Om en inställd skilsmässa

Många av oss har säkert någon gång i livet befunnit oss på randen av ett svart stup: grubblat eller gråtit över varför den vi älskade övergav oss för en annan, önskat att vi hade ”den styrka / som krävs för att mista” för att citera Lars Forssells ”Aria”.

Det är modigt gjort av Mikael Wiehe att ge ut CDn ”Sånger från en inställd skilsmässa” (Warner 5051865-2-2, 2009) med dess 13 mycket självutlämnande texter. Djärvt förstås också mot bakgrund av att vi, hans publik, är vana vid att han skriver sånger med politisk och samhällelig tendens, inte om privat smärta – fast glöm då inte bort att hans ”Basin Street Blues” från 1988 innehöll sånger där han hade en motsatt roll till den han har på den nu aktuella skivan.

Hur som helst, på den här CDn försöker han inte ens klä sin privata historia i en dräkt av fiktion. De här sångerna handlar om hur han blir övergiven, om hur han hanterar det som händer – och om hur hustrun till slut återvänder och de lappar ihop sin relation igen.

Trots hyggliga ansatser i till exempel ”Nu ger hon sej i väg” och ”Mannen” och trots smärtan i dem har jag svårt för att riktigt ta till mig de sex första låtarna; ibland, som i ”Bödeln”, kan det smärtsamma till och med ligga snubblande nära det patetiska. (Fast just när vi är i den där situationen, blir vi alla patetiska.)

På motsvarande sätt är jag, med viss reservation för ”Försoning”, sval mot de tre avslutande låtarna, där lyckan åter kan skymtas – det hela blir, trots pianokompet och den körande Ebba Forsberg i ”Var med mej nu”, lite för smörigt.

Men där emellan ligger fyra rasande bra låtar: den snabba och rytmiska ”Ett nytt liv nu”, ”Högst uppe i trädet”, ett stycke tung, tung rockmusik (där man också får höra Mats Ronander på munspel), den visartade, drömlika ”Skridskoprinsessan” och så ”Och nu vill du komma tillbaka” där både text och musik vibrerar av vrede.

Om familjesammanhållning

Sonen, Matti, fyllde 36 år den 15 februari, kanske inte något viktigt att uppmärksamma. Men i vår familj finns en stark sammanhållning som också tar sig uttryck i att vi firar ojämna födelsedagar – det gäller att hitta anledningar att samla hela familjen. Så i dag var jag och Birgitta samt hans syskon hembjudna till honom och hans sambo Karin på Söder i Stockholm för att, lite i efterskott, fira födelsedagen.

Och ojämnt eller inte – vi fortsätter att, så vuxna vi är allihop, ge varann presenter på födelsedagarna. Så av sin musikälskande far fick den själv spelande och komponerande Matti bland annat en fin Miles Davis-box, vars kärna, ”Kind of Blue”, han har lärt sig älska hemma hos sina föräldrar, och mamma och hans syskon, Anna och Kerstin med familjer, gav honom svåråtkomliga och mycket vackra koppar, inköpta i specialaffärer.

Miles Davis-gåvan finns på två bilder på Kerstins blogg: dels den läckert blåa skivan på skivtallriken – här – dels själva boxen bredvid min pappas, senare min döde brors, nu vår sons mandolin – här. De koppar Matti fick från sina syskon kan du se här.

Karin och Matti hade lagat en fin måltid, som serverades som sen lunch: lammstek, rotsaker i ugn och som efterrätt chokladkaka, glass och maränger, vilket senare uppskattades inte minst av syskonbarnen, Bos och Kerstins barn Viggo och Klara, som dess förinnan hade fått specialmeny, köttbullar.

Jag och Birgitta är snart 72, har en stor del av vårt aktiva liv bakom oss. Desto roligare är det att notera, att samvaron med den yngre generationen är så oproblematisk eller snarare tät och varm. Vi har gemensamma värderingar och kan obehindrat tala med varann, tvärs över åldersgränserna, om det mesta i livet.

Om det vi i den äldre generationen i familjen Kokk-Dahl har åstadkommit i de offentliga delarna av våra liv må andra döma. Men vi känner för egen del stor tillfredsställelse över att ha klarat att bygga en familj med den här sortens samhörighet och sammanhållning.

Melodikrysset nr 8 2009

I stort sett tyckte jag att dagens melodikryss var lätt, men där fanns två frågor som låg utanför de områden jag någorlunda behärskar. Men dem knäckte jag med hjälp av Google.

