Melodikrysset nr 14 2009

Eftersom Hans Alsén skjutsade mig och Birgitta i sin bil och vi gav oss i väg innan distriktskongressen var slut, kom jag hem mycket tidigare än beräknat och har nu hunnit lyssna på veckans melodikryss på webben. Löst det också, väldigt snabbt eftersom det var ett lätt kryss.

Var förra veckans Taube-fråga svår, var dagens desto enklare. Det potpurri Anders Eldeman spelade skulle leda tankarna till visornas huvudperson, som utan tvekan var Rönnerdahl.

Dagens kryss hade lite tycke av snabbgenomgång av sådant som Eldeman tidigare har haft med i Melodikrysset. Tar han alltså med en italiensk sångare, så är det förstås åter den svårstavade Eros Ramazzotti. Och dagens stycke amerikansk 70-talspop, ”Hotel California”, hörde vi väl sist med den grupp som gjorde låten känd, Eagles.

Också Edith Piaf har varit med förr, till och med med ”Rien de rien” eller ”Non, ju regrette rien” från 1961.

Och visst har vi tidigare hört även ”Champagnegaloppen”, som Hans Christian Lumby 1841 skrev för Tivoliorkestern i Kongens by.

Inte ens melodifestivallåtarna, som jag ibland brukar ha besvär med, var svåra att komma i håg. Agnes (med efternamnet Carlsson) sjöng ju sin ”Love, Love, Love” så sent som i årets upplaga. Och Linda Bengtzing – inte någon av mina personliga favoriter – tävlade 2008 med ”Hur svårt kan de va”.

Tro för den skull inte att jag generellt har något emot populärsångerskor. I dag hörde vi till exempel Ewa Meta Roos göra en utmärkt version av ”Can Anyone Explain”, som vi minns i den klassiska inspelningen med Ella Fitzgerald och Louis Armstrong.

Som mina läsare vet, har jag en del fördomar mot dansband, men det finns faktiskt dansbandslåtar som med all rätt är minnesvärda, till exempel på grund av sitt goda humör. Ett exempel är Schytts framgångsrika låt från 1973, ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar”.

Vem som på 1950-talet sjöng in ”Den ena vit, den andra röd” minns jag faktiskt inte på rak arm och orkar inte googla. Men jag minns Ernie Englunds trumpetversion.

Disney-versionen av ”Djungelboken” har jag sett tillsammans med mina barn och minns väl, hur Baloo sjöng att man ska va glad och nöjd. Beppe Wolgers gjorde Baloos röst i den svenska versionen, men när det kom till sången, hoppade Rolf Bengtsson in.

En av den svenska revyscenens giganter, Karl Gerhard, hörde vi i dag i ”Vart tar alla vackra flickor vägen?” som först, i Kai Gullmars tonsättning, kunde höras 1942. Som Eldeman var inne på, är texten inte gubbig, snarare könsneutral. Ni kan själv gå in på Kulturspegeln under Sångtexter och kolla.

Gamla kära ”Letkis-jenka” fattade jag så mycket tycke för att jag vid några tillfällen skojade lite med det socialdemokratiska huvudkontorets informationsavdelning; här är den version som användes efter valet 1998:

Jenka från Valborg

Text: Enn Kokk fritt efter Stikkan Andersson, 1978, 1992 och 1998
Musik: Rauno Lehtinen (”Letkis-jenka”)

Du, du killar det är dax.
nu, nu tjejer lyssna strax!
Jag, jag har nånting, för du,
det är time att börja informera nu.

Vänster, höger – sedan hopp.
Bakåt – tre steg fram och stopp.
Vänster, höger: Är du me’?
Det finns ingenting som är så lätt som de’.

Perssons alla tal, min vän,
innehåller sanningen,
Ohlström är ljusets riddarvakt,
för han säger det som statsministern sagt.

Vänster, höger -sedan hopp.
Bakåt – tre steg fram och stopp.
Vänster, höger: Är du me’?
Det finns ingenting som är så lätt som de’.

Valborg kallades den speciella valorganisationen på socialdemokratiska partistyrelsen, 68an. Ohlström är Tommy Ohlström, numera partikassör.

Också Thore Skogmans ”Storfiskarvalsen” från 1959 – den som här skulle ge ordet fisk – har jag ett speciellt förhållande till. Thore, som var arbetarpojke, valturnerade i Socialdemokraternas Riv-i-gång-turné 1968, av övertygelse, tillsammans med dåvarande partisekreteraren Sten Andersson och skrev till och med en halvpolitisk sång, ”Härliga värld” (se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter), som finns utgiven på en singel-skiva, som har ”Internationalen” på baksidan!

