Norge: De blå-blå med stödpartier vann stortingsvalet

Resultat i stortingsvalet 2017, när valet i praktiken var färdigräknat:

Høyre 25,0 procent (- 1,8 procentenheter jämfört med stortingsvalet 2013), 45 mandat (- 3)
Fremskrittspartiet 15,2 procent (- 1,1), 27 mandat (- 2)
Venstre 4,3 procent (- 0,9), 8 mandat (- 1)
Kristelig Folkeparti 4,2 procent (- 1,4), 8 mandat (- 2)
Senterpartiet 10,3 procent (+ 4,9), 19 mandat (+ 9)
Arbeiderpartiet 27,4 procent (- 3,5), 49 mandat (- 6)
Sosialistisk Venstreparti 6,0 procent (+ 1,9), 11 mandat (+ 4)
Rødt 2,4 procent (+ 1,3), 1 mandat (+ 1)
Miljøpartiet De Grønne 3,2 procent (+ 0,4), 0 mandat (partiet har haft ett lokalt utjämningsmandat, men jag vet inte om utjämningsmandaten som ges till partier som i ett enskilt valdistrikt har legat över fyraprocentsspärren slutgiltigt är fördelade)

De två blå-blå regeringspartierna, Høyre och Fremskrittspartiet, har visserligen tappat mark, så också dess stödpartier, Venstre och Kristelig Folkeparti, men eftersom de enligt den preliminära fördelningen har fått 88 mandat av sammanlagt 169, kan enstaka mandatförändringar knappast rubba deras majoritet i valet.

Förklaringen till dessa partiers över lag minskande stöd är enligt min mening följande: Høyre har egentligen klarat sig bra, men en del av partiets väljare har röstat på Venstre för att ha kvar det som stödparti i Stortinget. Hade Venstre, som det länge såg ut, åkt ur Stortinget, hade den blå-blå regeringens saga varit all. Men Fremskrittspartiet har vunnit röster också från Arbeiderpartiet, folk som inte vill ha Arbeiderpartiets föreslagna skattehöjningar utan, om nu staten behöver stärka sin kassa, gärna ser att man i så fall hämtar pengarna ur oljefonden, använder dem i stället för att spara dem åt kommande generationer.

Kristelig Folkeparti straffades av sina borgerliga anhängare för att partiet åtminstone har haft en intern diskussion om att byta sida. Vi får räkna med att KrF i de förestående regeringsförhandlingarna kommer att ställa mycket tuffa krav för att fortsätta stödja en borgerlig regering, och kanske är inte sista ordet i regeringsfrågan ännu sagt.

Senterpartiet, som finns på den röd-gröna sidan, har gjort ett kanonval, blivit nästan dubbelt så stort. Partiet har tagit röster från de andra, borgerliga mittenpartierna men också från Arbeiderpartiet, vilket är en upprepning av det som skedde under EU-striden. I dag värnar Senterpartiet by og bygd (stad och land – för att låna en gammal arbeiderpartislogan), men tonvikten ligger nu på landsbygden och dess näringar och strukturer, allt från kustnära fiske, som hotas av oljeutvinningsplanerna, till självstyre utan sammanläggning av småkommuner i fjälldalarna.

Arbeiderpartiet, valets stora förlorare, har trots ett hyggligt ambitiöst valprogram tappat väljare åt alla håll och av olika orsaker. Tappen till Fremskrittspartiet och Senterpartiet är redan nämnda. Men partiet har också tappat väljare åt vänster, vänstersocialdemokrater som har ogillat flirten med den politiska mitten.

Både Sosialistisk Venstreparti och Rødt har ökat. SV har fått fler mandat, men Rødt nådde inte ända fram – dock får partiet ett utjämningsmandat i Oslo, där det är starkt. I fråga om Rødt var opinionsmätningsinstituten av allt att döma också allt för optimistiska i sina bedömningar.

Miljøpartiet De Grønne slutligen hade nog räknat med att till slut klara fyraprocentsspärren, men möjligen gick partiet snäppet för långt i sin strävan att starkt begränsa bilismen.

Jag noterar avslutningsvis, att Arbeiderpartiets ledare, Jonas Gahr Støre, tänker sitta kvar på sin ordförandepost.

Musik från Wien

Gérard Korsten var 1994-1998 chefdirigent för Uppsala kammarorkester. I torsdags gjorde han ett gästspel som dirigent vid höstsäsongens första konsert i Musikens hus, konserthuset här i Uppsala.

