En sång om förändringar

Phil Ochs (1940-1976) hörde till dem som tyckte att Bob Dylan gradvis svek sin tidigare radikalism, men det betydde inte, att han själv var en genompolitisk sångskapare. Här kommer ett exempel:

Changes

Text och musik: Phil Ochs, 1966

Sit by my side, come as close as the air
And share in a memory of gray
And wander in my words
Dream about the pictures that I play of changes

Green leaves of summer turn red in the fall
To brown and to yellow, they fade
And then they have to die
Trapped within the circle time parade of changes

Scenes of my young years were warm in my mind
Visions of shadows that shine
’Til one day I returned and found they were
The victims of the vines of changes

The world’s spinning madly, it drifts in the dark
It swings through a hollow of haze
A race around the stars
Journey through the universe ablaze with changes

Moments of magic will glow in the night
All fears of the forest are gone
But when the morning breaks
They’re swept away by golden drops of dawn of changes

Passions will part to a strange melody
As fires will sometimes burn cold
Like petals in the wind
We’re puppets to the silver strings of souls of changes

Your tears will be trembling, now we’re somewhere else
One last cup of wine we will pour
And I’ll kiss you one more time
And leave you on the rolling river shore of changes

So sit by my side, come as close as the air
And share in a memory of gray
And wander in my words
Dream about the pictures that I play of Changes

”Changes” fanns med på LPn ”Phil Ochs In Concert” (Elektra EKS-7310, 1966).

Den fanns sedan med även på samlings-/dubbel-LPn ”Chords of Fame” (A & M Records A&M SP-4599, 1974).

Man hittar den vidare på en samlings-CD, ”There But For Fortune” (Elektra 60832-2, 1989), på CDn ”There And Now: Live In Vancouver 1968” (Rhino R2 70778, 1990) och på dubbel-CDn ”Phil Ochs American Troubadour” (A&M Records 540 728-2, 1997, distribution Polygram). 1997 utgavs också 3 CD-samlingen ”Farwells & Fantasies” (Elektra Traditions / Rhino R2 73518).

I ”Phil Ochs sånger översatta av Jacob Branting” (Författarcentrum, 1971) finns följande svenska version:

Förändringar

Amerikansk originaltext och musik: Phil Ochs, 1966 (”Changes”)
Svensk text: Jacob Branting, 1971

Sitt tätt intill, var mig nära som luft
minns vid min sida det grå
och gå bland mina ord
dröm om hur de speglingar jag spelar på
förändras

Möten och landskap finns levande kvar
syner av skuggor som ljus
Men den som återvänt
vet hur alla klipporna till grus
förändras

Sommarens löv börjar brinna var höst
vissnar i brunt och i gult
och sedan skall de dö
fångade när tidens stora hjul
förändras

Världen den snurrar som galen mot svart,
virvlar i tomhetens dunst
En stjärnfärd som på lek
en rundtur medan universums brunn
förändras

Stunder i mörkret av ofattbart ljus
då skräckfyllda skuggor får fly
när morgonen är här
med gyllne dagg och jorden till en ny
förändras

Flarn far isär som en overklig sång
Ibland brinner eldar till kol
Som blomblad i en vind
vi dinglar där när själens koppartråd
förändras

Ditt öga blir vått, ingen av oss är här
Vi dricker ett sista glas vin
Jag kysser dig farväl,
du står på stranden av den flod där vi
förändras

Så sitt tätt intill, var mig nära som luft,
minns vid min sida det grå
och gå bland mina ord
dröm om hur de speglingar jag spelar på
förändras

Kan någon av de här låtarna också bli en schlager?

Jag rör mig, mer än de flesta, tror jag, mellan mycket olika musikgenrer. Bland annat ser jag i TV på uttagningsomgångarna i Melodifestivalen, de här tävlingarna som ska utkristallisera låten som ska representera Sverige i Eurovisionsschlagern.

Förr blev de bästa av låtarna som tävlade regelmässigt just schlager, låtar som dels slog, dels sjöngs också av publiken som hörde på.

Nu tycks den ambitionen inte i någon större utsträckning finnas med som riktmärke i tävlingen.

En av de få låtar som hade ansatser åt det hållet, en refräng att haka upp musikminnet på, ”Nontheless”, åkte omedelbart ut ur tävlingen, kanske, i det fallet rättvist nog, för att de båda rutinerade sångerskorna, Marie Bergman och Sanne Salomonsen, inte verkade riktigt samsjungna.

