Badortsdagarna i Öregrund 18-20 augusti

Allt beror förstås på hur vädret blir i helgen, men de årliga badortsdagarna – i år 18-20 augusti – brukar vara ett arrangemang värt att besöka. Det är ett arrangemang i mänsklig skala, och då jämför jag med arrangemang som Fiskarfesten och Roslagsloppet. Badortsdagarna är tänkta att minna lite om Öregrunds storhetstid som klassisk badort.

Fredag 18 augusti

Klockan 15.00 börjar det så smått med bouletävling vid Tennistältet.

Klockan 20.00 är det Taube-afton med Ulf Engström i Öregrunds kyrka. Fri entré.

Utanför det officiella programmet:

Köket grill : café, Strandgatan 12, serverar fredag, lördag och söndag badortslunch med rökt fisk, alternativt kött, inklusive kaffe och punsch för 99:-; enbart kaffe och punsch kostar 49:-. På kvällarna serveras den grillbuffé jag tidigare har skrivit om.

Lördag 19 augusti

Klockan 11.00 inviger Jeja Sundström badortsdagarna. Jeja inleder också badortsdoppet.

Klockan 12.00 ”Öregrunds Hafsbadanstalt” på Strandhotellet.

Klockan 12.30 Barnkarneval.

Klockan 13.30 Junibacken Sagokista – Barnens favoritet på Hembygdsgården.

Klockan 14.00 Stockholm City Chorus på Scenen.

Klockan 14.30 Dräkt- och hattparad, badortsdagarnas höjdpunkt. Ta med kläder och huvudbonader från svunna tider, om ni vill delta!

Klockan 18.00 C J L Almqvists ”Det går an” i teateruppsättning i Societetshuset.

Klockan 21.00 Mäktig eldshow på hasselbackspiren av Eldsjälarna Efrit från Uppsala.

Utanför det officiella programmet:

Restaurang Klockargården, Långgatan 33, serverar middag från 18.00. The Four L:s (Lars-Olof Norén, Bengt Jonshult, Susanne Lindbäck och Lars G Burman) gör programmet ”Från Bellman till Porter”. Sånger, visor, jazz och boogie-woogie blandat med sanna historier från 1600 och 1700-talen fram till våra dagar.

Söndag 20 augusti

Klockan 13.00 Badortsdagarnas egen ”Antikrunda” i Societetshuset. Johan Hoheisel från Uppsala auktionskammare värderar medhavda antikviteter, stort som smått.

Melodikrysset från Alunda

Veckans melodikryss sändes från Alunda, en ort vi i åratal har åkt igenom med bussen mellan Uppsala och Öregrund. (Jo, jag har besökt Alunda också.) Anders Eldeman kunde väl ha spelat ”Gossen min bor i Alunda by” – men det hade förstås varit för lätt för den församlade ortspubliken.

Dagens kryss var en blandning av lätt och svårt, så där som det ska vara. Blandad kost också.

För att ta det som inte är min hemmaplan först: Nina och Kim från Friends är inte den sorts artister jag brukar höra på – men ”Lyssna till ditt hjärta” har jag förstås hört i radio. Uno Svenningsson – han med ”Vad du än gör och vad du än tänker på” – har jag en gång av misstag köpt en CD av, men sonen, Matti, fick den för att ge bort till en kompis som gillar Svenningsson.

Eftersom Py Beckman (med ”Långt härifrån”) en gång i världen hade en fot i progglägret, känner jag bättre till henne. (En sidoupplysning: När Olof Palme begravdes på Adolf Fredriks kyrkogård, kom det en stor fin krans från henne och Dan Hylander.)

Daniel Lemma klarade jag, tack vare att jag har sett ”Jalla, jalla”; vi har filmen som video.

En annan fråga med anknytning till filmens värld kan tänkas vara svårare för yngre krysslyssnare. Men folk i min ålder vet förstås, att han med Music Hall-melodin var Sir Laurence Olivier.

Edmundo Ross förde oss på en färd i luftballong.

Till det jag tyckte var mycket lätt i dag hörde Sten-Åke Cederhök med sin omisskännliga göteborgska, Edith Piaf med ”Je regrette rien” och gamla fina ”Sakta vi gå genom stan”.

Eftersom jag är operavän, var det inte heller särskilt svårt att identifiera Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan”.

En höjdare var Harry Brandelius insjungning av Ture Nermans ”Skeppar Sjöstrands farväl”. Texten kan man, om man läser den med dagens värderingar, ha synpunkter på, men den gamle radikalen Ture hade en sån sida också. När jag ihop med Monica Nielsen och Björn Arabh gjorde en LP för a disc med Ture Nermans sånger, valde vi att inte väja för den sidan hos honom heller; på skivan finns följaktligen också en ganska reaktionär kuplett med titeln ”Mamma är inte hemma”.

Slutligen veckans Evert Taube. Sången var ”Den glade bagarn”, som utövar sitt yrke i San Remo. Hans namn var Florindo. När Evert och Astri år 1920 bodde i San Remo, tog de ofta en kopp cappucino hos honom eller köpte bröd i hans butik – han fanns alltså på riktigt.

Ja, det var väl det hele.