Dels hör jag till den tydligen fåtaliga skara som aldrig har hört ”Over the Rainbow” med Connie Talbot. ”Over the Rainbow” har jag givetvis hört, men aldrig sexåriga Connie Talbot.

Dels har jag aldrig någonsin sett Idol i TV och är därför rätt usel på de artister in spe som har framträtt där. Hur som helst: Daniel Lindström, som vi här hörde i ”Saturday Night”, har tydligen vunnit en omgång i Idol.

Något som jag inte borde ha kunnat, detta eftersom jag sällan ser TV-serier och ännu mer sällan minns deras signaturmelodier, är den TV-signatur som spelades. Men något – kanske ledtråden något ur djurriket i bestämd form pluralis – fick mig att minnas ”Törnfåglarna” (”The Thorn Birds”), där musiken – jag har kollat – skrevs av Henry Mancini. Här skulle vi skriva in andra halvan av namnet, det vill säga fåglarna.

Då var dagens andra djurfråga lättare. Vi hörde The Spotnicks spela ”Gamle Svarten”, som här skulle ge pluralen hästar.

Dagens kryss började lätt, med en instrumentalversion av ABBAs ”Ring, ring”, som faktiskt bara blev trea i 1973 års upplaga av Melodifestivalen.

Lätt var det också att känna igen Jim Reeves’ hit från 1964, ”I Love You Because”.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas även Ulf Peder Olrogs ”Bullfest, bullfest hela dan”. Här efterfrågades en huvudingrediens vid bullbak, det vill säga mjöl.

Många har säkert hört ”Ovan där” i Christer Sjögrens version. Själv föredrar jag, så irreligiös jag är, ändå Arthur Erikssons äldre version.

”Kom tillbaks” hör väl knappast till Ernst Rolfs mer kända låtar. Men jag gissar att de som ändå känner till det här numret oftast har hört det sjungas av Sune Mangs.

Tro nu, efter att ha läst vad jag hittills har skrivit, inte att jag totalt saknar kunskap om ny musik Anna Ternheim identifierade jag genast, när jag hörde ”What Have I Done”. Hon kan sjunga, nämligen.

Det senare gäller också en annan ung sångerska, Sofia Karlsson. Hon är en av mina favoriter, och jag har skrivit mycket uppskattande om hennes Dan Andersson-CD, där man bland annat kan höra ”Jag väntar”, tonsatt av Gunnar Turesson – gå upp under Kulturspegeln, Musik, och läs mera! Jag träffade förresten hennes pappa, Leif Karlsson, en gammal arbetskamrat till mig från Socialdemokratiska partistyrelsen, nyligen. Han berättade att Sofia ska framträda på Katalin här i Uppsala. Om framträdandet ligger sent, kan jag och Birgitta möjligen klara att gå dit, vilket vi gärna vill – vi har en annan inbokning tidigare på kvällen.

Så återstår det att redovisa svaren på dagens två klassiker, dock från två helt olika genrer och epoker.

Vi hörde ”My Favourite Things” ur Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins musikal från 1959 ”Sound of Music”.

Och så hörde vi ett verk från 1889, Pjotr Tjaikovskijs balett ”Törnrosa”. Den gamla saga den bygger på har ju mycket riktigt, som Anders Eldeman påminde om, också gjorts som tecknad film av Walt Disney, 1959.

I kväll blir det melodifestivaluttagning. Få se om jag kan hålla mig vaken programmet igenom i dag.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Dizzy Gillespie – en av bebopens stora

Jag har haft nöjet att lyssna på en dubbel-CD med Dizzy – John Birks – Gillespie (1917-1993). Han var, och förblir, en av de stora inom jazzmusiken. Han spelade trumpet i egna band så väl som i andra konstellationer, komponerade och sjöng också. Till jazzhistorien går han som en av bebopens skapare.

Bebopen eller bopen skapades i början av 1940-talet i New York – var annars? Den bröt med sin friare stil mot den allt mer kommersialiserade och dansinriktade storbandsjazzen: här gällde snabbt tempo och harmoniväxlingar. Visst spelade bopbanden jazzstandards, men deras versioner skilde ut sig från storbandens.

Även Dizzy Gillespie spelade först i swingband, och hur han lät i det här tidiga skedet kan man på den här dubbel-CDn, ”Diggin’ Dizz” (Le Chant Du Monde 274 1355.56, 2005) höra till exempel i Hoagy Carmichaels ”Stardust”, inspelad 1941, den dixielandartade ”King Porter Stomp”, inspelad 1937 och där han spelar med Teddy Hill And His NBC Orchestra, och i ”Little John Special” där han spelar med Lucky Millinder And His Orchestra.