Om den andra låten som också åkte ur, ”Där och då med dig” med Emelie Irewald, klottrade jag i protokollet vid första lyssningen ner ”ballad utan charm”.

Å andra sidan skrev jag i protokollet ”hopplös” om ”Groupie” med Samir & Viktor, så så mycket är min bedömningsförmåga värd. Den gick nämligen vidare till Andra chansen.

Att också Linus Svenning gick vidare till andra chansen med ”Forever Starts Today” förvånar mig däremot inte – den hade till exempel ansatser till riktig refräng. Dessutom är Svenning tidigare känd i den här tävlingen.

Överlägset mest känd, dessutom mycket rutinerad, är Magnus Carlsson, som i det här fallet fångade publikens gunst med en mycket snabb låt, ”Möt mig i gamla stan”. Dessutom borde han ha extrapoäng för att han sjunger på svenska. Men här bar det hur som helst raka vägen till final.

Det gjorde det också, inte helt orättvist, tyckte jag, för Mariette. Hennes låt, ”Don’t Stop Believing”, var delvis skriven av en av mina favoriter, Miss Li, men i det här fallet tyckte jag faktiskt, att framförandet var bättre än låten. Det var till och med mycket mindre av scenshow runt det här framförandet än i flertalet övriga fall.

Sen återstår det att se, om någon av de här låtarna faktiskt kan bli en schlager.

Cellospelet och violinen bättre än det samlade programmet

Före konserten på Uppsala konsert och kongress i torsdags skulle vi tillsammans med några andra äta middag i restaurangen på bottenvåningen. Det blev en pärs, men det var absolut inte restaurangens fel. Jag tappade aptiten för att ett par av dem vi hade stämt träff med kom en timme för sent.

Buffémiddagen på UKK är riklig och varierad och väl värd sitt pris. Nu ser jag i UNT att en fegt anonym anmälare – en konkurrent? – har anmält den här restaurangen till Konkurrensverket. UKK anklagas bland annat för att med skattemedel dumpa priserna för restaurang- och konferensverksamheten. UKKs styrelseordförande, Lena Hartwig (s), tillbakavisar med kraft detta. De 30 miljoner UKK får i årligt bidrag från kommunen går till att täcka förluster i konsertverksamheten, inte subventionera restaurangpriserna.

En alternativ förklaring till det här är att restaurangen drar folk, eftersom den är bra. I City-bilagan i fredagens UNT belönas UKK som årets lunchkrog: ”Höga ambitioner i luftig miljö. UKK är ett ställe att lita på.” I den bakomliggande texten nämns att det här stället har ”noga koll på gluten- och laktosfritt. Maten är dessutom kravmärkt.”

* * *

Mer blandade intryck fick jag av torsdagskvällens abonnemangskonsert i Uppsala konsert & kongress med Uppsala kammarorkester, för kvällen under ledning av Eivind Aadland.

Aadland är norrman, och jag vet inte om det var därför som den här konserten inleddes med två stycken av Edvard Grieg (1843-1907). Jag tycker för egen del att Grieg har åstadkommit mycket bättre musik än den som spelades här: Som man konstaterar också i programbladet, är hans ”I folketone stil” ett ganska osjälvständigt verk, och inte heller duon ”Kulokk – Stabbelåten” – kulokk är när man lockar på korna – hör till det man önskar få höra.

Roligare var det att få stifta bekantskap med musik av Dmitrij Kabalevskij (1904-1987), en för mig tidigare okänd sovjetrysk tonsättare. Till det här positiva intrycket bidrog i hög grad kvällens gästsolist, cellisten Marko Ylönen.

När det gäller Joseph Haydn (1732-1809), som fick avsluta den här konsertkvällen, finns det oerhört många verk att välja på, och jag blev inte riktigt klok på varför man hade valt att spela just ”Symfoni nummer 98 i B-dur”. Men OK – det här blev ändå vida mer intressant än inledningen med Grieg. Och konsertmästaren, Bernt Lysell, gjorde egna insatser på violin för att befästa det intrycket.

Melodikrysset nummer 7 2015

Här i Uppsala är det vinterlov kommande vecka. Viggo och Klara, våra barnbarn, kommer att bli hämtade av sin pappa, Bo, för sportlovsresa – per tåg, som tur är – till farfar Olle och farmor Kristina i Sollefteå.

