J J Cale & Eric Clapton

Jag har introducerat mycket musik för familjens gitarrhjälte, Matti Dahl. Han har å sin sida fört in mig på nya spår. Ett av dessa nya spår var en gång i världen Eric Clapton. Sen dess har min Clapton-samling vuxit till att bli riktigt stor, och vi har också tillsammans hört och sett Clapton på Globen.

J J Cales musik kom jag i kontakt med en annan väg, via Anders F Rönblom. Han har gjort mycket hörvärda svenska versioner av J J Cale-låtar; över huvud taget tycker jag att Rönblom är en alltför lite uppmärksammad artist. Det lilla jag har av J J Cale i original har jag fått av sonen, Matti.

Mellan Eric Clapton och J J Cale finns ett par tidiga länkar från 1970-talet: Clapton har gjort och fått hits med Cales ”After Midnight” och ”Cocaine”.

Cale är ju annars känd för att ha hållit sig på sin kant, och det är i sig därför intressant, att Eric Clapton har lyckats få till stånd ett samarbete dem emellan på CDn ”The Road to Escondido” (Reprise Records 9362-44418-2, 2006).

Musiken som de spelar är till allra största delen av J J Cale. Av 14 spår står han för elva och Clapton för två (”Three Little Girls” samt, tillsammans med Jon Mayer, ”Hard to Thrill”). Den återstående låten, ”Sporting Life Blues”, är skriven av en av mina gamla bluesfavoritet, Brownie McGhee.

I den, i den nämnda ”Three Little Girls” och kanske i någon mer låt medverkar en av mina andra favoriter, Taj Mahal, på munspel.

Över huvud taget är det här en skiva, som kryllar av skickliga musiker. Man kan nämna Billy Preston på hammondorgel och piano. Prestons hammond hörs till exempel i ”Hard to Thrill” och i J J Cales ”Missing Person”.

Och som om det inte räckte med de två gitarrvirtuoser som har gjort skivan – ytterligare fyra gitarrister medverkar: Doyle Bramhall II, Derek Trucks, John Myer och Albert Lee. Jag önskar jag vore lika duktig som sonen på att identifiera de enskilda gitarristerna: Albert Lee, konstaterar han till exempel när vi lyssnar på ”Dead End Road”. Och när vi lyssnar på ett utsökt gitarrspel i ”Who Am I Telling You”, säger Matti, som jag hör den här CDn tillsammans med när jag lyssnar på den allra första gången, genast att det där är Derek Trucks på slidegitarr. Till ytterligare förtjänster med den sistnämnda låten får man räkna det nästan jazziga pianospelet.

Annars är det mycket countryinfluerad blues på den här skivan. Den avslutande ”Ride to River” är till och med mycket countryinfluerad.

Låtmaterialet kommer alltså till största delen från Cale, men om jag gör en jämförelse mellan den här versionen och den enda låt jag har i orignalinspelning av Cale själv, ”Don’t Cry Sister”, slås man av att Cale brukar göra sina låtar mer avskalade, med gitarr plus mycket framträdande rytminstrument, medan ljudbilden på den aktuella skivan är mer varierad.

CDn har en mycket hög och jämn kvalitet. Ska jag nämna ett par låtar som jag personligen gillar väljer att nämna ”Missing Person” med dess inledande pianoklink och så den snabba, stompiga ”After Midnight”; i det senare fallet är det näst intill omöjligt att sitta still i gungstolen från Nicaragua, när jag sitter och lyssnar på den igen på glasverandan i Öregrund. Slutligen gillar jag också ”When This War Is Over”, en sång med politisk text med udden riktad mot Bush’s krig i Irak:

When This War Is Over

Text och musik: J J Cale, 2006

When this war is over it will be a better day
When this war is over it will be a better day
But it won’t bring back those poor boys in the grave

Ain’t no sense in the action, killing people all the time
Ain’t no sense no the action, killing people all the time
When it happen on the street we call that a crime

These old boys are leading us somewhere – that is plain to see
I don’t know much of nothing, still it troubles me
Got to find another way, this one ain’t the way to go
Got to get a plan, change our ways or no…

When this war is over it will be a better day
When this war is over it will be a better day
But it won’t bring back those poor boys in the grave

When this war is over, it will be a better day
When this war is over, it will be a better day
But it won’t bring back those poor boys in the grave

Staten och kapitalet

Som Rustan Rydman påpekar i sitt inlägg, har Göran Persson gett låten ”Staten och kapitalet” en ny innebörd.

Leif Nylén, som skrev texten till ”Staten och kapitalet”, lärde jag känna en smula på 1960-talet, under vår gemensamma studietid i Uppsala. Leif var konstvetare och aktiv i stans kulturliv. Han tog en fil kand 1963. 1963-1966 var han knuten till Stockholms-Tidningens kultursidor, där jag själv också medverkade. Han var redaktör för tidskrifter som Rondo, Gorilla och Konstrevy. Intressantast i det här sammanhanget är att han, med tyngdpunkt på åren 1969-1974, var med i först musikgruppen Gunder Hägg, som – efter protester från den berömde löparen – sedan döptes om till Blå Tåget. (Men redan från 1967 och framåt spelade kärnan i det som skulle bli Gunder Hägg/Blå Tåget ihop under namn som Gorillaorkestern, Tjalles Horizont och Sound of Music.)

