Danmark: Inga stora förändringar

Folketingsvalet i Danmark den 18 juni 2015 gav följande resultat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Epinions senaste mätning, från den 22 november, för Danmarks Radio ger följande resultat:

Socialdemokratiet 25,7 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,7 procent
Dansk Folkeparti 21,6 procent
Konservative Folkeparti 3,5 procent
Liberal Alliance 7,2 procent

Ritzau Index, en sammanvägning av resultaten i de senaste opinionsmätningarna, ger den 26 november följande resultat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,5 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 8,8 procent
Alternativet 4,9 procent
Venstre 19,1 procent
Dansk Folkeparti 21,4 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,1 procent

Last Chorus: Lennart Hellsing

Redan under min första skoltid i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall kom jag i kontakt med Lennart Hellsings ”Det var så roligt jag måste skratta”. Jag lärde mig också sjunga den, till Knut Brodins välkända melodi från 1947 – men det senare hade jag förstås ingen aning om då.

Jag minns den som en avvikande och mycket märklig text:

Det var så roligt jag måste skratta
det kom en trekantig gubbe in.
Han hade träskor och näverjacka
och hatten kantad av korvaskinn.

Han satte sig på en pall i köket
och drog ur fickan sitt munspel opp
och börja spela så allting dansa
med skrim och skrammel och tjo och hopp.

Det var så roligt jag måste skratta
det gick en spelande gubbe ut
och allting dansade bort med honom
så hela köket blev tomt till slut.

Det var så längesen som det hände
men jag blev sittande där jag var.
Först blev jag morfar, så blev jag farfar
så blev jag farfarsfars farfars far.

Hellsing har sedan följt mig genom åren. Jag har köpt och läst hans böcker för barn och barnbarn, också köpt en försvarlig mängd av dem till vårt eget bibliotek.

En gång har jag haft lyckan att också personligen träffa Lennart Hellsing. Hustrun brukade, på den tiden då hon var Riksdagens talman, anordna vårmiddagar, dit inte bara riksdagsledamöter utan också inbjudna gäster bjöds. Hon gav de här vårmiddagarna särskilda temata, ofta kulturanknutna sådana, och när temat ett år blev barnkultur, inbjöds Lennart Hellsing som hedersgäst. Han placerades därmed bredvid värdinnan – och överraskade genast både henne och de övriga församlade genom att hålla sitt tacktal, ett mycket spirituellt sådant, omedelbart efter hennes välkomsthälsning.

Lennart Hellsing (1919-2015) föreföll in i det sista andligt levande, men förr eller senare måste ju även en sådan människas liv ändas. Plötsligt har han halkat ut på ett av skalen från sin egen ”Bananbok”.

Någon religiös tro har jag inte hittat i Hellsingland – vad familjen vill sjunga på hans begravning har jag heller ingen aning om.

”Annabell Olsson”, Lennart Hellsings svenska text till till en folkmelodi från England – är visserligen riktad till fel kön, men den har ändå rätt tonfall. Hellsing var en förtrollad prins från sagan, en som hade råkat gå vilse och länge, länge bodde hos oss:

Annabell, Annabell
Annabell Olsson,
hon sitter och drömmer
när månen går opp.
Hon vandrar i trädgår’n
och luktar på blommor
och sjunger bland liljor
och rosendeknopp.

Annabell, Annabell
Annabell Olsson
hon torkar ej disken
och bäddar som vi.
Hon väljer bland pärlor
och trär dem på snoddar,
i siden och sammet
hon dansar förbi.

Annabell, Annabell
Annabell Olsson
är inte som andra
som bråkar och slåss.
Hon är en förtrollad
prinsessa från sagan,
som råkat gå vilse
och bor här hos oss.

Ordningen är snart återställd. Men det känns tomt utan barn och barnbarn

Hösten har blivit annorlunda än livet har varit på mycket länge.

Kerstin och med henne hennes två barn, som bodde hos henne och därmed hos oss, har flyttat till ny, egen lägenhet i stadsdelen. Hon flyttade hem till oss när vi var i ett ganska risigt tillstånd: tog hand om oss och lägenheten när vi behövde en hjälpande hand. Sen dess har vi ju inte blivit yngre, men läkarbesök och medicinering har i var fall gjort oss mer kapabla att ta hand om oss själva.

