Världsmusik på Nordiska museet och hård blåst i Öregrund

Dan Brändström heter den avgående VDn för Riksbankens jubileumsfond. Jubileumsfonden är en mycket viktig institution för svensk forskning och svenskt kulturliv.

Birgitta har känt Dan ända sen studenttiden i Uppsala men har även under senare år haft mycket med honom och fonden att göra. Nyligen skrev jag om stiftelsen Skapande människa, vars ordförande hon var i tretton år.

Hon är också ordförande för en annan institution, som har och har haft mycket samarbete med jubileumsfonden, Nordiska museet, närmare bestämt för dess nämnd (styrelse).

Nu lämnar alltså Dan Brändström VDskapet för jubileumsfonden, och med anledning av detta hölls i går kväll en middag till hans ära på Nordiska museet.

Före middagen inbjöds gästerna att se den nyöppnade utställningen ”Tapeter, tapeter!”. Utställningen följer bruk och mode från slutet av 1500-talet och fram till i dag. Den belyser utvecklingen av trycktekniken (med maskiner och allt). Den sätter fokus på olika höjdpunkter i stilhistorien, som rokoko och jugend. Själv var jag särskilt fascinerad av de tapetmönster den något motvillige Josef Frank och, ännu mer, den fantastiske William Morris skapade.

Utställningen sträcker sig ända fram till i dag. Själv har jag sett Upplandsmuseets tapetutställning två gånger och vet, att det finns ännu mer att visa, inte minst från vår egen tid. Men detta är inte menat som kritik. Nordiska museets ”Tapeter, tapeter” är väl värt ett besök.

Sedan hälsar oss Nordiska museets styresman Christina Mattsson välkomna till museet och bjuder oss att sätta oss till bords.

Birgitta och jag sitter vid Dan Brändströms bord, och jag får till bordsdam den även till Riksbankens jubileumsfond knutna litteraturprofessorn Eva Haettner Aurelius. Jag har aldrig träffat henne förut, men när jag får klart för mig, att hon är professor i litteraturhistoria (har skrivit om Birger Sjöberg samt om 1600-talskvinnor som Drottning Kristina och Agneta Horn), och hon har fått klart för sig, att jag läser och skriver om skönlitteratur, är kvällen räddad. En av flera gemensamma nämnare visar sig vara Werner Aspenström. Och när jag nämner Mrozek, tar hon genast förtjust upp hans dramatik. Det visar sig också, att hon – lika mycket som jag – avskyr nyliberal kulturpolitik.

Menyn ska jag inte fördjupa mig i – men maten var god. Ätandet avbröts, som brukligt vid sådana här tillfällen, av tal och framför allt av musik. Världsmusikduon Ellika Frisell och Solo Chissokho sjöng till hennes fiol och hans kora. Kora är ett senegalesiskt (och västafrikanskt) stränginstrument med 21 strängar, lite släkt med harpa och luta. Dess klanglåda är en halv kalebass, över vilken har spänts rå kohud. Jag har aldrig hört och sett Ellika och Solo live förut. I själva verket kom jag först i kontakt med dem genom den amerikanska folkmusiktidskriften Sing Out!, som hade en artikel om dem; de fanns också representerade på den CD, som följde med det aktuella numret. Sådan är värdsmusiksfären!

När vi tyvärr måste gå innan middagen är slut – vi måste hinna till uppsalatåget – stannar jag till hos Christina Mattsson och frågar: ”Är det du som har ordnat den här musiken?” När hon svarar ”ja”, klappar jag henne på kinden och säger ”Bravo!”.

I dag, fredag, åker jag ensam ut till Öregrund – Birgitta ska på ytterligare en festlighet, dit också jag hade kunnat följa med – men jag ransonerar mina uppdrag som medföljande make till sånt som jag själv är aktivt intresserad av att delta i.

Det är hård blåst här ute vid kusten. Vid grinden möter mig den väldiga asken, nu helt utan löv. Jag går ett varv runt trädgården och konstaterar, att det ligger stora pölar kvar på gräsmattan. Det är höst, nånting så alldeles förbannat!

Jag drar mig inomhus, lagar en ensam middag och ser på TV-nyheterna och Dobidoo.

Både före och efter sitter jag vid datorn. Det är jätteskönt att ha en som fungerar. De senaste dagarna har datorn inne i stan nämligen krånglat. Det är själva förbindelsen – uppkoppling, länkar, returer och annat sådant – som segar och långa stunder bryts. Vi har trådlös router, och det har alltid tidigare fungerat. Kanske måste vi ta hem någon professionell tekniker.

Köp de arbetslösas sång / Brother, Can You Spare a Dime

1930-talet var krisens och massarbetslöshetens årtionde, i både Sverige och USA. Ett sorgset/vemodigt uttryck för de stämningar krisen skapade är schlagern ”Brother, Can You Spare a Dime?”, som slog stort i bland annat Bing Crosbys insjungning. När jag och Jan Hammarlund den 21 maj 2005 körde musikprogrammet ”Ett annat USA är möjligt” i ABF-huset i Stockholm, spelade vi Crosbys fina version, som någon kompis till Jan hade lyckats ladda ner från nätet.

Men även till exempel Judy Rodericks mycket senare inspelning (från 1964, i bluesig stil) är hörvärd. Den finns dels på ”Ain´t Nothing But the Blues” (LP Columbia, 1964), dels i boxen ”Washington Square Memoirs – The Great Urban Folk Boom 1950-1970” (3 CD + bok Rhino 2001).

Ytterligare några hörvärda skivinspelningar på:
Judy Collins: ”Judith”
Tom Jones: ”Wales”
Peter, Paul & Mary: ”See What Tomorrow”
The Waevers: ”Best of the Vanguard Years” (Vanguard VCD 79580-2, 2001)
The Weavers: ”Greatest Hits” (Vanguard VCD 15/16, 1986, 1971)
The Weavers: ”Kisses Sweeter Than Wine” (2 CD, Omega OCD 3021/22, 1994)
The Weavers: ”Wasn´t That A Time, Disc 3” (4 CD-set, Vanguard VCD4 147/50, 1993)
The Weavers: ”The Weavers´ Almanac” (Vanguard VMD 79100, 1963)

Brother, Can You Spare a Dime?

Amerikansk text: E Y Harburg, 1932
Musik: Jay Gorney, 1932

Once I built a railroad, made it run
Made it race against time
Once I built a railroad, now it´s done
Brother can you spare a dime?
Once I built a tower to the sun
Brick and rivet and lime
Once I built a tower, now it´s done
Brother can you spare a dime?