I LO-sångboken ”Vem ska jag tro på? 60 låtar från Taube till Thåström” (redaktörer Jan Zachrisson, Håkan Lahger och Anders Åström, Tidens förlag, 1990) berättar Leif Nylén om låtens tillkomst:

– Jag skrev den -72, säger upphovsmannen Leif Nylén. Vi höll på att spela in LPn ”Brustna hjärtans hotell”. Under en promenad till Sveriges Radio passerade jag Garnisonen och plötsligt fanns raden ”kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen”. Jag förstod att det kunde bli en låt av det, men länge var det bara denna fras.

Melodin och de två första verserna skrevs sedan i ett radhus i Colchester i England, som jag vistades i ett tag under sommaren. Senare samma sommar låg jag på en säng i ett hus i Bergslagen och skrev klar den. Sången kan verka genomarbetad och pedagogisk i sin uppläggning, men det var först när jag var klar med den som jag blev medveten om hur ”heltäckande” den blivit rent samhällskritiskt. Mönstren och sammanhangen kom vartefter jag skrev.

Andra låtar jag skrev på den här tiden kunde ta en oändlighet och kanske ge ett intryck av att vara mer spontant tillkomna. Men det var den här texten och även melodin, som gick lättast och snabbast att göra.

1980 ringde Thåström och frågade om han och Ebba Grön fick spela in den och om de fick lyfta bort några verser. Jag sa gör vad ni vill. Jag hade hört och sett dem och hade fullt förtroende. De förenklade även musiken, de kör på färre ackord än vi gjorde. Sen döpte Ebba Grön definitivt om den till ”Staten och kapitalet”. Vi hade länge kallat den det internt, när vi skrev låtlistor och så och vår publik ropade det när de ville att vi skulle spela den.

Den var länge Blå Tågets slutlåt på konserter.

Staten och kapitalet

Text: Leif Nylén, 1972
Musik: Leif Nylén och Kjell Westling, 1972

Kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen,
så kan man fiffla en smula med den järnhårda lönelagen,
och till och med betala mindre lön än priset för mat och hyra
för staten skjuter så gärna till om levnadskostnaderna
blivit alltför dyra.

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt
staten och kapitalet, dom sitter i samma båt
fast det är inte dom som ror, som ror så att svetten lackar,
och piskan som kittlar, kittlar inte heller deras feta nackar.

Daghemmens utbyggnadstakt regleras av konjunkturen,
så tillmäts kvinnan sin plats i den ekonomiska strukturen,
en billig arbetskraftsreserv till hands när fabrikerna visslar,
tillbakapressad av daghemsbrist om lönsamhetens drivhjul
plötsligt gnisslar.

Sida vid sida, tillsammans stryker dom fram
staten och kapitalet, två vargar fromma som lamm
kapitalet behöver arbetskraft, då är staten leverantör,
den ena handen vet precis vad det är som den andra gör.

Skolans uppgift är som sig bör att skola arbetskraften,
om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften,
spärrar och kvoter och testprogram är ett system för att sålla
agnarna från vetet och föra var och en
till hans rätta fålla.

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt…

Tempot höjs vid maskinerna, här drillar man eliten,
produktionen har inte plats för den som har blivit för illa sliten,
men för att ingen ska tro att det är nåt fel med dom tunga ackorden,
betraktas han som ett sjukdomsfall och behandlas av den så barmhärtiga
arbetsvården.

Sida vid sida, tillsammans stryker dom fram…

Så bygger vi ett samhälle efter korporativa principer,
och lär oss att respektera sånt som vi inte begriper,
åt var och en hans beskärda del av det växande överflödet,
kapitalet åt kapitalisterna, åt understödstagarna
understödet.

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt…

LO-sångboken innehåller, förutom texten och den ovan återgivna intervjun med Leif Nylén, också ackord och noter.

Text och ackord finns i Blå Tåget: ”Blå Tågets sångbok 1969-1999” (FiBs lyrikklubb, 2001). Den återges där under sin ursprungliga titel, ”Den ena handen vet vad den andra gör” – jämför Leif Nyléns kommentar ovan.

”Den ena handen vet vad den andra gör” (senare kallad ”Staten och kapitalet”) kom först på Blå Tågets dubbel-LP ”Brustna hjärtans hotell” (MNW 32-33 P, 1972).

Du hittar låten också på samlings-CDn ”Blå Tåget 1969-1974” (MNWCD 175, 1988).

Gruppen Blå Tåget är intressant också på så sätt att flera av medlemmarna primärt inte sysslade med musik – det hörs! – men där fanns också skickliga musiker. Flera av dem var konstnärer eller skrev om konst. Några var författare; till det det här kollektivet har presterat hör radiopjäser. Det här konstnärskollektivets mångsidighet kan illustreras av att ett par av medlemmarna, Carl Johan De Geer och Mats G Bengtsson, 1972 också var med om att skapa barn-TV-klassikern ”Tårtan” (finns på video). I motsats till många av tidens progg-grupper var de knappast kommunister, snarare då anarkister.

