Östersjökryssning 5 juli 2013: Rīga

Vår sista besökshamn under östersjökryssningen med Vision of the Seas är Rīga, Lettlands huvudstad. Rīga är, med öve 700.000 invånare, Baltikums största stad; i Rīga är också ryssarna i majoritet allt sedan sovjetockupationen. Jag har besökt andra delar av både Lettland och Rīga, men helt naturligt är jag bäst hemmastadd i Rīgas gamla stad, Večrīga.

Det här stora fartyget för oss rakt in i Rīgas centrum – Daugavas nedre lopp är segelbart även för stora fartyg – och det är gångavstånd in till hjärtat av gamla stan. Men det tar en stund för mig att orientera mig; jag kommer så att säga från fel håll. Dock hittar vi till slut torget vid Domkyrkan och pustar ut på en uteservering, medan vad jag förmodar är skol- och ungdomsorkestrar övar sig för en konsert lite senare.

Nu hittar jag snart pulsådern genom gamla stan, Kalku iēla, fast jag tidigare alltid har gått in på den från andra hållet. Vi kollar några butiker med bärnstenssmycken – vi har kvar att handla åt Anna och hennes flickor – men jittar senare torgstånd med rikt urval och bra priser.

En av mina gamla favoritrestauranger, den som hette Nostalgija och som hade fräckheten att leka med sovjettiden, verkar ha stängt, så vi väljer en annan restaurang i närheten och får där utmärkt mat plus öl.

Lite nostalgi blir det hur som helst för min del. Vi går den här gatan ända ner till frihetsmonumentet, det som sovjetockupanterna faktiskt lät stå kvar, och passerade då på höger sida (vi kom alltså från gamla stan) Operan och restaurangen före den – vi har tidigare sett en operaföreställning där, och jag för min del har ätit flera gången i uterestaurangen.

Sen tar vi en vilopaus på en bänk i parken på andras sidan.

När i reser oss för att gå vidare, är himlen alldeles svart; det kan bli regn för första gången under den här resan. Så utanför ingången till gamla stan haffar vi en taxi som väntar på kunder och ber chauffören köra oss till vår båt. När jag börjar förklara vart vi ska, fattar han genast galoppen – uppenbarligen har han skjutsat turister till den här båten tidigare. Och så kör han oss till en grind alldeles nära Vision of the Seas.

Vi har knappt hunnit in i vår rymliga hytt, förrän regnet, ett häftigt åskregn, störtar ner.

Därmed är också våra äventyr i olika östersjöhamnar slut. Fast fartyget kryssar ute till havs i ytterligare ett dygn, innan vi kommer tillbaka till Stockholm.

Tack, Birgitta, för en fantastisk födelsedagspresent!

En julivecka med Matti och hans familj

Kerstin och hennes barn Viggo och Klara tillbringade en vecka i morfars och mormors sommarhus i Öregrund, och sen var det dags för Matti, Karin och lilla Ella att hälsa på, så den här veckan har vi varit farfar och farmor.

Vi överlämnade en rysk docka-i-docka-i-docka, köpt under vår östersjökryssning, åt Ella, och Karin, som snart fyller år, fick lite i förväg ett par Iitala-lyktor, inköpta i Helsinki. Även jag uppvaktades, eftersom jag fyllde 76 strax före midsommar. Jag fick två CD med Rodriguez – jag har lyssnat på båda i kväll, så jag återkommer.

I julklapp från Matti hade Birgitta fått löfte om att få ytterdören och dess karm ommålade. Som så mycket annat hos oss är färgen där mörkblått och vitt, så Matti gick till den lokala färghandeln här i Öregrund och skaffade färg – skrapa och stålborste och en del andra attiraljer fanns redan i boden nere vid vägen – och Matti la ner mycket omsorg först på grundarbetet och sen på att i omgångar, med torkperioder emellan, måla om ytterdörren. Det blev både snyggt och professionellt. Jag kan bedöma det, eftersom jag själv har utfört en hel del måleriarbeten.

Det gällde förstås att hålla lilla Ella borta från det här, så hennes mamma gick med henne både till Tallparken för att bada och runt i vår trädgård, som alla barn älskar. Matti hade också pumpat upp en barnbassäng nere i trädgården och fyllt den med vatten.

