I det här fallet var lärarinnan en bättre människa än prästen

9 januari 2018 23:24 | Film, Prosa & lyrik | 3 kommentarer

Ester LindinsTänk om jag gifter mig med prästen” (1940) var fortfarande under andra delen av 1940-talet och första delen av 1950-talet en mycket läst roman, vilket säkert hade att göra med att den utmanade tabun i den tidens samhälle. Den utmanar tidens sexualmoral och svartmålar just på det området både en präst och en frikyrkopastor, inte för att de har utomäktenskapliga samlag utan för att de flyr sitt ansvar, när kvinnorna de ligger med blir med barn – i det senare fallet löser kvinnan i fråga problemet genom att göra sig kvitt barnet.

Året därpå, 1941, gjorde Ivar Johansson (1889-1962) en film med samma namn av boken. Med tanke på hur välgjord och sevärd filmversionen blev och med tanke på att Johansson med början redan under stumfilmsepoken och slut först mot slutet av 1950-talet var en känd och kreativ filmregissör, är det faktiskt märkligt att hans filmer i dag är så pass lite kända. Ambitionen med den här artikeln är inte att allmänt lyfta fram intressanta filmer han har gjort, men jag vill ändå notera att han i flera av sina filmer, bland dem ”Tänk om jag gifter mig med prästen”, utmanade sin tids sexuella hyckleri och slogs för kvinnors rätt att själva bestämma över sitt könsliv.

Redan från början, i den kvinnliga huvudrollsinnehavarens, Eva Örns (Viveca Lindfors) barndomshem, skildrar Johansson ett av tidens stora problem, trångboddheten. I en liten, liten våning bor Eva tillsammans med föräldrar och syskon, i hennes eget fall i väntan på att hon som nyutexaminerad lärarinna ska få sitt första jobb.

Och till slut får hon äntligen napp, erbjuds en lärarinnetjänst i en liten, dock inte gudsförgäten håla på landet, där man både vaktar den av religionen påbjudna moralen och håller hårt på slantarna när det kommer till att hålla skolan och lärarinnebostaden i någorlunda skick.

Den nya lärarinnan vinner inte bara barnens hjärtan – det finns också män i bygden som slår sina lovar kring den unga och vackra skolfröken. Och hon kontrar med att så där lagom spela med, detta för att få nödvändigt stöd för reparationer och annat nödvändigt. I ett fall, handelsmannen Albert Sundström (spelad av Nils Lundell) går hon så långt att hon följer med honom på en resa in till stan med dans och övernattning på hotell – men när han sen iförd en obeskrivligt anskrämlig pyjamas dyker upp i hennes rum, blir han blåst på konfekten. Den här delen av filmen känns lite Åsa Nisse-aktig, men i slutet av filmen får diversehandlaren revansch genom att ställa sig på rätt sida.

Filmens manlige huvudrollsinnehavare är kyrkoherden Ingvar Hagson, spelad av Georg Rydeberg. Lärarinnan närmar sig prästen för att få stöd för det hon vill ha gjort med skolan och sin egen bostad, men prästen visar sig sen bli intresserad inte bara av det utan av henne själv, och så går det som det stundom gör: Hon blir förälskad i honom, och eftersom även präster är män, hamnar de snart i säng med varann. Det här görs befriande oporrigt av Lindfors och Rydeberg, som på den tiden även i verkliga livet var ett par.

Men för att göra en lång historia kort: Eva blir med barn, men när hon berättar detta för Ingvar i avsikt att de även officiellt ska bli man och hustru, backar prästen som, tydligen på grund av en havererad kärlekshistoria i unga år, inte vill gifta sig. Han går till och med till biskopen och avsäger sig sin tjänst som präst.

Här delar sig tragedin i två historier: Helga Persson på Mon, mycket fint spelad av Gudrun Brost, väntar också barn, och i hennes fall är det väckelsepredikanten broder Johannes (Torsten Bergström) som har sått inte bara andlig säd. Och eftersom han är likadan som den redan omtalade prästen, måste hon agera själv. Hon försöker klara sig genom att ta livet av barnet, men sen kommer påföljderna i form av en polis.

Eva är modigare och mer självständig, och det visar sig också att hon under sin tid som lärarinna inte bara har vunnit barnens utan också föräldrarnas/ortsbornas hjärtan. Så när skräddarmästaren, till lika klockaren och organisten Pettersson (Arthur Natorp), som redan tidigare har gått till storms mot att hans son i skolan har fått låna den ogudaktiga sagosamlingen ”Tusen och en natt”, går till häftigt anfall mot lärarinnan och hennes brist på moral, får han mothugg – en av de närvarande påminner till och med om att Pettersson är far till en av traktens två oäkta barn, vilket han bemöter med att det där var innan han blev frälst – och det visar sig att flertalet gärna ser att deras lärarinna kommer tillbaka.

Vilket hon också gör efter en nödvändig paus för föräldraledighet.

Så hon återvänder till sin skola och sin lärarinnegärning, nu tillsammans med det barn hon har fött. Men hur kommer skolbarnen att reagera?

Ingen fara. De älskar sin fröken lika mycket som förr.

Sammanfattningsvis: ”Tänk om jag gifter mig med prästen” är inget litterärt mästerverk, men i Ivar Johanssons filmversion blev den bättre, i många avseenden en mycket sevärd historia.

