På födelsedagskalas i sonens familj

I går måste vi ge oss av tidigare än jag hade trott till det födelsedagskalas Matti och Karin anordnade för sina småflickor; Ella fyller sex och Sofia tre med så kort mellanrum, att det är praktiskt att ha åtminstone gemensamt familjekalas för båda.

Från Karins sida av familjen kom mormor Lena och en syster till Karin, Ingrid med sonen Gunnar.

Från vår sida kom jag och Birgitta samt Mattis systrar Kerstin med barnen Viggo och Klara och Anna med dottern Ella.

Födelsedagskalaset började med god och trevlig hemlagad lunch.

Birgitta hade redan vid ankomsten lämnat över var sin liten krukväxt som födelsedagsblommor till de båda festföremålen, men presentutdelningen skedde i övrigt efter maten.

Som ni kan förstå fick familjens småflickor många och fina presenter, både leksaker, skivor och böcker och förstås kläder. Småflickorna verkade glada och nöjda, och det är det viktiga.

Jag nöjer mig med att konstatera att ett par saker jag gav åt Ella respektive Sofie helt uppenbart gjorde succé. När Ella hade öppnat alla sina paket och sen fått tårta, bad hon att få bada, och med sig i badkaret tog hon de dykarglasögon och den snorkel hon hade fått av mig. Lilla Sofia lekte intensivt med den fikaservis jag hade gett henne och som jag berättade att man kan dricka på riktigt ur och sen maskindiska.

Vi som var födelsedagsgäster trakterades alltså redan dessförinnan, liksom födelsedagsbarnen, med tårta – men morfar, som är diabetiker fick ett par små sockerfria bakverk från Gunnarssons konditori på Söder (Matti och hans familj bor i Stockholm).

När jag oh Birgitta sen skulle ta taxi till Centralen och jag stod färdigklädd vid ytterdörren, var Ella fortfarande i badkaret. Men lilla Sofia kom i mammas famn till dörren, kramade mig och gav mig plötsligt en puss. Och sen skrattade hon.

I sommar kommer vi att ses mera. Bland annat har Matti och Karin lyckats korttidshyra ett sommarboende i Öregrund, nära både till Tallparksbadet och till farfar och farmor.

Ensam i lägenheten i Uppsala, och jag ser förstås första delen av filmserien om mordet på Olof Palme

Jag ska på grundlig besiktning till min husläkare i nästa vecka, och eftersom jag inför det måste ta prover på Vårdcentralen i morgon, åkte jag till Uppsala redan i dag.

Jag åt sen middag och satt framför TVn och såg första delen av dokumentären om mordet på Olof Palme. Mycket av det som förekom i programmet kände jag förstås till sen tidigare, och jag arbetade på partiexpeditionen, på Sveavägebn 68, snett emot biografen där Olof och Lisbet såg Suzanne Ostens ”Bröderna Mozart” den där ödesdigra kvällen, och av dem som medverkade i filmen kände jag förstås Olof Palme och har ofta träffat även Lisbet. Björn Rosengren och Ulf Dahlsten känner jag också – Dahlsten jobbade åt min hustru innan han gick vidare till jobbet hos statsministern. Och även den forne M-ledaren Ulf Adelsohn har jag haft ett hyggligt förhållande till.

Vi blev uppringda av TT sent på mordkvällen – nyhetsbyrån ville ha Birgittas kommentar till att statsministern hade mördats. Hon trodde först att det kunde vara en av de vanliga fredagkvällsfylleristerna som ville lura statsrådet och bad att få ringa upp – men tyvärr var det här sant.

Sen ringde hon till partisekreterare Bo Toresson, som inte heller hade hört något, till exempel från polisen.

Eftersom läget var helt kaotiskt, samlades VU i Rosenbad, och också Birgitta åkte till Stockholm. Hon beställde en bil från Uppsala Taxi, som för övrigt aldrig tog betalt för den här körningen.

För egen del fick jag av Bo Toresson, vars närmaste man jag var, i uppdrag att ringa till ett antal andra VU-ledamöter, kolla om de hade hört vad som hade hänt och kalla dem till det här VU-sammanträdet.

Självklart satt jag fången av det förflutna, till stor del egenupplevda, framför TVn.

