Ilya Gringolts virtuos i Mendelssohns violinkonsert

Uppsala kammarorkester, för dagen under mycket kompetent ledning av Stefan Klingele, bjöd i torsdags kväll på en mycket hörvärd konsert under rubriken ”Klassiker”.

Det är djärvt att räkna in den unge svenske kompositören Albert Schnelzer (född 1972) bland klassikerna, men hans ”A Freak In Burbank” har faktiskt redan väckt stor internationell uppmärksamhet.

Ändå blev Felix Mendelssohns (1809-1847) ”Violinkonsert i E-moll” att bli konsertkvällens stora nummer, detta främst genom den inlånade ryske stjärnviolinisten Ilya Gringolts’ virtuosa spel. Sällan har jag hört något tillnärmelesevis så bra spelat i vårt konserthus.

Kvällen avslutades med ett annat stjärnstycke, Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Symfoni nummer 5 i C-moll”, den så kallade ”Ödessymfonin” från 1808. Också det här blev minnesvärt, både genom de kvaliteter Beethovens komposition har och genom det spel orkestern under ledning av Klingele presterade.

* * *

Detta var höstsäsongens sista abonnemangskonsert.

Vi inledde som vanligt med en middag tillsammans med Bengt, Inger och Anna, den här gången på näraliggande restaurang Lucullus.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 13 2015:

”Jaktkamraten Stefan Tagesson säger att han har sett rekordälgen på markerna flera gånger sedan 2009, då hade den 18 taggar.
– Men jag har aldrig sett den med bössa i handen.”

Smålandsposten

* * *

”FAKTA:
Det är en god
man av choklad

EN GOD MAN blir förmyndare och vårdnadshavare för barnet och ska bevaka barnets ekonomiska, juridiska och personliga intressen på samma sätt som en förälder. Personen ska företräda barnet gentemot alla myndigheter men också skola och sjukvård.”

Skövde Nyheter

Leon Russell på egen hand

Jag har stött på Leon Russell som samarbetspartner till många kända artister, till exempel Bob Dylan, Eric Clapton, Elton John och Willie Nelson bara för att ta några ur högen. Men trots att han också har gett ut en rad egna album, har jag inte lyssnat mycket på honom som soloartist.

Nu har jag lyssnat på det jag tror är hans 37e album, ”Life Journey” (Universal UM 0602537764718, 2014), utgivet med stöd av vännen Elton John, som dock inte medverkar. Russell backas musikaliskt upp av allt från storband till tre olika kvartetter plus en trio, i samtliga fall med Leon Russell själv som sångare och pianist.

Jag gillar Russells pianospel, inte minst i flera av introna; rösten är inte alltid lika övertygande.

Inte riktigt alla låtarna är heller i min smak, men jag gillar själva ambitionen, att lyfta fram de delar av den moderna amerikanska musikhistorien, som Russell har ett förhållande till. Alltså hittar man här låtar signerade Robert Johnson, Hoagy Carmichael, Duke Ellington, Paul Anka (nja) och Billy Joel (bättre, i storbandstappning) för att ta några ur högen.

En riktig pärla är ”Fever”, skriven av John Davenport och Eddie Cooley.

Ett par egna låtar, alltså skrivna av Leon Russell, finns också med. Jag gillar mycket den avslutande ”Down In Dixieland”, som också görs som en dixielåt.

Bland troll och människor

Selma Lagerlöf publicerade ursprungligen sin ”Bortbytingen” i julnumret av veckotidningen Idun 1908. Först 1915 publicerades den i en av hennes böcker, ”Troll och människor”.

Jag är en i de generationer som i skolan har fått läsa hennes ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” (1906-1907), och jag blev alltså tidigt varse, att hon rörde sig i gränslandet mellan realism och fantasi, den senare ofta med ingredienser hämtade ur nordisk saga och mytologi.

Lagerlöf var utan tvekan starkt präglad av kristen idévärld, men hon integrerade också element ur den nordiska sagovärlden i sina berättelser. Ett exempel på det senare är ”Bortbytingen”, där en trollmor skrämmer de hästar en bonde och hans hustru rider på, så att bondhustrun tappar deras lilla son där ute i skogen.

Bonden och hans hustru kommer förstås tillbaka för att leta, men det de till slut hittar är en trollunge – trollets mor har hittat bondparets son och funnit honom vackrare.

Den här Selma Lagerlöf-berättelsen har Emelie Östergren återgett i serieform. Serieromanen heter också ”Bortbytingen” och är utgiven av Kolik förlag, 2015.