Sollefteå – jag har gjort lumpen där – är, liksom mitt eget gamla Juniskär utanför Sundsvall, beläget i ett mycket mer utpräglat vinterland än det vi har här. Precis så här gjorde vi själva när våra barn, till exempel Viggos och Klaras mamma Kerstin, var små. Kerstin har åkt spark på vintervägar med sin farfar och farmor, vintervägar som alltid delvis lämnades osandade, eftersom folk ju per sparkstöttning måste ta sig till exempel till skolan eller livsmedelsaffären.

Den enda övergång från det här till dagens melodikryss jag hittar är Jules Sylvains och Sven-Olof Sandbergs ”Vintergatan” från 1927 – men den handlar ju egentligen om något helt annat än halkiga vägar.

Annars tycks Anders Eldeman i dag inledningsvis ha fastnat för just gator: Vi fick också höra ”Lyckliga gatan”, som Anna-Lena Löfgren 1967 låg 14 veckor med på Svensktoppen.

En annan gata, Karl Johann i Oslo, förekommer i Cornelis Vreeswijks ”Turistens klagan”, som här skulle ge oss ordet turist.

Högre upp, om än inte så högt som till vintergatan, för oss Harold Arlens och Yip Harburgs ”Over the Rainbow”, som förekom i filmen ”Trollkarlen från Oz” (1939) med Judy Garland. Jag har skrivit om både filmen och boken bakom – du kan kolla ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Det var över huvud taget många gamla kändisar i dag.

Till dem får man väl räkna ”Drömmen om Elin”, som vi hörde med Calle Jularbo, som gjorde den känd – Peter Himmelstrands text är senare, från 1969. Men Jularbo hade faktiskt en förlaga, ”Borgholmsvalsen”.

Sången om Axel Öman, signerad Waldemar Dahlquist och Fred Winter, fick vi likaledes höra instrumentalt.

Också flera av Magnus Ugglas låtar, i dag ”För kung och fosterland”, börjar få klassikerstatus.

Och Bill Haley’s ”Rock Around the Clock”, ursprungligen i filmen ”Vänd dem inte ryggen”, har verkligen blivit en populärmusikklassiker. Fast i dag hörde vi den i en finsk version med Harmony Sisters, ”Tunnista toisen”.

Riktigt allt i dagens kryss var inte lika gammalt.

Vi hörde till exempel Love Antell sjunga Ola Salo i ”Så mycket bättre”.

Lite äldre, från 1985, är ”There Must Be An Angel”, som vi förknippar med Annie Lennox.

Och självfallet spelades, i dessa melodifestivaltider, några låtar som har förekommit i de här tävlingarna.

Nanne Grönvall sjöng ”Håll om mig” 2005.

I den avslutande frågan förekom dels ”Stad i ljus” (Tommy Körberg 1988), dels ”Se på mig” (Jan Johansen 1991).

Förr förekom det i melodifestivalerna bidrag, vars melodier och texter fastnade i minnet.

Jesus som fattig och rebellisk upprorsmakare

Phil Ochs (1940-1976) var en av de unga radikala sångare som på 1960-talet förnyade den amerikanska folksångvågen.

Jag kom att spela en viss roll för att sprida kännedom om hans skivor – Jacob Branting och Karl Vennberg på Aftonbladet kultur, där jag på sextiotalet medverkade, mest i form av texter om skivor i den så kallade Innerspalten, hade fått efterlysningar av en text om Phil Ochs, och jag fick förfrågan om att skriva en hel artikel, som infördes den 27 april 1967. Den finns tillgänglig ovan under Kulturspegeln, Musik, så jag ber att få hänvisa till den.

Jacob Branting tycks ha blivit tänd på Phil Ochs, och för egen del gjorde han som i många andra fall egna översättningar av Ochs’ texter. Ett halvt dussin publicerades i Författarförbundets folderserie med titeln ”Phil Ochs sånger översatta av Jacob Branting” (1971).

Först bland dem hittar man ”Snickaren”, ”The Carpenter”. Till det måste man tillägga, att den här sången förvisso har sjungits in av och blivit känd genom Phil Ochs, men som också framgår av baksidestexten till Phil Ochs’ LP ”I Ain’t Marching Anymore” (Elektra Records EKS-7287, 1965), har texten – här något avkortad – och musiken gjorts av den brittiske folksångaren Ewan MacColl.

