Kulturhunden.

Musikaliskt är hon mycket av själsfrände till mig, inleder till exempel med ”You Want It Darker” med Leonard Cohen och ”Down the Mississippi” med Mavis Staples. Också Ane Brun finns i mina skivhyllor; jag har till och med hört henne live. Och Dackes
rap ”Spy på dom” skulle jag mycket väl kunna tänka mig att ha där. Av och med Cornelis Vreeswijk har jag redan allt, således även ”Grimasch om morgonen”. Också Anna Ternheim, i dag med ”The Longer the Waiting the Sweeter the Kiss”, lyssnar jag gärna på. Och sen avslutar hon med Franz Schuberts ”Impromptus”.

Fiskens nattsång

Christian Morgenstern (1871-1914) skrev den här dikten, som jag hittade i FiBs lyrikklubbs morgensternurval från 1958, ”Det upplysta månlammet”. Den innehöll ett urval av Morgensterns dikter, valda och översatta av Sebastian Lybeck.

Men eftersom dikten i fråga är en rent grafisk skapelse, fordrar just den ingen översättning.

Sommar i P1 med Stefan ?

Jag har själv både barn och barnbarn, och redan ämnet i dagens ”Sommar”, att en terrorist dödar ens dotter, får det att göra ont i mig. Det som det konkret handlade om var vansinnesdådet på Drottninggatan vid Åhléns den 7 april 2017. Den som med en stulen bil körde på människor som råkade befinna sig där var uzbek och heter Rakhmat Akilov, och bland tjugotalet skadade och dödade fanns elvaåriga Ebba Åkerlund, yngst bland dem som miste livet.

Ebbas separerade föräldrar – hon var just på väg att växla till att bo hos mamma i stället för pappa – hade ingen aning om varför dottern inte hördes av eller kom fram, och ingen av föräldrarna kopplade hennes försvinnande till vad som hade hänt i Stockholm city. Olyckliga omständigheter gjorde att de inte heller fick reda på den hemska anningen förrän nästan ofattbart sent.

Pappan, Stefan, skildrar i sitt ”Sommar” i dag det helvete han och hans tidigare hustru har haft sedan dess: grubblat över om man kunde ha gjort något annorlunda, den skuld den ena respektive andra föräldern kan ha haft och annat sådant, men det var till slut den molande sorgen som tog över och aldrig ville ta slut.

Hela pappans berättelse i ”Sommar” är så detaljrik, att jag väljer att inte redovisa mer än det här.

Men trots att jag känner för och lider med honom, har jag, kanske för att jag är gammal journalist, också ett par frågor.

I pappans berättelse om elvaåriga Ebba Åkerlunds öde figurerar han själv bara som Ebbas pappa. Hans efternamn nämns aldrig, inte ens när Sveriges Radio presenterar honom som sommarpratare. Och den här mallen följs också när media, och de är många, skriver om honom. Varför?

Pappan har vidare skapat en allmännyttig fond till dotterns minne och skulle därför ha velat ha en mycket högre ekonomisk ersättning än den som rättsväsendet fastställde. Inte mig emot, men då måste ju också alla andra drabbade få ett högre belopp, även de som inte ska använda pengarna på det här sättet. Och vem ska betala? De här händelserna ägde ju rum i Stockholm, men Stockholms stad kan ju aldrig gardera sig mot vansinnesdåd – även om man hade säkrat just Drottninggatan vid Åhléns, hade ju den uzbekiske terroristen i stället kunnat köra över oskyldiga människor vid Centralen, NK eller på Odenplan, ja nästan var som helst där det är många i rörelse inför veckohelgen.

Låtvalet i det här sommarprogrammet har en föredömlig knytning till Ebba och hennes öde – många låtar, till exempel klassikerna ”Himlen är oskyldigt blå” och ”Over the Rainbow”, framfördes vid Ebbas begravning.

Pappan spelar också till exempel Darin, Zara Larsson, Rihanna och Simple Minds.

Och även om jag själv inte gillar Robin Bengtssons ”I Can’t Go On”, förstår jag att en sörjande pappa väljer att spela något som han vet att den döda dottern gillade.