Once in khaki suits
Gee, wee looked well
Full of that yankee doodle de dum
Half a million boots went slogging through hell
I was the kid with the drum
Say don´t you remember, they called me Al
It was Al all the time
Say don´t you remember, I´m your pal!
Buddy can you spare a dime?

Once I built a railroad, made it run
Made it race against time
Once I built a railroad, now it´s done
Brother can you spare a dime?
Once I built a tower to the sun
Brick and rivet and lime
Once I built a tower, now it´s done
Brother can you spare a dine?

Once in khaki suits
Gee, wee looked well
Full of that yankee doodle de dum
Half a million boots went slogging through hell
I was the kid with the drum
Say don´t you remember, they called me Al
It was Al all the time
Say don´t you remember, I´m your pal!
Buddy can you spare a dime?

Text och gitarrackord finns i Peter Bloods och Annie Pattersons ”Rise Up Singing” (Sing Out Publications, 1988, 1992), som innehåller 1 200 sånger. Boken kan köpas tillsammans med sex kassetter eller CD, där varje sång introduceras kort.

Åke Söderblom skrev 1933 en svensk text, ”Köp de arbetslösas sång”, som tillsammans med musiken återfinns i Fritz Gustaf Sundelöfs ”Arbetets sånger” (Prisma, 1973). Där finns också noter och ackord. (Jag hjälpte förlaget med urvalet i den här boken.)

Åke Söderblom var född i Seglora, Älvsborgs län, och kom efter avslutat läroverk i reklamtecknarskola i Göteborg, varefter han hamnade i Stockholm. Han fick där kontakt med amatörskådespelare, bland annat i idrottsföreningen Hellas, där han var med om att skriva revyer. Han framträdde som ”Lill-Slam” tillsammans med Börje Larson, ”Stor-Slam”, i en serie underhållningsprogram i radio.

När Ragnar Klange 1932 övertog Folkets Hus-teatern i Stockholm, fick han på hösten anledning att erbjuda dessa båda författare att skriva hans nyårsrevy 1933. Under repetitionens gång uppstod det en vakans i ensemblen, och det var Åke Söderblom som fick hoppa in och fylla tomrummet. Sålunda svarade han för så väl kupletterna som en hel del slagnummer i Klanges första revy i Folket Hus. Därmed var han upptäckt, och en textförfattare, skådespelare och spexmakare hade fått sitt genombrott.

Det var under den stora arbetslöshetens år, då så väl Barnhusgatan som Folkets Hus stora hall dagligen var fylld av arbetslösa. För att bereda dessa lite avkoppling, för att glömma vardagens grå, inbjöd Klange dem till matinéföreställningar, där de utan kostnad fick hela succérevyn framdukad. Att visan ”Köp de arbetslösas sång” mottogs väl av denna publik säger sig självt.

Köp de arbetslösas sång

Svensk text: Åke Söderblom, 1933
Amerikansk originaltext: E Y Harburg, 1932 (”Brother, Can You Spare A Dime”)
Musik: Jay Gorney, 1932

Till min sång om livets strid jag hör
från maskinernas kör
pustar det till svar ur var pistong:
Köp de arbetslösas sång…

I den lund där härligt lagern står
i den ljusnande vår
står det re´n på vår examensballong:
Köp de arbetslösas sång…

Sedan sjutton år
sökande går
jag på min dagligt trista rond.
Det går nog att få
ett jobb då och då
om man bara saknar förstånd.

Nästan en hel månad då tjäna jag
tre och femti per dag –
sen bjöd chefen på supé en gång –
Köp de arbetslösas sång…

Skänk bort en slant till en arbetslös fyr
till´n halva kaffe med brö…
Vårt liv det är ej något äventyr,
Det är blott en platsanskaffningskö.
Jag kan latin och jag är sabligt lärd
det har man ingenting för…
Det hjälper ej i vår värld
att fråga varför…

Jag har var´t förlovad fyra år
men tror aldrig jag får
ens ett enkelrum med piskbalkong –
Köp de arbetslösas sång…

Hör du texten på en sjömansvals –
som ej rimmar på hals –
sjunga över skär och saltstänkt tång:
Köp de arbetslösas sång…

Vinter höst och vår
sökande går
vi som på allting är renons.
Man går bara vill –
vad tjänar det till
att svara på denna annons:

”Yngling kan få plats om han satsar sen
tusen kronor i en
vedaffär som nästan är i gång…”
Köp de arbetslösas sång…

Socialistiskt forum

Socialistiskt forum

Lördagen den 18 november 2006
ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm
Fri entré
(program även den 17, 19, 20 och 21 november)

Debatt, samtal, politisk poesi, fet fest på Street på kvällen, musik, bilder, konst, marxism, reformism, Röd-grön allians?, Nystart?, valanalys, Konst som motstånd, Spanska inbördeskriget 70 år!, antirasism, feminism, socialism, analys av högern. 70 arrangemang!

Medverkande:
Susanna Alakoski , Gustav Fridolin, Mona Sahlin, Göran Greider, Maria-Pia Boethius, Johan Ehrenberg, Nisha Besara, Widar Andersson, Katrine Kielos, Stefan Svallfors, Åsa Linderborg, Roland Spånt, Daniel Poohl, Kajsa Grytt, Stefan Carlén, Nalin Pekgul, Mattias Vepsä, Gunilla Palmstierna-Weiss, Daniel Boyacioglu, Magnus Bergh, Camilla A. Lundberg, Stefan Jonsson, Eva Björklund, Asbjørn Wahl, Sven Hugo Persson, Zaida Catalán, Vänsterns Blåsorkester, Diana Mulinari, Francisco J Uriz, Jenny Willner, Roger Mogert, Gabriella Håkansson, Mikael Sylwan, Jörgen Gassilewski, Liv Strömqvist, Christer Themptander, America Vera Zavala, Andreas Malm, Mathias Cederholm, Anne-Marie Lindgren, Magnus Marsdal, Kjell Raotio, Teres Lindberg, Pelle Andersson, Fabian Göranson, Nanna Wikholm, Stefan de Vylder, Elisabeth Brandt-Ygeman, Mikael Börjesson, Anette Schenk, Frances Tuuloskorpi, Frederick Batzler, Shora Esmailian, Karl Ågerup, Eric Sundström, Martin Lindblom, Henrik Nordvall, Anna Ardin, Kaj Nordqvist, Adrienne Sörbom, Per Borg, Heli Karkkainen, Jörgen Hammarin, Olov Östensson, Jens Lundberg, Ann-Margarethe Livh, Jannis Konstantis, Lena Malmberg, Joanna Mossberg, Lennart Erixon, Håkan Blomqvist, Erik Wijk, Mats Wingborg, Josefin Brink, Per Wirtén, Jürgen Schutte, Ingemar Lindberg, Christer Persson, Dror Feiler, Jan Hammarlund, Aron Etzler, Olle Sahlström mfl.