Själv kunde jag inte låta bli att skriva följande visa, framförd bland annat på Stens 70-årsdag 1993:

Storfiskarvals

– delvis skriven av Stens gamle vän Thore Skogman

Sten Andersson – stor i orden –
det vet vi ju var och en.
Han skrävlar så in i vassen
och skryter som bara den.
Hans fisk på noll komma åtta
blir lätt en på två och sex.
Berättar om sextiåtta,
men tiger om sextisex.

För när storfiskarn talar om,
hur många fiskar han får,
ja, då skarvar han som han vill,
då räcker armarna inte till.
Och när storfiskarn talar om,
hur stora fiskar han ser,
då vet man säkert, att han tar till mycke’, mycke’ mer.

Till bilden hör att Sten var en mycket hängiven fiskare.

De årtal jag har petat in handlar förstås om val: rekordvalet för (S) 1968 och katastrofvalet 1966.

(I dag gick det tydligen för fort. Läs kommentarerna.)

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Soundtrack of Your Life

Uppsala stadsteater har under Linus Tunströms ledning utvecklats till teater när den är som bäst: både klassiskt och nytt, både svårt och roande på repertoaren.

Roande på ett sätt som borde träffa den breda uppsalapubliken rakt i hjärtat (och musikminnet) är ”Soundtrack of Your Life”, som hade premiär i lördags. Pjäsen bygger på uppsalabornas musikminnen, insamlade med hjälp av Radio Uppland: en låt som man förknippar med en avgörande händelse i sitt liv – rolig, tragisk, dramatisk.

18 bidrag valdes ut till föreställningen, som regisseras av teaterchefen Linus Tunström, från början med visst bistånd av Tomas Alfredson. Säkert har också dramaturgen, Armin Kerber, haft ett ord i laget när det gäller vilka låtar och minnen som skulle göra sig på scen.

Jag känner två av bidragsgivarna, såg dem också på Stadsteatern i lördags. Gunilla Lindberg hade valt ”Ovan regnbågen” (Judy Garlands succé ”Over the Rainbow” i ”Trollkarlen från Oz”) och Lasse Eriksson, som för övrigt satt i stolen framför mig, John Cages ”4:33”. Det senare var ett 4:33 minuter långt stycke tystnad, till vilket man på scenen fick bevittna en sons komplicerade förhållande till sin mamma.

Om de flesta övriga låtarna lät det desto mer. Musikerna, Trio X förstärkt till kvintett, plus skådespelarna – Emil Almén, Viveca Dahlén, Lolo Elwin, Robin Keller, Gustav Levin, Julia Marko-Nord, Fredrik Meyer. David Mjönes och Shima Niavarani – exekverade skickligt allt från Tomas Ledin och Per Gessle till Beethoven.

Som man kan ana rymmer ”Soundtrack of Your Life” en del förväntat, som kärlekshistorier och nostalgiska minnen, vilket jag alls inte därmed vill avfärda.

Men ibland lyfter de här snabbt förbiilande historierna till något mer, till teater.

Ett fruktansvärt roligt exempel är det minne Eva Hallor berättar om ”In the Summertime” (med Mungo Jerry, kommer jag ihåg): Eva var 1971 kär i en kille, som hon efter att ha varit bortrest längtade efter att få ligga med. Men eftersom de hörde ”In the Summertime” i bakgrunden, gick det helt enkelt inte att synkronisera samlagsrörelserna med rytmen i låten, så det hela slutade med ett gapflabb. Och jag försäkrar: vi i publiken hade lika roligt!

Leif Ove Åman är busschaufför i Uppsala, dessutom också, med den ären, gitarrist och sångare – vi fick ett exempel på filmduken på scenen. Hans bidrag till pjäsen, illustrerat av ”Flickorna på TV2”, handlade om hur han bokstavligen höll på att ta livet av Per Gessle: Flickorna i Parken var bara intresserade av Gessle, inte av honom, så han slängde en flaska som tog rakt i skallen på Gessle. Här skildras alltsammans med humor och distans.

Uppsala är ju också en av Sveriges främsta invandrarstäder. En av våra iranier, Laleh Maghonaki, berättade, lite à la Marjane Satrapi (hon med serieromanen ”Persepolis”), om hur iranska ungdomar kringgår mullornas islamistiska censur: Här ser vi en bil, proppfull med ungdomar som spelar en kassett med rockmusik för full volym, men som varje gång bilen hejdas för kontroll av revolutionspolisen (och det sker ofta) byter ut den kassetten mot en som innehåller godkänd musik.

Och det här går faktiskt att göra som sevärd teater, vilket man också måste tacka den hittills inte nämnda scenografen, Ulla Kassius, för.