Och vi betalar för att få hjälp med det tyngsta. I dag var fönsterputsarna här, nyligen en städfirma. I söndags kväll åkte Birgitta ut till det egentligen höststängda sommarhuset i Öregrund för att dan efter kunna släppa in en lokal städfirma, som skulle göra huset fint inför vintern. Hon träffade också en målare som vi tidigare har anlitat – han ska lämna bud på att måla om huset någon gång i vår.

Framför allt i lägenheten i Uppsala är det här förstås förenat också med egna insatser. Birgitta har tvättat ett antal mindre mattor i tvättmaskinen men också åkt ner till en kemtvätt i centrum med de stora mattorna. Vi kan vidare åter själva använda de skåp och lådor och garderobsutrymmen Kerstin behövde, medan hon och hennes barn bodde här. Hon disponerade bland annat det rum, där vi har vårt stora matsalsbord och där det finns en kokvrå intill.

Snart är vår gamla ordning återställd.

Men det känns tomt utan Kerstin, Viggo och Klara.

Förintelsens övningsfält

I stora delar av det av Nazityskland ockuperade östra Europa – Ukraina, Vitryssland och de baltiska staterna – kom judeutrotningen att bli mer total än i själva Tyskland.

Hur kunde det ske? Och varför?

I mitt gamla hemland, Estland, fanns ingen utbredd judefientlighet, och jag har läst vittnesbörd om att judarna själva, när det gällde deras religionsutövning och medborgerliga rättigheter, såg det efter första världskriget och ryska revolutionen självständiga Estland som ett föredöme. Också Litauen var, fortfarande i mitten av 1930-talet och fram till kriget, vänligt inställt till judarna, tog strax före kriget emot 23.000 flyktingar.

Ändå förintades större delen av judarna i de nämnda länderna.

Det är lätt att skylla alltsammans på de nazityska ockupanterna, men fullt så enkelt är inte svaret på den här frågan. De tyska trupperna hade i berörda länder beredvillig hjälp av etniska ester, letter, litauer, vitryssar, ukrainare.

I kulturdelen av dagens Dagens Nyheter (24 november 2015) finns en utomordentligt läsvärd, tre helsidor lång artikel om detta av Maciej Zaremba, ”Så blev östra Europa Förintelsens övningsfält”.

Den bygger i sin tur på Timothy Snyders bok ”Black Earth. The Holocaust as history and warning”.

Jag tänker här inte referera alla Zarembas slutsatser av läsningen av den här boken, men jag vill citera honom på en viktig punkt. Efter att ha refererat Snyders teser om judeutrotningen i Lettland fortsätter Zaremba:

”Mönstret blir ännu tydligare i Estland där samtliga av de 963 mördade judarna skjutits av estniska poliser i tysk tjänst. Samma poliser dödade också över 9000 andra ester. Det är oklart om tyskarna visste att de mest hängivna av deras hantlangare (Ain-Ervin Mere, Ervin Viks) kort dessförinnan terroriserat sina landsmän för sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD:s räkning. Också i Litauen (framgick det efter kriget) återfanns en rad NKVD-kollaboratörer i SS mordkommandon.

Snyder visar att denna mekanism verkade överallt där en tysk ockupation ersatt den sovjetiska: individer som nyss tjänat den röda terrorn var bara alltför ivriga att uppfylla den brunas önskemål. ’Döda en jude för oss så glömmer vi vem du varit tidigare’ var inget ovanligt förslag.”

* * *

Det senare leder tämligen osökt över till den finsk-estniska författaren Sofi Oksanens roman ”När duvorna försvann” (2013, i finskt original 2012). Där finns en person med namnet Edgar Parts, som klarar sitt eget skinn genom just ett sådant här sidbyte.

Värd att läsa för sina avslöjanden om de estniska judarnas öde är också Peeter Puides ”Samuil Braschinskys försvunna vrede” (1977), som avslöjar esters medverkan i det som hände judarna i Estland.

Finns det ingen på Aftonbladet som kan skriva svenska?