Gästsolist vid den här konserten var sopranen Matilda Paulsson, som jag tidigare inte har hört. Någon mer heltäckande bedömning av hennes kapacitet vågar jag inte efter torsdagens konsert göra, detta eftersom det hon sjöng både före och efter pausen (alltsammans på tyska; kvällens tema var ”Musik från Wien”) inte präglades av just musikalisk variation – särskilt Alban Bergs (1885-1935) ”Sieben frühe Lieder” kändes monotona. Märk att det inte är tyskan jag har problem med – jag tillhör en åldersgrupp som har läst tyska i realskolan och gymnasiet. Dessutom fanns sångtexterna på tyska och med svensk översättning i programmet.

Textmässigt har de i ”Sieben frühe Lieder” (1928) ingående, av Berg tidigare tonsatta dikterna natur och kärlek som temata, men i mina öron låter de alla alltför enahanda. Och då hjälper det inte att jag för egen del är hyggligt förtrogen med till exempel Rainer Maria Rilkes diktning – hans ”Traumgekrönt” om de vita krysantemernas dag framfördes till exempel.

Lite mer variation finns det i Alma Mahlers (1879-1964) tonsättningar, bland vilka det också fanns för mig kända texter, till exempel av den redan nämnde Rilke – även Franz Werfel finns i våra bokhyllor. Med de här sångerna lyckades också sångerskan bättre.

Konserten inleddes med Franz Schuberts (1797-1828) mellanaktsmusik ur ”Rosamunde” (1823). Av de två satser som spelades kändes Allegro molto Moderato lite hård – Andantino lät bättre.

Kvällen avslutades med Joseph Haydns (1732-1809) ”Symfoni nummer 60, Il distratto” (Den tankspridde, från 1774 – den är skriven som teatermusik. Och den här musiken står sig och blev nog det mest hörvärda, även om man ser till kammarorkesterns spel, under den här konsertkvällen.

* * *

Kvällen inleddes för min och Birgittas del med middag på Amazing Thai på Vaksalagatan 24, alltså tvärs över gatan sett från Konserthuset. Som vanligt inledde vi konsertkvällen med gemensam middag med Bengt och Inger, Birgittas och Bengts dotter från deras ungdomsäktenskap, Anna, samt Annas dotter Amanda, som själv är violinist under utbildning. Birgitta och jag gav henne ett årsabonnemang på vårt konserthus som present på hennes födelsedag.

Alla beställer vad de vill ha vid de här middagarna, och för egen del valde jag Gen Keo Wan i grön curry: nötkött med bambu, äggplanta, långbönor, bambu, paprika och limeblad i kokos. Till det drack jag lättöl.

Norge: Vilka småpartier som klarar spärrgränsen kommer att avgöra utgången i valet

In i det sista kommer det nya opinionsmätningar inför valet i Norge.

Men låt oss som vanligt starta med stortingsvalet 2013. Då blev resultatet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, vill åtminstone inte ha en ny regering, där Fremskrittspartiet ingår.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man just nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt – men SVs opinionsstöd är högre än i valet. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon större roll i Stortinget; dock finns det mätningar där partiet närmar sig 4 procent-spärren. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, har under lång tid legat under fyraprocentsspärren men har nu i en del mätningar lyckats kravla sig över den.

Måndagen den 11 september är det stortingsval I Norge, och även i slutet av valrörelsen har det kommit ytterligare opinionsundersökningar.

I den mätning Opinion Perduco 5-7 september gjorde för Avisenes Nyhetsbyrå och som offentliggjordes den 8 september, blev resultatet följande.

Høyre 25,9 procent (+ 1,0 procentenheter)
Fremskrittspartiet 15,3 procent (+ 3,0)
Venstre 2,5 procent (- 0,7)
Kristelig Folkeparti 3,4 procent (- 2,6)
Senterpartiet 8,6 procent (- 2,2)
Arbeiderpartiet 26,4 procent (- 3,6)
Sosialistisk Venstreparti 6,0 procent (+ 1,9)
Rødt 4,9 procent (+ 2,0)
Miljøpartiet De Grønne 5,7 procent (+ 1,4)

I den här mätningen ökar båda partierna i den blå-blå regeringen men på bekostnad av de två mittenpartier som stöder den – de hamnar båda under spärren, särskilt då liberala Venstre. Arbeiderpartiet minskar, men i stället ökar de två vänsterflygelpartierna SV och Rødt – märk att det senare partiet i den här mätningen ligger över fyraprocentsspärren.

Kantar TNS har under perioden före valet dagligen uppdaterat sina mätningar för TV 2.

I den mätning som gjordes den 5-8 september och som offentliggjordes den 8 september blev resulatet det här.

Høyre 23,4 procent (+- 0 procentenheter)
Fremskrittspartiet 15,2 procent (+- 0)
Venstre 3,9 procent (- 0,2)
Kristelig Folkeparti 4,3 procent (- 0,7)
Senterpartiet 10,5 procent (+ 0,4)
Arbeiderpartiet 28,6 procent (+ 0,5)
Sosialistisk Venstreparti 5,5 procent (- 0,2)
Rødt 3,3 procent (+ 0,3)
Miljøpartiet De Grønne 4,0 procent (+ 0,3)

I de mätningar som gjordes den 4-9 september (sammanlagt 2.998 tillfrågade i hela landet) och där det sammanvägda resultatet offentliggjordes den 9 september fördelades partisympatierna så här.