Huvudarrangörer:
ABF Stockholm, LO idédebatt, LO-distriktet i Stockholms län.

Mer info hittar du hos ABF eller på telefon 08-453 41 00.

Östhammars ordfestival

I lördags (21 oktober 2006) var vi på Östhammars kulturfestival. Den slutade med att arrangörerna beklagade, att det inte finns något kulturhus i Östhammar att hålla till i. Men Missionskyrkan, där ordfestivalen genomfördes, fungerade utmärkt som möteslokal. (Ordfront i Uppsala, vars styrelse jag tillhör, ordnar ofta offentliga möten i vår lokala missionskyrka – eller, som nu senast, på nykterhetsrörelsens Drabanten.) Och Östhammar saknar verkligen inte kulturpolitik – tänk till exempel på den fina Musikveckan varje sommar.

Ordpriset, som delades ut för första gången, gick för övrigt till en framstående representant för en kommunal kulturinstitution, Anna Lena Lindgren Jorlin, bibliotekarie vid biblioteket i Öregrund.

Själva ordfestivalen var annars ett lysande kulturevenemang. Åtminstone 150 personer hade tagit sig till Missionskyrkan denna regniga oktoberlördag, bland annat för att lyssna till några av våra framstående skönlitterära författare.

Min hustru, den före detta talmannen, hade inbjudits att inviga årets ordfestival, som hade mångfald som tema.

Hon berättade om sin barndoms läsning och de bilder den skapade i huvudet: ”Robinson Crusoe”, ”Det blåser på månen”, ”Onkel Toms stuga”, böcker som hängde ihop med att faster Märta var missionär i Afrika, Selma Lagerlöf, till slut, när böckerna inom räckhåll tog slut, de gamla tidningarna på vinden, inklusive dödsannonserna i dem. Hon berättade också, att hon, när hon tragglade läsning med dottern Annas döttrar, barnbarnen Sara, Amanda och Ella, använde argumentet, att ”när ni har lärt er att läsa, kommer ni aldrig mer att ha tråkigt”.

Sen kom hon in på mångfaldstemat. När hon var barn, fanns det få människor med utländsk bakgrund i Sverige: finska krigsbarn och judiska och estniska flyktingar; hon nämnde, att hon hade gift sig med en av esterna.

Därefter kom en representant för den mångdubbelt större mångfalden i dagens Sverige, den iranske armeniern Seroj Ghazarian, och talade under rubriken ”Att bygga en spegel”. Han är en stjärna, en fantastisk föredragshållare. Med både humor och insikt försökte han bena ut begreppet mångfald och fick publiken att skratta högt åt sina exempel på hur svenskar av andra kan ses som avvikare. Ta som exempel svenskarnas speciella form av soldyrkan (gloende uppåt). Eller Magnus Uggla eller surströmming…

Maj-Gull Axelsson känner jag sen gammalt, från tiden då hon var redaktör för Beklädnadsfolket och då hon var pressekreterare i det socialdemokratiska regeringskansliet. Hon är ju journalist i botten, och hennes tidiga böcker (utgivna på Tidens förlag) – om gatubarn och barnarbete i tredje världen – var mycket riktigt reportageböcker.

Men så gav hon sig på att skriva skönlitteratur och fick ett fantastiskt kritiker- och läsargenombrott med ”Aprilhäxan” (Rabén Prisma, 1997). Här satte hon fokus på en annan roman, som jag också har läst med stor uppskattning, ”Den jag aldrig var” (Norstedts, 2004). Boken har ett alldeles speciellt slags mångfaldstema: huvudpersonen MaryMarie (Mary? Marie?) drabbas av personlighetssplittring efter det att hennes man har hittats död och halvnaken på gatan i en östeuropeisk stad. Vid ordfestivalen gav oss Maj-Gull Axelsson en bakgrund: Hon hade i Litauen stött på en förening för försvunna barn och bestämt sig för att åter skriva en reportagebok, om människosmuggling och sexhandel. Men efter att ha träffat en litauisk tjej, som hade sålts som sexslav till Tyskland, gav hon upp det konkreta projektet och skrev i stället romanen ”Den jag aldrig var”.

Därefter framträdde Mohamed Omar, poet från Uppsala och redaktör för tidskriften Minaret. (Han la förresten ut en länk till den på min blogg; Mohamed Omar är bland mycket annat också medlem i Ordfront Uppsala.) Här läste han en långdikt, ”Om somalier”, ur en ännu inte utkommen diktsamling. Det han läste väckte helt klart min nyfikenhet på den kommande boken.

Efter kaffepausen kom åter en riktig höjdare: Victoria Harnesk, sångartist och föreläsare, vice ordförande i sameföreningen i Stockholm och styrelseledamot i Samernas riksförbund, talade och jojkade under rubriken ”Samisk kultur i ord och jojk”. Victoria är uppvuxen i en renskötande samefamilj men jag lärde faktiskt känna henne, när hon under en period jobbade på dokumentationsavdelningen på socialdemokratiska partistyrelsen. Vi satt på olika våningar men kom – genom hennes frågor och initiativ – att ha en hel del med varann att göra, och jag tror att vår uppskattning av den andre/andra var ömsesidig. Jag minns ett tillfälle, då det var personaldag på 68an och hon ställde sig i trapphallen och jojkade. På ordfestivalen lärde jag mig också, att hon är rolig.

Theodor Kallifatides är jag personligen inte lika bekant med, men jag har läst honom och faktiskt också publicerat honom under min tid som redaktör för Aktuellt i politiken (s). Jag minns att han, när han skickade sitt skönlitterära bidrag till Aktuellts novellserie, i det medföljande brevet skrev, att han kände sig särskilt hedrad av att få bli publicerad i den tidningen. Mycket riktigt kom han under kaffepausen fram till Birgitta och satt en stund och uttryckte oro över regimskiftet.

Också Kallifatides visade sig vara en lysande och faktiskt jätterolig föredragshållare. Han berättade om sin första tid i Sverige, då han jobbade på café och bara kunde säga tre saker på svenska: ”ja”, ”nej” och ”aj fan”. Där bjöd han också vid ett tillfälle en mycket vacker svenska på fikat; han sa att det var ”on the house” men betalade själv. När han en tid senare hade lärt sig en smula mer svenska, träffade han henne igen utanför caféet och fick frågan ”Hur står det till?”. Varpå han svarade: ”Det knullar och går”. Till vilket hon genmälde: ”Det blir svårt det”.