Och trots att jag vet att TV3 är en kanal som lever på reklampengar, har jag nog aldrig tyckt att reklampauserna har känts så malplacerade, ja stötande som i kväll.

Suomi/Finland: Socialdemokraterna och Samlingspartiet slåss om förstaplatsen

I valet 2015 till Eduskunta (Riksdagen) fördelade sig rösterna så här:

Suomen Keskusta (Centern), ett borgerligt och landsbygdsbetonat mittenparti, fick 21,1 procent.
Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), ett borgerligt högerparti, fick 18,2 procent.
Perussuomalaiset (Sannfinländarna), ett populistiskt parti, fick 17,7 procent.
Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokraterna), ett socialdemokratiskt parti, fick 16,9 procent.
Vihreä Liitto (Gröna förbundet), ett miljöparti, fick 8,5 procent.
Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), ett vänsterparti, fick 7,1 procent.
Svenska Folkpartiet, ett borgerligt parti för den svenska minoriteten i Finland, fick 4,9 procent.
Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna), ett borgerligt parti med kristna värderingar, fick 3,5 procent.

Finland har under efterkrigstiden haft breda koalitionsregeringar, ofta över blockgränsen, men det här valet ändade i en borgerlig regering med Centerns partiordförande Juha Sipilä som statsminister och bestående bara av tre partier: Centern, Samlingspartiet och det här valets raket, Sannfinländarna.

Centerledarens, till lika statsministerns kantighet har lett till att Samlingspartiet har blivit större än Centern.

Sannfinländarna, vars popularitet har rasat på grund av att partiet inte har kunnat leverera det dess väljare hoppades på, har tappat jättemycket i stöd, och när partiledaren, utrikesminister Timo Soini, meddelade att han tänkte avgå, valde partikongressen den mer högerextreme Jussi Halla-aho till ny partiledare och den nya partistyrelsen fick samma profil. Det här ledde till att Soini och övriga sannfinländska ministrar och många riksdagsledamöter beslöt sig för att lämna sitt gamla parti och först bilda en egen riksdagsgrupp, Uusi vaihtoehto (Nytt alternativ), som sen skulle ombildas till partiet Sininen tulevaisus (Blå framtid).

Socialdemokraterna, som i det senaste riksdagsvalet fick ett historiskt lågt resultat, bytte bland annat partiledare och lyckades genom profilerad oppositionsparti åter bli stort, i vissa mätningar till och med Finlands största parti.

Taloustutkimus har gjort två månadsmätningar för Yle.

Den första publicerades 2 mars. 1.655 personer intervjuades under perioden 2-28 februari.

Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet) 21,0 procent (+ 2,3)
Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet) 20,0 procent (- 0,8)
Suomen Keskusta (Centern) 17,0 procent (- 0,8)
Vihreä Liitto (Gröna Förbundet) 14,5 procent (+ 0,5)
Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) 8,9 procent (+ 0,8)
Perussuomalaiset (Sannfinländarna) 8,5 procent (- 1,1)
Svenska Folkpartiet 2,9 procent (- 1,7)
Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna) 3,3 procent (+ 0,1)
Sininen Tulevaisos (Blå framtid) 1,6 procent (+-0)

I den här mätningen är Socialdemokraterna största parti igen. De gröna är även i den här mätningen ett av de fyra stora partierna. Blå framtid, som sitter i regeringen tillsammans med Samlingspartiet och Centern, står och stampar på samma låga nivå, medan den mer extrema falang, som tog över partiet, lyckas betydligt bättre.

Den andra och senaste publicerades den 28 mars. 2.675personer intervjuades under perioden 1-23 mars.

Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet) 21,5 procent (+ 1,5)
Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet) 20,2 procent (- 0,8)
Suomen Keskusta (Centern) 16,3 procent (- 0,7)
Vihreä Liitto (Gröna Förbundet) 14,2 procent (- 0,3)
Perussuomalaiset (Sannfinländarna) 9,2 procent (+ 0,7)
Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) 9,0 procent (+ 0,1)
Svenska Folkpartiet 3,5 procent (+ 0,6)
Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna) 3,3 procent (+- 0)
Sininen Tulevaisos (Blå framtid) 1,3 procent (- 0,1)

Här är Samlingspartiet åter lite större än Socialdemokraterna. Centern backar. Sannfinländarna är här aningen större än Vänsterförbundet.

