Sommar i P1 med Siw Carlsson

När ”Sommar” startades 1959, var det ett program gjort ”för er på badstranden, på vägarna och i hängmattan”. Det var tänkt att roa mer än oroa och gjordes länge av intelligenta människor med ordet i sin makt.

Dagens Sommar är kvoterat på längden och på tvären. Ibland har sommarpratarna ett ärende, ibland drar de sina memoarer på en och en halv timme, detta oavsett om de har något att berätta som är intressant också för oss lyssnare. Nå, det förekommer fortfarande sommarprat som är intressanta också för oss som hör på.

Fast i dag fick vi lyssna till ett Sommar av den klassiska modellen. Det var lättlyssnat, proffsigt välgjort och faktiskt roligt med bra och välfunnen musik som hängde ihop med det talade innehållet. Sommarpratare i dag var Siw Carlsson.

Siw Carlsson kommer från Alstermo i Kronobergs län, vilket hörs på idiomet, men bor numera Grönlid i näraliggande Kalmar län. Hennes make bor däremot i Nybro, vilket inte beror på någon skilsmässa. Möjligen har det här att göra med något annat hon berättade om i sitt sommarprogram: Båda snarkar mycket högljutt. Också sin och hans historia berättar hon på sitt oefterhärmliga sätt: ”1968 lärde vi känna varann så väl att jag blev med barn.” Numera har de sammanlagt åtta barnbarn.

Siw Carlsson är född 1949 och har gjort häpnadsväckande mycket på scen och även i TV. Hon saknar längre formell utbildning men hennes skicklighet på scen har gett henne en stor och hängiven publik. Jag lockas för egen del sällan att se buskis, har således inte sett henne tillsammans med komikerduon Stefan & Krister på Vallarnas friluftsteater i Falkenberg, ej heller tillsammans med Eva Rydberg på Fredriksdalsteatern, och eftersom jag inte har haft barnbarn i lämplig ålder hemma, missade jag också hennes medverkan i ”Tjuvarnas jul”, TVs julkalender 2011. Men visst har jag också sett henne, till exempel i ”Söderkåkar”.

I dag, när jag hörde hennes ”Sommar”, ångrar jag faktiskt att det inte har blivit mera. Hon är så pricksäkert slagfärdig vad hon än talar om. Och hon är inte rädd för att ta ställning. I dag diskuterade hon till exempel kvinnors skamligt låga pensioner och avslutade med att kan man ha Pride-demonstrationer, borde pensionärerna också demonstrera – kvinnor kommer inte, om de som hon själv har jobbat som kokerska på vårdhem, upp i någon inkomst som ger en anständig pension. Per Nuder fick sina fiskar varma för sitt uttalande om köttberg, dock med den för Siw Carlsson typiska knorren, att den här beteckningen kom att stämma åtminstone på henne.

Det här fick sin fortsättning i en allvarligare del av hennes sommarprogram, den där hon berättade om hur hon en dag var tvungen att stanna och vila flera gånger under den ganska korta promenaden till teatern där hon skulle repetera. Hon lyckades ändå ta sig dit, men väl på scenen kunde hon knappt göra sig hörd, och det hela slutade med att hon föll ihop. Det blev ambulanstransport och på sjukhuset konstaterades det, att hon hade fått hjärtinfarkt. Så den första månaden fick hon ersättas på scen av Annika Andersson. Men Siw Carlsson lyckades faktiskt komma tillbaka och lyckades även genom fysisk träning gå ner ett stort antal kilo.

Jag lyssnade gärna även på det här, men allra mest gillade jag ändå hennes bitska humor, som den här devisen: ”Det var inte bättre förr, men det är sämre nu.”

Också Siw Carlssons musikval var till stor del en rad fullträffar, ofta placerade på precis rätt ställe i den muntliga delen av programmet.

Scenkumpanerna Stefan & Krister fick bidra med ”Blända av till halvljus”, i original ”Living Next Door To Alice”, en stor hit 1972. Och efter ett avsnitt om sin egen ogudaktighet spelade hon ”Han är min sång och min glädje” med Pelle Karlsson.

Bland det övriga vi fick höra fanns låtar med Rod Stewart, Gyllene Tider, Amy Winehouse, ABBA, Povel Ramel, The Manhattan Transfer (”Operator”) och Laleh (”Tusen bitar”). Och så avslutade hon, à la Grammofontimmen förr i världen, med ”Krononbergs regementes marsch”.