Nya mönster i förlagsbranschen

18 december 2017 2:36 | Barnkultur, Deckare, Media, Politik, Prosa & lyrik | 3 kommentarer

Jag läser i tidningen att Bengt Christell är död. Jag träffade honom några gånger när jag var ny på Socialdemokratiska partistyrelsen (anställd 1968), och på den tiden fanns fortfarande det av partiet ägda Tidens förlag och den av förlaget ägda Tidens bokhandel längst ner i huset på Sveavägen 68.

Tidens förlag hade problem och uppenbart klarade förlagschefen inte att lösa dem, så styrelseordförande i förlaget, grep personligen in i verksamheten, sålde bland annat rättigheterna till attraktiva böcker och attraktiva författare till andra förlag. När första delen av Tage ErlandersMinnen” 1972 skulle ges ut av Tiden, fick jag, också partivägen, en förfrågan om att hjälpa förlaget med reklam och marknadsföring, och jag ordnade allt från en jättelång utskuren EWK-karikatyr till bokhandeln av den populäre statsministern/förre partiordföranden till textutdrag i Året Runt och exklusiv intervju i TV.

Det här gick bra, var också bra för förlagets ekonomi, men förlagets problem bestod, och Bengt Christell lämnade 1973 sin tjänst som chef för Tidens förlag – några år senare, 1977, startade han ett eget, på barn- och ungdomsböcker inriktat förlag, Opal.

Jag hade gjort också andra tjänster åt Tidens förlag, och flera av de förlagsanställda verkade se mig som kommande förlagschef: jag läste stora mängder skönlitteratur, däribland lyrik och allt från klassiker till deckare, var välorienterad i barn- och ungdomslitteraturen och var, viktigt med tanke på vem som ägde förlaget, förtrogen med socialdemokratisk politik och socialistisk ideologi.

Nå, det här jobbet gick i stället till Anders Ferm – jag skulle tro att den nye partiordföranden, Olof Palme, bidrog till att Ferm fick det här jobbet. Och när det gällde utgivningen, det jag kan bedöma, skötte han det här jobbet utmärkt. Själv fick jag nya och andra erbjudanden.

Tidens förlag och dess dotterbolag Prisma köptes senare av Kooperativa Förbundet och hamnade då i KFs förlagsgrupp tillsammans med Norstedts och Rabén & Sjögren med flera inkorporerade förlag.

Den här förlagsgruppen blev Sveriges näst största, och KF byggde också upp Sveriges största bokhandelskedja Akademibokhandeln, men KF, ständigt i penningnöd, gjorde sig till slut av med alla tillverkande företag och all fackhandel för att klara sina livsmedelsbutiker.

Förlagen hamnade hos Storytel, det största ljudboksförlaget i Norden och ett antal övriga europeiska länder. Men de av Storytel ägda förlagen, utöver de nämnda också till exempel Massolit och det på ungdomsböcker inriktade B Wahlströms, fortsätter också att ge ut tryckta böcker för försäljning genom bokhandel och genom bokklubbar.

Jag har också på nätet hittat en hint om att Storytel skulle vara på väg att åter börja använda förlagsnamnet Tiden, vad jag förstår för återutgivning av utvalda titlar, som ursprungligen gavs ut på förlaget.

I så fall kan man väl försöka köpa också Opal, det förlag den nu avlidne Bengt Christell skapade i början av 1970-talet.

Inte mot Paradiset, och utan lovsång

8 december 2017 0:04 | Media, Politik, Prosa & lyrik | 5 kommentarer

Historien om den så kallade Kulturprofilen blir allt solkigare. Utöver att sexutpressa och sextrakassera kvinnor, även med anknytning till Svenska akademien, har han rimligen för alltid straffat ut sig själv från allt inflytande. Men också Akademien har skadats av det som har hänt. Den här mannen har uppenbarligen skroderat om sitt inflytande och sin kunskap, och i förlängningen finns läckor som har påverkat satsningarna hos vadslagningsfirmorna om vem som skulle få årets pris.

Ett näraliggande antagande är då att den som otillbörligt har försett honom med information är hans hustru, som sitter i Akademien. Jag har, måhända troskyldigt, trott att hon har varit ovetande om eller har blundat för vad han har haft för sig med andra kvinnor, men när jag nu från andre akademiledamöter har hört att hon har bagatelliserat hans beteende och ganska aggressivt tillbakavisat deras anklagelser, har min bild av henne förändrats. Och har hon brutit mot Akademiens tystnadsregler om kommande nobelpris i litteratur, är hon riktigt illa ute.

Före nobelfesten och utdelandet av årets pris kommer säkert ingenting att hända, men sedan håller jag det inte för uteslutet att det hela ändar i något ganska unikt i Akademiens historia, en uteslutning. Inte för att hon är en usel författare, för det är hon inte. Men för att hon har solkat bilden av Akademien som oväldig litterär smakdomare.

Själv är jag inte av den sorten att jag längtar efter att hänga ut eller hänga människor som har visat sig sakna moralisk kompass. Jag hoppas alltid att de som har gjort fel ändå ska ha lärt sig något av sina egna misstag.

Jag tror varken på himmel eller helvete, men går det som jag nu anar, kommer ett par människor att få uppleva ett rent helvete här på jorden.

