Talman, inte talisman

24 september 2018 23:25 | Politik | 6 kommentarer

Ted Ström skrev en gång en fantastisk sång om det här landet, bland annat om ”frusna drömmar uti monarkin”. Den heter visserligen ”Vintersaga”, men dess refräng speglar perfekt både det människor av mitt slag känner inför det politiska spel som pågår i Riksdagen och det väder som råder, bland annat här i Öregrund:

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

Ted Ström skrev ”Vintersaga” 1984, och samma år kom den ultimata insjungningen av den, den med Monica Törnell. Men Jerry Williams‘ version av den från 1990 är också mycket hörvärd. Jag talar om de sångliga prestationerna, men kanske spelade det också en roll, att de nämnda alla hade hjärtat till vänster.

Jag har, allt sedan mycket unga år, definierat mig själv som demokratisk socialist, en beteckning som i sitt andra led betonar strävan efter ett mer jämlikt samhälle, i sitt första anger att jag accepterar att andra har andra värderingar och har rätt att rösta efter sina övertygelser.

Men jag fordrar av dessa andra att också de är demokrater och även accepterar valutslag, som går emot deras personliga intressen.

I den andan har jag använt stora delar av mitt liv till att bekämpa kommunister och även de rester av nazism och fascism som fanns kvar efter de bruna och svarta diktaturernas fall i slutet av andra världskriget.

Jag ser det som en seger att till exempel det forna kommunistpartiet i Sverige numera är ett vänstersocialistiskt parti som bekänner sig till demokratin.

Men i dag finns det på den andra politiska kanten ett parti, ironiskt nog med namnet Sverigedemokraterna, som alla demokratiska partier från vänster till höger borde hålla på minst armlängds avstånd, och jag talar nu verkligen inte bara om dem som har varit så glappkäftade att partiledningen har känt sig tvungen att utesluta dem.

De rödgröna partierna fick i valet ett mandats övervikt över de fyra borgerliga partierna, men de senare har med röststöd av Sverigedemokraterna nu förhindrat valet av en socialdemokrat till posten som talman och i stället valt en moderat sådan. Sedan snuvades SD på konfekten – de fick inte sin kandidat vald ens till en vice-post.

Det sista har jag verkligen inget att invända mot (och så inte heller min hustru, den tidigare talmannen Birgitta Dahl, som i morgonekot intervjuades om valet av talmän men inte fick någon fråga om just det). Personer som har åsikter av det slag SD-kandidaten har gett uttryck för ska inte ges förtroendeuppdrag som demokratins främsta företrädare.

Men dagens omröstningsprocess är knappast någon slutgiltig moderat och borgerlig seger. Känner jag Jimmie Åkesson & co rätt, kommer de att ge igen, när ett lämpligt tillfälle uppenbarar sig. Och då kommer det att visa sig att talman inte är någon synonym för talisman.