Svanökören

Jag återpublicerade nyligen en text om kongressöppnandet 1981 och nämnde då Svanökören.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 17 1981 (8 oktober) publicerade jag på recensionsavdelningen Spegeln följande:

Kampsånger

Svanökören har med framträdandet vid partikongressens inledning äntligen och välförtjänt blivit känd inom vidare kretsar av rörelsen. (Fast många imponerades nog redan på ABF Forum i Sundsvall 1978.) Annars kommer de från Kramfors i Ådalen – kören startades redan 1943, på Svanö förstås. Man kan också höra dem på en på det hela taget utmärkt LP, utgiven av ABF Mellannorrland (ABF 001). Skivtiteln är densamma som undertiteln på min gamla sångbok ”Upp till kamp!” (Prisma, 1970), nämligen ”Sånger om arbete, frihet och fred”. Och mycket riktigt innehåller LPn flera sånger som vann allmän spridning inom rörelsen genom min sångbok: ”We Shall Overcome”, ”Och vinden ger svar” (mycket fin här), ”Den svarta tuppen”. ”Släggan” (”If I Had a Hammer”) översattes av Jacob Branting direkt för min bok. I övrigt finns här visor av Sölve Forssell och Dan Andersson och utmärkta insjungningar av Theodorakis’ ”En sång om frihet” och av ”Internationalen”. Kören backas upp av fina musikarr och av fint spel. Min enda invändning är att några sånger låter lite för ”städade”. Martin Westerholm står för de talade introduktionerna.

Arbetarklass, livskris och häftig förälskelse

Titeln till Hampe Faustmans film ”Hon kom som en vind” (1952) kan knappast ha valts utan tanke på Hjalmar Gullbergs kärleksdikt ”Kyssande vind” – den förekom redan 1933 i Gullbergs ”Kärlek i tjugonde seklet”.

Men filmen, med manus av Herbert Grevenius, har annars som närmaste förlaga Walentin Chorells pjäs ”Fabian öppnar portarna”, gent emot vilken Grevenius tog sig stora friheter.

Hampe Faustman (1919-1961), döpt till Erik Chatham men sen känd under moderns, Mollie Faustmans, efternamn, är en av de mest intressanta svenska filmskaparna under 1940- och 1950-talen. Allt han gjorde var långt ifrån hellyckat, men han var inte en regissör som nedlät sig till att göra spelfilm med det främsta syftet att tjäna pengar; hans ambitioner var konstnärliga och ofta även politiska, att realistiskt och kritiskt skildra tidens samhälle.

Också ”Hon kom som en vind” skildrar alldeles vanliga människor i alldeles vanliga miljöer – med jobb i industrin och boende i egnahem. Miljön är således det tidiga femtitalets materiellt uppåtsträvande arbetarklass med de nya mål för ett gott liv de här människorna satte sig: badrum, dammsugare, kylskåp och ett och annat gott att kunna unna sig när man hade kalas, till exempel de 50-årskalas som förekommer i den här filmen. Märk att Hampe Faustman inte karikerar de här människorna och deras begränsade strävanden – men ett av inslagen i den här filmens handling är upptäckten ”Var det inte mer än så då?”. En av tidens recensenter av ”Hon kom som en vind” talade om gedigen välfärd och andlig fattigdom. Till det filmen med rätta fick beröm för var också att den ömsint skildrade riktiga människor.

Av bussen kliver i detta blomstrande femtiotalistiska industrisamhälle en ung, arbetssökande flicka, Lilly Lilja (Margit Carlqvist). Hon är på jakt efter ett jobb, och i detta uppåtgående samhälle var det världens enklaste sak att få ett, på ortens industri. Hon får fylla en lucka i den produktionskedja där Fabian Rosander (Åke Grönberg) är verkmästare. Vi möter således Fabian i en kontrollfunktion, som han bär upp med den äran.

Lilly behöver också någonstans och bo, och nu råkar det sig så, att verkmästarn hemma hos sig efter sonens utflyttning har ett extrarum för uthyrning. Där hemma finns också Fabians hustru Olga (Britta Brunius), hemmafru efter tidens ideal, åtminstone om man hade råd.

