Piedmont Blues

Fantastiska Smithsonian Folkways fortsätter att producera skivor, som speglar det amerikanska kulturarvet. Nu kommer en CD, som täcker 70 års musikhistoria med rötter i södra Applacherna, ”Classic Piedmont Blues From Smithsonian Folkways” (SFW 40221). Utgivarna betonar korsbefruktningen i det här områdets musik, lantlig och urban, svart och vit – här möttes också immigranter som kom från olika håll.

Den här skivan rymmer musik av John Jackson (tre låtar, bland annat ”Red River Blues”), John Cephas och Phil Wiggins (två låtar), Warner Williams och Eddie Pennington (två låtar), Brownie McGhee och Sonny Terry (två låtar, bland annat ”Sweet Woman”), en med bara Brownie McGhee), Josh White (”T. B. Blues”), Elizabeth Cotten (”Going Down the Road Feeling Bad”), Pink Anderson, Baby Tate, Warner Williams och Jay Summerour, Reverend Gary Davis (”Mountain Jack”) och Doc Watson (”The Train That Carried My Girl From Town”).

Gå in på Smithsonian Folkways’ hemsida och kolla!

Familjeangelägenheter

Sonen, Matti, fyllde år för ett bra tag sedan, men förkylningar i hans hem (han själv och yngsta dottern) har hindrat den planerade uppvaktningen.

Men nu fyllde Klara, dotter till vår i Uppsala boende dotter Kerstin, 12, och eftersom Matti och hans dotter Ella skulle komma till det här lilla familjekalaset, beslöt hustrun och jag oss för att passa på att samtidigt gratulera Matti. Vi hade en gemensam gåva, men dessutom fick han av mig pengar för ett eget inköp – han är en flitig gitarrbyggare – och så hade jag köpt en bukett blommor i vår lokala blomsterhandel vid Torbjörns torg.

Där hade jag också köpt en tulpanbukett åt Klara. Av mig fick Klara DVD-filmen ”Miss Peregrins hem för besynnerliga barn” plus presentkort till ytterligare en film, som snart finns i handeln, ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem”, vidare pengar att användas efter eget önskemål och så två bokpaket: dels Ingelin Angerborns ”Sal 305”, dels tre skräckklassiker, Mary Shelleys ”Frankenstein”, Robert Louis Stevensons ”Dr Jekyll och Mr Hyde” och Bram Stokers ”Dracula”.

Kerstins barn var jättetrevliga, och Viggo verkade tycka det var kul, när jag berättade en historia om när han var mycket liten och jag frågade honom vad morfar heter. Han tänkte noga efter, och så sa han ”Ett”.

Kerstin bjöd på födelsedagslunch: rostbiff med röra och olika slags grönsaker plus bröd från bageriet där hon arbetar, sedan tårta plus osötade hallon (dock med sötningsmedel åt mig) och så vispgrädde till hennes pappa som är diabetiker.

Men under huvudrätten råkade jag ut för en olycka: satte en bit rostbiff i halsen och måste springa ut på toaletten för att få rostbiffen att lossna. Nå, det gick, men jag märkte, att jag skrämde upp mina vuxna barn – Matti och hans lilla Ella följde efter mig till toaletten.

Nå, jag fick bra kontakt med Ella; vi pratade bland annat om när farfar hjälpte henne att få tag på söta, mogna bigarråer ur det stora trädet i trädgården i Öregrund.

Och snart var det dags att bryta upp från kalaset. Klara och Viggo skulle hem till pappa Bo. Och Birgitta och Anna plus Annas dotter Amanda skulle gå på konsert. På vägen dit skulle Anna skjutsa mig hem i sin bil.

Så vi tog adjö av de övriga i all hast. Av Matti fick jag på väg mot Annas bil en adjökram, men sen hann jag inte långt förrän Matti ropade på mig att stanna. Lilla Ella ville också ge farfar en kram.

Såna kramar gör att hjärtat blir varmt.

Och kommande söndag får jag träffa Ella och hennes lillasyster Sofia igen, då hemma hos Matti och Karin. De yngsta barnbarnen har födelsedag med så kort mellanrum, att det känns naturligt att ha ett gemensamt födelsedagskalas.

