Det ser mörkt ut för den danska (S)-ledda regeringen

Det mest intressanta med Voxmeters senaste mätning är att det stora borgerliga ganska högerbetonade Venstre där med 26,7 procent åter når sitt resultat i folketingsvalet 2011. Men i Berlingske Barometer, ett viktat snitt av mätningar från senare tid, når man inte ända dit – där är snittsiffran för Venstre 24,9 procent.

I den aktuella undersökningen tycks en del av återhämtningen ha skett på bekostnad av högerpopulistiska Dansk Folkeparti, som får 17,1 procent mot 18,8 procent i Barometern. Fast även den färska siffran är förstås högre än resultatet i 2011 års val, 12,3 procent.

Också Konservative Folkeparti ligger med 3,8 procent i Voxmeter och 4,5 procent i Barometern under sitt valresultat 2011, 4,9 procent.

Det fjärde borgerliga partiet, Liberal Alliance, ligger å andra sidan, med 5,4 procent i Voxmeter och 5,2 procent i Baromeern, aningen över sitt valresultat 2011, 5,0 procent.

På den regerande sidan ger Voxmeter Socialdemokratiet 21,3 procent mot 21,8 procent i Barometern. Partiet ligger alltså ganska bestående kvar under sitt senaste valresultat, 24,8 procent.

Det andra benet i den sittande regeringen, socialliberala Radikale Venstre, ligger med 7,9 procent i Voxmeter och 7,7 procent i Barometern också kvar under sitt resultat i valet 2011, 9,5 procent.

Deras avhoppade tredje part i den här regeringen, Socialistisk Folkeparti, får i Voxmeter 7,7 procent och i Barometern 7,2 procent, alltså fortfarande under resultatet i förra valet, 8,2 procent.

Voxmeter ger dess rödgröna och feministiska konkurrent Enhedslisten, som länge i mätningarna har varit större än SF, 9,2 procent mot 9,3 procent i Barometern. Enhedslisten ligger således fortsatt över sitt valresultat i folketingsvalet 2011, 6,7 procent.

Voxmeters mätning visar, liksom andra aktuella danska mätningar, på en kraftig övervikt för den borgerliga oppositionen. Ska detta ändras, fordras det sannolikt något helt nytt grepp från framför allt det ledande regeringspartiets sida. Kanske rent av ett partiledarbyte – men då räcker det förstås inte med att välja en ny likadan partiledare.

Barnbok för oss lite äldre

Om inte Lennart Hellsing vore en av Sveriges äldsta (född 1919) och samtidigt mest uppburna barnboksförfattare, skulle Rabén & Sjögren knappast ha gett ut hans ”Skor” (2014, illustrationer Fibben Hald). Rabén & Sjögren är ett barnboksförlag och ”Skor” snarare ett utgivningsprojekt för R & S’ systerföretag Norstedts. ”Skor” är förvisso en barnslig bok men inte skriven för mottagare i bilderboksåldern utan snarare för oss åtskilligt äldre.

Och för egen del är jag alldeles rätt person för den här boken: till åren kommen, ordkunnig och med många problem knutna till just fötterna.

Jag fick ”Skor” i farsdagspresent av min hustru, som förstår mig. Hon har varit Riksdagens talman, så hon förstår omedelbart de hellsingska skornas budskap:

Om vi skor hade rösträtt, till Riksdan ni vet,
då skulle vi vara i majoritet.

Skor handlar alltså, maniskt och uteslutande, bara om skor.

Och det här handlar inte bara om nestorns rätt att ta sig till nästan vad som helst, bara han eller hon gör det briljant.

Den åldrade Hellsings ”Skor” är i många stycken just briljant, men dess ordval och associationer och referensramar låtsas inte ens vara riktade till små människor ännu med stora begränsningar i de här avseendena.

Alltså, farfar: Vad är tygellös? Vad är en festprisse med lackskor? Vad är myggjagare och kopparslagare? Vad betyder begabba? Vad menas med koketta skor? Vad betyder klent bemedlade och akterseglade? Vad är tabloider?

Ja, så där kunde vi ju hålla på, men själv är jag tagen av den här bokens i bästa mening klassiskt hellsingska rimkonst:

För en hajkäfts vassa stålegg
är en sko dock smörgåspålägg.

Inte heller är jag främmande för dess miljöbudskap:

Ack med vatten gott beställt är
nu när glaciärer smälter.

