Musik från tidigt 1950-tal med Sonny Rollins och den övriga amerikanska jazzeliten

Sonny Rollins (född 1930) är en av de riktigt stora i efterkrigtstidens amerikanska jazzmusik. Han började mycket tidigt spela altsax men valde sen, sägs det, tenorsax för att inte behöva tävla med Charlie Parker. Rädd för jämförelser med andra skickliga musiker på samma instrument verkar han för den skull inte vara: Lyssna till exempel på Sonny Rollins Quintet i ”Tenor Madness”, där både han och John Coltrane spelar tenorsax, eller på ”The Serpent’s Tooth” med Miles Davis Sextet där faktiskt både Collins och Parker spelar tenorsax.

De här inspelningarna från 1956 respektive 1953 kan man hitta på dubbel-CDn ”Scoops” (Le chant du monde 254 1535-1536, 2007), vars första låt är inspelad 1949 och som i övrigt täcker det tidiga 1950-talet fram till 1956, en epok då jazzen fortfarande levde ohotad av den därefter anstormande rockmusiken; många av jazzens höjdpunkter nåddes då.

Rollins brukar stilmässigt etiketteras som bopmusiker, men han räknas då inte till genrens mainstream, bebopen, utan till hardbopen med dess mer harmoniska rytm och känsla. Själv tycker jag att sådana avgränsningar känns begränsande. Rollins är en egensinnig musiker som tar sig den konstnärliga frihet han behöver. Dessutom spelar han ofta ihop med musiker med en framstående roll inom bebopen. Rollins är över huvud taget en gränsöverskridare, vilket en låttitel som ”Valse Hot” vittnar om.

Rollins spelade under den aktuella perioden i egna band, kvartetter eller kvintetter, men på de här båda CDna möter man både gästande musiker i hans band och honom själv i andras, till exempel med Miles Davis, Thelonius Monk, Art Farmer och Max Roach som ledare.

Sammantaget möter man i dessa olika konstellationer musiker som hör till epokens främsta, till exempel alltså Miles Davis på trumpet (ja även piano), Thelonius Monk, piano, Art Farmer, trumpet, och Max Roach, trummor, och dessutom till exempel Clifford Brown, trumpet, Milt Jackson, vibrafon, John Lewis, trumpet, Horace Silver, piano, Kenny Clarke, trummor, Donald Byrd, trumpet, och Art Blakey, trummor – listan skulle kunna göras mycket längre.

Sonny Rollins är själv en suverän låtskapare: ”Oleo”, ”Doxy” och inte minst den fantastiska ”St. Thomas” kan nämnas som exempel.

Några av de nämnda musikerna har åstadkommit annat hörvärt: ”Let’s Call This” (Thelonius Monk) och ”Confab In Tempo” (Art Farmer). Annat var redan eller blev senare klassiker: ”In a Sentimental Mood” (Duke Ellington), ”It’s All Right With Me” (Cole Porter), ”Love Is a Many Splendored Thing” (Sammy Fain och Paul Francis Webster), ”In Your Own Sweet Way” (Dave Brubeck).

Men mot slutet av andra CDn dominerar åter Sonny Rollins’ egna låtar, sådana som man inte vill upphöra att lyssna på trots att de är långa, till exempel ”Strode Rode” och ”Decision”.

Städ- och sammanträdesliv

Journalisten Bengt Lindroth ska inför valet för Godmorgon, världen! i radions P1 göra en serie inslag om partiernas musik genom åren. Eftersom jag torde ha en av landets största samlingar av politisk musik och dessutom har gett ut ett par sångböcker och skrivit mapptexter till skivor, vill han intervjua mig om socialdemokratins musik genom åren.

Vi kom överens om att vi skulle ses i morgon, torsdag, i lägenheten i Uppsala, där min samling av skivor och sångböcker finns.

Dagen valdes utifrån att stamrenoveringen av lägenheten då skulle vara klar – rummen där skivorna och sångböckerna finns har under renoveringen varit plomberade, en del av materialet dessutom oåtkomligt på grund av att det har stått möbler och andra tunga saker framför skiv- och bokhyllorna. Så Birgitta och jag har använt de senaste dagarna till att åter göra lägenheten någorlunda användbar både för det här ändamålet och för andra syften. Birgitta har gjort en mycket stor del av det mest slitsamma jobbet, men även jag har gjort en del. I eftermiddags satte jag till exempel upp taklamporna i hallen igen.