Jag känner bara avsky för den så kallade Kulturprofilen, men jag vill skydda hans hustru för offentlig hängning

23 november 2017 15:26 | I skottgluggen, Media, Prosa & lyrik | 21 kommentarer

Jo, jag vet vem den så kallade Kulturprofilen är – ni kan själva med hjälp av DNs öknamn hitta honom på nätet – men jag tänker här inte namnge honom, detta trots att det kvinnorna på DN Kultur vittnade om får också mig att känna avsky.

Jag är ju gammal journalist med den gammaldags yrkesetiken att inte hänga ut någon förrän vederbörande är fälld, men i det här fallet är det mer hänsynen till hans hustru, en av Sveriges mest lyskraftiga poeter, som fäller avgörandet. Jag har ytligt träffat henne (däremot inte henne make) men känner henne inte i något annat avseende än att jag har läst henne – alltså har jag ingen aning om i vilken utsträckning hon har anat eller fått kännedom om makens eskapader. Men det finns självklart en risk att en namnpublicering också i traditionella media drabbar även henne, kanske mer än den som är skyldig till alla de här kränkningarna, övergreppen och sexuella utpressningsförsöken.

En annorlunda men sevärd Robin Hood

14 november 2017 21:59 | Barnkultur, Film, Prosa & lyrik, Teater | 4 kommentarer

Walter Scotts klassiska äventyrsböcker ”Robin Hood” och ”Ivanhoe”, som delvis har samma agerande, läste jag i unga år i bokförlaget Sagas bearbetningar för barn och ungdom. Historien om Robin Hood har jag sen läst i bearbetningar av John O Ericsson och Howard Pyle. Jag har sett Robin Hood på scen, på Uppsala stadsteater. Och jag har sett ett antal filmversioner, bland dem förstås Walt Disneys.

Och nu har jag också sett Ridley Scotts amerikansk-brittiska filmversion från 2010, ”Robin Hood”, med Russell Crowe i titelrollen som Robin Longstride, som sen blir den mytiske Robin Hood. En mycket stark rollprestation gör också Cate Blanchett som änkan Lady Marion. Rollen som hennes blinde svärfar, Sir Walter Loxley, spelas av Max von Sydow.

Självfallet möter vi också, på väg hem från korståget till det heliga landet, Rikard Lejonhjärta (Richard I, Danny Huston), hans intrigante bror därhemma, prins Johan (Oscar Isaac) och även deras mor, Eleonora (Eileen Atkins), sheriffen av Nottingham (Matthew Macfadyen), den skurkaktige Sir Godfrey (Mark Strong) samt det följe av män som backar upp Robin Longstride när han blir Robin Hood, Broder Tuck (Mark Addy), Lille John (Kevin Durand), Allan A’Dayle (Alan Doyle) och Will Scarlett (Scott Grimes).

Men till stor del ger den här filmen en bakgrund till den historia som berättas, om det misslyckade korståget och det mödosamma och farofyllda återtåget mot den franska kusten mot England och vad som under tiden hände där hemma.

Bland dem som faller i strid finns den adelsman som är gift med Lady Marion, och innan han dör, tar han löfte av pilbågskytten Robin Longstride att denne ska söka upp hustrun och hans egen far – Longstride antar utmaningen och lyckas ta sig över till England. Och när han så småningom lyckas ta sig till ”sitt” hem, visar det sig att den dödes far och hustru gärna vill skylta med att ha fått hem den under många år bortavarande sonen/maken, detta för att det ökar skyddet för hem och egendom.

Fast så småningom blir Lady Marion uppenbart på riktigt attraherad av sin återfunne ”make”.

Jag minns mig aldrig ha hört den här versionen av historien om Robin Hood, och i den finns också andra figurer och händelser som jag inte minns från de båda grundberättelserna. Alltså blir jag osäker på om alla intriger och intrigmakare fanns med redan i Walter Scotts berättelser, som ju de flesta senare är bearbetningar av – men prins John har definitivt varit lika ond och svekfull även i dessa.

Striden på kanalkusten mot de invaderande fransmännen är praktfull – men var det nödvändigt, och är det trovärdigt, att låta Lady Marion delta i den, visserligen iförd rustning men ändå fälld ner i havet (och sen räddad därifrån av Robin)?

På Fars dag. Samt ett PS om möss och människor

12 november 2017 17:30 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I min uppväxtmiljö i efterkrigstidens Sverige firades Mors dag. Inte överdådigt, men jag brukade alltid plocka en blombukett åt min mamma. Fars dag var ännu inte lika inne.

I den familj jag själv senare bildade har vi alltid firat båda dagarna och då inte bara medan våra barn bodde kvar hemma. Också därefter har hustrun och jag firat varandra på den andras/andres dag. Det här är ett sätt att fira ett liv och ett föräldraskap tillsammans.

Och i dag var det alltså min tur att bli firad. med paket, blommor – två rödblommande kaktusar och en amaryllis – och så hemmagjord smörgåsbakelse till morgonkaffet.

I paketen fanns Modernistas nyutgåvor av Tove JanssonsNoveller” respektive ”Romaner” – jag har sedan mycket länge andra böcker av henne, däribland alla Mumin-böckerna. Och så har jag också fått Ernst BrunnersDarra – om Swedenborg” – jag har både läst och recenserat Ernst Brunner och har de flesta av hans böcker. Det ambitiösa Modernista, ett förlag med berömvärd utgivning av klassiker, har nyutgivit en rad böcker av Hans Fallada, mycket läst också i efterkrigstidens Sverige, och vi har gradvis köpt de här böckerna. Nu fick jag av hustrun en filmatisering av hans ”Ensam i Berlin”, ”Alone In Berlin” med bland andra Emma Thompson. Och så fick jag en film av iraniern Ashgar Farhadi (nu verksam i Frankrike), ”The Salesman”, vad jag förstår med viss anknytning till Arthur MillersEn handelsresandes död”.