TV-kväll med Lill-Babs

Jag hade egentligen inte tänkt tillbringa en stor del av kvällen framför TVn, men när man där satte in ett mycket långt minnesprogram om den just avlidna Barbro ”Lill-Babs” Svensson, måste jag ju bara se det.

Jag har aldrig någonsin träffat henne, men om man som jag är intresserad också av populärmusik, kan man ju inte ha undgått att lyssna på henne, och ett antal av hennes många skivinspelningar genom åren har gått rakt in i inte bara mitt utan väldigt många andra människors hjärta och musikminne. Hon har varit en av dem som har fyllt folkparker, konsertlokaler och andra musikarenor, och jag tycker att den här TV-dokumentären visade varför.

Lill-Babs visade sig också ha potential att bredda sin repertoar och besegrade en ny publik när hon försökte.

Jag förstod Lars Forssells (som jag har träffat några gånger, publicerat visor av och till och med fått att ställa upp på ett möte i Laboremus i Uppsala) samarbete med Lill-Babs, och min nu döde bror Matti, köpte skivan från den här föreställningen. Själv såg jag inte scenföreställningen, vilket kan vara förklaringen till att min recension av skivan delvis var ganska kritisk.

Men den är verkligen inte menad som kritik av Lill-Babs’ samlade arbete som scen- och skivartist.

Annandag påsk: Agnes Lidbeck och så Gidon Kremer och Johann Sebastian Bach

Agnes Lidbecks författarskap kom jag i kontakt med genom att läsa en dikt av henne i Lyrikvännen. Jag skrev uppskattande om den här på bloggen och blev då, också här på bloggen, kontaktad av Per Gudmundson, som jag både länge har läst – han är ledarskribent på Svenska Dagbladet – och som själv några gånger har skrivit kommentarer på min blogg, vilket för den skull inte har som bakgrund, att vi skulle ha besläktade politiska värderingar.

Det han den här gången berättade var att han och Agnes Lidbeck har barn tillsammans.

Agnes Lidbeck, som har knutits till DN Kultur som fri kolumnist, intervjuas i kulturbilagan i söndagens (1 april) Svenska Dagbladet, och av intervjun framgår att hon numera har skilt sig från barnens inte till namnet nämnde far. Och så kan det ju gå här i livet – i det här fallet vet jag ingenting om orsaken till den spruckna relationen, men livet är ju fullt av separationer.

Jag känner tidigare till vilken succé Lidbecks ”Finna sig” blev och har nu också läst recensionerna av efterföljaren, ”Förlåten”. Det är verkligen inte vanligt att nya skönlitterära författare slår igenom så snabbt.

Svenskan-intervjun, gjord av Kristina Lindh, är kunnig och intressant. Men Lidbeck släpper ändå inte intervjuaren in på livet. Lindh frågar henne om en figur i senaste boken, en bror till bokens två systrar som, brodern alltså, rör sig i skov mellan depression och mani och sen går under, men när författaren får följdfrågan om hon själv känner någon sådan person, klipper hon av den tråden:

– Det vill jag inte prata om.

Och i avslutningen av intervjun tar hon avstånd från politikens återinträde i kulturdebatten:

– Jag är helt ointresserad av kopplingen mellan kultur och politik, den som präglar samtalet i så hög grad just nu.

Själv har jag alltid varit lidelsefullt intresserad av både kultur och politik.

En stor del av kvällen har hustrun och jag tillbringat vid skivspelaren på glasverandan.

Birgitta valde skivor: Johann Sebastian Bachs ”The Sonatas and Partitas for Violin Solo” med Gidon Kremer som violinsolist (ECM Records New Series 1926/27 4767291, 2005). Partitas är inspelade 2001 i Tyskland, Sonatas 2002 i Rīga i Lettland, där Kremer i huvudsak bor och verkar.

Han är en fantastisk violinist, född i Rīga 1947 av tysk-judiska föräldrar som båda var professionella violinister, och han har också studerat för David Oistrach.

Jag har en gång tillsammans med Birgitta hört Gidon Kremer och Kremerata Baltica spela i vårt konserthus i Uppsala, och ni kan ju läsa mer om den konserten här på bloggen den 20 oktober 2010.