Men jag har förstås också plockat fram en del material inför mötet med Bengt. Jag har till exempel ur datorn plockat fram manus till en del egna program (med grammofon- och/eller bandillustrationer) om arbetarrörelsens musik. Först blev jag, när jag satte i gång datorn, förskräckt, eftersom stamrenoverarna hade lyckats bryta så väl den trådlösa routeruppkopplingen som telefonuppkopplingen, men det jag letade efter fanns i datorns eget minne och kunde sålunda skrivas ut – senare i dag har jag dessutom lyckats få tillbaka internetuppkopplingen och, med hjälp av en tillfällig skarvsladd längs hallgolvet, tillgången till telefonnätet.

I kväll har jag varit på rödgrönt gruppsammanträde inför nästa veckas sammanträde i kulturnämnden. De flesta ärendena var föga upphetsande, men vi hade åter en ganska lång diskussion om konstmuseifrågorna, främst om det nuvarande museets sätt att fungera och inte fungera (och vad det senare kan bero på).

För egen del är jag dock fortsatt övertygad om att konstmuseiverksamheten inte kan få något lyft förrän den har flyttats från det otillgängliga slottet till en mer centralt belägen lokal, helst i en helt ny och funktionell byggnad.

Toni Holgersson tillbaka

Jag har alla Toni Holgerssons skivor – tyckte, från debuten och framåt, att han var en intressant ny bekantskap lite i Ulf Lundells fotspår.

Efter ett antal hyggligt mottagna skivor försvann han. När jag nu har läst om hans återkomst med ”Ibland kallar jag det kärlek” (Amigo AMCD 928D, 2010), har jag sett att hans långvariga tystnad har haft med missbruk av sprit och knark att göra. En del av texterna på den här nya CDn innehåller också bilder av ett hårt liv, hans eget eller andras. Utanförskapet markeras dessutom i några texter av resande- och zigenarreferenser, som har med hans eget ursprung att göra.

Holgersson har som sångare begränsningar i det högre registret, men detta kompenseras flera gånger om av att han skriver så bra texter, både sångbara och poetiska. ”Hennes båtar är sågspån / Håret fullt av hassel / Hennes blick är ljus / Tankarna ett trassel” börjar ”Båtar av sågspån”. Den är också musikaliskt bra, men jag skulle för egen del gärna ha sett att kompet hade getts mer rockpuls.

Flera av de bästa låtarna, till exempel ”Valentine”, har karaktär av rockballader, men undantagsvis (”Efter din himmel”) förekommer också en valsmelodi.

Ytterligare en bra låt är ”Komma hem”, men den är samtidigt ett exempel på att kompet ibland inte helt klockrent fångar tonen i texten – i det här fallet innehåller musiken sentimentaliserande element.

Hur som helst är det roligt att ha fått Toni Holgersson tillbaka som skivartist. Och att åter få ta del av texter som den här:

Ljuset slocknar, ingen rör sej
Vi sitter så en stund
Ser en så djup sorg i dina ögon
Fast din blick är så grund
En gång var du en annan
En gång var jag nåt mer
I en virvel av mörka trappor
Gick vi ner
Ibland kallar jag det kärlek
Ibland bara nåt
Du är mej alla dagar nära
För dom brott som vi begått
Jag sitter i en källare
När månens sken slår in
Jag tycks ha fastnat i en rörelse
Inget når nånsin
Ända in

(Ur ”Ibland kallar jag det kärlek”)

Melodikrysset nummer 22 2010

Det är lite tidigt på dagen att sjunga snapsvisan ”Sjöbloms dass”, även om hustrun just kom hem från New York medförande bland annat en flaska Finlandia vodka. Sjöblom var namnet alltså.

”Ja, då är det vår”, heter det i texten – men i veckan som var kom ju sommaren så att det dånade om det. Så i dag hade Anders Eldeman förstås plockat fram en av sina favoriter, Lars Berghagens ”Då är sommaren säkert här”, där Jan Malmsjö också är med och sjunger. Vi minns – den har varit med i krysset tidigare.

Men annars kryssade Eldeman som vanligt mellan årstiderna.

Inte är det väl till exempel riktigt dags att skörda lin än? Detta apropå att vi fick höra ”Nu ska vi skörda linet i dag”.

Långt är det också till älgjakten, som föranledde James Hollingworth att skriva ”Älgarna demonstrerar”.

Eldeman spelade vidare ”April, april” som vann Melodifestivalen 1961 och som vi minns med Siw Malmkvist.

Därmed är vi inne på melodifestivallåtar, och jag passar därför på att ta frågan om vem som i årets tävling sjöng ”Doctor, doctor”. Jo, Elin Lanto.

Lite äldre är Darins singelsuccé ”Money For Nothing”, som har Robyn som viktig ursprungskälla.

Ännu äldre är Åsa Jinders fina text ”Av längtan till dig”.

Den minns säkert de flesta, men hur är kunskaperna om äldre schlager?