Radovan Vlatković med träblåsare och stråkar

Torsdagens konsert med Uppsala kammarorkester var ovanlig på flera sätt. Dels medverkade bara delar av orkestern, i första spelade verket bara blåsare, dessutom utan ledning av någon närvarande dirigent. Senare spelade även stråkar, nu ledda av Radovan Vlatković. Den senare är också mycket känd som hornist, och han använde också, med suveränt resultat, sitt instrument. Publikens jubel mötte han genom att solo spela ”Il sogno de un cacciatore” av Krzyszof Panderecki.

Konserten inleddes med att blåsarna – flöjt, oboe, klarinett, fagott och horn – spelade tre satser ur Charles Gounods (1818-1893) ”Petite Symphonie” i B-dur från 1885. Särskilt de två första delarna, adagio et allegretto samt andante cantabile, var mycket hörvärda. Hanna Gustafsson hade en nyckelroll på flöjt och skötte detta värv med den äran.

Rumänen George Enescu (1881-1955) och hans musik, till exempel den vid det här tillfället spelade ”Dixtour för blåsare” i D-dur, har jag inte någon kunskap att tala om, och jag kan inte säga, att jag fick något säkert intryck nu heller. Men bland blåsarna fanns nu den suveräne Vlatković.

Desto mer förtrogen är jag med det första verket som spelades efter pausen, Wolfgang Amadeus Mozarts (1756-1791) ”Hornkonsert nummer 3 i Ess-dur”, komponerad någon gång kring mitten av 1970-talet. Mycket hörvärt är framför allt larghettot.

Kvällens avslutande stycke, fyra satser ur ”Serenad nummer 10 B-dur Gran Partita” är från mitten av nästa årtionde och dess exakta omfång är heller inte känt. Allting tyder på att den här musiken skrevs av Mozart, men det vi hörde i torsdags var en bearbetning gjord av den franske oboisten David Walther. Hörvärd även den!

* * *

Birgitta och jag fick skjuts både dit och hem av Bengt och Inger, och vid middagen på Amazing Thai anslöt även Anna. Jag valde att äta Geng Keo Wan (grön curry), nötkött med bambu, äggplanta, långbönor, basilika, paprika och limeblad i cocos.

På arbetarekommunens årsmöte

På grund av Melodikrysset missade jag första delen av Uppsala arbetarekommuns årsmöte, men i slutet av lunchpausen hann jag till Missionskyrkan, där mötet ägde rum.

Inget dramatiskt hände medan jag var där, och hustrun, som satt ordförande, berättade sen, att också mötesdelen före lunch hade avlöpt fridsamt.

Efter lunchpausen startades förhandlingarna med att vi, ackompanjerade av Erik Lundberg, tillsammans sjöng Woody Guthries klassiker ”This Land Is Your Land”, i Mikael Wiehes översättning ”Det här är ditt land, det här är mitt land”.

Senare blev det bland annat en oändligt lång presentation av kandidaterna i kyrkofullmäktigevalet, inte särskilt intressant för mig som inte är med i Svenska kyrkan eller något annat religiöst samfund.

Så småningom avslutades mötet med ”Internationalen”. Jag kan den allt sedan unga år utantill – jag har också publicerat text och noter i min gamla arbetarrörelsesångbok från 1970, ”Upp till kamp!” – så jag sjöng med utan att egentligen behöva den text, som projicerades på en stor skärm ovanför scenen.

Men som det vanedjur jag är, tittade jag också på den projicerade texten och hoppade till, när jag plötsligt läste följande rad: ”från allt vi intet vilja bli”.

Nej, jag läste inte fel. Det visade sig att arbetarekommunens ordförande, faktiskt en mycket sångkunnig man, utan att kolla närmare från nätet hade laddat ner den text som projicerades.

Där finns det mycket egendomligheter, om man inte ser upp.

Melodikrysset nummer 12 2017

Anders Eldeman utlovade ett lättare kryss i dag, och lättare var det utan tvivel, särskilt som flera av frågorna, åtminstone musiken i dem, har varit med tidigare i krysset.

Nog har han haft med filmen ”Top Gun” tidigare, den ur vilken vi fick höra ”Take My Breath Away”.