Bob Hope i Åh, en sån deckare!

När jag var i mina unga år, tävlade Danny Kaye (1911-1987) och Bob Hope (1903-2003) om biopublikens gunst. Vi som gillade en blandning av genrer, alltid med humor som en del av mixen och ofta med blinkningar till annat som var känt från filmduken, såg gärna filmer med dem i huvudrollen.

Ett exempel på det senare är den av Elliott Nugent regisserade Bob Hope-filmen ”My Favorite Brunette” från 1947, på svenska ”Åh, en sån deckare!”.

Blinkningarna består i det här fallet av parodier på den hårkokta deckarfilmen och på film noir.

Den här filmstoryns hårdkokte deckare Sam McCloud spelas av den under filmens tillkomsttid mycket kände Alan Ladd, men Ladds roll är här bara att ge sig av på annat uppdrag, att ha kontoret bredvid porträttfotografen Ronnie Jackson (Bob Hope) och före avfärden avspisa Jackson, som gärna vill försöka sig på att också vara privatdeckare.

Dock råkar Jackson vara kvar på McClouds kontor, när det ringer på dörren, så han går och öppnar. Den som vill träffa och anlita en deckare är Carlotta Montay, spelad av Dorothy Lamour. Och Jackson låtsas vara deckare, med pistol i hölster under kavajen och allt, och blir städslad.

Och innan vi gå vidare i handlingen: En av skurkarna, som vi snart ska få möta, är Kismet (Peter Lorre). I en biroll förekommer för övrigt Bing Crosby, men i övrigt torde skådespelarna från tiden då filmen gjordes vara tämligen okända för dagens filmpublik.

Men för att göra listan över allusioner på andra inspirationskällor mer komplett bör jag väl också nämna den fysiskt mycket starke men å huvudets vägnar inte så kapable Willie (spelad av Lon Chaney), en figur hämtad ur ”Of Mice and Men” (1937), ”Möss och människor”, som starkt bidrog till att ge författaren, John Steinbeck, nobelpriset i litteratur 1962.

För att förhöja spänningen börjar filmens handling i en dödscell på San Quentin, där Jackson i väntan på att bli avrättad får träffa pressen. Filmhandlingen är därefter hans berättelse för journalisterna. Carlotta Montay ber honom bland annat förvara en karta, som pekar ut en uranfyndighet den rullstolsbundne Baron Montay (Frank Puglia) vill exploatera. Men en konkurrerande liga av skurkar, där bland andra Kismet ingår, kidnappar baronen och förvarar honom så småningom på ett mentalsjukhus. Dit hittar så småningom – för att göra en lång och vindlande historia kort – så småningom också Carlotta och vår mästerdetektiv, och de lyckas också genom list och förklädnad ta sig därifrån efter att även Jackson/McCloud har lyckats ta sig fri. Slutbataljen mellan de här båda och skurkarna utspelas på ett stort hotell, där skurkarna tar in för att smida planer och våra hjältar tar anställning för att klädda i hotellets uniformer smälta in när de spionerar på sina motståndare. Till slut låtsas Carlotta vilja göra upp med skurkarna om var kartan finns, allt medan Jackson/McCloud ligger bakom en möbel och bandar med visst tekniskt besvär samtalet, som Carlotta försöker leda in också på skuldfrågan i mord som ligan har begått. Vår deckarhjälte kliver då fram och håller ligan i schack, medan Carlotta hämtar polis.

Men ack, Kismet lyckas innan polisen anländer byta ut bandet – det nya innehåller bara irrelevant nonsens – så skurkarna lyckas övertyga polisen om att det är Jackson/McCloud som är skurk, vilket är lätt, eftersom Kismet med fotografens/privatdeckarens pistol har skjutit den tänkte urangruveexploatören i den bil i vilken denne och Jackson/McCloud åkte till hotellet.

Ja, historien är bitvis så komplicerad, att den ibland är svår att referera.

Men strunt samma. Just när Jackson/McCloud förs till avrättningsrummet, dyker en hög representant för rättsväsendet upp och meddelar, att han ska släppas fri eftersom han är oskyldig.

Det är Carlotta som har dykt upp och rett upp alltsammans. Så historien slutar med en kyss som nog är bättre än döden i elektriska stolen.

Men en som är besviken och förbannad är bödeln, spelad av Bing Crosby (!).