Som man kan ana blir verkmästarn lite betuttad i den unga vackra Lilly, och när Olga tillfälligt är bortrest, kan säkert även ni ana vad som händer, bland annat med den champagne, som finns undanställd i källaren inför Fabians femtioårskalas, som smörjmedel. Unga Lilly visar sig dock vara mer svårfångad än vad Fabian hade väntat sig, och med omdömet nedsatt av champagne både lockar och förnedrar han henne genom att ge henne sin penningreserv, en hel tusenlapp, mycket pengar på den tiden, som ett slags arvode.

Lilly lämnar honom, och bland det den lite tidigare hemvändande Olga hittar finns den där tusenlappen med en avböjande hälsning från Lilly.

Olga är trots allt beredd att förlåta maken han snedsprång, men också här blir filmen intressant: Fabian bekänner sin livskris och tillstår att hans liv har kommit vägs ände. Han lämnar sitt verkmästarjobb och åker till Stockholm, där han förstås också strax hittar ett jobb på en industri. Han hittar likaledes Lilly, och de startar ett nytt liv tillsammans.

Men även det här livet har mindre rosenskimrande sidor. Att ha en så ung och attraktiv partner gör Fabian svartsjuk. Och under en promenad på Djurgården möter de Fabians son, sonhustru och barnbarn. Också det här förhållandet börjar erodera.

Ett av Fabians problem i sammanhanget är att han inte förstår att han, i den ålder han är, inte längre har kvar all den ork och vitalitet han hade i yngre år. Det här märks också på jobbet, och när han av basen vid ett tillfälle skickas på ett ärende till lagret, ser han inte upp tillräckligt och blir påkörd av en lasttruck.

Det här blir också den händelse som för tillbaka Fabians liv till dess gamla banor. I väntrummet på sjukhuset där han blir inlagd möts de båda kvinnorna i hans liv, och Lilly beslutar sig för att lämna den här äldre mannen. (Vi möter henne senare ombord på något som kan vara en amerikabåt.) Så när Fabian kommer ut från sjukhuset, är han åter tillbaka i sitt gamla hem, hos Olga.

I filmens slut möter vi dem åter tillsammans som ett par, den här gången på hans 50-årskalas. Ny champagne har inköpts, och han håller ett litet tal för och skålar för sin hustru.

Och det känns alldeles riktigt, inte ett dugg patetiskt.

Danmark: Trängsel i toppen

Den inbördes storleksordningen är fortfarande densamma i Voxmeters senaste partisympatimätning i Danmark, men toppstriden hårdnar.

Störst även i den här mätningen är det, trots sitt namn, ganska högerborgerliga Venstre med 23,0 procent, 23,4 procent i den sammanvägning av olika mätningar som görs i Berlingske Barometer. Som synes ligger Venstre kvar på en nivå en bra bit under partiets resultat i folketingsvalet 2011, 26,7 procent.

Regerande Socialdemokratiet ligger också under sitt valresultat 2011, 24,8 procent. I den aktuella mätningen får partiet dock stöd av 22,8 procent, vilket sammanfaller med barometermedeltalet.

Det parti som har snott röster både till höger och vänster, dock fler från högersidan, är populistiska Dansk Folkeparti. I valet 2011 fick DF fortfarande bara 12,3 procent men är nu i Voxmeter uppe i 21,5 procent och i Barometern i 20,8 procent.

Socialdemokratiets kvarvarande regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, får i den aktuella mätningen 8,0 procent, i Barometern 7,7 procent. Partiet ligger ganska stadigt under sitt valresultat 2011, 9,5 procent.

Socialistisk Folkeparti, som lämnade den här regeringskoalitionen, får så väl i Voxmeters mätning som i Barometern 6,7 procent, vilket är en bra bit under partiets resultat i folketingsgavalet 2011, 9,2 procent.

Växt, på SFs bekostnad, har i stället rödgröna och feministiska Enhedslisten, som i valet 2011 fick 6,7 procent. Det här partiet ligger numera på en högre nivå och får både i Voxmeter och i Barometern 8,8 procent.