Rubrik i dagens Aftonbladet:

Nu byter FP
namn – till
’det dem är’

Det korrekta är ”till det de är”.

Använder man talspråk blir det ”till det dom är”.

Rubrikformuleringen ”till det dem är” tyder på att Aftonbladet borde anställa åtminstone någon som kan skriva svenska.

Felix kommer tillbaka

När jag från och med julnumret 1974 gjorde om det gamla partiorganet Aktuellt i politiken (s) till socialdemokratiskt familjemagasin, var det självklart att tidskriften också skulle innehålla serier. En av de serier jag valde ut för AiP var Jan Lööfs äventyrsserie ”Felix”, en skapelse som inte bara var spännande utan också hade många andra kvalitéer.

Så småningom fick jag en efterträdare som inte gillade familjetidningskonceptet och följaktligen lyfte ut novellerna, lyriken, recensionssidorna och även de serier jag hade valt ut.

Jag har också haft stort nöje av Jan Lööf på annat sätt. Jag har köpt hans barnböcker till och läst dem för barn och barnbarn och tycker att några av hans verk hör till de bästa i genren. (Du hittar ett antal recensioner ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.) Lööf har ibland fått på huvet för att huvudrollsinnehavarna i hans barnböcker nästan alltid är pojkar, och när han i Ika Johannessons intervju med honom i senaste Vi Läser (nummer 6 2015) får en fråga om det här, bekänner han, att det här beror på att han har svårt att teckna tjejer.

Ika Johannesson har över huvud taget åstadkommit en porträttartikel, som fångar olika sidor av den varken lättintervjuade eller lätt beskrivne Lööf. Jag rekommenderar er varmt att gå och inhandla det här numret av Vi Läser.

För egen del tänker jag snarast skaffa de två senaste Jan Lööf-böckerna, dels hyllningsboken ”Jan Lööf – 75 år av dumheter”, dels barnboken ”Felix blir stor”.

Vad jag har skrivit om ”Felix” och andra serier, signerade Jan Lööf, kan du se ovan under Kulturspegeln, Serier.

Socialdemokratisk idédebatt

SSUs idépolitiska tidskrift Tvärdrag har genom åren haft både sina höjdpunkter och sina dalgångar, men för närvarande är den klart läsvärd.

Ur det senaste numret, nummer 3 2015, ska jag ge ett par exempel på det senare.

Daniel Gustafsson Pech är författare till en av artiklarna i numrets tema, ”Rädslans politik”, ”Skräckexemplet Ungern”.

Och rubriken på en artikel av Daniel Mathisen är ”Marx är tillbaka”. I den intervjuas ett par gamla bekanta, Kajsa Borgnäs och Sven-Eric Liedman.

Borgnäs beklagar att Karl Marx i dag närmast verkar vara brännmärkt inom socialdemokratin, och jag som – i egenskap av huvudsekreterare i partiets programkommission – såg till att de grundläggande tankegångarna i marxismen genomsyrade partiprogrammen både 1975 och 1990 – håller med. Liedman, författare till ett nytt standardverk om Marx, ser ändå ett gryende, odogmatiskt intresse för Marx. Liedman ser också möjliga aktörer: ”Socialdemokratin behövs, den oberoende vänstern behövs. I Sverige skulle jag säga att radikala delar av socialdemokratin och de sovjetfria delarna av Vänsterpartiet har störst potential.”

Jag hoppas att den här tidskriften får fler läsare, men hur det ska gå till ter sig osäkert mot bakgrund av att det aktuella numret saknar uppgifter både om prenumerationspris och giro att sätta in pengarna på.