Medlemmarna var:
Mats G Bengtsson, klaviatur
Tore Berger, sång, klarinett
Carl-Johan De Geer, trombon, sång
Roland Keijser, flöjt, saxofon
Göran von Matérn, gitarr
Leif Nylén, trummor
Torkel Rasmusson, sång, munspel
Kjell Westling, blåsinstrument, gitarr, fiol
Urban Yman, bas, fiol

***

Ebba Gröns version av ”Staten och kapitalet” kan du hitta till exempel på CDna ”Ebba Grön 1976-1982” (Mistlur Records MLRCD 01), ”Ebba Grön Live” (Mistlur/MNW MLRCD 100, 1998) och på CD 2, ”Kärlek och uppror” i en Ebba Grön-utgåva om sammanlagt 4 CD (Mistlur/MNW MLRCD 101-2).

Early Morning Rain

Morgonen kommer med ett stilla regn. Fragment av en gammal sångtext kommer för mig: ”In the early morning rain”. Men sen minns jag mer av Gordon Lightfoots text: den är egentligen inte alls – bortsett från själva inledningen – tillämplig på friden i min trädgård.

Gårdagens värme finns kvar trots regnet, och vätan har gjort att narcisserna, primulorna och balkansipporna har fått sällskap av klungor av djärvt röda tulpaner.

Humlor surrar mellan blommorna.

I går sjöng de mot solen i krikonträdens vita blomskyar. Det lät lite som hur det sjöng i telefonkablarna i min barndoms Juniskär.

Matti spelar mer med Gabriel Munck

Som jag tidigare har nämnt, spelar min son, Matti Dahl, gitarr både i eget band och i andras.

När det gäller det senare, återfinns han numera mest i Gabriel Muncks band; den konstellationen var bland annat förband under en turné med Mando Diao. I det sammanhanget la jag länk till ”Another Day”.

Nu finns en i mitt tycke ännu bättre låt med Gabriel Muncks band (där alltså Matti ingår) tillgänglig på nätet: ”A Night With You”. Du kan hitta låten här. Matti står bland annat för det mycket drivande gitarrspelet i refrängen.

Jan Hammarlund kommande vecka

Fredagen den 11 maj klockan 19.00 sjunger Jan Hammarlund på Libería, Drottninggatan 91 (vid Tegnérgatan). Fri entré.

Libería är en latinamerikansk bokhandel, som på fredagskvällar förvandlas till en jättefin liten konsertlokal, och där finns stans godaste kaffe, säger Jan. (Där finns också enklare smårätter, om man är hungrig.)

Lördagen den 12 maj klockan 22.00 sjunger Jan Hammarlund på Queerfestivalen på Folkkulturcentrum.

Melodikrysset nr 18 2007

Det är roligt att, både före och efter pacemakerinsättningen på Akademiska, här på bloggen ha fått så många uppmuntrande ord från både kända och okända. Tack! Det värmer hjärtat, om man säger så.

Också mina närmaste har gett mig allt stöd jag behöver: Birgitta har ringt flera gånger från Vietnam, i dag också från Hong Kong, dit hon har fortsatt. Barnen – Kerstin, Matti och Anna – har även de ringt. I går, när jag kom hem till Idrottsgatan med taxi, stod Kerstin ute på gården och väntade och hjälpte mig bära upp väskan. Sen följde hon mig upp till Konsum och bar hem matkassen. På kvällen kom Matti hit från Stockholm och åt middag med mig, tog även hand om disken efter maten. Dess förinnan hade också min bror Matti anlänt. Även han åt middag med oss. Han har erbjudit sig att skjutsa ut mig till Öregrund i morgon, med halvtung väska och allt. Då kan han säkert också hjälpa mig att vattna i Birgittas växthus. Skönt att känna att det finns människor som ställer upp, när man behöver.

Naturligtvis har jag nu ägnat mig åt min normala lördagsförmiddagssysselsättning, Melodikrysset. Där fanns frågor som var svåra för mig, men i dag hade jag ju den mycket musikkunnige sonen, Matti, hemma, och han hjälpte mig med ett par saker som jag annars skulle ha behövt ägna mer möda åt.

Han klarade till exempel bums pophiten från 1987, ”You´re Gonna Get It”, och visste, att gruppen som gjorde den hette Trance Dance. Gruppen bestod av Ben Marlene, Pelle Pop och tvillingarna Yvonne och Susanne Holmström.

Matti spelade förresten en tid med i Eric Turners och Bolibompa-Sara Edwardssons band le fox, och har även bidragit med lite text och lite musik på deras ”People Get Happy” (Playground PGMCD 5, 2001). Playgrounds chef var nämnde Ben Marlene, som egentligen är finländare och heter något helt annat. Men tillbaka till ämnet:

Matti kom också bums på att den rockklassiker som Señor Coconut spelade i cha-cha-takt var Deep Purples ”Smoke on the Water”. Det verb som Eldeman sökte – ”vad ses det göra?” – bör alltså vara ryka.

Beatles ligger då närmare mitt eget musikkunnande, och jag fick genast ut sol av ”Here Comes the Sun” – Matti påpekade dessutom att den är skriven av George Harrison.

I ett fall hade vi ett snabbt och oväntat samarbete. Jag kände förstås omedelbart igen Louis Armstrong och med hjälp av ledbokstäverna knäckte jag också, att de två artister som beledsagade honom kom från Danmark. Medan jag fortfarande funderade över danska artister från den där tiden, kom Matti och hade googlat på Birgittas dator: det var Nina och Fredrik!

Ett par mer aktuella frågor klarade jag själv tämligen galant.

Bo Kaspers orkester spelade ”Hund”.

Och Håkan Hellström med ”Klubbland” kommer från Göteborg. (Jag har förresten fått Håkan Hellström på CD av sonen, Matti.)