Jag vet inte exakt hur Phil Ochs kom i kontakt med den här låten, men dess upphovsman plus hans hustru Peggy Seeger, syster till den legendariske Pete Seeger, framträdde ofta också i USA, och Ewan och Peggy hade 1960 sjungit in ”The Ballad of the Carpenter” på LPn ”New Briton Gazette, Vol 1” på den tidens ledande folkmusikbolag, Folkways, FF 08732 / FW 8722. Den går fortfarande att beställa: Gå in på Smithsonian Folkways’ hemsida, och skriv in MacCall på Search.

The Ballad Of The Carpenter

Text: här i den version den sjöngs av Phil Ochs på LPn ”I Ain’t Marching Anymore” (Elektra Records, EKS-7287, 1965
Originaltext och musik: Ewan MacColl, 1960

Så här sjunger Phil Ochs den:

Jesus was a working man
And a hero you will hear
Born in the town of Bethlehem
At the turning of the year
At the turning of the year

When Jesus was a little lad
Streets rang with his name
For he argued with the older men
And put them all to shame
He put them all to shame

He became a wandering journeyman
And he traveled far and wide
And he noticed how wealth and poverty
Live always side by side
Live always side by side

So he said ”Come you working men
Farmers and weavers too
If you would only stand as one
This world belongs to you
This world belongs to you”

When the rich men heard what the carpenter had done
To the Roman troops they ran
Saying put this rebel Jesus down
He’s a menace to God and man
He’s a menace to God and man

The commander of the occupying troops
Just laughed and then he said
”There’s a cross to spare on Calvaries hill
By the weekend he’ll be dead
By the weekend he’ll be dead”

Now Jesus walked among the poor
For the poor were his own kind
And they’d never let them get near enough
To take him from behind
To take him from behind

So they hired one of the traders trade
And an informer was he
And he sold his brother to the butchers men
For a fistful of silver money
For a fistful of silver money

And Jesus sat in the prison cell
And they beat him and offered him bribes
To desert the cause of his fellow man
And work for the rich men’s tribe,
To work for the rich men’s tribe

And the sweat stood out on Jesus’ brow
And the blood was in his eye
When they nailed his body to the Roman cross
And they laughed as they watched him die
They laughed as they watched him die

Two thousand years have passed and gone
Many a hero too
But the dream of this poor carpenter
Remains in the hands of you
Remains in the hands of you

Som så ofta sker vid konserter och skivinspelningar följer artisten i fråga inte alltid originaltexten till punkt och pricka. Så här löd den i Ewan MacCalls original:

Jesus was a working man,
A hero as you shall hear.
Born in the slums of Bethle-(Am)hem
At the turning of the year,
Yes, the turning of the year.

When Jesus was a little lad.
The streets rang with his name,
For he argued with the aldermen
And he put them all to shame.
Yes he…

He became a wandering journeyman
And he wandered far and wide,
And he saw how wealth and poverty
Lived always side by side,
Yes…

He said, ”Come all you working men,
You farmers and weavers, too.
If you will only organize,
This world belongs to you,
Yes…

When the rich men heard what the carpenter had done,
To the Roman troops they ran.
Saying ”Put this rebel Jesus down,
He’s a menace to god and man,
Yes…

Jesus walked among the poor
For the poor were his own kind,
And they wouldn’t let the cops get near enough
To take him from behind,
Yes…

So they hired one of the traitor’s trade
And a stool-pigeon was he
And he sold his brother to the butcher’s men
For a fistful of silver money.
Yes…

When Jesus lay in the prisoner’s cell,
They beat him and offered him bribes
To desert the cause of his own dear folk
And work for the rich men’s tribe,
Yes…

The commander of the occupying troops
He laughed and then he said,
”There’s a cross to spare on Calvary Hill,
By the weekend he’ll be dead,
Yes..

The sweat stood out upon his brow
And the blood was in his eye,
And they nailed his body to the Roman cross
And they laughed as they watched him die,
Yes..