Och så fick jag ett presentkort på en ny stor trasmatta att lägga under köksbordet i Öregrund. Birgitta har med stor hjälp av vår dotter Kerstin valt ut en trasmatta som – jag har sett den på Internet – nog kommer att bli mycket snygg där på vårt lackerade furugolv.

Det här med ny matta till köksgolvet i Öregrund har en alldeles särskild bakgrund, faktiskt inte helt trevlig.

När jag kom ut till sommarhuset inför allhelgonahelgen, såg jag omedelbart att det var ett ganska stort hål i den nuvarande trasmattan under köksbordet. Det som nu var ett hål hade tidigare varit nött, slitet, och mina tankar gick genast till möss. Men var hade de tagit sig in? Men dörrarna till underskåpet under diskbänken var stängda – det fanns inget hål där som för åratal sen, när det här sist hände. Sen upptäckte jag att intränglingarna också hade gått in i det intilliggande datorrummet och där delvis pulvriserat ett gammalt nummer av Folket i Bild – jag har köpt nummer av FiB på nätauktioner och har en näst intill komplett samling av gamla FiB, den tidning jag var ombud för på 1950-talet. Nästa upptäckt var att mössen hade tagit sig upp i plåtskåpet ovanpå frysen, ett utrymme där vi förvarar olika slags hårt bröd, kex och rån åt barnbarnen och så vidare. Smulor, smulor – alltsammans fick slängas och skåpet skuras ur. Men hur hade mössen tagit sig in i ett plåtskåp uppe nära taket? Jo, det här skåpet saknar delvis bakstycke, och tydligen hade de, med start i skåpet under diskbänken, klättrat i det minimala utrymmet mellan vägg och frys.

Så vi tillkallade Anticimex, och när killen därifrån lyfte halvväggen längst bak i underskåpet, syntes intrångshålet. Anticimex-mannen la rikligt med aptitligt råttgift i utrymmet bakom halvväggen, också i korridoren bort mot TV-rummet, men det hindrade inte att vi sen också där hittade stoff ur en musangripen madrass.

Så det sista jag gjorde innan vi åkte hem igen var att stänga alla dörrar mellan samtliga rum.

Om det har varit till någon nytta får vi se, när hustrun om ett tag åker ut till huset i Öregrund för att släppa in ett par städerskor för höstens städning inför vinteruppehållet.

Och så måste vi hitta någon plåtslagare som kan klä bakre väggen i skåpet under diskbänken med plåt, också täppa till ingången till brödskåpet på samma sätt.

* * *

För en stund sen ringde sonen, Matti, och gratulerade mig på Fars dag. Och då gratulerade jag också honom på Fars dag – han är far till två fina flickor.

Vi pratade en stund, bland annat om min brors begravning.

Det finns något som man kan kalla familjekänsla i vår familj.

Och sonen sa, innan vi avslutade samtalet, något så värmande snällt om sin far, att jag inte klarar att återge det till några andra.

Ísland: Gröna vänstern och Socialdemokraterna får ökat stöd

27 oktober 2017 0:43 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Teater | Inga kommentarer

Ísland skakas av politiska strider, som ser ut att i viktiga avseenden förändra den politiska maktbalansen i landet.

Men låt oss börja med resultatet i valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, nu lett av Logi Már Einarsson, 3 mandat, 5,7 procent

Det här valet ändade i en borgerlig regering med minsta möjliga övervikt och bestående av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), Viðreisin (Renässans) och Björt framtíð (Ljus framtid). Statsminster är Bjarni Benediktsson från Självständighetspartiet.

Nu senast har Ísland drabbats av en politisk skandal (jag har tidigare skrivit om den), som bland annat ledde till att Gröna vänstern gick om Självständighetspartiet som Íslands största parti. Den nämnda skandalen, där en dömd person efter att ha suttit i fängelse skulle strykas ur straffregistret efter beslut av justitieministern (Självständighetpartiet) och vädjande från statsministerns far, väckte en våldsam proteststorm, och ledde opinionsmässigt till att Gröna vänstern med stor marginal i en opinionsmätning gick om det regeringsledande och inblandade partiet och till att Ljus framtid beslöt sig för att lämna regeringen, som då inte längre hade majoritet i Alltinget. (Ljus framtids beslut var säkert också en effekt av att partiet nu under lång tid har legat under femprocentsspärren.)

I det läget återstod det för presidenten, Guðni Th Jóhannesson, inget annat än att utlysa nyval – nyvalet kommer att genomföras den 28 oktober.

En möjlighet för statsminstern hade kunnat vara en rekonstruerad koalition, den här gången med deltagande av Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), som fram till förra valet satt i koalition med Självständighetspartiet, men Framstegspartiet är fullt upptaget av egna bekymmer. Det senare partiets dåvarande ledare, Sigmundur Davið Gunnlaugsson, manövrerades, efter att familjen, med hustrun som agent, hade placerat sina pengar i ett karibiskt skatteparadis, bort från posten som partiledare och ersattes av Sigurður Ingi Jóhannsson.