Høyre 23,8 procent (+ 0,4 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,6 procent (- 0,6)
Venstre 4,6 procent (+ 0,7)
Kristelig Folkeparti 4,4 procent (+ 0,1)
Senterpartiet 10,2 procent (- 0,3)
Arbeiderpartiet 28,1 procent (+ 0,5)
Sosialistisk Venstreparti 5,6 procent (+ 0,1)
Rødt 3,1 procent (- 0,2)
Miljøpartiet De Grønne 3,9 procent (- 0,1)

Här verkar en del väljare ha återvänt till de två borgerliga mittenpartierna, men i vart fall Venstre lever fortsatt farligt.

Senterpartiets höga sympatisiffra jämfört med förra valet har som en av sina viktigaste förklaringar partiets motstånd mot diskuterade och beslutade kommunsammanläggningar – folket i småkommuner, inte sällan i isolerade dalar mellan fjällen, vill inte bli tvångsinlemmade i större geografiska enheter.

Det här drabbar också Arbeiderpartiet, som dessutom förlorar sympatisörer i två helt motstående riktningar: dels till Fremskrittspartiet av människor som hellre vill använda landets oljeintäkter än själva betala något högre skatt, dels till SV och Rødt av vänstersinnade väljare som ogillar det gamla arbetarpartiets försök till flirt med de borgerliga mittenpartierna.

SV kommer att göra ett bättre val, men det återstår att se, om Rødt och MDG klarar fyraprocentsspärren.

Det här gör det sammantaget mycket svårt att med någon säkerhet avgöra, vilken sorts regering Norge får efter valet.

Melodikrysset nummer 36 2017

Jag har haft en hektisk tid. Bland annat har jag skickat ut inbjudningar till Birgittas 80-årsfirande den 20 september och tillsammans med dottern, Kerstin, planerat mat och annat praktiskt runt omkring. Och så har jag, mer detaljerat än svenska dagstidningar, här på bloggen skrivit om den norska valrörelsen. Ändå har jag tillsammans med hustrun sett på TV – i går kväll den mycket fina säsongstarten på ”Doobedoo” – och i torsdags kväll åkt fram och tillbaka till Konserthuset i Uppsala för höstens första konsert.

En del filmer har det också blivit, fast inte någon av dem som förekom i dagens melodikryss.

Dock har vi flera av de filmer som förekom i krysset i vår egen filmsamling.

”Casablanca” från 1942 och med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman i huvudrollerna är en underbar film, från vilken alla minns uttrycket ”Play it again, Sam”, som i filmen egentligen var längre. Den som gjorde den minnesvärda versionen av ”As Time Goes By” i filmen var Dooley Wilson, men i dag fick vi höra melodin spelas av Liberace.

Astrid Lindgren var textförfattare och Georg Riedel kompositör till två av dagens filmmelodier.

Den första, ”Sommarsången”, sjöngs av Inger Nilsson (Pippi Långstrump) i ”På rymmen med Pippi Långstrump” från 1978.

Den andra, ”Sjörövar-Fabbe”, som vi i dag hörde i en lätt jazzig instrumentalversion, förekom i ”Pippi Långstrump på de sju haven” från 1970.

”Fem myror är fler än fyra elefanter” är visserligen ett TV-program, som sändes 1974-1975, men den har också funnits tillgänglig som filmkassett. De som gjorde den här fina serien var Magnus Härenstam, Brasse Brändström och Eva Remaeus.

Hur många bok- respektive filmversioner av ”Robin Hood” jag har läst respektive sett minns jag inte.

I dag fick vi höra ”(Everything I Do) I Do It For You” med Bryan Adams ur ”Robin Hood Prince of Thieves” från 1991.

En filmmelodi är egentligen också ”Wonderful Copenhagen” – den är hämtad ur filmen ”Hans Christian Andersen”, 1962. Fast i dag frågade Eldeman om vad man behöver för att åka dit, det vill säga till København: Jo, antingen ID eller pass.

Ytterligare en filmmelodi förekom i dagens avslutande trippelfråga.

Vi hörde Tom Hanks i Bruce Springsteens ”Streets of Philadelphia”. Den förekom i hollywoodfilmen ”Philadelphia” från 1993.

Zarah Leander förekom också på film, men bland det hon gjorde för film fanns inte den fina ”Sång om syrsor”, som Gösta Rybrant skrev åt henne.

För övrigt förekom en namne till henne, fast utan h på slutet, i dagens kryss: Zara Larsson. Hon sjöng ”Don’t Let Me Be Yours”.

Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt har återförenats som GES, och dem liksom andra som kan sjunga och inte bara envisas göra det gillar jag för just det, därmed inte sagt att ”Hon är min” hör till det bästa jag har hört.

Däremot var det bara kul att få höra Nicole Kidman och Robbie Williams i insjungningen 2001 av ”Something Stupid”.

Från scenvärlden härstammar ”Miss Saigon” från 1987 med musik av Claude- Michel Schönberg och Alain Boubil samt libretto av Alain Boubil och Richard Maltby. Jag har aldrig sett den på scen men har den på skivor, så jag har hört ”The Last Night of the World”.

Och så är det då bara ett klassiskt stycke kvar, Bedřich Smetanas ”Moldau”, egentligen en flod som flyter genom Prag. Smetana var tjeck, och många har genom åren frågat, hur det kommer sig att en känd passage i det här stycket, som ingår i Smetanas ”Ma vlást” (Mitt fosterland, 1874), verkar vara identisk med en motsvarighet i ”Ack Värmeland du sköna”. Förklaringen är att Smetana vistades i Göteborg och då snappade upp den här sången, som dock även den har äldre svenska och även utländska förlagor.

Själv tycker jag det är fascinerande att försöka följa sångtexter och melodier bakåt i tiden och till helt andra länder, än där de har blivit en del av det nationella kulturarvet. Amerikansk musik vimlar av exempel på det här.

Norge: Arbeiderpartiet störst men under sin nivå i förra valet. Men regeringspartnern Senterpartiet ser ut att göra ett mycket bra val, och det går också bra för vänstern

Det regnar opinionsmätningar i Norge.

Men låt oss som vanligt starta med stortingsvalet 2013. Då blev resultatet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, vill åtminstone inte ha en ny regering, där Fremskrittspartiet ingår.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man just nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt – men SVs opinionsstöd är högre än i valet. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon större roll i Stortinget; dock finns det mätningar där partiet närmar sig 4 procent-spärren. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, har under lång tid legat under fyraprocentsspärren men har nu i en del mätningar lyckats kravla sig över den.

Måndagen den 11 september är det stortingsval I Norge, och under senare tid har det kommit mängder av opinionsundersökningar.

I den mätning Kantar TNS 1-6 september gjorde för TV 2 den 6 september minskar Arbeiderpartiet och ökar Høyre ungefär lika mycket, men Arbeiderpartiet är fortfarande större.

Høyre 24,6 procent (+ 0,4 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,8 procent (+ 0,1)
Venstre 4,3 procent (- 0,4)
Kristelig Folkeparti 4,5 procent (+ 0,1)
Senterpartiet 10,3 procent (+ 0,7)
Arbeiderpartiet 27,0 procent (- 0,5)
Sosialistisk Venstreparti 5,7 procent (+- 0)
Rødt 2,9 procent (- 0,7)
Miljøpartiet De Grønne 3,7 procent (+ 0,3)

Venstre klarar spärren, medan MDG trots en liten ökning befinner sig under den och Rødt backar.

Också i den mätning Respons Analyse 4-6 september gjorde för Aftenposten, Bergens Tidende och Adresseavisen den 7 september minskar Arbeiderpartiet och ökar Høyre, men även här är Arbeiderpartiet större.

Høyre 24,7 procent (+ 0,8 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,3 procent (- 2,3)
Venstre 4,5 procent (- 0,4)
Kristelig Folkeparti 5,5 procent (+ 0,1)
Senterpartiet 9,9 procent (+ 1,1)
Arbeiderpartiet 25,6 procent (- 0,5)
Sosialistisk Venstreparti 7,3 procent (+ 1,1)
Rødt 3,3 procent (+ 0,7)
Miljøpartiet De Grønne 2,7 procent (- 2,0)

Här backar Fremskrittspartiet från en i förra mätningen i samma serie högre nivå. Både SV och Rødt ökar – märk att en del vänstersinnade, vanligen arbeiderpartiröstande, när Arbeiderpartiet ser ut att böja regeringssamarbeta med ytterligare ett mittenparti markerar mot detta genom att i opinionsundersökningar då markera mot detta genom att stödja något av de två vänsterpartierna.

I den mätning Ipsos MMI 4-6 september gjorde för Dagbladet den 7 september är Arbeiderpartiets ledning över Høyre större, detta trots att Arbeiderpartiet minskar mycket mer.

Høyre 23,2 procent (- 0,1 procentenheter)
Fremskrittspartiet 15,3 procent (+ 0,3)
Venstre 4,7 procent (+ 1,3)
Kristelig Folkeparti 5,5 procent (+ 0,1)
Senterpartiet 9,4 procent (- 0,6)
Arbeiderpartiet 27,2 procent (- 2,3)
Sosialistisk Venstreparti 6,2 procent (+ 0,3)
Rødt 3,5 procent (- 0,3)
Miljøpartiet De Grønne 4,4 procent (+ 1,8)

En del høyreväljare kan tänkas taktikrösta på Venstre för att rädda kvar den blå-blå regeringens mest lojala stödparti från att åka ur Stortinget.