Viktigt är att badskor prövas,
de kan småningom behövas.

Köp gärna den här boken åt någon morfar eller farmor i lämplig ålder, men med barnets perspektiv på tillvaron kvar.

Carlsberg blir stark nummer två i Grekland

Danska Carlsberg-gruppen är ett av världens största bryggeriföretag. Dess egna varumärken, främst Carlsberg men även Tuborg finns snart sagt överallt i världen, men få tänker på att också till exempel svenska Pripps och Falcon nu sedan länge är carlsbergägda, således danska.

Carlsberg har sedan länge förvärvarat bryggerier och ölmärken över snart sagt hela världen. Det här har inte bara gett Carlsbergs danska öl spridning på all världens ölmarknader utan har också lett till att Carlsberg, till exempel här i Sverige, distribuerar mängder av kända ölmärken från andra länder.

En stor del av Carlsbergs världsomspännande expansion har under senare år ägt rum i Asien, framför allt i Kina.

Men då och då öppnar sig också möjligheter på närmare håll. Ett exempel är styckningen av bryggeriet Scottish & Newcastle, som gav Carlsberg nya ölmärken och marknadsandelar i olika europeiska länder.

Ett exempel är Grekland, där övertagandet innebar att man kom över ölmärket Mythos, som finns att köpa även på systembolagen i Sverige.

Nu förstärker Carlsberg ytterligare sin marknadsposition i Grekland: får efter att ha fusionerat sin hittillsvarande tillverkning med Olympic Brewery 29 procent av marknaden och blir då stark tvåa i landet. Olympic Brewery har ett starkt lokalt märke i Fix.

Carlsberg får 51 procent, alltså majoritet, i det nya sammanslagna bolaget och Olympic Brewerys tidigare ägare 49.

En intressant konstruktion med Carlsberg-bryggerierna är att de till minst 51 procent måste ägas av den allmännyttiga Carlsbergfonden.

Arbeiderpartiet ökar och Høyre backar i Oslo

Storstäder har ofta också ett annat politiskt mönster än snittet för de länder de ingår i. I det avseendet är Oslo i Norge inget undantag. Där har Høyre haft makten ända sedan 1997.

Vi har ju i en rad norska opinionsundersökningar sett att Arbeiderpartiet i landsgenomsnitt har gått kraftigt framåt, och i en undersökning som InFact har gjort i den norska huvudstaden slår den uppåtgående trenden för partiet igenom även där: 36 procent av osloborna sympatiserar nu med Arbeiderpartiet mot 33 procent i valet 2011.

Høyre är nere på 23,4 procent.

Oslo är dock fortfarande ett särfall i ett annat avseende. Miljøpartiet De Grønne, som i riksmätningarna har svårt att komma över fyraprocentsspärren, stöds i Oslo av hela 7,5 procent.

Att jag nu har fått rosfeber har ingenting med partipolitik att göra

Min rosa och ömmande fot visade sig bero på att jag har fått rosfeber.

I dag tog jag mig med hjälp av en taxi och med den svullna vänsterfoten, som inte går att få ned i en sko, insvept i en plastpåse, till akutmottagningen på Vårdcentralen och fick efter ganska lång väntan träffa först en sköterska, sen en läkare.

Läkaren gjorde också en logisk och begriplig analys: När jag skrevs ut från Akademiska, där jag ju nyligen fick ny pacemaker, ordinerade läkaren, som skrev ut mig, i avvaktan på besök hos min husläkare om den onda högerfoten ut en medicin, som förvisso var ändamålenlig men som har bieffekten att sätta ner immunförsvaret. Och så fick jag alltså rosfeber, som jag aldrig tidigare har haft.

Jag hämtade ut penicillin på apoteket på Vårdcentralen, tog en första tablett och fick sen hjälp med taxi hem.

På fredag ska jag tillbaka till läkaren på Vårdcentralen för kontroll.

När jag kom hem, hittade jag en kallelse från min ordinarie läkare om en undersökning av tänkbar gikt, hos mig alltså, Akademiska har föreslagit henne.

Vill det sig väl, blir jag till slut totalrenoverad.

Ett känt namn i estnisk politik under ny partibeteckning

På de estniska Socialdemokraternas hemsida kan man läsa nyheten att Oviir kandiderar för Sotsiaaldemokraatlik Erakond i valet i mars 2015.

