Melodikrysset nummer 41 2016

Mina hälsoproblem är långt ifrån över. Den långvariga infektion jag har, nu mest nere i lungorna, ger sig inte och medför bland annat, att jag börjar hosta, så snart jag lägger mig ner – när jag ligger på rygg eller höger sida, får jag ibland också kvävningskänslor. Då är jag tvungen att lämna sängen och sover i stället sittande i min Lamino-stol i TV-rummet, insvept i täcket jag har tagit med mig från sovrummet och med fötterna på den Lamino-pall som egentligen är Birgittas.

Och faktum är att jag sover mycket bättre så, behöver inte ens stup i kvarten gå till toaletten för att kissa, vilket normalt hackar sönder min nattvila.

I morse sov jag så länge och så djupt i min stol, att jag inte heller vaknade så tidigt som jag brukar göra på lördagsmorgnarna. Men jag hann i alla fall raka mig, duscha och göra i ordning frukosten, innan Melodikrysset startade.

Fast det här medförde förstås, att jag i dag inte kunde lyssna på ”Ring så spelar vi”, vilket jag normalt gör på lördagsmorgnarna. Det programmet görs ju oftast av Lisa Syrén, men jag vet alltså inte om det var hon eller någon annan som var programledare i dag.

Programmet började i dag, för att gå till andra ändan av det, med Cornelis Vreeswijk och ”Första vackra dan i maj”. För mig som har praktiskt taget allt med och av Cornelis på skiva var det här ju inte särskilt svårt, men jag slås åter igen av hur Anders Eldeman då och då i sitt låtval sätter sig till motvärn mot det vi ser utanför fönstret.

Ett annat exempel på det här är att han spelade den ganska somriga gamla skolsången – jag lärde mig den själv i folkskolan – ”Röda stugor tåga vi förbi”.

Längre fram under skolåren lärde jag mig att sjunga och älska många av Carl Michael Bellmans sånger, till exempel ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång nummer 21.

Jag har genom åren sett ganska mycket film, givetvis också ”Kalle på Spången” från 1939 med Edvard Persson. I den förekommer ”Jag har bott vid en landsväg”, skriven av Alvar Kraft och Charles Henry.

Också ”Allt som jag känner” med Tone Norum och Tommy Nilsson har jag förstås hört, men jag har däremot aldrig sett filmen den ingick i, ”PS Sista sommaren” (1988). När jag i dag på nätet kollade recensionerna, förstod jag varför.

Inte heller Europe är mig obekanta. Inte så att de har hört till mina stora favoriter, men deras ”The Final Countdown” från 1986 som spelades i dag har onekligen kvaliteter som gör att låten fastnar i ens musikminne.

I motsats till min lillbrorsa har jag aldrig varit ute och dansat till Sven-Ingvars, men deras skivor fanns förstås hemma hos mina nu för längesen döda föräldrar, och flera av det här dansbandets låtar, bland dem ”Fröken Fräken”, blev också skivhits. Jag skattar för egen del högt de jazzmusiker, som gjorde den version vi i dag fick höra, men jag är för den skull inte säker på att ”Fröken Fräken” blev bättre i deras mer jazziga version.

Jag är välbekant med ABBA, således också deras ”Take a Chance On Me” – jag har bland annat sett ABBA-musikalen på Broadway. Men den brittiska ”Mamma Mia” har jag inte sett, så att komma på namnet Colin Firth tog en stund.

Ibland kan det vara svårt att rationellt förklara, varför man tar den ena men inte den andra artisten till sitt hjärta.

Hör jag namnet Oskar Linnros, börjar hjärtat inte bulta häftigare, och även om dagens låt, ”Hur dom än”, var helt OK, fick den mig inte att ändra grundhållning.

När jag hörde ”Spring för livet” med Sara Varga i Melodifestivalen 2011, föll jag omedelbart för den. Och jag har inte ändrat uppfattning.

Till Eldemans återkommande plojar hör att spela kända låtar i finsk version. I dag fick vi till exempel höra Pate (egentligen Pauli) Mustajärvi sjunga ”Tuli polttaa”. Förlagan till den är ”Ring of Fire” med Johnny Cash.