Resten klarade jag också utan hjälp.

Kompositören till ”Cirkus Finemang” (även orkesterledaren) är Benny Andersson.

Siw Malmqvist sjöng på tyska ”Mamma är lik sin mamma”. Vore hon inte det utan motsatsen skulle de vara olika.

Kvinnan med den vita saxofonen, hon som här spelade med i Kai Gullmars och Hasse Ekmans ”Med dig i mina armar”, heter Monika Bring. Henne har jag hört live åtminstone två gånger. En gång som gatumusikant i centrala Stockholm. Ytterligare en gång på socialdemokraternas Första maj-möte från en scen på Vaksala torg här i Uppsala.

Låten med ett djur i titeln var gamla ”Tiger Rag” (med refrängen ”Where is the tiger?”).

Och veckans barnskiva var ringleken ”Så går vi runt en enebärsbusk”, vilket skulle ge ene.

Som vanligt tyckte jag filmfrågorna hörde till de svårare, men jag klarade dem.

Filmmusiken med ett antal i titeln, tagen ur en biblisk hollywoodfilm, måste vara tagen ut Cecil B de Milles ”De tio budorden”.

När det gällde den allra sista frågan, den om en datorbaserad barn- och familjefilm, skulle jag ha behövt fråga Kerstins och Bos fyraårige son Viggo till råds. Men med hjälp av lite googlande klarade jag för egen maskin filmtiteln, ”Ice Age”.

***

På jakt efter något svar i den allra senaste veckans melodikryss? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till senaste lördag, någon enstaka gång söndag.

Bloggpaus i några dagar

Från vännen Jan Hammarlund har jag fått följande meddelande:

Som vanligt kommer årets kull av visskoleelever från Kungälv till Stockholm för att sjunga för oss, och som vanligt sker det på legendariska källarklubben före detta Kurbits, numera Sten Sture, vid Stortorget i Gamla stan, nära Storkyrkan och bredvid Cornelismuseet.

Tosrdagen den 3 maj klockan 19.00 börjar det. Entrén är gratis, så man kan i stället lägga pengarna på CDskivor, öl, mat med mera.

Välkomna!

Jan

***

Jag skulle gärna ha gått, men jag ligger på Akademiska då. Nyopererad.

Som jag tidigare har berättat, har mina läkare, både min ordinarie och en hjärtspecialist på Akademiska, konstaterat, att mitt hjärta sackar. För någon vecka sen kom så den kallelse jag har väntat på: I morgon, onsdag, klockan 13.00 läggs jag in på Akademiska, på torsdag får jag en pacemaker inopererad och på fredag skrivs jag, förhoppningsvis, ut.

Birgitta var, när jag delgav henne beskedet, till att börja med fast besluten att inställa sin resa till Vietnam och Hong Kong, men lika beslutsamt övertalade jag henne sen att fullfölja den planerade resan. Det här är i normalfallet ingen farlig operation, och jag hanterar gärna mina kroppsliga tillkortakommadnen på egen hand. Jag gillar, av princip, inte att förses med en reservdel, men jag är inte rädd för den förestående operationen; jag tycker inte att själva ingreppet är obehagligt, och jag är dessutom inte smärtkänslig.

Jag har min dotter Kerstin på nära håll, om jag – trots vad jag tror – ändå skulle behöva assistens av något slag. Efter operationen tänker jag närmast återvända till lägenheten i stan och sen, när beroende på hur jag känner mig, hit till Öregrund.

Ni får ge er till tåls några dagar. Som ni förstår, kan jag inte blogga under sjukhusvistelsen.

Men sen tänker jag berätta, hur det känns att vara reservdelsmänniska.

Första maj i Gimo

I förmiddags tog jag bussen till Gimo för att vara med i Första maj-demonstrationen. Det höll på att gå åt fanders: Jag klev av där jag brukade och gick till den uppställningsplats mitt i den gamla fina bruksmiljön tåget tidigare har startat från. Inte en käft där!

Nu var goda råd dyra – det var inte så lång tid kvar till demonstrationstågets avgångstid. Då mindes jag dunkelt, att det i annonsen för arrangemanget nog hade stått, att samling skulle ske vid brandstationen. Men var låg nu den? Lite på gehör började jag snabbt gå åt det håll där jag trodde att det var, och efter ännu mer travande skymtade jag till slut på avstånd demonstranter, fanor och plakat vid något som såg ut som en brandstation. Djärvt klättrade jag över ett järnvägsspår och tog kurs mot uppställningsplatsen.

Och jag hann! Precis när tåget satte sig i rörelse, klev jag in i ledet. Flera av demonstranterna kände förstås igen mig och hälsade mig välkommen. Frågade också var Birgitta var; jag fick berätta, att hon är i Vietnam och därpå i Hong Kong, i båda fallen på Unicef-uppdrag.

För mannen bredvid mig berättade jag om mina äventyr och fick veta, att uppställningsplatsen hade ändrats redan för tre år sen. (Jag har inte varit i just Gimo på Första maj under de allra senaste åren.) Skälet var att man ville korta den tidigare mycket långa marschvägen.

