Melodikrysset nummer 43 2013

Ibland kan ett program som Melodikrysset te sig futtigt jämfört med annat man hör i radio eller ser i TV. I gårdagskvällens Skavlan fick vi möta den pakistanska flickan Malala Yousafzai, hon som skottskadades av två talibaner på grund av sin kamp för kvinnors och flickors rättigheter, därefter svävade mellan liv och död och sen ändå återkom med obruten livsvilja och kamplust. Jag är full av beundran och högaktar också hennes pappa, som har fostrat henne till jämställdhet och kamplust.

Men för att övergå till mitt och otaliga andras lördagsnöje Melodikrysset: Dagens kryss var bitvis riktigt svårt. Åtminstone för mig som inte är hemma i stora delar av den musik som spelades som ljudillustrationer.

Amerikanska punkband är till exempel inte min grej – Green Day hade jag inte ens hört talas om, trots att de tydligen har spelat i Norrköping.

Pojkband som Westlife hör inte heller till det jag brukar lyssna på, men dem har jag åtminstone stött på tidigare. I dag hörde vi dem i ”If I Let You Go”.

Lika svalt är mitt förhållande till dansband – jag skulle aldrig komma på idén att gå på dansbandsgala, och dansbandsmusik är inte musik som jag älskar att dansa till. Men Robert Gustafsson gillar jag som komiker, och jag kan alltså stå ut med att se honom som dansbandssångare i Rolandz, i ”Nu är det lördag igen”,

Justin Bieber finns inte i min stora skivsamling, så det tar en stund för mig att identifiera honom i ”I Would”.

Som mina trogna läsare vet, brukar jag varje år ta mig igenom alla deltävlingarna i Melodifestivalen, men ”Första gången” från Melodifestivalen 2007 mindes jag faktiskt inte spontant. Detta trots att jag gillar och har skivor med både Svane Thuresson och Anne-Lie Rydé.

Malena Ernman har jag också hört i, och minns bättre från, Melodifestivalen. Fast sången vi hörde i dag, ”Min plats på jorden”, härstammade ju inte därifrån.

Ibland, när man hör en ljudillustration i Melodikrysset, händer det att man så väl känner igen melodin men först ändå inte kommer på vad den heter. Det hände mig i dag. Den melodi jag här syftar på är ”(Make Me) Sway” med Dean Martin. Fast i original var det här en mexikansk låt från 1953, ”Quién será?”. Fler – åtminstone bland de svenska krysslösarna – kommer ihåg den som ”Äntligen” med Sten & Stanley.

I mina öron är dock ”Four Brothers” ännu mer av höjdare – här har vi ett exempel på musik som stofiler av min sort gillar, och Lars Erstrand gjorde den inte orättvisa. Fast det vi skulle klara här var att översätta till svenska, så svaret blev fyra.

Till det lättare att minnas hörde också ”Memory” ur ”Cats”, signerad Sir Andrew Lloyd Webber.

På ännu högre höjder (än adlade britter) rör sig asagudarna i Ulf Peder Olrogs ”Schottis på Valhall”. En av dem vi möter där är Oden.

Därmed – jag tänker mer på Olrog än asagudarna – är vi tillbaka i tider som är musikaliskt välbekanta för mumier som jag.

Sålunda hör jag till en generation som upplevde Snoddas – Gösta Nordgren – i radioprogrammet ”Hylands hörnaKarusellen”. Fast i dag hörde vi inte ”Flottarkärlek” utan ”Skogsflanören”.

Och så avslutar vi dagens redovisning med ”Rosa på bal”, en skapelse av Evert Taube, en av de stora i svensk viskonst, även på den tiden. I dag hörde vi honom sjunga den här sången tillsammans med Barbro ”Lill Babs” Svensson.

Vill ni ha tillgång till texten, hittar ni den ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

En konsertkväll med ganska ovanlig musik

Rätt mycket var ovanligt i torsdagskvällens konsert med Uppsala kammarorkester, med anledning av Sacred Music Festival i Uppsala konsert & kongress något oegentligt kallad ”Från mörker till ljus”. Dock kändes mycket både nytt och fräscht: Dirigenten var till exempel inte den vanlige utan Stefan Klingele, och han lyckades också locka ur Uppsala kammarorkester dess allra bästa förmåga, och då tänker jag inte bara på Paul Hägglöfs soloinsats på trumpet.