***

Om du söker efter svaret på det senaste melodikrysset men Google har fört dig hit, pröva då att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se.

Dave Van Ronk: …and the tin pan bended, and the story ended…

Bland de amerikanska folksångarna från decennieskiftet 1950-tal/1960-tal är Dave Van Ronk (1936-2002) en särling, en härlig sådan. Bland hans tidiga skivor finns, som man kan vänta sig, folksånger och blues, men han spelade också in plattor med jug- & washboardband samt jazzband, till exempel The Red Onion Jazz Band. Han var mycket förtjust i 1920-talets ragtimemusik, vilket också kom att prägla hans eget val av sånger; dessutom transformerade han genrens pianolåtar, så att de kunde ackompanjeras av hans egen sologitarr. Han var en mycket skicklig arrangör och gitarrist – gav också under en lång period gitarrlektioner, till exempel åt Danny Kalb i The Blues Project.

Han var en av inventarierna på legendariska Greenwich Village-ställen som The Gaslight; från den tiden härstammade hans långa personliga vänskap med Tom Paxton. Han tjänade som mentor åt unga förhoppningsfulla talanger som Bob Dylan – läs mer om detta i Dylans memoarer – och Joni Mitchell.

Dessutom var han starkt politiskt intresserad, närmare bestämt trotskist. På den punkten citerar jag Tom Paxton (som för övrigt själv inte var så politiskt naiv, som han här låtsas vara):

”Dave´s politics were always a source of wonder to a child of Oklahoma. He took politics very seriously, although he could be funny about them too. For a while, he belonged to the Socialist Worker´s Party, a Trotskyite group, but he simply wasn´t made for party discipline and finally left. He was very understanding about my complete incomprehension of what all that was about, and he took great pleasure in ragging me about my naive political conciousness. Now and then, he would come back from a meeting describing with no little glee the polemical bloodbaths that regularly occured there. People would labor for hours every night between meetings, according to Dave, to compose some lethal forty-page screed attacking a new and heretical splinter group that had arisen in the ranks. One day, I asked him how many members his revolutionary party had. About forty or fifty, he admitted.”

Om jag inte minns fel, kom jag först i kontakt med Dave Van Ronk på Elektras ”The Folk Box”, producerad i samarbete med Folkways (4 LP, Elektra EKL 9001, 1964). Där fanns ”Don´t You Leave Me Here”, kraftfullt framförd av Dave Van Ronk, som jag därmed slöt till mitt hjärta: jag spelade in den på ett band med tung musik, rock och annan, och använde sedan bandet för att överrösta dammsugaren, när jag städade. (En gång, när vi till våra snabbtelefoner på partistyrelsen (s) hade fått den nya funktionen allanrop, testade jag och AiP-journalisten Lena Näslund hur det fungerade genom att spela det här ”städbandet” för full volym med allanropsknappen nedtryckt. Allanrop gick inte för mottagarna – samtliga andra i huset – att stänga av, så bland åhörarna fanns bland andra en stor internationell samling i konferensrummet.)

Dave Van Ronk har gett ut skivor på många bolag, men han gav tidigt ut skivor på den tidens stora folksångbolag, Moe Asch´s Folkways. Alla de här skivorna finns tillgängliga genom Smithsonian Folkways hemsida, dels i original, dels i form av redigerade CD-skivor. Där hittar man också alla de antologier, inspelade av The Fast Folk Musical Magazine, han ingick i; skivmärket Fast Folk är numera en del av Smithsonian Folkways.

Men det är en någorlunda aktuell Dave Van Ronk-CD jag tänkte fästa er uppmärksamhet på, ”…and the tin pan bended, and the story ended…” (Smithsonian Folkways SFW 40156, 2004). Van Ronk dog den 10 februari 2002, och den här CDn innehåller en upptagning från den konsert, som blev hans allra sista, den 22 oktober 2001.

På torsdagen hade Van Ronk fått besked om den sjukdom, som skulle ta hans liv, berättar hans mångåriga livskamrat Andrea Vuocolo i CD-häftet, men han beslöt att i alla fall genomföra den stundande weekendens framträdanden. På skivan, som är resultatet av den allra sista konserten, kan man – särskilt i de långa talade avsnitten mellan låtarna – höra, att Van Ronks röst inte är som i hans krafts dagar, och arrangören, David E Eisner, berättar i det medföljande häftet, med vilken fysisk ansträngning Van Ronk fullföljde konserten.

Ändå har det blivit en jättefin CD av den här sista konserten: låtarna speglar viktiga delar av Van Ronks repertoar, och Van Ronk själv småpratar och skämtar som vanligt med publiken.

Han öppnar med en country blues från 1920-talet, ”Down South Blues”. Vill man jämföra med hur det lät förr, kan man gå till ”Dave Van Ronk In Rome” (Folkstudio FK 5017, 1983).