Ipsos MMI gjorde 6-9 september en mätning, som publicerades i Dagbladet den 7 september och som gav följande resultat.

Høyre 23,2 procent (+ 0,1 procentenheter)
Fremskrittspartiet 15,2 procent (+ 0,3)
Venstre 4,7 procent (+ 1,3)
Kristelig Folkeparti 4,2 procent (- 0,2)
Senterpartiet 9,4 procent (- 0,6)
Arbeiderpartiet 27,2 procent (- 2,3)
Sosialistisk Venstreparti 6,2 procent (+ 0,3)
Rødt 3,5 procent (- 0,9)
Miljøpartiet De Grønne 4,4 procent (+ 1,9)

Också i den här mätningen klarar de flesta småpartierna spärren, och Rødt är ganska nära den.

Norfakta gjorde den 5-6 september en mätning, vars resultat publicerades i Nationen och Klassekampen den 8 september:

Høyre 25,8 procent (- 0,3 procentenheter)
Fremskrittspartiet 13,8 procent (+- 0)
Venstre 4,2 procent (+ 1,1)
Kristelig Folkeparti 5,3 procent (+ 0,6)
Senterpartiet 10,5 procent (+ 1,0)
Arbeiderpartiet 26,3 procent (- 0,6)
Sosialistisk Venstreparti 5,0 procent (+ 0,4)
Rødt 2,9 procent (+ 1,3)
Miljøpartiet De Grønne 4,5 procent (+ 2,4)

Jag avslutar dagens redovisning av opinionsmätningar med att konstatera, att Senterpartiet ser ut att göra ett valresultat, som gör det partiet ungefär dubbelt så stort som i förra stortingsvalet.

Och så några ord om varför Arbeiderpartiet riskerar att hamna under sitt mediokra resultat redan i förra valet. Det är inget större fel på det program partiet går till val på, men en del av partiets tidigare anhängare är inte förtjusta i att partiet vill återställa en del av de skatter den blå-blå regeringen har sänkt eller tagit bort. Använd i stället en del av de oljeintäkter som nu lagras för framtida behov! Sen finns det också bland en del av de traditionella och radikala arbeiderpartiväljarna en skepsis mot partiledaren Jonas Gahr Støre för att han relativt sent i livet blev medlem i Arbeiderpartiet och dessutom är förmögen. Det senare har borgerliga opinionsbildare och politiker eldat på genom att lyfta fram att han i sin aktieportfölj har värdepapper knutna till åtminstone något företag, där han nog inte borde äga aktier, och då har det inte hjälpt att han genast har lovat att göra sig av med de här aktierna.

Norge: Arbeiderpartiet och Fremskrittspartiet ökar båda

Låt oss som vanligt starta med stortingsvalet 2013. Då blev resultatet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man just nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt – men SVs opinionsstöd är högre än i valet. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon större roll i Stortinget; dock finns det mätningar där partiet närmar sig 4 procent-spärren. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, har under lång tid legat under fyraprocentsspärren men har nu i en del mätningar lyckats kravla sig över den.

Måndagen den 11 september är det stortingsval I Norge, och under senare tid har det kommit mängder av opinionsundersökningar.

I dagens (6 september) mätning för Norsk Rikskringkasting, NRK, gjord av Norstat den 31 augusti-4 september, minskar Høyre, medan Arbeiderpartiet ökar lika mycket.

Høyre 24,2 procent (- 1,5 procentenheter)
Fremskrittspartiet 17,0 procent (+ 2,0)
Venstre 3,5 procent (+ 0,2)
Kristelig Folkeparti 4,5 procent (- 1,5)
Senterpartiet 9,6 procent (- 1,0)
Arbeiderpartiet 25,8 procent (+ 1,4)
Sosialistisk Venstreparti 5,9 procent (- 0,2)
Rødt 3,2 procent (+ 0,5)
Miljøpartiet De Grønne 4,6 procent (+ 0,4)

Norge: Arbeiderpartiet fortsatt större än Høyre. Men Høyre har själv publicerat en ytterst märklig undersökning

Låt oss som vanligt starta med stortingsvalet 2013. Då blev resultatet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man just nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt – men SVs opinionsstöd är högre än i valet. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon större roll i Stortinget; dock finns det mätningar där partiet närmar sig 4 procent-spärren. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, har under lång tid legat under fyraprocentsspärren men har nu i en del mätningar lyckats kravla sig över den.