Sommar i P1 med Arne Ljungqvist

När jag läste att dagens Sommar-pratare, Arne Ljungqvist, har sin bakgrund i idrottsvärlden – blev jag orolig. En mängd sommarpratare under tidigare år med bakgrund inom idrotten har varit insnöade på att prata om sina erfarenheter och prestationer, och eftersom jag själv inte är ett skvatt intresserad av sådana, inte ens någonsin brukar kasta ens ett öga på sportsidorna i de tre morgontidningar vi prenumererar på. När det gäller kvällstidningarna, ser jag det som en fördel att man kan lyfta ur sportbilagorna och kasta dem i närmsta papperskorg.

Nu visade det sig dock att dagens sommarpratare, alltså Arne Ljungqvist, som bland annat har varit ledare för Svenska friidrottsförbundet och arbetat för IOK, trots lite för många årtal och detaljer var nästan obrutet intressant att lyssna på. Men idrottsälskarna måste förstås, också de, få sitt.

Många idrottsutövare och andra aktivister på området, till exempel i USA, Sovjetunionen, forna Östtyskland, Österrike, ja även Sverige – till och med jag känner till fallen Ricky Bruch och Linda Haglund – har försvarat användningen av anabola stereoider. Och lättare att lösa de här missbruksproblemen i sportvärlden har det ju inte blivit i en tid då människor, inte bara idrottare, byter kön.

Det här missbruket och fusket har alltså aktivt försvarats av stora delar av idrottsvärlden med argumentet att alla andra ju också gör så här. Och de många idrottare som själva har dopat sig, även när man i land efter land införde förbud eller åtminstone restriktioner mot anabola stereoider. Men det senare hindrade inte framträdande företrädare för de fuskande länderna att ge falska bilder både av sin egen inställning och av praxis. En av hycklarna, i hans fall i samband med OS i Sotji, var Vladimir Putin, vilket inte förvånar mig det minsta. Men sen har ju många av de ryska medaljörerna ändå avslöjats och blivit av med sina medaljer.

Och förtjänsten av att så mycket har avslöjats och av att dopingen inte längre är så accepterad är alltså till mycket stor del en persons, Arne Ljungqvists.

Ljungqvist kan, trots eller möjligen på grund av sin ålder, även när det gäller musiken göra ett mycket hörvärt sommarprogram. Han lyckas till och med med att i själva programmet väva in upplysningar om vad det är han spelar, eftersom låtvalet är styrt av det han berättar.

Bland de låtar han spelar finns riktiga pärlor, sådana som John Denver med ”Annies Song” och ”Can Anyone Explain” med Ella Fitzgerald och Louis Armstrong,ja även hans barnbarn Evaveronica med ”Things I Never Do”.

Men låtlistan omfattar också andra artister, värda att nämna, till exempel Barbro Hörberg, Ted Gärdestad, Lionel Ritchie.

Och sist vill jag nämna att Ljungqvist avslutade sitt sommarprogram med en Evert Taube-klassiker, ”Vals i Furusund”, i dag i Sven-Bertil Taubes tappning – Arne Ljungqvist har sommarställe i Furusund.

Så gjorde också min hustru, Birgitta Dahl, när hon 1997 gjorde ”Sommar”. Fast den gången knöt hon Taubes text till Öregrund där vi fortfarande har vårt sommarviste:

”Jag minns en stund i Furusund när skymningen föll på.
Vi kom på kryss från Öregrund i Ålandshavet blå.”

Sommar i P1 med Victoria Silvstedt

Victoria Silvstedt är känd, för att vara känd, skulle jag vilja tillägga. Alla har vi sett henne på bild, med blå ögon och blont hår, fast just det har jag också. I hennes fall har det räckt till för att göra henne känd som fotomodell, programledare och entreprenör, inte illa för en tjej utan någon formell utbildning att tala om, född i Skellefteå och uppvuxen i Bollnäs.

Ändå gick det bra för henne – hon har aktier och pengar, som hon inte tjänade när hon mycket ung jagade modelljobb i Paris. För övrigt delade hon då bostad med slovenskan Melanija Knavs, senare känd som Melanie Trump.