Därefter kommer ”You´ve Been a Good Old Wagon”, en låt med en snårig bakgrund, men Van Ronk tycks närmast ha hämtat den från Bessie Smith. Det låter lite som ragtime på gitarr, och vissa av Van Ronks sånginslag låter som Louis Armstrong. En tidigare inspelning med Van Ronk finns på ”Folksinger” (Stateside SL 10153, 1965 = Prestige / Folklore 14025, återutgiven som Fantasy DLP 24710, 1972). Ytterligare en inspelning finns på ”Your Basic Dave Van Ronk” (Sonet 885, 1982) – att han finns på ett svenskt bolag torde ha att göra med att Sam Charters, som i yngre år hade spelat ihop med Van Ronk, flyttade till Sverige och började producera skivor för Sonet; Charters hade förresten haft samma roll för tillkomsten av Folkways´ förnämliga serie fältinspelningar av blues.

Nummer tre är den ovan nämnda, Jelly Roll Morton-inspirerade ”Don´t You Leave Me Here”, egentligen en variant av ”Alabama Bound”.

En höjdare är ”Did You Hear John Hurt?”. Dave Van Ronk lärde personligen på 1960-talet känna den då ”återupptäckte” bluesmästaren Mississippi John Hurt på The Gaslight, men han hade dess förinnan hört Hurts musik på Harry Smiths berömda folkwaysantologi ”Anthology of American Folk Music”, som förresten är ett måste för dem som samlar på amerikansk folkmusik; den finns återutgiven som CD-box av Smithsonian Folkways. ”Did You Hear John Hurt” gjordes tidigare av Dave Van Ronk för ”Somebody Else, Not Me” (Philo PH 1065, 1980), 1999 återutgiven som Rounder CD PHIL 1065.

Len Chandlers och beatpoeten Bob Kaufmans (beatpoeterna framträdde ofta på samma caféer i Greenwich Village som folksångarna) vackra ”Green, Green Rocky Road” låter som en inkarnation av 1960-talets singer songwriter-bidrag till folksånggenren. Den blev en av de mest älskade sångerna i Dave Van Ronks repertoar – fint att den kom med här. Den som vill höra en ännu jazzigare version med Van Ronk kan gå till hans LP med The Red Onion Jazz Band, ”In the Tradition” (Prestige 7800, 1964).

”Jelly Jelly” är en jazzballad från tidigt 1940-tal av Billy Eckstine och Earl Hines och är en god illustration av Van Ronks kärlek till jazzen.

Jimmie Cox´ ”Nobody Knows You When You´re Down and Out” gör Van Ronk som blues med ragtimekänsla.

”One Meatball” är skriven av Hy Zaret och Lou Singer, men i Dave Van Ronks version hör man, att det är Josh White som har varit hans inspiratör. Josh White är en sångare som, tycks det mig, mycket orättvist i samtiden har skjutits undan som artist. Han är urbra – var förresten mycket populär här i Sverige på 1950- och 1960-talen. Även han gav i början av sin karriär ut skivor på Folkways – värt att påminna om är också Whites politiska engagemang i gruppen kring Pete Seeger, som jag tidigare har skrivit om. Van Ronk har tidigare sjungit in ”One Meatball” på ”No Dirty Names” (Verve/Forecast FTS 3009, 1966).

Jag nämnde inledningsvis Dave Van Ronks betydelse som mentor för Bob Dylan – Dylan fick också kvarta över hos Van Ronk. En oerhört fin låt av Bob Dylan, som Van Ronk införlivade med sin repertoar och som finns med här, är ”Buckets of Rain”. Själv har jag främst kommit att, om och om igen, lyssna på ”Buckets of Rain” på Happy Traums superbra LP ”American Stranger”, vilket i sin tur ledde till att min son, Matti Dahl, för övrigt en skicklig instrumentalist, införlivade den i sin personliga repertoar och, som födelsedagspresent en gång i världen, spelade in den på CD åt mig.

”Sometime (Watcha Gonna Do)” är återigen Josh White, den här gången en variant av gamla ”Crawdad Song”. Bra låt, både med Dave Van Ronk och med Josh White.

”Sportin´ Life Blues” är en bleuesstandard, skriven av Brownie McGhee, en annan av mina gamla favoriter (ännu bättre i kombination med bluesmunspelaren Sonny Terry). Van Ronk gör låten rättvisa. Tidigare hade han sjungit in den på ”Your Basic Dave Van Ronk” (Sonet 885, 1982).

”Ace in the Hole” är tjugotalsjazz, senare återupplivad av bland andra Bunk Johnson; Van Ronk har själv tidigare gjort en jazzversion av den här låten med The Red Onion Jazz Band på ”In the Tradition” (Prestige 7800, 1964). Här sjungs den i slutet av konserten, och man hör faktiskt, att Dave Van Ronks röst på något ställa sviktar lite.

”St. James Infirmary” gör Dave Van Ronk däremot i en helt suverän, Josh White-inspirerad version. Även den finns på ”Your Basic Dave Van Ronk” (Sonet 885, 1982), dessutom på en skiva med namnet ”St. James Infirmary” (Paris Album DKB 3359, 1983), återutgiven som CDn ”Statesboro Blues” (EPM Musique BC157842, 1986).

Konserten avsluts med ”Urge for Going”, en låt av Daves adept från 1960-talet Joni Mitchell. (Även Judy Collins har förresten sjungit in den här låten.).

I Dave Van Ronks version kunde Joni Mitchells text handla om honom själv, den kvällen:

”I get the urge for going, when the meadow grass is turning brown
and summertime is falling down and winter´s closing in.”