Sommar i P1 med Parul Sharma

Parul Sharma är jurist, utbildad i Stockholm och i London, och har hunnit arbeta åt så skilda uppdragsgivare som Amnesty, Sandvik, Stora Enso och advokatfirman Vinge, i det sist nämnda fallet med människorätts- och antikorruptionsfrågor. Hon har också uppdrag av regeringen att arbeta med FNs senaste utvecklingsmål. Hon talar en fullkomligt idiomatisk svenska men behärskar också, eftersom hon har indisk bakgrund, urdu, hindi och punjabi.

Jag nämner det sista dels för att hon gjorde dagens Sommar, dels för att hon där hämtade en rad exempel på hur illa barn kan fara från Indien, Pakistan och Bangladesh.

Vi vet ju att av de här länderna framför allt Indien har haft en ekonomisk utveckling, som har gett vissa regioner och en växande del av befolkningen ett materiellt allt bättre liv, men både där och i de båda andra nämnda länderna finns samtidigt en för oss närmast ofattbar fattigdom. Parul Sharma berättade om utkonkurrerade och undanskuffade småbönder, som ändar sina liv genom att begå självmord, om miljömissförhållanden, bland annat kemikalier som tar människors liv och om det barnarbete och den barnprostitution som förekommer i stor skala. Det senare sker med desperata (ekonomiskt piskade) föräldrars medverkan, men medskyldiga är förstås också de svin till män, som utnyttjar det här.

Andra, i olika utsatta och krigshärjade länder, försöker åtminstone rädda barn, mest pojkar, till ett bättre liv, till exempel här i Sverige. Men också de barn som lyckas ta sig till Europa kan råka illa ut. Antalet barn som ingen riktigt vet, vart de har tagit vägen eller om de utnyttjas av några även i olika europeiska länder är så högt som 10.000.

FN antar storstilade mål som även de mest berörda länderna skriver under på, men även om till exempel Sverige ligger högt också på åtgärdssidan, finns det fullt upp av länder, där ord och handling starkt skiljer sig åt. Och hur skulle det kunna vara annorlunda, när man till exempel vet att det finns länder där – för att ta ett av Parul Sharmas exempel – militärer sexuellt våldför sig på en mycket liten flicka – hon slutar för övrigt sedan att tala.

Lite utdraget och vindlande och med en del upprepningar var Parul Sharmas Sommar, men det är jag beredd att förlåta henne på grund av det angelägna i hennes berättelse.

Fast utifrån mina utgångspunkter var hon inte tillräckligt radikal. Miljö- och människorättsfrågor är inte principfrågor som står utanför politiken, och ska man komma till rätta med de problem hon tog upp, behövs en mycket radikal politik, en politik som ifrågasätter ojämlikhet och fördelar både makt och resurser mer rättvist.

Till det positiva med Parul Sharmas musikval hörde att hon bjöd på både indisk musik, The Beatles och Laleh. Men Michael Jackson och Madonna i all ära – gillar en så engagerad människa som Sharma inga mer politiska sånger?

Sommar i P1 med I Just Want To Be Cool (Emil och Victor Beer samt Joel Adolphson)

Jag har tidigare inte lyssnat på eller ens hört talas om I Just Want To Be Cool, det vill säga bröderna Emil och Victor Beer och så deras kusin Joel Adolphson, alltså dagens sommarpratare eller kanske snarare sommarbabblare – dagens ”Sommar” avvek till så väl formen som till uttryckssättet från snart sagt allt vi tidigare har hört i den här programserien.

Det snabba babblet gjorde i sin tur, att min hustru, som snart fyller 79 och har hörselproblem, hade utomordentligt svårt att över huvud taget uppfatta programmet, och säkert var hon inte ensam om att ha det här problemet.

Själv lyssnade jag, men trots att jag under min journalisttid regelbundet skrev satiriska kortisar, som gick som följetong på den tidens ledarsidor, tyckte jag, att det här sommarprogrammet inte var det minsta roligt. Jag skrattade inte någon enda gång.

Pladder, pladder, pladder. Sen hjälper det inte att de här killarna har fått 500.000 följare på Youtube – i det fallet undrar jag mest över varför.

Som alltid under sommarprogrammen antecknade jag fortlöpande för att sen kunna använda några av de bästa bitarna i min nätrecension. Men när jag nu tittar igenom mina anteckningar, hittar jag inget värt att vidarebefordra till mina läsare.