Two thousand years have passed and gone,
And many a hero too,
But the dream of this poor carpenter
At last it is coming true,

I Jacob Brantings svenska version blev det så här:

Snickaren

Svensk text: Jacob Branting, 1971
Engelsk originaltext: Ewan MacCall, 1960, 1964 bearbetad av Phil Ochs (”Ballad of the Carpenter”, även känd som ”The Carpenter”)

Jesus var en fattig man
och han ägde mycket mod
En vinternatt i Betlehems stad
hans enkla vagga stod.

Det talades om Jesus när
ett litet barn han var
På gamla männens frågor fann
han alldeles nya svar.

Han färdades rätt vida kring
och han blev en vandringsman
och han såg att nöd och rikedom
fanns tätt intill varann.

Då sa han: ni arbetare
som gräver eller drejar ler
Om ni kan hålla samman är
all jord och himmel er.

När de rika hörde om denne snickaren
gick de till översten
för romarnas trupp och sade: Se han
är upprorsmakare.

Och chefen för ockupationstruppen
skratta och sa: Nåväl,
vi har ett ledigt kors på Golgata
där han kan få hänga ihjäl.

Men Jesus gick bland de fattiga
han var deras egen son
Och de skulle aldrig låta det ske
att man grep honom bakifrån.

Då köpte de sig en svekfull man
en angivare det var
som sålde sin broder till bödlarna
för en näve silverpengar.

Och Jesus satt i sin fängelsecell,
och fri lejd de honom bjöd
om han ville svika kamraterna
och ge de rika sitt stöd.

Kall svett bröt på hans panna fram
Blod ådrade hans öga rött
när de förde hans kropp att korsfästas
och de skrattade innan han dött.

Så många modiga människor har dött
Det har gått 2 000 år
Men drömmen om den snickaren
skall alltid bliva vår.

Som CD blev LPn ”I Ain’t Marcbing Anymore” tillgänglig 1994 på Hannibal, HNCD 4422.

Möten med Jacob Branting

Om Jacob Branting (1930-2006) skrev jag ett Last Chorus när han dog. För mig personligen betydde han mycket också som den kulturredaktör som öppnade spalterna för mig, först i Arbetarbladet, sedan i Aftonbladet.

Jag läste honom tidigt, också i bokform. Under min tid som redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas, som jag gjorde om till en tummelbana för både politik och kultur, lät jag, på den av mig startade recensionsavdelningen Orientering, Hans O Sjöström i nummer 5 1962 recensera Jacob Brantings nyutkomna diktsamling:

Sova ifred

En
kubb
som
glidit ner på sned
en rök som i ett öga sved
en hand som muntert trillar runt
när den har känt på en tangent
Aldrig, aldrig
fanns en så trasig tid

Ovanstående verser utgör den första strofen av Jacob Brantings dikt ”Ragtime” ur diktsamlingen ”Sova ifred” (Rabén & Sjögren, 9:50). Branting hör till livets glädjeämnen. Han är ingen anemisk ordlekare eller någon försiktigt snidande estet utan snarare en driven journalist. Hans diktsamling rymmer dikter av rätt olika typ: resestämningar, kärlekslyrik, samhällskritik och ironi och världsångest. Dessutom finns en rimmad metapoetisk karlfeldttravesti, som förtjänar att bli en klassiker:

Min sångmö är inte från Vettet
hon är från Sinnenas bruk.

Man kan därför inte rimligen presentera någon hel bild av diktsamlingen på några korta rader. Dikterna är så fulla av underfund och har så många bottnar, att det bästa är att gå och köpa boken själv och upptäcka och glädjas.

* * *

Jag kan i sammanhanget nämna, att jag också själv har den här boken.

* * *

Breddningen av Libertas till en tidskrift för kultur och politik innebar också att vi publicerade skönlitterära bidrag, oftast lyrik. Jacob Branting fick ett helt uppslag i nummer 1-2 1963:

Europa-dikt nr 712

Europa tar in vatten överallt. Här blåser genom sprängda rutor.
Europa huttrar på sin gyllne bräda. Det går inte
att skriva en ny rad om Europa. Åkalla nakna greker, åkalla rosor
och museer, åkalla tjärleken och fjäderleken och skvadron efter skvadron
ur allt nedlagt kavalleri. Åkalla alla kallor vid din å. Men det går
inte att skriva en ny rad om Europa. Silverbibeln, Roms kullar.