Låt mig genast säga, att den här serieversionen av ”Bortbytingen” är gjord med all nödvändig hänsyn till det litterära originalet, är dessutom i sig, som bildberättelse, mycket välgjord. Emelie Östergren, född 1982, är konstfackutbildad och har arbetat med mycket mer än serier.

Intressant med den här historien, för att återvända till dess innehåll, är allt det som bondhustruns – bonden är från början fientligt inställd – omhändertagande av trollungen de hittar i skogen förorsakar: grannarnas misstro och avsky, ungens vägran att äta annat än råttor, branden som tar kål på nästan hela byn, de flugor som ständigt svärmar kring trollbarnet; inte är han vacker heller. När bondmoran ändå envisas med att ta hand om barnet de fann i skogen, lämnar till slut maken dem.

Men väl ute i den stora trollskogen möter bonden en liten gullhårig pojke, som till utseendet kunde vara deras son. Och den här pojken, som i motsats till trollungen kan tala, bekräftar att det är så, berättar också att bondmorans omvårdnad om trollungen har gett honom själv ett bättre liv hos trollen, även människomat i stället för råttor.

Så historien slutar med ett byte tillbaka. Trollungen återvänder till sin mamma – som förstås bjuder på spetsade grodor.

Och över alltsammans susar sagoskogen.

Sensmoral: Du ska lyssna till ditt hjärta

Bernt Notkes medeltida skulptur ”Sankt Göran och draken” i Gamla stan i Stockholm är med all sannolikhet ett av de mest kända offentliga konstverken här i landet. Historien om Sankt Göran och draken är känd och spridd också i stora delar av det övriga Europa.

Det har funnits en historisk gestalt, i Sverige känd under namnet Sankt Göran, på andra håll i Europa kallad Sankt Georg, Sankt Jörgen, Riddar Örjan och Georg den Helige. Han levde under slutet av 200-talet, men ytterst lite är känt om honom. Dock verkar han ha levat i den del av nuvarande Turkiet, som en gång i världen kallades Lydien, men det är också en av de få saker som binder samman den historiska myten om honom och Ulf Starks (text) och Anna Höglunds (bild) högläsningsbok ”Göran och draken” (Rabén & Sjögren, 2015).

Ulf Stark börjar sin version av den här på folksagans sedvanliga sätt: Tre bröder sänds ut i världen för att pröva sina vingar och får av sin åldrige fader gåvor som hjälp på vägen. Göran får en präktig ridhäst, svärd och rustning samt en påse guldslantar.

Eftersom han vill se havet, rider Göran mot öster (vilket med tanke på det historiska Lydiens geografiska placering är ett märkligt val, om man vill komma till just kusten).

Men han gör också andra märkliga saker. Hästen byter han bort för att hjälpa en friare som måste hinna fram för att få sin brud. Sin rustning och sitt skarpa svärd ger han till en man som behöver dem för att värna sin lilla dotter från att ges som mat åt den drake, som regelbundet kräver offer av flickebarn. En gumma som inte har pengar till den skatt kungen kräver får påsen med pengarna.

Som gengåva får han i det senare fallet en näsduk med ett rött kors, men Görans återkommande förklaring till de byten som har gett honom själv klena gengåvor som en lappad rock och en simpel stav är:

”Jag lyssnar bara till mitt hjärta.”

Till slut kommer han ändå till sitt mål, det blåa, väldiga havet.

Överväldigad tittar han ut över havet. Men det skulle han inte ha gjort, för upp kommer draken och riktar en stöt av ånga och giftig andedräkt mot honom; Göran åker långt upp på land.

Ändå dör han inte. Hans ansikte skyddas av den näsduk han fick av den fattiga kvinnan.

När han vaknar upp, visar det sig, att han har tagits om hand av dödgrävaren, den som begraver alla tomma kistor efter flickorna draken har matats med.

Av dödgrävaren får han höra den hemska historien: Kungen fångar en liten ödla, som dock gör en deal med honom. Om kungen matar honom med kycklingar, kaniner, kalkoner, får och hundar samt fisk men också med en jungfru per månad, förblir han evigt ung och dessutom både mäktig och fruktad.

Den enda kungen älskar är sin dotter, och henne undanhåller han inte bara från ödlan, som på det här sättet har växt till en fruktansvärd drake. Kungen vaktar svartsjukt över sin egen dotter, hindrar till och med träsnidaren som håller på att göra en skulptur av henne från att bli färdig – prinsesstatyn, utan fötter, finns nu hemma hos dödgrävaren.