Sedan blir det snabbt intressantare; många av de musiker han spelar med, i eget band eller andras, hör till bopmusikens portalfigurer: I ”Good Bait” från 1944 med Dizzy Gillespie And His Orchestra spelar Oscar Pettiford bas. I ”Groovin’ High” från 1945 spelar Charlie Parker altsax i Dizzy Gillespie Sextet. I ”Oop- Bop- Shbam” från 1946, där Gillespie sjunger och som han har varit medkompositör till, hör man Kenny Clarke spela trummor – bandet kallas här Dizzy Gillespie And His Orchestra.

I ”An Oscar For Treadwell” (1950) spelar Dizzy Gillespie med Charlie Parker and His Orchestra i vilken ingår bland andra Thelonius Monk, piano, och Buddy Rich, trummor. Väldigt kul att höra är också Quintet of the Year för 1953 med ”Wee (Allen’s Alley)” – den här kvintetten består av de redan nämnda Gillespie och Parker plus Bud Powell, piano, Charlie Mingus, bas, och Max Roach, trummor. Eller vad säger ni om konstellationen Dizzy Gillespie-Stan Getz Sextet (1953) med bland andra Oscar Peterson på piano i Duke Ellingtons ”It Don’t Mean a Thing”?

Jag skulle kunna räkna upp ytterligare en mängd kända musiker och låtar, men det här borde väl räcka för att övertyga er om att ”Diggin’ Dizz” är är ett urval värt att lyssna på.

Polska från Polska

Warsaw Village Band (i Polen Kapela ze wsi Warszawa) spelar musik i polsk folkton, med influenser från andra musiktraditioner spetsad till världsmusik. Jag har hittills bara hört deras senaste CD, ”Infinity” (Jaro Medien, distribution Bonnier Amigo, 2008), men den lockar avgjort till mer lyssning.

I gruppen ingår Maja Kleszkz, sång och cello, Magdalena Sobczak, sång och cimbalom (ungerskt hackbräde), Wojtek Krzak, fiol, hurdy-gurdy (positiv), nyckelharpa och mungiga, Maciej Szajkowski och Pjotr Glinarski, olika slags trummor, den senare också percussion, och så Ewa Walecka, fiol; den senare ersätter just nu den föräldralediga Sylwia Swiatkowska, fiol, suka (fingernagelfiol) och sång, som dock är den som medverkar på skivan.

Dessutom medverkar, på ”1.5h”, sångaren och violinisten Tomasz Kukurba från klezmerbandet Kroke. Rolig att lyssna på i ”Ship Funk” och i ”Little Baby Blues” är Sylwia Swiatkowska på fingernagelfiol, suka.

Det jag slås av när jag hör de första låtarna är dels att Maja Kleszcz’ cello spelar en så central roll, dels att de sjungande kvinnorna låter så lika finska Värttinä (vilket är menat som beröm).

Förvisso ligger det en air av polsk folkton över det här bandet, även om det självt numera skapar musiken. Men som överallt annars i det som med ett vitt begrepp kallas världsmusik tar de också till sig influenser från helt andra håll. Deras blues, mycket hörvärd, är redan nämnd. ”Circle No. 1” har lånat drag av indisk raga. Och så finns här en låt av särskilt intresse för svensk publik, ”Polska fran Polska”. Denna ”polska” från Polen (Polska) är en kujawiak-danslåt, som verkligen, särskilt som en svensk nyckelharpa används i den, låter som en svensk polska.

Lyssna också gärna på ”Polka story” med sina trumsoloinslag.

Den vackraste visan om kärleken

I senaste Melodikrysset spelades en sång som jag har ett personligt förhållande till:

Den vackraste visan om kärleken

Text: Ture Nerman, 1916
Musik: Lille Bror Söderlundh, 1939

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig parisstudent.

Den skulle ha lyst över länderna
och bringat en vår på knä,
och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny, en ny Musset.

Han skulle ha vandrat längs kajerna
med en blåögd liten Lucile
och diktat violer och kyssar
nu en natt i april.

Men den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig parisstudent.