Annars var Kallifatides föredrag, ”I fem år var jag tråkig”, fullt av intressanta iakttagelser av skillnader mellan språk, i det här fallet svenska och grekiska. Han berättade också, att han först skriver sina manus på svenska, därefter på grekiska (det går inte att göra direktöversättningar; han måste skriva ett självständigt grekiskt manus). Sist gör han korrigeringar, baserade på upptäckter av oklarheter under skrivandet av den grekiska versionen, i det svenska originalmanuset.

Runt de här proffsen förekom det också en del amatörkultur, vilket inte ska tolkas som en nedsättande beteckning. Elever från KMT – konst-, musik- och teaterprogrammet – på gymansiet i Gimo framträdde. Och journalisten My Laurell presenterade bokfloden i Östhammar, som rymmer verk av både etablerade och oetablerade skribenter.

Att ta människors lust till skrivande på allvar är viktigt. När jag var chefredaktör och valde ut skönlitterärt material för publicering, låg förstås tyngdpunkten på noveller och dikter av etablerade författare. Men också amatörer med viss talang kom till tals, då under vinjetten ”xx berättar”.

Melodikrysset nr 42

I torsdags kom vi ut till Öregrund igen. Jag parerade det kyliga höstvädret med att bjuda Birgitta på en rykande varm estnisk köttsoppa, seljanka. (Dess ursprung är med all säkerhet ryskt.) Jag har tidigare många gånger lagat en mer komplicerad seljanka efter den estniska kokbok jag äger, men nu använde jag ett lite enklare recept, som fanns i dagens DN.

Fredagen gick åt till trädgårdsarbete. Birgitta rensade och fyllde på ny jord i långa rabatten mellan grinden och huset. Själv klippte jag gräset – eller snarare alla nerfallna löv. Jag pulvriserar dem med motorgräsklipparen i stället för att kratta upp dem. Det ger bra näring. Och i rabatterna får löven ligga kvar över vintern; de ger bra skydd åt blommorna. Jag har berättat det för min ordfrontkompis Kjell Eriksson, både deckarförfattare och trädgårdsmästare. ”Folk krattar alldeles för mycket löv”, säger Kjell.

På fredagskvällen bjöd Birgitta på kokt kronärtskocka med egenhändigt tillrört läckert kryddsmör. Kryddorna – persilja, körvel, salvia, oregano och timjan – kommer alla från hennes stora kryddgård.

Lördagen började som vanligt med melodikryssande. Det var lätt i dag, men jag hann inte skriva någon bloggrapport förrän nu. Vi skulle nämligen till Östhammars ordfestival med bussen 11.25.

Till den återkommer jag.

Nu över till melodikrysset.

Jag skrev att jag tyckte nummer 42 var lätt.

Krysset började med temat till en film med en av mina pojkårs superhjältar, ”Stålmannen”.

Jag klarade bums till och med de någorlunda aktuella populärmusikfrågorna. Amy Diamond, hon med ”Dont Cry Your Heart Out”, har jag sett i TV; jag tror det var i ”Allsång på Skansen”. Andres Esteche med ”Olé, olé” kommer jag ihåg från Melodifestivalen (även om jag förstås inte minns att det var i 2004 års). Och går vi lite längre bakåt i tiden, var det mycket lätt att känna igen ABBAs ”Ring, ring”, vilket här gav mobiltelefon.

Mycket lätt var veckans klassiker, Brahms ”Nu i ro somna in”, som gav de kroppsdelar som ska påverkas, ögonlocken. Så också ”Broder Jakob” – även jag har förstås under folksoletiden i Nylands skola tränat att sjunga kanon med den.

Klassiska visor är också mitt bord. Åke Grönberg sjöng ”Tess lördan” av Jeremias i Tröstlösa (Levi Rickson). En annan klassiker var ”Drömmen om Elin”. (Fast det är ju egentligen ingen visa. Det är gammaldans. Sen satte Peter Himmelstrand ord till den.) Klassisk får man väl också redan kalla Carl Antons ”Överby-vals”.

Det de tillfälligt hopfösta nu (i ”Muckarpolka”) skulle slippa var order.

Mikael Samuelsson är även han representerad i våra skivhyllor, och den mest iögonfallande kroppsdelen hos Cyrano de Bergerac är förstås näsan.

Buslätt var en av Georg Riedels många Astrid Lindgren-tonsättningar, ”Sjöröver-Fabbe” ur en av Pippi Långstrump-filmerna, som gav ”yrket” sjörövare.

En slamkrypare – vet Eldeman det? – dolde sig bakom frågan om nationalsången. Finland och Estland använder sig nämligen av samma melodi i sina respektive nationalsånger. Men här måste man ha avsett Finlands nationalsång, ”Vårt land, vårt land” – svaret på landets myntenhet skulle nämligen vara euro, som Finland men ännu inte Estland har infört som valuta.

Egentligen borde jag inte ha kunnat svaret på TV-signatur-frågan; jag har nämligen aldrig sett ”Sex and the City”. Men svaret dök bara upp, plötsligt, i huvudet.

Jag behövde faktiskt inte googla en enda gång i dag.

Skrivet efter Emil i Lönneberga i TV (under Disney-dags före den klassiska Långben-filmen) samt efter middagen.

***

Om Google har fört dig hit i jakten på rätt svar i senaste melodikrysset, gå då i stället direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, och bläddra dig ner till senaste lördag.

Stefan Sundström: Fabler från Bällingebro

På omslaget till Stefan Sundströms nya CD ”Fabler från Bällingebro” (National NATCD 067, 2006) sitter Sundström omgiven av kor, och på CDns baksida finns en mjölkande fäbodstinta. På mittuppslaget i CD-häftet sitter Sundström i skogen; till höger om honom ser man ett par rävar.

Så fort jag börjar lyssna på första låten, ”Gässen på fälten”, tänker jag: En ny Dan Andersson är född! Och banne mig om inte tredje låten med sitt tunga komp, ”Den bängliga vägen till Bällingebro”, låter som en svart ballad (fast i modernare tappning).

Nej, jag skämtar inte. Och viktigare: Sefan Sundström skämtar inte.

I en tidningsartikel har jag fått en nyckel till att han, denne urstockholmare, har så mycket natur och så många djur i låtarna på sin senaste CD: Han har ärvt en gård i Dalarna (och har uppenbarligen där hittat en ny värld att foga till sin gamla). Han har gjort en Göran Greider.

Helt förvånad blir jag inte; Stefan Sundström har ju tidigare tagit Allan Edwall, också dennes jämtländska låtar, till sig.

Edwall är inte med, däremot Charlie Engstrand (som jag inte känner till) med ”En näve näring” och ”Haren” – märk de temata som finns i redan i titlarna.