Danmark: Ny mätning som inte innehåller någon fortsatt uppgång för Socialdemokratiet

Folketingsvalet i Danmark den 18 juni 2015 gav följande resultat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, från den 22 november, för nyhetsbyrån Ritzau ger följande resultat:

Socialdemokratiet 25,7 procent
Radikale Venstre 4,1 procent
Socialistisk Folkeparti 4,4 procent
Enhedslisten 9,2 procent
Alternativet 4,6 procent
Venstre 19,1 procent
Dansk Folkeparti 22,1 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 6,7 procent

Ritzau Index, en sammanvägning av resultaten i de senaste opinionsmätningarna, ger den 23 november följande resultat:

Socialdemokratiet 26,4 procent
Radikale Venstre 4,4 procent
Socialistisk Folkeparti 4,1 procent
Enhedslisten 8,8 procent
Alternativet 4,9 procent
Venstre 18,9 procent
Dansk Folkeparti 21,3 procent
Konservative Folkeparti 3,0 procent
Liberal Alliance 7,1 procent

Som synes finns inte den uppgång för Socialdemokratiet jag har noterat i några tidigare undersökningar i Voxmeters senaste mätning.

Norge: Flertalet partier backar i flyktingfrågan och Fremskrittspartiet ökar

Flyktingpolitiken har fått en ny, stramare inriktning i Norge – och Fremskrittspartiet får ett markant ökat stöd. FrP såg länge ut att bli isolerat i sin starkt restriktiva syn på flyktingmottagande, men nu har flertalet partier i Stortinget gjort en uppgörelse över blockgränserna, en uppgörelse som innebär en åtstramning både jämfört med tidigare utfästelser och framför allt jämfört med vad den blå-blå regeringens båda stödpartier i Stortinget, Kristelig Folkeparti och liberala Venstre, har krävt. Anmärkningsvärt är att två av partierna på den röd-gröna sidan, alltså i opposition, Arbeiderpartiet och Senterpartiet, har ställt sig bakom denna breda parlamentariska uppgörelse.

Möjligen är bakgrunden till det senare att de har känt av hur opinionsvinden blåser.

Det högerpopulistiska och invandrarkritiska Fremskrittspartiet går starkt framåt i inte mindre än tre färska opinionsundersökningar, detta efter att länge ha legat långt under sitt valresultat i stortingsvalet 2013, 16,3 procent. I den partibarometer Sentio Research har gjort för Dagens Næringsliv får FrP hela 18,2 procent. I Dagbladets partisympatimätning fick partiet 17,5 procent och i VGs 16,1 procent.

Regeringspartnern Høyre backar i Sentios undersökning med 2,2 procentenheter till 20,3 procent. I valet 2013 fick partiet 26,8 procent.

Och hur går det då för de två flyktingvänliga partier, som utgör en del av regeringens parlamentariska underlag utan att själva ingå i regeringen?

Liberala Venstre, som i valet fick 5,2 procent, får också nu 5,2 procent, vilket senare dock innebär, att partiet backar med 1,6 procentenheter sen förra mätningen.

Och Kristelig Folkeparti, som i valet fick 5,6 procent, backar med 0,4 procentenheter till 5,6 procent, också det identiskt med valresultatet 2013.

Det tredje mittenpartiet, Senterpartiet som har valt att samarbeta med vänstersidan och som i valet fick 5,5 procent, ökar med 1,5 procentenheter till 5,5 procent, vilket det också fick i valet.

Det ledande oppositionspartiet, stommen i den förra regeringen, Arbeiderpartiet, som i valet fick 30,8 procent men sen har haft mycket högre siffor, backar med 2,8 procentenheter till 34,9 procent.

I samma regering satt också Sosialistisk Venstreparti, som i valet fick 4,1 procent men som i en rad mätningar därefter har legat under fyraprocentsspärren. SV har sedan åter legat över spärren, men i den här mätningen får partiet 3,0 procent (- 0,2).

Det lilla yttervänsterpartiet Rødt, som i valet fick 1,1 procentenheter, ökar däremot med 0,6 procentenheter till 1,6 procent.

Och det icke blockbundna Miljøpartiet De Grønne, som i valet fick 2,8 procent, ökar med 1,9 procent men hamnar då på just 2,8 procent.

Estland: Centern politisk jätte med inre problem och strid om partiledarposten

Keskerakond (Centerpartiet) är obestridligt, även om buden om stödet skiftar, Estlands största parti. I valet 2015 stöddes partiet av 24,8 procent. Enligt den senaste opinionsundersökningen från Turu-uuringute AS, beställd av ERR, stöds partiet nu av hela 33 procent, enligt en annan, gjord av TNS Emor för nyhetsbyrån BNS, är partiets stöd 23 procent. Kanske är svaret på frågan vem som har rätt i själva verket, att hela centerhavet just nu stormar.

