Sammanträden & hyllningar

Bakom mig ligger en vecka fylld av sammanträden och uppvaktningar.

I måndags hade vi heldagsmöte med kulturnämnden. De anställda på kulturkansliet informerade, på ett föredömligt sätt, om de verksamheter som ligger under nämnden. Nästan hela nämnden är ju ny och behöver denna information.

Tisdag eftermiddag ägnades åt information om den del av kulturnämndens verksamhet, där nämnden har ett lagstadgat myndighetsansvar, det vill säga Stadsarkivet.

På fredag sammanträdde dessutom kulturnämndens arkivutskott – jag, två moderater och så chefen för Stadsarkivet, Ingegerd Ström – för genomgång av aktuella frågor på arkivområdet.

Dess förinnan, i onsdags kväll, hade minoritetsgruppen i kulturnämnden (s + v + mp) gruppsammanträde inför kommande sammanträde. Vi ägnade också en del av tiden åt att finputsa det visionsdokument, som blev resultatet av gruppsammanträdet hemma hos mig söndagen den 25 februari.

Kort sagt, vi sköter våra uppdrag som kommunalt förtroendevalda i kulturnämnden.

I torsdags kväll var jag i ABF-huset i Stockholm för att hylla, konkret, Göran Eriksson, 60 år, men i en vidare mening folkbildningen och ABF-huset som dess nav i regionen. Att ABF-huset har blivit det centrum för debatt, kultur och folkbildning det obestridligen är är naturlgitvis mångas (till exempel Bengt Göranssons och Daniel Suhonens) men inte minst Görans förtjänst. Denne gamle KFMLare är i dag en eldsjäl för demokratisk diskussion, där många olikartade stämmor tillåts komma till tals. Heder åt honom!

Birgitta och jag finns med på den Tabula gratualatoria, som följer med vänboken till Göran, antologin ”Överraska – men kännas igen. Om folkbildningen i framtiden” (Hjalmarson & Högberg, 2007), som förläggaren och kvällens conferencier Lars Hjalmarson plockade fram ur en ICA-kasse (publiken buade åt kassen!) och lämnade det allra första exemplaret av till jubilaren. Vi övriga, som finns med på Tabula gratulatoria och har betalt boken, fick också våra exemplar under kvällen. I den tryckta förteckningen finns nästan alla man kan förvänta sig – några som borde ha funnits där finns dock inte med, men jag nämner inga namn.

Lars håller ett hyllningstal till Göran, och senare under kvällen läser den underbare skalden Bengt Berg, Görans värmländske landsman och en av bidragsgivarna till boken, egna dikter. Jag ska vid tillfälle berätta mer om Bengt Berg.

Under sittningen lyckas jag få en stol bredvid min gamle kompis Jonas Sima, och vi hinner prata en hel del, innan han måste avvika för att gå på teater.

Jonas är, som man kan förstå av sammanhanget, inte den ende jag under den här kvällen hälsar på, växlar några ord med eller för samtal med. På väg in i restaurang Cirkeln kramar jag om partisekreteraren, Marita Ulvskog; senare under kvällen morsar jag på Ingvar Carlsson.

Jag har ett samtal, bland annat om min blogg, med min gamle arbetskamrat Tomas Wennström och Ordfronts ordförande, Stefan Carlén. (Flera närvarande, bland dem Lars Lönnback och Göran Baecklund, kommer för övrigt fram och berättar, att de regelbundet läser bloggen.)

Och apropå förlagsfolk: Jag stöter på min gamle KSF-styrelsekumpan från Uppsala, poeten Björn Håkansson och hans fru Margareta Rye, som har ett gediget förlagsförflutet. Ännu längre samtalar jag med förre förläggaren på Natur & Kultur, Lars Grahn, som jag faktiskt inte tidigare kände.

Med risk för att några nu blir sårade över att jag har glömt att nämna just dem, dristar jag mig ändå till att räkna upp de gamla bekanta jag mötte på folkbildningsfesten och i skrivande stund kommer på: Leif Andersson, Håkan Bengtsson, Kaj Björk, Maud Björklund, Berit och Björn Björnström, Sven-Åke Dahlbäck, Bo Elmgren, Bengt Göransson, Mats Hellström, C H Hermansson, Göran Holmberg, Lars Ilshammar, Kjell Jernberg, Sonja Johansson, Lena Josefsson, Gunnar Lassinantti, Olle Persson, Lars-Olof ”Loppan” Pettersson, Maria Schottenius, OIle Svenning, Gertrud Sigurdsen, Berit Skogsberg, Daniel Suhonen, Ylva Säfvelin, Karl-Petter Thorwaldsson, Lars Werner och Ebba Witt-Brattström. Har jag nu glömt några som jag också hälsade på, må det vara mig förlåtet; det var kanske upp emot 400 personer närvarande, möjligen ännu fler.

En av alla dem jag mötte – det kan kvitta vem – kom fram och flinade glatt: berättade att han nyligen hade träffat Mona Sahlin, ”men det har väl inte du gjort”. Och så la han till: ”Fast jag håller ju med dig.”

Fredag efter lunch åkte jag och Birgitta till Stockholm för att delta i ytterligare en hyllningskör, den här gången på Nordiska museet.

Åter igen för en sextioåring, museets styresman Christina Mattsson.

Birgitta, som är ordförande i Nordiska museets nämnd, öppnar mottagningen med ett långt och välförtjänt hyllningstal till Christina. I present får hon en fantastisk, lång linneduk för ett stort bord, specialvävd på Hemslöjdens gård Sätergläntan, där Birgitta också är styrelseordförande.

Jag och Christina kände ursprungligen inte varandra, men vi har förstås genom vårt sångintresse väl känt till varandra, och det har lett till ett hjärtligt umgänge från det att min hustrus ordförandeskap i Nordiska museet förde oss samman. Christina är en sådan där härligt bred kulturpersonlighet: har varit programledare i både radio och TV, chef för Sveriges Radios P2 (musikradion), tillsammans med Bengt af Klintberg 1990-2005 gjort det jätteroliga programmet ”Folkminnen” med mera.

Hennes böcker finns förstås i sång- och musikdelen av vårt bibliotek. Många minns säkert hennes och Bengt af Klintbergs ”Fula visboken” (1977). Själv uppskattar jag också mycket både ”Sjung. En svensk vishistoria” (2004) och biografin ”Lille Bror Söderlundh” (2000). Christina är förresten gift med Lille Brors och Lisbet Jobs’ son, konstnären Michael Söderlundh (som vi förstås också träffade på mottagningen). Och när vi är inne på den här familjen: Christinas och Michaels dotter Hedda (som doktorerar i Nordiska språk här i Uppsala) var födelsedagsfotograf.

Christina är också mycket känd för sitt intresse för snapsvisor, ett intresse som har resulterat i böckerna ”Helan går” (2002) och ”Från Helan till Lilla Manasse” (2002).

Föga förvånande fanns bland gratulanterna på Nordiska museet både förre chefen för Vin & Sprit Egon Jacobsson och Systembolagets nuvarande chef Anitra Steen. Vi känner sedan gammalt båda och pratade förstås med dem, med Egon om den pågående, sorgliga utförsäljningen av Vin & Sprit och om Bengt Barons lönsamhetsfixering, med Anitra Steen om hur Göran har det i livet numera. Vi hälsade till honom och lovade komma både till partikongressen och till mottagningen för Göran dagen före. (På kongressfesten kan vi dock inte närvara. Då är vi på Norrlands nation i Uppsala som gäster på Christina Mattssons egen födelsedagsfest.)

Även på Christinas mottagning träffade vi och hälsade på mängder av gamla bekanta (Anna-Greta Leijon, Mats Hellström, Michael Sohlman och många andra). Bland dem vi förde längre samtal med fanns Håkan Liby från Upplandsmuseet. Och åter kom vi in på min blogg; han är en av dem som läser den.

En riktigt kul grej hände så att säga i utkanten av mottagningen. I den ända av utställningshallen, där mottagningen ägde rum, finns en rolig utställning om samlare och deras samlarobjekt: leksaksbilar, porslinsfigurer, tablettaskar och mycket annat. Alla samlare utom en var okända för oss. Men en monter visade upp förstoringsglas, hopsamlade av Jan Eliasson. Precis när vi står där, kommer Jan själv för att titta på utställningen! Och så tvingar vi honom att hålla en liten improviserad föreläsning om var (ställen över hela jordklotet) denne FN-man och före detta utrikesminister har införskaffat sina förstoringsglas.