Denna finska anknytning ger oss samtidigt en given avslutning på dagens kryss. Linda Lampenius spelade ”Höstvisa” vars melodi har komponerats av Erna Tauro. Men vida mer känd är förstås textförfattaren, Tove Jansson.

Höstvisa

Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Norge: Uppgång, men inte riktigt så stor, för Arbeiderpartiet i ytterligare en norsk mätning

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti – det sist nämnda partiet har dock haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering.

I den ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Respons Analyses opinionsmätning för Bergens Tidende och Aftenposten gjordes den 10-12 oktober och publicerades den 13 oktober. Också den här mätningen visar en stark framryckning för Arbeiderpartiet, men inte riktigt lika stor som i två andra jag nyligen har redovisat:

Høyre 23,5 procent (- 1,2 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,0 procent (- 0,9)
Venstre 5,1 procent (- 0,1)
Kristelig Folkeparti 4,4 procent (- 0,8)
Senterpartiet 7,0 procent (+ 1,3)
Arbeiderpartiet 35,8 procent (+ 2,1)
Sosialistisk Venstreparti 3,7 procent (+ 0,1)
Rødt 1,9 procent (+ 0,5)
Miljøpartiet De Grønne 3,3 procent (- 0,5)

Miljøpartiet De Grønne ligger också i den här mätningen under spärren. I den här undersökningen har också SV halkat ner under den.

Norge: Arbeiderpartiets stora framgång bekräftas i ytterligare en mätning

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti – det sist nämnda partiet har dock haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering.

I den ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

InFacts opinionsmätning för Verdens Gang gjordes den 10-11 oktober och publicerades den 12 oktober:

Høyre 21,7 procent (- 1,0 procentenheter)
Fremskrittspartiet 11,5 procent (- 1,7)
Venstre 4,8 procent (+ 1,5)
Kristelig Folkeparti 5,1 procent (- 2,0)
Senterpartiet 8,5 procent (- 0,3)
Arbeiderpartiet 38,3 procent (+ 6,0)
Sosialistisk Venstreparti 4,2 procent (- 1,7)
Rødt 1,5 procent (- 0,6)
Miljøpartiet De Grønne 2,5 procent (+ 0,4)

Miljøpartiet De Grønne ligger i den här mätningen fortsatt under spärren.

Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan

Svenska akademien har tillmötesgått den amerikanska kritiken mot att ingen amerikan på länge har belönats med nobelpriset i litteratur, men på ett för kritikerna överraskande sätt: Årets pris går till Bob Dylan. Dylan, född 1941 som Robert Zimmerman, är ju mest känd som singer-songwriter, men den som har lyssnat på och läst hans sångtexter – jag har dem själv i olika sångboksutgåvor – vet, att de också har rent litterära förtjänster.

Dylan startade i den politiskt radikala folksångtraditionen; en av hans stora inspiratörer var Woody Guthrie. Jag lyssnade på sextiotalet på mängder av amerikanska sångartister med den här inriktningen och hittade då, både genom sånger publicerade i det radikala folksångmagasinet Sing Out! som jag prenumererade på och i de välsorterade skivaffärer som fortfarande fanns i Sverige under 1960-talet Bob Dylans första skivor. Och när jag 1970 publicerade min politiska sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, friheter och fred” var det närmast självklart att ta med Dylans ”Blowin’ In the Wind” (på svenska ”Och vinden ger svar”).

Dylan var i början utan tvivel en del av den amerikanska vänstern i vid mening. Han slog igenom med skivor på ett stort kommersiellt skivbolag, CBS, men där hamnade också under en period till exempel den amerikanska vänsterns främste sångare, Pete Seeger, efter att ha varit det radikala skivbolagsalternativet Folkways’ främste artist. (Här kan det vara lämpligt att rikta uppmärksamheten på att Bob Dylan i unga dar under pseudonymen Blind Boy Grunt också spelade in låtar för alternativbolaget Broadside, senare övertaget av Folkways, i dag Smithsonian Folkways.)