Slutligen vill jag slå ett slag för Tom Paxtons långa, fina text i CD-häftet om vännen Dave Van Ronk; det är ur den jag har hämtat avsnittet om Van Ronk och trotskismen ovan. Paxtons minnestext heter ”The Mayor of MacDougal Street”. Passande nog.

Melodikrysset nr 31

Vad vore lördagarna utan melodikrysset.

I dag gick det att lösa det, fastän det fanns saker där, som inte riktigt finns inom min normala musiksfär.

Jag är till exempel mer bekant med Julia Caesar (”United States of Amörka”) än med Genesis. Och The Sounds kan jag inte ens påminna mig, att jag har hört talas om, men med hjälp av ledbokstäverna listade jag ut, vad det skulle vara, och sen kollade jag mitt svar på Google – och det fanns en sån grupp!

Gamla revyvisor hör definitivt till det jag är bra på, sådana som ”Kom, kom, kom till smörgåsbordet” och ”Finns det flickor, ja då finns det kyssar”.

Och det var lätt att komma på, att Povel Ramels ”Tjo vad det var livat i holken i lördags” skulle ge mesar.

Gamla topplåtar som ”Istanbul” klarar jag förstås galant.

Efter lite funderande kom jag också på att den låt Umberto Marcato sjöng i den svenska versionen med Sten och Stanley heter ”Små, små ord”.

Janne Lucas Persson och Östen med resten kände jag också igen, Brolle Jr efter mer funderande.

TV-signaturer brukar vålla mig huvudbry, bland annat för att de ofta hör till serier som jag aldrig har sett. Men Seinfeld var ju inte så svårt.

Att Bellmans ”Fjäriln vingad syns på Haga” skulle ge insekt var nästan enfaldigt lätt.

Jag är ju inriktad inte bara på Bellman utan på visor över huvud taget, så Olle Adolphsons ”Nu har jag fått den jag vill ha” vållade mig heller inga bekymmer.

***

Om du söker svaret på senaste melodikrysset och har hamnat här på grund av Google, pröva med att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se.

Pete Seeger & Joe Glazer

Jag har tidigare skrivit om Bruce Springsteens CD ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions”. Till recensionen fogade jag också en lista över Pete Seegers egna insjungningar av de låtar Springsteen har spelat in.

På Smithsonian Folkways hemsida finns en länk till en kort biografi över Pete Seeger och. framför allt, ljudlänkar till ett antal av de låtar Springsteen har med på sin CD men här i Seegers originaltappning – Folkways var ju Seegers skivbolag framför alla andra.

Alldeles bredvid ligger en glädjande nyhet: I september blir hela utgivningen från Joe Glazers skivbolag Collector Records tillgänglig genom Smithsonian Folkways. Samtliga utgivna skivor kommer att gå att beställa som CD eller kassett över Smithsonian Folkways hemsida.

Joe Glazer, född 1919, var fackföreningaktivist (anställd bland annat av Gummiarbetarna och Textilarbetarna) och sångare; hos Folkways gav han till exempel ut ”Songs of Joe Hill”.

1970 startade han det egna skivbolaget Collector Records, som gav ut både hans egna och andras skivor. För något år sedan donerade han bolaget med hela dess utgivning till Smithsonian Folkways, som därmed befäster sin position som det bolag, som härbärgerar den amerikanska fackföreningsrörelsens och vänsterns musik.

Nyligen fick vi ett smakprov på Collector Records utgivning, samlings-CDn “Classic Labor Songs from Smithsonian Folkways” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40166), som jag har skrivit lite om.

Också ”In Old Moscow, In the Kremlin” (”Oh My Stalin Party Line”), som jag nyligen skrev om, finns utgiven av Collector Records.

Sommar med Gellert Tamas

Som många andra lyssnar jag, när jag kan, på ”Sommar” i P1.

I dag hade jag av flera skäl bestämt mig för att höra på sommarprogrammet med journalisten och författaren Gellert Tamas. Även jag var nyfiken på att få höra mer om hans sedermera också TV-filmade bok ”Lasermannen” (Ordfront, 2002). Dessutom är det ju alltid kul att höra, hur personer man själv har träffat – han har bland annat intervjuat mig för Palmecentrets tidning – utformar sitt program.

”Lasermannen” kom men först så småningom.

Gellert Tamas började, ackompanjerad av ungersk musik, med att berätta om sin ungerska familj och dess flykt, så småningom, till Sverige och Skåne.

Gellert Tamas sommarprogram var ovanligt, därför att det var så journalistiskt utformat: med hjälp av den svenske radiojournalisten Kurt Anderssons röst fick lyssnarna uppleva, när det gäller de äldre radiolyssnarna återuppleva, ungernrevolten de där svarta höstdagarna 1956.

I familjen Gellerts fall ledde sovjettruppernas nya inmarsch och revoltörernas nederlag till flykt i roddbåt till Österrike. En spårvagnsfärd i Wien gav ett av programmets mest gripande bilder: Den kvinnliga konduktören tar av sig uniformsmössan och går runt bland de österrikiska passagerarna och samlar in pengar, en slant här, en slant där, och så ger hon det hon har fått ihop till det ungerska paret i spårvagnen med den enkla förklaringen: ”Vi vet hur ni har det.”