Kanske var det det mycket kalla vädret som gjorde, att det inte var våldsamt mycket folk i tåget, inte heller på det efterföljande mötet på torget. Men mitt minnesintryck också av tidigare Första maj-firanden i Gimo är, att arbetarrörelsens samlingdag inte längre drar så mycket folk här, detta trots att Gimo är ett av de gamla uppländska bruken med en stolt röd tradition. Det är något som inte längre stämmer på de här gamla bruksorterna. I Gimo är till exempel Konsum nedlagt; ICA ståtar ensamt i centrum. Min kompis i ledet berättade under marschen om hur fackliga ledare på sin fritid kämpade med att organisera varenda käft och, i de fall de var skogsarbetare, belönades för detta med att tilldelas de besvärligaste och minst lönsamma hyggena. Trots sådant var den fackliga och den politiska arbetarrörelsen urstark på de uppländska bruksorterna. Arbetarna vek sig inte och vann stora segrar.

Men vad i helvete har hänt med deras barnbarn, eller vilken generation det är som nu är i produktiv ålder?

Den representant för SSU i Östhammar som talade gjorde dock mycket bra ifrån sig; hennes anförande var en koncentrerad och välformulerad miljöappell. Genom lite detektivarbete på Google har jag kommit fram till, att hon sannolikt heter Sanne Eriksson. Har jag fel, ber jag så mycket om ursäkt – jag känner henne inte sen tidigare.

Huvudtalaren kom också från SSU men från SSU-förbundet. Jag talar om Mattias Vepsä, och i hans fall har jag inga problem med namnet, eftersom vi har träffats tidigare, bland annat på kurs i hans hemstad Eskilstuna. Vi hälsade så fort tåget hade nått fram till torget, och jag hälsade också, i enlighet med en anmaning därom på bloggen, från Peter Sköldin.

Mattias är den som har hållit ihop SSU under den kris förbundet har gått igenom: jag tänker då förstås på medlemsraset i samband med medlemsfusket, Anna Sjödins avgång och annat sådant. Dessutom är det en trevlig ung man. Genomtänkt. Radikal utan att vara frasradikal.

Också hans tal handlade, och då mer utförligt, om miljöhoten. Det var en utmärkt plädering, och med tanke på den kyla som denna dag rådde över torget i Gimo, får man väl hoppas, att hans varningar för en bestående klimatförändring ändå föll i god jord. (Hade det fallit lite snö också, skulle jag ha gått fram till affischen på talarstolen och lätt ändrat den till ”Alla ska ha med”.)

Mattias talade om klassklyftor också, med udden riktad mot den sittande högerregeringens politik. Och om feminismen.

Med sådana unga i ledningen för SSU finns det hopp om arbetarrörelsens själ även för framtiden.

Under hela demonstrationen anfördes vi av en musikkår som inte en enda gång spelade någon arbetarrörelsemusik, bara vanliga marscher. På torget inledde de originellt nog med ”Internationalen” och avslutade i mötets halvtid sin medverkan med ”Arbetets söner”, varefter de gick hem.

Men det blev ändå en både kul och annorlunda musikalisk avslutning på det här mötet. En ung man med gitarr, Viktor Odeheim, rockade loss, fick till och med den betydligt äldre publiken att sjunga med i till exempel

Go, go, go Johnny go, go, go Johnny, go go
Go Johnny go, go, go Johnny go go
Johnny B. Good

En ung man som sjunger låtar som Elvis Presley och Chuck Berry har sjungit – hur har han sökt sig tillbaka till det femtitalsmaterial, som tycks utgöra hans repertoar?

Jag tänker inte utnämna Viktor Odeheim till någon ny mästersångare, men mig gjorde han upprymd, nästan varm denna isiga dag, när han klämde i med till exempel ”Midnight Special”, en låt som finns i mina skivhyllor bland annat med Leadbelly. Men Pete Seegers version är inte dum den heller.

Första maj, Första maj!

I morgon är det Första maj. Jag har aldrig någonsin missat att delta i Första maj-demonstrationen, sen jag under tonåren började demonstrera. Om det skrev jag i min tryckta “blogg” på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1976 (Första maj-numret):

DET
HÄNDER

…att jag tänker tillbaka på min allra första Första maj-demonstration.

Det var tidigt femtital, och platsen var Sundsvall. På vårvintern det året sålde jag Folke Fridells “Tack för mig grottekvarn” hemma i Juniskär och trakterna där omkring; jag var FiB-ombud då. Och framför allt, jag läste själva boken.

Den gav mig en häftig, känslomässig upplevelse av politisk hemhörighet. Visserligen hade jag vuxit upp i utkanterna av en stor industribygd, och min barndoms- och tonårsvärld var helt dominerad av socialdemokrater (och i någon mån kommunister; borgarna var så få att man kunde peka ut dom). Men någon SSU-klubb fanns inte på min lilla ort. Så organiserad var jag ännu inte, fast jag hade klart för mig, var jag hörde hemma.

Men nu kände jag, att jag måste manifestera det som uppfyllde mig. Av det blev det mitt livs första Första maj-demonstration. Allt sen dess, alltså sen lägre tonåren, har jag aldrig missat att delta.

* Jag ställde in mig i ledet bland SSU-arna. Det var lite ensamt. Den enda jag kände igen i den väldiga folkhopen var en flicka som jobbade på Stadsbiblioteket; hon var dotter till stadsfullmäktiges ordförande och med i SSU, visste jag.

Men sedan! Förmodligen måste man ha upplevt det – och vi är många som har – för att förstå vad jag menar: Känslan då tåget sätter sig i rörelse, känslan av att vara en bland många, känslan av gemenskap. Detta fantastiska, civilt lufsande tåg, så uppfyllt av allvar och högtid.