Till Dylans särmärken hör att han aldrig har slagit sig till ro, ens någonstans där han har nått stora framgångar. Tidigt utmanade han sina folkmusikinriktade fans genom att också börja använda elförstärkta instrument och genom att vidga sin musik till uttryckssätt, ibland närmast surrealistiska, som ibland kunde ligga långt utanför folkmusikens vidaste ramar.

De flesta av hans gamla fans accepterade, åtminstone efter ett tag, det här, och samtidigt fann han nya kategorier av lyssnare och skivköpare.

För min del har en del senare uppträdande innehållsliga element i hans sångskapande gjort mig betydligt mer sval inför hans skapelser. Jag tänker då på de avtryck hans först kristna, sen judiska tro har satt på flera av hans skivor.

Men under senare år har han åter musikaliskt blivit mer djärv, djärv i den meningen att han har närmat sig sin ungdoms kommersiella skivartister från The Radio Days. Och när man är så stor som Bob Dylan kan man ju och har råd att göra i stort sett vad fan man vill.

Sammantaget välkomnar jag varmt valet av årets litteraturpristagare.

* * *

Jag har i stort sett allt Bob Dylan har gett ut på skiva. Du hittar recensioner av in emot 20 av de här skivorna ovan under Kulturspegeln, Musik, Dylan.

Här tar hushållerskan befälet

”Bröderna Östermans huskors”, från 1945 och i regi av Ivar Johansson, hade som ursprunglig förlaga Oscar Wennerstens komedi med samma namn, uruppförd på Folkets Hus-teatern i Stockholm 1913. Pjäsen filmades ytterligarfe fyra gånger, två gånger i Sverige och två gånger i Danmark, så man kan ju ana, att den var en bred publiksuccé. Just den här filmversionens framgång kan väl som en av förklaringarna ha, att manus i det fallet var ett samarbete mellan regissören och den mycket kvicke kåsören Eld, Erik Lundegård, som jag själv en gång i världen träffade några gånger, när han skrev kåserier till den på den tiden av mig redigerade Aktuellt i politiken (s).

Men till succén hos den breda publiken bidrog säkert också ett antal mycket folkkära skådespelare: bröderna Österman, Kalle spelad av Adolf Jahr, Lasse spelad av Artur Rolén och Nisse spelad av John Elfström, den manhaftiga hushållerska de anställer, Anna Söderberg (Emy Hagman) och till exempel bröderna Östermans syster Helena Vestman (Julia Caesar). För er som inte är förtrogna med den tidens skådespelare kan jag nämna, att de nämnda fortfarande långt fram i tiden hörde till de mycket kända och älskade skådespelarna i Sverige.

Utöver mycket gott humör innehöll den här filmen också hela mängder av populär musik, till exempel – bara för att nämna några som har överlevt och varit populära genom åren – ”Kostervalsen”, ”Tess lörda’n”, psalmen ”Stilla natt, heliga natt”, ”Nu har vi ljus här i vårt hus”, ”Nu är det sommar, nu är det sol” och ”En sjöman älskar havets våg”.

Storyn har som grund tidens ganska åtskilda könsroller, men det här huskorset, den ganska egensinniga nya hushållerska bröderna Österman lockar ut till sitt milt talat förfallna hus i skärgården, tar snart befälet, även om bröderna som har anställt henne hela tiden försöker smita ut med båten till sitt kära fiske. Manlig hjälp att få gården i bättre skick tar hon av Axel (Nils Kihlberg), som efter att ha varit sjöman har kommit hemöver igen. Axel är oäkta son till Helenas man Janne Vestman (Arthur Fischer) och inte erkänd halvbror till fjärdingsman Vestman (Siegfried Fischer).

Låter det snårigt? Det blir inte mindre krångligt av att Axel och Ella Vestman (Solveig Wedin), dotter till Helena och Janne, är kära i varann.

Under tiden får huskorset ordning inte bara på hus och hem utan till och med i någon mån på bröderna Österman. Hjälp tar hon av Axel, och nymålningen av hus och en del andra helt nödvändiga åtgärder finansierar hon genom att få bröderna Östermans fullmakt att sälja en av dem ägd och som värdelös bedömd ö för den för den tiden stora summan 9.000 kronor – hushållerskan förmår de häpna bröderna att använda 2.000 kronor till renovering.