Ture Nermans fina text publicerade jag, tillsammans med den kongeniala musiken av Lille Bror Söderlundh, i fredsviseavsnittet i min sångbok från 1970, “Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma). Den som vill läsa mer om tonsättaren rekommenderar jag Christina Mattssons bok “Lille Bror Söderlundh. Tonsättare och viskompositör” (Atlantis, 2000). Mitt eget exemplar har jag fått av Christina, som för övrigt är gift med en son till Lille Bror.

Ture Nerman (1886-1969) var en av de mest färgstarka personligheterna i arbetarrörelsen. Några persondata: fil kand i Uppsala (där han var aktiv i socialdemokratiska Laboremus) 1908, redaktionssekreterare på Nya Samhället (S) i Sundsvall 1909 och dess redaktör 1910-1915, redaktör för Politiken 1916-1917 och för antinazistiska Trots allt! 1930-1945, riksdagsman 1931-1937 för Socialistiska partiet och 1946-1953 för Socialdemokraterna; Nerman var 1917 med om att grunda Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, och var fram till 1929 verksam i dess efterföljare, Sveriges kommunistiska parti, men tillhörde 1929-1937 det kilbomskommunistiska Socialistiska partiet. Från 1939 och fram till sin död 1969 var han åter medlem i Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Dessutom var han verksam som författare, publicerade sig både skönlitterärt och politiskt och i form av en omfattande kulturhistorisk publicistik med anknytning till arbetarrörelsen. Mycket av det Ture Nerman har sagt och gjort är omstritt, men till det som kommer att leva vidare hör avgjort hans visor, Joe Hill-tolkningarna, kampsångerna och inte minst ”Den vackraste visan”.

Ture Nerman skrev sin ”Den vackraste visan om kärleken” 1916 som en reaktion på första världkriget (1914-1918), men dikten tonsattes långt senare. För den vackra melodin stod tonsättaren och viskompositören Lille Bror Söderlundh (1912-1957) – i tryck presenterades tonsättningen tillsammans med Ture Nermans text först i vissamlingen ”När skönheten kom till byn” (1939), senare också i ”Den vackraste visan och 23 andra visor” (1977). Redan 1939 sjöngs den in på skiva av Lille Bror Söderlundh.

”Den vackraste visan” finns insjungen av Monica Nielsen på hennes och Björn Arahbs LP ”Björn Arahb och Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc BS 790109, 1979), som ger en fullödig bild av Ture Nerman som visdiktare. Jag har själv skrivit mapptexten till den här skivan.

Sången finns också inspelad på den musikaliskt betydligt tristare LPn ”Den vackraste visan” (Marilla MALP-1011, 1978) med Ing-Britt Siber och Lars Ekamn samt Einar Nilsson på piano. Musiken är i det här fallet skriven av Einar Nerman.

Melodikrysset nr 7 2009

Det gick bra att lösa Melodikrysset i dag också, så när som på att jag inte uppfattade titeln på den låt som Sahara Hotnights sjöng. Men det var ju andra halvan av gruppnamnet som efterfrågades.

För min del gillar jag alltid barnvisefrågorna i Melodikrysset – jag har ju ofta sjungit det som spelas för och tillsammans med mina egna barn. Fast i dag var visorna så gamla att de fanns redan under min egen barndom.

Och visst sjöng vi ”Imse, Vimse spindel”, när jag gick i småskolan.

Gammal, en del av barnkulturarvet, är också ”Rida, rida ranka”, den där hästen heter Blanka. Den text som sjungs har skrivits av Hans Henric Hallbäck, men den bygger i sin tur på en ramsa av Zacharias Topelius som i sin tur bygger på ännu mycket äldre förlagor.

När jag gick i folkskolan, brukade vi ungar ofta sjunga tillsammans även på fritiden. En populär visa var då ”Igelkottaskinnet”, den som här skulle ge djuret igelkott:

Igelkottaskinnet

Och gubben han sade till gumman sin
”Kom och sätt en lapp uti byxan min,
uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.”

Och gumman hon gick sig till skogen en natt
Och där ska ni se hon en igelkott fick fatt
som sprang på sina ben, som sprang på sina ben,
som sprang på sina ben uti månens sken.

Och gumman hon tog sig ett igelkottaskinn
och alla vassa taggarna vände hon in
Uti ändanom..