Karlsbron, Mariakyrkan i Danzig. Livet, en vårdag,
var flaggsmällande festligt. Kungarnas kalescher
och borgarnas galoscher. Edward med sitt runda skägg. Tar in
vatten och storm. Vatten, hagel och storm.
Sök åtminstone förstå detta.
Våra dygder exploderar! Här finns
inget nytt att skriva och beskriva.

Liten dagbok vid kusten

23.1

Träffade Gren på gatan. Han sa, att Futa ställt upp ett grått hus av sten där det grå trähuset stod förut. I gatuplanet ligger en affär, som säljer kontorsmaterial.

* * *

I Aftonbladet, vid vars kulturredaktion han anställdes 1965, kom han också att skriva dagsvers.

Ett urval finns utgivet i ”Huller” (Ord & visor förlag, 1998) med teckningar av Bengt Malmtröm.

Jag ska ge er ett axplock, och med tanke på årstiden och klimatet (samt även min egen ålder) börjar jag med följande:

Diskriminering

Oss som vandrar till fots här på levnadsstigen
visar radio och TV en påtaglig svalka.
Däremot varnar de dagligdags, ideligen,
alla bilister för plötsligt påkommen halka.

Kan inte fotgängarn också halka och ramla?
Är inte risken störst för gående gamla?
Radio och TV bekymrar sig inte alls
tycks det, om fotgängarns skalle och lårbenshals.

Skoldebatten, särskilt den om betyg igen för allt yngre elever, pågår med full kraft, och i antologin med Jacob Brantings dagsverser hittar jag ett par också om skolan:

Svensk lyrik 1838-1930
(antologi för högstadiet)

Ensam i bräcklig farkost
jag slåss med en smäktande vals.

Den gamla skolan

Jag minns den ljuva tiden,
jag minns den som i går
då bladmagen och vommen
tätt följde mina spår.

Sen var det nåt om Halland
på ca 30 år;
för detta vill jag tacka
en strävsam lärarkår.

Ännu mer aktuell i dag än när den skrevs förefaller den här dagsversen:

Jämlikhetsdrömmen

Än lyser den som ett ljus och ett bloss
i natten, den gamla drömmen
om landet där ingen är dräng eller boss
och människors villkor är lika.

Visst lever den ännu – men det förstås
att synar man den i sömmen
så ökar ju sträckan från tät till tross
från de fattiga till de rika.

Och så avslutar vi för den här gången med en inte alltför avlägsen

Stadsbild

Allt senare blir kvällens sista ljus.
Det är nog så att dagen växer,
och mera tveksamt synes solen segna.

Si! Alla fönster i kvarterets hus
har börjat kasta fler och fler reflexer.
Man ser att man bör tvätta sina egna.

Tio år med Regina

I lördags kväll firade Reginateatern tio framgångsrika år med en galaföreställning.

Regina, belägen på Trädgårdsgatan i Uppsala, rymde ursprungligen en biograf, Skandia – längs Trädgårdsgatan fanns, när jag kom till stan hösten 1959, tre av stans mest besökta biografer, så den här gatan kallades på den tiden allmänt Biogatan.

För tio år sen fanns det gent emot oss som satt i kulturnämnden ett växande tryck att inrätta en gästspelsscen vid sidan om Stadsteatern, och en sådan skapades också genom att alltså en av stans biografer steg för steg byggdes om för det här ändamålet. Eftersom en sådan här scen på grund av stridande viljor som slåss om inriktning och utrymme lätt hamnar i ett anarkistiskt kaos, las den under kulturnämnden och försågs med en driftig och idérik, samtidigt viljestark chef, den från England till Uppsala flyttade Paul Kessel.

Också jubileumsprogrammet i lördags hade komponerats av Paul Kessel, men kvällen till ära gjorde också ett par S-politiker inledningsvis små inhopp på scenen, dels den nuvarande ordföranden i Kulturnämnden, Peter Gustavsson, dels han som tillsammans med nämndens dåvarande chefstjänsteman Anna Starbrink sjösatte det här lyckade projektet, Kees Geurtsen.

Paul Kessel, också känd som Kesselofski, sparkade i gång jubileumsprogrammet tillsammans med kumpanen John Fiske men bytte sedan ut sig själv mot sonen Sam Kessel.

Den ledning med engelska rötter Reginateatern har haft har för övrigt medfört, att man ofta på den här scenen har fått möta skådespelare med engelska som arbetsspråk. Ett exempel i gårdagens jubileumsprogram var Compagnia do Chapitó, som man kan ana av namnet med portugisisk bakgrund men normalt verksamma i England.