Den ingick i det inledande korta stycket ”Prayer of Saint Gregory” (1946), för övrigt det enda inslaget i programmet med påtaglig anknytning till festivalen med andlig musik. Själv tycker jag det är svårt att tolka musik i den här typen av termer. Sankt Gregorius grundade efter vad jag har läst mig till den armeniska kyrkan, en av de äldsta kristna kyrkorna, men eftersom kompositören är amerikan och hans namn Alan Hovhaness (1911-2000) inte låter särskilt armeniskt i mina öron, hade jag knappast kunnat lista ut det här utan att läsa på i programbladet – men när jag googlar på honom, hittar jag det mycket mer armeniskklingande familjenamnet Chakmakijan. Intressant musik tyckte hur som helst mina öron och min hjärna att det var.

Benjamin Britten (1913-1976) är förstås då mycket mer känd, så också av mig – men hans sångcykel ”Les illuminations” (med fransk titel för att han har tonsatt texter av Arthur Rimbaud) hör inte till det man oftast hör av hans verk, kanske bland annat för att det är ett tidigt verk, från 1939.

Eftersom det här handlar om tonsatt lyrik, krävs förstås en sångsolist, i det här fallet sopranen Elisabeth Meyer. Meyer är ung, född 1987 i Stockholm, men hon har vuxit upp i Schweiz och fått sin utbildning i Amsterdam och Zürich – fast nu är hon alltså verksam i Sverige.

De sångliga solopartierna i det här Britten-verket är ganska krävande, men Meyer klarade dem med bravur. Också stråkarna var väl värda att lyssna på.

Efter pausen fick vi höra ett orkesterverk, signerat Ludwig van Beethoven (1770-1827): ”Symfoni nummer 4 i B-dur” från 1826.

Det finns symfoniska verk av Beethoven som är vida mer kända och oftare spelade, så just därför var det roligt att få höra den här kompositionen. Den innehåller lugnare partier, men som vanligt hos Beethoven förekommer det partier, som det till exempel med hjälp av blåsarna larmar och dånar om.

Hur som helst: även den här beethovensymfonin bidrog till en intressant kväll.

* * *

Den inledde jag och Birgitta tillsammans med Anna i Musikens hus’ restaurang: Anna åt fisk, medan vi den här gången höll oss till buffén, riklig och varierad.

Melodikrysset nummer 42 2013

”Mamma Mia”, vad jag tyckte det var lätt i dag. Detta apropå att Melodikrysset avslutades med den här ABBA-klassikern, som jag själv bland annat har sett och hört på Broadway.

I och för sig började dagens kryss med något som jag inte kände igen, men i fallet Anders Eldeman kan man ju alltid gissa på något James Bond-anknutet. Och mycket riktigt: Låten härstammade från ”Skyfall”, där den sjöngs av Adele.

Eldeman gav sig också in på domäner, välkända för gamla uvar som jag.

Jag har det mesta av Karl Gerhard, kan också många av hans kupletter. ”Jazzgossen” gjorde han redan 1927, på basis av ett danskt original, ”En lille rystedans”. ”Jazzgossen” återkom sen också i en film av Gösta Hasse Ekman 1958.

Sholem Aleichems roman ”Tewje der Milchiger” utkom redan 1894, men den fick nytt liv och ny form i musikalen ”Fiddler on the Roof”, 1964, på svenska ”Spelman på taket”. En dröm där är ”If I Were a Rich Man”/”Om jag hade pengar”, det vill säga skulle bli rik.

Ännu äldre, från 1863, är ”Pärlfiskarna”, komponerad av George Bizet. Duetten vi hörde i dag exekverades av Jussi Björling och Robert Merrill.

Björling spökade sedan i ytterligare en låt, hans klassiker ”Till havs”, som i dag dock tolkades av Rebecka Törnkvist.

En svensk klassiker i visgenren förekom också i dagens kryss: Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”.

Fast man kan, som Robert Broberg, stirra på sitt eget ansikte också. Hur många gånger har vi inte hört Lill Lindfors’ härliga version av hans ”Mitt lilla fejs och jag”?

Både Kim Larsen och Mats Ronander finns i min skivsamling, fast normalt inte tillsammans. I dag sjöng de i alla fall duett i ”Gör mig lycklig nu”.

Jag har för all del hört Gunnar Wiklund sjunga den också, men Jim Reeves’ version av ”He’ll Have To Go” är nog trots allt lite bättre.

Lite längre tid tog det för mig att komma på att den som sjöng ”Wild at Heart” (med frasen ”Wanna Fall In Love With You”) var Chris Isaak.

