Dramatiskt fall för Arbeiderpartiet i ny mätning

Aftenposten och Bergens Tidende har låtit Respons Analyse göra en undersökning av norrmännens politiska preferenser:

Arbeiderpartiet 29,8 procent (- 5,6 procentenheter), 30,8 procent i stortingsvalet 2013
Sosialistisk Venstreparti 3,4 procent (+ 0,5 procentenheter), 4,1 procent 2013
Senterpartiet 7,9 procent (+ 0,5 procentenheter), 5,5 procent 2013 – Senterpartiet hör till den rödgröna sidan
Rødt 2,5 procent (+ 0,0 procentenheter), 1,1 procent 2013
Miljøpartiet De Grønne 4,8 procent (+ 0,1), 2,8 procent 2013 – MDG är blockneutralt
Kristelig Folkeparti 5,4 procent (+ 0,1 procentenheter), 5,6 procent 2013
Venstre 4,8 procent (+ 0,1 procentenheter), 5,2 procent 2013
Høyre 25,3 procent (- 1,2 procentenheter), 26,8 procent 2013
Fremskrittspartiet 11,1 procent (+ 1,9 procentenheter), 16,3 procent 2013

Arbeiderpartiets nedgång förklaras i Aftenposten med AP-ledaren Jonas Gahr Støres uppträdande i en valdebatt i TV.

Vice ordföranden i Arbeiderpartiet Trond Giske tror inte på en nedgång av den här storleken och hänvisar till andra undersökningar.

Vissa undersökningar inför valet pekar ändå på att personfrågor ibland spelar stor roll i de norska valen. I Oslo är till exempel den mångårige byrådslederen Fabian Stang, Høyre, mycket populär – 52 procent av osloborna, däribland 26 procent av arbeiderpartiväljarna, vill ha honom kvar. Men när Arbeiderpartiets ordförandekandidat Raymond Johansen ställs mot Høyres Sten Berger Røsland, vinner han med 45 procent mot 37.

Om hemkänsla

Så ljuvligt somrigt som vädret är nu, önskar jag verkligen att barnen och barnbarnen kunde vara hos oss här i Öregrund.

Nå, jag har kontakt med dem ändå, på lite olika sätt.

Matti och Karin samt deras Ella och hennes lillasyster Sofia fick ju lov att åka hem lite tidigare än de hade tänkt sig, detta eftersom de hantverkare de hade städslat plötsligt hade tid att inspektera deras nya lägenhet och diskutera renoveringsåtgärder. Matti och hans familj bor tillfälligt i en lägenhet i Hammarby sjöstad, och de har lyckats hitta en bostad att permanent ta över i samma stadsdel, helt nära deras nuvarande bostad, alltså en övergångslösning.

I den har treåriga Ella haft eget rum, som hon stolt förevisade för farfar och farmor när vi var där och hälsade på. Hon har trivts jättebra i den här lägenheten, så hennes mamma och pappa har förstås undrat, hur hon skulle reagera, när hon fick veta, att de skulle flytta igen. Så de tog det lite varligt och berättade inte på en gång.

Men Ella är en mycket klipsk treåring, så när hon för tredje gången på kort tid fick följa med på inspektion av den nya lägenheten, hade det uppenbarligen gått upp ett ljus:

– Pappa, ska vi bo här?

Jo, det fick ju pappa medge.

Det intressanta var då treåringens mycket trygga och positiva reaktion: Vilket rum skulle bli hennes rum? Var skulle sängen stå, och var skulle hyllan med hennes DVD-filmer och böcker stå? Och var skulle pappas och mammas rum vara?

Matti förklarade och pekade, och dottern var mycket nöjd.

* * *

I veckan som var avbröt vi, trots det vackra vädret, momentant vår vistelse i sommarhuset i Öregrund. Vår dotter Kerstins barn, Viggo och Klara, började skolan igen efter sommarlovet.

Viggo, stackarn, bröt armen – armbågen – och fick gå med armen gipsad uppifrån och ner under hela Kerstins semester. Han befriades från gipset precis lagom till skolstarten.

Hans lite yngre syster Klara fick av morfar och mormor i födelsedagspresent pengar till efterlängtade ridlektioner, och nu har hon klarat av de första. På den allra första fick hon bara bekanta sig med stall och hästar och utrustning och termer, men andra gången hade hon fått rida, vilket hon hade klarat utan missöden.