Om nu den här trion har ett obegripligt högt antal följare på Youtube, förmodar jag, att en god portion av dessa, kanske mot sina gängse vanor, i dag lyssnade på Sommar. Problemet är att Emil, Victor och Joel sannolikt fick ännu fler normala sommarlyssnare att stänga av radion. Och omvänt: dagens tillfälliga lyssnare, I Just Want To Be Cool-entusiasterna, kommer inte tillbaka till programmet när det görs av de vanliga sommarvärdarna.

För att säga något gott också – programvärdarnas musikval var mer nyanserat än deras prat eller alltså snarare svada. Jag gillade ju inte allt de spelade heller, men låtlistan innehöll i alla fall så skilda artister som Michael Jackson, Luciano Pavarotti, Laleh, David Bowie och Jon Henrik Fjällgren (!).

Sommar i P1 med Iman Aldebe

Iman Aldebe kände jag inte till före dagens Sommar-program – däremot har jag åtminstone hört talas en del om hennes far, Mahmoud Aldebe, detta eftersom han som ledande muslim i Sverige har gett förslag på vissa särskilda rättigheter för muslimer, bosatta här i landet. Hans hustru, således Imans mor, är – inhämtar jag på nätet – aktiv i Centerpartiet och har bland annat varit ersättare i Riksdagen.

I första delen av sitt Sommar upprätthåller sig Iman Aldebe ganska mycket vid att hon mötte hinder på arbetsmarknaden på grund av att hon bar slöja. Hon fick inte jobb i butik, eftersom hon bar slöja. Hon genomgick utbildning för att bli TV-journalist men fick veta, att hon, eftersom hon bar slöja, inte kunde få förekomma i rutan utan i stället skulle få göra bakgrundsjobb.

Det låter i förstone som diskriminering, men det här är ju mer en sekulär än en kristen kultur, och manifesta uttryck för en religiös kultur, framför allt sådana som är så synliga som det hon talade om, känns naturligtvis av många människor som ett steg bakåt, särskilt om de är mycket avvikande. Döm om min förvåning när jag senare ser henne på presentationsbilden för Sommar. Där har hon ingen slöja och visar sig för övrigt vara en mycket parant ung dam. Däremot bär hon under den sedvanliga blomsterkransen den egenkreerade modeturban hon också talade om i programmet.

Iman Aldebe började, berättade hon, tidigt göra skisser på modekläder, när det gäller design och färg avvikande från det som gällde i de muslimska länderna. Jag gillar rebeller, personer som bryter invanda, ofta djupt konservativa mönster och hållningar, så jag gillar det här att hon har skapat sig en marknad både i Paris och Stockholm men framför allt i den egentliga muslimska världen, till exempel i Turkiet (där hon också har mött motstånd i form av demonstrationer). Fast, som hon själv konstaterade, även demonstrationer skapar nyfikenhet.

Fast ännu bättre än ett aldrig så modernt muslimskt mode vore det ju, om vi i vårt klädval alla fick välja det som är praktiskt, hyggligt billigt och, när det gäller den estetiska sidan, passade just oss, alltså som individer.

När det gälle hennes musikval, fanns det ganska lite som jag tidigare kände till (Seinabo Sey, Swedish House Mafia), men jag gillade mycket mer av det vi fick höra.

Sommar i P1 med Kikki Danielsson

Jag är ingen vän av vare sig dansband eller country, men naturligtvis känner jag till Kikki Danielsson som sångerska, bland annat för att hon upprepade gånger har deltagit i Melodifestivalen. En del av skvallerjournalistiken kring henne har nått även mig, detta trots att jag inte läser dam- och skvallertidningar. Man kan ju inte ha undgått att se hennes namn på rader av löp, och så är jag ju också kvällstidningsläsare, om än inte för kändisskandalartiklarnas skull.

Detta sagt med anledning av att hon i dag var sommarpratare och i sitt Sommar försökte nyansera bilden av sig själv. Det lyckades väl till stor del, även om hon valde att inte ta upp en av de saker som har figurerat i skvallerartiklarna, ett problematiskt förhållande till alkohol. Dock berättade hon om den panikångest några saker i hennes liv förorsakade, sådant som en skilsmässa, en dotters flytt hemifrån och till annan ort, en son som aldrig verkade vara hemma när hon fanns där.