Och gubben han hoppa, han skrek och han svor:
”Jag tror själva Hin uti byxorna for!”
Uti ändanom…

Och gubben han sade till gumman sin:
”Varför har du vänt alla taggarna in?
Uti ändanom…”

”Jo, därför att du är så lat, ditt skräll
så du sitter å drar dej från morgon till kväll
uppå ändanom…”

Och gubben han tog sina byxor och gick
och sen ska ni veta vad kärringen fick
uppå ändanom…

Men då tog gumman ett ekorraskinn,
de lenaste håren vände hon in,
uti ändanom…

Och då blev gubben så glad i sitt sinn
han klappa och pussa käringen sin
uti ändanom, uti ändanom,
allt uppå byxorna i ändanom.

Ja, det var ju också en lämplig låt att spela på Alla hjärtans dag!

En annan kär gammal bekant i dag var ”Med en enkel tulipan”, som här skulle ge dels det man överräckte, en tulpan, dels det man då sa, ”Grattis!”. Texten skrevs av Åke Söderblom och musiken av Jules Sylvain.

Musik av Sylvain förekom i ytterligare en av dagens ljudillustrationer, ”Sång om syrsor”, som dock har Gösta Rybrant som textförfattare. Både texten och musiken är fina, och vi minns gärna den här sången i Zarah Leanders tolkning. Sången är bland annat en påminnelse om det som drabbar många i min ålder, nämligen att man inte längre kan höra så bra, till exempel syrsornas sång en sommarkväll.

I dag spelades vidare en sång som jag har ett personligt förhållande till:

Den vackraste visan om kärleken

Text: Ture Nerman
Musik: Lille Bror Söderlundh

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig parisstudent.

Den skulle ha lyst över länderna
och bringat en vår på knä,
och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny, en ny Musset.

Han skulle ha vandrat längs kajerna
med en blåögd liten Lucile
och diktat violer och kyssar
nu en natt i april.

Men den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig parisstudent.

Ture Nermans fina text publicerade jag med musiken av Lille Bror Söderlundh i fredsviseavsnittet i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma). Den som vill läsa mer om den här visan rekommenderar jag Christina Mattssons bok ”Lille Bror Söderlundh. Tonsättare och viskompositör” (Atlantis, 2000). Mitt eget exemplar har jag fått av Christina, som för övrigt är gift med en son till Lille Bror.

Olle Adolpson är en annan svensk visdiktare som står mitt hjärta nära; jag har mycket riktigt praktiskt taget allt av och med honom på antingen EP och LP eller CD. I dag hörde vi hans ”Nu har jag fått den jag vill ha”, en skapelse vida överlägsen mycket av den populärmusik som ju så ofta handlar om kärlek.

Därmed inte sagt att jag tycker att allt det som spelas på Svensktoppen är dåligt. Nisse Hellberg, som vi i dag hörde i ”Håller min dörr på glänt”, hör till dem jag gärna lyssnar på. Jag har för övrigt en hel avdelning Wilmer X-CD i skivhyllorna.

Så har vi då kvar att redovisa svaren på de melodifestivalanknutna låtarna, hela tre till antalet med anledning av kvällens begivenhet i genren, antar jag.

En av de artister, som har förekommit i den tävlingen, är Sarah Dawn Finer, enligt min mening en fin sångerska – även om jag kanske inte tycker att ”I Remember Love” som hon gjorde i 2007 års upplaga hör till det bästa hon har gjort.

En melodifestivalartist som Anders Eldeman spelar då och då är Tommy Nilsson. I dag hörde vi hans bidrag från 1989, ”En dag”.

Ännu oftare spelar Eldeman Anna Book. Hennes ”ABC”, som vi hörde i dagens melodikryss är en äkta schlager, en sån där låt som fäster sig i musikminnet – alltså minns man den fast den förekom så tidigt som i Melodifestivalen 1986.

Det ska bli intressant att se (och höra) om någon av de låtar som spelas i kvällens uttagningsomgång har liknande överlevnadsförmåga.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Johannes Brahms, Carl Nielsen, Thore Skogman, Happy Go Luckies, Pete Seeger & Mona Sahlin

I går, när jag hade ägnat hela dagen åt att förbereda Janne Sundlings intervju med mig om röstvinnande politisk musik, gick Birgitta och jag ut för att på Musikens hus höra en konsert med verk av Johannes Brahm och Carl Nielsen. Ibland blir det tvära kast i min musikvärld.

Men först skulle vi äta middag ute. Den här gången valde vi att gå på persisk restaurang, Saffran Polo på Vaksalagatan 35. Vi har varit där förr och kunde än en gång konstatera att maten var god och miljön trevlig.

