Sommar i P1 med Stina Ekblad

20 augusti 2017 23:16 | Deckare, Film, Media, Musik, Prosa & lyrik, Teater, Ur dagboken | 8 kommentarer

Stina Ekblad avslutade årets serie av Sommar-program, och hon gjorde det på ett sätt som fick åtminstone mig att förlåta Sveriges Radio raden av halvdana program i den här serien i sommar. Jag tyckte att det hon berättade om sitt eget liv, sitt arbete som skådespelare och sitt förhållande till litteratur (alltså inte bara dramer) var intressant, oavbrutet hörvärt.

Själv har jag sett henne framträda live, men jag har förstås också sett henne i TV, i scenroller men liksom oerhört många andra också i en rad Beck-filmer.

Den mångsidighet, skicklighet att spela mycket olikartade roller, hon har tror jag får sin förklaring i ett parti av hennes sommarprogram: Hennes tes (och erfarenhet) är att i det ögonblick man står på scen bli just den rollgestalt man ska föreställa. Det är inte sig själv man ska visa upp. När sedan föreställningen är slut blir man åter sitt vanliga jag. Det är det som är skådespeleri, det som i de bästa fallen blir scenkonst.

Det här innebär förstås också att man ibland kan misslyckas. Hon kan ta kritik och också medge misslyckanden – ett fiasko är ett fiasko. Bara vid enstaka tillfällen – hon nämner en artikel i Expressen – kan tryckta omdömen, i det nämnda fallet med sårande formuleringar, hänga kvar i åratal, kanske aldrig förträngas ur minnet.

För egen del är hon uppvuxen i finländska Österbotten, i en lantlig miljö och i en familj där kulturyttringar som teater och klassisk musik inte fanns tillgängliga. Men hon beskriver målande den österbottniska förvåren med bruna åkrar men även ljusets och storspovens återkomst, sedan tiden då syrenerna blommar och fåglarna kvittrar… Och mamma som sjöng falskt när hon var glad.

Men hon gör också mer abstrakta men för den skull inte mindre sanna utsagor om det här: Skönhet har mycket med balans att göra.

Hon för också in religiösa aspekter på vårt sätt att värdera estetiska fenomen i våra liv: Om Gud finns och har ett språk är det musik. Jag är ju inte själv religiös, men det här är en vacker bild. Och oavsett detta har väl många av oss ett behov av att nå bortom den begränsade (och begränsande) verklighet som omger oss.

Hon själv började tidigt spela improviserad teater tillsammans med sina syskon: Hon hittade på ett tema och gav dem roller – själv spelade hon alltid huvudrollen.

Till annat hon drömde om att får göra redan i sin tidiga lantliga miljö hörde att få spela piano och dansa balett. Men hur skulle det gå till?

Den klassiska musiken, helt okänd i hennes miljö, mötte hon första gången genom att familjen började prenumerera på Det Bästa och då fick en skiva med verk av Beethoven, Grieg med flera i prenumerationspremium. Hon lyssnade och fängslades. Sedan fick hon också möjlighet att förena skolgången med att delta i musikundervisning, där till en början pojkarna fick spela på blåsinstrument, medan flickorna hänvisades till stråkinstrument. Hon och en kvinnlig kompis var inte nöjda med det och fick faktiskt byta, i hennes fall till slut klarinett. Det blev lite av en triumf när hon sen inför publik fick spela soloklarinett i Mozarts klarinettkonsert. Jo, hon har också senare i livet spelat klarinett på scen.

Fast till slut var det alltså skådespelare hon blev. Den som är intresserad av hennes roller i mängder av pjäser för Dramaten och Stockholms stadsteater kan gå till den förteckning som finns på Wikipedia.

Självfallet är hon förtrogen med och citerar ur dramer av August Strindberg, men man märker – till exempel genom hennes förtrogenhet med Cora Sandels Alberte-serie och hennes kärlek till Edith Södergrans diktning – vilken bredd och beläsenhet hon har.

I sitt sommarprogram sätter hon punkt genom att, efter att ha talat om sonens födelse och sin egen pappas död, beskriva vår tillvaro som ett kretslopp, där döden är en del av livet, livets syster. Förr eller senare ställs vi inför faktum: ”Det är tid att gå.” Livet ger oss människor rörlighet, passioner, möten, och när vi sen inte orkar mer, kan vi ändå minnas det som var vackert. Men till slut är det ändå dags att säga ”Tack för lånet!” till livet.