Och skaffa gärna den skiva vi i kväll hörde på. Sen kommer ni att vilja höra mer med Kremer.

Påskdagen: påskalamm, påskekrim – och så en djupdykning i mitt förflutna

Som sig bör har vi firat påskdagen med sådant som hör påsken till: Vi har ätit lammstek, Birgitta har köpt en ny fin tulpanbukett på Coop och vi har avslutat TV-kvällen med påskekrim fra Norge, TV-serien ”Gränsland”.

Före deckaren såg vi också ”Babel”, och den här gången fångade speciellt en av gästerna, Jenny Jägerfelt, mitt intresse. Hon är författare men också psykolog, och jag vet att hon och vår son, Matti Dahl, också han psykolog, inte bara är ungefär jämnårigsa utan också känner varann.

Mycket i mitt liv kretsar kring den resa till Juniskär och Sundsvall Matti ska ta mig med på i början av juni.

Inför den gör jag nu research på nätet.

Bland annat har jag fått fram att det hus i Juniskär (på sjösidan av Junivägen), där jag bodde under delar av min barndom och sen under min realskole- och gymnasietid på femtiotalet, har bytt ägare igen – exakt när vet jag inte – och jag har på nätet rent av hittat en relativt färsk bild av huset, där pappa och ännu längre mamma bodde kvar tills de dog och där jag och mina bröder sen fortsatte att hälsa på hos ägaren, Kjell Nordin, ända tills även han dog 2007. Jag och mina två bröder ordnade Kjells begravning.

Huset, med adressen Junivägen 17 – på andra sidan vägen går Nätvägen upp – har som ny ägare fått Christoffer Johansson, som fyller 33 år den 30 maj – min egen son, Matti, han som skjutsar mig till Juniskär, är faktiskt 45, och eftersom han har tillbringat vinterlov och även sommarveckor hos farmor och farfar i Juniskär och också var med vid Kjells begravning, ordnar han den här resan också av eget intresse.

Fotot på internet visar att till exempel staketet mot Junivägen och det garage Kjell byggde finns kvar, men jag ser ju också förändringar av både hus och tomt. Det senare kan man ju se också över staketet och från sjösidan, men jag skulle vara glad om den nuvarande ägaren lät oss ta en titt också inomhus, om det går för sig också gärna ta några bilder. Jag är vid det här laget 80 år, snart 81 när vi kommer till Juniskär, och vi har bara vänliga avsikter, och vi kommer inte för att få någon form av traktering. Det här handlar bara om att en sista gång få se det som blev vårt första hem i Sverige – vi var alltså en estnisk flyktingfamilj som kom i land i Löran hösten 1944.

Under min tid i Juniskär kände jag i stort sett alla människor i Juniskär, Juni, Nyland (där jag gick i skola), Flintåsen och Döviksjön – jag var nämligen framgångsrik jultidningsförsäljare, sen ombud för gamla Folket i Bild och försäljare av FiBs folkböcker. Dessutom var jag från unga år springsjas och alltiallo i Berglunds handelsbod, och jag tror nog att jag skötte mig, eftersom mina båda yngre bröder sen fick samma jobb. Nu finns där Restaurang & Café Juniskär, men jag vet inte om det är i drift.

Problemet är att de vuxna från den tiden är döda och mina barndoms- och ungdomskompisar i flera fall också är det eller har flyttat. Men finns det några gamla vänner kvar i trakten, hör gärna ifrån er – och uppmärksamma gärna den nuvarande ägaren till huset på Junivägen 17 om att jag vill ha kontakt.

Sonen och jag kommer att bo på Hotell Aina i Kvissle, och vi ska förstås också besöka kyrkogården i Mjösund och där familjen Kokks familjegrav och familjen Nordins dito. Och så ska vi titta på min ungdoms Sundsvall, där jag gick i Läroverket och tog studenten. Jag gör omfattande nätsökningar för att se vad som finns kvar av femtiotalets caféer, restauranger och affärer med mera. Säkert hittar vi också helt nya oaser.