Slutresultatet är kanske inte samtidens främsta teater men ändå väl värt att se. Jag gissar att uppsalapubliken, när ryktet om föreställningen väl har hunnit spridas, kommer att besöka sin stadsteater i stora skaror. Till detta bidrar också föreställningens många konkreta knytningar till staden, Uppsala. Föreställningen slutar för övrigt med filmbilder av uppsalagator och med att ensemblen cyklar in och ut på scenen. Uppsala – cykelstaden!

Den som vill kan efter den paus som följer pjäsens slut återvända till salongen och delta i sing-a-long med de insända låtar som inte kom med i föreställningen. Jag valde, efter en stunds vacklan, att inte göra så, detta eftersom jag inte hade sällskap. Mitt sällskap skulle dessutom komma hem om ett tag från sin UNICEF-resa till Albanien. Så jag tog i stället bussen hem och väntade på henne.

Melodikrysset nr 13 2009

I dag har jag gått bet på en fråga, märkligt nog den som efterlyste första ordet i en Taube-visa. Jag har nämligen allt Evert Taube har gett ut på skiva plus en hel binge sångböcker med hans texter. Den här melodin kände jag inte spontant igen, och jag skulle förstås, om jag ägnade tid åt att leta, till slut kunna knäcka den här frågan. Men jag har inte tid – i eftermiddag ska jag på premiär på Uppsala stadsteater, och i kväll kommer Birgitta hem från en veckolång UNICEF-resa till Albanien, så jag har massor av annat att göra. Så jag får nöja mig med att gissa. Det sökta ordet börjar på N och har två bokstäver. Det mest troliga svaret är nu (men det skulle också kunna vara ni eller nå eller rent av ny). /Taube-sången heter ”Morgonsång på Baggensfjärden”, påminner mig genast två av mina läsare. Och den börjar med ”nu”, så jag har inte vilselett någon. Tack!/

I dag spelade Eldeman även en ny trubadur, som jag inte kan, men ledbokstäverna ledde mig till Björn Rosenström, som mycket riktigt har gjort en låt med den märkliga titeln ”Splitter nya blåa glänsande sockiplast”.

Rosenström har jag själv inte lyssnat på. Däremot har jag hört en hel del barbershop singing – bland annat hade jag under en period en sekreterare som utövade sådan, bland annat vid några personalfester, givetvis då inte ensam, vilket inte går i barbershop.

Gioacchino Rossini (1792-1868) är mig också mer bekant än nämnde Rosenström, detta eftersom jag genom åren har varit en ganska flitig gäst på Operan.

Numera deltar ju till och med operasångerskor (och vinner!) Melodifestivalen, men det var inte Malena Ernman vi hörde i någon av dagens två melodifestivalfrågor. För min del mindes jag varken Carolas ”Evighet” från 2004 eller ”Visst finns mirakel” från 2008 med Suzzie Tapper utan att stödgoogla.

Då är jag bättre på äldre schlager, sådana där som för evighet fäster sig i melodiminnet. Ett exempel från dagens melodikryss är ”Isabella” där man får åka på en bicycle gjord för två.

Men Melodikrysset skulle inte vara Melodikrysset om där inte också serverades färskare varor, både ”Bang Bang” med Marit Bergman och ”The Party Pleaser” med Per Gessle. Tiden får väl utvisa hur länge de lever.

En som har trotsat tidens tand väl är den jubilerande Owe Thörnqvist; jag brukar träffa honom på landshövdingens hedersupplänningsmiddagar, eftersom min hustru också tillhör skaran av hedersupplänningar. Och visst är många av Owes skapelser, bland dem den i dag spelade ”Rumba i Engelska parken”, still going strong.

En annan kär gammal bekanting är ”I natt jag drömde”, Cornelis Vreeswijks svenska version av kanadensaren Ed McCurdys ”Last Night I Had the Strangest Dream”, som här skulle ge kryssordet dröm. Du kan läsa mer om Cornelis ovan under Kulturspegeln, Musik. Texterna finns under Kulturspegeln, Sångtexter.

Också Pekka Langer hade för övrigt starka och långvariga band till Socialdemokraterna. Hans tidningsbana före radiotiden omfattade bland annat Folkbladet (s) i Norrköping och salig Afton-Tidningen, AT, i Stockholm. Han ställde också upp i socialdemokratiska valannonser. Här efterlystes dock, med hjälp av signaturmelodin, Mel Powell i ”Anything Goes”, hans legendariska radioprogram ”Natttuppen” med tre t i rad. Under min skoltid i Sundsvall satt jag som klistrad vid radion hemma i Juniskär, när Natttuppen sändes.