Från Nordiska museet tar vi oss vidare till Dramaten och Shakespeares ”Macbeth”.

Men det får bli en separat bloggtext.

Melodikrysset nr 10 2007

För första gången i år behövde jag inte knäppa på lampan ovanför köksbordet, när jag satte mig ner med morgonkaffet och melodikrysset. Vårljuset var nog!

Det gick bra att lösa melodikrysset, men i ett fall, vågrätt 10, måste jag gissa: Jag kände så väl igen melodin som spelades, men jag kom inte i håg titeln eller vad texten handlar om. Eftersom jag hade L och N som ledbokstäver och Eldeman frågade, vad man inte kan räkna med att få, vad som uteblir, är det rimliga svaret lön. Men jag vill betona, att detta är en gissning från min sida.

I övrigt var det bara ett par frågor till, som vållade mig initiala besvär.

Leann Rimes med Hank Williams-klassikern ”Lovesick Blues” finns inte i mina skivhyllor.

Inte heller Anna Ternheim, hon med ”Calling Love”.

Däremot mindes jag, för ovanlighetens skull, duon från Melodifestivalen 2004, Nina & Kim, de med ”En gång för alla”.

James Bond-filmen ”Casino Royale” har jag inte sett; följaktligen har jag heller inte hört ”You Know My Name” med Chris Cornell. Men jag har läst om filmen på Kulturbloggen.

Och även om Thomas Vincents musik från 1748 inte var mig bekant, var det lätt att identifiera det sökta instrumentet, en oboe.

Owe Thörnqvists calypso på svenska, ”Vart tog den stygga lilla loppan vägen?”, var förstås lätt att känna igen för en person av min generation. Owe känner jag vid det här laget också personligen – vi brukar ses vid hedersupplänningemiddagarna på Uppsala slott.

För folk i min ålder är det också lätt att känna igen den gamla schlagern ”Tulpaner från Amsterdam”.

Och skulle en visälskare inte veta, att den svenska texten till ”This Ole House”, ”34an”, gjordes av Olle Adolphson?

Eller inte känna till Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig, det var en sommardag”?

”Over the Rainbow”, här sjungen av Eva Cassidy, förekom ursprungligen i filmklassikern ”Trollkarlen från Oz”. Mindre känd här i Sverige är den bok den bygger på, Frank L Baums ”Trollkarlen från Oz” – men i USA är den desto mera känd: ”The Wonderful Wizard of Oz” (1900). Sam J Lundwalls svenska översättning finns som pocket från En bok för alla (2002).

Slutligen, den efterlysta amerikanska musikalen var Jerome Kerns och Oscar Hammersteins ”Teaterbåten”.

***

På jakt efter något svar i senaste melodikrysset? Prova då att gå direkt in på http://enn.kokk.se eller att gå in på Blog ovan. Bläddra dig i båda fallen ner till det aktuella Melodikrysset.

Bryan Ferry sjunger Bob Dylan

Den före detta Roxy Music-sångaren Bryan Ferry har redan tidigare sjungit in låtar av Bob Dylan: ”A Hard Rain’s a-Gonna Fall”, ”Don´t Think Twice, It’s All Right”, ”It Ain’t Me Babe” och ”It’s All Over Now, Baby Blue”.

Nu har han gjort ett helt Dylan-album, ”Dylanesque” (Virgin Records CDV3026 0094638389125, 2007).

Jag är Dylan-fan allt sen 1960-talet. Ferry har jag inget personligt förhållande till, har knappt lyssnat på honom. Men jag är naturligtvis nyfiken på vad han har lyckats göra av Dylans låtar.

Min bedömning är att Ferry med ”Dylanesque” har lyckats göra en CD med hyggligt jämn kvalitet, dock så att låtarna görs alltför lika: Ferrys sång är snyggare än Dylans, som ju är som den är, men hans röst är lite väl polerad; det blir, som i de avslutande ”Gates of Eden” och ”All Along the Watchover”, väl mycket skönsång. Låtarna görs i flera fall snabbare än Dylan gör dem i original. Trots Ferrys försök att knyta an till Dylan (munspelet i ”Just Like Tom Thumb’s Blues” och i ”Knockin´On Heaven’s Door”) helt enkelt för mycket skönsång, ibland, som i ”Positively 4th Street”, något på gränsen till soft music.

Till det jag personligen gillar bäst på den här CDn hör ”If Not For You”, som har rockigt komp, nästan dansrytm, och så den vilda och härliga ”Baby Let Me Follow You Down”, som börjar med munspel à la Dylan. (Bryan Ferry spelar själv munspel.)

Den som vill jämföra med Bob Dylans egna, mer varierade och ofta skitigare, originalversioner, får vägledning här:

”Just Like Tom Thumb’s Blues” finns på ”Highway 61 Revisited”, 1965

”Simple Twist of Fate” finns på ”Blood on the Tracks”, 1975

”Make You Feel My Love” finns på ”Time Out of Mind”, 1997

”The Times They Are a-Changin’” finns på ”The Time They Are a-Changin”, 1964

”All I Really Wanna Do” finns på ”Another Side of Bob Dylan”, 1964

”Knockin’ On Heaven’s Door” finns på ”Pat Garrett & Billy the Kid”, 1973

”Positively 4th Street” finns på ”Greatest Hits”, 1967

”If Not For You” finns på ”New Morning”, 1970

”Baby Let Me Follow You Down” finns på ”Bob Dylan”, 1962

”Gates of Eden” finns på ”Bringing It All Back Home”, 1965

”All Along the Watchover” finns på ”John Wesley Harding”, 1967

Flera av låtarna finns naturligtvis i flera versioner på olika dylanplattor. Här har jag bara tagit med de första insjungningarna.

Stefan Sundström sjunger Allan Edwall

När jag nyligen skrev om Allan Edwalls skivor och låtar, ville Lars Ohly i en kommentar påminna också om Stefan Sundströms tolkningar av Edwalls sånger. Och inte mig emot, tvärt om! Stefan Sundström är redan i sin egen kapacitet en artist, vars samtliga CD jag har i mina skivhyllor. Dessutom har han starkt bidragit till den renässans Allan Edwall och hans visor har fått. Dels genom att sjunga in sånger av Edwall på tre olika CD. Dels genom att få sitt eget nya skivbolag, National, att återutge Allans samtliga skivor plus ytterligare, tidigare outgivet material.

Allan Edwall är i tonfall, val av musik och artisteri en så personlig och originell sångare, att det kan tyckas vara omöjligt att göra covers på hans låtar. När jag lyssnade igenom Stefan Sundströms Edwall-CD, ”Sundström spelar Allan” (National NATCD 008, 2008), måste jag till min häpnad medge, att han har lyckats: han långt i från härmar – han tillför en egen ton.

Man märker redan i början av den här CDn (”Förhoppning” är ett exempel), att han har valt ett mer rockmättat komp, dock inte på så sätt att det har blivit rockmusik av Edwalls mycket varierade musikregister. Nej, variationen finns där också hos Sundström.

Även han kan vara avskalad – lägg märke till à capella-sången i första refrängen i hans även i övrigt fina version av ”Den lilla bäcken”. ”Sommarvisa” har han, framför allt med hjälp av Martin Hederos klaviaturspel, lyckats göra en mycket fin modern version av. Och i fallet ”Jämtländsk vaggvisa” förvånas man både av att stockholmaren Sundström lyckas göra den med sådan bravur och av att samme Hederos rent av ger den en klang av Jan Johansson.

Nästa stora överraskning är ”Årstider”, som trots att den är en poltisk sång, här – kanske framför allt på grund av Bengan Janssons dragspel – blir en vals, så förförisk att man får lust att dansa till den.

Ursprungligen var den inledningslåten på Allan Edwalls debut-LP ”Grovdoppa” (a disc BS 791022, distribution Brevskolan, 1979):

Årstider

Text och musik: Allan Edwall, 1979

Nu är den sköna sommarn här
med lust och fägring stor.
Och bruna ben och tunna skor
och musen som i holken bor
och doft av hägg och kaffekask
och burken full av mask.