I Paris gick det inte så bra, så hon nappade i stället på att bli känd genom amerikanska Playboy i Los Angeles. Där gick det. På vilket sätt berättade hon inte i dagens ”Sommar”, men hon fick bo hemma hos Hugh Hefner.

Hon var ständigt, bara några dar i taget, på jobbresor, och snart började hon bedra den man hon nyligen hade gift sig med. Och trots hans tolerans slutade det här förstås med skilsmässa.

Jag återberättar inte det här för att moralisera, snarare då för att Victoria Silvstedts sommarprogram trots det hon berättar är så återhållet och doftlöst.

Och så slutar hennes ”Sommar” med goda råd till andra tjejer, som också vill göra en karriär snarlik hennes: Allt är möjligt om man bara vill och använder solkräm.

Mycket riktigt avslutas hennes ”Sommar” med Rikard Wolff och ”Solkräm”.

Hon spelar också två låtar med sig själv, men i låtlistan finns i övrigt bara en artist, som jag aldrig har hört.

Samtliga övriga känner jag till och har lyssnat på, men jag noterar lite överraskad att av de låtar hon har valt känns bara ett par som Per Gessle står bakom välvalda: ”Sommartider” med Gyllene Tider och ”Joyride” med Roxette. Nå, ”Paradise City” med Guns ’N Roses går an den också.

Men när det gäller ABBA och U2 (som jag själv har många skivor med) och Madonna, förstår jag inte, varför hon har valt just det här.

Kanske är artistvalet programmatiskt utan att bottna i något slags djupare kunskap om artisterna och det de sjunger.

Sommar i P1 med Jesper Waldersten

Trots att vi har prenumeration på Dagens Nyheter, har jag inte den vägen lärt mig känna igen Jesper Walderstens bilder. Första gången jag blev medveten om hans stil var när jaAstrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta”, men egentligen förstår jag inte, varför Ilon Wiklands klassiska illustrationer – målgruppen är främst barn i åldrarna 6-9 år – måste ersättas av något så modernistiskt, illustrationer som yngre läsare inte kommer att förstå.

För egen del är jag bland annat före detta kulturpolitiker och har verkligen inget mot konstnärer av Walderstens typ. Men att man är en skicklig och intressant konstnär betyder inte automtiskt att man kan göra radioprogram av ”Sommar”s typ. Jag har lyssnat på ”Sommar” sen programmets begynnelse, och jag vill påminna även redaktionen om att ambitionen var att göra ett program, ”lättlyssnat för er på badstranden, i hängmattan och på vägarna”. Sveriges Radio får gärna göra och sända hur smala program som helst, men det betyder ju inte att ”Sommar” som målgrupp ska ha den publik dagens program var riktat till, sådana som till exempel jag själv.

Jag har lyssnat på ”Sommar” ända sen starten och under de senare åren också skrivit – jag är gammal journalist – recensioner, som har hamnat högt upp på Google, men ”Sommar” är väl främst tänkt, var det åtminstone i början, för ett brett skikt av vanliga radiolyssnare – även de måste ju få program de frivilligt lyssnar på.

När jag skriver om sommarprogrammen anstränger jag mig att ge en förhoppningsvis rättvis bild av innehållet, även om jag också redovisar mina egna invändningar. Men för första gången klarar jag inte att prestera något sådant. Inte för att jag inte begriper Jesper Waldersten – jag har för egen del också utbyte av det han säger. Men för att det han säger består av myriader av abstraktioner i skilda ämnen. Visserligen innehåller dagens ”Sommar” en del aforistiska utsagor av typen ”90 procent av konstverket är övning, 10 procent resultat”, men det räcker inte att bryta ny mark – man måste också placera utsagor av den här typen i ett sammanhang.

Eftersom jag för egen del lyssnar på musik av ganska olika slag – allt från klassisk musik, visor och jazz till schlager, pop och annan populärmusik – gillar jag egentligen inte att det sommarpratarna oftast väljer att bara spela det de själva är insnöade på.