Det visar sig vara den i politiken hittills okända juristen Liisa Oviir, men i Estland har hennes efternamn stort symbolvärde.

Hennes mamma, Siiri Oviir, var länge en av de mest framstående representanterna för Keskerakond, Centerpartiet: vice ordförande i sitt parti och socialminister i flera regeringar, därefter EU-parlamentariker. Men när för några år sen en grupp av centerpartistiska riksdagsledamöter lämnade sitt parti och lite senare slöt samarbetsavtal med Socialdemokraterna, lämnade även Oviir, då alltså EU-parlamentariker, sitt parti.

Namnet Oviir, nu alltså med förnamnet Liisa, kommer säkert att kunna bidra till att få en del tidigare centerröstande att i stället välja en socialdemokratisk valsedel.

En liten solstråle i novembermörkret

Mitt fysiska elände verkar aldrig få något slut. När jag helt nyligen låg inne på Akademiska och fick pacemakern utbytt, verkade till att börja med allt bli bra, särskilt som jag av den läkare som skrev ut mig också fick recept på en veckas behandling med ett läkemedel, som vad jag har läst mig till bland annat används mot artrit. Läkaren lovade också skicka en remiss till min husläkare på Svartbäckens vårdcentral.

Därifrån har jag hittills inte fått någon kallelse, och under den gångna veckan har mina besvär, sedan jag alltså upphörde med den föreskrivna medicineringen, återkommit med full kraft, den här gången dock i den vänstra foten i stället för den högra: Den vänstra foten är nu svullen och värker till och med när jag inte går på den.

I morgon ska jag ta kontakt med Vårdcentralen och sen, på något sätt, ta mig dit.

I fredags kom Birgitta hem från Öregrund, och eftersom jag skulle välkomna henne med middag, åkte jag buss ner till Uppsala C för att i Coop där handla middagsmat och fylla på i kylskåpet. Den tantvagn jag numera använder blev överfull och tung, så när jag skulle hem igen, valde jag att ta taxi.

Jag klarar sånt här och andra nödvändiga sysslor bara med hjälp av starka värktabletter.

Men på lördag, då Matti, Karin och deras lilla Ella skulle komma på besök, var det ändå, som tur var, Birgittas tur att laga mat.

Lilla Ella, ännu inte tre år, är en solstråle i mitt mörknande liv.

Hon är mycket social, vilket kanske delvis har att göra med att hon går på dagis, och numera är hon både väl förtrogen med vårt hem och ser oss som nära anhöriga, kallar oss ”farfar” och ”farmor”.

Hon är inte det minsta avvaktande, när farfar ber henne följa med in på sitt rum, där han tar fram ett paket, inköpt på Lundeq i fredags och där inslaget i paket med krusat band. Paketet innehåller en bok, ”Första sagoskatten JUL”, med medföljande CD. Den innehåller så väl välkända julsånger som ”Tre pepparkaksgubbar” och ”Midnatt råder” som berättelser av författare som Alf Prøysen, Astrid Lindgren, Lasse Sandberg och många andra.

Farfar leder också lite senare in Ella i den forna barnkammaren, där vi under den mörka tiden av året förvarar de tre lådorna med leksaker, som Ella minns från besöken i vårt sommarviste i Öregrund.

Men det finaste är ändå att hon numera frimodigt klättrar på oss och i den soffa där vi sitter och pratar också med oss.

Melodikrysset nummer 46 2013

Våldsamt svårt var det inte den här gången.

Den enda fråga som låg utanför det jag ganska lätt klarade var den om vem som hade skrivit ”Hey Let’s Celebrate” åt Hep Stars. Jo, Per Gessle.

För min del underlättas krysslösandet av att Anders Eldeman ganska ofta använder sig av artister som jag i och för sig inte har på skiva men som jag har lärt mig att identifiera bland annat med hjälp av Melodikrysset.

En sådan är Enya – Ethne Patricia Brennan – som vi i dag hörde sjunga på låtsasspråket ”loxian”.

Filmen ”Titanic” från 1997 brukar också återkomma. I dag fick vi höra ”My Heart Will Go On” med Céline Dion.

Därmed är vi inne på ämnet filmer.

En klassisk svensk sådan är Gustaf Molanders ”En stilla flirt” från 1934. Titelmelodin skrevs av Jules Sylvain.