Också enligt den här mätningen ligger nu Konservative Folkeparti på en nivå under sitt valresultat från 2011, 4,9 procent. Voxmeter ger partiet 4,8 procent mot 4,5 i Barometern.

Även Liberal Alliance ligger i den här mätningen under sitt resultat i valet 2011, 5,0 procent. LA får i den aktuella mätningen stöd bara av 3,8 procent och i Barometern av 4,6 procent.

Samma land men i en helt annan tid

Jag håller på att sammanställa mina gamla recensioner av Mikael Wiehes plattor till en text, som kanske kan bidra till helhetsbilden av honom.

Medan jag steg för steg lokaliserar de här recensionerna och sedan skriver av dem, hittar jag i min gamla tidning, Aktuellt i politiken (s), också helt andra saker som jag får lust att återpublicera: recensioner av dåtida böcker och dåtida musik, fortfarande värda att ta del av.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 17 1981 (17 oktober), ett kongressnummer, fastnar jag för och läser om det kåseri jag alltid publicerade på ledaruppslaget:

DET
HÄNDER

…att det kommer dagar av fullständig lycka.

Fredagen före kongressöppningen och kongressöppningsdagen var sådana dagar.

Människor är snälla och uppmuntrande. Säger vänliga saker om sånt som jag har skrivit.

Från Olof Palmes sekreterare, Ann-Marie Wilsson, anländer ett stort paket med skivor och sångböcker. Det är den norska arbetarrörelsens samlade utgåvor av arbetarsånger. Olof har varit i Norge och blivit imponerad av deras fina och levande sångtradition. (Jo, den är fin. Det kan inte ha varit på sina sånger som våra norska partivänner förlorade valet.) Och så har man kommit fram till att jag som sysslar mycket med sån här musik – skriver, ger ut sångböcker och så vidare – kanske kunde ha användning för materialet.

Från Cuba kommer Birgitta hem lagom till kongressen, brunbränd och full av intryck. (Hon har bland annat fått ett jättelångt samtal med Castro.) Med hem till vår gigantiska samling har hon fjorton LP med folkmusik och politiska sånger från Cuba.

* Och så kommer den musikaliskt helt enastående kongressöppningen på Konserthuset! Svanökören (och det fina bildspelet). Och så programmet efter pausen: Dompan, Bengt Hallberg och dom andra grabbarna – dom ser ut som medelålders gråsossar med kläder från Domus, säger Birgitta uppskattande. (Och dom spelar som gråsossar också. Det är jävligt fint att vara gråsosse!) Tjejerna – Sonya Hedenbratt som svänger som sin dubbla volym och så lillasyster Zetterlund, fru Åkerberg som hon själv säger. Tommy Körberg – vad bra han är nu, träffsäker, musikalisk – och Stefan Nilsson, nog allra bäst ändå. Han är ett av sin musikgenerations stora genier. (Jag har sagt det förr. Ni läser väl Spegeln?)

Thorstein Bergman och ”Internationalen” missar jag tyvärr. Jag måste gå ned och ställa mig i buffén för att hälla upp lättöl och plocka upp renklämmor.

På Hötorget efteråt är det nästan partimöte. Sakta strosar vi hem mot hotell Amaranten genom ett sensommarljumt Stockholm. I hotellhissen uppmanas vi att ställa om klockan. Det är vintertid.

Nästa morgon flinar Ingvar Carlsson i rummet bakom podiet: – Jag visste att en person skulle komma en timme för tidigt!

Vem? Jo, Olof Palme.

Tor Bergner som poet

Under Spegeln, Lyrik, i Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1981 (17 september) recenserade jag en diktsamling av Tor Bergner:

Broder Tor

Tor Bergner, Broder Tor, är mest känd som sångare och visdiktare. Men han är författare också; ”Nasarbox” (CEWE-POOL) heter en diktsamling av Bergner.

Många av dikterna i ”Nasarbox” har karaktären av situationsbilder och miljöbilder: proviantering, lugnvatten, myr, klövjestig, koja. Av detta framgår att miljön är skogen.

Annat är melodiöst och visartat. Självfallet, höll jag på att säga.

En svit dikter är skrivna till/om vänner.