Kerstin hade städat lägenheten fint inför sina föräldrars ankomst från landet, och mitt på köksbordet låg plastförpackat ett bröd med tydlig adress till hennes pappa: ett estniskt surbröd.

Hon hade bakat det själv. Hon kan. Hon är faktiskt bagare till yrket.

Jag har njutit av det här brödet, varje morgon ätit ett par skivor av det till frukost.

Det här är min barndoms bröd, det bröd som min mamma och tusentals andra estniska kvinnor som kom till Sverige under den stora estniska flyktingvågen under slutet av andra världskriget bakade.

Det här brödet föll också andra än oss ester i smaken, och under alla år då jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm, avslutade jag alltid arbetsveckan med att inför den stundande veckohelgen gå till saluhallen vid Hötorget och i Toomings bageri köpa två sorters estniskt bröd, det ena alltså surbröd, och dessutom något vitt bröd från Ungern, Grekland eller Italien.

Till det här hade jag köpt goda pålägg på Konsum i huset där jag jobbade på Sveavägen. Där köpte jag också det ryska te i blå-röd plåtask jag bryggde en hel tekanna av till fredagskvällens smörgåsmiddag. Det gjorde särskilt gott de höstkvällar när vi hade åkt ut till ett utkylt hus i Öregrund för att bara få vara en familj, några som särskilt hörde ihop.

Melodikrysset nummer 34 2015

Jag är i sommarhuset i Öregrund igen efter att ha hjälpt barnbarnen Viggo och Klara att komma upp på morgnarna under deras första skolvecka. Hösttermin – ute är det, äntligen, underbar sommar.

I dag startade krysset med ”Gammaldags musik” med paret Glenmark. Dem känner jag förstås till, har till och med Ann-Louise på skiva, men som ni väl kan ana, mindes jag inte, att hon under en period hade sjungit med dansbandet Sannex, som vi i dag fick höra spela den här låten.

Filmen ”F/X – dödlig effekt” har likaså helt undgått mig, trots att jag allt sedan unga år har varit filmentusiast, vilket väl filmavdelningen ovan under Kulturspegeln vittnar om.

Men jag har, bortsett från att jag har sett också en del skräp i deckargenren, sållat bort sådant som jag inte trodde skulle ge mig så mycket, vilket till exempel ledde till att jag aldrig har sett ”Grease”. Men i det fallet är ju till exempel ”Summer Nights” med Olivia Newton-John (NJ) och John Travolta – det var framför allt honom jag misstrodde – så ofta spelad, att jag ändå omedelbart känner igen den.

”Sound of Music”, ur vilken vi i dag fick höra ”Edelweiss”, har jag däremot sett på bio.

”Dallas” såg jag lite av när serien började sändas i svensk TV, men jag la ganska snart av. Fast jag såg tillräckligt mycket för att lära mig vem JR var.

Nu är det ju ingalunda så att jag har en highbrowattityd till populärkultur. Men i vissa skeden i livet, då annat har känts viktigare, har jag inte brytt mig så mycket om framför allt utländsk populärmusik, så i det facket har jag luckor. Jag har till exempel inget som helst minne av att när det begav sig – 1969 – ha hört Jane Birkin och Serge Gainsbourg i ”Je t’aime”.

Inte heller Diana Ross och The Supremes finns i min privata skivsamling, men väldigt mycket av det de har gjort, till exempel ”Where Did Our Love Go” med sitt ”Baby, baby”, fastnar omedelbart i musikminnet, så fort man hör det spelas.

Och när det gäller radioprogram som Svensktoppen har jag med nöje lyssnat på dem så fort jag har kunnat. Inte så att jag har gillat allt som har förekommit där, verkligen inte. Men i dag förekom i krysset artister och låtar som har det där lilla extra.

Vi hörde Siw Malmkvist – Siwan – i ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”.

Och från 1975 års melodifestival minns vi Bennys, Björns och Stikkans ”Bang en boomerang” med Svenne & Lotta, som ju även privat var ett par. Här kunde man välja mellan frågorna ”Han sjöng tillsammans med” och ”Hon sjöng tillsammans med”, och även svaret var valfritt: makan respektive maken.