Ur film, fast på TV, var också signaturmelodin till ”Morden i Midsomer” hämtad. Det är ju en evighetsserie av ganska skiftande kvalitet, men den är ändå en av de få TV-deckare jag gärna ser.

Filmanknytning har också ”Trollkarlen från Oz”, även om ”Lyckans brunn” med Lisa Nilsson och Tommy Körberg härrör från en sen scenversion.

Klassisk musik verkar många melodikrysslösare inte vara så förtrogna med, men ”Ödessymfonin”, skriven av Ludwig van Beethoven 1804-1807, känner väl ganska många ändå igen.

Och dagen svenska topplåtar av lite olika karaktär var väl inte heller så svåra.

Ted Gärdestads ”För kärlekens skull” känner väl alla igen, men det var inte det fråga gälle utan vem som har gjort den tolkning som spelades. Jo, Tomas Andersson Wij, en artist som jag har allt av i mina skivhyllor.

Sven Ingvars har jag inte i min skivsamling, men den som genom åren har lyssnat på Svensktoppen har ju inte undgått låtar som ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske”.

Povel Ramel har jag både sett och hört på scen och har praktiskt taget allt av på skiva. Så för mig är det ganska lätt att komma i håg inledningen till ”Underbart är kort”: ”Bara en enda ros…”.

Jag kan ju inte säg att jag har gillat allt i min gamle, nu döde partivän Thore Skogmans musikaliska repertoar, men han var faktiskt en ganska mångsidig musikskapare. Ibland har andra skapat överraskande bryggor till hans verk. I dag fick vi höra ett exempel: ”Pop opp i topp” med Dag Vag.

Det var väl alltihop för i dag.

Men snart får vi besök av Mattis och Karins lilla Ella, och då blir jag farfar i stället för krysslösare.

Last Chorus: Kaj Björk

Ett par vänner som läser min blogg efterlyser en minnesruna över Kaj Björk (1918-2014).

I formell mening är det en ganska enkel uppgift. I min ”Vitbok” (2002) fanns följande: ”Kaj Björk, född 1918 i Göteborg, fil kand 1941, journalist på Morgon-Tidningen 1942-1946, internationell sekreterare på socialdemokratiska partistyrelsen 1947-1955, redaktör för tidskriften Tiden 1951-1956, chefredaktör för Ny Tid 1956-1963, sakkunnig på UD 1964, riksdagsledamot 1965-1973, ambassadör i Peking 1975-1980, i Ottawa 1980-1984, skrifter bland andra ”Kominform”, 1948, och ”Spel bakom järnridå”, 1956.”

Kaj Björk var, eftersom han var anställd på socialdemokratiska partistyrelsen under de kallakrigsår då socialdemokrater inte bara själva bekämpade kommunister utan också kom att samarbeta med den militära underrättelsetjänsten IB, en i hög grad intressant person att intervjua för min bok om IB, ett skrivuppdrag jag hade fått av den socialdemokratiska partiledningen.

Björk avböjde dock medverkan i form av en formell intervju. Han motiverade detta med att han inte var inblandad i det som senare blev känt under namnet IB och med att han under den aktuella perioden inte heller hade kännedom om verksamheten.

Ändå fick jag 1999 ett orienterande samtal med honom, hemma hos honom, ett samtal som gav mig några uppslag att gå vidare på. Och jag fick också några skriftliga kommentarer från honom om det första utkastet till kapitlet om Sverige under kalla kriget, som jag skriftligt tillställde honom.

Men för att återgå till personen Kaj Björk: För egen del kände jag honom bara som författare, både av politiska och mer personorienterade böcker.

Han kan ha varit mer öppen och personlig mot andra, men trots att han, när jag träffade honom, var ytterst vänlig och resonabel, höll han ett visst avstånd.

Det kan ha varit det här – absolut inte brist på intellektuell stringens – som föranledde gamla vänner ur en äldre generation av socialdemokratiska akademiker att kalla honom Dimmornas Kaj.

(”Dimmornas kaj”, med Jean Gabin i huvudrollen, var en film från 1948 av Marcel Carné.)

Ålderstecken

”Att lida av både demens och déjà vu – ha en känsla av att det här har jag glömt förut.”

Staffan Ling på Namn och Nytt i Dagens Nyheter den 14 november 2014