Så jag gillade att det fanns en viss spridning i Jesper Walderstens musikval: Luiz Bonfa, Ane Brun (jag har hört henne live och har skivor med henne), Bryan Ferry, Pink Floyd och Hans Alfredson och Tage Danielsson med ”KDSare Malte Lindeman” – jag har faktiskt en hel box med deras Lindeman-nummer.

Men det fanns mycket mer som spelades som jag inte kände till och gärna hade fått presenterat för mig i anslutning till att låtarna spelades. Och naturligtvis väcks min nyfikenhet av att Olafur Arnalds, av namnet att döma en islänning, förekommer två gånger.

Melodikrysset nummer 27 2018

Dagens melodikryss innehöll en del frågor som var knepiga, för mig i alla fall.

”Cut Me” med Chris Medina tror jag aldrig jag har hört, och Medina väcker inga andra associationer hos mig än den arabiska Anders Eldeman gav oss som ledtråd.

Linda Rosing, i dag med ”Summer Love”, hör heller inte till dem jag brukar lyssna på.

Dagens idiotiska dubbelfråga hade visserligen Tina som svar, men svaren skulle skrivas in på två ställen i krysset. De två Tinorna var Ahlin med Allan Edwalls ”Kärleksvisa” och Turner med ”Simply the Best”. Tina Ahlin har jag hört live på scen, och Allan Edwall har jag rent av varit med om att ge ut på salig a disc.

Pontus och amerikanerna minns jag åtminstone som gruppnamn, men ”Kapten Sol” har jag inte något minne av.

”I Just Call To Say I Love You”, inspelad av Stevie Wonder, minns jag självklart, fast i dag spelades en instrumental version. Men filmen den förekom i, ”En tjej i rött”, i original ”Woman In Red” (1984), har jag aldrig sett.

Däremot har jag både sett och här på bloggen skrivit om Bo Widerbergs film ”Elvira Madigan” (1967) med Tommy Berggren och Pia Degermark i huvudrollerna – läs gärna min recension, som du hittar ovan under Kulturspegeln, Film. Den verkliga Elvira Madigan hette Hedvig Jensen. I dag fick vi höra skillingtrycket om Elvira Madigan med Jan Johansson.

Just ”Ghoast” har jag inte hört vad jag kommer i håg, men sångerskan, Amanda Jensen, har jag hört en del med.

Povel Ramels många låtar har jag hört desto mer av, och ”Ta av dig skorna” hörde vi i dag i en instrumental version med Mikael och Ulrik Neumann. Ramel har jag flera gånger hört live på scen och i tält.

Birger Sjöbergs ”Längtan till Italien lärde jag mig älska redan under gymnasietiden på femtiotalet i Sundsvall.

I min väldiga samling av skivor med politiskt tema finns självfallet också Karl Gerhard, vars ”Vi är soldater i samma armé” hade en melodi skriven av Jules Sylvain.

Jag har flera gånger varit i Visby, även medverkat i ett seminarium under en almedalsbecka. Och jag älskar både det gotländska idiomet och gruppen Di sma under jordi. Deras ”Snabbköpskassörskan” var verkligen värd att bli en hit.

Sommar i P1 med Katarina Wennstam

Jag har alltid sympatiserat med Katarina Wennstam i hennes kritik av mäns sexuella våld mot kvinnor. Jag kom själv tidigt att engagera mig för jämställdhet, kom också att i Socialdemokraternas och LOs jämlikhetsgrupp, som leddes av Alva Myrdal, i boken ”Jämlikhet” från 1969 skriva kapitlet om jämställdhet mellan män och kvinnor.

Vad vi, den tidens unga radikaler, försummade var att se och skriva om mäns sexuella våld mot kvinnor, vilket inte betyder att jag själv skulle ha accepterat ett sådant beteende. Så jag tyckte att radiojournalisten Katarina Wennstam gjorde en mycket berömvärd insats, när hon skrev och publicerade sin bok i ämnet. Hon möttes dessutom av ett för mig förbluffande motstånd, förstås av en mängd män, som bildade front mot henne. Och nu senast har #metoo och den så kallade kulturprofilens sexuella övergrepp mot kvinnor bekräftat, att den här kampen ännu inte slutgiltigt är vunnen.