Ella har i och för sig varit här tidigare men mindes knappast det: nyfiket utforskade hon vårt sommarhus; en del dörrar stängde Matti dock helt sonika, eftersom Ella går och springer själv nu och inte längre kan passas vareviga minut. Men vi har tre lådor med leksaker för barn i lite olika åldrar här, och hon gillade uppenbart en korg med frukter av plast.

Det leder mig osökt över till måltiderna. Ella äter det mesta med god aptit och vill absolut ha samma mat som de vuxna, så i hennes mycket rymliga mage slank det ner både frukostgröt (som även hennes föräldrar äter) och, för att ta ett helt annat slags exempel, bitar av de kryddiga korvar jag bjöd på till en av måltiderna.

Alldeles i början höll hon sig mest till sin mamma och pappa, men snart fick både farmor och farfar god kontakt med henne.

Fast Matti och Karin hann, tillsammans med lilla Ella, både hälsa på kompisar, som har sommarhus här i Öregrund, och göra en bilutflykt i Öregrunds omgivningar, ja ända till Gimo. Och så var det så att Karins bror Nisse också befann sig i Öregrund – han skulle vara med och arrangera ett par goda vänners bröllop i Societetshuset.

I dag har Matti, Karin och Ella åkt – Matti har fått låna Annas bil på några dagar – och då blev det riktigt tomt och tyst.

Men efter middagen satte jag och Birgitta oss på glasverandan och lyssnade där på Rodriguez.

Sommar i P1 med Anna Blomberg

Jag måste bekänna mina begränsningar: Jag har aldrig sett ”Kvarteret Skatan”, inte heller lyssnat på de radioprogram Anna Blomberg har medverkat i. Kanske har jag ändå sett något av henne i TV, dock utan att fästa mig vid namnet.

Inför ett Sommar-program – Anna Blomberg var sommarpratare i dag – kan det här vara både på gott och ont. Å ena sidan har man inga förutfattade meningar. Å andra sidan, som när hon i dag gjorde några av de imitationer hon ägnar sig åt, rycks man inte heller med i ett igenkännande leende – och jag tyckte inte ens att hennes Lill-Babs-imitation i dag var våldsamt pricksäker.

Över huvud taget greps jag egentligen inte av någon del av det här programmet, som spände över så vitt skilda saker som Barbie-vurm i yngre år och samhällspolitiskt uppvaknande – eller handlade det snarare, åtminstone till att börja ned, om moderns uppvaknande någonstans ute på vänsterkanten?

Och så fick vi förstås höra en del om hennes egen väg in i rampljuset, erfarenheter från mediavärlden så väl som från en stockholmsförort.

Bland det hon spelade fanns så väl ”Befrielsen är nära” ur ”Jösses flickor” som ”Mrs Robinson” med Simon & Garfunkel, medan annat antingen var okänt för mig (utan att locka) eller hörde till genrer jag inte brukar lyssna på (Black Sabbath).

Men jag är en fördragsam man – andra lyssnare kan ha haft mer utbyte än jag av det här sommarprogrammet.

Melodikrysset nummer 29 2013

Min gradvis allt sämre syn gör det mer och mer bökigt att lösa Melodikrysset: se siffrorna i krysset, få överblick över det, gå i land med att snabbt googla fram det man inte kan – och sen hinna läsa det. Min tröst just nu är att jag har fått datum fastställda för operationer av båda ögonen: ett mindre ingrepp i det tidigare (misslyckat) opererade högerögat den 14 augusti och så en starroperation även av vänsterögat den 27 augusti. Sen får vi se om det blir några fler melodikryss. Fast nu närmast, medan jag i alla fall ser om än med möda, blir det en veckolång resa runt Ísland tillsammans med hustrun. Så nästa lördag blir det inget kryss för min del av det skälet.

För att kunna lösa krysset snabbt och effektivt, måste man kunna använda datorn, vilket inte är så lätt, om man slår på fel tangenter och det inte direkt är lätt gjort att snabbt ögna sig igenom det man har fått upp.