Efter det överenskomna tjänsteåret i skärgården ska så Anna sluta, och nu hr hon gjort sig så populär, att en av bröderna Österman friar – men får förstås nej.

Men Anna kommer ändå med den ultimata lösningen: De ska i stället städsla Ella, och inte nog med det: Anna tvingar bröderna Österman att skriva på ett testamente, enligt vilket deras systerdotter Ella inte bara ska sköta hushållet utan sen också ärva huset.

Och faktiskt innehåller den här filmen ytterst lite av buskis. Snarare handlar det om folklustspel, inte utan mening.

Ísland: Ljus framtid under spärren igen. Socialdemokraternas ledare ser ut att förlora sin plats i Alltinget, medan den förre, avsatte ledaren tycks bli invald

Ísland leds av en borgerlig koalitionsregering, bestående av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, och Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, sedan förre statminstern Sigmundur Davíð Gunnlaugsson på grund av skatteflykt hade tvingats avgå i regeringen (alltså som statsminister) lett av Sigurður Ingi Jóhannsson. Jóhannsson har nyligen också tagit över ordförandeposten i Framsóknarflokkurinn. Båda partierna har 19 mandat i Alltinget (Riksdagen)

Mandatfördelningen i Alltinget är sedan det senaste valet (27 april 2013) den här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 19 mandat, 26,7 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, nu alltså lett av den nye statsministern Sigurður Ingi Jóhannsson, 19 mandat, 24,4 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, lett av Oddný G Harðardóttir, 9 mandat, 12,9 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 7 mandat, 10,9 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, numera lett av Óttarr Proppé, 6 mandat, 5,1 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 3 mandat, 5,1 procent

De här siffrorna har ändrats mycket, inte bara under den senaste krisen, och enligt de senaste opinionsmätningarna har ett nytt parti tagit sig över femprocentsspärren och det med råge. Det har framgått av flera tidigare opinionsmätningar och bekräftas av ytterligare en mätning, gjord av Félagsvisindastofnun för Morgunblaðið.

Det nya partiet heter Viðreisn (Renässans) och får i den nämnda mätningen stöd av 11,7 procent. Inrikespolitiskt är det borgerligt och liberalt, likt Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), utom på en punkt – dess ledare, Benedikt Jóhannesson, har för övrigt själv varit medlem i Självständighetspartiet. Här är det bärande skälet till att bilda ett nytt parti att den sittande borgerliga regeringen inte har uppfyllt sitt vallöfte om folkomröstning i EU-frågan. Jóhannesson är nämligen en mycket övertygad EU-anhängare. Det här har säkert bidragit till att locka arbetsgivarorganisationen Samtök atvinnulifsins ordförande Þorsteinn Viglundsson, av vissa karaktäriserad som ”liberal högersosse”, samt den tidigare självständighetspartisten Pawel Bartoszek att ansluta sig till det här nya partiet. Den mest överraskande nyheten om partiet är emellertid, att Heiða Kristin Helgadóttir, grundare av partiet Ljus framtid, nu i stället arbetar aktivt i Renässans’ valkampanj. Det senare utan att för egen del ha blivit medlem – hon säger sig för övrigt vara mest besjälad av att motarbeta gamla partier och partistrukturer.

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), det regeringsparti som för egen del inte har varit berört av den pågående politiska krisen, hamnar i den aktuella undersökningen på 26 procent; partiet ser ut att ha konsoliderat sig på ungefär dagens nivå.

Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) får i den nya mätningen 9,7 procent. Som jag har berättat, tvingades ju Sigmundur Davíð Gunnlaugsson bort från statsministerposten och har nu avsatts även från partiordförandeposten och ersatts av Sigurður Ingi Jóhannsson, som tog hans plats i regeringen. Gunnlaugsson lämnade förbittrad partikongressen. Partiledarskiftet tycks än så länge inte ha gett någon uppgång för partiet.

Raketen i isländsk politik har under lång tid varit Píratar (Piratpartiet), som från att ha varit minsta parti i valet sedan har tävlat med Självständighetspartiet om positionen som största parti – dock har stödet under senare tid dalat. I den aktuella mätningen stöds partiet av 19,8 procent.