Måndagen den 11 september är det stortingsval I Norge, och under senare tid har det kommit mängder av opinionsundersökningar.

I dagens (5 september) mätning för TV 2, gjord av Kantar TNS den 31 augusti-5 september, minskar Høyre en aning, medan Arbeiderpartiet ökar.

Høyre 24,4 procent (- 1,6 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,7 procent (+ 0,4)
Venstre 4,7 procent (- 0,1)
Kristelig Folkeparti 4,4 procent (+- 0)
Senterpartiet 9,6 procent (- 1,3)
Arbeiderpartiet 27,5 procent (+ 1,0)
Sosialistisk Venstreparti 5,7 procent (+ 0,6)
Rødt 3,6 procent (+ 0,2)
Miljøpartiet De Grønne 3,4 procent (- 0,4)

In Facts mätning (2.103 tillfrågade), gjord 4 september och publicerad 5 september i Verdens Gang ger följande resultat.

Høyre 23,4 procent (+ 1,9 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 12,8 procent (- 0,2)
Venstre 3,9 procent (+ 0,5)
Kristelig Folkeparti 5,1 procent (- 0,4)
Senterpartiet 10,0 procent (- 1,2)
Arbeiderpartiet 29,3 procent (+ 0,3)
Sosialistisk Venstreparti 5,5 procent (- 1,1)
Rødt 3,8 procent (+ 0,7)
Miljøpartiet De Grønne 3,9 procent (- 0,9)

De här mätningarna liknar i viktiga avseenden varann, men Høyre har den 5 september offentliggjort en egen mätning, utförd för partiet av Respons Analyse under perioden 30 augusti-4 september. Antalet tillfrågade är märkvärdigt lågt, 601, och ännu märkligare är den här mätningens resultat: Beställande Høyre är inte bara största parti utan ligger också på en, jämfört med andra mätningar, anmärkningsvärt hög nivå. Siffrorna för mittenpartierna, inte minst Senterpartiet, ligger anmärkningsvärt lågt – varken Venstre eller Kristelig Folkeparti skulle med de här resultaten klara fyraprocentsspärren till Stortinget.

Høyre 29,8 procent (+ 1,1 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 15,1 procent (- 0,7)
Venstre 2,2 procent (- 1,7)
Kristelig Folkeparti 3,5 procent (- 0,7)
Senterpartiet 6,3 procent (- 0,6)
Arbeiderpartiet 29,3 procent (+ 0,3)
Sosialistisk Venstreparti 5,1 procent (+- 0)
Rødt 2,8 procent (+ 1,2)
Miljøpartiet De Grønne 3,6 procent (+ 0,7)

Walter Ljungquist i filmatisering av Hasse Ekman

En kvinnlig kompis, som själv kom från en antroposofisk familj, fick mig på 1950-talet att läsa Walter Ljungquist (1900-1974), som också var antroposof – men framför allt var han på den tiden en både känd och läst skönlitterär författare. Dock har jag aldrig läst hans debutbok, ”Ombyte av tåg” (1933), som vad jag förstår ännu inte präglades av hans senare livsfilosofi.

I dag är Ljungquist föga läst och känd, men jag tror att dagens publik förstår den lockelse han hade som berättare, om jag också nämner, att Hasse Ekman 1943 gjorde en film av den nämnda boken, också med namnet ”Ombyte av tåg”, och att den här filmen av dåtidens filmkritiker utsågs till årets film. Regissören Ekman tog sig vissa friheter med den ganska korta romanen, utvidgade den på en del punkter, men han berättade det för författaren, och de kom även senare att samarbeta.

Att filmen blev så pass bra har väl åtminstone delvis att göra med att den i så hög grad utspelar sig i teatervärlden, en miljö som ju Ekman, själv regissör och med den store Gösta Ekman den äldre som far, verkligen behärskade.

Någon helt fulländad film är ”Ombyte av tåg” för den skull inte. Den är lite för sentimental, har kanske också en handling som på grund av skiftande fokus och tidsperspektiv framför allt i inledningen kan vara svår att komma in i, men Ekmans stilkänsla är stark. Att det rör sig om en filmatisering av en bok märks också på att den i så hög grad innehåller dialoger.

Att filmen även innehåller så mycket musik var jag efter att ha sett den inte så medveten om, men jag noterade förstås scenframträdandena med barnkören. Starkare intryck på mig gjorde den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Inga Dahls (Sonja Wigert) recitation av två kända dikter, Ture Nermans ”Den vackraste visan om kärleken” och Pär Lagerkvists ”Det är vackrast när det skymmer”.