Stina Ekblads musikval har ett mycket nära samband med det hon talar om i sitt ”Sommar”, men är möjligen lite ensidigt klassiskt, fast det har att göra med att klassisk musik är det hon oftast lyssnar på och kan. Och med tanke på att sådan musik över huvud taget inte har förekommit i rader av andra sommarprogram, förlåter jag henne gärna.

Det mest populärmusikaliska hon spelar är ”Sunnanvindsvalsen” med Anders Börje. ”Min nye kjole” med Mathilde har den danska författarinnan Tove Ditlevsen (mycket läsvärd!) som textansvarig, och Frida Hyvönen, här med ”Fredag morgon”, hör heller inte till de mer lättfärdiga låtskaparna.

I övrigt spelar hon musik av till exempel Edward Elgar, Robert Schumann (med text av Heinrich Heine), Edvard GriegsPeer Gynt-svit” med Berliner Philharmoniker under ledning av Herbert Von Karajan, Wolfgang Amadeus Mozarts klarinettkonsert med Martin Fröst, en tonsättning av Rainer Maria RilkesIch will du sein” och så Franz SchubertsKvintett för två violiner, viola och två violonceller”.

Sommar i P1 med Fredrik Backman

30 juli 2017 19:15 | Media, Musik, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Fredrik BackmansEn man som heter Ove” har jag sett som film (2015), signerad Hannes Holm. Som film med Rolf Lassgård i rollen som Ove blev den en succé (1,7 miljoner besökare) – också jag gillade den.

Den bok filmen bygger på har jag däremot inte läst – jag har inte läst någon av Backmans böcker – men den har, kanske delvis på grund av filmen, också blivit en stor succé. ”En man som heter Ove” har getts ut i 40 länder och sålts i 2,5 miljoner exemplar. Mot slutet av sitt ”Sommar” i dag berättar han om ett besök hans amerikanska förlag, med kontor på Manhattan i New York, inbjöd honom till. Med följde också hustrun och de två sönerna, som busade ganska mycket under besöket på förlaget, beläget på 17e våningen i en skyskapa. Det här var en värld av ett helt annat slag än den han levde i innan han blev författare, och förlagets representant visade honom ett porträttgalleri där han fanns med bland de största författarna.

Eller var det möjligen de mest säljande författarna? I andanom såg han sitt porträtt någon gång senare fraktas ner i fölagets källare.

Det här tvivlet på sig själv och sin aktuella berömmelses varaktighet fanns med som en röd tråd genom hela programmet – sällan har jag hört någon sommarpratare som på det här sättet hela tiden har målat framtiden så svart, satt frågetecken efter nästan allt.

Det är ju helt uppenbart att han har fått erbjudandet att sommarprata på grund av framgången med ”En man som heter Ove”, men några framgångsrecept är han inte förmögen att skriva ut.

Det säger ju i och för sig ganska mycket om den nu överkommersialiserade förlagsbranschen, att han, när han kom med ”En man som heter Ove” till ett av de stora förlagen där fick omdömet, att hans manus saknade kommersiell potential.

Men när han strax därefter kommer in på sin egen förmåga att skriva, konsterar han ärligt: ”Jag har ingen aning om vad jag håller på med.”

Han medger också att han, utöver att ända sen barndomen vara en ganska ensam människa med få vänskapsrelationer, också saknar ett liv att berätta om – vi får veta att han i yngre dar körde truck, därefter arbetade på tryckeri och att han är född i Stockholm, sen har bott länge i Helsingborg och nu åter bor i Stockholm.

I övrigt ger han råd till dem som också vill bli författare, sådant som att inte följa några regler men räkna ut hur många boksidor det ska vara i den roman man planerar. Övriga skrivregler är mycket allmänna (och deras värde reduceras dessutom av att han själv började skriva redan på lågstadiet).

Sammantaget får nog den här författarskolan i radio knappt godkänt.

Inte heller hans musikval gör mig direkt upphetsad, men bland det han spelar finns i alla fall Dolly Parton, Melissa Horn, Pearl Jam, Olle Ljungström och Benny Anderssons orkester.