Ännu tidigare under min levnad i Juniskär brukade vi ungar ofta sjunga ”Min hatt den har tre kanter”, den som i tyskt original heter ”Mein Hut der hat drei Ecken” (fast det visste vi inte då).

Kvar att redovisa då är dagens TV-serie, ”The Saint”, på svenska ”Helgonet”. Den följde jag verkligen så ofta jag kunde. Min dotter Kerstin har nyligen köpt den i DVD-box, så jag ska fråga henne, om den fortfarande håller.

Thåström, inte längre ung och grön

Jag minns när jag recenserade Ebba Grön i Aktuellt i politiken (s). Utspelet var starkt och många av texterna gjorde starkt intryck, även om jag också hade invändningar mot några av de senare. Och så minns jag att en medarbetare, som inte var lika intresserad av tidens musik som jag var, sorterade in fotot av gruppen i arkivskåpet med namnet Grön, Ebba på kuvertet.

Jag har sen lyssnat också på Imperiet-skivorna och på Thåströms soloplattor.

När han nu återkommer med ”Kärlek är för dom” (Sonet/Universal 080251799407, 2009), är han varken ung, larmande eller rebellisk på det där sättet som han en gång i världen började. I den inledande låten, ”Kort biografi med litet testamente”, ser han tillbaka på sitt liv. Flera recensenter uppskattar just det här spåret på CDn, men för egen del finner jag den lite ostrukturerat tillbakablickande och tycker dessutom inte att den som låt – Thåström pratar till musik – hör till de allra bästa på ”Kort biografi”.

Över huvud taget tar det en stund innan jag kan ta till mig den här skivan, där sången och musiken ofta känns som skilda element. I ”Långt bort” sjungs oregelbundna textrader till musiken – men här faller jag för den snygga refrängen. På samma sätt fångas jag i ”Tillbaks till Trehörningsgatan” av leksakspianots slingor bakom sången. Först när jag kommer till ”Som tåg av längtan” faller jag för helheten.

En bra låt är också titelspåret ”Kärlek är för dom” där vi även hör Anna Ternheim sjunga och där Pelle Ossler spelar gitarr. Och så upprepas det här budskapet i Thåströms refräng:

Kärlek är för dom
Dom som har tur
Kärlek är för dom
Dom som har tur
Kärlek är för dom… kärlek är för dom

I mitt tycke är dock ”Över sundet”, en snygg ballad, den allra bästa låten på den här CDn. Till det hörvärda resultatet bidrar i hög grad Niklas Hellbergs piano.

Jag noterar också att Joakim Thåström har medkompositörer till de två sist nämnda låtarna.

I två andra och intressanta fall har han lånat material från annat håll.

Han sällar sig till de i dag många, som har återupptäckt Dan Andersson: Han har, med gott resultat, tonsatt Anderssons ”Den druckne matrosens sång”.

Och så ställer han in sig i ledet bland dem som gör Bob Dylan på svenska. I det fallet gör han en egen version av ”Tomorrow Is a Long Time”, i Ulf Dagebys svenska översättning ”Men bara om min älskade väntar”. Resultatet är hyggligt, men jag har hört den här låten göras bättre på svenska.

Melodikrysset nr 12 2009

I dag var det mycket filmmusik, en genre som jag ofta har svårigheter med. Dels finns det fullt med filmer som jag, trots att jag är filmintresserad, inte har sett, dels kommer jag sällan ihåg temat i eller signaturen till de filmer eller TV-serier jag faktiskt har sett.

Den kände filmkomponist som efterfrågades måste, av ledbokstäverna att döma, vara John Williams, han som bland annat har gjort musiken till ”Stjärnornas krig”. Men om det är just därifrån som dagens ljudillustration kom, vet jag inte – jag har sett mycket lite av ”Stjärnornas krig”, och det var längesen. /Musiken kom från ”Indiana Jones”, upplyser mig en läsare. En annan läsare hävdar att musiken är ur ”Stålmannen”. Därefter har det kommit in ytterligare en röst på ”Indiana Jones”. Men även i dessa båda fall stod alltså John Williams för musiken./

Inte heller har jag sett ”Titanic”. Men så ofta som Céline Dion har spelats i olika sammanhang, förstod jag genast, att det var från den filmen musiken hade hämtats. Och man behöver ju inte ha sett filmen för att veta att Titanic gick på ett isberg.

”Born To Be Wild” kände jag förstås igen. Visste också att den förekom i filmen ”Easy Rider” – som jag heller inte har sett. Men lite filmallmänbildning har man ju, så följaktligen visste jag att det efterfrågade fortskaffningsmedlet förkortas MC.