Ola Salo har jag i motsats till Amanda Jensen hört live, men jag tycker faktiskt inte att hans version av hennes ”Dry My Soul” är så mycket bättre.

Dagens dubbla barnfråga hade anknytning till djurvärlden. Den första ljudillustrationen handlade om igelkotten Ivar, och svaret skulle här bli igelkott. Och sen fick vi höra ”Vad gör du lilla råtta”, vilket senare vi här skulle ange i pluralis, råttor.

Även Alf Prøysen skrev fantastiska visor och sagor för barn, men han hade ett mycket vidare register än så. Han var älskad kåsör i Arbeiderbladet, skrev även visor för vuxna – ”Du ska få en dag i morgon” är ett exempel – och så har jag med stor uppskattning läst hans roman ”Trastsommar” (”Trost i taklampa”), på 1950-talet till och med sålt den i stugorna när den utkom i Folket i Bilds folkbokserie. När jag långt senare som de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare gästade Arbeiderpartiets kongresser, sjöng kongressen alltid hans sånger, till exempel den här:

Du ska få en dag i morgon

Svensk text: Carl-Anton Axelsson, 1976
Norsk originaltext: Alf Prøysen (”Du ska få en dag i mårå”)
Musik: Otto Nielsen

Det var en liten pojk’ som gick och grät och grämde sig.
Han ville rita Babylon, men lärar’n, han sa nej.
Han kände sig som den som inte någon tycker om,
men då hörde han ett sus som över furukronan kom.

Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till,
och då kan du rätta till’et som du gjorde fel igår,
och så får du det så gott i morgon kväll.
Och om du inte klara det och allt känns lika trist,
så ska du höra suset över furorna som sist:
Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till.

Och så blev pojken vuxen och han ville gifta sig.
Han friade till flickan sin, men flickan hon sa nej.
Han grät sin sorg i skogen och han tyckte allt var slut,
men då kom det över furorna, det som han hört förut:

Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står…

Och nu är pojken gift och har sitt slit som folk har mest
vid småbruket i Åsmarken, där kärringen är häst.
Och om det blir för lite gjort och dagen blir för lång,
så får han tröst av furorna och deras gamla sång:

Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står…

Vi tar den på norska också:

Du ska få en dag i mårå

Norsk text: Alf Prøysen
Musik: Otto Nielsen

Det var en liten gutt som gikk og gret og var så lei.
Hæin skulle tegne Babylon, men lærer’n hæin sa nei.
Hæin ød’la hele arket, hæin var tufsete og dom,
men så hørte hæin et sus som over furukrona kom…

Refräng:
Du ska få en dag i måra som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel,
og da kæin du rette oppatt æille feil i frå i går
og da får du det så godt i mårå kvell.
Og om du itte greie det og æilt er like trist
så ska du høre suset over furua som sist.
Du skal få en dag i mårå som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel.

Og så vart gutten vaksin, og hæin gikk og var så lei.
Hæin hadde fridd åt jinta si, men jinta hu sa nei.
Og hæin gret i ville skauen “detti blir min siste dag”.
Men da kom det over furua det såmme linne drag:

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Og nå er gutten gift og går og slit som folk gjør flest,
med småbruk oppi Åsmarken der kjerringa er hest.
Og hæin syn´s det blir for lite gjort og streve titt og trutt
og trøste seg med furusus når dagen blir for stutt…

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Alf Prøysens visskatt finns på skivor från först Columbia, sen Philips; de inspelningar han gjorde för NRK har postumt givits ut på CD av Kirkelig kulturverkstad. Under mina år som nordisk och baltisk sekreterare för de svenska socialdemokraterna kammade jag vid praktiskt taget varje besök i Oslo igenom skivaffärerna, ofta även affärerna för begagnade skivor, i min jakt på nya och åter nya Prøysen-skivor.