Hästar, alltså andra djur, finns i en av Sundström tonsatt och bearbetad Cornelis Vreeswijk-dikt, ”Häst utan tyglar”, och i Sundströms egen storstadsanknutna ”Häst på Ekerö”.

Den senare är en mycket bra låt till tungt rockkomp – vilket utgör en häftig kontrast till föregående låt, ”Sabina går iväg längs Malecon”, en tango.

Men den här CDn rymmer ännu mer av musikaliska kontraster och nyvinningar. Både ”Vikmanshyttetrall”, vars musik Sundström har skrivit tillsammans med Martin Hederos, och Sundströms egen ”Dyrt att vara fattiglapp”, som jag strax ska återkomma till, är folkliga trallåtar.

Tro nu för all del inte, att ni inte kommer att känna igen Stefan Sundström på den här skivan. Ett exempel: ”Trägårn” har, trots den nya motivkretsen, mycket av just den associativa poesi, som man förknippar med hans sånger.

Den politiske Stefan Sundström då?

Jag har mycket ofta, när jag har gjort skivprogram om 1900-talets radikala svenska musik, spelat också Stefan Sundström.

På ”Fabler från Fällingebro” finns två mycket bra politiska låtar.

Den första är ”Dyrt att vara fattiglapp”, framförd i folklig trallton:

Dyrt att vara fattiglapp

Text och musik: Stefan Sundström (2006)

Det är dyrt att vara fattiglapp idag
Men billigt att va rik, ja då
köper man en bostadsrätt så klart
O håvar in profit, ja men
Om man är en fattiglapp idag
man får hyra nåt dyrt skit, ja

Och du ska passa dej att köpa på kredit
För jag vet ju hur det funkar Du
blir fast i ett modernt slags slaveri
Medans börsnissarna runkar

Sen får man slava som en slav för fem
Ja dom som inte har fått sparken Knegar
skiten ur sej innan dom kan knata hem
förbi fyllona i parken Som får
sitta där breve och skrämma dej
Tänk om jag får kicken
Dom ska sitta där och skrämmas Deras roll
är att ge folk nåt skrämt i blicken
Lite skam och lite tröst efter ditt slit
Nån film på tv och en baginbox Man kanske
skulle skaffa sej en ny tv
En plasmaskärm digitalbox Så trampar
man då lite längre ner
i skuld och GatoNegro-träsket
Så rullar kulorna så går det runt
Vi får skulorna och dom får fläsket, ja…

Lite Allan Edwall-influerat är det nog. Men förbannat bra. Helt utan skuld till att det har blivit så här är nog inte heller socialdemokratin – men nu blir det värre.

Den avslutande låten är helt makalös, redan i sin längd (16:21). Den heter ”1900” och är en en rundmålning, skarp i detaljerna, över hela vårt 1900-tal, med krig, revolutioner, kolonialism, Stalin och Hitler, den svenska socialdemorkatiska modellen. Och den ger inte mycket mer hopp om framtiden än det som till äventyrs uppstår genom att lyssnarna tar till sig texten och beslutar sig för att ändra på det som förefaller att vara historiens eviga upprepning:

1900

Text och musik: Stefan Sundström, 2006

Nu går larmet på detektorn i Svanhagens palats
Ingen ska få komma in där Bara Svanhagen får plats
Men larmet är så känsligt, ja det är översensitivt
Minsta katt får det att tjuta Sätter igång ett jävla liv
Han gjorde gården till en golfklubb
Ingen tupp numera gal
Han säjer Höns, det är så mycket nittonhundratal

Det är nån ny tid som har kommit Till vår lantliga avkrok
Här har man gått och lodat, ja man är fan inte klok
Vilken tur att förra seklet med allt
förtryck och krig och svält
äntligen har tagit slut Medans jag gått här och drällt
Och tänker man tillbaka Ja det var katastrofalt
Låt oss slippa vara med om ett till nittonhundratal

Europas alla makter hade dragit raka streck
över Afrika och spridit Jesu ord och namnlös skräck
Englands spinnerier dom spann loss på full effekt
av slavhandeln och Indiens skrädderier gick i däck
Europas överklass dom stal ihop allt sitt startkapital
Och när inget mera fanns att dela på börja vårt 1900-tal

Tysklands Junkrar dom var mästare
på att få folk att gå i takt
Englands lorder körde negerjakt
o hade skaffat massa makt
Britannien har kolonier Det vill vi också ha
Så starta första världskriget och folk dom skrek hurra
För dom körde propaganda då, med tidningar och tal
Det kallas numera reklam och det är tjugohundratal

Några miljoner dog, dom stod och sköt
lite håglöst på varann
Några år i leran och ingen av dom vann
Till slut sa dom till varann Att va är det här för skit
Dom vi skjuter på är ju som oss
Vem är det som sår split
emellan alla människor, jo det är vår general
Vi skjuter han så blir det fred och nittonhundratal

Ja, det var nånting i luften, det var revolution
När den fattige kan läsa, då blir han svag i tron
För första gången nånsin fanns maktens möjlighet
inom räckhåll för dom fattiga som
alltid varit dom som slet
Generaler direktörer och en och annan korpral
blev rädda att bli blåsta på sitt nittionhundratal

I Tyskland vart det uppror, i Finland blev det krig
Och Sveriges överklass sket på sej och skicka vapen dit
Åkte över och sköt torpare
i Tammerfors som tog sej ton
Torparna fick stryk men Ryssland fick revolution
Ja, i Ryssland drömdes drömmar
Aldrig mera nån grym Tsar
Men sen gick det som det gick
med vårt nittonhundratal

Redan innan Lenin dog hade nånting slirat snett
När man skippat själva tanken med arbetarnas sovjet
Stalin han tog över, gjorde mardröm av en dröm
Skillnaden mot förr var att den fattige blev dömd
till döden om han gnällde Resultatet blev rätt skralt
av försöket till ett lyckligare nittonhundratal

I Sverige var det mera lagom,
jag tror jag tycker det är bra
Överklassen tvangs att dila med sossedemokraterna
Om ni ger fan i våra företag så får ni bättre lön
Slipper ta av er mössan, ni slipper stryk och morgonbön
Folk fick det bättre ställt än nånsin
genom detta stilleståndsavtal
Så länge borgarna var rädda
och det är nittonhundratal

Men nu snackar vi 30-tal och Lenin låg där i sin borg
som ett spöke sömnlös, svarta duvor fanns på hans torg
Den sista bolsjeviken sköts i Stalins källare
Och i Tyskland dök det upp en kis
som inte var nåt snällare
Nej, nu ska vi ha ordning, sa en hatisk korpral
Det börja stinka mer på allvar nu vårt nittonhundratal