Och nog har väl ”Sällskapsresan” i regi av Lasse Åberg också tidigare förekommit i krysset?

Som jag nyligen fick anledning att skriva, känner jag Lasse Åberg därför att han, liksom min egen hustru, är så kallad hedersupplänning.

Och en annan av dagens artister har jag hört live, i regi av norska ambassaden i Stockholm, den stad där hon sedan länge bor. Jag talar om Ane Brun, som vi idag hörde i ”Miss You More”.

Galenskaparna/After Shave förekommer då och då i krysset. En av deras succéföreställningar, också visad i TV, är ”Stinsen brinner”, som i dag skulle ge oss ordet stins. Och den vi skulle identifiera var Per Fritzell.

Snäppet svårare var det inte att känna igen temat ur Adrew Lloyd Webbers ”Starlight Express” från 1984 men att komma i håg ur vilken av hans många musikaler den var hämtad.

De barnanknutna frågorna har i den ena eller andra varianten varit med tidigare och var ganska lätta.

Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Fattig bonddräng”, i dag sjungen av Tommy Körberg, förekom ursprungligen i filmen ”Emil i Lönneberga”.

Och under min egen småskoletid fick vi lära oss att sjunga ”Vi gå över daggstänkta berg” – på den tiden skrev och sjöng man ”gå” i pluralis.

Dagens svåraste fråga, för mig i alla fall, var det att komma i håg låten ur förra årets Eurovision Song Contest, ”I’ve Been Waiting For This Night”. Men nu frågade inte Eldeman efter titeln utan vilket land den spelade låten representerade, och eftersom jag hade varannan bokstav, var det lätt att komma fram till att det var Litauen. Nå, nyfiken som jag är: Vem var det som sjöng? Jo, en ung man som märkligt nog sades heta Donny Montell. Fast i själva verket heter han något betydligt mer litauiskklingande, Donatas Montvydas.

Gamla schlager är jag en jävel på.

Så visst mindes jag omedelbart ”Två små fåglar på en gren”.

Samma sak med ”Oh Mein Papa”, oförglömlig med Arne Lambert på trumpet.

Och visst minns jag ”Do You Know What It Means To Miss New Orleans” med Louis Armstrong! Fast här skulle vi kunna delstaten New Orleans ligger i, Louisiana.

Sist kvar att redovisa blir då en fråga, vars svar jag har ett mycket personligt förhållande till. ”Den vackraste visan om kärleken” har jag med i min sångbok ”Upp till kamp!” från 1970, som bland annat innehåller sånger om fred. Texten är skriven av Ture Nerman, som jag har träffat och haft annan kontakt med medan han levde. Och musiken skrevs av Lille Bror Söderlundh, vars son Michael Söderlundh jag senast träffade på ett födelsedagskalas för hans hustru, Christina Mattsson – jag har skrivit om det här på bloggen.

Och nu, när jag har lagt ut den här texten, ska jag ägna mig åt politik i annan form: Jag ska åka till Missionskyrkan, där Uppsala arbetarekommun genomför sitt årsmöte. Under ordförandeskap av min hustru, förr bland annat Riksdagens talman.

Melodikrysset nummer 11 2017

Jag är ensam hemma. I morse åkte Birgitta till Värmland – Skoghalls arbetarekommun har bett henne tala vid deras jubileum. Birgitta kan mycket om svensk historia, inte minst arbetarrörelsehistoria, och det är ett jubileumstal med den inriktningen hon ska hålla. Dessutom har hon med sig en rullväska med sin memoarbok ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016).

Det är fascinerande, och en smula hoppingivande, att den äldre och mer radikala socialdemokrati både hon och jag i våra unga år anslöt oss till åter börjar väcka intresse. Nu i veckan var till exempel två unga kvinnor, Anna Jonsson och Sara Nilsson, här hos oss för en lång intervju med Birgitta. De skriver en pjäs om trädkramaraktionen i Bohuslän, och deras attityd var verkligen inte fientlig mot den forna miljöministern.

Det sista ger en lämplig övergång till åtminstone två ljudillustrationer i dagens melodikryss.