Ytterligare en dansk opinionsmätning

Vi startar åter med resultatet i folketingsvalet tidigare i år:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

Ritzau Index, en sammanvägning av en rad olika mätningar, ger för närvarande följande fördelning av partisympatierna:

Socialdemokratiet 26,8 procent
Radikale Venstre 4,4 procent
Socialistisk Folkeparti 4,1 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,1 procent
Dansk Folkeparti 20,5 procent
Konservative Folkeparti 3,3 procent
Liberal Alliance 7,6 procent

Den senaste mätningen, en från 18 augusti och gjord av Epinion för Danmarks Radio, ger följande resultat:¨

Socialdemokratiet 26,5 procent
Radikale Venstre 4,0 procent
Socialistisk Folkeparti 4,3 procent
Enhedslisten 8,0 procent
Alternativet 4,9 procent
Venstre 19,9 procent
Dansk Folkeparti 21,0 procent
Konservative Folkeparti 3,2 procent
Liberal Alliance 8,1 procent

Danmark: Socialdemokratiet fortsatt störst och Dansk Folkeparti fortsatt större än Venstre

Vi startar med att påminna om resultatet i folketingsvalet tidigare i år:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

Ritzau Index, en sammanvägning av en rad olika mätningar, ger för närvarande följande fördelning av partisympatierna:

Socialdemokratiet 26,9 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,1 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 18,9 procent
Dansk Folkeparti 20,3 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

Den senaste mätningen, en från 16 augusti och gjord av Norstat för Altinget, ger följande resultat:¨

Socialdemokratiet 27,0 procent
Radikale Venstre 4,0 procent
Socialistisk Folkeparti 3,4 procent
Enhedslisten 8,9 procent
Alternativet 5,3 procent
Venstre 18,8 procent
Dansk Folkeparti 21,3 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,3 procent

Socialdemokratiet ligger således också i den senaste undersökningen över sitt valresultat tidigare i år. Dansk Folkeparti är fortsatt större än det borgerliga regeringspartiet Venstre. Nykomlingen Alternativet klarar sig bra.

Norge: Stödet för Arbeiderpartiet något lägre. Fremskrittspartiet får lite mer stöd igen

Norska Avisenes Nyhetsbyrå (ANB) har låtit Opinion göra en undersökning av norrmännens politiska preferenser:

Arbeiderpartiet 37,6 procent (- 3,5 procentenheter), 30,8 procent i stortingsvalet 2013
Sosialistisk Venstreparti 3,5 procent (+ 0,2 procentenheter), 4,1 procent 2013
Senterpartiet 6,2 procent (+ 1,0 procentenheter), 5,5 procent 2013 – Senterpartiet hör till den rödgröna sidan
Rødt 1,4 procent (+ 0,4 procentenheter), 1,1 procent 2013
Miljøpartiet De Grønne 4,7 procent (- 1,8), 2,8 procent 2013 – MDG är blockneutralt
Kristelig Folkeparti 5,2 procent (- 0,3 procentenheter), 5,6 procent 2013
Venstre 4,8 procent (+ 1,0 procentenheter), 5,2 procent 2013
Høyre 21,7 procent (- 1,1 procentenheter), 26,8 procent 2013
Fremskrittspartiet 12,8 procent (+ 3,2 procentenheter), 16,3 procent 2013

Några iakttagelser: Arbeiderpartiet har en lätt nedåtgående trend men ligger fortfarande långt över sitt valresultat 2013. Fremskrittspartiet är den här mätningens stora vinnare, vilket möjligen har med partiets restriktiva hållning i invandrings- och flyktingfrågorna att göra – men märk att stödet för partiet enligt den här undersökningen fortfarande är märkbart lägre än i stortingsvalet 2013. Och väljarnas entusiasm för Miljøpartiet De Grønne tycks ha svalnat något-

Solen skiner på Høyre – åtminstone i Oslo

Sentio Research har för tidningen Klassekampen gjort en opinionsundersökning om partisympatierna i Oslo inför det snart förestående kommunalvalet, en undersökning med ett resultat som pekar mot att den mångåriga borgerliga majoriteten kommer att bestå.