Centerns partiledare Edgar Savisaar, född 1950 och Estlands ende ledande politiker som obrutet har suttit kvar ända sen frigörelsen från Sovjetunionen, har drabbats av dubbla olyckor: dels har han fått ena benet amputerat och under den processen varit försatt ur spel, dels har han efter sin återkomst blivit korruptionsanklagad och genom juridiskt beslut medan utredning pågår stängts av från sin borgmästartjänst i Tallinn. Det här har säkert gjort sitt till för att den hittills tämligen enväldige centerledaren har fått en utmanare om partiledarposten. Utmanaren, en kvinna, heter Kadri Simson.

Hon har sina uppbackare, men när Savisaar meddelade, att han ingalunda avser att lämna partiledarposten, har också en rad centerorganisationer meddelat sitt stöd för omval av honom.

Den gamle folkfrontsledaren Savisaar ha lyckats med konststycket att framför allt bli de estniska ryssarnas parti – också många äldre ester med minnen av Savisaars insatser för den nationella frigörelsen röstar paradoxalt nog på Centern. Keskerakond är en rörelse i den partipolitiska mittfåran, dock med viss dragning åt vänsterpopulism, alltså en politik som attraherar de mindre välbeställda både bland ryssarna och esterna.

Det parti som också har gjort försök att locka landets ryska väljare är Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), nu senast genom att välja en ung ryss, Jevgeni Ossinovski, till partiordförande. I valet till riigikogu (riksdagen) hade partiet dess förinnan fått mediokra 15,2 procent.

Också för socialdemokraterna skiftar resultatet i de båda aktuella undersökningarna. I ERR-undersökningen får de bara 13 procent, i Emors undersökning 16 procent. Den fortsatt låga nivån kan ju ha att göra med att Socialdemokraterna ingår i en koalitionsregering med två borgerliga partier.

Det största av dem, det regeringsledande Reformierakond (Reformpartiet), som är nyliberalt anstruket, blev i valet i våras största parti med 27,7 procent. Nu är partiet efter att ha gjort ett jättedopp i ERR-mätningen uppe i 17 procent, hos Emor i 20 procent.

Tredje benet i regeringskoalitionen, IRL, Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), ett konservativt, kristet och estnationellt parti, fick i valet bara 13,7 procent, och sen har det bara gått utför. Enligt ERR-mätningen är IRL nu nere på 8 procent, enligt Emor på 7 procent.

I valet i april tog sig två nya partier in i riigikogu:

Vabaerakond (Fria partiet) fick 8,7 procent men har sedan, framför allt till följd av Reformpartiets kris, varit uppe i mycket höga tal. Nu stöds de enligt ERR av 11 procent och enligt Emor av 16 procent.

Resterna av ett parti, vars vänsterflygel gick över till Socialdemokraterna, bildade Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet), som i valet fick 8,1 procent. I ERR-undersökningen får partiet nu 9 procent, i Emors undersökning 12 procent.

* * *

Centerns fortsatta öde och storlek kan komma att avgöras av hur den pågående partiledarstriden slutar. Om Savisaar än en gång vinner, kommer då Kadri Simson och hennes uppbackare, bland dem en del mycket kända centerpolitiker, bara att foga sig, eller kommer några av dem att då välja att i stället verka inom det mest närliggande alternativet, socialdemokratin?

Ryssarnas uppslutning bakom centern är också den främst en uppslutning bakom Edgar Savisaar personligen. Vad händer om andra krafter tar över Centerpartiet?

Att ryssarnas centerstöd inte är evigt och naturgivet har vi nyligen fått exempel på i det ryssdominerade Narva, och jag tänker då inte främst på att Socialdemokraterna tog 11 platser av 31 i fullmäktige i det senaste valet. I det nämnda valet fick Keskerakond 21 platser, men i dagarna har 15 av dessa lämnat centergruppen och bildat egen grupp. Det här handlar om en inre schism – men ryssarnas centertillhörighet är alltså inte naturgiven.