Dels spelades ”Regndroppspreludiet” av Frédéric Chopin. (Fast när det gäller musiken ägnade sig Eldeman åt något som jag avskyr, särskrivning: regndropps preludiet.)

Dels spelade han ”Sång om syrsor”, skriven av Jules Sylvain men i dag inte sjungen av Zarah Leander utan av Arja Saijonmaa.

Och på tal om politik: När det gäller Moderaternas nya samarbetshållning till Sverigedemokraterna, ber jag att få citera Magnus Uggla: ”Jag mår illa” (i dag dock i Lennart Palms tappning).

Och för att sen en smula byta ämne – för egen del har jag i min skivsamling det mesta av en gammaldags radikal, Ulf Lundell. I dag hörde vi honom i ”Jag vill ha fest”, som jag av någon anledning inte har på skiva.

Lasse Åberg känner jag rent av, bland annat för att han i likhet med min hustru är så kallad hedersupplänning. Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) intervjuade vi honom, och han bekände då, att han var sosse. Men detta har ju egentligen ingenting att göra med innehållet i hans ”Den ofrivillige golfaren”, där den musik vi hörde dock skrevs av Stefan Nilsson, som jag en gång i världen var med om att ge ut på salig a disc. Men det är bäst att ni också får det sökta ordet, golf.

Vi fortsätter på filmlinjen. Vi hörde ”Bel Ami”, också titeln på en bok av Guy de Maupassant som vi har i en av våra många bokhyllor.

Från film är inte steget långt till TV.

”Jubel i busken” har jag väl sett åtminstone lite av, men sambandet mellan ”Knö dig in” med Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt och, mer allmänt, Albert och Herbert tyckte jag inte var solklart.

Fast den riktigt svåra frågan, i alla fall för mig, var i dag den som till svar hade ”American Pie”. Efter mycket nätletande kom jag fram till att det vi hörde var knutet till ”American Pie – the Wedding”, 2003. Rätta mig om jag har fel (dock sannolikt inte i fråga om själva svarsordet).

Desto flera gånger – bland annat i Melodikrysset – har jag hört ”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polkadot Bikini”. Men det är ju en kul låt.

För egen del blir jag inte lika entusiastisk över Lisa Ajax och ”I Don’t Give A”. Men det vet ju ni som har läst mina utgjutelser över årets Melodifestival.

Allt var inte bättre förr, men då skrevs det schlager som mycket lättare fastnade i musikminnet och också fick ett längre liv. ”Du gamle måne” skrevs redan 1924 av danskarna Normann Andersen och Alfred Kjærulf, men i radio spelades den fortfarande under 1950,talet, som var min tonårstid. Här kändes frågan sökt igen – det månen ibland är är halv; i vart fall ser vi ibland en halvmåne.

Från den tiden – närmare bestämt 1956 – minns jag också ”That’s Amore” med Dean Martin. I texten finns en referens till en stad i Italien som jag har besökt, Neapel, på italienska Napoli.

Och då passar det väl bra att avsluta med Anna Netrebko och ”O mio battino caro”, en aria ur ”Gianni schiacchi” (1918) av Giacomo Puccini.

Hujedamej, vilken bra bok!

”Och nu så vill jag sjunga
att sommaren är skön,
och träden är så fina
och marken är så grön,
och blommorna är vackra
och höet luktar gott
och solen är så solig
och vattnet är så vått.
Och lilla fågeln flyger
i boet ut och in,
och därför vill jag sjunga
att sommaren är min.”

Den här sången, med text av Astrid Lindgren och musik av Georg Riedel, har gett namn åt en sångbok med 30 av Astrid Lindgrens mest kända sångtexter, ”Och nu så vill jag sjunga” (redaktörer Susanna Hellsing och Birgitta Westin, musikarrangemang och notskrift Klas Widén, Rabén & Sjögren, 2014. För tonsättningarna står främst Georg Riedel, men också Bengt Hallberg, Ulf Björlin, Björn Isfält, Jan Johansson och Lille Bror Söderlundh har komponerat musik till Astrids texter. Och vi som har läst alla Astrids böcker kan nästan inte tänka på dem utan att också minnas illustratörerna: Ingrid Vang Nyman, Björn Berg, Ilon Wikland, Eric Palmquist. Kan ni tänka er Pippi utan att se den Pippi Ingrid Vang Nyman tecknade, en annan Emil än den som skapades av Björn Berg eller en annan Madicken än den som Ilon Wikland ritade?