Den avslutande avdelningen, ”Kastvindar”, innehåller mer av skuggor och oro. Den självupplevda sjukhusvistelsen ”Från en natt”, tidigare publicerad i Aktuellt i politiken (s), hör dit.

Bert Olls står för omslag och illustrationer.

Birger Norman-skiva med Tor Bergner

Under Spegeln, Musik i samma nummer av Aktuellt i politiken (s) (16 1981, 17 september), där jag publicerade en ganska bred presentation av Birger Normans författarskap, skrev jag också om en LP, där Tor Bergner hade tonsatt och sjungit in dikter ur ”Speleka” och Martin Westerholm på ångermanländska hade läst in en rad dikter hämtade ur den här samlingen.

Bergner-Norman

Av Birger Normans ”Speleka”, Nya dikter på ångermanländska, har det också blivit en LP med samma namn (CEWE-RECORDS CW-3004, 1981). Det är Tor Bergner som står för tonsättningarna och som sjunger. Bergner har lyckats med en ovanligt hög andel av tonsättningarna. (Detta är inte ett omdöme om honom som kompositör utan ett konstaterande att tonsatt dikt långtifrån alltid blir lyckad.) ”Ensammen” hör till de lyckosamt tonsatta dikterna. ”Tjugondan” är ännu bättre. Till det kommer en rad dikter, lästa som de ska låta av Martin Westerholm: ”Lyse”, ”Kalase”, ”Tell ’Ådalspojka'”, ”Klocka halvsex” och ”Poträtt” (ur ”Utanikring”).

Skaffa gärna både boken och skivan!

En Birger Norman-presentation från 1981

Jag har, här på bloggen, publicerat ganska mycket om olika aspekter av Birger Normans författarskap. Flera av de här texterna är tillkomna inför ett seminarium om Normans författarskap.

Men jag hade, långt dess förinnan, skrivit om motsvarande böcker, till exempel i den ganska långa normanpresentation jag skrev för Spegeln i Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1981 (17 september):

Norman

Birger Normans ”Ådalen 31” (Rabén & Sjögren) har fått förnyad aktualitet i år genom femtiårsminnet av ådalshändelserna. Den har mycket riktigt kommit ut i ny upplaga, uppfräschad med nya avsnitt bland annat. ”Ådalen 31″ är en utomordentlig bok, i hög grad genom sin lugna, prövande ton. (Ämnet kunde annars inbjuda till annat.) Ofta låter Norman många olika människor komma till tals, ibland med skiljaktiga versioner av vad som hände. Inte för att balansera utan för att verkligheten, inte minst den förflutna, kan vara svårfångad. Han drar inga förhastade slutsatser, bara dem man med rimlig sannolikhet kan dra. Effekten är desto starkare. För det är ju inte så att starka ord alltid ger den starkaste effekten. Till allt detta kommer att boken har rent skönlitterära kvalitéer, i skildringen av miljö, människor och årstid (våren).

I en dikt skriven till den 10 maj 1981, återgiven längst bak i ”Ådalen 31″, beskriver han hur det kan vara att försöka fånga det förflutna:

Allt var ganska nyss,
och ganska länge sedan.

Andra blöder vid beröring.

Slutkapitlet i ”Ådalen 31″, ”Kan Ådalen upprepas?”, återfinns också i samlingsvolymen ”Vinkelskott 1955-1978” (Rabén & Sjögren). Norman besvarar faktiskt frågan med ja, även om det är ett ganska tveksamt och reservationsomgärdat ja.

Vinkelskotten är i huvudsak artiklar som tidigare har publicerats i Metallarbetaren. Fast de ofta har karaktären av reflektioner kring dagsaktualiteter står de sig mycket gott; det är inte mycken journalistik man kan ge ett sådant betyg. Med stort utbyte har jag läst och i många fall läst om artiklar som ”Frivillig avgång” (om Berit Hedeby och dödhjälpen), ”Var Wigforss ideolog?” (nej, han var teoretiker!) och ”Är taktiken omoralisk?” (blanda inte ihop taktik med opportunism!).