Och knappt har solen sjunkit ner
så börjar den gå opp.
Och i fabriken är det stopp,
på skorstenspipans högsta topp
har sädesärlan byggt sitt bo.
Allt andas frid och ro.

Och vår fabriks direktör
går det strålande för.
Han tog kosingen med sig
och stack, som dom gör
från en tyngande skatt.
Och nu ryktas det att
han med skattmasen leker tafatt.

Sen är den sköna hösten här
som vi har väntat på,
med gula löv och mogna bär
och äppelträn med äpplen på
och kylig natt och blåsig dag
och litet socialbidrag
som man kan dra sig fram uppå
så varför gnälla då?

Och vår chefsingenjör
går det strålande för.
Han fick kosing av staten
att fortsätta för
lika glatt som förut
någonstans söderut
går han på parti och minut.

Sen är den sköna vintern här
som vi har väntat på.
På vintrig hård och frusen mark
vi färdas på en gammal spark.
Först biten till förmedlingen
och sedan åter hem igen
med samma avslag som förut.
Och sen tar vintern slut.

Men fabrikens kamrer
får vi knappast se mer,
för han fick det som lagen
åt brottslingar ger.
Något år får han gå
i en kåk ful och grå
för dom siffror som han trodde på.

Sen kommer vårens sköna tid
som vi har väntat på
när bäcken porlar glad och strid
och lärkan sina drillar slå
och marken gror och går i knopp
och uppåt stiger trädens sav
som det blir sommar av.

Och nu ska udda bli jämnt
det har kommunen bestämt.
För fabriken, som utsikten
länge har skämt,
och där möda och slit
luktar svett, blod och skit,
tar man bort med en dos dynamit.

Sen är den sköna sommarn här
med lust och fägring stor
och bruna ben och tunna skor
och musen som i holken bor
och kaffekask och dragspelslåt
och getingbon och motorbåt
och Mjölkcentralens kalla glass
och utedans och utedass
och dunket från en fiskesmack
och juice i tetrapack.

Och man är ledig och fri
och det skiter man i
för det kvittar snart hur det ska bli.

De avslutande tre låtarna, ”Kom”, ”Du och jag” och ”Kärleksvisa”, speglar livsöden och sätt att älska på det där edwallska viset. De är alla ljuvliga även på det sundströmska viset. I ”Kärleksvisa” vill jag dessutom särskilt nämna Karin Renbergs grekiska gitarr och så kören – jag får rysningar när jag hör den i sista versen:

Kärleksvisa

Text och musik: Allan Edwall, 1979

Som dagg och honung är din ljuva mund
som rosor doftar du i junilund
och lik en duva så vit och ren
är kärleken, är kärleken.

Men svart som natten är en trolös vän
och kall som is är saknaden
och ensamheten är arm och grå
att vänta på, att vänta på.

Men nu är kärlekens ljuva stund
när jag får kyssa din varma mund
och morgondagen med sorg och gråt
vi skrattar åt, vi skrattar åt.

Fyra av de här sångerna finns också på turné-CDn ”Pappa kom hem” (National NATCD 030, 2003).

Här finns till exempel ”Kom” (”Kom ska vi tycka om varandra…”) och ”Den lilla bäcken”. De har sina förtjänster, men riktigt imponerad har jag blivit av de två andra:

Liveversionen av ”Jämtländsk vaggvisa”, inspelad på Södra Teatern i Stockholm den 20 december 2002, har, utöver Martin Hederos på piano, också Lotta Johansson på såg!

Och av ”Far” gör Stefan Sundström en urstyv, starkt rytmisk à capella-version (med handklapp från publiken som enda stöd) på grammisgalan på Berns den 18 februari 2003.

Stefan Sundströms ”Stolt men inte nöjd” (sic! man ser sosserosor i bakgrunden på omslaget) har underrubriken ”Goa låtar som inte fick plats 2002-2003″ (National NATCD 052, 2004).

Plats fick dom väl även tidigare, i någon form. Här finns åter igen ”Jämtländsk vaggvisa” och ”Den lilla bäcken” med.

Och så finns här en slamrig, musikaliskt mycket rolig version av ”Familjeporträtt”.

Och så, sist men verkligen inte minst, ”Fredens man”, gjord som tung bluesrock och med kör. Den fanns ursprungligen med på Allan Edwalls LP ”Gnällspik” (a disc ADI 3001, 1982):

Fredens man

Text och musik: Allan Edwall, 1982

Kom och se
nu gör fredens man entré
och en pålitlig livvakt har han me’!
Han kan känna sig hemmastadd och trygg
helikoptrarna surrar kring som mygg.
Se nu sträcker han fram sin mjuka hand
emot priset för freden i sitt land.
På hans kind väller fram en liten tår,
låt oss hurra för fredens man i år!

Och så stämmer vi alla upp en sång
som är värdig och fosterländsk och lång
för hans frihet, hans mod och för hans fred.
Låt oss hoppas att offren sjunger med!

Hör nu säger han några valda ord
om den fred som han skapat på sin jord
medelst fasthet, beslutsamhet och makt,
lite terror och någon liten slakt.

Och så stämmer vi alla upp en sång…

Se nu gångar sig fredens duva ut
till kanonernas brakande salut.
Hans gorillor med vaksamhet och kraft
följer efter med ögonen på skaft.

Och så stämmer vi alla upp en sång…

Se nu flyger sig fredens duva hem
låt oss bedja en bön för alla dem
som försmäktar och lever i panik
innan freden förvandlar dem till lik.

Och så stämmer vi alla upp en sång…

Allan Edwall

Allan Edwall (1924-1997) var en i alla avseenden fantastisk artist. Jag är inte så lite stolt över att ha haft ett litet finger med i att hans skivor kom ut på just arbetarrörelsens, nu för länge sedan också hädangångna, skivbolag a disc; jag satt i bolagets utgivningsråd. Allan, Cornelis och några till hörde till de riktigt starka korten i a discs utgivning.

Det är kanhända djärvt av mig att erkänna min roll i a discs utgivning, detta mot bakgrund av att jag också recenserade de här skivorna i Aktuellt i politiken (s). Men jag står för vad jag har gjort; jag var aldrig konkret inblandad i produktionen av Allan Edwalls skivor, och jag står för varje nyans i mina recensioner av dem.

Allans allra första LP utkom 1979 men recenserades av mig i Aktuellt i politiken (s) nummer 5 1980 (6 mars):

Lysande LP!

Allan Edwalls ”Grovdoppa” (a disc BS 791022, distribution Brevskolan) är faktiskt inget mindre än en helt lysande LP! Allan Edwall är ju lite av renässansmänniska – skådespelare, TV-serieförfattare, romanförfattare, revymakare – och framgångsrik i alla dessa sina roller. Så alldeles förvånande är det ju inte att han också lyckas med en skiva där han har skrivit all musik och text och där han sjunger själv. En rad av våra bästa musiker assisterar.

Musiken är mycket varierad, utstuderat komponerad till varje speciell text. ”Årstider” är vemodig, tivoliaktig (går runt, runt som en karusell) vals, ”Jag gick mig åt körka” blandar sorgsen mollton och glädje à la skillingtryck (också den avslutande ”Jämtsnoa” låter som ett skillingtryck), ”Baciller”, som börjar med ”Hör upp ett slag”, skulle kunna vara gjord för tivoliscen, ”Kärleksvisa” har ljuv folkton, och i imiterad folkton går också ”Möss och människor”, ”Förhoppning” och ”Far>”, ”Kultur” är en parafras på Sjöbergs ”Fridas visor”, ”Trevligt att se dig” bjuder på soft jazz, ”Hjälp” går i mollton, ”För ingenting – för kärleks skull” låter som en sjömansvals och ”Köpråd” som zigenarballad.

Texterna är ofta samhällskritiska, ställer sig på den lille mannens (och den förnedrade kvinnans) sida. Men framför allt rymmer de en sorgsen insikt om människors villkor. Och mycket poesi.