Men vi fick, uppdelad i avsnitt, hennes livs historia, och också den inleddes olyckligt – hon var ett bortadopterat barn. Fosterföräldrarna, som själva inte kunde få barn, hade hon ett bra förhållande till, men problemen kom när hon började i skolan. Eftersom hon kunde skriva, läsa och räkna när hon skulle börja i första klass, flyttades hon omedelbart upp i tvåan, och klasskamraterna där accepterade henne inte, kanske för att hon sågs som en inträngling men främst för att hon visade framfötterna mer än även de här ett år äldre klasskamraterna. Bland dem fick hon inga vänner och fick också höra, att hon inte bodde hos sin riktiga mamma och pappa. Hon teg, men det här satte djupa spår.

Varför är så många människor så fördömande utan att någonsin se sig själva i spegeln? frågade hon.

Det här berörde, men hennes sommarprogram innehöll också andra självbiografiska avsnitt, mer disparata.

Tydligen skaffade hon sig något slags utbildning i Växjö, men vi fick inte veta av vilken sort och vad den skulle leda till – det blev ju dansbandssångerska hon blev, men man fick inte heller riktigt veta hur det gick till. Själv sa hon sig egentligen aldrig ha gått ut och dansat, främst för att hon var så kort att inga killar såg henne. Sin ringa längd återkom hon till också mot slutet av programmet.

En längre historia ägnar hon åt när hon och de manliga kompisarna i Wizex gick en så kallad kurs hos scientologerna, och hennes berättelse om deras metoder, särskilt när hon ensam fortsatte, var ganska skrämmande.

Ett slags revansch var det, när mobbarna från skoltiden kom till ett av hennes framträdanden och ville ha autografer. Men hon medgav att hon mest kände vämjelse.

Kikki Danielsson har också efter smällar lyckats komma tillbaka, ibland få revansch. Men det gäller inte på parplanet. Hon hade några relationer som tog slut redan före det spruckna äktenskapet, och sen har hon tydligen inte varit kapabel att bygga upp någon ny sådan relation. Men sonen, som numera är mycket längre än sin korta mamma, finns kvar i närheten, och dottern har, efter det att hon gifte sig, flyttat till grannskapet, och hon själv har blivit mormor.

Musik kan hon förstås, även om en rad countrybetonade låtar i hennes sommarprogram inte riktigt är min musik. Men hon spelar också sånt som jag känner till, även om hon av The Eagles väljer ”Take It Easy” i stället för den vida mer kända ”Hotel California”. Jag vill också nämna Helen Sjöholm i ”Gabriellas sång”, Willie Nelson, Svante Thuresson och inte minst Mungo Jerry – hans ”In the Summertime” minns jag för evigt sen den sommaren då den var en hit och vår Anna och vår tillfälliga sommarinhysing Marie varje regnfri dag satt på berget utanför sovrumsfönstret här i Öregrund och spelade den här låten om och om igen på en batteridriven grammofon.

Sommar i P1 med Lennart Bylock

Med den politiska hållning jag har, har jag normalt inte mina sympatier hos ledande personer i näringslivet, men dagens sommarpratare, Lennart Bylock, gjorde faktiskt på många sätt ett sympatiskt intryck på mig. Bylock framstod i många avseenden som en sympatisk person. Som framgångsrik kapitalist var han self-made, hade inte ärvt en förmögenhet eller position utan började med två tomma händer, även om pappan på 1950-talet tjänade skapligt med pengar.

Han var begåvad och tog också studenten, men mycket annat lockade. Redan som 15-åring arbetade han på en lastbåt med destination Holland och Belgien. Senare kom han sjövägen också till Amerika. Vid 18 års ålder tog han flygcertifikat och tog sig i flygplan till en beundrad ung dams hem, vilket kunde ha gått riktigt illa. Flickan och hennes pappa tog betäckning i ett uthus, men Bylock insåg i tid, att han inte borde försöka landa där. Lite senare bestämde han sig i stället för att bli polis. 48 år senare, berättade han, kunde han prisbelöna en annan före detta polis, Bertil Falk, med Natur och Kulturs kulturpris.

Han var också uppfinningsrik och kom på att man kunde tillverka bättre oljecisterner av glasfiber, och så startade han tillsammans med en bekant och med mycket lite startkapital en firma i branschen. Snart visade han framfötterna genom att ro hem en företagsorder om 1.000 + 1.000 cisterner. Affärskollegan höll på att tuppa av.