Konserten med verk av Brahms och Nielsen var en i raden av våra abonnemangskonserter. Uppsala kammarorkester spelade under ledning av Paul Mägi.

Johannes Brahms (1833-1897) hör, som jag tidigare har skrivit, inte till mina personliga favoriter, men hans ”Konsert nummer 2 i B-dur för piano och orkester”, opus 83, spelades väl; för min del gillade jag särskilt andante-partiet, det näst sista i det här fyrsatsiga verket. Speciellt intressant med det här verket var, tyckte jag, greppet att integrera pianospelet i orkesterns spel, inte göra pianot till något som spelar en framträdande roll bara i solopartier. Pianosolisten, Terés Löf, var helt klart värd alla de applåder hon fick.

De flesta förknippar väl dansken Carl Nielsen (1865-1931) främst med ”Tågen letter”, på svenska ”Dimman lättar”. När Nielsens ”Symfoni i g-moll”, opus 7, uruppfördes 1894, kritiserades kompositören för drag som verkligen inte är de som utmärker ”Dimman lättar”: verkets tonartsbyten ansågs vara oroliga och våldsamma. Mina mer nutida öron är tillvanda både vid tvära kast och kraftfulla klanger, men trots att jag tyckte att det var intressant att höra den här symfonin, tyckte jag ibland att det kunde ha varit lite mer måtta på kraftfullheten. Nå, det här berodde nog trots allt mest på Nielsen, inte på Mägi och kammarorkestern.

I dag har jag alltså haft Janne Sundling här för intervjun för hans kommande bok ”Rösta!”, den där ett av kapitlen, ”Rösten för rösten”, ska handla om politisk kampanjmusik. Vi kom på god talefot med varann, vilket säkert berodde på att även min intervjuare visade sig vara förtrogen med den sorts musik det här handlar om. Han lånade också hem mina exemplar av Thore Skogmans ”Härliga värld” från Socialdemokraternas valrörelse 1968 och ”Är det sant att vårt jordbruk skall snart läggas ner?” med gruppen Happy Go Luckies från valrörelsen inför kommunalvalet 1966, då LRF och Centern drev en häftig kampanj mot (S)-regeringens planer på minskade jordbrukssubventioner. Är ni roade, finns texterna och historien bakom dem ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Som tack för min medverkan fick jag av Janne Sundling hans bok ”Kult” (Stenberg-Schentz förlag, 2007). Den innehåller, i text men inte minst bild, en ”nostalgisk tillbakablick på en annan tid” – 1965-1975 – ”om II B-generationen som var både före och efter”. II B var, ska ni sentida veta, mellanöl. Den här boken innehåller nästan allt man kan förvänta sig: vad folk på den tiden lyssnade på, såg i TV, åt, drack, läste – bara en sån sak som att få en återblick på epokens serietidningar och läskmärken!

I går blev jag uppringd av kulturredaktören på Flamman (V). Han ville, på rekommendation från min vän, trubaduren Jan Hammarlund, att jag skulle skriva en längre artikel om den snart 90-årige Pete Seeger. Eftersom jag väl måste medge att jag är något av svensk expert på Pete Seeger har jag svårt att se, varför jag skulle avböja. Det blir nog en artikel.

Och i dag ringde en journalist som håller på att skriva en längre artikel om Mona Sahlin åt Expressen: han ville intervjua mig. Eftersom jag kan ana mig till vad den kommer att gå ut på, avböjde jag medverkan. Alla vet ju vad jag tyckte när hon kom på fråga som partiledare, men jag bedriver ingen vendetta mot henne och tycker dessutom i dagsläget att det är betydligt viktigare att vinna nästa val än att älta hennes tillkortakommanden.

Ni har just nu fått en sammanfattning av ett par dagar i en pensionärs liv. Och den här dagen är ju inte slut än…

Sångens makt

”Det är kraft i vårt förbund” hör till Joe Hills (1879-1915) mest sjungna sånger, kanske för att den appellerar till sammanhållning och kan appliceras på olika typer av vänsterrörelser.

Originalet, ”There Is Power In a Union”, publicerades första gången 1913 i femte upplagan av IWWs lilla röda sångbok, ”Songs To Fan the Flames of Discontent”. Som så många andra av Joe Hills (Joel Hägglunds) sånger har den en frikyrklig förlaga, ”There Is Power In the Blood of the Lamb” av Lewis E Jones (1865-1936), på svenska ”Det finns kraft, det finns kraft”.