Så här kan det låta, i en av de bästa låtarna, ”Förhoppning”:

Det mesta blir väl inte som man tänkt sig
och ingen annan kan man skylla på
och baken har man bakåt fast man vänt sig
och knappast blir de nå bättre.

De två andra som jag särskilt vill nämna är ”Trevligt att se dig” med dess hemska, deprimerande text och den trösterika ”Kärleksvisa”.

Men nu är kärleks ljuva stund
när jag får kyssa din varma mund
och morgondagen med sorg och gråt
vi skrattar åt, vi skrattar åt.

Köp den här skivan! Det kommer inte att ges ut många bättre under 1980.

***

När jag och sångaren och gitarristen Lars Hedberg gjorde en rad sångkurser med politiskt tema för ABF i Uppsala län, fann vi det självklart att bland de sånger vi lärde ut ta med den här:

För ingenting – för kärleks skull

Text och musik: Allan Edwall, 1979

Det finnes folk på vår himlakropp
med tvenne bröst men ingen snopp
man säljer dom i en industri
som trycker blaskor att bläddra i.

Helt bara framtill med naken röv
ej dolda utav fikonlöv.
Och undrar du varför och på vad grund,
så svarar direktör Åkerlund:

Refräng:
För ingenting – för kärleks skull
är tidningen av arslen full.
För det är klart att tryckerit
har gjort så där med flit.

Nu rustar världen till tänderna
med taggtråd mellan länderna.
Vår jord har blivit kanonfabrik
och folk har blitt presumtiva lik.

Men svenska vapen ifrån Bofors,
det är en annan sak förståss.
Dom skapar ordning och mäklar fred
och används blott för att skoja med.

Refräng:
För ingenting – för kärleks skull
och skulle världen rasa kull,
så är vi neutrala, vi
och har ej del däri.

Lag är lag och ska vara så
för lagar ska man lita på.
En rättvis ordning är lagens mål
med några springor och några hål.

I Schweiz går landsmän med glada flin.
Dom lever som valutasvin.
Men snattar Svensson en inlagd sill,
då slår polisen och lagen till.

Refräng:
För ingenting – för kärleks skull
av motgång är ju världen full
den lilla fisken fångar vi,
men hajen får gå fri.

***

1981 kom uppföljaren, ”Färdknäpp”. Jag recenserade den i Aktuellt i politiken (s) nummer 6 1982 (25 mars):

Edwall

Den mångsidigt begåvade Allan Edwall är varmt välkommen tillbaka med LPn ”Färdknäpp” (a disc ADI 89602, distribution Brevskolan). Riktigt lika bra som debut-LPn ”Grovdoppa” är inte ”Färdknäpp”, men den är tillräckligt bra. Till samma slags lite vemodiga folktonspåverkade musik har Edwall snickrat samma slags underfundiga och kluriga texter. Den lite Lille Bror Söderlundh-aktiga inledningslåten ”Kom” är ett exempel.

Några andra pärlor: I ”Sommarvisa” blandar Edwall sommarens bedövande skönhet med den Kir-blandade T-spritens bedövande fylla. ”Du och jag” är vacker, vardaglig och medkännande. Och ”Plötsligt en dag” handlar om åldrandet, om livet som är fasligt kort: ”Knappt har man kommit, så skyndar man ut. / Evighet krymper ihop till minut. / Älskade, hit med din trut! / Snart är det trevliga slut. / Ingenting blir som förut.”

Att Allan Edwall ibland slinter lite på tonerna har man gärna överseende med.

Anders Dahl är kapellmästare och arrangör och medverkar själv på fiol.

***

Den sång om åldrandet jag ovan citerade en bit av, vill jag gärna presentera i dess helhet; jag gjorde det på dotterns, Kerstins, blogg i en kommentar, som handlade om min och Birgittas bröllopsdag 2006.

Plötsligt en dag

Text och musik: Allan Edwall, 1981

Plötsligt en dag framför spegelen
kommer den
otäcka sanningen,
stygg i sitt hån,

ser lite medlidsamt på mig
och frågar sen:
Var har den gamlingen
kommit ifrån?

Nyss låg du liten och rosig
och spenavarm
trygg vid din moders barm
nykläckt och grann,

nu, efter bara ett långvarigt
ögonblick
i ett förbrukat skick
barnet försvann.

Livet är fasligt kort
snart ska man vissna bort,
kvar blir blott fotografier.
Skynda min älskade, spill ingen tid,
snart tager tystnaden vid
med sin förfärliga frid,
utan bekymmer och strid.

Knappt har man kommit, så skyndar man ut.
Evighet krymper ihop till minut.
älskade, hit med din trut!
Snart är det trevliga slut.
Ingenting blir som förut.

***

Den tredje Allan Edwall-LPn kom 1982 och hette ”Gnällspik”. Jag recenserade den i Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1982 (14 september):

Sång & visa

Tredje LPn av och med Allan Edwall heter ”Gnällspik” (a disc ADI 3001, distribution Planet Mills Records). En rad duktiga studiomusiker under ledning av och arrangerade av Anders Dahl bidrar till att skivan är bra. För det är den, även om jag fortfarande håller debut-LPn ”Grovdoppa” för att vara Edwalls bästa. Den inledande låten (mycket bra!) handlar om valrörelsen och kallas ”Akrobatik”, av vilket väl framgår att Edwall har en del kritiska synpunkter att komma med; texten är faktiskt rolig. Miljöförstöring och mansrollen (i den utmärkta ”Bli som far”) är andra ämnen på A-sidan. B-sidan inleds med en ”kampsång” lite i Povel Ramels och Martin Ljungs anda, ”Mot okänt mål”. Till Edwalls egenheter hör att blanda högt och lågt (”Natten sänker nu sitt dok / över mänska och kommun” skaldar han i ”Troll och älva”, som går i imiterad folkton). Och om kärleken diktar han så här i ”Dystervals”:

Kom och var mig nära,
aftonen är sen
extraordinära
äro dina ben.

Också de bland oss som drömmer om det grönare gräset bortom stängslet, om trevliga tjejer med snygga ben och jämnt och glatt humör, får sig en släng: ”Men den jag har därhemmave’ får kanske duga / joo, det tror jag faktiskt att hon gör.”

Ofta, när jag lyssnar på Allan Edwall, får jag en känsla av att karln driver med oss. Det gör han rätt i!

***

Allan Edwall hann också ge ut en barnskiva på a disc, ”Ramsor om dom och oss” (1982). Jag recenserade den i Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1983 (14 april). Recensionen handlade om flera barnskivor och placerades under vinjetten Barnkultur med följande rubrik:

Skivor

Allan Edwall, den mångbegåvade, har nu också åstadkommit en barnskiva som hör till de yppersta vi har hört på bra länge. ”Ramsor om dom och om oss” (a disc ADI 3003, distribution Planet Mill Records) heter den, en 45-varvare i LP-format. Utgångspunkten är de sångramsor Edwall gjorde som Luffaren i filmen ”Rasmus på luffen” – Edwall hittade på dem själv. Här kommer mer av samma vara. Alla ramsorna har samma form och handlar om lille eller lilla Ottar, Manne, Ellen och så vidare. Variationen finns i handlingen men också i den beledsagande musiken, som pendlar från barnvisa till gammeltjo – de handlar om lille Lasse som la mask i pappas kaffekask, lille Kenneth som missa spännet ”så allt i byxan rann” och om Algot:

Den lille snälle Algot
han ville hjälpa mor,
så Algot tog en tallkott
och mata lillebror.
Nu blir det smisk i alla fall,
din brorsa kunde blitt en tall,
sa mor till lille Algot
som ville hjälpa till.

En och annan av de små vännerna tycker man sig känna igen, Tage och Nero till exempel, och lille Gunnar förstås:

Den tjocke lille Gunnar
var medlem i ett gäng.
Dom ville mätta munnar,
men då blev Gunnar sträng.
Du stackars barn var ej så sträng,
du tar din mammas sista peng,
sa mor till lille Gunnar
som var förfärligt sträng.

***

Ramsan om Kenneth, som jag nämner i recensionen, kom jag långt senare, när pappa Bo i januari 2006 hade rapporterat på bloggen om ett liknande tillkortakommande från sonen Viggos sida, att återge i dess helhet i min kommentar till det inträffade:

Kenneth

Den stackars lille Kenneth
blev liksom nödig, han,
men Kenneth missa spännet
så allt i byxan rann.
Du stackars barn som är i nöd
av skammen färgas kinden röd,
sa mor till lille Kenneth
som blev liksom i nöd.