Människorna och gemenskapen minns jag. Liksom att vi hurrade, när vi passerade Nya Samhället, vår tidning. Däremot minns jag inte vem som talade och vad han sa.

* Det tror jag är symtomatiskt. Första maj är främst en gemenskapshandling.

Jag minns fortfarande med frustration ett av mina första Första maj-möten i Uppsala; då var det tidigt sextital. Mötet, av någon anledning förlagt till Odinslund, skulle avslutas med “Internationalen”. Jag och min kompis sjöng. Och så var det en tant en bit framför oss som sjöng. Men de flesta var generande tysta.

Det kanske viktigaste med att vi håller på att erövra sången tillbaka på våra möten och vid Första maj-demonstrationerna är att vi därmed erövrar gemenskapen åter.

Enn Kokk

***

Kompisen hette Hans O Sjöström, och jag minns att vi – när vi gick från mötet nerför drottninggatsbacken – dryftade, hur det kom sig, att sångtraditionen i arbetarrörelsen förde en så tynande tillvaro.

Det här blev själva startpunkten för mitt samlande av politiska sånger. Ur detta samlande föddes sångboken “Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). I den finns bland annat den här sången (text och noter):

Första maj

Text: Hannes Sköld, 1911
Musik: Isländsk folkmelodi

Första maj, första maj
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus,
varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår.
som befriande går
över landen i segrarefärd,
du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.

Vart förtryckarnas hot,
varje vardag med sot
blir i dag som en lumpen legend.
Och vår håg och vår hand
röres fritt utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.

Hannes Skölds (1886-1930) text publicerades första gången i “Sånger om striden och om kärleken”, 1911. Hannes (Johannes) Sköld, fil dr och docent i Lund samt författare, var bland annat med om att tillsammans med Z Höglund och Fredrik Ström ge ut den antimilitaristiska och socialistiska handboken “Det befästa fattighuset”, 1913.

***

Under min redaktörstid på Aktuellt i politiken (s) skrev jag naturligtvis flera gånger DET HÄNDER-spalter på ledaruppslaget om det aktuella årets Första maj-firande. I nummer 9 1976 (20 maj) infördes följande:

* Årets roligaste Första maj-historia kommer från Härnösand. Där talade SSU-ordföranden Lars Engqvist.

När Engqvist var färdig avtackades han. Konferencieren avslutade avtackningen med:
– Och nu har turen kommit till vår ungdomstalare!

* ”SSU vill ha hårdare socialisering” löd rubriken på Dagens Nyheters referat av Engqvists anförande. Som bevis anförde DN följande passus i Engqvists anförande:

”Men trots detta kvarstår den helt avgörande klassgränsen: makten över produktionsapparaten och dess tillväxt.”

Tittar man i spalten lite högre upp hittar man referat av vad Gunnar Nilsson sa i Göteborg: ”Den helt avgörande klassgränsen kvarstår dock. Makten över produktionsapparaten och dess tillväxt.”

Om Gunnar Nilsson står det dock inte att han ville ha en hårdare socialisering.

Vad jag kan förstå har vännen Lars Engqvist lånat några rader ur det underlag om löntagarfonder, som LO har sänt ut till samtliga Första maj-talare. Det är inget märkvärdigt. Förmodligen har flera talare än Engqvist tyckt att det är naturligt att lägga sig nära LO i frågan om löntagarfonderna.

Socialiseringen av de 200 största företagen är däremot en fråga som har drivits av trotskistgruppen inom SSU, den som nämnde Engqvist nyligen tog i örat.

* Själv var jag i Åtvidaberg på Första maj. Jag följde med för att lyssna på min hustru vars namn jag är förbjuden (av henne) att nämna. Hon vill inte att jag skriver om henne, då det kunde uppfattas som otillbörlig reklam.

Men så mycket kan jag väl säga som att det var ett bra tal.

Vår treårige son sammanfattade mötet så här:

– Det sa bom!

Han avsåg då inte sin mor utan den stora trumman i musikkåren, som stod uppställd framför oss och nyss hade avslutat ”Arbetets söner”.

Enn Kokk

***

Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1979 (12 april) innehåller en mer principiell plädering för värdet av Första maj-firandet:

DET
HÄNDER

…att värdet av Första maj sätts i fråga. Det är ju ändå inte i demonstrationstågen arbetarrörelsens politik formas, säger man. Kvar är styrkedemonstrationen, mönstringen inför valet, i sämsta fall den ritualmässiga uppställningen.

Det kan låta bestickande. Men till och med om man erkänner att det kan finnas något fog i den här kritiken (därmed alltså inte sagt att den är särskilt träffande), tror jag att man hamnar helt snett om man menar att Första maj lika gärna kunde avskaffas.

* För det första: Den som tror att socialdemokratin är en bekännelselära i enkel mening har helt missat dess marxistiska rötter. Missat tanken att vi inte bara står med våra plakat och banderoller här och nu utan är delar av en motrörelse mot dem som besitter kapitalet och, fortfarande, en väsentlig bit av makten. En rörelse vars teori och organisation formades redan i artonhundratalets mitt.

Första maj är en nyttig påminnelse om kontinuitet och historiska sammanhang i en tid som föraktar det som var på modet så sent som förra året.