Vi åker i bil från vårt hus i Öregrund – sonen övernattar där – på morgonen fredagen den 8 juni, och om jag tar med blommor till mina föräldrars (och numera även mina bröders) grav samt till Kjells grav, kan vi ju ta en sväng till kyrkogården i Mjösund redan på väg mot Kvissle på fredag. Vi är kvar hela lördagen och hela söndagen (9-10 juni) och anpassar gärna vårt besök efter de önskemål den nuvarande ägaren till min barndoms och ungdoms hem kan ha – men eftersom jag vill fotografera åtminstone tomten till huset, bör det ju helst vara under dagtid.

Jag saknar mejladress till den som bor där nu, så jag är tacksam om någon juniskärsbo som läser det här och kanske känner mig gör den nuvarande ägaren uppmärksam på mitt önskemål och ger honom adressen till min blogg, http://enn.kokk.se. Min egen mejladress är enn.kokk@telia.com.

Påskafton: äggmålning på estniskt vis, sillbord och sen TV-kväll

Varje påskafton kokar och färgar vi ägg på det sätt jag lärde mig göra det i min estniska barndom.

På påskafton brukar jag gå ut på tomten för att hitta växtdelar att användas vid äggmålningen tillsammans med skal från gul lök, det senare huvudingrediensen i den äggmålning jag lärde mig i min barndoms Estland. Birgitta fick, när hon var på Coop och handlade, två plastpåsar med lökskal av gul lök, hopsamlade under löklådan av Marina, som för övrigt själv har estnisk mor. Bland det jag normalt brukar samla ihop finns blad från miniormbunkar, som inte färgar men, om man lägger dem närmast äggskalet, ger ett vackert ljusare bladmönser på påskäggen, som lökskalen ger en brunflammig färg. Liknande effekter kan man få av kronbladen till tidiga vårblommor som krokus. Albark färgar också. De fjädrar man använder i påskris färgar numera inte av sig men kan ge mönster, om de placeras närmast ägget. Här kan man experimentera, prova sig fram. Men i år ligger vår trädgård i Öregrund under snö, så vi har fått nöja oss med lökskal och fjädrar till påskris.

Varje sådant här ägg måste man göra ett separat litet paket av med hjälp av en liten trasa som sveps om alltsammans och sen viras med sytråd runt om för att hålla ihop – använder sen flera personer samtidigt samma kokgryta, är det ett bra knep att de som gör såna här små äggpaket använder tråd i var sin färg. Birgitta och jag använder oss av var sin stor gammal kastrull, eftersom vi gör i ordning så många ägg: Birgitta åtta, jag själv sex i år. Vår dotter Kerstin Kokk har för sin del har övergått till att i stället använda aluminiumfolie som kokhölje. Hur som helst: Man kokar upp vattnet i förväg och lägger sen försiktigt ner äggpaketen. Ska den här äggfärgningsmetoden funka, måste äggen sedan få koka i tio minuter eller mer.

I år tog Birgitta – under rinnande kallt vatten – upp sina äggpaket lite tidigare än jag, och det (plus att jag använde mer lökskal) bidrog till att hennes påskägg blev mer ljusfärgade än mina. Men bland bådas ägg fanns exemplar med vackra och överraskande mönster.

För egen del åt jag två av mina ägg tillsammans med sill till middag i dag. Jag brukar, när jag äter de här äggen, göra ett så litet hål som möjligt i skalet och sen spara det urätna skalet – de här äggskalen är mycket vackra att ha stående som prydnad i en skål.

Dottern, Kerstin, har lärt sig det här sättet att färga/koka av sin estniska pappa och naturfärgar, tillsammans med sina egna barn, Viggo och Klara, när de är hos henne över påsk, varje år påskäggen på estniskt vis. Kolla hennes instagrambilder och jag tror att ni genast förstår, att det här sättet att måla påskäggen har mycket som talar för sig.

Kvällen har vi tillbringat framför TVn. Efter ”Rapport” såg vi först ”Smartare än en femteklassare”, numera lett av Josefin Johansson som verkar vilja se ut som en påskkäring även när det inte är påsk. Fast som programledare funkar hon bra. Sen kom ett annat sevärt underhållningsprogram, ”Tror du jag ljuger?”. Och så avslutade vi TV-kvällen med första avsnittet av sex i den brittiska serien ”Unge Kommissarie Morse”. Det här var en ganska otäck historia, men märk att den är en sentida uppföljare till Colin Dexters – han är själv död – mycket spännande och välskrivna originaldeckare om kommissarie Morse.