***

Någon gång kring 1983-1984 (jag har ingen exakt datering; jag arbetade då inte längre för a disc) la Brevskolan ner a disc. Skälen var ekonomiska och det växande lagret. Arbetarrörelsens organisationer, ABF och andra, klarade inte av att sälja tillräckligt många skivor, och a disc hade inte i tid skaffat sig någon effektiv distribution till skivaffärerna.

De artister på a disc, som också andra skivbolag skulle ha velat ge ut, bland dem Allan Edwall, fick också snabbt skivkontrakt med andra bolag. Allan hamnade hos proggbolaget Silence men distribuerades av Amigo, som drevs av Per-Anders Boquist. Amigo gav senare ut Allans skivor på nytt, nu under Amigo-etiketten och med nya skivnummer.

På Silence gavs Allans första LP efter a disc ut:

Vetahuteri

När ”Vetahuteri” (Silence SRS 4693, 1984, distribution Amigo) kom ut, hade jag inte bara slutat som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) utan också, efter en konflikt med nye chefredaktören Håkan Quisth om recensionsavdelningens inriktning, slutat recensera skivor.

Med ”Vetahuteri” kom jag därför i kontakt långt senare.

Den börjar bra, med en vemodig låt om livet, ”Den lilla bäcken”. Refrängen går så här:

Och lilla bäcken
mot älven rinner.
Och älven rinner
mot stora hav.
Och aldrig någonsin mer man finner
var lilla bäcken blev av.

Den här skivan innehåller både texter som slår slint (”Gullegubben” om en skilsmässa), fina bagateller som ”Vaggvisa” och ”En kråka flög”, folkliga och roliga texter på mål (”En riktig kär”) och fräckt ordvrängeri (”Bestäm dig”):

Jag har en pitt
oresk liten rabatt
som inte står
nån annanstans att se.

(Den här sången har, tro det eller inte, ett miljöbudskap.)

Något som är speciellt och utmärkande för Allan Edwall är att han kan förena en munter melodi med en refräng som denna:

Och i himlen sitter Fader Vår
liksom förr på Elyseums fält.
Och på jorden människorna går.
En av fetma dör och sju av svält.
(”Tummetotteri”)

Ytterligare ett exempel på samma teknik – att förena ett groteskt innehåll med en opassande munter melodi – är ”Hamburg -46”.

Hamburg -46

Text och musik: Allan Edwall, 1984

Varenda tand
två ögon och en hand
en näsa och en fot
en njure och ett öra
det har jag gett
åt fäderneslandet
som alla snälla barn
av tacksamhet skall göra.

Men jag kan gå
om någon skjuter på
och om du skriker gällt
i örat kan jag höra
och jag kan se
om någon går breve
och drager litet grand
uti min enda hand.

Hipp hipp hurra
för det som finnes kvar
när man gjort sin plikt
mot Gud och fosterlandet.
Och hej och hå!
Än finns det väl nåt att få!
Med kraft skall marschen gå
för alla dom som kan det.

En stor tumör
två öron som ej hör
en huvudvärk som bränns
gastrit och impotens,
en krokig kropp
ett blodomlopp med propp
samt några andra fel
generar mig en del.

Men jag kan gå
om någon skjuter på
och om du skriker gällt
i örat, kan jag höra
och jag blir fin
av doktorns medicin.
Med pulver och tablett
blir livets mening lätt.

Hipp hipp hurra
för det som finnes kvar
när man har gjort sin plikt
mot Gud och fosterlandet.
Och hej och hopp,
jag hurtigt stämmer opp
med bitar av min kropp
som faktiskt ännu kan det.

Inaktuellt? Nja, byt ut ”Hamburg -46″ mot ”Bagdad -07″.

Om någon tror, att Allan Edwall är det slags radikala vismakare, som idealiserar proletariatet, vill jag avslutningsvis ta vederbörande ur den villfarelsen. Det han skildrar i ”Familjeporträtt” kommer mycket nära den skildring av white trash jag nyligen såg i Johnny Cash-föreställningen på Upsala stadsteater.

Familjeporträtt

Text och musik: Allan Edwall, 1984

Har du sett min lilla mor?
Svabbar golv på ett kontor.
Liten flitig, svettig tant,
tjänar liten slant.
Kalla händer, stela knän.
Söker vård hos Stockholms län.
Trippar sen på sjukan in.
Trillar snart av pinn.

Det är både synd och skam
huru livet dundrar fram
över små och svaga.
Dom är att beklaga.

Har du sett min lilla far?
Vilken skojig kropp han har.
Sjukpension så fin och trygg,
p. gr. av utnött rygg.
Inte längre spika hus.
Framtid framstår inte ljus.
Men får slöa som han vill
även supa till.

Det är både…

Syster min är denna tös.
Fyra barn och arbetslös.
Inte längre ung och vild.
Fyrti bast och skild.
Ganska vresig av sig nu,
denna före detta fru.
Skönhet, lycka, älskogshopp
har hon givit opp.

Det är både…

Den som ser så jävlig ut
är min äldre brorsa Knut.
Klagar alltid när vi ses
på sin benprotes.
Verkar slut med brorsa Knut.
Tycks bli mer och mer suput.
Det var mycket mera krut
uti Knut förut.

Det är både…

Men titta nu på lilla jag!
Skillnad som på natt och dag.
Blanka skor och ledig stil.
Tio meter bil.
Röra pulver helt diskret
i små prydliga paket
vilka säljs i hemlighet
gör mig glad och fet.

Men det är både…

***

Amigo gav, som tidigare har nämnts, ut Allan Edwalls skivor på nytt, nu som CD. Bolaget gjorde också sitt bästa för att popularisera Edwalls visor, bland annat genom en Best of-CD, ”Edwalls blandning” (Amigo AMCD 870, 1991).

Jag vet inte, om det kan ha att göra med att Amigo såldes till Bonniers och blev Bonnier Amigo, men 2002 togs rättigheterna till Allan Edwalls skivor över av Jan-Erik ”Eggis” Johanssons oberoende skivbolag National, som arbetar i de gamla proggbolagens anda. Utöver Edwall härbärgerar National bland andra Stefan Sundström (som det kanske finns anledning att återkomma till i just Allan Edwall-sammanhang) och Pugh Rogefeldt. Utöver de redan utgivna Edwall-skivorna övertog Eggis och National också en massa outgivet Edwall-material: rullband och kassettband med alternativa inspelningar, och framför allt turnéinspelningar tillsammans med riksspelmannen Björn Ståbi, bandade i Hissmofors Folkets hus 1995.

Av de senare färdigställde Eggis 2005 den postuma CDn ”Aftonro” (National NATCD 056), ett mycket hörvärt komplement till de skivor Allan själv gjorde. Även om mycket av det som återfinns här finns inspelat på tidigare skivor, är det kul att höra versioner, som inte är identiska; i flera fall är också de här versionerna, för att citera Eggis, mer ”skitiga”. Annat är helt nytt.

Flera av visorna, som tillsammans bildare en livsfris, skulle jag vilja citera, om jag inte redan tidigare hade gjort det: ”Förhoppning”, ”Du och jag” och ”Kärleksvisa”. Men Edwall vore inte Edwall, om han inte lyckades addera ytterligare jävligheter, som bidrar till att förgylla livet:

Och solen ligger gul mot köksgardinen,
som humlor surrar det vårt nya larm
och dels den lilla vita tryckturbinen
som mäter sockerhalten i min arm.
Aftonro

Eller:

Hon hade haft det lite grann besvärligt, för dom hade bytt
en av kulorna i höften.
Sen hade hennes make tagit allt sitt pack och pick och flytt
struntande i alla löften.
(”Slumpens makt i Luleå”)

Och så skulle jag avslutningsvis vilja nämna något så ovanligt som en edwallsk blues, ”Lågkonjunktur”, som börjar: ”Oro löper från plats till plats / som kajor från träd till träd.”

Men de rader i den som smärtar mig allra mest är de här.