Men att det var Peter Jöback LeMarc som sjöng Mauro Scoccos ”Mellan en far och en son” var det, trots att jag har mycket av LeMarc på skiva, inte så lätt att lista ut – också Jöback har nämligen sjungit in den. Här var jag för snabb att dra slutsatser.

Och att jag har lärt mig att identifiera Takida hör nog främst samman med att de kommer från min ungdoms hemtrakter.

Fast för egen del ska jag i dag lyssna mer på en artist från sydligaste Sverige, Emil Jensen – läs mer i föregående inlägg.

Scenföreställning med Emil Jensen

Emil Jensen, född 1974, är som artist en mångsysslare. Han är skådespelare – medverkade i Jan Troells ”Maria Larssons eviga ögonblick”. Men han är också estradpoet samt singer/songwriter, och det var i dessa egenskaper han framträdde på Reginateatern i sin scenshow ”I det nya landet”. I den kompas han i sångnumren med klaviatur och slagverk (och spelar själv gitarr), men det rör sig om en utpräglad soloföreställning: Jensens sånger och mellanliggande ibland lätt rapartade monologer är det som bär upp föreställningen.

Som samhällssatiriker är han lågmäld och nyanserad och just därför så effektiv. Ändå har hans texter – somliga av hans sångtexter och i ännu högre grad monologer en stark slagkraft, partipolitiskt riktade mot höger, vilket den mestadels ungdomliga publiken hörbart uppskattade, både med skratt och applåder. Och vi med.

Fast ännu hårdare slog han mot Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna:

Jag bor i en värld där man rösat fram
Ett parti som styrs av ryggradslösa slemmigheter
Jimmie och några andra brännmaneter
Som delar upp folk efter kön, ras och sexualiteter
Skyller kriminaliteter på etniciteter
Och vill utvisa alla dom dom inte kan uttala vad dom heter

Men i ”Samma värld” – texten heter så – finns också motsatsen:

Jag bor i en värld som blomstrar av
Generositeter, öppenheter och solidariteter
Och det är samma värld, exakt samma värld

Därmed inte sagt att det här var ett renodlat politiskt scenframträdande. Allmänmänskliga temata, relationsfrågor och annat förekommer också i den här föreställningen.

Jag tyckte, liksom uppenbarligen den övriga publiken, mycket om den.

* * *

Före föreställningen på Regina gick vi in på Oasia snett över Drottninggatan (på nummer 9, i gamla Stadshotellets lokaler) för att få en bit mat. Det blev flera bitar, ett eget urval asiatiska smårätter (i realiteten inte så små) från deras meny, som är indelad i kategorier som Himmel och jord, Hav och Trädgård. Gott, men som sagt nästan mer än vi orkade.

Melodikrysset nummer 41 2013

I det stora hela var väl det här inte något av de svåraste kryssen, men kanske hade de yngre lyssnarna problem med några av ljudillustrationerna/frågorna.

Stig Järrel är ju inte känd som just sångare ens för oss äldre krysslösare, och ”Solvalla-valsen” har väl aldrig slagit i någon ålderskategori.

Thore Skogman är väl inte heller inne i dag, men han har ju skrivit och sjungit in så mycket, att även yngre lyssnare måste ha stött på en del av hans många schlager, till exempel ”En evig sång”.

Och kan man inte en hel radda Jules Sylvain-låtar, bör man nog ägna sig åt något annat än Melodikrysset, åtminstone så länge det konstrueras av Anders Eldeman. I dag spelade han ”Jag vet ett litet hotell”.

Hur kända Baccara är i dag kan jag inte riktigt bedöma, men nog är deras ”Yes Sir, I Can Boogie” värd att leva ett evigt liv i hithistorien.

Också Olivia Newton John, i dag i ett potpurri, är väl känd bland många.

Agnetha Fältskog var mer i ropet under ABBA-tiden, men kanske får hon nya fans med nya albumet, där man bland annat kan höra ”Dance Your Pain Away”.

Därmed kan vi osökt gå över till raddan av svenska artister, som har hörts på Svensktoppen och/eller i Melodifestivalen.

”Vill ha dig” sjöng Freestyle på Svensktoppen 1981.

”Satellit” – i dag på finska med Kari Mikkonen – minns vi här i landet med Ted Gärdestad i Melodifestivalen 1979.

Och Anna Bergendahl sjöng ”This Is My Life” i Melodifestivalen 2010.