Dödgrävaren presenterar Göran som sin nye medhjälpare, och de går till den återkommande ceremoni, där den flicka som man ska mata draken med utses genom lottning. Det här sker alltså genom lottning, och prinsessan får bistå kungen genom att dra en lapp med ett namn på. Då sker det som kungen har försökt förhindra: På den lapp prinsessan drar finns hennes eget namn.

”Vad gör det namnet här?” ryter kungen. ”Dra en ny lott.”

Men prinsessan är solidarisk med de andra flickorna: ”Nej. Varför skulle dom, men inte jag?”

Från havet ses svart rök och hörs draken råma.

Göran tänker ut en räddningsplan, flykt med prinsessan, men den morgon när hon ska överlämnas till draken försover han sig.

På stranden, där prinsessan står och inväntar sitt öde, finns nu också träsnidaren, som sjunger, och sången håller ett slag till och med draken avvaktande. Så träsnidaren stöter en vass stör i drakens hals.

Nu vill Göran på sin gamla kuse och med sin simpla herdestav komma till undsättning, och då sker ett under: I en flod av bländande ljus förvandlas han till en riddare i gyllene rustning, herdestaven till ett svärd av härdat stål och hästen till en stridshäst. Svärdet sticker han i drakens hjärta.

Och draken krymper, blir den ödla den en gång var.

Men också kungen förvandlas, till en vithårig man med rinnande ögon och ett ansikte fårat av allt han aldrig borde ha gjort.

Kungen säger nu till Göran att han som belöning för att ha räddat prinsessan kan få tronen, slottet och prinsessan.

Göran tycker att prinsessan är vacker, ”men vilken makt har ni att bestämma om hennes hjärta?”.

Göran ser nämligen att hon ömsint sneglar på träsnidaren.

”Vad önskar du dej då?” undrar kungen.

Matsäck till kvällen, svarar Göran. Och så vill jag att träsnidaren ska få tronen och er dotters hand. ”För vem kan vara värd den mer, än den som kämpar mot en drake med bara sin kärlek och en käpp.”

Och redan tredje dagen efter bröllopet började träsnidaren hugga en riddare av trä i kamp med en drake. Bredvid ställer han sin skulptur av prinsessan och på hennes begäran också ett litet lamm.

Själv hade han på sockeln tänkt skriva ”Du ska lyssna till ditt hjärta#, men det tyckte inte prinsessan behövdes – ”det förstår man ändå”.

Danmark: Socialdemokratiet kvar på en lite högre nivå än i valet

Folketingsvalet i Danmark den 18 juni gav följande resulat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Enligt Gallups mätning för Berlingske den 9 november fördelade sig partisympatierna så här:

Socialdemokratiet 26,9 procent
Radikale Venstre 4,5 procent
Socialistisk Folkeparti 3,9 procent
Enhedslisten 8,0 procent
Alternativet 5,7 procent
Venstre 19,3 procent
Dansk Folkeparti 20,3 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 7,0 procent

Voxmeters senaste mätning, från den 8 november, för Ritzau ger följande resultat:

Socialdemokratiet 27,0 procent
Radikale Venstre 4,4 procent
Socialistisk Folkeparti 4,4 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 18,1 procent
Dansk Folkeparti 20,8 procent
Konservative Folkeparti 3,5 procent
Liberal Alliance 7,9 procent

Ritzau Index, en sammanvägning av resultaten i de senaste opinionsmätningarna, ger den 9 november följande resultat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,4 procent
Enhedslisten 9,5 procent
Alternativet 5,0 procent
Venstre 18,9 procent
Dansk Folkeparti 20,8 procent
Konservative Folkeparti 3,3 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

Norge: Fler flyktingar gynnar Fremskrittspartiet

Flertalet partier utom de längst till vänster plus miljöpartiet verkar ha tappat väljare till Fremskrittspartiet, och partiet får nu enligt Norfaktas opinionsundersökning för tidningarna Nationen och Klassekampen ett stöd, 16,8 procent, som är aningen högre än dess resultat i stortingsvalet 2013, 16,3 procent. Uppgången är inte anmärkningsvärd om man jämför med valresultatet, däremot om man som utgångspunkt har partiets mycket låga opinionssiffror i mätningarna nu under lång tid. Jämfört med FrPs stöd senast i samma mätserie är det här en uppgång med hela 4,7 procentenheter.