Sommar i P1 med Stig Björkman

24 juli 2017 0:29 | Film, Media, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken, Varia | 4 kommentarer

Jag är ett år äldre än dagens sommarvärd, filmkritikern, filmregissören och författaren Stig Björkman. Jag känner honom inte privat, däremot som samtida intellektuell. Oerhört mycket i hans ”Sommar” i dag känns därför mycket bekant för mig. Jag har sett mängder av filmer, regisserade av sådana som han också har träffat, som Ingmar Bergman, Woody Allen och Orson Welles, och likadant är det med en rad av de skådespelare han nämner, sådana som Janne Carlsson (känd från Hansson och Karlsson, Carlsson även från filmatiseringar av Slas-romaner; jag har dem alla i bokhyllan, har faktiskt under min chefredaktörstid publicert en historia av honom), Evabritt Strandberg, Sven Wollter, Lena Nyman, Harriet Andersson, Eartha Kitt, Gloria Swanson och så vidare.

En del av det Björkman berättar, till exempel att Orson Welles lyckades skrämma slag på många amerikaner, eftersom många trodde att hans H G Wells-dramatisering för radio av ”Världarnas krig” var en dokumentär, har jag hört förut, men Björkman berättade även sådant som var nytt också för mig, till exempel hur Ingmar Bergman blev förbannad på honom när han utan onda avsikter avslöjade att Erland Josephson hade Parkinson (Bergman i telefon: ”Nästa gång jag ser dig, kommer jag att ta ihjäl dig!”) eller att han efter att i Cannes ha hjälpt Stockholms-Tidningens utsända Sun Axelsson sen följde med henne till Paris, där hon skulle intervjua berömda franska filmregissörer för sin tidning, och hur detta ändade i att de privat blev ett par.

Allt det här berättar han utan åthävor – det handlar inte om att höja hans egen status.

Och alltsammans är ömsom roande, ömsom intressant.

Men det finns naturligtvis ett aber. En växande andel av framför allt de yngre radiolyssnarna har inte en aning om vilka de många personer han, ibland i förbigående, nämner, de känner inte till de nämnda filmerna och vem som har gjort dem respektive spelat i dem och de känner inte till honom själv och hans verk eller tidskriften ”Chaplin”. Jag framhärdar ändå. Det är bra om fler omfattas av en allmänt känd kulturvärld.

Det han spelar till sitt sommarprat har gott samband med det han talar om – jag talar om sånger av/med Jane Powell, Gloria Grahame, Charlie Chaplin, David Bowie, Hansson & Karlsson. Eartha Kitt, Lena Nyman, Eva Dahlgren och Poul Dissing.

Dansken Dissing sjunger sin landsman Benny Andersens underbara sång ”Svantes lykkelige dag”, som jag på sin tid hörde på en rad socialdemokratiska partikongresser i Danmark. Här får ni hela texten:

Svantes lykkelige dag

Text och musik: Benny Andersen

Se, hvilken morgenstund, solen er rød og rund,
Nina er gået i bad, og jeg spiser ostemad.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Blomsterne blomstrer op, der går en edderkop,
fuglene flyver i flok, når de er mange nok.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Græsset er grønt og vådt, og bierne de har det godt,
lungerne frådser i luft, ah, hvilken snerleduft.
Glæden er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Sang under brusebad, hun må vist være glad,
himlen er temmelig blå, det kan jeg godt forstå.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Nu kommer Nina ud, nøgen og fugtig hud,
kysser mig kærligt og går ind for at red’ sit hår.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Edderkop är spindel. Annars tror jag inte det finns något svårt i den här sången, för öron som inte är vana vid danska.

Sommar i P1 med Johannes Anyuru

14 juli 2017 22:30 | Musik, Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Dagens sommarvärd, författaren Johannes Anyuru, har ingen muslimsk bakgrund – han konverterade till islam i vuxen ålder. Men han har afrikanska rötter: pappan var landsflyktig från Uganda och träffade i Kenya kvinnan som skulle bli Johannes’ mor; hon arbetade där som biståndsarbetare. Johannes föddes 1979 i Borås, men han växte sedan upp i Växjö. Där började han redan under gymnasietiden skriva dikter.

I ”Sommar” berättade han från den tiden att han av sin bäste vän fick en volym med dikter av Allen Ginsberg – jag gissar att det kan ha varit ”Howl och andra dikter” i översättning av Per Planhammar (Bakhåll, 1995). Den här vännen dog för övrigt i cancer, detta trots strålningsbehandling, vilket ledde till en existentiell kris hos Johannes Anyuru.

Men Anyuru fortsatte att skriva poesi och fick 2003 sin första diktsamling, ”Det är bara gudarna som är nya”, utgiven. Därefter har han fått en rad allt mer prisade böcker utgivna, senast prosaboken ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” (2017).