Fast ännu bättre än det här är, åtminstone enligt min mening, ”Ta av dig skorna”, skriven av Povel Ramel och Beppe Wolgers för revyn med samma namn 1965-1966. Povel stod för övrigt inte själv på scen i den revyn.

Povels och Beppes barnsliga charm leder oss över till ”Blinka lilla stjärna där”, ett av de mest kända numren i den svenska barnrepertoaren. Men till sitt ursprung är den inte svensk: Textens förlaga är engelsk, ”Twinkle Twinkle Little Star”, och dess melodi är fransk. Visste ni förresten att Mozart har skrivit en rad variationer på den här melodin?

Sen återstår det att redovisa svaren på två frågor, för vilka det spelades musik som starkt avvek från det som oftast spelas i Melodikrysset.

Jean Sibelius skrev ”Finlandia” redan 1899, men många i min generation och med min bakgrund förknippar den också med vårt grannlands vinterkrig och fortsättningskrig.

För egen del äger jag ingen kristen eller annan religiös tro, men kulturarv ska man inte svära sig fri från. Psalmskatten är ett sådant. Och många, många år efter min egen folkskoletid ekar fortfarande många psalmer i mig. En sådan är ”Bereden väg för Herran”, skriven av Frans Michael Franzén 1812 till en tysk melodi.

Ha en bra dag, alla kryssvänner!

Själv ska jag i eftermiddag vara ute i trädgården och skörda äpplen. Men så varmt att man kan ta av sig skorna är det inte längre.

Poesi till musik

Lars Winnerbäcks ”Hosianna” (Sonet / Universal Music 060253745292, 2013) är ett i flera avseenden märkligt album. Minst förvånad är jag av att dess titel (och titellåten) har sitt ursprung i den religiösa sfär, där Winnerbäck har sina rötter; mycket riktigt förekommer i en annan låt också referenser till Jesus och Den helige anden.

Men texterna på det här albumet rymmer mycket lite av den förtröstan religiösa människor har. I låt efter låt möter oss i stället en dundrande depression. Han tar en halv potatis från den rikaste buffén. Orden tryter, som i den här refrängbörjan: ”Vänner, jag har ingenting att säga er längre”. Flera av texterna handlar om en relation, mer präglad av avstånd än av närhet. Jaget i ”Vem som helst blues” känner ibland som att han har gått sönder, är låst i en cirkel, är rädd att göra fel. Fast i den här sången försöker han skapa distans genom att personligen kliva ur det den beskriver:

Vi satt en kväll på Stora Hotellet
Lasse Winnerbäck kom in genom dörren
Vi bjöd honom på vin
och vi pratade en lång stund
Det var inget särskilt med honom
Han var som vem som helst

Också till exempel ”När det blåser från ditt håll” har en text, som jag skulle beskriva som depressiv. ”Har vi skilt oss femton gånger nu” lyder en av fraserna i den. Och det finns åtskilligt mer av det här slaget.

Textmässigt, i formell mening, är det här ett mycket djärvt album. Någon enstaka text, som ”Ett slags liv” innehåller visserligen rim, men i övrigt är det fråga om texter som jag mer skulle karaktärisera som fyrtiotalsartad poesi, inte bara på grund av dess oregelbundna form utan främst på grund av dess associativa bildspråk. Lättolkad och insmickrande är den här poesin sällan. Den innehåller, liksom Bob Dylans texter, referenser till personer och saker som man bör känna till för att förstå sångtextens fulla innehåll, och här finns inga insmickrande förklaringar: Har man aldrig tidigare hört ”Iftah ya Simsim” (arabiska), gör man klokt i att slå upp det och få svaret att det är lika med ”Sesam, öppna dig!”.

Många fler av låtarna, utom de redan nämnda, är värda att nämnas, till exempel ”Monsterteorin”, den mycket rockiga ”Det gick inte” och ”Utkast till ett brev”.

Utöver av utmärkta musiker får Lars Winnerbäck också assistans av Thåström i ”Gå med mig vart jag går” och i flera av de andra låtarna av Sara Isaksson.

Cornelis om damen och droger

Cornelis Vreeswijk är ju sedan länge död, men då och då dyker det ändå upp nya skivor med honom, gamla bandningar gjorda vid hans många liveframträdanden.

Ett och annat av det där är hörvärt, eftersom det ena liveframträdandet inte är identiskt med det andra och liveversioner av låtar ibland kan ha alldeles speciella kvaliteter.