Men han hade många järn i elden. Bland annat var han i mitten av sextitalet generalsekreterare i Boxningsförbundet, och han praktiserade själv också andra kampbetonade verksamheter, blev bland annat världsmästare i offshore racing, vilket för hans del ändade på sjukhus.

Folk i näringslivet, de riktiga kapitalisterna, fick korn på honom och hans talang, och han anställdes i Wallenberg-sfären, där han avancerade; han kom så småningom att arbeta i Nitro Nobel. Sen jobbade han också i egen regi, bland annat med oljeplattformar och rederiverksamhet. Från sin tid i näringslivet berättade han en kostlig historia om ett uppköpsförsök, som han avvisade, fastän affären kunde ha gjort honom och hans kompanjon rika.

Över huvud taget finns det en distans hos honom till det han har hållit på med. Han berättade öppet hur en potentat i näringslivet påpekade för honom att hans framgångar verkade leda till en viss närighet, vilket han tog till sig. Och lite senare berättade han om egna adoptioner av utsatta barn och insatser i länder i Latinamerika och i Asien för barnhemsbarn, många av dem fysiskt handikappade, andra psykiskt handikappade.

Missförstå mig nu inte: Jag tror inte det här är generalmetoden för att hjälpa världens utsatta barn, men om man i vårt globala produktions- och utslagningssystem satsar pengar på att hjälpa några andra är det i alla fall bättre än att spendera alla pengarna på vräkiga middagar och champagne.

Fast fina middagar förekommer naturligtvis också i den värld där han lever. Vid en av dem stod Van Morrison för sångunderhållningen, vid en annan, i Muscat-Oman, sjöng Placido Domingo. Och då ska man veta, att hans musik i unga år var ”Te dans me’ Karlstatösera” med Sven-Ingvars – han kände tydligen själv, från hemstaden Karlstad, Sven-Erik Magnusson.

Över huvud taget verkade musikvalet naturligt avpassat till det han talade om, och bland de artister han spelade fanns Liza Minnelli (”Cabaret”), Bill Haley, Rodriguez (”Sugar Man”), Sven-Bertil Taube (”Den vackraste visan om kärleken”) och Monica Borrfors (”Att angöra en brygga”).

Han inledde med att till hustrun spela ”Lady In Red” och avslutade programmet mycket stilenligt med Edith Piaf och ”Non je ne regrette rien”.

Trots att han numera är blind, håller han stilen.

Melodikrysset nummer 30 2016

Kanske var det värmen som gjorde att jag hade svårt att somna i går kväll – först långt in på natten föll jag i sömn men vaknade ändå, förmodligen för att det är melodikryssmorgon, klockan sju och gick upp då: gjorde morgontoalett, duschade och åt frukost.

Trots ganska kort nattvila hade jag inga större svårigheter med dagens Melodikryss. Men så småningom kom det faktiskt ett par frågor, som vållade mig en smula huvudbry.

Vem var det som sjöng ”Miss the Mississippi And You”? Fastän jag mycket väl känner till Jerry Lee Lewis, visste jag inte, att han hade sjungit in den här sången. Och inte kom jag heller i håg, att han hade fått smeknamnet The Killer – men till slut hade jag alla bokstäver i det sökta ordet utom den allra första.

Madonna hör däremot inte till de artister jag brukar lyssna på, så det krävdes också lite betänketid och några ledbokstäver för att komma på, att det var hon som sjöng ”Living For Love”.

Som en jämförelse: Céline Dion hade jag inga svårigheter att identifiera som den som sjöng ”I Drove All Night”.

Krysset började ganska lätt med Ray Charles och ”I Can’t Stop Loving You”. (Men den som inte känner igen hans röst kunde ju också ha gissat på Jim Reeves.)

Ännu lättare för mig, som har allt med The Beatles, var det att känna igen ”Yesterday”, skriven av Paul McCartney.

Jag hör hemma i en generation, som i dansskolan fick lära sig dansa till Glenn Miller-musik, och självklart har jag både hans ”Moonlight Serenade” och annat med hans band.

Och lyssnar man på populärmusik i radio, kan man, om man är i min ålder, helt enkelt inte ha missat Per Gessles ”Sommartider”.

Men jag har från unga år varit en flitig radiolyssnare, så jag minns förstås även Stig Olins ”Jag tror på sommaren” (1967), i dag i insjungning av Ann-Louise Hanson.