Liksom i flera andra liknande fall parodierar Joe Hill den religiösa ursprungstexten och polemiserar mot den. Han gör det bland annat genom ordvrängerier: En mer näraliggande frälsning än ”the blood of the Lamb” ger ”the Grand Industrial Band”. Organisera er, arbetare i alla länder, och ni ska behärska världen!

Monica Nielsen sjöng Rune Lindströms svenska översättning, assisterad av
Lasse Bagges trio, på Olof Palmes valturné 1970. Publiken hänfördes, kokade, men folk från frikyrkor, där man var bekant med Lewis E Jones’ original, protesterade i media. Monica ändrade då ”Om du på Gudslammets blod blivit mätt” till ”Om du på nöd och förtryck blivit mätt”.

Det är kraft i vårt förbund

Amerikansk originaltext: Joe Hill (”There Is Power In a Union”), 1913
Musik och textförlaga: Lewis E Jones (”There Is Power In the Blood of the Lamb”, på svenska ”Det finns kraft, det finns kraft”)
Svensk text: Rune Lindström, 1963

Tror du på frihet och människorätt?
Kom då och var med uti våra led!
Vill du att slaven skall äta sig mätt?
Kom, nu skall just du vara med!

Det är kraft, det är kraft
där vi vandrar hand i hand.
Kom nu med, led vid led!
Det är kraft, det är kraft
som skall styra alla land
med vår enhets heta brand.

Tror du på paradissalarnas fröjd
men bor i barack med pöbel och pack?
Vill du ha vingar i himmelens höjd
du som svalt i klov och i black?

Det är kraft, det är kraft…

Om du på gudslammets blod blivit mätt
kom då och var med uti våra led!
Vill du ha skinka och äggomelett?
Kom, nu skall just du vara med!

Det är kraft, det är kraft…

Gillar du busar som spöar dig mör,
du utanför står vår arbetarkår.
Önskar du ingenting innan du dör?
Ät ur basens hand som ett får.

Det är kraft, det är kraft…

Arbetarbröder i syd och i nord
kom och var med uti våra led!
Kräv nu vår människorätt på vår jord!
Kom, nu skall just du vara med!

Det är kraft, det är kraft…

Alternativa svenska översättningar: signaturen Sege (”Det är makt i en sådan union”), 1929, samt Ture Nerman (”Där är makt i en union”), 1951

På skiva:
Pierre Ström, Oscar Norrman & Anders Granell: ”Joe Hill lever!!!”, Riksteatern och YTF MUD-501360, 1979

There Is Power In a Union

Amerikansk originaltext: Joe Hill (Joseph Hillstrom/Joel Hägglund), 1913
Musik och textförlaga: Lewis E Jones (”There Is Power In the Blood of the Lamb”),

Would you have freedom wage slavery,
Then join in the Grand Industrial Band;
Would you from misery and hunger be free?
Then come! Do your share like a man.

There is power, there is power
In a band of Working men,
When they stand, hand in hand.
That’s a power, that’s a power
Ehat must rule in every land –
One Industrial Union Grand.

Would you have mansions of gold in the sky,
And live in a shack, way in the back?
Would you have wings up in heaven to fly,
And starve here with rags on your back?

-Chorus-

If you’ve had ’nuff of the ”blood of the lamb”,
Then join in the Grand Industrial Band;
If, for a change, you would have eggs and ham,
Then come! Do your share like a man.

-Chorus-

If you like sluggers to beat off your head,
Then don’t organize, all unions despise,
If you want nothing before you are dead,
Shake hands with your boss and look wise.

-Chorus-

Come all ye workers, from every land,
Come, join in the Grand Industrial Band,
Then we our share of this earth shall demand.
Come on! Do your share like a man.

-Chorus-

Skivinspelningar:
Entertaiment Workers: ”Don’t Mourn – Organize! Songs of Labor Songwriter Joe Hill” (Smithsonian Folkways SF 40026, 1990)
Glazer, Joe: ”Songs of Joe Hill” (Folkways FA 2039, 1954 – går att beställa som CD från Smithsonian Folkways)
Glazer, Joe & Friedland, Bill: ”Songs of the Wobblies” (Labor Arts LA 3 – går att beställa som CD från Smithsonian Folkways)
Paulson, Mats: ”Songs and Letters of Joe Hill” (Sonet SLP 20. 1968)
Phillips, Utah med flera: ”IWW Rebel Voices” (Flying Fish FF 70484, 1987)

Sverige för folket

I morgon kommer journalisten Janne Sundling hit för att intervjua mig. Eftersom intervjun ska handla om musik i valkampanjer, är det bäst att låta den äga rum här hemma, mitt bland alla skivor och sångböcker.