Någon annan rimlig förklaring än hur mycket flyktingar Norge bör ta emot plus det faktum, att FrP är det enda partiet som intar en avvikande (restriktiv) hållning finns knappast.

Men eftersom det här är en fråga, där förändringar i partisympatierna kan vara resultat av förändringar i flera steg, går det inte att göra säkra tolkningar utan att ha kartlagt hela förändringsprocessen, som ju ofta sker i flera steg.

Nå, det ledande oppositionspartiet, Arbeiderpartiet, minskar i den här undersökningen med 3,9 procentenheter till 35,2 procent, men notera dels att detta fortfarande är ett resultat långt över partiets resultat i senaste stortingsvalet, 30,8 procent, dels att både yttervänstern och De gröna klarar sig bra i den här undersökningen:

Sosialistisk Venstreparti ökar med 0,1 procentenheter till 4,2 procent. I stortingsvalet fick SV 4,1 procent, och intressant i sammanhanget är också att partiet i rader av opinionsmätningar har legat under, ibland långt under fyraprocentsspärren.

Och yttervänsteralternativet Rødt, som i valet 2013 fick 1,1 procent, stöds nu av 1,5 procent (+ 0,8 procentenheter jämfört med förra mätningen).

Miljøpartiet De Grønne, som i valet 2013 bara fick 2,8 procent, ökar i den här mätningen med 0,2 procentenheter och får då stöd av 5,1 procent. Eftersom det är ett blockneutralt parti, har det säkert hämtat sympatisörer både från de borgerliga mittenpartierna och från Arbeiderpartiet, och det har varit mycket synligt nu senast i samband med kommun- och fylketingsvalen.

Däremot går Arbeiderpartiets gröna bundsförvant Senterpartiet ner med 1,2 procentenheter till 4,3 procent i den här mätningen. I stortingsvalet fick det 5,5 procent, men liksom i en rad mätningar under senare tid fick det mycket högt stöd, 8,0 procent, i fylketingsvalet 2015. Nu kan man ändå inte veta att nedgången i den aktuella mätningen förklaras av förluster till just Fremskrittspartiet.

Också de övriga två mittenpartierna backar, och även här är det lätt att dra den lite för enkla slutsatsen, att bådas envetna motstånd mot FrPs restriktiva flyktingpolitik har lett till att väljare har gått direkt över från dem till Fremskrittspartiet.

Kristelig Folkeparti minskar med 0,3 procentenheter till 4,9 procent mot 5,6 procent i stortingsvalet.

Och liberala Venstre minskar med 0,8 procentenheter till 5,2 procent mot 5,2 procent också i stortingsvalet.

Även det ledande regeringspartiet Høyre åker på en smäll – minskar med 1,6 procentenheter till 21,7 procent mot 26,8 procent i stortingsvalet – och här är det väl troligt att åtminstone en del av förlusten är en del av regeringskollegan FrPs ökning.

Varför måste bäbisar ständigt skrika?

Peter Arrhenius’ (text) och Ingela P Arrhenius’ (bild) ”Elvis nya lillebror går inte att stänga av” (En bok för alla, 2015, i original på Tidens förlag, 2008) handlar om det där som alla som får sitt första småsyskon upplever: Bäbisar skriker och skriker och går inte att leka med. ”Uuäää” låter det ständigt från Elvis nya lillebror Sigge, möjligen utom när han ammar eller sover.

Men vad ska man egentligen ha en lillbrorsa till, när han aldrig kan vara med och leka och dessutom skriker, när man själv leker och inte gör det tyst nog?

Då måste man ju hitta på något annat, till exempel att göra en rymdfärd från taket till huset där man bor.

Fast den rymdfärden går förstås inte uppåt utan slutar i en sjukhussäng.

Till sjukhuset kommer då pappa och mamma och lillbrorsan Sigge på besök.

När de kommer på besök, hör man redan på långt håll Sigges UUUÄÄÄÄÄÄÄ.

Och det är världens och rymdens och hela Sveriges vackraste oväsen.

Att övervinna sin rädsla

Många barn känner tveksamhet inför att pröva nya saker.

Och det är väl det Lars Klintings ”Örjan – den höjdrädda örnen” (En bok för alla, 2015, i originalutgåva på Rabén & Sjögren, 1982) egentligen handlar om.