Från samma era, närmare bestämt från 1965, är filmversionen av ”Sound of Music”, där Julie Andrews spelade rollen som Maria, som var nunna. Musikalen som den bygger på gjordes dock redan 1959.

Krysset avslutades med en annan filmmelodi, ”Jag har bott vid en landsväg”, ur filmen ”Kalle på Spången” med Edvard Persson i huvudrollen.

Den av Dan Andersson själv tonsatta ”Jungman Jansson” var fortfarande omåttligt populär under mina pojkår i Juniskär söder om Sundsvall, och jag minns fortfarande, att vi sjöng den tillsammans med besökande jämnåriga – vi satt på en öppen veranda och hade allsång. Så att Yokohama förekommer i texten är lätt som en plätt för mig.

I dag går vi i mål med en av de senaste dagarnas sommarpratare, Bert Karlsson. Den här mannen, som har gjort allt tänkbart (och även sådant som borde vara otänkbart), stod själv för sången i ”Hoppa hulle”.

Nu ska jag bädda sängarna. Min hustru får inte göra sånt, och hon lyder, åtminstone någorlunda, det hennes läkare har ordinerat henne, så att hon så småningom ska bli helt återställd igen.

PS. När jag kom ut från datorrummet och kom fram till sovrummet, visade det sig, att sängarna just var bäddade, av hustrun. Hon hade bytt lakan också.

Sommar i P1 med Stina Stoor

Stina Stoor är född 1982 i Balåliden utanför Bjurholm i Nolaskog, gränslandet mellan Ångermanland och Västerbotten. Hon är själv av samesläkt och är ingift i den samiska släkten Stoor. Hon debuterade litterärt 2013 med novellsamlingen ”Ojuret”, och fick 2015 med sin andra (och hittills senaste) bok ”Bli som folk” ett rejält litterärt genombrott, också belönat med litterära pris.

Det här gör att jag, när jag i dag lyssnade på hennes sommarprogram, förstås väntade mig att få svar på hur det kommer sig att den här tjejen blev just författare. Men även om hennes ”Sommar” var intressant på många vis, tyckte jag inte, att jag fick något svar på den frågan. Mycket av det hon berättade gjorde mig snarare mer förbryllad.

Antydningar fanns där förstås. Som att hon kunde läsa och formulera sig redan när hon började på dagis. Och att dagisfröken gång på gång gav henne bakläxa därför att hon friserade verkligheten – fast kanske ändå inte, eftersom hon ritade sin betydligt äldre bror med bara en arm och han ju efter en hjärnblödning bara kunde använda ena armen.

Fast hon älskade den här brorsan, som skjutsade henne i bil, åtminstone fram till dess att hon fick konkurrens: han skaffade sig tjej.

Länge var också fadern hennes hjälte, även om han hade sina fläckar (som när han räddade en annan flicka i badet medan hon själv, spottande vatten, fick kravla sig upp själv). Längre fram slutade det med att han, den gamle, av maskinerna utkonkurrerade skogsarbetaren, blev inte bara förtidspensionerad utan också gradvis allt mer dement. Hon var hemma med honom, stickade bland annat kläder till babyn som var på väg och såg samtidigt tillsammans med farsan gamla svart-vita filmer på TV. Inför de här filmerna hade farsan svårt att hålla emotionerna i styr – han grät. Fast sen hamnade han, mer eller mindre onåbar, på en vårdinstitution, där han fortfarande slutförvaras.

Själv måste hon släppa taget om honom. Hon hade ju också barnets far att tänka på, och snart var baby nummer två på väg.

Bland det den här fortfarande mycket unga kvinnan berättade fanns också att hon, kanske för att hon var en så orolig själ, hade svårt att hålla sig till det ordnade och schemalagda livet i skolan. Så hon avslutade sin skolgång efter nian. Under högstadietiden hade hon skolkat mycket, men hon klarade sig ändå bra: Efter en rymningstur på två veckor lyckades hon ovanligt bra på ett SO-prov.

Under perioden hemma med babysarna började hon skriva, och på den vägen är det.

Hela den inledande raddan av skivor i Stina Stoors ”Sommar” är snabba, rytmiska, dansanta låtar. Kanske har detta att göra med att hon själv har varit ute och dansat, men det berättade hon inget om.