Från Rabén & Sjögren kommer också ett urval av Birger Normans ”Noveller 1969-1978”. Även många av novellerna är debattinlägg, i vissa fall förödande effektiva. Läs ”Bilkön” från 1969 så förstår ni vad jag menar! Eller ”Strömstaren”. Annars är en av mina absoluta favoriter ”J E” med dess sällsamma blandning av svensk föreningssaklighet och rena rama ockultismen.

Också Birger Normans ”Lyrik 1950-1974” (Rabén & Sjögren) rymmer dikter som är skarptandade som sågen i hans barndom:

Det var höga hattar
vid krematoriedörren
pälsklädd väntan
och folkvagnar vid trottoaren
när arbetardikten begrovs
Efteråt var det supé
på Malmen
Vännerna reste socialvården

Annars finns det naturligtvis en risk att läsare – mot Birger Normans avsikter – brukar en del av hans ådalspoesi som nostalgi; även bilder av fattigdomen kan brukas så. Men Norman är svår att placera i så enkla fack. Han kan på ekelöfskt sätt krossa och vända på språket, som i ”Anna Thema Horebsdotter”. Han ger – som i ”Främlingen” – uttryck för en djup pessimism om nuet och om framtiden. Sin oro bekämpar han med just ingenting: ”Utom på Gud / tror jag just inte / på någonting.” (”Credo”).

Ur bindningen till det förflutna och till den närvarande hembygden, Ådalen i Ångermanland, har Birger Norman under senare år skapat den mest fullödiga poesi han kanske någonsin har skrivit. ”Speleka” (CEWE-POOL) med nya dikter på ångermanländska rymmer ingen billig provinsialism; Normans barndoms tungomål är ett språk som lever och ofta får läsaren att se på tingen på ett nytt sätt:

Poesi ä int rimma
å tocke.
Dä ä å tvätte ur yga
så du si
vanåsch du håll hus
i väla.

Annars finns det mängder av dikter jag av olika anledningar skulle vilja citera: ”Tell ’Ådalspojka'”, ”Kopprakvitto”, ”Klocka halvsex”, ”Verke”, ”Lyse”, ”Bårndommen”…

Och Thage Nordholms omslag och fyrfärgsilolustrationer ska vi inte tala om. Jag får hjärtsnörp när jag ser dem.

Efter ett åskregn

Jag har läst och skrivit om Birger Norman i mycket stor utsträckning – ett antal essäer om olika delar av hans författarskap finns ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik.

När jag bläddrade igenom gamla årgångar av Aktuellt i politiken (s), hittade jag i nummer 8 1980 (24 april) under Spegeln, Lyrik, en tidigare inte här återpublicerad kortrecension:

Norman

Ur ”Lantliga vinjetter” i Birger Normans diktsamling ”Medan sommaren ännu är sommar” (Rabén & Sjögren, 1980):

Byn tvättad i åskregn
andas nymjölk och färsk kogödsel.
Höladan seglar för brummande fläktar
in i skymmande eftersommarkvällen.

Vad meningsfullt kan man egentligen – i en kortrecension – säga om en diktare som förmår spegla universum i en regndroppe?

Platt intet!

Arbetets söner och Lady Be Good – musik i Folkets hus

I min väldiga skivsamling har jag en LP, som är ett utmärkt exempel på den kultursyn som får mig att både lösa Melodikrysset älska jazzinfluerad dansmusik. Så här skrev jag om den i Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1978, daterat den 13 april – det rör sig alltså om tidningens Första maj-nummer det året.

Recensionsavdelningen Spegeln rymde följande:

Arbetets söner och Lady Be Good

”Arbetets söner”, ”Det unga gardet” och ”Vi bygger landet” på samma skiva som ”Lady Be Good”, ”Gladiatorernas triumfmarsch” och ”Livet i Finnskogarna”? Helgerån? Nej, tvärt om ett stycke av arbetarrörelsens kulturarv!

Till och med med samma musiker och i samma sättningar: fiol, bas, dragspel och trummor. I arrangemang av Sigurd Ågren.

Det handlar om Pogo-LPn ”Musik i Folkets hus” (PPLP 110, 1978). En, försäkrar jag, helt underbar skiva! Som på var sin skivsida speglar två sidor av den musik som alltid har funnits i Folkets hus. Utgivaren Hans Haste hänvisar till festligheter i ungdomsklubben, verdandilogen och arbetarekommunen, till påsksamkväm och pojkarnas afton, till kamratfester och jubileer.