Sovjet dom spöa Hitler, det var dom och ingen ann
Men USA gick med på slutet
Nu säjs det att det va dom som vann
Men USA har aldrig gett sej på nån som är lika stark
Över en miljon ton bomber
släpptes över Vietnams mark
Och miljoner nya döda och en skog helt bränd och kal
Coca Cola Blod och Olja det är vårt nittonhundratal

Men rocknroll kom från Amerika, det var en jäkla tur
Och folk började drömma åter om att slippa ur sin bur
Uniformer och medaljer och tron på den starkes rätt
led bankrutt 45, man såg ju vart det hela lett
En del gav blommor till soldater, det kanske var banalt
Men ett försök att rädda vårt nittonhundratal

Men att 60-talet va så tyst
det är en myt, för jag var med
Farbror Sven o Hyland hade makten
i mitt plugg och på TV
Och 70-talet säjs ju va nåt slags hippiediktatur
Men slipsklädda stofiler såg till att göra livet surt
för mej och alla andra som flinade åt rektorns tal
Fullt av sagor och av myter är vårt nittonhundratal

Överklassen dom höll god ton av skräck för en revolt
Stormakterna dilade Höll världen i sitt våld
Men våldet härska inte här, ingen tiggde ingen svalt
Det var bara i vår TV men det känndes nästan ballt
här i Sverige, kommer ni ihåg vårt stilleståndsavtal
Överklassen bröt det plötsligt sent nittonhundratal

Nu finns det tiggare igen, dom rika tog tillbaks sin makt
Och dom gör reklam i DN för nån ny avlägsen slakt
Samma gamla girighet som 1900 kallt
när folk visste sin plats och teg
och slet och frös och svalt
Dom kallar tiden ny men det är bara nytt fodral
Vi är tillbaka där låten börja om vårt nittonhundratal

Och Svanhagen här bredvid kallar sig direktör
Fast jag vet fan inte riktigt vad det är Svanhagen gör
Ju mera deg han tjänar, ju mera blir han rädd
och sur och arg och misstänksam
och ensam i sin bädd
Svanhagen följer med sin tid, han är rå,
han är brutal
Var det han som vann på målsnöret
av vårt nittonhundratal

Svanhagen han jagas av en dröm han drömt en gång
Han vill svälja hela jordklotet Men svalget är för trångt
Han ser livet som en köttbit som han måste äta opp
Jordklotet är ett dibröst Han suger ut allt han får opp
Man blir jävligt rädd för döden om livets mening är att ta
Då fortsätter denna mardröm Vårat nittonhundratal

Ackord för gitarr och piano kan hämtas på internet.

Från Skapande Människa till Det tänkande hjärtat

Birgitta har i tretton år varit ordförande för Stiftelsen Skapande Människa.

Stiftelsen delar årligen ut tre stipendier om vardera 100.000 kronor – stipendierna kan dock delas mellan flera personer – till unga forskare/konstnärer eller konstnärer/forskare. Stipendiaterna ska, enligt stadgarna, ”i genomförda arbeten/projekt eller i vederhäftigt presenterade projektbeskrivningar visa idérikedom, fantasi, lust och handlag beträffande arbete av gränsöverskridande karaktär i skärningspunkten mellan konst och vetenskap ägnat att ge nya infallsvinklar och möjlighet till förståelse av såväl vetenskapens som konstens utforskande och beskrivning av människans livsmöjligheter.”

Seminarier arrangeras årligen.

Stiftelsen har ett femårigt samarbete med Riksbankens Jubileumsfond, som har garanterat ekonomin.

Efter årets seminarium samlades styrelsen till ett kort sammanträde för att avgå – Stiftelsen Skapande Människa finns kvar, men enligt den hittillsvarande styrelsens (Birgitta Dahl, Rutger Barnekow, Tom Beyer, Peje Emilsson, Tjia Torpe och Sven Unger) mening bör nu nya krafter ta över.

Det avslutande sammanträdet hölls i vårt hem, där den avgående ordföranden bjöd på middag: till förrätt gravad öregrundssik plus kycklingleverpaté, till huvudrätt Hederlig svensk gryta (den heter så) med egenhhändigt plockad blandsvamp plus morötter från vår trädgård i Öregrund, till efterrätt rabarberpaj (på rabarber från samma trädgård) med maräng och vispgrädde, alltsammans lagat av värdinnan.

Vid bordet hölls förstås tacktal, men i takt med att maten och dryckerna sjönk ner, uppstod ett trevligt surr, som ni förstår av styrelsens sammansättning också med meningsbrytningar. Tjia Torpe (s) diskuterade till exempel kulturpolitik med Peje Emilsson, som är moderat och VD för Kreab. Det framgick att Emilsson har viss fäbless för amerikansk kulturpolitik med dess höga grad av privat finansiering (privat engagemang, skulle han nog för egen del framhålla), ett ämne som jag tidigare har diskuterat med en av mina kommentatorer här på bloggen. Det här ska dock, betonade Emilsson, inte tolkas så att han därmed skulle vara fiende till all skattefinansierad offentlig kulturpolitik, till exempel kommunala bibliotek.

Emilsson och jag berättade roliga minnen av Gösta Bohman för varandra. Med Tjia talade jag om vår enorma samling av politisk musik, bland annat progg, och om Tjias förflutna i ungdomen på MNW i Vaxholm.

Onsdagskvällen tillbringade jag och Birgitta i en radikalt annorlunda miljö, nykterhetsrörelsens hus Drabanten på Bangårdsgatan.

Ordfront i Uppsala, i vars styrelse jag ingår, hade inbjudit Yvonne Hirdman att tala om sin nya bok om Alva Myrdal. Jag var samtalsledare och konstaterade, när jag presenterade Yvonne för publiken, att hon och jag har åtminstone en gemensam erfarenhet av Alva Myrdal: att tolka hennes handstil. Yvonne har gjort utskrifter ur Alvas brevsamling. Jag var i slutet av 1960-talet sekreterare i den av Alva ledda jämlikhetsgruppen. Till innehållet i Yvonnes bok, “Alva Myrdal – Det tänkande hjärtat” (Ordfront, 2006) ska jag be att få återkomma utförligare. Låt mig nu bara konstatera, att det blev en spännande presentation, följd av en frågestund med en rad tänkvärda frågor.

Yvonne fick en mycket hjärtlig och välförtjänt slutapplåd.

