Höstdikter av Werner Aspenström

4 november 2018 18:26 | Prosa & lyrik | 2 kommentarer

Höst

De släpande dimmorna, morgon och afton.
Där står den gamla eken och hostar.
Hur lätt det var att andas den gången
när gulärlan plockade tagel i törnrossnåret.

Oktober

Spindlarna lappar sina trasiga nät
– du dröjer dig kvar i sommaren.

Men vinden vänder sig mot norr,
även för astrarna återstår endast att dö.

Och fastän elden knastrande brinner,
känner du lukten av syra och svart gräs.

En morgon vaknar du vid hundskall:
oktober skäller som en raggig hund.

November

Kråkor och en klase lingon.
Hjulspår över de vattensjuka fälten.
Den tomma rymden gäspar,
döljer inte sin leda med handflatan.

Ur ”Litania”, 1952

* * *

Du och jag och världen

Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvägen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.
Sätt på dig kappan-
Släck ljust i tamburen.
Stäng dörren.
Låt de döda balsamera de döda.

Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna är du.
Den som ha de svarta gummistövlarna
är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet.

Ur ”Trappan”, 1964

Melodikrysset nummer 44 2018

3 november 2018 14:44 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Mysteriet med felnumreringen i nästan hela förra veckans melodikryss lyckades Anders Eldeman inte reda ut, fastän alla krysslösare förstås undrar, vad som egentligen hände. Och vad värre är, dagens kryss innehöll också ett fel: Den allra sista frågan hade inte fått något nummer. De tre sista rutorna nederst till höger illustrerades med ”Everybody Loves a Lover”, som 1958 sjöngs in av Doris Day. Hennes efternamn skulle in på V 13.

Den frågan klarade jag utan att först behöva lösa hela den understa kryssraden: ”Yesterday”, en beatleslåt från 1965 skriven av Paul McCartney. Nå, inte heller det var svårt – jag har samtliga skivor med The Beatles.

Egentligen var det bara två av dagens kryssuppgifter som vållade mig en smula besvär.

I den första av dem var det ju inte svårt att klara själva svaret: Det instrument vi hörde var xylofon. Men vad var det för melodi som spelades?

Med hjälp av de bokstäver jag så småningom fick genom att lösa de lodräta frågor som startade i det sökta svaret, Max Raabe, löste jag själva kryssfrågan, men jag kan inte tyda mina egna kråkfötter i de två ord jag snappade ur titeln, så den kan jag inte ge er.

”Hotel California” har Anders Eldeman tidigare använt i krysset, men i dag spelade han den inte i textversion med The Eagles utan i en instrumentalversion.

Också Ted Gärdestad förekommer relativt ofta i krysset, men i dag fick vi höra hans ”Åh vilken härlig dag” med Jill Johnson.

Från Mellon 2005 hämtades Nanne Grönvall med ”Håll om mig”, som kom tvåa det året. Nanne har jag hört live vid en socialdemokratisk partikongress i Göteborg.

1987 hade Tommy Nilsson och Tone Norum en hit med ”Allt som jag känner”.

Ytterligare en mellovinnare förekom i dagens kryss: ”En gång i Stockholm”, men desto sämre gick det för den i Eurovsion Song Contest, där den, framförd av Monica Zetterlund, fick 0 poäng. Fast i dag fick vi höra den i Edda Magnasons insjungning från 2013. Här berättade Eldeman, att texten skrevs av Beppe Wolgers, men så ville han veta vem som komponerade melodin. Jo, Bobbie Ericson.

Beppe Wolgers har också gjort dagens klassiska stycke känt: Johann Sebastian Bachs ”Air” var ett stående inslag i hans ”Beppes godnattstund”.

En dubiös dubbelfråga rymde även dagens kryss: Det enda gemensamma de båda delfrågorna hade var att svaren i båda fallen skulle bli Roffe. Först hörde vi Roffe Wikström sjunga ”Led mig hem gamla väg” (2011). Jag har en ganska stor CD-kollektion med Rolf Wikström och har också hört honom live på en restaurang i vår sommarstad, Öregrund. Roffe Bengtsson har jag också lyssnat på, bland annat i TV. I dag hörde vi honom i Stikkan Anderssons ”Tivedshambo”, i en insjungning från 1951.

Är man i min ålder, har man också hört en del med Nat King Cole, och i dag spelades hans inspelning från 1958 av ”Adelita”. Jag tror mig minnas att den här melodin ingick i en film som utspelade sig i Mexico, men jag kommer inte i håg i vilken film.

Så våldsamt fransk var ju inte den här konserten

2 november 2018 0:33 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag har haft haft lite för mycket att göra för att hinna skriva om den senaste konserten med Uppsala kammarorkester. I programmet kallades konserten för ”Franskt med Ferschtman”, men det enda uttalat franska som förekom i programmet var ett verk av Camille Saint-Saëns. Violinisten Liza Ferschtman är holländska och dirigenten Rebecca Miller kommer från USA men arbetar nu i huvudsak i Storbritannien – jag skrev uppskattande om Miller när hon dirigerade vår kammarorkester i november för ett år sen, och hon visade sig inte ha blivit sämre sedan dess. Andrea Tarrodi är en talangfull svensk kompositör, född i Stockholm, och hon är känd för uppsalapubliken bland annat för att hon fick första pris i Uppsala tonsättartävling 2010; hon är över huvud taget rikligt prisbelönt. Och Johannes Brahms slutligen kan man ju ha olika meningar om, men från Frankrike kommer han då rakt inte. Att själva kammarorkestern, den här gången ledd av Nils-Erik Sparf, är svensk behöver man väl egentligen inte särskilt nämna.