Det här har Gunnlaugsson aldrig förlikat sig med, och första steget i den fortsatta maktkampen var att bilda en ganska stor grupp av likasinnade, Progressiva samfundet, och detta har senare omvandlats till ett konkurrerande mittenparti med namnet Miðflokkurinn (Centerpartiet). Dess ledande namn är Sigmundur Davið Gunnlaugsson. Och med sig på det nya partiets lista har han bland annat förre utrikesministern Gunnar Bragi Sveinsson, som föll i onåd i sitt gamla parti när han stödde USAs och EUs hållning mot Ryssland, som ledde till att Ryssland svarade med ekonomiska sanktioner som drabbade Íslands export av lammkött till Ryssland.

Fler framstegspartister har lämnat Framstegspartiet för det nya Centerpartiet, och den senaste isländska opinionsmätningen visar att Miðflokkurinn inte bara har goda chanser att ta sig in i Alltinget utan också bli en aning större än Framsóknarflokkurinn.

I och med detta och med Gröna vänsterns framryckning samt inträdet av ett helt nytt vänsterpopulistiskt parti, Flokkur fólksins (Folkets parti), i Alltinget plus Ljus framtids sorti plus Renässans’ eventuella sorti ur den isländska riksdagen kan den isländska partibilden komma att se helt annorlunda ut efter extravalet.

Den förra mätningen från MMR (publicerad 19 oktober) gav följande resultat:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), 19,9 procent (- 1,2 procentenheter)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 19,1 procent (- 2,7)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna) 15,8 procent (+ 2,8)
Píratar (Piratpartiet) 11,9 procent (+ 1,4)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 11 procent (+ 0,3)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 8 procent (+ 2,1)
Viðreisin (Renässans) 6,7 procent (+ 3,1)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 5,3 procent (- 2,1)
Björt framtíð (Ljus framtid) 1,6 procent (- 2,6)

Här är alltså regeringsledande Självständighetspartiet aningen större än Gröna vänstern. Socialdemokraterna går för första gången märkbart framåt – till det bidrar säkert att partiet har fått ett antal författare och andra kända kulturpersonligheter att kandidera på deras lista. Delningen av Framstegspartiet är ett faktum, och det nya Centerpartiet är en aning större. Nykomlingen, populistiska Folkets parti, är på väg utför. Renässans gör efter byte av partiledare (Þorgerður Katrín Gunnarsdótir ersätter Benedikt Jóhannesson) ett kliv över spärren, medan Ljus framtids avhopp från regeringen inte har belönats – partiet får här rekordlågt stöd.

Den senaste mätningen från Gallup (publicerad den 23 oktober) gav följande resultat:

Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 23,3 procent (+ 0,3 procentenheter)
Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), 22,6 procent (- 1,1)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna) 13,3 procent (- 0,1)
Píratar (Piratpartiet) 10,7 procent (+ 1,9)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 9,4 procent (- 0,1)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 7,4 procent (+ 0,2)
Viðreisin (Renässans) 5,8 procent (+ 1,0)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 5,7 procent (+- 0)
Björt framtíð (Ljus framtid) 1,2 procent (- 1,8)

Här är alltså Gröna vänstern större än Självständighetspartiet. Socialdemokraterna behåller sin nya plats som tredje största parti. Delningen av Framstegspartiet är bestående, och det nya Centerpartiet är en aning större. Renässans ser ut att klara spärren, medan Ljus framtid nu verkar vara bortom räddning.

Den 24 oktober publicerades ytterligare en mätning, nu från Félagsvisindastofnun för Morgundblaðið:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), 25,1 procent (+ 2,5 procentenheter)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 23,2 procent (- 4,2)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna) 15,6 procent (+ 0,3)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 9,8 procent (+ 3,4)
Píratar (Piratpartiet) 8,2 procent (- 1,0)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 7,1 procent (+ 1,6)
Viðreisin (Renässans) 5,7 procent (+ 2,3)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 3,3 procent (- 3,2)
Björt framtíð (Ljus framtid) 1,5 procent (- 1,1)

I den här mätningen ökar Självständighetspartiet och minskar Gröna vänstern, men avståndet mellan dem är inte särskilt stort. Socialdemokraterna behåller sin tredjeplats. Det nya Centerpartiet är större än det parti det är en utbrytning ur, Framstegspartiet. Renässans ligger åter över spärrgränsen, men Ljus framtid verkar ha en mörk framtid. Nykomlingen Folkets parti är åter under spärrgränsen, 5 procent.

Den 25 oktober kom ytterligare en mätning från MMR:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), 22,9 procent (+ 3,0 procentenheter)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 19,9 procent (+ 0,8)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna) 13,5 procent (- 2,3)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 12,3 procent (+ 1,3)
Píratar (Piratpartiet) 9,3 procent (- 2,6)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 8,6 procent (+ 0,6)
Viðreisin (Renässans) 5,5 procent (- 1,2)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 4,7 procent (- 0,6)
Björt framtíð (Ljus framtid) 1,8 procent (+ 0,2)

Det är värt att notera, att Själständighetspartiets ledning över Gröna vänstern ligger inom felmarginalen. Detsamma gäller också Renässans’ placering över spärren. Piratpartiet tappar mark – har också passerats av det nya Centerpartiet, som är märkbart större än Framstegspartiet, som det är en utbrytning ur, medan Socialdemokraterna trots en liten tillbakagång ligger kvar på tredje plats. Nykomlingen Folkets parti är nu, om än knappt, nere under spärren, och långt under den befinner sig Ljus framtid.