Jag har själv varit med om något liknande, fast i Juniskär, Sverige, dit vi efter krigsslutet hade kommit som utblottade flyktingar. Det var strax före jul. Plötsligt hörde vi ett ljud ute i farstun. När vi tittade ut, såg vi en stor kasse stå där, full av mat, julgotter och julklappar till oss barn. Givaren var själv åter uppslukad av vintermörkret. Han eller hon förstod hur vi hade det men var inte ute efter att spegla sin förträfflighet i våra tacksamma ögon. Vi fick aldrig reda på vem det var.

Men tillbaka till Gellert Tamas. Det var när han hade talat om hur väl alla vi flyktingar blev mottagna i 1940- och 1950-talens Sverige, som han förde in fallet lasermannen i sitt sommarprogram. Hans teori i boken ”Lasermannen” är nämligen, att lasermannen inte var en ensam galning utan kan ses som en spegling av den tid, som präglades av Ian och Bert och andra likasinnade.

Bilden av detta hårdhjärtade Sverige är egentligen mycket mer drabbande och hjärtskärande än de privata bilder av mänsklig värme och solidaritet, som Gellert Tamas i sitt program och jag ovan förmedlar.

Svårt melodikryss

Dagens melodikryss tyckte jag var svårt.

Inte bara för att jag inte har lyssnat på Roxette (”Real Sugar”) och, på den tiden det begav sig, Emerson, Lake & Palmer (”Still You Turn Me On”). Även Poodles från årets melodifestival och Natacha Atlas med ”Eye of the Duck” ligger utanför det jag brukar lyssna på; dock var det lätt att klara bi-frågan rap.

Det här klarade jag med hjälp av Google.

Däremot förargar jag mig över att jag, för första gången på mycket länge, inte klarade en dubbelfråga, förargar därför att det rör sig om en gammal amerikansk schlager, inspelad med Charles Redlands orkester. Orden ur den svenska titeln och refrängen har båda två bokstäver. Det första slutar på e och det andra börjar på e. Någonting i bakhuvudet säger mig, att det bör vara se en. Men jag kan inte verifiera det; jag har böcker med svenska schlager men hemma i Uppsala. Fan! Jag brukar vara duktig på gamla schlagertexter.

Sånt som september i dag ur ”Minns i november den ljuva september” (inspelad av bland andra Per Myrberg). Eller Thore Skogmans ”Jämtgubben”, som gav apoteket.

”Strangers In the Night” gav natt.

Dagens två Evert Taube var heller inte svåra för mig: ”Oxdragarsång” gav ok, och ”Morgon på Baggensfjärden” dis.

Danska sångerskan Hanne Boel (”Dont Know Much About Love”) har jag till och med recenserat, på den tiden då bra danska (och norska) artisters skivor fortfarande importerades och såldes i svenska skivaffärer.

Simpsons har jag väl sett i TV någon enstaka gång, så Homer Simpson var ingen omöjlig uppgift för mig. Nyfiken som jag är, googlade jag och fann, att rösten tillhör Dan Castellaneta.

”Vi gå över daggstänkta berg”, som vi sjöng i folkskolan, gav smaragder.

Musikens hus

I dag var jag och Birgitta på Akademiska sjukhuset och hälsade på min lillebror Mikko. Han har opererats, fått ny hjärtklaff. Det anses i dag vara ett ganska enkelt ingrepp, och Mikko såg mycket riktigt efter omständigheterna relativt pigg ut. Birgitta lämnade över hallon, som hon plockade i trädgården i morse. Däremot var det inte möjligt att lämna över den rosenbukett hon också hade plockat i trädgården; blommor är förbjudna av hälsoskäl. Vi pratade om att vi ville se Mikko och Eva i Öregrund, när han väl är ordentligt på fötter igen – möjligen åker vi också upp till dem i Skutskär.

I bussen på väg till och från Uppsala passerar man Vaksala torg och Musikens hus-bygget, som växer på höjden. Jag blir lika glad varje gång jag ser huset.

Alldeles i början av året skrev jag på Kerstins blogg en kommentar till hennes familjs på bloggen redovisade nyårsfirande. Mycket i min text är alldeles malplacerat så här i mitten av juli – om man inte ser det som ett svalkande inslag i värmeböljan. Men det finns ett skäl till att jag nu återpublicerar texten. Senare delen av den handlar om Musikens hus, som jag är en varm anhängare av. Det är val i höst, och jag är omnominerad till kulturnämnden.

Så här skrev jag:

När jag läser om ert nyårsfirande med vänner men framför allt barn, slås jag av de mycket olika villkor ni som barnfamilj och vi som pensionärer lever under.

Vi söker lugnet och ensamheten. På nyårsafton, från middag till midnatt, besvärjer vi mörkret med levande ljus och, runt stugan, ett tiotal marschaller, som långsamt sjunker ner i snön och bildar skimrande snölyktor.

(De mer fyrverkerisprakande nyårsaftnar du säkert minns, Kerstin, berättar jag om på Bos blogg, som det ju finns länk till ovan.)