Och så är det Astrids texter, dessutom alltid så sångbara: ”Här kommer Pippi Långstrump”, ”Du käre lille snickerbo’”, ”Lille katt”, ”Idas sommarvisa” som är den mest sjungna sången vid svenska skolavslutningar, ”Pilutta-visan”, ”Världens bästa Karlsson”, ”Sjörövar-Fabbe”, ”Hujedamej”, ”En till som jag”, ”Tänk jag drömde i natt”, ”Fattig bonddräng” och ”Merja merja mojsi”, den sista från när Pippi seglade på de sju haven. Plus en hel hoper andra. Kan ni dem inte, heller inte noter, så finns det i den här boken ett ljudband med ackompanjemang, inspelade av Sunniva Abelli, nyckelharpa, Johanna Hellsing, ukulele, flöjt och mungiga, Klas Widén, gitarr, tramporgel, melodika, dragspel och många andra instrument – Klas har även gjort arrangemangen.

”Det spelas och sjungs för fullt i Astrids böcker” börjar Ulf Stark sitt förord, ett av de bästa förord jag har läst i hela mitt liv.

I Astrids böcker finns överallt ljud som gör hennes texter ännu mer levande, och även i hennes mest sorgliga sagor kan fattighjon få höra en spelande lind och en sjungande näktergal, skriver han. Och människorna sjunger.

Astrid var en trallande jänta från Småland, uppvuxen med slagdängor, skillingtryck, kärleksvisor och psalmer.

Tycker ni om sagor och sånger ska ni absolut köpa den här boken, åt barnbarnen eller åt er själva.

Sånt är livet

Jag skriver ju bloggtexter varje dag, i mitt fall ofta om politik i grannländerna, vilket fordrar, att jag håller mig orienterad om vad som sker där. Så utöver att varje dag läsa fyra-fem svenska tidningar kollar jag också på nätet, dag efter dag, vad som händer i våra grannländer. Det senare innebär att jag ibland hittar unik information, ofta hinner före svenska tidningar med att berätta även större nyheter.

Också annat, till exempel barnböcker jag läser, skriver jag om här på bloggen.

Men naturligtvis gör jag en massa andra saker, sådant som jag inte fortlöpande skriver om.

I lördags hade vi till exempel Birgittas faster Karin, också hon med efternamnet Dahl, på lunch. Karin är en dam med den aktningsvärda åldern 96 år och trots sin ålder fortfarande häpnadsväckande välorienterad och politiskt intresserad, också radikal. I hennes sällskap rinner timmarna i väg fort, alltför fort.

I söndags skulle Birgitta och jag göra två saker i Stockholm, varav den första tyvärr måste senareläggas: Sonens, Mattis, redan tidigare senarelagda födelsedag får lov att firas ännu senare, eftersom han den här gången hade drabbats av förkylning.

Men lite senare samma dag åkte vi ändå till Stockholm. Christina Mattsson fyllde nämligen 70.

Även om jag tidigt skaffade hennes och Bengt af Klintbergs ”Fula visboken”, är det främst Birgitta som under en lång tid har samarbetar med Christina, då styresman på Nordiska museet, i vars nämnd (styrelse) Birgitta var ordförande. Det här har inneburit att vi genom åren med jämna mellanrum har träffat både Christina och hennes man, konstnären Michael Söderlundh, son till Lille Bror Söderlundh och Lisbet Jobs. Jag har förresten av Christina sedan fått flera av hennes böcker, till exempel den om Lille Bror Söderlundh.

På den här födelsedagsfesten träffade vi också Christinas och Michaels dotter Hedda, som faktiskt på den tiden hon pluggade i Uppsala – hon finns numera på Södertörns högskola – var hem till oss i ett ärende. Hedda och jag hann ha ett ganska långt samtal innan födelsedagsfestens matdel startade. Det bör nämnas att stället vi var på är berömt för just sin mat.