Sena tiders barn får tro vad de vill: Arbetarröresens musiktradition består både av ”Internatiionalen” och ”Whispering”, i båda fallen framfört på dragspel.

Melodikrysset nummer 4 2015

Jag har inte velat plåga läsarna med ytterligare rapporter om mitt hälsotillstånd, men den senaste veckan har faktiskt varit mycket plågsam. Jag har knappt klarat att gå, och det här blev ännu svårare att klara av, när jag – utan att få någon påtaglig hjälp – hade varit på Vårdcentralen och visat upp min onda fot. Gikt, som jag nyss har fått medicin mot, kunde det ju inte vara, och inte heller var det rosfeber, som läkaren också tog prov för.

Jag berättade själv att jag på väg hem från just Vårdcentralen i fredags föregående vecka hade halkat omkull i snömodden men blev inte skickad till Röntgen, men eftersom plågorna nu äntligen har lagt sig, tror jag faktiskt att jag kan ha fått någon skada i foten, som utlöste allt det här.

Hustrun har varit en vårdande och hjälpande ängel – handlat, lagat mat, diskat, gjort allt det som även jag normalt gör min andel av – och dottern, Kerstin, har lagat vardagsmiddagarna.

Tack! Tack vare hustrun och dottern tar jag nu nya tag ”Och går en stund (till) på jorden”, för att citera dagens första låt i Melodikrysset, signerad Ulf Lundell. Ni läser väl förresten hans blogg? Länk finns här intill.

Beatles’ ”All You Need Is Love” känns också passande att citera. Men jag har ju ingen att ropa ”Hey Jude” till.

Dagens kryss tyckte jag var lätt. Dansband är ju i och för sig inte mitt gebit, så inte heller ”Deja vu” signerad Thorleif Thorstensson från Thorleifs. Men ett f i slutet på namnet räckte för att jag skulle komma på det.

Från f till f: Betydligt mer förtrogen är jag med Rune Mobergs skapelse för radio och film Lilla Fridolf. En när det gäller könsroller och skämt mycket femtiotalistisk skapelse. En passant kan jag berätta, att när jag på sextiotalet hade skrivit en debattartikel mot biblar på sjukhus och i hotellrum, fick jag en skopa ovett från Rune i en ledare i Se, rubricerad ”Enn Kokk för mycket”.

Nå, jag hade ju heller inte väntat att Rune Moberg skulle spela Edgar Elgars ”Pomp And Circumstance” för mig.

Femtiotalet var ju annars en period, då åtminstone jag läste mycket Pär Rådström. Rådström var det också som skrev den svenska texten till ”Minns du den sommar”, som Gunnar Wiklund fick en hit med.

Pursvensk var Peter Himmelstrands ”Det börjar likna kärlek, banne mej”, som Claes-Göran Hederström kom femma med i Eurovision Song Contest 1968.

Så också Uno Svenningssons betydligt senare ”Vilken dag det kommer bli”.

Och, trots titeln, ”Touch Me”, med Weeping Willows.

För egen del tycker jag, annars en ivrig lyssnare till ”Dagens eko”, ekot, att det också är roligt, när Anders Eldeman slår broar till det förflutna.

Så jag tycker att det var roligt att i dag få höra ”Nu ska vi skörda linet i dag”, där det sökta ordet ur växtriket således skulle bli lin.

Och jag hyser en evig kärlek till gamla svenska schlager som ”Konvaljens avsked” – den inleder för övrigt Fritz Gustaf Sundelöfs ”Svenska schlager”, som kom ut på Prisma 1968. (Jag kom senare att samarbeta med Fritz Gustaf om en arbetarrörelsesångbok på samma förlag.) ”Konvaljens avsked” är förresten en svensk bostonvals från 1905 och blev en mycket känd och älskad schlager. I textens första rad finns, i lite annan form, det ord Eldeman sökte i dag, susar.

Ack om det blåste en ljuv susande mild sunnanvind där ute!