Johannes Anyuru har ingen muslimsk bakgrund, men han fick vid ett tillfälle en svensk översättning av ”Koranen” av sin pappa, och det här kan ha bidragit till att han 2007 konverterade till islam.

Jag nämner hans religiösa tro, därför att den har en viktig roll i hans sommarprogram, som på ett nästan maniskt sätt ständigt återvänder till det som hände den 7 april 2017, det vill säga mordet, med en varubil som redskap, på helt slumpmässigt drabbade gående på Drottninggatan vid Åhléns i Stockholm.

Eftersom det här extremistiska dådet hade islamska motiv, ville Anyurus förlag – kanske på grund av innehållet i hans senast publicerade bok – få honom att ställa upp i TV och, antar jag, distansera sig från extremistisk islamism, men sådan har väl ingen heller försökt pådyvla just honom. Men trots att den nämnda illgärningen säkert har bidragit till att sprida rädslan för alla former av islam, ställde han inte upp. Däremot har han på andra sätt bidragit till att ge en nyanserad bild av den tro han omfattar.

Och också i sitt sommarprogram omfamnar han ett mångkulturellt samhälle, där människor med olika ursprung och olika tro lever sida vid sida.

För egen del hoppas jag att ett sådant tolerant samhälle också accepterar människor av mitt slag, sådana som inte har någon religiös tro, till och med dem som argumenterar mot religiösa dogmer eller hädar gudar de inte tror på.

Mot Anyurus ”Sommar” och också mot musikvalet i det kan man rikta invändningen att det varken var somrigt eller lättlyssnat.

Mycket av det han spelade var säkert helt okänt för normallyssnarna, och inte heller den jazz som förekom i programmet fick benen att börja dansa.

Den enda skivartisten i programmet som är känd i lite bredare kretsar är Nina Simone, men av henne hade han valt att spela ”Don’t Let Me Be Misunderstood”.

Sommar i P1 med Linda Boström Knausgård

8 juli 2017 22:21 | Media, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Namnet Knausgård fick Linda Boström 2007, när hon gifte sig med den norske författaren Karl Ove Knausgård. 1998 kom hennes egen debutbok, men eftersom även hon har fått berömmande kritikeromdömen för sina böcker, också fått pris för sitt författarskap, har hon efter skilsmässan valt att behålla det giftasefternamn under vilket hon har blivit känd. Och eftersom skilsmässan tycks ha ägt rum i lugna former, måste det här ju inte vara ett problem. De har ju också fyra barn tillsammans.

Nu handlade hennes ”Sommar” i dag inte om det här utan om hennes eget liv. Sin konstnärliga ådra verkar hon ha ärvt efter sin mor, som är skådespelerska. Men det hon ägnade mest tid åt i sitt sommarprogram var den sjukdom hon har ärvt efter sin far, som hamnade på Beckomberga – liksom fadern är hon bipolär, har också hon varit intagen på sjukhus. Det här är en sjukdom hon kan leva med, säger hennes läkare, men hennes val av yrke, som författare, innebär särskilda risker – är man bipolär – förr kallades det manodepressiv – är det bättre att ha ett arbete med fasta rutiner. Helst bör hon inte dricka alkohol, och det är bra med fysisk aktivitet, att motionera. ”Men du kommer att få återfall”, säger han.

Och det får hon. Hon blir då och då åter intagen på den här avdelningen. Det finns perioder då ingenting funkar för henne. Det här leder till att hon ibland över huvud taget inte vill leva, men det här skiftar – ibland vill hon leva. Vad jag förstår utlöser den höjdrädsla hon berättar om redan inledningsvis ett sug efter att få dö – hon berättar om lockelsen att hoppa från ett torn i Peterskyrkan i Rom; en dam som ser hennes avsikter drar dock in henne och lyckas lugna henne.

Linda Boström Knausgårds ”Sommar” är inte bara känslomässigt berörande utan också, på grund av den både personliga och detaljrika formen, oerhört svår att referera – lyssna alltså själva på programmet. Det är en berättelse om ett själsligt tillstånd, även om hon i ”Sommar” berättar sin egen och släktens historia.

Den musik hon spelar ger inga avbrott, förstärker bara de stämningar och livserfarenheter hon försöker förmedla. Iland använde hon tekniken att låta samma eller samma slags musik återkomma. Max Richter återkommer på det här sättet. Ett annat stycke är taget ur ett album som heter ”Perpetuum Mobile”, ett annat, med The Doors, ”The End”.