Vi har också tid och möjlighet att odla våra kulturintressen, till och med under den hektiska jul- och nyårsperioden. I onsdags (28 december) åkte vi till exempel till Stockholm och såg en utmärkt version av Strindbergs “Erik XIV” på Stadsteatern. Och i går, på nyårsdagen, gjorde vi en bussutflykt till Uppsala för att gå på nyårskonsert i universitetsaulan.

Först kände jag mig inte riktigt i form, men mamma bjöd på en dubbel espresso på Ofvandals, och då vaknade livsandarna.

Konserten visade sig vara mer än väl värd den omständliga bussresan från och tillbaka till Öregrund. Uppsala Akademiska Kammarkör sjöng och Drottningholms Barockensemble spelade, båda under ledning av Stefan Parkman (bland annat professor vid Körcentrum och en av de stora i Uppsalas vitala körliv; jag har haft förmånen att träffa honom några gånger, till exempel vid en middag på Domtrappkällaren för medlemmarna i juryn för en nordisk körkompositörstävling, där mamma Birgitta var ordförande under sin tid som ordförande i Körförbundet). Sångsolister var Karin Roman, sopran (som vi träffade och berömde under mottagningen efter konserten), Annika Hudak, alt, Johan Christensson, tenor, och Ove Pettersson, bas. Konsertmästare och violinsolist (i Mozarts Adagio i E-dur för violin och orkester) var den skicklige Nils-Erik Sparf.

Första avdelningen bjöd på en intressant kontrast: först Johan Sebastian Bachs klassiska “Magnificat i Ess-dur”, sedan en helt modern “Magnificat” av Sven-David Sandström.

Efter pausen framfördes W A Mozarts “Mässa i C-dur”, den så kallade “Kröningsmässan”, och, insprängd i denna, Nils-Erik Sparfs ovan nämnda violinsolo.

En intressant iakttagelse från många musikevenemang i universitetsaulan, föreställningar på Uppsala Stadsteater och andra offentliga tillställningar på kulturområdet (till exempel invigningen av Dag Hammarskjöld-bysten i Slottsbacken fredagen den 16 december och invigningen av Fredsmuseet i Uppsala slott samma dag) är att samma personer i så hög utsträckning tenderar att vara närvarande.

När vi kom till universitetet på nyårsdagen, sprang vi till exempel nästan omedelbart på kulturnämndens ordförande Kees Geurtsen (s) och oppositionsledaren där Jan-Erik Wikström (fp). Framför oss inne i aulan satt en annan körbekant, ODs suveräne Robert Sundh. Bakom och till höger om oss satt en rad representanter för universitetet: rektor Bo Sundkvist, Tore Frängsmyr, Johnny Andersson samt Peter och Lena Wallensteen.

De här (och många andra här inte nämnda) stöter man ständigt på vid kulturevenemang i Uppsala, och de gör verkligen inte bara något slags ämbetsvärnplikt. De är genuint kulturintresserade och bildar tillsammans med större delen av den övriga publiken Uppsalas kulturintresserade offentlighet. Om inte uttrycket vore så partipolitiskt infekterat, skulle jag skriva “kulturintresserade borgerlighet”. I marxistisk, klassmässig mening tillhör de ju alla (även jag) en bildad borgerlighet. Men partipolitiskt är bilden mycket mer brokig. Peter, Lena och Johnny är alla gamla kompisar till mig och mamma från Laboremus-tiden.

Och de här människorna går verkligen inte på konserter och andra kulturevenemang för att visa upp sig eller för att de måste. Johnny är till exempel ordförande i Uppsala Akademiska Kammarkörs vänner. Den avgående rektorn, Bo Sundkvist, hyllades innerligt vid den efterföljande mottagningen av UAK för sina insatser för kulturlivet, särskilt körsången. Det skedde med en parafras på “Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?” – till ackompanjemang på dragspel av Robert Sundh!

***

Som (s)-ledamot i kulturnämnden har jag förstås inte kunnat undgå att ta del av kritiken mot det Musikens hus, som nu som bäst växer upp vid Vaksala torg. Moderaternas med fleras motstånd är ett röstfiske i grumliga populistiska vatten – som dock knappast kommer att ge utdelning i den bildade borgerlighet, som jag försöker ringa in ovan. (Heder åt folkpartiet, som har ställt upp för bygget.) Men det finns naturligtvis även ett folkligt motstånd, som går rakt in också i socialdemokratins egna led.

Delvis handlar motståndet om missförstånd, underblåsta av moderater och andra som borde veta bättre. Man tror, eller inbillar folk, att det stora investeringsbeloppet i stället skulle kunna användas för driftändamål. Men det här är lånade pengar, och kommunen bör bara i yttersta nödfall använda lånade pengar för barn- och äldreomsorg, skola och liknande. Tanken är att investeringen i Musikens hus (inklusive dess kongressdel) på ett antal år ska betala sina kostnader. Ett helt försumbart driftunderskott är planerat i form av ett årligt anslag till kulturnämnden för att användas till att subventionera till exempel föreställningar för ungdomar.

Kostnadsinvändningen går ändå att bemöta rationellt. Värre är det med det mörka, irrationella klasshat som vänds mot just den bildade borgerlighet jag ovan försöker definiera: nu får de där jävlarna ytterligare ett ställe för att lyssna på sin konstiga och onjutbara musik. Dom borde inte få ett öre!