Ser man till de agerande rollfigurerna, är det här ett drama med tre huvudagerande. En av dem, Inga Dahl (Sonja Wigert), skådespelare in spe, är redan nämnd. Rivaler om henne är Hasse Ekman, i filmen med namnet Joakim ”Kim” Lundell, och regissören Leo Waller (Georg Rydeberg). Nämnas bör också teaterdirektören Hugo Linde (Georg Funkquist, Vera (Karin Kavli) som är Ingas rival samt framför allt vaktmästaren på teatern, Andersson (Ludde Gentzel).

Det slår mig förresten att flertalet av de nämnda förmodligen är helt okända för dagens yngre publik – desto större skäl för den att se den här filmen.

Men över till handlingen.

Inga Dahl är besatt av tanken att bli skådespelare och lyckas med viss hjälp av vaktmästaren i receptionen ta sig in till regissören Leo Waller, som har undvikit att ringa upp henne trots alla hennes försök att nå honom. Han är stressad, och när hon spelar upp en scen för honom, lovar han höra av sig, närmast för att bli av med henne. Egentligen är han upptagen av en repetition. Hon förstår att hon är avspisad, och när hon kommer ut på gatan, faller hon ihop – blir faktiskt förd till sjukhus med ambulans, där läkaren konstaterar att hon har hjärtfel.

Sedan börjar den till att börja med lite svåruppfattade växlingen mellan de två huvudpersonerna med att Joakim ”Kim” Lundell tar farväl av sina föräldrar inför en resa till utlandet. Men för att göra en lång historia kort: Inga och Kim träffas; han blir häftigt förälskad i henne och hon besvarar hans kärlek.

Under en turné Hugo Linde gör med ensemblen söks han upp på sitt hotellrum av Inga, som provspelar, och närmast för att bli av med henne lovar han att försöka hjälpa henne, om hon framöver kommer till Stockholm – vilket hon alltså gör. Och det här ändar i att hon får en liten roll i en pjäs han arbetar med, detta trots att teaterdirektören avråder och hon, eftersom hon är nervös på scen, visar sig ha svårt att minnas replikerna.

Hugo Lindes intresse för och uppbackning av henne har som bakgrund hans ständigt växlande intresse för vackra damer, något som i filmen demonstreras av den fotosamling med avlagda älskarinnor han har i sin våning. Men han har aldrig haft något som helst intresse för att gifta sig med någon av de här damerna, inte heller med Inga.

Men han gillar för tillfället henne som sexobjekt och tröstar henne när hon på sin höjd blir omnämnd utan omdöme i recensionerna av hans senaste uppsättning, ger henne till och med en framträdande roll i nästa pjäs.

Det går naturligtvis käpprätt åt helvete, och den här gången blir hon nedsablad av kritikerna.

Inga förstår kritikerdomen den här gången och säger upp sig, men Hugo Linde, som egentligen redan har nya kärleksaffärer på gång, tränger sig på en sista gång, och de tillbringar en natt tillsammans.

Sen blir hon, mot sina ursprungliga avsikter, kvar i Stockholm under lång tid.

Till slut beslutar hon sig för att åka hem till mamma och pappa, och då händer en märklig sak i samband med ombyte av tåg: I avvaktan på att hennes tåg ska komma in på stationen, möter hon där Kim, som hon alltså tidigare har haft en kärleksaffär med men har stött bort på grund av historien med Hugo Linde.

Hon har redan tidigare, den där gången när Linde trängde sig på en sista gång, varit på väg att ringa Kim men då avbeställt samtalet. Nu sätter de sig tillsammans på jänvägscaféet, och Kim berättar då att han aldrig har slutat älska henne.

Det här slutar med att de skjuter upp sina fortsatta resor till påföljande dag och tar in på järnvägshotellet. De beställer in vin, men mitt under det här försoningsmötet rusar Inga plötsligt i väg till toaletten – hon har fått en hjärtattack men lyckas efter en stund bemästra den med den medicin hon har med sig.

Sen får de ändå en natt tillsammans – enligt tidens hotellnormer bor de i var sitt enkelrum men har rum vägg i vägg.

Nästa morgon måste Kim i väg på sin utlandsresa, och han ger sig i väg, iakttagen av henne genom ett regnstänkt fönster.

Och trots att de har kommit överens om att ses igen när han kommer tillbaka, slutar filmen – utan att det uttryckligen sägs – i ett slags föraning om att de nog ändå aldrig kommer att ses igen.

Norge: Høyre backar

I en ny mätning backar Høyre, men vi ska återkomma till det.

Låt oss som vanligt starta med stortingsvalet 2013. Då blev resultatet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man just nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt – men SVs opinionsstöd är högre än i valet. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon större roll i Stortinget; dock finns det mätningar där partiet närmar sig 4 procent-spärren. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, har under lång tid legat under fyraprocentsspärren men har nu i en del mätningar lyckats kravla sig över den.

Måndagen den 11 september är det stortingsval I Norge, och under senare tid har det kommit mängder av opinionsundersökningar.