En intressant iakttagelse var också att en relativt stor del av publiken den här gången kom från Uppsala arbetarekommun, som vid sitt senaste möte, det som hölls efter valförlusten, fick ett informationsblad om Ordfronts Alva-möte med Yvonne Hirdman. Det vore kul, om fler sossar kunde hitta till Ordfront: bli medlemmar och delta i våra möten. I Ordfront kommer de då att bland andra möta många av dem som socialdemokraterna har formerat majoritet med i kommunen, vänsterpartister och miljöpartister. Ordfront har ingen partipolitisk anknytning, men där finns en fri radikal debatt, som breddar det som ingår i partiernas egna normala arrangemang. Och naturligtvis är många av medlemmarna i Ordfront partilösa.

Redan tisdagen den 7 november klockan 19.00 kommer nästa spännande Ordfront-arrangemang: ”Tala om klass – och skrivande” med författarna Anneli Jordahl och Elsie Johansson. Samtalsledare är Kjell Eriksson, deckarförfattare, trädgårdsmästare och ordförande i Ordfront Uppsala. Lokal: Tovensalen i Missionskyrkan. Entré: 60 kronor, 40 kronor för medlemmar i Ordfront.

Jan Hammarlund och Vibeke Olsson samtalar, sjunger och läser

Från Jan Hammarlund har jag fått föjande mejl, som jag gärna vidarebefordrar till mina läsare:

Hur vi skriver romaner/sånger
Vibeke Olsson och Jan Hammarlund
samtalar, sjunger och läser

Lördag 21 oktober klockan 17.00
Tellus i Midsommarkransen, telefon 645 75 51
www.tellusbio.nu, entré 50 kronor
———————————-

Vibeke Olsson har bl a skrivit en rad historiska romaner
om antikens Rom och en roman om en ung kvinna i Nazityskland,
”Molnfri bombnatt”. Hon kommer nu ut med en essäsamling.

Själv har jag ju kommit i gång och skrivit en rad nya sånger,
som kommer på CD snart – hur de kom till berättar jag gärna om!

Jan

Ett vemodigt farväl

I fredags var vi i Stockholm för att ta ett sista farväl av Sten Andersson. Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, Stockholms arbetarekommun och Sten Anderssons familj ordnade en minnesstund i kongresshallen i Folkets Hus – var annars?

Begravningen hade redan ägt rum. Utanför Folkets hus träffade vi Stens son Gunnar, som efter en Sturm und Drang-period som r-are på Brunnsvik återvände till fadershuset. Vi känner varann sen många år, kände varann också då. Gunnar berättade om den lättnad han kände, när begravningen väl var genomförd. Jag känner igen det så väl: jag har själv beskrivit känslan efter min egen pappas respektive mammas begravning i termer av katharsis. I såna sammanhang är ritualer inte att förakta.

Gästerna var så många att det känns meningslöst att räkna upp namn. För mig och Birgitta var de också välkända; det blev mycket hälsande. Det var som att se sitt eget liv passera revy: där fanns gamla arbetskamrater från 68an, distriktsombudsmän från Stens tid som partisekreterare, före detta statsråd (det är de ju alla numera), VU- och partistyrelseledamöter, partikamrater från övriga Norden, fackföreningsfolk, företrädare för andra partier, personliga vänner till Sten (ibland också till mig). Och det märkliga är, att jag inte tror, att det fanns någon enda, som var där av plikt. Sten var en sån som det var lätt att få en personlig relation till, också att tycka om.

Minnesstunden började med ett bildspel. Till musik av Vivaldi bläddrades blad fram ur fotoalbumet: Sten som partisekreterare, Sten tillsammans med svenska politiker, Sten tillsammans med internationella storheter, Sten tillsammans med Britta och barnen, Sten på sitt älskade Ålö. Bland dem som förekom på ett par av bilderna fanns Birgitta, som under minnesstunden satt på min högra sida, och Sören Thunell, som satt bredvid henne. Sören var den som tipsade Sten om mig, vilket ledde till att jag i januari 1968 anställdes på partiexpeditionen.

Sen följde en mycket ovanlig version av ”Vi bygger landet” med Esbjörn Hazelius solo på fiol. Vi sjöng alltså inte, men eftersom praktiskt taget alla i salen kunde texten och tänkte på den, får ni den här:

Vi bygger landet

Musik: Samuil Jakovlevitj (Lakovlevich) Pokrass (1894-1939)
Rysk originaltext: P Grigoriev (1920)
Originalet är en mycket känd rysk rödgardistsång. Men till Sverige kom sången via Österrike och Norge. I Österrike förekom den i en socialdemokratisk valfilm, ”Die Arbeiter von Wien” (1934). Den översattes genast till norska av Arne Paasche Aasen (1901-1978) och, via norskan, till svenska av
Karl Fredriksson (signaturen Nordens Karlsson i Socialdemokraten/Morgon-Tidningen).

Vi bygger landet i gärning och ord,
röjer dess tegar och plöjer dess jord.
Vi bärgar skörden som åkrarna gav,
timret ur skogen och fångsten ur hav.

Vi är de tusenden som bygger landet,
vi bar det fram i nöd och strid,
i trots och längtan,
i svält och armod
nu bygger vi den nya tid.

Malmen ur berget och milornas kol
stöpte vi järn av och smidde till stål.
Fiskarens koja och torparens hem
röjde vi plats för och timrade dem.

Vi är de tusenden som bygger landet,
vi bar det fram i nöd och strid,
i trots och längtan,
i svält och armod
nu bygger vi den nya tid.

Vi är fabrikens och plogarnas män,
vi reste bygden och värnade den.
Vi är de kvinnor som bördorna bar,
skapade lyckan och höll henne kvar.

Vi är de tusenden som bygger landet,
vi bar det fram i nöd och strid,
i trots och längtan,
i svält och armod
nu bygger vi den nya tid.

Hör hur det sjunger från rem och pistong,
hör hur det växer till arbetets sång,
susar från axen av gulnande säd,
stiger i klangen från släggor och städ:

Vi är de tusenden som bygger landet,
vi bar det fram i nöd och strid,
i trots och längtan,
i svält och armod
nu bygger vi den nya tid.

Göran Persson gav minnesbilder och hälsade å organisatörernas vägnar de närvarande välkomna till minnesstunden.

Ännu mer personlig – han lockade till och med till skratt – var Ingvar Carlsson. Han var också befriande rak med att påminna om att Sten inte drog sig för att kritisera den socialdemokratiska regeringen (om Israel-Palestina).

På det följde Lars Forssells (svensk text) och Boris Vians (fransk originaltext, ”Le deserteur”, och musik) fredsvisa från algerietkrigets dagar ”Jag står här på ett torg”. Nu fanns hela det medverkande musikergänget på scenen: utöver Esbjörn Hazelius också Sofia Karlsson, sång och gitarr, samt Sofie Livebrant, piano. Jag skulle våga sätta en slant på att Sofia Karlsson nån gång har lärt sig texten ur min ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) – hon är dotter till min gamle arbetskamrat och vän Leif Karlsson. I ”Upp till kamp!” finns hur som helst text, noter och ackord.