Det andra nya partiet i det isländska Alltinget, Björt framtíð (Ljus framtid), har haft ledarkris och nu under ett och ett halvt år legat under landets femprocentsspärr. I en mätning nyligen såg partiet dock ut att ha kommit över spärren. Men i den aktuella mätningen är stödet åter bara 4,1 procent. I den här situationen måste förra partiledarens aktiva valarbete för ett helt annat parti kännas som ett svårt bakslag.

Återstår landets två vänsterpartier.

Socialdemokratiska Samfylkingin (Samlingsfronten) gjorde ett uselt resultat i förra alltingsvalet, och efter en serie usla mätresultat kan partiet nu notera ett stöd om bara 6,3 procent – ett sådant valresultat skulle vara partiets sämsta sedan det bildades.

Att Socialdemokraternas nya partiledare inte riktigt har lyckats vända partiets trend har säkert bidragit till att förre partiledaren, Árni Páll Árnason, som tvingades avgå, har beslutat sig för att åter kandidera till en plats i Alltinget, den här gången i den sydvästra valkretsen. Dock har han där fått en lite oväntad utmanare. Den som också vill ha förstaplatsen på den aktuella listan är Margrét Tryggvadóttir, som tidigare har företrätt den så kallade Medborgarrättsrörelsen i Alltinget men som sedan, när hon i stället kandiderade för Gryning, inte blev invald. Margrét har tidigare inte tillhört Samfylkingin men ställer nu upp på Socialdemokraternas lista för att hon gillar den nya partiledaren Oddný G Harðardóttir. Nu har dock Margrét Tryggvadóttir manövrerats bort inte bara i förre partiledarens valkrets utan också i ytterligare en i Reykjavík: principen om varannan man, varannan kvinna har satts ur spel genom att man också har infört en åldersregel.

Vore den senaste noteringen i en opinionsmätning ett valresultat, skulle Socialdemokraterna få bara fyra mandat i Alltinget, och bland de fyra invalda skulle man finna den avsatte partiledaren Árni Páll Árnason men inte den kongressen ersatte honom med, Oddný G Harðardóttir.

Socialdemokraternas kris har säkert bidragit till att det har gått bättre för Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna). I den aktuella mätningen får partiet 16,5 procent, vilket skulle ge 12 mandat. Det här partiet, ursprungligen ett kommunistparti, profilerar sig numera som grön vänster.

Norge: Jätteframgång för Arbeiderpartiet

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti – det sist nämnda partiet har dock haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering.

I den ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Norfaktas opinionsmätning för Klassekampen och Nationen gjordes den 4-5 oktober och publicerades den 10 oktober:

Høyre 23,3 procent (- 3,8 procentenheter)
Fremskrittspartiet 12,9 procent (- 2,2)
Venstre 4,6 procent (+- 0)
Kristelig Folkeparti 4,7 procent (+ 0,9)
Senterpartiet 5,5 procent (- 1,0)
Arbeiderpartiet 38,5 procent (+ 4,7)
Sosialistisk Venstreparti 4,2 procent (+ 0,9)
Rødt 1,5 procent (+ 0,5)
Miljøpartiet De Grønne 2,9 procent (+- 0)

Bara Miljøpartiet De Grønne ligger i den här mätningen under spärren. Att både SV och småpartierna till höger om mitten klarar spärren dämpar förstås deras oro över Arbeiderpartiets stora framgång.

Om den nu är bestående – vi får avvakta fler mätningar.

Litauen: Valet ett bakslag för regeringen

Litauen – på litauiska Lietuva – hade val till sitt parlament, seimas, år 2012. Valet gav som resultat en av Socialdemokraterna ledd koalitionsregering. Parlamentsvalet i Litauen är ett tvåstegsval, vilket gör det mer meningsfullt att redovisa slutresultatet i mandat, inte procentandelar.