Det här födelsedagsfirandet genomfördes på Spritmuseet, beläget inte så långt från Nordiska museet. I museidelen finns naturligtvis det husets namn antyder men också helt andra typer av utställningar. Just nu kan man där se verk av den mycket egensinnige Dan Wolgers, med en nästan lika stor volym av förklarande texter skrivna av Lena Andersson – för min del hade jag kunnat leva utan de här textmassorna. Sen fortsatte vi med att se även Martin Kellermans Rocky-utställning, högst intressant för mig, gamle seriefantast.

Redan under rundvandringen i museidelen kom konstnären Lenny Clarhäll, som jag tidigare har träffat, faktiskt också haft samarbete med, fram och hälsade och så pratade vi en stund. Lenny gjorde en av litografierna till socialdemokratiska partiets 90-årsjubileum och dessutom minnesmärket över Ådalen 31 i Kramfors – jag och Birgitta var med vid 50-årsminnet 1981.

Sen träffade vi och pratade med en rad andra bland Christinas födelsedagsgäster, till exempel Anna-Greta Leijon, Lena Rainer, Gun-Britt Mårtensson, Anna Ekström och många andra, Birgitta också med flera hon känner från sin tid i museivärlden.

Under måndagen fick vi – tidigare än aviserat; jag var fortfarande klädd i morgonrock – besök av Namibias ambassadör, som ville lära känna Birgitta, eftersom hon tidigt besökte Namibia. Birgitta, som alltid är välorganiserad, hade förberett besöket genom att plocka fram skriftlig information och foton.

I morse gick vi upp tidigt, eftersom vårt fläktsystem skulle inspekteras, och när inspektörerna till slut kom, satt vi redan och åt lunch. Vi fick godkänt för det byte av spisfläkt vi har gjort.

Och sen åkte jag med bussen ner på stan för att fylla på matförråden, vilket jag gör i Coop nere vid Uppsala C.

På vägen därifrån mötte jag vår gamle vän Hans O Sjöström och vi fick en liten pratstund.

Ja, sånt är livet.

Någon schlager kommer vinnarlåten aldrig att bli

Melodifestivalen och även Eurovision Song Contest är numera något helt annat än det den här tävlingen var från början. Förr tävlade de deltagande länderna med bidrag, som, oavsett till exempel slag av använd musik, hade utsikter att bli schlager, det vill säga slå hos en bred publik och, lika viktigt, genast fastna i musikminnet, också kunna sjungas – åtminstone refrängen – av lyssnarna.

Allt det här är ett minne blott. Be alla dem som lyssnade/tittade på årets svenska final och sen röstade att själva sjunga det de röstade på, och jag är inte säker på att många skulle klara ens den segrande låten, ”I Can’t Go On” med Robin Bengtsson. Det fanns i och för sig enstaka låtar med krokar som fastnade i musikminnet, men till exempel ”Her Kiss” med Boris René hamnade först på åttonde plats.

I dag tycks lyssnarna/tittarna lika mycket bedöma utanverket som musiken, så kanske förde ramen Robin Bengtsson till segern.

Varför han och ”I Can’t Go On” skulle kunna vinna Eurovision Song Contest är närmast obegripligt, men jag kan för all del övervärdera publikens i de övriga deltagande länderna musiksmak och förmåga till bedömning.

Här kunde jag i och för sig sluta, men också annat behöver, tycker jag, sägas.

Owe Thörnqvist med ”Boogieman Blues” hamnade allra sist. Christer Björkman har, enligt media, i sina instruktioner till de internationella juryerna bett dem beakta bidragens internationella gångbarhet, vilket enligt samma media kan ha uppfattats som en uppmaning att inte lyfta fram låtar som känns lite udda. Jag hävdar inte att ”Boogieman Blues” är någon av Owes allra bästa låtar, men jämfört med allt det enahanda som serverades i den här tävlingen kändes det här tävlingsbidraget som fräscht och avvikande. Så för min del ser jag gärna, att den internationella juryn helt avskaffas.