Sen var det dags för Stens norske utrikesministerkollega och personlige vän Thorvald Stoltenberg. Hans minnesord andades värme och saknad. Han markerade särskilt den auktoritet och närvaro, även humor, som utmärkte Sten Andersson.

Efter Stoltenberg talade Carin Jämtin, som nu blir first lady i den arbetarekommun, som var söderkisen Stens egen. Föga förvånande tog hon upp Stens förmåga att visa solidaritet, inte minst med palestinierna.

Sen kom Sofia Karlsson, Sofie Livebrant och Esbjörn Hazelius igen med ”Valsen till dig” av Helena Thorpy och Gunnel Mauritzon och så ytterligare en låt, som fanns i min ”Upp till kamp!”, ”Mitt eget land” av Beppe Wolgers (text) och Olle Adolphson (musik).

Det sista minnestalet, av SSUaren Faraj Abu-iseifan, stod sig väl också i jämförelse med de tal som hölls av de ovan nämnda politiska proffsen. Liksom Carin Jämtin manade han oss att bära Stens internationella engagemang vidare.

Och så kom den fantastiska avslutningen. Sofia Karlsson, Sofie Livebrant och Esbjörn Hazelius sjöng Evert Taubes ”Vals på Mysingen”, en sång där också Ålö – Stens älskade Ålö – förekommer.

Innan de började sjunga, introducerade Sofia sången och berättade om sin egen relation till Sten. (Hennes pappa, Leif Karlsson, jobbade under många år under Sten, först på partiexpeditionen, sedan på socialdepartementet. Familjerna Andersson och Karlsson bodde ett stenkast från varann och umgicks. Sofia har känt Sten sen hon föddes, eller åtminstone sen hon började känna igen andra människor än mamma och pappa.)

Sofia berättade att hon mindes Sten från somrarna på Ålö, i hennes minne ständigt rökande ål. Den rökta ålen bjöd han henne på, på hårt bröd.

Och så berättade hon, att hon hade sjungit ”Vals på Mysingen” på Stens 75-årsdag. Sten hade då dragit henne åt sidan och sagt: ”Den måste du sjunga vid min begravning.”

När sången har klingat ut, tittar jag och Sören på varann. Vi har båda tårar i ögonen.

– Jag blev ledsen, säger Sören med grumlig röst.

***

Läs gärna också mina egna minnesord över Sten Andersson. Använd sökfunktionen och skriv in Last chorus: Sten Andersson.

Melodikrysset nr 41

Dagens melodikryss hade jag vissa svårigheter med, men till slut fick jag ut det.

Varken ”You´re Beautiful” eller James Blunt har jag någonsin hört, heller aldrig Hether Nova eller hennes ”Welcome”. Louis Jordan känner jag i och för sig till, dock inte ”Five Guys Named Moe”. De två sista svaren var faktiskt inte alldeles lätta att hitta ens med Google.

Lättare var det då att i ”Man gråter aldrig på en lördag” identifiera Glenmarks, Erikssons och Strömstedts röster, vilket gav gruppnamnet GES. Jag klarade också Jan Johansen och hans melodifestivallåt ”Se på mig”.

Jag har tidigare bekänt, att jag sällan minns TV-signaturer. Men med hjälp av de ledbokstäver jag så småningom fick, slöt jag mig till att det här rörde sig om den show som görs av David Letterman.

Barn-TV-serie-frågan var då åtskilligt lättare: Bach-signaturen hörde till ”Beppes godnattstund”, och vad Beppe på slutet hade gjort var nattat.

Kryssets filmfrågor var också relativt lätta. Den tecknade film, där Sir Elton John medverkar med ”Circle of Life”, är Walt Disney´s ”Lejonkungen”. Och ”Under the Mango Tree” förekommer i James Bond-filmen ”Dr No”.

Till Eldemans klurigheter hör, att han gärna spelar kända låtar på ”fel” språk” eller i ”fel” rytm. I dag lät han Edmundo Ross spela gamla ”Tea for Two” som cha-cha. När man väl kom på titeln, var det lätt att komma på också det som kan förlänga njutningen: en tehuva.

Mest hemma är jag bland klassikerna; ”Tea for Two” är ett exempel. Till klassikerna räknar jag också både Mozarts ”Eine kleine Nachtmusik” (jag förvirrades först av den ovanliga rytmen, men Birgitta, som annars aldrig deltar i melodikrysslösandet, sa genast det rätta svaret) och Irving Berlins ”Puttin´ on the Ritz”.

Och inte minst Evert Taubes ”Calle Schewens vals”:

I Roslagens famn på den blommande ö,
där vågorna kluckar mot strand,
och vassarna vagga och nyslaget hö,
det doftar emot mig ibland.
Där sitter jag uti bersån på en bänk
och tittar på tärnor och mås,
som störta mot fjärden i glitter och stänk
på jakt efter födan gunås.

Själv blandar jag fredligt mitt kaffe med kron
till angenäm styrka och smak
och lyssnar till dragspelets lockande ton,
som hörs från mitt stugugemak.
Jag är som en pojke, fast farfar jag är,
jo rospiggen spritter i mig!
Det blir bara värre med åren det där
med dans och med jäntornas blig.

Se måsen med löjan i näbb, han fick sitt!
Men jag fick en arm om min hals!
O, eviga ungdom, mitt hjärta är ditt,
spel opp, jag vill dansa en vals.
Det doftar, det sjunger från skog och från sjö,
i natt ska du vara min gäst!
Här dansar Calle Schewen med Roslagens mö
och solen går ned i nordväst.

Då vilar min blommande ö vid min barm,
du dunkelblå, vindstilla fjärd
och juninattsskymningen smyger sig varm
till sovande buskar och träd.
Min älva, du dansar så lyssnande tyst
och tänker, att karlar är troll.
Den skälver, din barnsliga hand, som jag kysst,
och valsen förklingar i moll.

Men hej, alla vänner som gästa min ö,
jag är både nykter och klok.
När morgonen gryr skall jag volma mitt hö
och vittja tvåhundrade krok.
Fördöme dig, skymning, och drag nu din kos.
Det brinner i martallens topp!
Här dansar Calle Schewen
med Roslagens ros,
han dansar tills solen går opp!

Själv är jag tillbaka i Öregrund, beläget i nordligaste Roslagen, igen för några dagar.

***

Om du har hamnat här genom googlande efter svaret på senaste melodikrysset, pröva då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, och bläddra neråt till senaste lördag.