Det går inte att utifrån opinionsmätningarna säkert förutspå vilket slags regering Ísland får efter valet, eftersom det inte säkert går att prognosticera exakt vilka partier som inte klarar femprocentsspärren, inte heller hur de båda delarna av det förr stora Framstegspartiet kommer att agera – märk att detta bondeförbundsliknande parti slog vakt om böndernas och fiskarnas intressen, således var starkt EU-kritiskt.

Ytterligare en sak, Reykjavíks storlek och mer urbana miljö, bidrar till att väljarbeteendena där skiljer sig från Bygdeislands. En färsk undersökning från Vísir av opinionsläget i huvudstaden pekar mot att valresultatet där kan komma att skilja sig från det på andra håll i landet:

Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 30,1 procent (+ 10,8 procentenheter jämfört med alltingsvalet i oktober)
Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) 18,7 procent (- 6,3)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna) 13,2 procent (+ 7,8)
Píratar (Piratpartiet) 13,1 (- 5,4)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 7,2 procent (partiet fanns inte i förra alltingsvalet)
Viðreisin (Renässans) 5,4 procent (- 6,8)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 5,4 procent (+ 1,2)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 3,6 procent (- 3,0)
Björt framtíð (Ljus framtid) 2,4 procent (- 5,0)

Socialdemokraterna, i Ísland kallade Samfylkingin (Samlingsfronten), är som synes i hela landet på väg upp ur sin svacka. Till det kan det faktum, att många kända och respekterade människor inte minst från kultursektorn har ställt upp på partiets listor. Skådespelaren Hjálmar Hjálmarsson kandiderar på partiets lista i sydväst. På listan i norra Reykjavík finns Gunnar Lárus Hjálmarsson, musiker, journalist och författare, känd som Dr Gunni. Längre upp på samma lista finns Birgir ”Biggi veira” Þórarinsson, känd popmusiker och dj. I storstadsvalkretsarna kandiderar också skådespelarna Edda Björvinsdóttir och Gunnar Helgason, konstnären Margét M Norðdahl, musikern Þorkell Heiðarsson, författaren och krönikören Guðmundur Andri Thorsson, författarna Einar Kárason och Hallgrimur Helgason, även barnboksförfattaren Margrét Tryggvadóttir.

Också äldre, mycket kända s-politiker kandiderar fast ofta långt ner på listan. Ett exempel är förra partiordföranden och statsministern Jóhanna Sigurðardóttir.

De mest jämställda listorna har Renässans, Socialdemokraterna och Gröna vänstern.

En estnisk poet som skriver på svenska

24 oktober 2017 18:15 | Prosa & lyrik | Inga kommentarer

En av mina, i det här fallet också positivt kommenterade, bloggtexter har rubriken ”Alla dessa ester” och handlar om de många ester som gjort sig ett namn inom svenskt kulturliv – som författare, illustratörer, bildkonstnärer, musiker och så vidare eller i svensk politik och journalistik. Den här texten har fått många uppskattande kommentarer, inte minst av andra exilester.

Tills nu då jag har blivit avhyvlad av Sirje Kaerma, dessutom i frågor som över huvud inte avhandlas i just den text vid vilken den har fästs som kommentar.

Jag har funderat över vad som föranledde detta utfall, och plötsligt fick jag, eftersom namnet Sirje Kaerma föreföll mig bekant, en idé om varför det här skedde: Hon är själv författare, och kände sig kanske förorättad av att inte vara nämnd i min text om bland annat ester, som har gett ut böcker här i Sverige. I sak håller det här inte. Hennes bok ”Pizza” kom ut på Norstedts 1986 – jag har den – men mina sista recensioner, bland dem av estniska författares verk på svenska, skrevs och publicerades i Aktuellt i politiken (s) fram till början av 1986 – jag lämnade AiP för ett jobb i partisekreterarens (s) kansli. Och för min del blev Kaermas debutbok länge oläst – jag hade fortfarande inte läst den när jag den 10 februari 2008 publicerade min bloggtext om estniska kulturutövare, politiker, journalister och så vidare.

Nå, jag ska nu äntligen skriva om Kaermas ”Pizza”, en ganska omfattande samling av dikter och prosalyrik – jag har i dag läst om den.

”Pizza” är, för att vara en debutbok i den här genren, ett ganska omfattande verk, på drygt 130 sidor, och skrivet på svenska, alltså inte översatt. Dessutom är den, eftersom den rymmer en mycket stor del prosalyrik, ovanligt textspäckad.

Prosadikterna myllrar av infallsvinklar och iakttagelser och känns ibland lite ofokuserade. Dessutom rymmer de till mycket stor del bilder och intryck från resor i Indien – Kaerma har förutom att ha rest där också pluggat bengaliska, dessutom filosofi och psykologi; den senare inriktningen verkar mycket rimlig också när man läser hennes poesi. Mitt problem i just det här fallet är att jag känner mig ganska främmande för indiska levnadsmönster och indisk filosofi och religion.

Själv gillar jag mer hennes mer traditionella lyrik, även om jag också i den hittar enskilda dikter (som ”Kollontaj: en erinran”) som inte öppnar sig för mig.