Arbeiderpartiet 30,2 procent (- 6,4 procentenheter)
Sosialistisk Venstreparti 4,5 procent (- 0,5 procentenheter)
Rødt 4,1 procent (+ 0,5 procentenheter)
Senterpartiet 0,3 procent (- 0,4 procentenheter)
Miljøpartiet De Grønne 7,5 procent (- 0,9 procentenheter)
Kristelig Folkeparti 2,9 procent (+ 0,6 procentenheter)
Venstre 7,0 procent (+ 1,4 procentenheter)
Høyre 34,9 procent (+ 4,5 procentenheter)
Fremskrittspartiet 6,8 procent (+ 0,1 procentenheter)

Med det här resultatet kan Raymond Johansen, tidigare partisekreterare i Arbeiderpartiet, ännu tidigare SVare, inte ta över i Oslo ens om Miljøpartiet De Grønne skulle ställa sig på vänsterns sida. Senterpartiet, som samarbetar med Arbeiderpartiet, finns knappast i Oslo, och i huvudstaden stöder det vacklande Kristelig Folkeparti borgerligt styre. Liberala Venstre, också det borgerligt, är traditionellt stort i Oslo. Høyre får tillsammans med Kristelig Folkeparti, Venstre och Fremskrittspartiet majoritet i bystyret, 31 av 59 platser.

Kristelig Folkeparti och Venstre, som i likhet med Arbeiderpartiet har stött en extra kvot av syriska flyktingar till Norge, styr Oslo tillsammans med Høyre, medan Fremskrittspartiet som är den främsta motståndaren till den här extrainsatsen formellt inte ingår i detta borgerliga styre – men FrP stöder naturligtvis ett fortsatt borgerligt styre.

Vendetta mot den socialdemokratiska folkhemsvänstern

Jag började mycket tidigt läsa Katrine Kielos, numera som gift Katrine Marçal, träffade henne också några gånger då hon var aktiv i Laboremus och Socialdemokratiska studentförbundet. Senare har jag följt henne bland annat som ledarskribent i Aftonbladet och söndagskrönikör på Aftonbladets ledarsida.

Det är en njutning att läsa henne – det här är en mycket stilsäker ung dam. (Hon är född 1983.)

Jag nämner hennes ålder främst för att göra klart för läsarna att hon inte kan ha några som helst egna erfarenheter av det tidiga olofpalmeska 1970-tal America Vera-Zavala i en mycket uppmärksammad artikel om ”folkhemssolidaritet, tolerans och mexitegel” längtade tillbaka till. Katrine Marçals beskrivning av detta sjuttiotal är en försåtlig röra av, enligt henne, välvilja och förfärliga missgrepp, men värst i den här söndagskrönikan, ”Nostalgin leder oss bara vilse”, är försöket att koppla ihop längtan tillbaka till Folkhemmet med Sverigedemokraternas aktuella framgångar.

Jag hade tänkt förbigå den här artikeln, publicerad 26 juli 2015, med tystnad. Alla kan ha en dålig dag.

Men i söndags (18 augusti 2015) återkom Katrine Marçal med en ny drapa i samma anda, ”Argsinta äldre vita mäns år”.

Jag bortser här från att den här söndagskrönikan också handlar om två av de amerikanska presidentkandidaterna, republikanen Donald Trump och socialdemokraten Bernie Sanders (som vill bli Demokraternas presidentkandidat), detta eftersom udden så tydligt är riktad mot Jeremy Corbyn, som sitter i det brittiska parlamentet för Labour och plötsligt har fått vind i seglen i sin strävan att efterträda Ed Miliband som partiledare.

Det märkliga är att denne vänsterytter har fått vind i seglen inför den partikongress som ska välja ny partiledare. Det är faktiskt inte helt omöjligt att han blir vald, detta trots att han har sagt olämpliga saker om Fidel Castro, Muamar al-Gaddafi och Slobodan Milošević. Det här är knappast namn som man kan skrämma yngre britter med.

Och mot slutet av artikel drar Katrine Marçal en slutsats om väljarna som kan få större betydelse än hon förmodligen hade tänkt sig:

”De bryr sig om en enda sak.

Här har socialdemokratin, över hela Europa, onekligen något att fundera över.”

Det sista gäller också de svenska Socialdemokraterna.

Pervers besatthet

”Frenzy” bör i det sammanhang det här används närmast översättas som ”Vansinne” eller ”Mani”. Men Alfred Hitchcocks film från 1972, ”Frenzy”, kallades också här i Sverige för ”Frenzy”. Som många av Hitchcocks filmer har även den här en litterär förlaga, Arthur La Berns ”Goodbye Picadilly, Farewell Lester Square”, men som så ofta när det gäller Hitchcocks litterära förlagor är också det här en tämligen bortglömd bok. Själv nämner jag den mest för att den bättre än filmtiteln fångar miljön för den story den här historien utspelas i. Filmen är också inspelad i Storbritannien.