Idéerna vacklar som fyllesvin
och byter identiteter
så som man byter tapeter
hipp och happ, som det heter.

Någon som känner igen sig?

***

Både Amigo och National har gett ut en rad CD-utgåvor av Allan Edwalls skivor. Men varför skulle man nämna dem, när nu alltihop, inklusive det ovan nämnda upphittade materialet, finns på sex CD i en och samma CD-box, ”Alla Allans visor” (National NATCD 055, 2005). Med den följer häftet ”Mina visor” med alla texterna.

Går du inte och köper den här boxen, är du bra dum!

Melodikrysset nr 9 2007

Så har jag då knäckt ytterligare ett melodikryss, även om jag fick grubbla lite på några av svaren.

Jag har till exempel aldrig sett TV-serien ”De fattiga och de rika”, men med hjälp av ledbokstäverna kom jag på det sökta ordet och mindes också hela titeln. När sen Eldeman i snabbgenomgången nämnde Nick Nolte, var det ju bara att googla och få svaret bekräftat.

Jag fick också googla på ”Everything Changes” för att få namnet på pojkbandet Take That – dem har jag aldrig lyssnat på.

Amy Diamond lyssnar jag inte på, men eftersom jag känner till henne – jag har bland annat sett och hört henne i Allsång på Skansen – klarade jag efternamnet. När jag sen googlade på hennes namn + ”No regrets”, visade det sig, att jag hade hamnat rätt.

Sången från melodifestivalen 1984 kände jag inte igen, men eftersom Eldeman sa, att den sjöngs av ett syskonpar, var det ju lätt att lista ut, att det rörde sig om Karin och Anders Glenmark. Deras bidrag hette ”Kall som is”, vilket också kan skrivas iskall.

Melodin från en disneyfilm skulle ge det man måste ha på sig, om man skulle vistas i den miljö där den utspelas. Jag löste det här baklänges: Med hjälp av ledbokstäverna kom jag fram till att det som krävdes var dykardräkt, vilket väl borde betyda, att melodin var hämtad från ”Den lilla sjöjungfrun” – som jag alltid brukar hoppa över, när den visas i Disneydags i TV; jag är annars förtjust i tecknad film.

Övriga frågor klarade jag pang på.

Bland dem fanns till och med en TV-serie, som jag bara har orkat se ett och ett halvt avsnitt av, Dallas. Familjen Ewing där handlar ju med olja.

Den klara stämman bakom ”Det er ingenting så stille som sne” tillhör den norska sångerskan Sissel Kyrkjebö. Hon finns i mina skivhyllor; jag fick, när jag fyllde 60 och var socialdemokratiska partiets nordiske sekreterare, en CD med henne av min dåtida assistent Berith Andersson och hennes döttrar Mathilda och Yolanda.

Alla som känner mig (eller åtminstone regelbundet läser den här bloggen) vet, att jag gillar folkmusik. The Dubliners med ”The Dundee Weaver” var alltså en lätt match för mig.

Operetter hör väl inte till mina favoriter, men det är klart att jag känner till ”Nu går jag till Maxim” (här sjungen av Jan Malmsjö) ur Franz Lehárs ”Glada änkan”, som skulle ge det sökta ordet änka.

Då har jag sett fler musikaler. Dock inte Claude-Michel Schönbergs och Alain Boublils ”Miss Saigon”. Men vi har den i skivhyllorna. Birgitta, som ju en gång i världen var ordförande för Svenska kommittén för Vietnam, fick den i 60-årspresent från Staffan Hildebrand.

Det allra roligaste har jag sparat till sist. I våra skivhyllor finns 20 LP, 2 EP och 17 CD med Miriam Makeba. Hennes ”Pata Pata” hör till det vi under vår ungdoms parties, ofta med vänner från Afrika, dansade sönder golvet i vardagsrummet med – parketten tålde inte damernas sylvassa klackar.

Grön vänster

Arbete & Fritid, en mycket hörvärd progg-grupp, bestod av Thomas Mera Gartz, sång, elgitarr, trummor, tamburin. tenorsax, Tord Bengtsson, piano, trummor, fiol, klockor, dragspel, Ove Karlsson, sång, elgitarr, cello, orgel, cittra, Ulf Ärtan Wallander, tenorsax, sopransax, och Torbjörn Abelli, ståbas, elbas, orgel.

Jag återger här en recension jag skrev i Aktuellt i politiken (s) nummer 5 1980 (6 mars):

Grönvänster

Arbete & Fritid är musikaliskt en av musikrörelsens allra bästa grupper. Helt följdriktigt sågar dom av Tommy Rander på Nacksving med ett improviserat, helt textlöst stycke, ”Kalvdans”. Det sker på den fina LPn ”Håll andan” (MNW 92P, SAMdistribution), som också innehåller intressanta musikaliska experiment som ”Dorisk dron” och ”Thulcandra” och den medeltidspräglade ”Vägvisa”. ”Kopparna på bordet” låter på något sätt amerikansk medan ”Harmageddon Boogie” är en kombination av revy och härlig boogie!

Nej till atomenergi, fri kommunism med arbetarråd, Mullvaden är nyckelbegrepp i ”Jag föddes en dag” och en positionsbestämning för Arbete & Fritid. Jag har svårt att hitta bättre – och mer begåvade! – exempel på grönvänster inom proggmusiken. I ”Kopparna på bordet” får ekologin nätan drag av religiös mystik. Och ”Harmageddon Boogie” är det hittills roligaste i textväg från det hållet.

Jag har haft stort nöje av den här skivan fastän jag inte delar alla dess grundvärderingar.

***

Jag passar på att publicera texten till ”Harmageddon Boogie”:

Harmageddon Boogie

Text och musik: Ove Karlsson, 1980

När storkommunens pampar blir för stora i truten
då samlas kommunalstrala djävlar runt knuten
Dom hjälper till att så och dom hjälper till att skörda
och dom är både blåa gröna bruna grå och röda

Refräng:
När allting går på sne och stora daldammen brister
då kan man inte laga den med Karlssons klister
då är det bara å kuta
dä ä inte värt å sluta
på Pilkalampinoppis topp

När oljan sprutar ut i sjön och vattnet förstör
då blir det inga fiskar åt vår broilerfabrikör
och ingen fisk går heller till hans hundmatsfabrik,
stackars gullisnuttan våran kockerspanieltik

När allting…

När drivhuseffekten gör atmosfären kvav
och polerna smälter och jorden blir till hav
då kunde väl delfinerna ta över kommersen
men dom dog ju redan i första versen

När allting…

När skogsbolaget huggit ner den sista lilla granen
då finns det ingen luft mer i ballongerna åt barnen
då blir det till att hålla andan hela dagen lång
och medan vi gör det sjunger jag på min sång

När allting…

När bomberna faller från himmelen ned
så är det skit detsamma om den fattige har nån sked
då blir allting ingenting på ett enda litet kick
och jämlikheten inför sig i samma ögonblick

När allting…

Som ni ser så är sätten att dö på flera
och innan vi slår till hittar vi sökert på mera
Man tycker att det räckte med ett sätt åt gången
men vi ska vara värst och dö av hela kånkarången

Mänskan är en skit som guppar kring i tidens älv
och visste hon det så skulle hon släppa sig själv
men hon verkar vara nöjd med att va fängslad i en ända
för om man släpper ut sig kan ju vad som helst hända
Hon kunde kanske flyta in till tidens strand
Hon kunde kanske rent av bli spolad i land
Hon kunde kanske hitta en sol att sova hos
Hon kunde bli förvandlad från dynga till ros

Nej till kärnkraft

Jag startade med att ha en optimistisk, alltför optimistisk, syn på kärnkraften. Det som präglade min dåvarande syn var inte bara teknikoptimism utan också klasserfarenheter av kall bostad med vedeldning samt erfarenhet av att växa upp i ett energislukande industrisamhälle. Jag har, i andra fora, skrivit om det här.

Olyckan i Harrisburg och annan, för mig då ny, information fick mig (och många andra) att tänka till. Inför folkomröstningen 1980 om kärnkraften befann jag mig åsiktsmässigt i Linje 2s Linje 1-flank men insåg, lite i taget, att kärnkraften nog måste göras till en parentes. En av mina genom tiderna mest citerade Korta meningar i Aktuellt i politiken (s) var den här: ”Riv mejerierna! Nej till kärnmjölk!” (AiP nummer 2 1975, 6 februari).