Jag hittar ibland, som i ”Rost”, enskilda formuleringar som är mästerliga och roliga: ”Det kliar, det kliar / är det sorgen eller lopporna?”

Ett exempel på en hel, lysande dikt är ”Besöket” med sina onomatopoetiska inslag och björlingskt textreducerade rader:

Besöket

strumpff, klumpff
den gröna krisen har klor som vattnas
daralitt, daralitt
ocka, smocka, bocka
audiens av ålar
minsta sista upp i rök
mitt öga är en ål
gröna lampor, röda lampor nödutgång
orka sorka
rosa fitta, gröna fitta
jag drar i en båge av spännvidd
mitt i snön ett litet hål
korka storka mitt oceanöga
djunnakocko, djunnakocko
tro mig på den gröna sladden
nullah, mullah, mullah
som en duva är en aning småborgerlig
kan långa korridorer ha sin skönhet
viss, viss, vss, vss
ullabucka är min lilla affär
lyser jag över tomma rader av stolar
känner jag det tröttas närvaro
en svart prick att ta spjärn mot
ulla bulla, lyfta in i crowden
så följer små myrsteg ballonguppstigningen
sedd och avlyssnad
krymper världen till en rullstol därutanför
en vissling av en galen gud

Mannen utanför borde kanske släppas ut ur arkivskåpet

23 oktober 2017 1:22 | Politik, Prosa & lyrik | 6 kommentarer

Kurt Salomonson är född 1929 och verkar nu med ålderns rätt ha slutat att skriva nya romaner. Men han var från mitten av 1950-talet och ända in på 1980-talet en vass och klarsynt arbetarförfattare och publicerades därför i Folket i Bilds folkbokserie, arbetade under en period även som reporter på tidningen Folket i Bild.

Han var också skribent i syndikalistiska SACs Arbetaren, vilket hade att göra både med att den här tidningen hade en alert både kultur- och samhällsbevakning och med att Salomonson själv var syndikalist.

Av det senare följde att LO och även en del fackliga och socialdemokratiska tidningar mer av organisations- än av sakskäl var kritiska mot Salomonson och hans böcker, men riktigt så illa var det inte som man kunde tro av ett inslag i dagens Babel i TV. Både ”Grottorna” och ”Mannen utanför” publicerades i FiBs folkbokserie – tidningen Folket i Bild och Folket i Bilds förlag ägdes av det socialdemokratiska Tidens förlag.

Jag hamnade själv tidigt i arbetarrörelsen genom att under 1950-talet länge vara ombud för Folket i Bild och folkböckerna.

När jag i slutet av 1950-talet som student kom till Uppsala och sen ganska snart blev ordförande för Laboremus och redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas, breddade jag föreningens verksamhet och också innehållet i tidskriften till att omfatta publicering av skönlitterära texter och recensioner av skönlitteratur.

I Libertas nummer 6 1960 och 1 1961 publicerade jag en jätteessä i två delar om Kurt Salomonsons författarskap, ”Arg ung man” respektive ”Idealism och realism”. Den som är intresserad kan hitta den ovan under Kulturspegeln, Prosa och poesi, Salomonson, Kurt.

Jag etablerade mig under 1960- och 1970-talen som en ganska ofta publicerad kulturskribent och politisk debattör, till exempel i Aftonbladet (där jag tidigare kände Jacob Branting och också lärde känna Karl Vennberg) och gamla Stockholms-Tidningen, där jag fick allt bättre kontakt med Thomas von Vegesack och Göran O Eriksson. Stockholms-Tidningens kulturredaktion bad mig till exempel 1962 att skriva en stor recension av Kurt Salomonsons ”Skiljevägen”. Det blev en mycket positiv recension, och den citerades sen i förlagets (Norstedts) annonser för boken.

”Sveket” (ursprungligen utgiven av Norstedts 1959) gavs ut i nyutgåva år 2009, den här gången av bokförlaget h:ström. Jag har den med dedikation från författarern: ”Till Enn med varma hälsningar Kurt”.

Den här nyutgivningen är glädjande, men varför ger inte Salomonsons ursprungliga förlag, Norstedts, ut alla Salomonsons viktigare böcker på nytt? Gärna då i sällskap med andra betydande svenska och utländska arbetarförfattare. Det vore ganska lätt att göra nytryck av Tidens förlags serie Arbetarberättare (där det också finns mycket sakkunniga författarpresentationer, skrivna av Lars Furuland) och sen utvidga serien till de bäst numren ur Folket i bilds folkbokserie samt böcker, till exempel några av Salomonson, ur Norstedts utgivning.

I dag skulle en sådan utgivning te sig ny och överraskande.

Och vet inte Norstedts och dess nya ägare vad det rör sig om för titlar (någonstans i deras källarlager), kan jag bistå med goda råd. Jag har koll på vad de nämnda förlagen har gett ut. Och jag är inte ute efter att tjäna pengar.

Ja nu är Birgitta 80. Och jag känner av att jag också är det

22 september 2017 18:16 | Deckare, Mat & dryck, Media, Politik, Prosa & lyrik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har ägnar den senaste tiden åt att förbereda, genomföra och sen städa upp efter det stora födelsedagskalaset. Över 50 personer kom hem till oss under födelsedagsfirandet, och jag tror att Kerstins syskon håller med mig, när jag säger, att den här stora festen inte skulle ha blivit vad den blev utan Kerstins organisationsförmåga, goda humör och befäl över köket och övriga av henne valda serveringsställen.