Filmen ”Sol över Klara” (1942) har jag förmodligen någon gång sett i TV. Dessutom var rösten på den som sjöng lätt att känna igen. Den tillhörde Edvard Persson.

Carola Häggkvists bidrag i Melodifestivalen 1990 kom jag däremot inte i håg, så jag fick googla. ”Mitt i ett äventyr” hette låten.

När det gäller schlager och andra topplistelåtar, är jag starkt beroende av att de ska innehålla någon melodikrok som lätt fastnar i musikminnet, för att jag ska komma i håg dem ens strax efter att jag har hört dem.

Björn och Benny skriver ofta såna låtar. Ett exempel är ”Välkommen till världen”, som vi främst minns i Lill-Babs’ insjungning. Och välkomnas till världen gör man ju på ett BB.

Men populärmusik kan se ut på många olika sätt. Också Magnus Uggla lyckas ofta nå stor publik. Här hörde vi hans ”Kung för en dag”.

Nordman hade onekligen ett eget sound, vilket vi i dag kunde konstatera i ”Vandraren”. Men till deras framgång bidrog också en skicklig textförfattare, Py Bäckman.

För egen del är jag ännu mer förtjust i en relativt ny låt på topplistorna, ”Om du lämnar mig nu” med Lars Winnerbäck och Miss Li.

Och helt underbar tyckte jag Bernt Staaf, tyvärr nu död, var i ”Familjelycka”:

Familjelycka

Text och musik: Bernt Staaf, 1970

Nu har jag gjort en melodi som vi kan sjunga
den passar lika bra för snälla som för dumma
du är så söt när man ser spetsen på din tunga
ja, jag vill locka dej att älska och att sjunga

Jag ville sitta vid en lägereld i skogen
och tjäna pengar på en festlig kväll på krogen
och leka lustgård med en kvinna som är mogen
och så min havre i en fåra efter plogen

Nu har jag gjort en melodi som vi kan sjunga
den passar lika bra för snälla som för dumma
du är så söt när man ser spetsen på din tunga
ja, jag vill locka dej att älska och att sjunga

Det positivt beskrivande ord som Eldeman efterlyste finns förstås i den här raden: ”du är så söt när man ser spetsen på din tunga”.

Mycket fin var också Jan Johanssons version av den gamla visan ”Jag gick mig ut en afton”. Den för tankarna till den årstid Anders Eldeman (och förvisso även jag) längtar efter.

Eldeman gjorde i dag liksom förra gången sitt bästa för att besvärja vädrets makten.

Han konstaterade i och för sig att ”än så är det långt till vår”, när han spelade Alice Tegnérs ”Sov du lilla videung”.

Men hans håg stod helt uppenbart till ”Den blomstertid nu kommer”. Den skrevs, efter en äldre, folklig förlaga, av Israel Kolmodin och kom in i 1695 års psalmbok. Senare har den bearbetats ytterligare av Johan Olof Wallin 1819 och Britt G Hallqvist 1979. ”Den blomstertid som kommer” är en utomordentligt vacker psalm, som uppskattas också av en hundhedning som skrivaren.

För övrigt tog det i dag mycket längre tid än det borde ha gjort. Medan jag skrev, hade jag tappat internetkontakten och fick följaktligen skriva om större delen av texten. Hoppas jag inte har tappat bort något nu under det andra varvet.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Degenererade judar

Uppsala kammarorkester under ledning av Staffan Larsson bjöd i går på en konsert med temat ”Hopp och förtvivlan”. Musiken var skriven av två österrikiska tonsättare, Gustav Mahler (1860-1911) och Arnold Shönberg (1874-1951).

Båda kom att verka i USA, Mahler från 1907 och Schönberg från 1934. Båda kom från judiska familjer.

Att Schönberg var protestant, kristen, hjälpte honom föga, när nazisterna flyttade fram sina positioner i trettiotalets Centraleuropa. Mot honom anfördes också hans modernistiska, atonala musik, som fick stämpeln entartete (degenererad) Kunst.

Också Mahler konverterade redan 1897 till kristendomen, i hans fall katolicismen. Men de antisemitiska stämningarna var så starka i Wien redan under nittonhundratalets början, att de starkt bidrog till att han lämnade sitt jobb som konstnärlig ledare vid Hovoperan för att i stället arbeta först vid Metropolitan, sedan vid New York Philharmonic.