Men det gäller att vara smart också. I dag gissade jag mig – eftersom jag hade varannan bokstav – till Kelly, och eftersom jag fick också ett födelseår, gick det ganska lätt att få fram namnet Kelly Clarkson. Clarkson, känd från American Idol, har, påminner jag mig då, varit med i krysset tidigare.

Måns Zelmerlöw ser jag som programledare för ”Allsång på Skansen”, men jag har inga skivor med honom heller, och hans ”Broken Parts” har jag aldrig hört. Men jag hade första bokstaven, Z, och då blev det lätt att gissa.

Amy Diamond har jag förstås sett och hört både i TV och radio, men i min skivsamling finns inget med henne. ”What’s In It For Me” tror jag låten hette.

TV-såpor ser jag nästan aldrig; sålunda har jag heller aldrig sett ”Mistrals dotter”. Men titelmelodin med Nana Mouskouri, ”Only Love”, har jag förstås hört, så då blir det ganska lätt att också rulla upp titeln på TV-serien.

Resten är lugna gatan.

Självfallet känner jag igen ”Så lunka vi så småningom”, signerad Carl Michael Bellman, CMB.

Povel Ramel har jag lyssnat på allt sedan unga år; jag har sett honom i tält och från scen, och jag har det mesta av honom på skiva, så även ”Köp inte en zebra”, som dock i dag skulle skrivas i pluralis, zebror.

Fler djur: elefanter. ”Baby Elephant Walk” har vi väl förresten hört tidigare i krysset?

En höjdare är ”Nu mår jag lite bättre”, där texten har skrivits av Kristina Lugn och musiken av Benny Andersson. Den sjöngs av Helen Sjöholm och Tommy Körberg.

ABBAs ”The Winner Takes It All” hörde vi i dag på franska, vilket inte vilseledde mig, Jag har bland annat hört den i ABBA-nusikalen på Broadway.

Det leder oss vidare till annat amerikanskt.

”America” ingår i ”West Side Story”, skriven av Leonard Bernstein.

Och så skulle vi känna igen den amerikanska nationalsången ”Stars And Stripes”, vilket skulle leda oss vidare till presidenten i landet, Barack Obama.

Själv har jag många radikala amerikanska sångare och låtskapare i min privata skivsamling, bland dem Tom Paxton. När Fred Åkerström – en annan favorit – översatte och sjöng in hans ”I Give You the Morning”, kallade han den för ”Jag ger dig min morgon”. Både Fred och Tom finns represnteade i min gamla sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete , frihet ooch fred” (Prisma, 1970).

Och då var det väl bara ett svar kvar att redovisa. Jag har sett även Robert Broberg från scen, och jag har en hel binge med skivor med honom. I dag sjöng han något som jag helhjärtat instämmer i: ”Jag vill aldrig att sommarn ska ta slut”

Sommar i P1 med Carolina Neurath

Carolina Neurath, som gjorde dagens Sommar-program, höll sig till sitt gebit, ekonomijournalistens. Vi prenumererar på Svenska Dagbladet, och eftersom jag läser även ekonomidelen, känner jag till hennes granskning av till exempel Hagströmer & Quiberg, ett grävjobb som också ledde till en bok – hon har också, välförtjänt, belönats för sina journalistiska insatser.

Det här är en tjej med både ryggrad och integritet, egenskaper som hon inte viker från heller för att tillfredsställa företag, som genom sina annonser bidrar till att hålla SvD vid liv.

Det finns ibland skäl att om Sommar-program säga, att de spretar för mycket både hit och dit, men Neurath höll sig ganska strikt till sitt yrkesämne – kanske till och med lite för strikt: av ett Sommar-program väntar man sig fler rent personliga saker.

Om jag gillar hennes arbetsresultat och delar hennes kritiska inställning till avundsjuka kollegers nedvärdering och ifrågasättande av hennes grävjobb, har jag svårare för det lätt egotrippade och tävlingsinriktade i hennes personlighet.

Musiken i programemt hade ibland anknytning till det hon talade om, men bortsett från Daddy Boastin spelade hon artister och musik, som jag normalt inte lyssnar på. Det är väl helt enkelt så att jag är så mycket äldre än hon.