* För det andra: Första maj värnar om känsloinnehållet, värmen, lidelsen i socialismen.

Den av marxismen inspirerade arbetarrörelsens tankevärld är klar, rationell. Den river undan tankebråte och grumligheter som döljer det som egentligen sker i det som synes ske.

Men arbetarrörelsen skulle aldrig ha blivit någon rörelse om inte teorin hade parats med levande människors upprördhet, med rättfärdighetslidelse, med solidaritet.

* Första maj är i stora delar av Sverige den första skimrande vårens tid. Man kan ana grönskan även den kallaste och blåsigaste Första maj. Trädgårdens svarta mylla lockar.

Men jag skulle aldrig kunna tänka mig att svika demonstrationståget till förmån för vårbruket. Morgonen Första maj känner jag en blandning av högtid och längtan. Sinnet är uppfyllt av människor, röda fanor, hornmusik.

Och just det där ögonblicket då tåget sätter sig i rörelse är ett magiskt ögonblick av gemenskap: Från mörkret stiga vi mot ljuset. En gång ska jorden bliva vår.

Enn Kokk

***

Första maj 1980 blev en mäktig manifestation både mot den borgerliga regeringens politik och arbetsgivarnas storlockout. Om det skrev jag i Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1980 (14 maj):

DET
HÄNDER

…att Första Maj fyller mig med särskilt allvar – årets demonstrationer och möten blev väl en unik upplevelse inte bara för mig.

850.000 var vi sammanlagt, en väldig manifestation mot arbetsgivarnas storlockout och regeringens kompletteringsproposition.

När Birgitta i sitt Första maj-tal i Gävle sa ”Därför kräver vi att regeringen avgår, ju förr desto bättre”, så smattrade applåderna i parkrotundan.

Kravet svarar mot en naturlig önskan i hela arbetarrörelsen, den fackliga så väl som den politiska. (Det är bara politiskt beräknande borgare som blandar samman detta med strejken. Denna har helt fackliga förtecken. Men det hindrar ju inte att fackföreningsrörelsen önskar regeringen åt fanders.)

* Birgitta talade alltså i Gävle och Sandviken. (Jag var inte med i Sanviken, men det var ett fint och allvarligt och rekordartat möte, berättade Birgitta.) Eftersom Gävle ligger så nära Uppsala där vi bor, åkte jag och Kerstin och Matti till Gävle i stället för att demonstrera hemma. Dessutom har jag en bror i Gävle; vi passade förstås på att hälsa på.

Med var också min gamla mamma och hennes hyresvärd Kjell Nordin. Kjell är murare, så vi ställde in oss i den fackliga avdelningen.

Det var en imponerande uppställning. Håkan Vestlund berättade sen under mötets jubel att en av stans ledande moderater hade setts vackla omkring blek om nosen bakom en sopcontainer vid torget där vi startade banderollernas och stormdukarnas kamp mot blåsten.

* Strax efter Första maj kom en SIFO som sa att det nu blåser i ryggen på oss.

I sitt tal sa Birgitta att ”vi måste klara uppgiften att mobilisera människorna ut ur den nuvarande passiviteten, rädslan och besvikelsen till en meningsfull kamp för ett bättre samhälle, ett bättre liv och en bättre värld”.

Undras om det inte är den mobiliseringen som nu har börjat.

* På kvällen skjutsade min bror Mikko oss till Öregrund.

Vi fick ett par sköna dagar för vårbruket: Vi krattade, rev staket, grävde, satte lökar, köpte sättpotatis, gödslade.

Matti, sju, matade sin vän skatan med bröd.

Men inte på kvällen.

Det är ju övertidsblockad, förklarade han,

Enn Kokk

***

Också 1982 blev det en lyckad Första maj – jag skrev om det i Aktuellt i politiken (s) nummer 9 (19 maj). Men jag noterade också sådant som var mindre lyckat:

DET
HÄNDER

…att stämning går över i förstämning.

Första maj blev en fin upplevelse med mer folk i tåget än på många år. Birgitta Första maj-talade i Helsingborg och Eslöv, och jag och barnen gick i Uppsala. Kerstin, 12, bar ett plakat med texten ”För ett vackrare Uppsala”.

Efter mötet mellanlandade vi som hastigast på Clock för att få något i oss – bakom disken sjöng en flicka ”Internationalen”! Sen fortsatte vi till Öregrund dit också Birgitta kom på kvällen.

* Där hade något sällskap som sannolikt inte har devisen ”För ett vackrare Öregrund” haft möte. I Tallparken, Öregrunds fantastiska bad- och friluftsområde.

Dörren till tjejernas omklädningsrum var uppbruten, fönsterluckan borta, fönstret utslaget. Två toalettdörrar och tre toalettsäten av trä (det är torrdass av den gamla hederliga sorten) saknades.

De förkolnade resterna fanns på berget bredvid badviken.

Det hade varit partaj – en eld hade varit tänd. Runt elden låg ett tiotal starkölsburkar och mängder av krossat glas.

Jag greps av förstämning.

Vad kostar det att reparera?

Hur många barn kommer att få en badvecka förstörd av glasskärvor i foten?

Och så den meningslösa vandalismen: det finns hur mycket ved som helst – ilandflutna bräder, nedfallna grenar – i Tallparken om man vill elda!

* Jag kommer att tänka på annat i den här vägen. Vi och andra har fått fönster krossade med sten (utan att det har haft samband med inbrott). Vi har fått blommor avslagna.