Mina dåtida invändningar mot Linje 3 framgår ganska tydligt av den skivrecension, som följer nedan. Ett och annat av det jag skrev då står jag fortfarande för.

Men haveriet i Tjernobyl 1986 fick mig att definitivt röra mig åt antikärnkraftshållet, det vill säga i riktning mot det som var Linje 3s målsättning: en slutgiltig och definitiv avveckling av kärnkraften så snart som möjligt.

Mitt eget partis velande och segande i den här frågan har jag funnit plågsamma (även om jag, och verkligen inte av lojalitet, vill påminna om att min hustru under sin tid som energiminister gjorde allvarligt menade ansträngningar att ändra kurs, något som hon sen fick fan för – i den här frågan fick det inte lov att finnas något som var ”oåterkalleligt”). Det har vilat ett slags de obotfärdigas förhinder över hanteringen av den här frågan. Vi fick till slut till stånd nedläggning i Barsebäck, detta fullständigt vanvettigt placerade kärnkraftverk, men vad ska man säga om de nyinvesteringar i övriga verk, bit för bit, som har gjorts och de effekthöjningar som är till för att kompensera bortfallet i Barsebäck?

All erfarenhet säger, att nöden är uppfinningsrikedomens moder. Men när ingenting eller i vart fall ytterst lite pressar på för att åstadkomma energialternativ och effektiviseringar på brukarsidan? Ska det fortsätta så här, blir vi aldrig av med kärnkraften.

Jag vill påminna om allt detta nu, när larmen avlöser varann inte bara i Forsmark utan också i Ringhals och Oskarshamn. Försök att förstå, att anläggningar av den här åldern lika lite som människor kan springa ifrån sin ålder genom att byta reservdelar! Försök att förstå, att det vi nyss har fått se i Forsmark är bevis på att driften av kärnkraftverk inte är förenlig med ganska normal mänsklig slapphet!

Nå, i fråga om socialdemokratin är allt hopp ännu inte ute i den här frågan. Värre är det med flera andra dåvarande Linje 2- och Linje 3-partier.

Både Socialdemokraternas Linje 2-kumpan Folkpartiet och Linje 3 partiet Kristdemokraterna är i dag eniga med Linje 1-partiet Moderaterna.

Och det ledande Linje 3-partiet Centern fullföljer sin traditionstyngda sveklinje. (Minns någon Thorbjörn Fälldin, han som laddade Barsebäck och sedan fick heta Shahen av Uran?)

Detta var en lång introduktion till följande recension, införd i Aktuellt i politiken (s) nummer 5 1980 (6 mars):

Nej-sägare

Jag känner mig främmande för ganska mycket av det som Folkkampanjen Nej till kärnkraft representerar. Jag är, efter att ha vägt sinsemellan mycket olikartade skäl för och emot, beredd att avveckla kärnkraften när våra tolv aggregat är slutkörda. Men Folkkampanjens undergångsstämning, neuroser inför vår teknikbaserade civilisation, puritanism och lust till självspäkning, antitillväxtfilosofi och ekologimysticism fyller mig med vämjelse; ordet är inte för starkt för det jag känner.

Mot den bakgrunden konstaterar jag med förvåning att Folkkampanjens LP ”Nej till kärnkraft” (MNW/Silence MNW 99P, SAMdistribution) inte lyckas göra mig upphetsad. Tvärt om lämnar den mig i stort sett likgiltig. Av det drar jag slutsatsen att den för andra än redan troende är en ganska ineffektiv skiva.

Det är faktiskt märkvärdigt med tanke på att Lill Lindfors, Anders Linder, Monica Dominique, Ola Magnell, Marie Bergman, Robert Broberg, Dag Vag, Monica Törnell, Bernt Staf, Lasse Tennander och Hjördis Petterson – samtliga artister som jag uppskattar – och en hoper skickliga musiker medverkar.

OK, refrängen i ”Välfärdsresan” (text Ann-Margret Dahlquist-Ljungberg, musik Carl-Axel Dominique, sång Lill Lindfors) är bra, och Bernt Stafs ”Onslunda-Lasse” är en fin blandning av poesi och barnslig charm. Men desto mer – om vi ser till texterna – är taffligt, taffligt och klarar framför allt inte en intellektuell granskning.

Ola Magnells låt är bra, och Lasse Tennander är ju rolig att höra. Bäst är Monica Törnell med Tom Lehrers gamla ”Vi går tillsammans den dagen det är slut”, men den handlar ju inte om kärnkraften. (Folkkampanjens folk borde något ögonblick väga våra stackars tolv fredliga aggregat mot världens kärnvapenarsenaler.)

Dag Vag drar sig inte ens för att använda gråtande barn.

* Samma skamgrepp – att skjuta barnen framför sig – använder Per Dunsö och Ola Ström i ”Vaggsång fem i tolv” på singeln ”Antikärnkraftverk” (Källan BD-2, SAMdistribution). Dom anställda på kärnkraftverk som jag har träffat är inte dubbelnaturer av det här slaget, snarare övertygade men samvertsgranna.

A-sidan på singeln, ”Frihetens eko”, har utmärkt (traditionell) musik, spelad av Skottes Musikorkester. Tomas Forssells text är häpnadsväckande dålig.

* Till Folkkampanjens arsenal får man väl också räkna AB Svenska Ords lunchrevy på Berns (och i TV med repris!), ”Under Dubbelgöken” (Svenska Ljud 6368 208, distribution Sonet/GDC) med Hasse Alfredson och Tage Danielsson. Jag har, tycker jag, befogade invändningar mot det slags humor som säger att Ingvar Carlsson ser ut som en fot (men det finns gudskelov inte med på LPn). Annat, som jag också rent intellektuellt har åtskilligt att invända mot, är dock mycket skickligt hopkommet och framfört, också roligt för en meningsmotståndare – detta sagt bland annat som jämförelse med skivorna ovan. Tage Danielssons monolog ”Om sannolikhet” är ett exempel. ”2:15 för en liter mjölk” är rolig men samtidigt djupt orättvis mot politiker (”Dom får aldrig vara ute bland folk”). Om Hasse Aldredson följde med min hustru på kampanj en månad skulle han förmodligen vara knäckt och mogen för förtidspension. Även ”En glad amatör” sprider politikerförakt.

Annars finns det en rad pärlor på LPn: den roliga ”Den gamle förtroendemannen”, den smala men träffsäkra ”Den gamla Veckojournalen”, de korta sagorna (”Sagan om trepartiregeringen: Det var en gång för mycket.”), den underbara musikleken ”Gunnars fingrar”, tidssatiren ”Robert Lind” och den helfräcka ”Vi håller om varandra”.

Allt detta finns på sidan ett.

Sidan två med andra akten är genomsnittligt mycket blekare.

Mer schlager

Här om dan skrev jag om mitt intresse för schlager. Jag skrev om schlagermusik redan i Aktuellt i politiken (s) nummer 5 1980 (6 mars). Innan jag återger min recension där av två LP, vill jag för nutida läsare presentera Bröderna Lönn, som förekommer i recensionen:

Thomas Svensson (från Kung Tung), elektrisk och akustisk gitarr, Thomas Tidholm (från International Harvester, Blomkraft, Träd, gräs och stenar, Arbete & Fritid och Hot Boys), sång, sopran- och tenorsax, klarinett, akustisk gitarr, Thomas Wiegert (från Kung Tung, Ragnarök, Cosmic Overdoze och Bazar), trummor, xylofon, klocka, Ove Karlsson (från Arbete & Fritid och Ljudbolaget), cello, akustisk gitarr, Anders Åborg (från Aston Reymers Rivaler, Drömpojkarna och Rockslusk), elbas, banjo, elgitarr, syntetisator (!), Mats G Bengtsson (från Gunder Hägg och Blå Tåget), orgel, syntetisator, och Sigge Krantz (från Stockholm Norra, Lava och Jajja Band), elbas.

Det här bör man nämligen ha i minnet: Här spelar en hel hord mycket välkända proggmusiker gamla schlager!