Det gemensamma för de flesta av dem har varit att det visserligen ser ut att bli regeringsskifte i Norge, men att Arbeiderpartiet, som efter valförlusten i förra valet var nere på en för partiet låg nivå – efter att under en period ha varit uppe på nästan 40 procents stöd – nu har halkat ner till den tidigare nivån runt 30-procentsstrecket igen, under den senaste tiden till och med långt under den. I en mätning har Høyre till och med varit större än Arbeiderpartiet.

I dagens (4 september) mätning för TV 2, gjord av Kantar TNS den 30 augusti-4 september minskar Høyre, medan Arbeiderpartiet ökar en aning. Det skulle ju kunna tänkas vara så att Jonas Gahr Støre har lyckat bättre i TV än Erna Solberg, men det kan också vara så att en del høyreväljare har taktiklagt sina röster på liberala Venstre för att rädda kvar partiet i Stortinget och därmed rädda ett borgerligt flertal.

Høyre 24,5 procent (- 1,6 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,3 procent (- 0,4)
Venstre 4,9 procent (+ 0,5)
Kristelig Folkeparti 4,4 procent (+ 0,6)
Senterpartiet 10,9 procent (+ 0,1)
Arbeiderpartiet 26,5 procent (+ 0,4)
Sosialistisk Venstreparti 5,1 procent (+ 0,3)
Rødt 3,4 procent (- 0,2)
Miljøpartiet De Grønne 3,8 procent(+ 0,3)

Och så ska det bli intressant att se, vilka av småpartierna som faktiskt klarar fyraprocentsspärren – men de kan ändå få något enstaka mandat, om de är tillräckligt stora i ett enskilt valdistrikt.

Liberala Venstre klarar enligt den här mätningen nu spärren, så också Kristelig Folkeparti. Rødt och MDG har båda under fyra procent men framför allt MDG ligger nära den.

Sosialistisk Venstreparti ligger bättre till än i förra valet, och ska man tro de första prognoserna från skolvalet, ligger partiet också väl till bland de yngre. I TV 2s prognos blir Arbeiderpartiet störst i skolvalen med i genomsnitt 27,7 procent, detta trots en tillbakagång med 4,2 procentenheter, men SV ökar med 5 procentenheter till 12,5 procent.

MDG får 7,9 procent (+ 1,2), Rødt 7,4 procent (+ 2,6) och Senterpartiet 6,3 procent (+ 0,8).

Høyre får 16,0 procent (- 0,4), Fremskrittspartiet 7,3 procent (- 3,2), Venstre 7,6 procent (+ 1.1) och KrF 2,6 procent (- 0,8).

Ísland: Två av regeringspartierna under spärren. Nytt parti ökar kraftigt

Valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016 utföll så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, nu lett av Logi Már Einarsson, 3 mandat, 5,7 procent

Efter långa förhandlingar blev det en borgerlig regering, stödd av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), Viðreisin (Renässans) och Björt framtíð (Ljus framtid). Den här regeringen har dock bara ett mandats övervikt i Alltinget.

I den senaste opinionsmätningen, gjord av Gallup, fördelar sig partisympatierna så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) 26,3 procent (- 0,2 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 19,5 procent (- 1,7)
Píratar (Piratpartiet) 13,1 procent (+ 0,2)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 10,8 procent (- 0,6)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 10,7 procent (+ 2,2)
Samfylkingin (Samlingsfronten) 9,7 procent (+ 0,6)
Viðreisin (Renässans) 4,8 procent (- 0,5)
Björt framtíð (Ljus framtid) 2,8 procent (- 0,9)

Självständighetspartiet är i den här mätningen det enda regeringspartiparti som har en liten ökning. Renässans ligger strax under spärren, men har i två valkretsar ett så pass högt stöd, att det ändå kan få två lokala mandat i Alltinget. Det i regeringen också ingående Ljus framtid minskar så kraftigt att man kan undra, om partiet kommer att finnas kvar i nästa allting.

Folkets parti, med Inga Sæland som ledare, debuterade i förra alltingsvalet. Den här gången ställer man upp med kandidater i alla valkretsar. Folkets parti driver frågor för de människor som flera andra partier har en tendens att glömma bort efter valdagen, till exempel sjukpensionärer och fattiga. Partiet vill att alla ska garanteras en inkomst på minst 300.000 (OBS) isländska kronor i månaden och vill finansiera detta genom att bland annat höja momsen för turistbranschen och lägga ned ambassader. Folkets parti förespråkar vidare att staten ska äga och driva en bank utan samma vinstintressen som affärsbankerna har. Det här partiet klarade nyligen för första gången femprocentsspärren, och i den här mätningen ökar det för andra gången.

Samfylkingin (Socialdemokraterna) ligger högre än i valet men befinner sig fortfarande långt under partiets historiska nivå.