Vi får också höra musik av Frédéric Chopin, Depeche Mode (”Personal Jesus”) och med min landsmaninna pianisten Käbi Laretei, under en period gift med Ingmar Bergman.

Men jag måste också säga att det här var ett program, mycket långt från den ursprungliga målsättningen med ”Sommar”: ”för er på badstranden, på vägarna och i hängmattan”.

Sommar i P1 med Ann-Helén Laestadius

1 juli 2017 0:25 | Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag fick ögonen på Ann-Helén Laestadius när hon 2016 fick Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok – att jag inte har läst några av hennes böcker har väl att göra med att jag inte riktigt är i rätt ålder. Men jag sympatiserar starkt med det hon står för både i sina böcker och på andra sätt, synliggörande av den samiska minoritetens kulturarv och kampen för samernas kultur i det svenska majoritetssamhället.

I Sommar i dagens P1 berättade hon att samernas språk och kultur starkt trängdes tillbaka under 1960- och 1970-talen, och eftersom hon själv är född 1971, hörde hon själv till de drabbade, lärde sig aldrig samiska och blev därför oförmögen att kommunicera med sin älskade morfar. På den tiden fanns det i utbildningsväsendet en rädsla för att barn som blev tvåspråkiga i själva verket skulle bli halvspråkiga.

Här vill jag skjuta in en egen erfarenhet. Jag kom som estnisk flykting till Sverige hösten 1944, då jag var sju år gammal, och även i vårt nya land talade vi alltid estniska i familjen. Jag talar och läser för övrigt fortfarande estniska, ett finsk-ugriskt språk, för övrigt släkt med samiska. Men det hindrade mig inte från att ganska snart efter ankomsten till Sverige ha lärt mig det språk som talades här, och det slutade med att jag fick högsta betyg, A, i svenska i studentexamen.

Ann-Helén gick i den allmänt prioriterade svenska skolan och läste på fritiden sådant som böckerna om Kulla-Gulla och Kitty, även böcker av Maria Gripe och Lucy Montgomery, alltsammans på svenska. Ingen försökte få henne tvåspråkig. Inte blev det annorlunda av att hon sedan flyttade söderöver.

Men sedan bidrog hennes bakgrund till att hon längtade tillbaka till sitt ursprung, och när hon hade blivit journalist och fått jobb på Norrländska Socialdemokratens lokalredaktion i hemstaden Kiruna, valde hon så ofta att skriva artiklar med anknytning till samerna, att en arg dam, en av relativt många likasinnade svenskar i de gamla samebygderna, skällde ut henne efter noter. Fast Laestadius skrev faktiskt på svenska, det språk hon hade lärt sig behärska. De samiska barn som gick i skolan på hennes tid hade den tidens skola, om man ser saken i samiskt perspektiv, gjort till en förlorad generation.

Den stad hon ursprungligen kom från revs också bit för bit, detta för att LKABs gruvdrift fordrade det. Många, inte bara hon, sörjde det här, även om de boende erbjöds nya bostäder. Inte heller hennes egen far, som jobbade i gruvan, såg något alternativ – skulle bebyggelsen inte rivas och ersättas, måste folk ju ändå flytta, eftersom det då inte skulle bli någon gruvdrift kvar, som gav jobb.

Så Ann-Helén Laestadius går omkring där i Rivningskiruna, beskådar redan rivna hus och besöker hyreshus där barndomskamrater bodde, tänker: Vad händer när alla våra platser försvinner? Det som finns i minnena kommer aldrig tillbaka. Hon hinner också besöka barndomens lägenhet, nu tom. Föräldrarna har flyttat, men minnena från barndomen finns kvar, så också de två hål i korkmattan som hon åstadkom och pappa sedan lagade. Minnen förknippade med Kiruna tränger sig på, allt från snöfall under midsommarhelgen till den stora gruvstrejken

Men hon hinner i alla fall gifta sig i barndomens kyrka, dock inte på grund av religiös tro. Någon sådan har hon inte, trots att hon mycket riktigt är släkt med Lars Levi Laestadius.

Själv bor hon sedan länge i Solna. Men där finns inte de där minnena, förknippa

Fast kanske kan hon ändå hålla kvar sin barndoms förflutna genom att skriva böcker.

Programmet inleds med musik med samisk anknytning (där även Loreen medverkar), och mot slutet hör vi också Sofia Jannok. I programmet ingår även en joik av hennes morfar, inspelad på skiva av Nils-Anders Påve.

På finska sjunger Tony Björkenvall och Markus FagervallKruuvamies”.