En pensionär fick sina morötter uppryckta här om året. (Det handlade inte om att knycka för att äta. Morötterna slängdes över gräsmattan.) Han kom på syndaren och lappade till honom. Jag förstår den gamle mannens känslor, även om man ju inte ska slåss.

Det enda grabbens föräldrar gjorde var att hota pensionären med polisen!

* Problemfamiljer? Jo. Ungdomsarbetslöshet? Jo.

Men allt sånt här kan faktiskt inte förklaras i generella, sociala termer – i många fall handlar det mer om slapphet än om social nöd. Vi vuxna har ett ansvar för barn och ungdomar, som föräldrar och äldre. Det handlar ingalunda om att slå och straffa utan om kärlek och föredöme, vägledning och uppfostran.

Enn Kokk

***

På ett märkligt sätt tycks allting gå igen.

I Annonsbladet, som vi får i brevlådan, finns varje vecka något som heter NärPOLISrutan. Där läser jag om Öregrund: ”Skadegörelse på skolan, bl. a. krossades en ruta”. Och det är inte bättre i andra tätorter i kommunen: I Österbybruk har 15 fönster krossats på skolan. I Gimo är två pojkar misstänkta för skadegörelse på Rubinens förskola.

Själv ska jag till Gimo i morgon, i annat ärende: jag ska demonstrera. Jag infinner mig till samlingen klockan 11.00 vid brandstationen. Klockan 11.30 kommer det där magiska ögonblicket, då tåget sätter sig i rörelse: Wilhelm Haglunds-vägen, Köpmangatan-Gimo torg. På torget är det möte klockan 12.00. SSUs förbundssekreterare Mattias Vepsä talar. För musike står Al Fine.

Melodikrysset nr 17 2007

I dag hindrades jag åter att lösa Melodikrysset under ordinarie sändningstid – alldeles i onödan visade det sig. Jag hade avtalat om ett möte på Stockholm C och åkte följaktligen först buss från Öregrund till Uppsala, sen tåg från Uppsala till Stockholm. När personen jag hade stämt träff med inte dök upp, åkte jag hem till Uppsala med oförrättat ärende. Det visade sig, att vederbörande kom men var mer försenad än de tjugo minuter som jag väntade. Hon kunde heller inte nå mig. Jag har, av princip, inte mobiltelefon.

Efter hemkomsten till lägenheten löste jag Melodikrysset, utan våldsamma besvär.

Det som vållade mig visst besvär var ett par låtar från Eurovision Song Contest, även om jag klarade själva svaren med hjälp av ledbokstäverna. Johnny Logan sjöng ”Hold Me Now” för Irland, där det finns det andra efterfrågade, nämligen irländskor. Den andra frågan handlade om vilket land sångerskan representerade. Jag kom strax fram till att det måste vara Belgien. Efter diverse kontrollgooglande kom jag sen fram till att det jag hade hört måste vara ”J’aime la vie” med femtonåriga Sandra Kim.

En svensk melodifestivalbekant, en lättidentifierad sådan, är Östen med resten. Här hörde vi ”Hon kommer med solsken” från tävlingen 2002.

Och även om Lars Berghagen inte förekommer i mina skivhyllor, känner jag förstås igen hans röst bland annat från ”Allsång på Skansen”. Här sjöng han ”Inte bara drömmar”.

Äldre svenska schlager är jag ännu bättre på.

Dit hör Povel Ramels ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”, som skulle ge nöt.

Och dit hör också ”Kör långsamt” med Family Four; originalet, som vi fick höra, gjordes av Mills Brothers.

Ännu närmare mitt hjärta ligger ”Får jag lämna några blommor” med text av Nils Ferlin – N F – och musik av Lille Bror Söderlundh.

Likaså Jussi Björling i ”La donna è mobile”, på svenska ”Ack som ett fjun så lätt” ur Guiseppe Verdis Rigoletto.

De utländska låtar och artister, som inte hör till melodifestivalvärlden, har jag oftast lättare att klara.

”People Are Strange” framfördes av Doors, en grupp som fanns mellan 1965 och 1972.

Jerry Lee Lewis sjöng ”I’m on Fire”.

Och Lou Reed sjöng härliga ”Take a Walk on the Wild Side”.

Till och med filmmusiken klarade jag av utan större besvär. Nino Rota gjorde musiken till ”Gudfadern”, som skulle ge ordet gangster.

Det skulle faktiskt ha varit kul att ha varit med där uppe i Sundsvall, min gamla hemstad.

Men det jag gjorde här hemma i Uppsala var inte så dumt det heller. När jag hade löst Melodikrysset och innan jag skrev in svaren på bloggen tog jag tillsammans med Birgitta en promenad hem till dottern Kerstin och morfars och mormors små älsklingar Viggo och Klara. Mormor sköt bollar på Viggo som stod i mål. Morfar gungade Klara. Och så fick morfar se Viggos egen rabatt, den där han har satt alla blomsterlökarna han fick av morfar på födelsedagen. Påskliljorna blommar. Och tulpanerna är på gång.

***

Söker du efter ett svar på veckans melodikryss men har hamnat här genom Google, gör då ett nytt försök genom att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller genom att trycka på Blog ovan – sen får du i båda fallen bläddra dig ner till aktuell lördag (någon enstaka gång söndag).