Sommar i P1 med Tareq Taylor

Namn är ett medel också för att kunna placera folk nationellt/kulturellt, men namnet på dagens sommarpratare, Tareq Taylor, gör mig förbryllad. Under sitt Sommar-program i dag berättade han, ganska kort, om sin pappa, som var palestinier, vilket ger en hint om vilken kulturkrets som förnamnet kommer ifrån. Men varifrån kommer efternamnet, Taylor? Så vitt jag förstår är hans mor svenska.

Om modern bereättade han mera, lite för mycket tyckte nog en del lyssnare. Av allt att döma var hon sextitalshippie med allt vad det innebar. Hon tog till exempel med sonen till en midsommarfest, som började nog så traditionellt med stångresning, men sen fick den unge festdeltagaren, allt medan sommarskymningen och haschdhdimmorna bredde ut sig, se hur andra organ reste sig vid åsymen av nakna och lika lystna kvinnor.

Om sitt eget livs kärlek berättade han både ömsint och utlämnande. Berättelsen om hur de fann varann var rar, men han uteslöt inför lyssnarna heller inte sina egna tillkortakommanden, när det tog en oändlig tid för henna att lära sig hantera en svår whiplashskada. Men med lite hjälp utifrån har de hittat tillbaka till varandra.

Också en dotters födelse, normalt en stor glädje för föräldrarna, innebar komplikationer: Det visade sig att ett viktigt inre organ – ett av två – måste opereras bort. Men också det här slutade lyckligt.

Att vara kock på restaurnag har varit hans livs kall ända sen unga år, och han kan – genom trial and error-metoden – tydligen väldigt mycket om växter som kan ätas och tillagas. Efter lite egen trial and error – den krog där han tog anställning på under en vistelse i Australien visade sig vara en stripklubb – har han nu blivit så etablerad att han syns inte bara i svensk utan också i många andra länders TV.

Hans musikaliska meny var väl inte allt igenom mästerlig, men jag noterar att åtminstone smakprovet ur ”Hair” kan ses som en länk till det han berättade från sin barndom, och inte heller Peps Persson är ju känd för någon haschrestriktiv linje.

Födelsedagsfirande i Rinkeby

Gårdagens Sommar-program missade jag – när det sändes var jag på väg till Rinkeby, och sen kom vi först sent på kvällen tillbaka till Öregrund. Men det var sommar i Rinkeby också.

Två av Annas flickor fyller år med en dags mellanrum. I tisdags blev Amanda 19 och i dag fyller Sara 21. Alltså brukar vi fira båda dagen mitt emellan, det vill säga i går. Anna hade för övrigt åkt till Kina tillsammans med Amanda, när det var hennes egen födelsedag, så vi firade henne också.

Annas pappa Bengt och hans fru Inger hade vänligt erbjudit sig att skjutsa oss till kalaset, så vi hade åkt in till Uppsala dagen före – Birgitta hade också en del ärenden att uträtta i Uppsala, en efterbörd av plånboksstölden i Tallinn.

Vederbörligt utrustade med paket anlände vi så till Rinkeby. Till både Anna och hennes flickor hade vi i Rīga köpt bärnstenshalsband – ja, Anna fick ett armband också. (Till Kerstin hann vi handla det här i Tallinn, innan stölden av Birgittas plånbok ägde rum.)

Amanda visade oss en långklänning hon hade låtit sy upp i Kina. Hon berättade en mängd iakttagelser och upplevelser från resan där, och det framgick också, att den här mycket musikaliska och musikintresserade flickan – hon hade till och med haft en fiol med under resan – en kväll hade gått på operan i Beijing. Men samtalet rörde också iakttagelser om sociala förhållanden i olika delar av Kina – det här var en riktig långresa.

Vi började samvaron med sockerfri fruktbål, men en del annat på den här festen måste jag i egenskap av diabetiker avstå från, så när det drog ut på tiden och jag kände den frestande doften av grillade hamburgare, kände jag mig drabbad av blodsockerfall. Hamburgare med tillbehör plus mer fruktbål hjälpte dock snabbt upp det här.

Att ta sig till Rinkeby trots alla gatuarbeten känns som att köra igenom en krigszon, och när Bengt på hemvägen till slut äntligen hade lyckats ta sig ur den här zonen och vi var på hemväg, visslade han lyckligt en rad välkända Evert Taube-låtar.