Till det har jag två saker att säga.

För det första, lugn! Det program Magnus Bäckström har för Musikens hus kommer att tillfredsställa alla smakriktningar: seriös konstmusik, ja, men också rockmusik, jazz, folkmusik, till och med dansband (som jag personligen anser att man inte ens kan dansa till). Jag hade kontakt med Magnus redan på den tiden han jobbade med sitt nystartade folkmusikskivbolag, Giga, vars plattor jag recenserade i Aktuellt i politiken (s); Magnus är för övrigt en av drivkrafterna bakom Falu folkmusikfestival. När han kom till sitt nya jobb i Uppsala, fann vi varann genast i just bredden i programmet. Magnus är själv övertygad om att opinionen i Uppsala kommer att svänga, när Musikens hus väl finns på plats, liksom den gjorde i Gävle, där han närmast var bas för ett liknande hus.

Och sen ett arbetarrörelseperspektiv: När jag spred tidningar och böcker i Folket i Bilds gamla ombudskår, var det en självklar uppfattning, att varje förtroendevald, om så i Vatten- och avloppsnämnden, blev en bättre människa, om han eller hon regelbundet läste bra skönlitterära böcker. Kom i håg, att dagens kommunala bibliotek till icke oväsentlig del har sin bakgrund i ABFs och nykterhetsrörelsens bibliotek, alltså i gamla hederliga folkbildningsideal.

Själv kommer jag från ett hem, som på mammas sida var mycket boksynt, detta trots att varken hon eller hennes föräldrar hade gått mer än i folkskola. Med musiken, i varje fall den seriösa konstmusiken, var det knepigare. Jag var total novis, när jag började i realskolan i Sundsvall. Men jag minns fortfarande en ganska stökig lektion, då vår musiklärare, Music kallad, övertrumfade larmet i musiksalen genom att spela Bela Bartok på grammofon. Jag fick en aha-upplevelse: Jaha. Så här kunde musik också låta.

Och på den vägen är det.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-01-02 17:01 #

Rudolf Nilsen

Rudolf Nilsen har nyligen varit på tapeten i en kommentar (från Daglönare) här på bloggen.

Jag har försökt kolla, vad jag själv har skrivit om Rudolf Nilsen genom åren.

I Aktuellt i politikien (s) 8 1976 (20 maj) finns min första recension av Rudolf Nilsen-material:

TORGNY BJÖRK SJUNGER RUDOLF NILSEN

Rudolf Nilsen (1901-1929) är en norsk arbetardiktare, vars minne ännu lever. Så även hans dikter.

Som flera andra diktare har han fått dikter tonsatta. Här i Sverige av Torgny Björk, som tidigare bland annat har tonsatt Gustaf Fröding och sjungit in visor av Evert Taube och Birger Sjöberg.

Några av visorna på Torgny Björks LP ”Löfte” (YTF 50151) har blivit bra, till exempel ”Arbetslös jul”. Ibland finns en påtaglig korrespondens mellan text och musik; märk psalmtonen i ”Mästaren”.

Men det mesta är inte särskilt träffsäkert. När jag till exempel hör ”Bekännelse” får jag associationer till en refrängsångare på dansbanan i en folkpark – tänk er själva den här texten till musiken av ett svenskt parkband:

Jag känner en mening med livet.
Det är i de namnlösas här
att kämpa för arbetarklassen
med tanke på sång och gevär.

Och när kommunisten Rudolf Nilsen riktar sin ”En enda sång” till kvinnan, så har jag svårt att inte göra invändningar mot hans kvinno- respektive människosyn:

En älskare är du, ja hannen,
en hon vill ha ungar med.
Och stryk hennes hår från pannan
och smek henne ömt för det.

Fast Rudolf Nilsen är förstås inte ensam om att skriva sånt här jams i den tidiga arbetarlitteraturen. Så värst mycket har våra invanda könsroller inte förändrats sen tjugotalet heller.

I Aktuellt i politiken (s) 5 1977 (10 mars) finns en recension,

RUDOLF NILSEN I ORIGINAL

I Aktuellt nummer 8 / 1976 skrev vi om Torgny Björks LP med egna tonsättningar av Rudolf Nilsen, ”Löfte”. Huvudinvändningen var att tonsättningarna och arrangemangen i alltför stor utsträckning saknar känsla för text, tidsfärg och annat sådant.

En av de få bra tonsättningarna av Björk finns också med på den norska LPn ”På stengrunn” (Polydor 2382 035, distribution i samarbete med AOF). Där finns sexton sånger av Rudolf Nilsen med Jon Arne Corell, Kari Svendsen, Lillebjørn Nilsen, Lars Klevestrand, Steinar Ofstad och Carl Marten Iversen. De här tonsättningarna, av varierande personer, är genomgående mer träffsäkra än Björks.

Rudolf Nilsen, född 1901, blev bara 29 år gammal men är ett stort namn i norsk arbetardiktning. Politiskt var han kommunist, men i många av hans texter finns vardaglig arbetarskildring, giltig för hela arbetarrörelsen.