Men i övrigt är det ganska blandad kost: Fleetwood Mac, Kent, Alphaville och Weeping Willows kan nämnas som exempel.

Melodikrysset nummer 24 2017

17 juni 2017 13:38 | Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Prosa & lyrik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag fyller 80 på måndag, den 19 juni, men jag har inte velat ha någon stor mottagning – kroppens tilltagande skraltighet är inte så mycket att fira, tycker jag. Så jag firar det här i kretsen av de närmaste, hustru, barn och barnbarn samt hustruns syskon med respektive plus några av hustrun inbjudna gamla vänner – jag vet inte ens vilka.

Fast redan i går knackade det på dörren, och jag fick den allra första presenten, en burk honung från bin hemma hos Henrik som vi anlitar för gräsklippning och en del annat trädgårdsarbete – han är son till en kvinnlig trädgårdsmästare.

Insatser i och växter till trädgården har jag för övrigt önskat mig i 80-årspresent. Hustrun som är fysiskt i bättre skick än jag har restaurerat mitt gamla stenparti och också köpt och planterat några nya rosor där. Och så har hon, för de slantar för det här ändamålet som jag alltså kanske får, kontaktat en ung, kvinnlig trädgårdsmästare som tillsammans med två av henne lejda andra unga damer har återställt två av mina gamla rabatter i presentabelt skick. I de här tre gamla rabatterna finns det också plats för plantor som gäster på själva födelsedagen kan tänkas ha med sig.

Birgitta har slitit mer än hon egentligen orkar – hon fyller själv 80 den 20 september – men hon har, också på mitt förslag, komponerat ett födelsedagsbord med estniskt tema, surbröd (bakat av Anna), gravad sik och så estniskt kallt bord och som avslutning stritsel (estnisk födelsedagskringla, mycket smakrik) och rabarberkaka på estniskt vis, de senare gjorda av Kerstin, familjens bagare.

Coop Konsum hjälper till med leverans av matvaror och dricka, och Birgitta har redan hämtat hem av dem filead sik för gravning.

Ovan nämnde Henrik har klippt gräsmattan och dessutom snickrat nya odlingspallar åt Birgitta, till och med satt upp en insektsholk på bodväggen nära kryddgården. Han har också ställt i ordning trädgårdsbord och stolar – det verkar faktiskt bli vackert väder på den här gamle farbrorns födelsedag.

Så, för att äntligen gå över till dagens egentliga ämne: Vi hörde Östen med resten i ”Hon kommer med solsken till mig” från Melodifestivalen 2002.

Jag avstår från att försöka koppla den här låten till det stundande födelsedagsfirandet, för risken är ju att ni, när jag nämner en annan av dagens ljudillustrationer, Evert Taubes ”Polka naturell”, annars kan få för er, att jag tänker dansa naken på min födelsedag. Nej, den sortens underhållning blir det inte.

Men jag tror nog att jag, när jag till slut går och lägger mig den 19e, kommer att kunna instämma i Ted Gärdestads ”Åh vilken härlig dag!”, i dag i Jill Johnssons version.

Annars rymde dagens kryss också sådant som jag inte tyckte var alldeles lätt.

Det tog mig till exempel en bara stund att komma på vem som sjöng ”Where I Stand”. Det förnamn som efterlystes måste bli Mia eller Moa, och så småningom kom jag fram till att den vi hörde var Moa Lignell – henne har jag nog aldrig lyssnat på, måhända för att hon slog igenom i Idol (har jag läst mig till).

Själv hade jag bra mycket lättare att identifiera Niklas Strömstedt i ”Oslagbara” från 1992.

Och ”Är det så här när man är kär när man är liten”, med text av Gösta Rybrant, minns jag faktiskt i Sven Olof Sandbergs insjungning från 1937. (Förr spelades populära låtar i åratal i radion.)

Jag ser ofta film – har till och med sett några om Jönssonligan – men jag kan ju inte säga att jag tycker att de hör till filmhistoriens mästerverk, och inte fan kom jag ihåg signaturen.

Till Anders Eldemans egenheter hör att han ständigt återkommer till James Bond-filmer, i vart fall musik hämtad ur sådana. I dag fick vi höra ”Nobody Does It Better” ur ”The Spy Who Loved Me”, på svenska ”Älskade spion”. Den som sjöng var Carly Simon.

Notting Hill” (1999) med Julia Roberts och Hugh Grant har jag aldrig sett, men här fick jag hjälp av ledbokstäverna jag gradvis fick ihop. Ronan Keating sjöng ”When You Say Nothing At All”.