Socialdemokraterna själva, Lietuvos socialdemokratų partija, fick i valet 2013 och har nu 39 mandat. Partiet bildade regering under ledning av Algirdas Butkevičius. Det gick också bra för dem i EU-valet, men sen har opinionsmätningar tytt på tillbakagång, och i den första valomgången nu lyckades de med 14,45 procent av rösterna få bara 13 platser.

I regeringen ingår ytterligare fyra partier, bland dem centristiska och populistiska Darbo partija (Arbetspartiet) med 29 mandat; undersökningar har tytt på tillbakagång även för detta parti, och i den första valomången stöddes partiet bara av 4,7 procent, vilket inte gav några mandat.

I regeringen ingår också den polska minoritetens i Litauen eget parti, Lietuvos lenkų rinkimų akcija (Polackernas i Litauen valaktion), som i valet 2012 fick 8 mandat. Politiskt är partiet kristdemokratiskt och konservativt. I första valomgången samlade partiet 5,44 procent och fick då 5 mandat.

Fjärde ben i denna politiskt och ideologiskt ganska brokiga regeringskoalition har varit nationalkonservativa och populistiska Tvarka ir teisingumas (Ordning och lag), som i förra valet fick 9 mandat. I den nu genomförda första valomgången har partiet med 5,35 procent av rösterna fått 5 mandat.

Den sittande regeringen har därmed fallit, men först efter de förhandlingar som följer den andra valomgången kommer den nya regeringen att kunna formeras.

I förra valet fick Lietuvos valstičių ir žaliųjų sajunga (Litauens union av bönder och gröna), bara fick 1 mandat, men i den första omgången av det nu pågående valet blev det med 21,66 procent och 20 mandat plötsligt landets största parti. Så dess ledare, Ramūnas Karbauskis, måste rimligen få en framträdande roll i den kommande regeringen. Unionen av bönder och gröna tycks hålla dörren öppen både åt höger och åt vänster i de kommande regeringsförhandlingarna.

Men vilket parti som blir största parti kan avgöras i andra valomgången den 23 oktober. Tätt i hälarna har det nämligen kristdemokratiska och konservatva Tevynes sajunga – Lietuvos Krikščionys demokratai (Fosterlandsunionen – Litauens kristdemokrater) med Gabrielius Landsbergis som partiledare. Det här partiet, som nu har 35 platser i parlamentet, fick 21,59 procent av rösterna i första valomgången, vilket också gav 20 platser.

Liberala, och även det populistiska Liberalų sajūdis (Liberala rörelsen) fick i valet 2012 10 mandat. Det här partiet får i den aktuella undersökningen 8,98 procent, vilket ger 8 mandat.

Litauen har femprocentsspärr. Seimas har 141 platser, och i den första valomgången tillämpas majoritetsval i varje valdistrikt, medan man i den andra valomgången tillämpar landsomfattande proportionella val.

Danmark: Nye Borgerlige ännu inte säkert över spärren

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, för Ritzau den 2 oktober, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 26,5 procent (+ 1,4 procentenheter)
Radikale Venstre 4,6 procent (+- 0)
Socialistisk Folkeparti 4,4 procent (+ 0,2)
Enhedslisten 8,2 procent (+ 0,3)
Alternativet 6,0 procent (+ 1,2)
Venstre 17,2 procent (- 2,3)
Dansk Folkeparti 17,8 procent (- 3,3)
Konservative Folkeparti 2,5 procent (- 0,9)
Liberal Alliance 7,8 procent (+ 0,3)
Nye Borgerlige 2,3 procent (+ 2,3)

Enligt några danska mätningar, bland annat den här återgivna, ser det nya ytterhögerpartiet Nye Borgerlige ut att klara tvåprocentsspärren, och till exempel Dansk Folkepartis märkbara nedgång kan ju tydas som att Nye Borgerlige har lockat över främlingsfientliga väljare från DF. Men dagens Jyllands-Posten innehåller nu en tyvärr inte fullständigt redovisad ny opinionsmätning från Voxmeter för Ritzau, enligt vilken Nye Borgerliges framgång inte är lika given: Partiet får där 1,6 procent, vilket ligger under den danska spärren på 2 procent.

Dessutom har det röda blocket enligt den här mätningen stärkt sin ledning över det blå blocket. Socialdemokratiet är här uppe i 27,5 procent, och samtliga övriga partiet i det röd-gröna blocket utom SF ökar.