Boken den ska ingå i har arbetsnamnet ”Rösta!” och temat för just det här kapitlet är ”Rösten för rösten”.

En av de sånger som då måste nämnas är från mitten av 1930-talet. Den kommer alltså från den era då socialdemokratin växte sig stark och erövrade regeringsmakten.

Sångläraren Bertil Blomberg på Brunnsvik lär vara upphov till påståendet, att den här sången, som anvävndes i valrörelsen 1936, bidrog med 100.000 extra röster till Per Albin Hanssons stora valseger det året. Partimyt eller inte – politiska sånger kan ibland ligga exakt i tiden: gripa tag i sinnena, mana, elda. Kanske bidrog också grundstämningen i sången till dess popularitet just i den tid som rådde: ”Här skildras inte Sverige som främmande land, behärskat av fiender; Sverige tillhör folket”, skrev Hans Haste.

”Sverige för folket” är en sång om folkhemmet:

Sverige för folket

Svensk text: John O Ericsson, senast 1936
Dansk originaltext: Oskar Hansen, 1934 (”Danmark for folket”)
Musik: Oskar Gyldmark, 1934

Sverige för folket! Väck upp i vår Nord –
samlade krafter och segrande ord –
alla som kämpar mot tryckande band
och alla dem, som skapar med sin valkiga hand,
alla, som ärligt i möda och strid
vill bygga upp i enighet en ny och bättre tid.
Plats för oss alla – plats för alla som vill
Sverige för folket!

Sverige för folket! Från stugor och hus
starkt skall det stiga som vårstormens brus
jubla sin sång, där pistongerna går,
gnola vid disken och skrivarens bord
och storma ut till havets folk, som gör sin bragd ombord.
Plats för oss alla- plats för alla som vill
Sverige för folket!

Sverige för folket! I gärning och ord
plats för oss alla vid samhällets bord.
Kamp emot alla, som vill riva ned
det värn vi byggt gemensamt för vår frihet och fred.
Den sång får aldrig tystna, som vi sjöng för Sveriges skull.
Plats för oss alla – plats för alla som vill
Sverige för folket!

Sången är alltså inte svensk till sitt ursprung; den kommer från det socialdemokratiska partiet i Danmark. 1934 lade Socialdemokratiet fram programmet ”Danmark for folket”, och Oskar Hansen skrev en sång på samma tema:

Danmark for folket
Dansk originaltext: Oskar Hansen, 1934
Musik: Oskar Gyldmark, 1934

Danmark for folket,
det klinger og gror,
det er de stærke, de sejrende ord.
Hver den, der virker med evne og ånd,
og hver og en, der skaber med den barkede hånd,
hver den, der ærligt i arbejdets flid
vil bygge op den nye dag, den nye folkets tid.
Plads for dem alle, plads for alle, der vil
Danmark for folket.

Danmark for folket –
fra hytte og hus,
stærkt skal det stige som vårvindens sus,
nynne sin sang, hvor maskinerne står,
og nynne ud, hvor muldens mænd langs agrene går,
synge ved disk og ved pult på kontor
og storme ud til havets mænd langs skibes kølvandsspor.
Plads for dem alle, plads for alle, der vil
Danmark for folket.

Danmark for folket –
det klinger fra nord,
plads for os alle ved samfundets bord.
Kamp imod dem, der vil storme og slå
de friheds lyse skanser, som vort folk bygger på.
Plads for hver tanke, der levende gror,
det er vor stærke tone i det store verdenskor.
Plads for dem alle, plads for alle, der vil
Danmark for folket.

Det finns också en norsk version, ”Norge for folket”.

Här i Sverige torde den här sången, en gång så stor och populär, i det närmaste vara bortglömd i dag. Men den förekom fortfarande i 1963 års upplaga av ”Tidens sångbok” (Tidens förlag), och Hans Haste tog med den på sin, i samarbete med Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF), 1976 utgivna dubbel-CD ”Arbetarrörelsens sånger” (POGO-plattan 102-103). Den framförs där av kör plus Sigurd Ågrens orkester.

Den här skivan, där i övrigt Per Myrberg och Ulla Sjöblom medverkar som solister, innehåller centrala delar av den svenska arbetarrörelsens sångskatt. Innehållet borde återutges på CD.