Under tonåren var jag inte särskilt förtjust i Elvis Presley. En del av det han spelade har jag senare lärt mig uppskatta, men det finns fortfarande filmer med honom som jag aldrig har sett. En av dem är ”Viva Las Vegas” från 1964. Och jag fick googla på stadens alternativa men fyndiga namn, Sin City.

Vi hörde Jan Malmsjö i ”Willkommen, bienvenue, welcomer” ur ”Cabaret”, där en av huvudrollerna är den som nattklubbssångerskan Sally Bowles. Som jag tidigare har skrivit, när ”Cabaret” har förekommit i krysset: Läs gärna också den litterära förlagan, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin” (1931).

Och när det gäller den nu återstående frågan har jag en invändning när det gäller svaret. Här spelades trickinspelningen med Nathalie Cole och Nat King Cole av ”Walking My Baby Back Home”. Eldeman ville ha tredje och femte ordet i den svenska låttiteln. Textförfattaren, Beppe Wolgers, kallade den här låten ”Sakta vi gå genom stan”, och Monica Zetterlund gjorde sen en bra insjungning av den. Men Eldeman ville ha svaren går (OBS) och stan.

Nu ska jag snart gå och handla. Kerstin och hennes barn, Viggo och Klara, kommer hit under eftermiddagen, och det är min tur att laga mat.

Hätila ragulpr på fåtskliaben, Anna!

13 juni 2017 18:10 | Barnkultur, Mat & dryck, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Birgittas dotter från hennes ungdomsäktenskap, Anna, fyller 56 i morgon, den 14 juni, men vi firade henne redan i måndags, eftersom hon var i Öregrund söndag-måndag för att hjälpa sin mamma i trädgården.

Det här födelsedagsfirandet följde det mönster som gäller i vår familj. Köksbordet dukades fint: På det stod en smörgåstårta komponerad av Birgitta, och vid Annas plats fanns två nyplockade buketter, en från Birgitta och en från mig, min i blått och lila.

När bordet var dukat för födelsedagsfrukost, tog vi våra paket och tågade in till Anna sjungande den sång som är födelsedagssång i den dahlska familjen, ”Röda små smultron”.

Av Birgitta fick Anna dels stövlar lämpade för trädgårdsarbete, dels ett par skyddsbyxor som förhindrar olyckor vid användande av motorsåg. Av mig fick hon en uppsättning muggar med motiv ur Tove Janssons muminvärld.

Det är syrentid här i Öregrund, så i min bukett fanns kvistar av bondsyrener i full blom.

Tidigt lärde jag mig älska den här dikten ur Werner AspenströmsLitania” från 1952:

Bondsyrener

Första sommardagen och syrener:
skamsna vänder sig byborna bort,
ännu inte vana vid det sköna.
I mörkningen smyger de ut,
bryter fumligt några kvistar.

Fast själv plockade jag alltså min födelsedagsbukett på morgonen.

(Och för er som inte är så förtrogna med A A MilnesNalle Puh”: Formuleringen jag använder i rubriken plitades ner av Uggla på det födelsedagskort som Nalle Puh skulle ge till I-or på hans födelsedag.)

Jo, mor blev firad

30 maj 2017 13:29 | Deckare, Film, Mat & dryck, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

När jag var pojke, både när jag var liten och under tonåren, firade jag alltid min mamma på Mors dag. Jag plockade blommor åt henne, sådana som hade hunnit slå ut till Mors dag. Under min tonårstid gjorde jag ofta sådana här blomtervandringar, plockade blommor som jag gav mamma inte bara på hennes dag. I en åkerren nära huset där vi bodde växte det styvmorsviol (som jag först lärde mig kalla för natt och dag, som folk sa i Juniskär) och i Juni och Nyland fanns liljekonvalj, gullviva, midsommarblomster, vit- och blåsippa, smörboll (kullerkupp sa vi i min estniska barndom), tjärblomster och förstås törnros.

Det här har sen följt mig genom åren, också i min långa relation till Birgitta. Under den kalla delen av året köper jag fortfarande inför varje veckoslut ett par-tre utvalda blombuketter åt henne, och till Mors dag plockar jag fortfarande en bukett med liljekonvaljer och förgätmigej.