Och vidare – vad hände med de svenska röstarna, som i den deltävling där han framträdde röstade honom direkt till finalen? Själva röstningssystemet är helt obegripligt – varför ska man över huvud taget få rösta flera gånger (så långt nu detta över huvud taget i dag går att kontrollera)? Och eftersom det uppenbart förekommer röstningskampanjer – borde man inte i stället sampla fram en mycket stor telefonjury, som är representativ för svenska folket och dess musiksmak? Som det nu är exkluderas ju i praktiken mycket stora delar av den äldre publiken, som, även om de till äventyrs skulle behärska den teknik som används, på grund av sin ålderslångsamhet ändå inte hinner rösta.

Melodifestivalen är i dag en tävling, där både flertalet av de tävlande och av dem som röstar är ganska unga – det jag här skriver om de röstande är en gissning, men jag tror att den är ganska rätt.

Slutligen, kan man inte under en ganska lång period före och under Melodifestivalen samt dess europeiska final låsa in Christer Björkman i en cell utan möjligheter till kommunikation med yttervärlden?

Sen kan vi börja om på helt ny kula.

Melodikrysset nummer 10 2017

Senast skrev jag här på bloggen om Stravinsky, Bach och Pärt, men att jag går på konserter med musik av det slaget hindrar mig inte från att ägna mig också åt mer lättfärdiga saker som Melodikrysset. För övrigt är krysset ett kryssande mellan musikgenrer, även om inslaget av klassisk musik är litet, i dag lika med noll.

I dag tyckte jag krysset var ganska lätt – det lilla jag inte kunde spontant kunde ganska lätt hittas på nätet.

Mel Brooks Det våras för-filmer känner jag förstås till, men från vilken var den musik som spelades hämtad? Jag plockade fram den här filmserien på Wikipedia och fann, att längden på svaret + det e jag hade indikerade, att det rörde sig om ”Det våras för Frankenstein”.

Äldre TV-program är kanske inte så lätta för de yngre lyssnarna, men är man i min ålder, minns man ”Kvitt eller dubbelt”.

Jag hörde också till dem som såg ”Helgonet”, skriven av Leslie Charteris och med Roger Moore i huvudrollen.

Jag har också tillsammans med barnen sett Leif Krantz’ välgjorda ”Kråkguldet”, och Thorstein Bergman som vi hörde sjunga ”Balladen om kråkguldet” har jag flera gånger träffat personligen. (Han hör hemma inom sångvänstern.)

Thorbjørn Egners ”Klas Klättermus” hörde till de kära godnattsagorna i vår barnkammare.

Också Marcus och Martinus har jag hört – bland annat hos Skavlan. Finns det någon som har undgått dem?

Jag har allt med Beatles och massor med skivor insjungna av Ella Fitzgerald, dock inte hennes insjungning av Paul McCartneys ”Hey Jude”.

Det fanns egentligen bara en fråga, där jag inte spontant kunde namnet på sångaren. Jag kände förvisso igen låten, ”When I Need You”, och eftersom jag hade första och sista bokstaven av tre i förnamnet, var det ganska lätt att gissa att sångarens namn var Leo. Och jo, en nätkoll visade att Leo Sayer har sjungit in den här låten. Men honom minns jag faktiskt inte.

Schlagernördarna – jag är en av dem – fick sitt i en dubbelfråga. Dels spelades ”Vi ska gå hand i hand”, fast i dag i finsk version med Tapani Kansa, ”Käymme yhtessä ain”. Dels spelades en ABBA-klassiker, ”Ring, ring”, som skulle leda oss till det svårfunna verbet ringa.

Schlager har väl också ”Du är min sommar Marie” varit, men här hörde vi den i dansbandsversion med Vikingarna, dessutom på tyska.

Svensk viskonst odlas i dag varken av skivbolagen eller i radio, men jag avslutar dagens kryssredovisning med två exempel.

Krysset inleddes med att vi hörde Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”, från 1922 och tryckt i ”Fridas visor”. Här sjöngs den av Mikael Samuelson, ackompanjerad av Mats Bergström.

Och så fick vi höra ”Balladen om Eken”, som skrevs av legendaren Ruben Nilson – läs gärna mer om honom ovan under Kulturspegeln, Musik. Sjöng här gjorde Fred Åkerström, som jag också har allt med på skiva och dessutom använde som en av sångarna/allsångsledarna vid lanseringskonserten i Stockholms Folkets hus 1970 för min sångbok ”Upp till kamp” (1970),