Till stationsområdet i Uppsala kom vi ändå i god tid, och sen förde oss buss 811 åter till Öregrund.

Sommar i P1 med Annika Andersson

Annika Andersson har jag, ofta med uppskattning, sett i TV-programmet ”Parlamentet” – däremot har jag inte känt dragning till Stefan & Krister som hon har samarbetat med både på scen och i TV.

Jag nämner det senare, eftersom hon försvarade Stefan & Krister i sitt Sommar-program i dag, ett program som spretade åt gansak många olika håll. Känslomässigt betydde naturligtvis berättelserna om den älskade faderns frånfälle och om den olycka maken råkade ut för en stor roll för henne själv, men jag blev mer intresserad av två andra temata i programmet: dels historien om uppväxten i ett litet lantligt samhälle, dels hennes berättelse om hur hon gick in i väggen.

Ganska blandat blev det, lite för lite sammanhållet för att bli ett riktigt bra program.

Tyvärr hjälpte inte musiken – allt från flera låtar med ett eget barn till Ralf Gyllenhammar – till för att höja helhetsintrycket.

Sommar i P1 ned Ingemar Eliasson

Jag har ibland politiska synpunkter på Sommar-programmen, men jag bedömen verkligen inte sommarvärdarnas program efter värdarnas politiska hemhörighet. Ingemar Eliasson är folkpartist och före detta statsråd, och jag förstår inte, varför han valde att ställa upp som riksmarskalk vid hovet, men detta hindrar mig inte från att tycka, att hans sommarprogram i dag hörde till den här sommarens allra bästa.

Eliasson hade en personlig och lågmäld ton, ibland kryddad med humor. Och han bjöd på sig själv, allt från uppväxttidens lanthandlarmiljö och fromhet, båda så typiska för det folkparti, som förr var präglat av folkligt frisinne. Jag har för all del aldrig för egen del betraktat det gamla Folkpartiets politik som tillräckligt radikal, men dess vänsterborgerlighet var på sin tid likväl ett anständigt politiskt alternativ, dess tidiga uppslutning bakom demokratin rent av berömlig.

Men ännu mer hörvärt blev det här sommarprogrammet av att Eliasson utan att allt för mycket framhäva sig själv berättade intressanta episoder och erfarenheter ur sitt liv och av att han så ofta lyckades hitta perfekta musikillustrationer – musik av ganska varierande slag – till sin levnadsberättelse. Ganska mycket musik hade följaktligen sitt upphov i Värmland.

Men som exempel på hur intelligent vald hans musik var valjer jag att nämna valet, efter ett avsnitt om kungen, av Beny Anderssons ”Du är min man” med Helen Sjöholm.

Kort sagt, det här var ett Sommar-program att minnas!

Sommar i P1 med Jean-Pierre Lacroix

Det var ganska strongt gjort av Frankrikes amassadör i Sverige, Jean-Pierre Lacroix, att ställa upp i Sveriges Radio och göra ett Sommar-progam, även om det i dag är den 14 juli.

Stormningar av några bastiljer bjöd han väl inte på, men det är ju en ambassadörs främsta plikt att vakta sina ord. När han kom in på brännbara ämnen som ett militärt ingripande i Västafrika, handlade det följaktligen om att tränga tillbaka islamister, och märk väl: han betonade att inte bara Frankrike utan också Sverige deltog.

Personligare var han i avsnitten om sin familjebakgrund och sina unga år, och berättelsen om diplomattiden i Stockholm kryddade han med lite klagan över den svenska punktligheten i samband med mottagningar och middagar och en hyllning till den svenska välfärden, som nog är mer anfrätt vid det här laget än en ambassadör vill klämma ur sig.

Men det hela var småputtrigt trevligt, och när det gällde valet av musik, ansträngde han sig att spela sådant som knöt an till det han berättade om från olika delar av världen, särskiklt förstås då från Frankrike. Roligt att få höra ett musikurval som inte främst bestod av amerikanskt och svenskt material.

Förr spelades franska artister som Charles Aznavour, för att hämta ett exempel ur det aktuella programmet, ganska ofta i svensk radio.