Vi har under alla år tillsammans alltid turats om att laga mat och diska, men på Mors dag behöver mor i huset aldrig ägna sig åt sådant. Jag går upp tidigt på morgonen och gör en väldig smörgåstårta, i år en skapelse med havets frukter. Och så brygger jag kaffe – själv dricker jag normalt kokkaffe, men den här dagen anpassar jag mig till Birgittas preferenser – och så dukar jag köksbordet för morsdagsfrukost med morsdagsbuketten framför Birgittas plats, vackra servetter och levande ljus.

När alltsammans är klart, väcks mor med sång, den här gången av Anna som är i Öregrund på morsdagsvisit.

Av mig får Birgitta tre bokpaket: ett innehåller Majgull AxelssonsDitt liv och mitt”, ett annat Elias CanettisFörbländningen” och Geir GulliksensBerättelse om ett äktenskap” och det tredje tre kommissarie Maigret-deckare av Georges Simenon. Och så får hon ytterligare en Alvar Aalto-vas från Iittala, den här gången i koboltblått glas.

Anna gratulerar sin mamma med två par trädgårdshandskar och så fina kryddväxter: fransk dragon och en väldig basilika.

Också Kerstin och Matti hörs av på Mors dag: Matti ringer och Kerstin mejlar. Mattis Karin måste ju firas av man och barn, och Kerstins båda barn kommer till henne på söndag – de hinner ta årets första utomhusdopp i Storvad.

På kvällen serverar jag morsdagsmiddag, rostbiff och potatis samt alkoholfritt rödvin. Efteråt, vid TVn, får damerna två wienerbröd var, och när vi sen ska avsluta Mors dag med kvällens Beck-deckare, tar jag fram druvorna, vita och blå.

Svenska snapsar kommer hem igen

19 maj 2017 14:54 | Mat & dryck, Prosa & lyrik | 6 kommentarer

En gång i världen var svenska statsägda Vin & Sprit ett av de ledande alkoholföretagen i världen. Ett statligt företag av det här slaget, framför allt för att det var vinstgivande och starkt expanderande, var mer än den då borgerliga regeringen kunde stå ut med, och därför såldes V & S till franska Pernod Ricard.

Det köpande företaget visade sig dock egentligen intresserat främst av Absolut Vodka, och snart såldes bärande delar av V & S vidare till andra intressenter. En stor andel, bland detta de klassiska svenska nubbarna, köptes upp av finländska Altia och blev därmed statligt ägda igen, fast den här gången av finska staten.

Ursprungligen tillverkades de svenska brännvinssorterna i Vin & Sprits fabrik i Sundsvall, men det är nu åtta år sedan. Efter ett mellanspel i Åhus i Skåne under Pernod Ricard-perioden flyttades tillverkningen av de svenska snapsarna till Finland. Jag har ingenting mot Finland, men de klassiska svenska snapsarna har ju en svensk identitet och borde därför också tillverkas i Sverige.

Och nu kommer de hem igen. Tillverkningen och lagringen flyttas tillbaka till Medelpad, fast den här gången till Matfors, inte Sundsvall.

I Matfors finns ett läkemdelsföretag, Unimedic, från början byggt på resterna av Pharmacias gamla fabrik där, och den ska nu också ta över tillverkningen av de klassiska svenska snapsarna. Dit lokaliseras nämligen det nya tillvekningsföretaget O. P. Anderson Distillery. Till Matfors flyttas också ett stort antal ekfat, tidigare använda för lagring av konjak, olorososherry och skotsk maltwhisky. På gång för frakt till Matfors finns även nio så kallade liggare i ek, ursprungligen använda för konjaktslagring – de rymmer vardera 5.000 liter och har en hundraårig historia.

De svenska snapsar vi talar om är följande:
Bäska droppar
Gammal Norrlands akvavit
Hallands fläder
Herrgårdsaquavit
Läckö slottsaquavit
Nyköpings brännvin
O. P. Andersson aquavit
Prima grill
Prima julsnaps
Rånäs brännvin
Skåne akvavit
Örtagårdsbrännvin
Svartvinbärsbrännvin
Östgöta sädesbrännvin

När vi nu är inne på ämnet svenska snapsar, vill jag tipsa läsarna om att Torgny Lindgren i sin mycket läsvärda roman ”Norrlands Akvavit” (Norstedts, 2007) ger den här drycken en roll i handlingen – läs min recension ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik.

Gammal Norrlands akvavit lanserades redan 1929 och är fyllig och eldig med en aning sötma. Den har smak av kummin, fänkål, sherry och russin, och smaken har också påverkats av lagring på fat.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^