De sist nämnda arbetsmomenten föll naturligt på henne, eftersom maten levererades av det företag där hon arbetar, Trillers. Hon hade redan tidigare, med hjälp av Anna som har bil, köpt och fraktat hem till oss alla de drycker, samtliga alkoholfria eller näst intill, som serverades. Kvar åt mig att handla blev mest stora mängder färsk frukt och så lite annat som Kerstin ansåg borde finnas hemma.

Jag vill prisa den varierade och rikligt tilltagna maten, allra mest för att den var så god. Många av gästerna frågade särskilt om varifrån maten kom, detta helt enkelt för att de tyckte att den var så läcker. Punktligheten var också perfekt, både när det gällde leveranstiden och hämtningen av tomma kärl samt använda tallrikar, fat och bestick dagen därpå.

Trillers hade också levererat det färdigbryggda kaffet och de av allt att döma läckra tårtorna – jag själv som är diabetiker får ju inte äta sådana.

Dessutom hade Trillers gjort den smörgåstårta som serverades vid familjens eget födelsedagsfirande av Birgitta ett par timmar före den stora invasionen. Av barn och barnbarn fick Birgitta delar till vår Arabia/Flora-servis i Öregrund, pengar till trädgården där, abonnemang till konserterna med Uppsala kammarsolister, hjälp med trädgårdsarbete och en Eden-mugg från Rörstrand.

Klockan 14.00 började det välla in folk. Anna och hennes Amanda hjälptes åt med att slussa in gästerna i vardagsrummet, där Birgitta stod och tog emot, och Annas yngsta dotter, Ella, antecknade alla gästerna. Många hade med sig vackra buketter, men vi hade förberett oss genom att ha vattenfyllda vaser i beredskap. Det kom också blommor och hälsningar från vänner som bor utanför det område vi själva hade bjudit in gamla kompisar från, dessutom också från till exempel partisekreteraren och partikassören. Några av gästerna hade valt att ta med sig krukväxter, bland annat orkidéer, och från ett par gamla, nära vänner fick Birgitta en stor levande gren av Känguruäpple med frön under utveckling, lämpliga att plantera i trädgården i Öregrund.

En mycket stor del av gästerna hade följt Birgittas önskemål om penninggåvor till Läkare utan gränser, Vi-skogen och Svenska UNICEF eller till Birgitta själv för inköp till trädgården i Öregrund.

Men det förekom också andra, av givarna självvalda (i ett fall en egensmyckad prydnadskudde) presenter, sådant som gardiner, sockor, björnbärssylt, vimpel till flaggstången i Öregrund, böcker, honung, landskapsthe och ytterligare annat.

För egen del hade jag tjuvstartat 80-årsfirandet redan medan vi var kvar i Öregrund – där fick Birgitta det som ändå skulle dit: en hel rullväska med blomsterlök, i ganska många fall nya sorter för i år.

Och så fick hon, som alltid, flera paket med böcker: Johan Svedjedals Karin Boye-biografi och så böcker av Lion Feuchtwänger, Kjell Eriksson, Torbjörn Flygt, Kjell Westö (2 stycken), Sofi Oksanen och Per Anders Fogelström (hans hittills outgivna debutförsök) samt även deckare av Georges Simenon (ytterligare tre nyutgivna) och Alexander Call-Smith. Några av de gäster som inte tidigare hade varit hemma hos oss var märkbart lite tagna av mängden av böcker och bokhyllor samt skivor och skivhyllor – någon var särskilt tagen av det faktum att de är sorterade efter ämne respektive förvarade i bokstavsordning.

Jag har också lovat köpa teaterbiljetter och sen bjuda på middag på restaurang.

Slutligen har jag åt Birgitta gett två Marimekko-designade porslinskarotter. Vi är mycket för finsk design i den här familjen.

Birgitta rörde sig ganska systematiskt mellan grupperna av gäster i olika rum och runt olika bord. Jag rörde mig ganska fritt mellan gästerna och de olika rum de satt i men fastnade i lite längre samtal om bland annat politik – vad annars bland gäster som i så hög grad är politiskt intresserade och engagerade. Med de gamla laboremuskompisarna Agneta Guillemot och Irma Ridbäck om valet av politiska samarbetspartners och möjligheten av ett blocköverskridande samarbete i det politiska dödläge som nu råder. Och med Peter Gustavsson (i dag Uppsala arbetarekommuns ordförande, men också gammal kompis) samt SSU-distriktets ordförande Asal Gohari om Laboremus’ storhetstid under tidigt 1960-tal.

När sen till slut de sista gästerna hade gått, stannade Kerstin kvar och röjde undan det tyngsta, allt medan hennes barn, Viggo och Klara, tålmodigt väntade på henne. Och medan det här pågick, kom sig den allt tröttare far i huset till slut äntligen på att också för egen del smaka på förplägnaden. Tidigare hade jag varit alltför mätt efter först min egen morgonuppvaktning av Birgitta med danska smørrebröød och strax därefter en jättebit av den smörgåstårta Kerstin hade med sig till familjekalaset före den stora mottagningen.

Det här kommer att bli en dag att minnas. Hur länge får man se – man vet ju inte så mycket om framtiden och hur länge livet varar, när man är 80 år.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^