Men musiken i senare delen av programmet består av annat, sådant som ”Blue Skies” med Ella Fitzgerald, ”Bloody Mother-Fucking Asshole” med Martha Wainwright, ”Hounds of Love” med Kate Bush, ”Bury My Heart At Wounded Knee” med Buffy Sainte-Marie och ”I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free” med Nina Simone. Alla de här skivartisterna finns också i min skivsamling.

Lettland: Socialdemokratiskt parti störst men hålls utanför makten därför att det domineras av ryssar

I Lettland genomfördes val till Saeimas (Riksdagen) den 4 oktober 2014.

Största parti, men nu med mindre framgång än 2011, blev det till den socialdemokratiska gruppen i EU-parlamentet anslutna ”Saskaņa” sociāldemkrātiskā partija (Socialdemokratiska partiet Harmoni), som den här gången fick stöd av 23,13 procent och 24 mandat mot 28,36 procent och 31 mandat i 2011 års val. Dess aktuella stöd i en undersökning gjord i maj av Latvijas Fakti är 19,1 procent. Och i den allra senast mätningen från samma firma hamnar detta parti, som är anslutet till Socialistinternationalen, SI, på första plats med 18,6 procent.

Den ryska aggressionen mot Ukraina har väckt många antiryska emotioner till liv i Lettland, och troligen har detta bidragit till det ryssdominerade Harmonipartitets nedgång.

Det socialdemokratiska partiet, Latvijas Sociāldemokrātiskā Strādnieku Partija, kandiderade i det senaste valet inte på egen hand utan tycks ha stött och haft kandidater på listorna för regionernas parti, Latvijas Reģionu Apvienība. Det här partiet fick 6,47 procent av rösterna, vilket gav 8 mandat. Huruvida det fanns någon LSDSPare bland de invalda vet jag inte. I majundersökningen ligger regionernas parti på 2,4 procent, och det tycks inte längre klara spärren.

De borgerliga partier, som vann valet, bildade en trepartikoalition.

Störst av regeringspartierna blev liberalkonservativa Vienotība (Enhet) med 21,62 procent av rösterna, vilket gav 23 platser i saeimas. Enligt majundersökningen fick partiet stöd av bara 4,1 procent, och även i den aktuella undersökningen tycks det ligga under femprocentsspärren.

Mest framåt, + 8 mandat, i valet gick unionen mellan bönderna och de gröna, Zaļo un Zemnieku savienība, som med 19,74 procent av rösterna fick 21 mandat. Observera att De gröna i Lettland är ett mer högerinriktat parti än många andra gröna partier i EU. Unionen mellan bönderna och de gröna stöddes i maj av 19,9 procent men är nu nere på 18,5 procent.

Nationella alliansen, Nacionālā apvienība “Visu Latvijai!”-”Tēvzemei un Brīvībai/LNNK” fick 16,50 procent av rösterna och 17 mandat, vilket var en ökning med 3 platser. Stödet för dem är i den här undersökningen nere på 7,1 procent mot 6,2 i maj.

Ett nytt parti i senaste valet var No sirds Latvijai (Med hela vårt hjärta för Lettland). Det här partiet fick 6,91 procent och 7 mandat. Jag vet inget om det här partiet, men Wikipedias text om det säger, på knagglig översättning från lettiska som jag inte behärskar, att det är konservativt. Har jag förstått saken rätt, står kampen mot korruption högt på partiets valprogram. Det här partiet ligger enligt den senaste mätningen under femprocentsspärren. Hur som helst. Det fick i majundersökningen bara 1,4 procent.

I augustiundersökningen (men inte i den senaste mätningen) låg ett helt nytt parti över spärren. Det av den oberoende ledamoten i Saeimas Artuss Kaimins bildade ”Kam Pieder Valsts” (KPV), på svenska ”Vem äger staten?”, fick med hjälp av den publicitet han fick 6,1 procents stöd, men i den senaste undersökningen klarar det inte spärren. Via en artikel på engelska har jag tagit reda på att partiets viktigaste paroller är att skattebetalarna har rättigheter; statstjänstemännen ska tjäna dem.

I Lettland kryllar det av partier – en del försvinner eller fusioneras, några nybildas – men det skulle bara vara förvirrande att redovisa partier, som ofta får stöd av färre än en procent.

Dessutom är osäkerheten stor. I augustiundersökningen kunde 25,6 procent inte ange något bästa parti, och 12,4 procent angav partier som inte ens fanns med i den aktuella undersökningen.