***

Av ovanstående framgår, eftersom AOF (den norska motsvarigheten till ABF) är inblandad, att Rudolf Nilsen sågs som en stor arbetardiktare i hela den norska arbetarrörelsen, inte bara av de norska kommunisterna.

***

I en översikt över norska vänsterskivor på Spegeln i Aktuellt i politiken (s) 11 1978 (15 juni) noterar jag, att Rudolf Nilsens ”Ridderslag” finns på LPn ”Ridderslag”, en skiva med ”revolutionære arbeidersongar” (MAI 7611/12, distribution Engelbrekt); jag har en hel del uppskattande att säga om den här skivan.

I Aktuellt i politiken (s) 14 1978 (24 augusti) skriver jag på recensionsavdelningen Spegeln under rubriken

NY RUDOLF NILSEN

”Dan Berglund sjunger Rudolf Nilsen” (Proletärkultur PROLP 177, distribution Plattlangarna) är bättre än till exempel Torgny Björks Rudolf Nilsen-LP. Framför allt är tonsättningarna stilsäkrare. Både de, arret och kompet anpassas till textmaterialet. Lyssna till exempel till den festliga ”Åter till livet”!

Rudolf Nilsens kommunistiska övertygelse är inte särskilt påtaglig i de här texterna. Upplevelserna han förmedlar från sin proletära ursprungs- och livsmiljö är allmängiltiga och delas av den äldre generationen inom socialdemokratin.

Men i den avslutande sången, ”Revolutionens röst”, finns den elitistiska leninismen:

”Ja, ge mig de bästa ibland er, och jag ska ge er allt.
Ingen kan veta förrn segern är min, hur mycket det verkligen gällde.
Kanhända det gäller att rädda vår jord. De bästa är kallade.”

Laissez Faire

Eftersom Fredrik Jansson nämner ”Laissez Faire” kan det vara på sin plats att återge också den texten.

LAISSEZ FAIRE

Musik: John Lennon & Paul McCartney (”Let It Be”)

If you want to start an enterprise,
A thing that not that many dare,
The bureaucrats will hurt you – be aware!
Without compassion, compromise,
Oh feelings just like beasts they snare.
But we all want to stop them – Laissez faire!
Laissez faire, laissez faire,
Laissez faire, laissez faire!
We all want to stop them – Laissez faire!

Though freedom has its enemies,
There are ”liberals” who just don´t care.
Let them hear our message laissez faire!
But we will keep our principles
We want to do what they don´t dare.
Let them hear our message laissez faire!
Laissez faire, laissez faire,
Laissez faire, laissez faire!
Let them hear our message laizzez faire!

In peace and human rights we trust,
These rules apply just everywhere:
Let people have their freedom: laissez faire!
All that we demand is just,
All we want is what is fair:
Let people have their freedom – Laissez faire!
Laissez faire, laissez faire,
Laissez faire, laissez faire!
Let people have their freedom – Laissez faire!

I Springtimes allsångshäfte för Almedalen återges ”Laissez faire” på engelska – vem som har översatt texten är mig obekant. Men det finns en svensk förlaga, skriven av Tobias Sjö, moderat riksdagskandidat i Stockholm i höstens val: jag hittade den på Google:

LAISSEZ FAIRE

Svensk text: Tobias Sjö, 1999
Musik: John Lennon & Paul McCartney (”Let It Be”)

Vill du grunda en fabrik i Sverige, eller starta en affär,
då svarar byråkraten: inte där.
För systemet hämmar friheten, ju mer det kräver och begär,
men jag vet något bättre: Laissez faire!
Laissez faire, laissez faire,
laissez faire, laissez faire!
Ja, vi vet något bättre: laissez faire!

För fria individer löser bättre varje slags besvär.
Vi behöver frihet: laissez faire!
Men fackpampar och förtursregler skapar bara mer misär.
Vi behöver frihet, laissez faire!
Laissez faire, laissez faire,
laissez faire, laissez faire!
Vi behöver frihet, laissez faire!

Men det finns många ”liberaler” som inte lever som dom lär.
Låt hycklarna få höra: laissez faire!
För det är inte Friheten utan makten som de håller kär.
men vi vill ha vår frihet, laissez faire!
Laissez faire, laissez faire,
laissez faire, laissez faire!
Vi vill ha vår frihet, laissez faire!

På Tobias Sjös hemsida hittar man också en textvariant:

LAISSEZ FAIRE

Text: Tobias Sjö
Musik: John Lennon & Paul McCartney (”Let It Be”)

When the leaders of America impose a tariff that´s unfair
We all want to tell them: Laissez faire!
The steel-lobbies want state protection to increase their market share,
But you destroy the market – Lissez faire!

Tariffs make all goods expensive, all consumers will despair!
Listen to our message: Laissez faire!
So show us that you love free-trade, show the people that you care,
Listen to our message: Laissez faire!

Laissez faire! Laissez faire!
Laissez faire! Laissez faire!
Listen to our message: Laissez faire!

Att den alternativa texten är på engelska kan vara en fingervisning om att Tobias Sjö också är den som har gjort den översättning, som finns i Springtimes texthäfte.

Sjö har i själva verket författat mängder av visor i samma anda; den intresserade uppmanas gå vidare till hans hemsida med frihetsvisor.