För den som i årtionden har följt och deltagit i debatten om hur kvinnor har pressats till underordning innehöll huvuddelen av Katarina Wennstam”Sommar” inte något nytt. Synd bara att det budskap hon framförde tydligen måste upprepas, men programmet hade ju inte adress till människor med mina åsikter.

Att också tjejer/kvinnor med gillande tänker på sex gör dem varken till horor eller berättigar killar/män till att bete sig som svin, till och med använda psykiskt eller fysiskt våld. Till Katarina Wennstrands iakttagelser, värda att citera, hör också att det man förr hittade som klotter på offentliga toaletter numera skrivs med hjälp av datorer och publiceras på internet – världen har inte i alla avseenden utvecklats till det bättre. Och det finns en tystnadskultur, blottlagd bland annat genom kampanjen ”Tystnad – tagning”.

Slutligen: Det var bra att Wennstrand också vidgade sitt Sommar-perspektiv till det mer privata, till exempel barndomen.

Hennes ”Sommar” innehåller många artister och låtar som också jag känner till eller har i min egen stora skivsamling.

I den senare hittar man bland annat Giacomo Puccini (”La Boheme”), Monica Zetterlund (”Donna Juanita”), Etta James och First Aid Kit.

Och det är klart att jag också har hört Tom Jones och Adèle – hur skulle jag klara Melodikrysset utan att känna till Adèle?

Men det är klart att Wennstam också spelade låtar, som av olika anledningar tidigare inte har nått just mina öron. Alltså fortsätter jag att banna redaktionen för ”Sommar” för dess programmatiska hållning att inte få sommarprataren att kort säga, vad vederbörande spelade.

Sommar i P1 med Leopoldo Méndez

Det nästan enda jag vet om Leopoldo Méndez är att han med viss framgång tävlade i Melodifestivalen 2002 med ”Adrenaline”.

Om honom själv vet jag inte särskilt mycket, men han är född 1975 och kom hit 1986 från Chile. Kuppen i Chile ägde rum 1973 och omsvängningen kom 1990, så pappans oväntade sonderingsresa till Sverige kan i och för sig ha haft diktaturen som bakgrund men hade också omsorgen om familjen som bakgrund. I sitt ”Sommar” i dag berättade Méndez om farbrödernas kriminalitet och drogmissbruk.

Men Méndez’ berättelse i ”Sommar” om sitt liv var inte helt lätt att följa, vilket faktiskt som bakgrund kan ha hans eget fullkomligt vettlösa bruk av alkohol. Till det senare bidrog säkert det han berättade om en faster hemma i Chile: Hon blev mördad med slag mot bakhuvudet med ett järnrör, och Leopoldo sörjde henne fullkomligt gränslöst och dövade sig med sprit, vilket bland annat ledde till skilsmässa. Men när han tävlade i Melodifestivalen, hade han efter behandling lyckats bli kvitt sitt beroende och har därefter, vad jag förstår, hållit sig till en drogfri livsföring.

Han berättade också en del annat i sitt sommarprogram, till exempel om de svenska bussarna som kom i utsatt tid till hållplatsen och att man måste ta av skorna när man gick in.

Till slut fick den här familjen uppehållstillstånd i Sverige.

Men Méndez’ berättelse i ”Sommar” innehöll också märkliga sidosprång, som till exempel historien om hur han 2011 kandiderade till posten som borgmästare i Valparaiso och kom trea.

Méndez’val av låtar i programmet rymmer hela tre egna.

Av dem han i övrigt spelar känner jag egentligen bara till The Doors, Pink Floyd och Frank Sinatra (”Fly Me To the Moon”).

Sinatra känns verkligen som en mycket udda figur i Méndez’ låtlista. Ska jag vara ärlig innehåller den senare nästan ingen musik jag någonsin har lyssnat på. Det är inte menat som något omdöme, men nog hade det i dag hjälpt åtminstone mig, om han hade nämnt artisterna och deras sångnummer.