Ibland uppstår spännande och nyskapande konst i skärningspunkten mellan olika kulturer, men det torde vara svårt att leda i bevis att de obestridligt nyskapande elementen i Mahlers respektive Schönbergs musik skulle vara effekter av just skärningspunkterna mellan judendomen respektive två olika grenar av den kristna tron. Framför allt Schönbergs musik med sin seriella tolvtonsteknik och sina expressionistiska drag utmanade säkert också rent musikaliskt nazisterna med sina fixa föreställningar om både det ena och det andra – men naturligtvis utmanade de också många andra som var tillvanda vid olika slag av klassisk seriös musik. I fallet Mahler är det svårare att använda sådana förklaringar. Hans musikaliska verk är mycket mer melodiösa än Schönbergs.

Hur som helst, gårdagskvällens program började med Schönbergs ”Erwartung”, monodram i en akt, opus 17 (1909), med libretto av Marie Pappenheim. Som man kan förstå av detta fordrades det alltså också en sångsolist. För sången stod, med den äran, sopranen Ibba Andersson, men det är klart att innehållet i monodramen – den kvinnliga huvudpersonen sjunger för en älskad man, som ligger lik framför henne på scenen – är något enahanda. Jag känner till att librettot har getts en freudiansk tolkning, men trots att jag har tillgång till texten, orkar jag inte med att nu göra en textgranskning av det slaget.

”Erwartung” är Schönbergs första större verk, där han arbetar på ett modernistiskt sätt, och utan tvekan uttycker hans musik det mörker och den ångest som också finns i librettot.

Med konventionella mått mätt var naturligtvis Mahlers ”Symfoni nummer 4 i G-dur” (1892/1899-1900), här i en bearbetning för kammarorkester, lättare att ta till sig. Mahlers musik är dynamisk och fantasifull, med klanger som borde kunna tilltala alla som älskar olika former av klassisk musik.

Det textparti vi hörde med sång av Ibba Andersson, en del av ”Des Knaben Wunderhorn” ur ”Das Himmlische Leben”, innehåller det hopp som utlovades i programtiteln ”Hopp och förtvivlan”: Här skildras den himmelska glädjen, en ängaltillvaro med dans och sång, en oxe slaktad av Lukas, vin ur himlens vinkällare, änglabakt bröd, sparris, äpplen, päron och druvor.

En mer lättpåverkad själ än jag kan ju bli frälst för mindre.

* * *

Själva hade vi före konserten låtit oss utspisas med biff Schezuan plus en flaska Gato Negro på kinarestaurangen China Garden i det som fordom var Folkets hus.

Lästips: Kind of blue och Kind of red

I dagens stockholmstidningar finns ett par artiklar, som jag gärna vill göra mina läsare uppmärksamma på.

För inte så länge sedan skrev jag om Miles Davis’ ”Kind of Blue”, detta apropå att jag hade gett sonen, Matti, en till box utökad utgåva av den här jazzklassikern. I kulturdelen av dagens Svenska Dagbladet har Harry Amster ett helt uppslag om ”mästerverket som brukar kallas jazzens bästa skiva”. Där kan du också läsa om vad till exempel Rigmor Gustafsson och Jan Lundgren anser om det här albumet. Du kan läsa artikeln – ”Ett blått mästerverk” – här.

För ett par dar sen fick jag ett mejl från min vän DN-journalisten, kåsören och författaren Staffan Skott, numera på grund av hustruns, Maria Nikolajevas, tjänst där bosatt i Cambridge. Han ville bland annat tipsa om en artikel, som publiceras på DN Kultur i dag, ”Till alla lycka bär”. Eftersom DN inte tillhandahåller någon länk till den, tillåter jag mig att frikostigt citera ur den:

”Fysisk och psykisk ohälsa, narkotikamissbruk, kriminalitet, sociala missförhållanden, tonårsgraviditeter, ångest, rökning, övervikt – både för rika och fattiga länder visar det sig att i länder med mindre ekonomiska klyftor har människorna mindre av dessa missförhållanden. Och tvärtom: människors tillit till varandra är större i länder med mindre ekonomiska klyftor. Även känslan av lycka, livslängden, kvinnans ställning i samhället är bättre, ja till och med sopsortering och återbruk fungerar bättre.”

Det hänger alltså inte bara på om landet i sig är rikt; det hänger på graden av jämlikhet. Den som drar de här slutsatserna är inte artikelförfattaren utan socialmedicinaren Richard Wilkinson och sociologen Kate Pickett, i den just nu i brittisk press mycket uppmärksammade boken ”The Spirit Level” (Allen Lane).

Jag fortsätter att citera Staffan Skott:

”Författarna har mätt graden av ojämlikhet genom att efter vederbörliga justeringar för skatt och annat jämföra inkomsterna hos den rikaste femtedelen av ett lands befolkning med den fattigaste femtedelen. I Storbritannien är skillnaden 6,5:1, I Skandinavien och Japan 4:1 och så vidare.