Inget av det här gäller tyvärr den CD som nu (2013) har gjorts på ett framträdande i Örebro hösten 1976, ”Cornelis Vreeswijk på Powerhouse” (Darrow BLCD 48, distribution Border Music).

Det mesta Cornelis sjöng den här kvällen är inte bara välkänt från andra skivor – där, när låtarna till exempel har gjorts i musikaliskt genomtänkta studioversioner, låter de påfallande mycket bättre än de här ganska enahanda versionerna med en kompande gitarrist och basist, som låter likadant från låt till låt.

Jag hade hoppats en smula på den mindre bekanta ”Ballad till J M” – J M är Jeanne Moureau och melodin hämtad ur François Truffauts underbara film ”Jules och Jim” – men den här texten hör inte till Cornelis’ bästa skapelser.

Och nog för att sjuttiotalet var så där, men trots att jag har en viss acceptans av Vreeswijks, liksom föregångares som Bellman, fascination inför berusningsmedel och fala damer, tycker jag att det blir för mycket av det här på den här skivan, kanske betingat av att den återger en livekonsert för publik på krog.

”Getinghonung provençale” och ”Ångbåtsblues” samt ”Deirdres samba”, ”Sportiga Marie” och ”Fiffiga Nanette” kan anföras som exempel på det ena respektive det andra slaget av visor. I andra sammanhang, i en mer blandad repertoar och med bättre musikalisk uppbackning, har jag gillat dem – men inte här. Exemplen kunde mångfaldigas.

Till slut är det inte utan en viss skadeglädje jag hör på självbekännelsen ”Balladen om hurusom Don Quijote åkte på en blåsning”.

Här kommer inte ens slagnummer som ”Felicia adjö” och ”Balladen om Fredrik Åkareoch den söta fröken Cecilia Lind” riktigt till sin rätt.

Tidiga verk av Mozart

Torsdagens konsert med Uppsala kammarorkester, med Nils-Erik Sparf som solist och ledare samt Klara Hallgren som konsertmästare, benämndes ”Mozart och Sparf II”.

Wolfgang Amadeus Mozart levde 1756-1791 och blev således blott 35 år gammal men hann icke desto mindre skriva långt över 600 verk för olika instrument. Han började komponera häpnadsväckande tidigt, och det var just fyra av hans ungdomsverk vi fick lyssna till.

I det första av dem, ”Symfoni nummer 27 i G-dur” från 1773, medverkade inte kvällens solist, utan här stod orkestern under ledning av kvällens konsertmästare Klara Hallgren. Den här symfonin brukar inte spelas så ofta, så det var därför särskilt intressant att få höra den. Enligt min smak är den avslutand prestosatsen inte riktigt i nivå med de två föregående, och jag talar här om Mozart, inte om orkestern.

Sen spelades, med Nils-Erik sparf som violinsolist, Mozarts tre första violinkonserter i svit efter sina tillkomstår.

”Violinkonsert nummer 1 i B-dur” har ofta åsatts 1775 som tillkomstår, men den är troligen ännu tidigare, kanske skriven redan 1773. Det här verket har sina svagheter, men det är ändå häpnadsväckande bra för att vara skrivet av en så ung person.

”Violinkonsert nummer 2 i D-dur” är tillkommen 1775, när Mozart var 19 år. Här är han säkrare som kompositör: den här konserten känns också mer enhetlig.

I ”Violinkonsert nummer 3 i G-dur”, skriven och framförd samma år, finns ännu mer av egenarten i Mozarts musik, en melodiös lekfullhet. Här fick Nils-Erik Sparf också visa upp sin egen tekniska behärskning och virtuositet.

* * *

Före konserten och i pausen träffade vi som vanligt Anna. Vi åt först thailändsk middag på Amazing Thai i gallerian snett emot vårt konserthus. I pausen bjöd Anna på kaffe i Konserthuset.

Melodikrysset nummer 40 2013

Dagens kryss innehöll en del knepigheter.

Redan första frågan innehöll en sådan. För folk i min ålder är det i och för sig ganska lätt att minnas att Edith Piaf en gång i världen sjöng ”La vie en rose”. Men vem var det som här sjöng hennes gamla hit? Jo, Andrea Bocelli.

För mig tog det också tid – efter det att jag hade fått flera ledbokstäver – att komma på att ”Ja, se det snöar” här skulle reduceras till blott och bart en flinga.