Örjan har en höjdskräck som närmast är extrem. Han kan visserligen flyga man vågar göra det bara alldeles nära marken. Så oftast väljer han att promenera genom skogen. Hur andra örnar vågar flyga omkring där uppe högt över trädtopparna kan han inte begripa.

Men en dag kommer en liten, liten fågel, en kungsfågel till hans hjälp. Kungsfågeln är listig, så han förstår att man måste ta det här steg för steg. Först får han Örjan att promenera upp på en hög kulle, sen ta sig upp på en stubbe där. Och till slut får han Örjan att, först livrädd, ta sig upp i en hög tall.

Men hur ska han nu komma ner? ”Hoppa” säger kungsfågeln, ”hoppa och håll ut vingarna”.

Och plötsligt inser Örjan att han nu flyger, dessutom inte behöver de andra örnarnas hjälp för att komma ner igen.

Han har vågat pröva sina vingar, och de höll för det de var skapta för.

Fars dag blev en mycket varierad dag

I morse, på Fars dag, väcktes jag av mor i huset med presenter på sängen.

Som vanligt fick jag böcker, både skönlitteratur och fackböcker: Michail Bulgakovs ”Det vita gardet”, Aris Fioretos’ ”Mary”, Ingrid Bergmans ”Mitt liv” och William M Adlers ”Joe Hill”. Dessutom Ulf Starks och Anna Höglunds ”Göran och draken” och Emelie Östergrens serieversion av Selma Lagerlöfs ”Bortbytingen”-

Vidare några dvd-filmer: Richard Lesters ”A Hard Day’s Night” med The Beatles, Roy Anderssons ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” och så ”Den stora Alice Babs-boxen”.

Som ni kan ana är mycket av det här till gemensam glädje, och det mesta av det här är inte inköpt just till Fars dag. Hustrun är med i Böckernas klubb och köper där regelbundet böcker och spelfilmer, av vilka ganska mycket sparas för att ges bort kommande farsdagar, jular och födelsedagar. Det är helt enkelt ett smart sätt att till rimligt pris hålla familjens bibliotek och spelfilmsbestånd aktuella.

Men visst blir far glad, både för det här och för den läckra hemgjorda smörgåstårta som serveras både till morgonkaffet och till lunch.

På eftermiddagen i dag hade jag lovat att hålla ett föredrag med rubriken ”Flykten från Estland” hos IOGT-NTO i Drabanten nere vid Uppsala C. Det har spritt sig bland föreningarna i stan att jag har egna erfarenheter av den första riktigt stora flyktingvågen till Sverige, den över Östersjön i andra världskrigets slut, och dagens stora flyktingvåg, den här gången över Medelhavet och upp över Europa, har gett förnyad aktualitet åt den här nu ganska avlägsna flykten, också den i mycket stor skala.

Många i publiken var gamla människor med egna minnen, men särskilt roligt var det att ämnet hade lockat också några, som inte hör hemma i IOGT-NTO kretsen. Bland dem som hade kommit för att lyssna fanns sålunda Küllike Montgomery med maken Henry Montgomery, hon flykting från Estland och nu dels pensionerad chef för Bror Hjorts hus, dels representant för Miljöpartiet i Kulturnämnden, han aktiv socialdemokrat.

Samtalet som följde efter mitt anförande drog ut på tiden, och när vi till slut bröt, insåg jag, att jag höll på att missa dagens 95-årsuppvaktning, den som bland andra Birgitta och vår dotter Kerstin skulle gå på. Så jag lyckades få skjuts till Luthagen – bara för att finna, att Birgitta och Kerstin liksom flertalet övriga gäster redan hade gått.

Men eftersom mottagningen ägde rum hemma hos Karin, som alltså är Birgittas faster, tog jag ändå hissen upp och överlämnade den rosenbukett jag själv hade fått som tack för mitt anförande. (Birgitta hade tidigare haft med sig present.) Hann också få en kopp kaffe och en pratstund med Karin och ett par eftersläntrande gäster.

Karin är, trots sin höga ålder, häpnadsvägande alert och lika radikal som hon alltid har varit.

Sen blev det promenad hem till Svartbäcken och till den födelsedagsmiddag Birgitta var i full färd med att ställa i ordning.

Medan jag väntade, ringde sonen, Matti, och grattade, och efter middagen – i dag för första gången på mycket länge serverad i det rum, där Kerstin och hennes båda barn har bott – har det blivit TV, främst veckans avsnitt av ”Bron”.

Detta skrivet under väntan på reprisen av ”Modus”, vars senaste avsnitt i onsdags jag missade.