Kvällen avslutades så småningom också på engelska, med en fruktansvärt rolig soloprestation av en man vars namn jag skämmigt nog har glömt – hjälp mig, gärna, någon!

Och så valde Henry Bowers, också känd som Kung Henry, att ur sitt förråd av slam poetry framföra två verk på engelska.

Jag vet inte om några i publiken hade problem med Emil Jensens skånska idiom, men vilken begåvad och tänkvärd och radikal samhällskommentator är han inte!

Andra återkommande och kära gäster på den här uppsalascenen är Lise och Gertrud, sångligt och musikaliskt mycket hörvärda, och så även Ika Nord, känd både från TV och scen.

Lokalt mycket känd, bland annat genom medverkan med kåserier i UNT, är Jacke Sjödin, som här dessutom gjorde många av oss i publiken hjärtevarma genom att lyfta fram den tyvärr bortgångne samarbetspartnern Lasse Eriksson.

Ett par suveräna musiker fanns också med i programmet, båda med lång kontakt med Reginateatern.

Den ene var gitarristen Gunnar Danielsson.

Den andre var Claes Jansson, känd från Good Morning Blues och otaliga fina skivinspelningar.

Märklig schlagerdeltävling

Alla som läser mina melodikrysskåserier på lördagarna vet att jag är hyggligt kunnig om olika förgreningar av populärmusiken genom tiderna. Mängder av artister, låttitlar och refränger har fäst sig i mitt liksom i många andras minne.

Eftersom jag var på annat i lördags kväll, har jag först i dag haft chansen att se den första av deltävlingarna i årets melodifestival, den från Göteborg, och trots att jag nyss såg återutsändningen, finns det – trots att jag har vad man brukar kalla ett gott melodiminne – inte en enda av bidragen som jag skulle gå i land med att ens till någon liten del återge.

Som jag tidigare har tvingats konstatera: Dagens melodifestivaler är mer scenshow än tävlingar i sång och musik.

Ser man Eric Saades ”Sting” som just scenshow, rask och rytmisk och väl inövad sådan, och just det är kriteriet på vem som bör vinna, var hans placering helt begriplig.

Jessica Anderssons ”Can’t Hurt Me Now” hade inte de kvalitéerna – men hon fick säkert en massa röster av den en smula äldre delen av publiken i kraft av att hon är känd bland de här lyssnarna/TV-tittarna.

De lite mer barnsliga röstade i stället på ”Hello Hi” med Dolly Style, som gick vidare till andra chansen.

Den andra andra chansen-låten, ”Det rår vi inte för”, minns jag inget av i skrivande stund, så i det fallet blir det inte ens någon elakhet.

I pressen har jag hunnit se att både TV-tittarna och sångerskan, Molly Pettersson Hammar, lär vara bestörta över att den senares bidrag, ”I’ll Be Fine”, inte kom i final eller ens fick en andra chans.

Själv är jag i det fallet inte det minsta förvånad.

Melodikrysset nummer 6 2015

För egen del tyckte jag inte just något var särskilt svårt i dagens melodikryss, men när jag ibland hör Anders Eldeman berätta om lösarnas reaktioner, inser jag att mycket av det jag tycker är urenkelt är svårt för andra, medan det jag får fundera över är hur lätt som helst för många andra.

Vi kan ta det sista först.

Det är klart att jag som gammal melodifestivallyssnare känner igen Carolas ”Fångad av en stormvind”, men vem var det som sjöng den här? Ledbokstäverna, inte rösten, gör att jag kommer fram till att det var Amanda Jenssen, som jag knappast skulle komma på idén att skaffa skivor med. Den här insjungningen visar sig dessutom härröra från en säsong av ett TV-program, ”Så mycket bättre”, som jag inte har sett något alls av.

Däremot, för att fortsätta med det TV-anknutna, minns jag mycket väl Charlotte Nilssons segermelodi i Melodifestivalen och Eurovision Song Contest 1999, ”Tusen och en natt”, även om den här gjordes i engelskspråkig version, ”Take Me To Your Heaven”.

Vi kan fortsätta på linjen svenska örhängen.

CajsaStina Åkerström fick ett sådant med Åsa Jinders ”Av längtan till dig”.