Näst sista frågan – vågrätt 14 – klarade jag i och för sig lätt: svaret var utan tvivel ABBA. Men vilken låt var det egentligen vi hörde? Jag kunde ju själv leta men vill inte fördröja publiceringen, så någon: Vilken låt var det ABBA sjöng? (”Eagle” är svaret, meddelar mig en läsarinna.)

Sen fanns det en ganska krångligt konstruerad dubbelfråga. Vi hörde Jan Malmsjö sjunga Peter Himmelstrands svenska version, ”Min egen väg”, av den låt som i franskt original heter ”Comme d´habitude”. Men frågan löd: Vem har skrivit den engelska texten? På engelska kallades den här låten ”My Way” och sjöngs av Frank Sinatra, och texten – en mot originalet ganska avvikande sådan – hade gjorts av Paul Anka.

Lisa Miskovsky har jag själv på skiva, dock inte den senaste, ”Umeå”, varifrån dagens ljudillustration, ”Wild Winds”, var hämtad.

Vi hörde också ”Om du går nu” med Vikingarna. Men de flesta av oss minns den nog som ”It’s a Heartache” med Bonnie Tyler.

Ett stycke Evert Taube spelades även i dag: ”Serenaden i Prästgatan”. Men som omväxling fick vi höra den med Björn Skifs, Måns Zelmerlöw och Loa Falkman. Taubes text kan ni ta del av ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Sen var det en rad svenska schlager.

Lill Lindfors’ ”En sån karl” fick vi visserligen höra på finska, men det var ju en låt som la sig i minnet så fort man hörde den.

Lotta Engbergs bidrag i Eurovision Song Contest 1985, ”Fyra Bugg och en Coca Cola” fick ju inte heta så av reklamskäl och döptes om till det obegripliga vi fick höra i dag, ”Boogaloo”.

Så här års är det ju snarare tulpanlökar än ”Tulpaner från Amsterdam” som säljs, men låt gå för den – den var en stor schlager på sin tid.

Det var också ”Ta mig till havet”. Fast den förknippar jag för min del numera för evigt med en begravning nere i Skåne, av min kusin Kreete: En sonson sjöng den i kyrkan, eftersom den var Kreetes älsklingssång. Senare träffade jag Kreetes söner i hennes och min födelseby Juminda i Estland – sönerna hade, på Kreetres begäran, strött ut hennes aska i havet, Finska viken.

Sen är det bara ett svar, en sång signerad Povel Ramel, att redovisa: ”Varför är det ingen is till punschen?” Om ni tror att Povel alltid bara var en oförarglig underhållare, tycker jag att ni ska läsa texten till den här sången, ett vittnesbörd om det gamla onda klassamhället. Texten hittar ni ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Edda Magnason sjunger Monica Z

CDn ”Musiken från filmen Monica Z” (Universal 0602537352913, 2013) innehåller bara ett helt nytt bidrag, sviten ”Monica Z”, skriven av den som ansvarade för musiken i filmen, Peter Nordahl.

Den är ett stillsamt filmtema, men vi gamla Monica Zetterlund-lyssnare är förstås främst intresserade av hur en rad av de mest känd låtarna med Monica har blivit i nyinspelningarna med Edda Magnason.

Jo, vars: musiken kryper, när det gäller sättning och arr imiterande nära originalen. Rör de sig alltså om en låt som Monica i original gjorde med Bill Evans trio, kompas Edda Magnason här likaledes av en trio, fast med Peter Nordahl på piano. Annat görs på motsvarande sätt, fast då – om originalet gjordes så – med orkester och kör.

Edda Magnason sjunger väl och har tränat in en del av Monicas maner, men när man hör låtarna på CD, alltså utan den illusoriskt lika bilden av Monica på film, märker man tydligare att Edda Magnason inte bara har en lite ljusare röst utan inte heller når Monicas magi som sångerska.

Därmed inget ont sagt om de covers Edda Magnason gör i filmen och alltså på plattan: Beppe Wolgers-texter som ”Sakta vi gå genom stan”, ”Monicas vals” och ”I New York”, Olle Adolphsons ”Trubbel”, Hasses och Tages ”O vad en liten gumma kan gno” och deras samt Toots Thielemans’ ”Bedårande sommarvals”, Stikkan Anderssons (jo, han skrev dn svenska texten) ”Gröna små äpplen” plus några engelskspråkiga jazznummer.

Men jag hoppas förstås att dagens unga går vidare till Monica Zetterlunds original.