I London går det en mördare lös, besatt av att sexuellt utnyttja och sen strypa kvinnor med sin slips. En stor del av filmen utspelas i Covent Garden, då fortfarande ett salutorg för grönsakshandel. Våldtäkterna, som sedan följs av mord, har sin bakgrund i mördarens sammanblandning av kvinnors sexuella lust och deras förment låga instinkter.

Filmens ofrivillige hjälte – från början på grund av slarv, dryckjom och ständig penningnöd långt ifrån någon hjälte – Richard ”Dick” Blaney (Jon Finch) dras in i den här härvan, därför att hans före detta fru, Brenda (Barbara Leigh-Hunt), som Blaney dessutom just har besökt på hennes äktenskapsförmedling och sen ätit middag med, är en av dem som mördas och därför att den verklige mördaren, Robert Rusk (Barry Foster) är en av hans nära bekanta. Senare råkar även den tjej han numera är ihop med, Barbara ”Babs” Milligan (Anna Massey) ut för mördaren.

Som så ofta i hitchcockfilmer finns här spännande sidospår som när mördaren upptäcker att hans slipsnål (med hans initialer) finns kvar hos den döda Babs och tvingas följa och plundra liket, det vill säga hennes nu likstela hand, i en grönsaksbil.

Ett ganska roligt sidospår är också scenerna hemma hos poliskommissarie Oxford (Alex McCowen), där hans fru (Vivien Merchant) ideligen lagar och bjuder på för en engelsman oätliga franska rätter. Hon ifrågasätter också polisens förmåga att gripa rätt man och för in Oxford på att den, när den trodde på Rusk, grep fel man.

Med hjälp av medfångar lyckas Blaney fly och beger sig till Rusks bostad, där han inte hittar Rusk men väl ytterligare en slipsstrypt kvinna. Just då kommer någon upp för trapporna släpande på ett tomt emballage: Rusk hade tänkt frakta bort också det här liket men inser nu att han först måste åstadkomma ytterligare ett lik.

Men i sista ögonblicket tränger polisen in genom dörren, och filmens sista replik, från kommissarie Oxford, lyder: ”Mr. Rusk, you’re not wearing your tie.”

Spelfilm om Hitchcock och Psycho

Filmen ”Hitchcock” (2012), en spelfilm i regi av Sacha Gervasi, är inte i klass med Alfred Hitchcocks egna filmer, men den är i vart fall roande, dessutom intressant på grund av sitt ämne, som framgår av titeln på den bok av Stephen Rebello den bygger på, ”Alfred Hitchcock and the Making of Psycho”. Alfred Hitchcock, som ju regisserade ”Psycho” (1960), vars ämne är tillkomsten av den filmen, spelas av Anthony Hopkins.

Den Hitchcock vi möter i ”Hitchcock” har de förväntningar hans film från året före, ”I sista minuten” (”North By Northwest”), enligt min mening en av regissörens allra bästa filmer, väcker emot sig. Med den filmen i ryggen borde han ju ha haft hur lätt som helst att få finansiering av sitt nya projekt, men enligt den här filmens story var det inte alls så lätt – han och hustrun Alma, spelad av Helen Mirren, diskuterar en pantsättning/försäljning av huset de bor i och som har stor lyxig swimmingpool som ett sätt att lösa problemet. Men väl så intressant är att en av de stora stötestenarna är hur mycket naken kropp biobesökarna ska få se, när Scarlett Johansson (Janet Leigh) knivmördas i duschen. Det här är faktiskt en mycket representativ scen från det 1960 fortfarande mycket bigotta USA.

I övrigt är väl den här filmen inget för den amerikanska filmhistoriens Hall of Fame. Fru Hitchcocks försök att hoppa över de äktenskapliga skaklarna straffar sig när hon hittar sin älskare i armarna på en annan dam. Men faktum är att Helen Mirren i rollen som Alma gör den kanske bästa rollprestationen i den här filmen.