Och en ännu mer långlivad landsplåga blev ”Sånt är livet” med Anita Lindblom (som här inte sjöng den på svenska).

Owe Thörnvist har jag musikaliskt följt allt sedan 1950-talet, så småningom också blivit personligt bekant med. Jag har det mesta av och med honom. I dag hörde vi honom tillsammans med Ulla-Bella i ”Titta, titta” (1956).

Monica Zetterlunds samtliga skivor finns i min samling, men när jag i början av dagens kryss hör ”Sakta vi gå genom stan”, hör jag genast, att det inte är hon utan Edda Magnason som sjunger. Jo, jag har sett filmen och har Eddas CD.

Ishockey är ju inte precis mitt intresseområde, men en gång i världen var Sven Tumba Johansson ett så stort namn inom sporten, att alla till och med förlät honom för insjungningen av ”Ishockey-Polka”.

Som en övergång till det utrikiska kan vi ta ”All of Me”, ursprungligen en stor hit genom inspelningar av till exempel Billie Holiday och Frank Sinatra men här hörd i en svensk version med Sone Banger och Ove Lind. Ove Lind har jag faktiskt hört live vid en av de legendariska midsommar- eller fiskarfesterna – jag minns inte vilket – på Sågplan i min gamla hemby Juniskär söder om Sundsvall.

Och självklart hör jag till dem som förr i världen följde ”Familjen Adams” i TV.

Därmed är vi definitivt inne på dagens utrikiska inslag.

Sista ordet i ”Musica e” hittar man på nätet med olika och olika placerade accenter, men nog var det Eros Ramazotti – none of my favorites – som sjöng, och han kommer från Italien.

Fast jag är ju ingen stor Roy Orbison-fan heller. ”In Dreams” hette låten han hördes i.

Om ”Miss Saigon” har jag ingen riktigt berättigad uppfattning, eftersom jag inte har sett den. Men det var alltså ur den ”The Last Night of the World” var hämtad. Och jag har lärt mig, att den har anknytningar till ett verk jag känner till, ”Madame Butterfly”.

I kväll ska jag faktiskt se en scenföreställning, fast av ett helt annat slag.

Kongressöppning på skiva

På 1960-, 1970- och 1980-talen uppstod det inom arbetarrörelsen något som man skulle kunna kalla för en särskild kongressöppningskultur. Mycket av det här kom att bandas och också återges på skiva.

Det här är naturligtvis – om man bortser från den mer skivaffärsinriktade utgivningen från salig a disc – i allmänhet inte återutgivningsbart som kommersiella CD, men arbetarrörelsen i dess vidaste mening borde ju utan några vådsamma kostnader kunna göra allt det här tillgängligt igen för intresserade, till exempel genom den reproduktionsteknik som används av Smithsonian Folkways i Washington. Utgivningen kunde ju bli en gren av Arbetarrörelsens arkiv och blbliotek, som med all sannolikhet redan har det mesta av det inspelade material jag här talar om.

Metallindustriarbetareförbundet gav till exempel under en period regelbundet ut LP-skivor med material från sina kongressöppningar. I Aktuellt i politiken (s) nummer 17 1981 (8 oktober) gav jag under sammelrubriken Kampsånger ett då aktuellt exempel. Märk att min bedömning av skivan är kritisk, men det hindrar inte att den skulle passa i en återutgivning av det slag jag föreslår:

Metallkongressen 1981 finns redan dokumenterad på skiva: ”Arbete och gemenskap” (a disc BS 810607). Medverkar i denna solidaritetskavalkad med text, sång och musik vid kongressöppningen gör Göran Fristorp, Carl-Gustaf Lindstedt, Ann Kristin Hedmark, medlemmar ur Radiosymfonikerna under ledning av Sixten Strömvall, Leif Strands kammarkör och Arne Domnérus’ nontett. Trots det imponerande uppbådet har det inte blivit någon riktigt bra platta. Göran Fristorp kommer någon gång snubblande nära det Birger Norman i sina ironiska mellantexter kallar ”smeten som väller ut ur ljudtapeten”. En matta av jazzmusik döljer (snarare än kryddar) de musikaliska rötterna hos både baxnings- och pålarsånger och internationell folkmusik på skivan. Men ett och annat är bra, så ”Gambiansk High Life”. Och Georg Riedels ”Bilder från Norden”, där musiken bara är sig själv.