Ett paradexempel på bokens tes: I USA är genomsnittsinkomsten dubbelt så hög som i Grekland och man satsar mer på hälsovård än något annat land. Men ett nyfött barn i Grekland löper mindre risk för spädbarnsdöd och kan förvänta sig att bli äldre än det amerikanska. Ojämlikhet: USA 8:1, Grekland 6:1.”

Vilket förlag hinner först med att ge ut den här boken i Sverige, Ordfront eller Atlas?

Fast sen gäller det ju också att få någon, gärna flera, i den socialdemokratiska partiledningen att läsa den. Det kan bli svårare.

Melodikrysset nr 11 2009

Dagens melodikryss var väl inte våldsamt svårt, tyckte jag åtminstone.

Så fort jag hörde den allra första ljudillustrationen, ”Albertina”, kom orden ur minnet: ”Det byggdes ett skepp uti Norden, Albertina så var det skeppets namn”… När vi sjöng den under skoltiden, klämde vi sen alltid i, när det blev dags för ”Pumpa läns!”.

Thore Skogman – TS – var upphovsman till nästa sång, som också den var stor schlager på sin tid, ”Tio tusen röda rosor”, där titeln skulle ge oss singularen ros.

Mer rosor blev det sen i ytterligare en gammal schlager, ”Strö lite rosor på den väg vi vandra”.

Man kunde nästan tro att Eldeman försökte frambesvärja sommaren. Och mycket riktigt kom sen ”Idas sommarvisa” av Astrid Lindgren och Georg Riedel. Här efterfrågades vem vi förknippar visan med. Ida förstås!

Ytterligare en liten flicka figurerade i dagens kryss, hon som skrev till sin far, Evert Taube: ”Pappa, kom hem, för vi längtar efter dig”. Taubes visa heter ”Brevet från Lillan”.

Evert Taubes viskonst fick vi sen ytterligare ett smakprov på i ”Som stjärnor små”. De som sjöng var Everts son Sven-Bertil Taube plus Lisa Nilsson. Du hittar min recension av Sven-Bertils CD ”Alderville Road” under Kulturspegeln, Musik.

Allra sist i dagens kryss spelades en amerikansk sångerska som jag gillar, Norah Jones. Vi hörde henne i ”Don’t Know Why”.

Melina Merkouri var både kulturskapare och kulturpolitiker, det senare i det socialdemokratiska partiet PASOK i Grekland; hon var faktiskt kulturminister. Här i Sverige är hon kanske mest känd för sin medverkan i filmen ”Aldrig på en söndag”, en förvisso sevärd klassiker.

Därifrån kan steget synas vara långt till Johann Sebastian Bach och hans värld av fugor och andra verk. Men så ska det ju vara i Melodikrysset.

Och apropå orgelverk: ett lika stort steg är det sen till Nils Dackes partyorgel. I dag hörde vi honom spela ABBAs ”Waterloo”.

Därmed är vi inne på dagens avslutande ämne, Melodifestivalen. (ABBAs låt förekom i 1973 1974 års upplaga.)

Tidigare i krysset hörde vi Petra Nielsen i ”Tango, tango”. Året var 2004.

Från Melodifestivalen 2002 var ”Kom och ta mig långt härifrån” med Brandsta City Släckers, vars gruppnamn skulle leda oss till svarsordet brand.

I årets upplaga tävlar Agnes (Carlsson), känd från Idol som jag aldrig någonsin har tittat på. Men för säkerhets skull spelade man inte hennes bidrag i årets tävling utan i stället ”On And On”.

Vi får se om jag hinner se någon del av årets final i TV i kväll – vi ska se ”Lång dags färd mot natt” på Uppsala stadsteater, jag ska laga middag och vi har besök av Annas dotter Amanda, som tillsammans med Birgitta håller på att sy sin examensklänning; Amanda lämnar grundskolan i vår.

Jag brukar hur som helst själv inte delta i omröstningen, men skulle jag göra det, skulle Agnes inte få min röst. Jag vacklar mellan Malena Ernman och Caroline af Ugglas. Sarah Dawn Finer har också en bra röst, men hennes låt håller inte måttet.

* * *

på jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sofia Karlsson med eget material

När Sofia Karlsson slog igenom med tolkningar av andras visor och ballader, låg det nära att jämföra henne med den unga Joan Baez. Nu när hon återkommer med en CD med eget material, ”Söder om kärleken” (Sally Wiola, distribution Playground, PGMLCDX 104, 2009), har jag sett henne jämföras med Alison Krauss. Inget av detta är fel, om man ser jämförelserna som musikaliska positionsbestämningar. Men Sofia Karlsson är en fin sångerska i sin egen egen kraft, och det duger mer än väl.