Melodikrysset nummer 40 2016

Förra lördagen fick jag åka in till lägenheten i Uppsala för att kunna lägga ut min text om Melodikrysset, men nu har en TV-tekniker varit här och fixat den dator vi har i sommarhuset i Öregrund.

För egen del har jag haft risig hälsa hela veckan, men mina lungor är nog inte jobb för en TV-tekniker. Jag hoppas i alla fall vara i form för den stora höstflytten in till stan nästa veckoskifte.

Dagens kryss upplevde jag inte som något av de våldsamt svåra.

Jag har inte bara sett utan äger också Walt Disney’s tecknade filmversioner av klassiska sagor, så till exempel ”Snövit och de sju dvärgarna”, där Snövit sjunger ”Someday My Prince Will Come”, på svenska ”En dag är prinsen här”. Disney gjorde den här filmen 1937, som är mitt födelseår.

Vi kan väl, när vi är inne på sånger för barn, också ta ”Har du sett herr Kantarell?”, som jag liksom många andra starkt förknippar med Elsa Beskows illustrationer i den läsebok vi använde i småskolan, ”Vill du läsa?”. Men det är inte heller Alice Tegnér som har tonsatt den, utan det har Herman Palm gjort. Jeanna Oterdahl skrev texten.

Det bästa inom bildkonst, tonsättning med mera tycks ha ett närmast evigt liv. Ett exempel från Melodikrysset i dag är Wolfgang Amadeus Mozarts ”Figaros bröllop” från 1786, den som skulle ge oss kryssordet Figaro.

Ett annat exempel är den avslutande låten i dag, ”Alexander’s Ragtime Band”, skriven av Irving Berlin 1911.

”Låt hjärtat va’ me'” med Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt sändes i TV 1969 och 1971, men att vi minns den här serien fortfarande har nog ändå inte främst som skäl, att vårt behov av nostalgi är omättligt.

Ska en låt bli en evergreen, fordras oftast en unik kombination av text och melodi, där bådadera har unika kvalitéer och där en speciell artist lägger till det där lilla extra. Ett bra exempel på detta är melodiklassikern ”Du är den ende” med text av Bo Setterlind och sjungen av Lill Lindfors.

Ett annat är Per Myrbergs klassiska insjungning av ”34an”, den där han sjöng ”nu ska hela rasket rivas”. Olle Adolphsons fina svenska text fick vi dock inte höra i dag – Eldeman spelade en instrumentalversion med Medevi Brunnsorkester.

Själv har jag inget emot att diktar- och eller musikklassiker ges nytt liv och ny publik genom nya versioner. Heder således åt Mando Diao, som har gett Gustaf Fröding och ”Strövtåg i hembygden” nytt liv.

Som mina läsare vet, hyser jag inget förakt gent emot schlagergenren – min kritik mot dagens melodifestivaler och Eurovision Song Contest handlar om att där spelas låtar, som snarare är scenshower än melodier, vars refräng och/eller text omedelbart hakar fast sig i musikminnet.

Ett exempel på klassiska sclagerlåtar, spelat i dagens kryss, är ”Bra vibrationer” av paret Ingela Pling Forsman och Lasse Holm och sjungen av Kikki Danielsson i Melodifestivalen 1985.

Finländska Lordi vann naturligtvis utommusikaliska poäng genom sin utstyresel i ESC 2006, men det faktum att vi fortfarande minns deras ”Hard Rock Hallujah” har nog också med själva låten att göra.

Själv ser jag regelbundet ”Allsång på Skansen” bland annat för att snappa upp artister, som kan tänkas dyka upp även i Melodikrysset. I dag fick vi höra programledaren själv, Petra Marklund, sjunga ”Som man bäddar”, och så skulle vi kunna, att Skansen finns på Djurgården.

Jag är ju i den åldern, att jag har skivor med Maritza Horn i min stora skivsamling, men jag har faktiskt plattor med dottern, Melissa Horn, också. Och jag tycker att även dottern, i dag med ”Det går an”, är en hörvärd sångerska.