Schlager

”Säg det i toner…” (Musiklaget MLLP 12, SAMdistribution) med Bröderna Lönn, det vill säga sju rockmusiker från diverse kända grupper, är en mycket överraskande skiva. Alla låtar utom en (Thomas Tidholms ”Alaskavisan”) på den här LPn är nämligen välkända gamla schlager. De spelas dock ”med lite mera rock och decibel”, säger Bröderna i en stencilerad kommentar.

”Säg det i toner” svingar sig således upp från restaurangkomp till rock. ”En stjärna föll” låter först bara förförisk men får snabbare tempo på slutet. ”Skogsflanören” låter lite country-aktig. ”Regntunga skyar” övergår från restaurangpiano till att bli någonting mäktigt, med ödesmättad, klagande elgitarr. ”Gamle Svarten” har inte spatt längre, medan ”Två solröda segel” låter ganska traditionellt tvärs igenom. ”Jag står i regnet” låter disharmonisk på gränsen till lunginflammation med dödlig utgång.

Vad som är meningen?

Ja, visst driver Bröderna Lönn lite med oss.

Men inte bara. Dom bevisar att det går att göra roliga prylar också av gamla schlager.

* Nå, hur var dom i original då? Bara trams och pekoral?

Så enkelt ska man nog inte avfärda schlager- och svensktoppsmusiken. En text och en melodi som har fängslat hela svenska folket (eller åtminstone stora delar därav) kan man inte avfärda så lätt. Den som studerar gamla schlager upptäcker snart att de är en tidsspegel – om inte annat så på så sätt att de speglar en speciell tids speciella former av verklighetsflykt.

Därför är ”Hör dem med ett leende. Svenska evergreens” (Phontastic PHOBT 7408/09, distribution Philips) en både charmerande och intressant dubbel-LP. Det är ett nöje att lyssna på ”I en röd liten stuga”, ”En månskenspromenad”, ”Gökvalsen”, ”Den gula paviljongen”, ”Vintergatan” och dom andra låtarna.

Men jag har ändå två invändningar.

Det är inte fråga om återutgivning av originalinspelningar. Medverkande är Charlie Norman, Göte Lovén, Tommy Jacobson, Elisabeth och Ove Linds orkester. Och hur duktiga de än kan vara i det enskilda fallet – det var ju ofta just det speciella arret, just den speciella sättningen, just den speciella sångerskan eller sångaren som gjorde att schlagern en gång slog. ”Min soldat” ä r Ulla Billquist.

Och jag saknar texter, epokintroduktioner och inte minst årtal i skivmappen. Den som är road av genren bör skaffa sig bredvidlitteratur, till exempel ”Svenska schlager” i urval av Fritz Gustaf (Sundelöf), som Prisma gav ut 1968.

Smått och stort från Ryssland med närområden

Jag har tidigare här på bloggen skrivit dels om vad Staffan Skott har skrivit om arbetarrörelsesången ”Det unga gardet”, dels – i en recension av Anton Tjechovs ”Körsbärsträdgården” på Upsala Stadsteater – gjort en referens till vad han har skrivit om Tjechov; se under Kulturspegeln.

De uppgifter jag använde i de här båda fallen kom från Staffan Skotts senaste bok, ”Är du alldeles rysk? Smått och stort från Ryssland med närområden” (Hjalmarson & Högberg, 2006).

Jag har nu, ofta under muntra skratt, läst hela boken. Boken är nämligen inte bara lärd utan också roande; författaren har ju mycket riktigt under många år övat upp sin förmåga att roa genom att regelbundet publicera kåserier, signerade Skott, på DNs Namn och Nytt. (Vad jag förstår härstammar också en hel del av materialet därifrån.)

Boken innehåller en så brokig blandning av ämnen, att jag kommer att få problem, när jag ska ställa in den i någon av bokhyllorna: vad ska man klassificera den som?

Den börjar med ett par avsnitt om rysk historia, ofta då sådan som innehåller förbindelsetrådar till Sverige och övriga Norden; ett exempel är historien om Rurik och Rysslands grundande. Här finns också ett par kåserier om språk, där Skott förevisar lån åt det ena och det andra hållet (plus ord som också finns i eller härstammar från finska, estniska med flera finsk-ugriska språk). Här finns ävenledes en text om den sorgliga Jangfeldt-affären.

Också det tredje avsnittet, ”Ord och många visor”, innehåller kåserier om det ryska språket och dess alfabet. Här är dock huvudämnet ett antal sånger – Staffan Skott är mycket musikintresserad. Det är här man hittar historien bakom ”Det unga gardet”. Här finns också historien om musiken till Karl Gerhards ”Den ökända hästen från Troja”, ett ämne som läsarna av min blott tidigare har kunnat ta del av – se Kulturspegeln, Sångtexter! Jag skulle vidare vilja rekommendera Staffan Skotts text om ”Sovjethymnens” intressanta tillkomsthistoria. I Sverige blev den känd som ”hockeysången”, men den var i själva verket, från 1943, själva symbolen för Stalins Sovjetunionen. Och i dag är den åter, efter textretuscheringar, nationalsång.

I avsnittet om författare hittar man det redan nämnda avsnittet om Anton Tjechov, vidare ett par avsnitt om Nikolaj Gogol, även ett avsnitt om ett stort men för mig tyvärr obekant namn i den ryska kvinnolitteraturen, Ljudmila Ulitskaja.

Ett ganska långt avsnitt berättar om ett antal sovjetiska människoöden: Om Stalins hustru em>Nadezjda Allilujeva. Om ett av Stalins många offer, Gaja Gaj (Gajk Bzjisjkajan). Om Nikolaj Jezov, ”Stalins lille bödel” – under Jezovs två år (1937-1938) som chef för säkerhetspolisen sköts 668.305 människor. (Sen fick han själv sitt nackskott: Trots att han beredvilligt hade bekänt både möjlig och omöjligt, fick han släpas till avrättningsplatsen.) Om violinisten David Ojstrach som, skrämd från vettet, tvingades till lojalitet med systemet. (Den som berättar historien, cellisten Mstislav Rostropovitj, har jag för övrigt ätit middag med och hört honom berätta om hur det var att leva under sovjetväldet.) Om de avgrundskalla, helveteslika GULAG-lägrens krönikör Varlam Sjalamov. Om esten Artur Haman (Juhan Tuldava) som duperade många exilester här i Sverige.

Staffan Skott lyckas berätta även de hemskaste historierna i detta avsnitt, till exempel den om Jezov, med en beundransvärd distans, ibland till och med med en hårdför humor. Han konstaterar till exempel, att de människor, som sköts under ”den stora terrorn”, ofta torterades till att bekänna absurda anklagelser, till exempel spioneri för Japan och Tyskland, men så tillägger han: ”Av ett rent förbiseende anklagade NKVD (så vitt känt) aldrig någon för spioneri för Vatikanens räkning.”

Mer rakt på och skarp i sin kritik av sovjetsystemet blir Staffan Skott dock i i det polemiska slutavsnittet om kommunism och nazism.

Men dess förinnan finns det ett långt avsnitt med resebrev från Ryssland och Baltikum. Det börjar med några intressanta och gripande bilder från Karelen och dess huvudstad Viborg. Jag har själv rest genom de här trakterna och kan vidimera, att tillstånder där är precis så eländigt som Staffan Skott skildrar det. I Moskva och S:t Petersburg har jag visserligen också varit, men här har Skott kunskap, samlad under årtionden, att förmedla – mycket roligt är det att få ta del av hans bedömningar av restauranger. Och orter som Tver, Torzjok, Pskov och Novgorod är uteslutande exotiska för mig. Men de blir intressanta så som Staffan Skott skildrar dem.

Något jag däremot kan bedöma är det Staffan Skott skriver om Estland och Lettland, om Tallinn, om Tartu, om Pärnu, om gränsstaden mellan Estland och Lettland Valga/Valka, om Salacgriva, Ikskile (Ükskull, Ykskull) och Kolka på den lettiska sidan. Skott är en utmärkt iakttagare, och han vidarebefordrar inte felaktiga uppgifter.

Oavsett var jag ska placera den här boken i bokhyllorna: den rekommenderas varmt.