Alla de nämnda gjorde ett gott jobb, men det betyder inte att jag kände mig helt nöjd efter den här konserten.

Andrea Tarrodis (född 1981) ”Zephyros” (2010) är kanske inte riktigt lika bra som det ovan nämnda verket, men eftersom ”Zephyros” har en litterär plattform i Dan AnderssonsSång till västanvinden” (1918) och jag är ganska förtrogen med Dan Anderssons författarskap, fördjupar detta också min upplevelse av ”Zephyros”.

Camille Saint-Saëns’ (1835-1921) ”Violinkonsert i B-moll” (1880) ar intressant av två skäl: dels violinsolistens redan nämnda insats, dels för att man relativt sällan hör verk av Saint-Saëns spelas. Men han ansågs redan under sin egen tid som en knepig och lite oberäknelig kompositör. Fast det här hörde till de bättre verk av honom som jag har hört. Väl spelat var det alltså också.

En gång i världen recenserade jag en konsert med musik av Johannes Brahms (1833-1897) under rubriken ”Tycker ni om Brahms?”. Jag kan gilla Brahms i det mindre formatet, men som symfoniker hör han inte till mina favoriter. Fast åter igen: Hans ”Symfoni nummer 2 i D-dur” blev i den här konsertens avslutning, välspelad som den var, i alla fall uthärdlig.

* * *

Och nej, min relativt svala reaktion på musikvalet den här kvällen hade inte med något personligt misshumör att göra.

Jag och Birgitta samt Bengt och Inger plus Käthe och så småningom Anna åt före konserten en smakrik middag på Sala Thai snett över gatan.

Och i pausen före Brahms, när vårt lilla sällskap brukar dricka kaffe tillsammans men jag stannade på min plats eftersom jag har svårt att gå i trappor, kom Anna till mig och satte sig en stund på Birgittas plats, och vi hade ett trevligt samtal både om konserten och om andra mer privata ting.

Asterix i Alperna

1 november 2018 0:42 | Serier | Kommentering avstängd

Jag älskar välgjorda serier, bland dem albumen om Asterix och Obelix och de andra i den lilla galliska byn som romarna aldrig lyckas erövra, därför att den trolldryck druiden Miraculix kokar ihop ger byborna övermänskliga krafter – den ende som inte behöver det här krafttillskottet är Obelix, som i mycket unga år ramlade ner i Miraculix’ trolldrycksgryta och fick i sig så mycket, att det räcker för hela livet.

I ”Asterix i Alperna” (1975, i suverän översättning av Ingrid Emond, återutgiven av Egmont 2018) visar René Goscinny (text) och Albert Uderzo (bild) åter igen sitt mästerskap som serieskapare. Också i det här äventyret finns sådant om latinska sentenser och egenheter, geografiska så väl som kulturella, i det geografiska område det aktuella äventyret i det aktuella äventyret utspelar sig i – i det här aktuella fallet således Schweiz.

Det som för Asterix och Obelix till Schweiz är dock inte Miraculix’ behov av någon ingrediens till just trolldrycken. Det Miraculix behöver är nämligen Edelweiss.

Förklaringen till det här är att en romersk guvernör, som försnillar större delen av de skattemedel han driver in, bland annat använder dem för att arrangera orgiastiska fester. Det här leder dock till att han får oväntat besök av en questor med uppdrag att göra en grundlig revision. När questorn visar sig omutbar, brukar guvernören gift för att sätta honom ur spel. Men questorn dör inte utan gör i stället något oväntat. Han har nämligen hört talas om den vitt berömde druiden Miraculix, så dennes ointagna och fruktade galliska by får besök av en romare.

De som bor i den här obstinata byn värnar, när så krävs med våld, sin lilla by, men de hatar för den skull inte andra, förutsatt att dessa respekterar gallernas rätt att bestämma över sig och sitt. Så Miraculix ställer upp, men för att kunna kurera den romerske questorn, behöver han Edelweiss, och Edelweiss (Leontopodium alpinum) finns i Helvetia, i de schweiziska alperna, så därför ber han Asterix och Obelix om hjälp med att hämta sådan. I franskspråkigt original heter det här albumet för övrigt ”Astérix chez les Helvètes”.

Det här kunde ju ha blivit en fredlig utflykt, men icke. Romerska gränsvakter försöker hejda dem vid gränsen men får på moppe, så Asterix och Obelix väljer att nattetid simma över Genèvesjön och tar först in på ett hotell som drivs schweizerexemplariskt, med ordning och reda och renlighet. Men eftersom våra galliska vänner jagas av romerska legionärer, blir de sedan inhysta i ett bankfack. Och när de då, våldsamt hungriga, bryter sig ut, svärtar de dessutom ner den schweiziska banksekretessen. Till de andra schweiziska särmärken som visas upp kommer också den tidens motsvarigheter till schweizerur, timglas med sand. (Fast eftersom timglas ju inte kan låta som gökur, väcks gästerna med samma regelbundenhet av en man som ropar ”kucku”.) Mot slutet av historien får de till och med assistans av Wilhelm Tell. Och tro inte att ni slipper joddling!

Allt det här är roligt och träffsäkert genomfört, men det här asterixäventyret – jag har ändå inte redovisat allt – känns ibland också lie för utdraget.

Men som vanligt slutar det lyckligt. Med hjälp av den Edelweiss Asterix och Obelix har hemfört botar Miraculix den romerske questorn, som sitter med vid festbordet i den galliska byn. För den girige och illasinnade guvernören väntar något som nog inte blir lika festligt: Cirkus i Rom.

« Föregående sida

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^