Hon gör tillsammans med de kompande musikerna urban folkmusik, vars texter påfallande ofta innehåller stockholmska miljöer: ”Skärmarbrink”, ”Visa från Kåkbrinken”, ”Blåsut”, ”Regn över Årsta”, ”Imma för fönstret” med dess anhalter vid Röda bergen, Norra Latin, Centralen och Gamla stan.

Men hon är inte svårt stockholmsfixerad: en av de bästa låtarna har titeln ”Dina händer (Göteborg)”.

Den senare titeln antyder ett annat och ännu viktigare tema i texterna, som alltså är Sofia Karlssons egna: kärleken. Kärleken finns som tema redan i den naturlyriska inledningssången ”Du var där”, som hon har skrivit tillsammans med Andreas Mattsson, dunkar som ett hjärta genom praktiskt taget samtliga låtar och finns där, mycket starkt, i den avslutande ”Alltid dig nära”, som har blvit en fin avslutning både genom Sofia Karlssons poetiska text och Roger Tallroths musik.

Musiken på CDn, utom i två fall skriven av Sofia Karlsson ensam, är jämn och bra men får då och då ett extra lyft genom medverkan av musiker, som tillför sin egen virtouositet och sitt eget temperament. På den nämnda ”Skärmarbrink” hörs till exempel Mike Marshall på mandola och Roger Tallroth på tolvsträngad gitarr – jag har tidigare hört dem tillsammans vid en konsert i Musikens hus här i Uppsala, Väsen plus gäster. I ”Blåsut”, med sin irländska touch, åstadkoms det där lyftet av samme Marshall på mandola plus Stuart Duncan på fiol.

Men med det vill jag inte säga, att det inte skulle duga med de musiker som ofta återkommer. Ett exempel är ”Visa från Kåkbrinken”, som lyfter tack vare Henrik Cederbloms gitarr, Gustaf Ljunggrens melodibanjo och Sofia Karlssons egen bouzoukigitarr.

Naturligtvis hör inte alla egenskrivna låtar till det allra bästa jag har hört Sofia Karlsson sjunga, men ”Söder om kärleken” är lika fullt ett bevis på att Sofia Karlsson också ”kan själv”, som min hustru brukade säga i mycket späd ålder, då när det ännu återstod åratal innan den kärlek Sofia skriver om drabbade oss.

Händels Messias

Georg Friedrich Händels (1685-1759) “Messias” från 1742 har jag tidigare bland annat hört på Uppsala akademiska kammarkörs nyårskonsert 2007.

I lördags var det åter dags, den här gången i Konserthuset (Musikens hus) i Uppsala, och åtminstone en förbindelselänk fanns det mellan de båda nämnda framträdandena: sopransolist var även den här gången Karin Roman. Händels musik känns än i dag levande, och Karin Roman gjorde den full rättvisa, men det är klart att jag som icke-troende har svårt med det religiösa innehållet till exempel i den är arian:

“Rejoice greatly, O daughter of Zion, shout O
daughter of Jerusalem, behold thy king cometh
upon thee. He is the righteous Saviour and
he shall speak peace unto the heathen.”

Övriga solister var Maria Streijffert, alt, Jonas Degerfeldt, tenor, och Olle Persson, baryton.

Men egentligen var det inte främst för solisternas skull vi var där den här gången. Vi hade fått en inbjudan från Uppsala musikklasser. Den stora kören bestod av eleverna i musikklassernas klasser 9 A och B samt i Katedralskolans fördjupade musikundervisning, årskurserna 1-3. Dirigent var en av musikklassernas lärare, David Anstey. Han dirigerade förstås också orkestern, bestående av ett tjugotal musiker.

Kören med elever från musikklasserna ska naturligtvis inte mätas mot de professionella solisterna, men när den hade sjungit det berömda och kraftfulla hallelujapartiet, belönades den av publiken med en lång, spontan applåd:

“Hellelujah, for the Lord God omnipotent reigneth.
The kingdom of this world is become the kingdom
of our Lord and of his Christ; and he shall reign
for ever and ever. King of Kings, and
Lord of Lords. Hallelujah.”

För oss som satt i den fullsatta stora salen i Konserthuset blev det här en minnesvärd eftermiddag.

Men kanske ännu viktigare är det att så många ungdomar fick uppleva att de klarade att samspela med professionella solister och med en tränad kammarorkester. Det är nog ingen djärv gissning att anta, att många av de här ungdomarna så småningom kommer att återfinnas till exempel i någon av Uppsalas många berömda körer. Och några kommer förmodligen också att lyckas med en sånglig solokarriär.