Kanske kommer många ändå på att dagens Jules Sylvain-melodi hette ”Räkna de lyckliga stunderna blott”. Men vad av metall finns det i textens inledning? Jo, texten börjar: ”Ett gammalt solur jag har”.

Kring djur rörde sig en av dagens dubbelfrågor. ”Björnen sover”, som här skulle ge ide, klarade nog de flesta. Men för att klara den andra delen av frågan måste man kunna äldre schlager. Den här aktuella hette ”Vad tar ni för valpen där i fönstret?”, och för att göra frågan lite knepigare ville Eldeman inte leda oss till den djuraffär som texten ju handlar om, utan till en kennel.

Som mina läsare vet är jag en ogudaktig typ, men barndomens psalmer minns jag, i många fall med glädje. Så fort jag hör melodin, kommer också orden, ett resultat av småskolans psalmtragglande. I dag fick vi höra en klassiker, Lina Sandells och Oscar Ahnfeldts ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”.

Annat verkar aldrig fastna i mitt musikminne. Till den kategorin av musik hör TV-signaturer. Jag har till exempel sett praktiskt taget alla avsnitt av Skavlan, men jag skulle aldrig ha klarat signaturmelodin, om jag inte hade fått ledtrådar och ledbokstäver.

Leonard Cohen har jag lyssnat en hel del på. Sven Wollter är en utmärkt skådespelare men knappast en sångare av Cohens kaliber. Lite kul är det ändå att höra Wollter sjunga Cohen, här ”Tag min vals”, vars svenska text har skrivits av Rikard Wolff.

Jag går i dag i mål med en gammal favorit, ”The Rose” med Bette Midler. Henne har jag en bunt välspelade LP av i skivhyllorna.

En ros vill jag också skicka till Kristina Strömberg i Sollefteå, 70 år i dag. Hon är mamma till Bo, gift med vår Kerstin och pappa till Viggo och Klara. Kristina ska få rosor att plantera i trädgården också, fast senare – vår plan att handla trädgårdsväxter i går havererade på grund av ett förargligt tåghaveri.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sing Out! 60

Amerikanska folkmusikmagasinet Sing Out! fyller 60 och har nu klarat de ekonomsika problem, som har fördröjt publiceringen av jubileumsnumret, nummer 53 2010. Läsare och sponsorer har bidragit med mer än 100.000 dollar för att säkra tidskriftens fortsatta utgivning. Nå, en av tidskriftens grundare, Pete Seeger, berättar i en jubileumsenkät att Sing Out! redan i starten gick i konkurs och fick återstartas.

Den här tidskriften, som utkommer med fyra tjocka och även innehållsligt fullmatade nummer per år, är väl värd att ha. Där finns längre intervjuer med intressanta människor i musikvärlden, i det här numret till exempel med Loudon Wainwright III. Där finns en jättelik recensionsavdelning, som för övrigt inte bara bedömer amerikanska skivor. Och så finns där i varje nummer ett antal sånger: text, musik och bakgrund, inklusive hänvisning till en aktuell skivinspelning.

Vill man – och det vill jag – med tidskriften som bilaga få en CD med de sånger som ingår i numret (16 i det aktuella fallet), kan man välja en något dyrare årsprenumeration – jag vet inte hur många hörvärda inte bara sånger utan också artister jag har fått korn på på det här sättet genom åren. Mer om prenumeration och innehåll finns att läsa på tidskriftens hemsida. Basic membership-prenumerationen, den som inkluderar fyra CD, kostar här i Sverige $ 78 för ett år. På hemsidan berättar för övrigt Pete Seeger i ord och ton om starten av Sing Out!.

Sing Out! är alltså i grunden ett folkmusikmagasin, men tidskriften har allt sedan starten haft sitt hjärta till vänster, vilket märks bland annat av att den gärna skriver om musik med samhällsengagerade och politiska texter. Det senare markeras i jubileumsnumret med att de inledande sångerna på den medföljande CDn har sådana temata: ”House of Cards” med James Keelaghan är ett kollektivt verk om finanskrisen. Vad ”Arrogance, Ignorance and Greed” med Show of Hands handlar om framgår väl av titeln. Även ”The Grand Correction” med Chris Wood är politisk, och i ”A Man’s a Man for a’ That” med Ed Miller hör vi genom århundradena Robert Burns predika om jämlikhet och ett klasslöst samhälle. ”Riley the Furniture Man” med The Haints Old Time Stringband är en hårtslående sång om ekonomiska klyftor sedda ur den lille mannens perspektiv.

Ytterligare några sånger värda att särskilt nämna: ”High Wide & Handsome” med Loudon Wainwright III, ”Cornbread and Butterbeans”, en bekännelse till ett lättfärdigt leverne med Carolina Chocolate Drops, ”Crow Jane”, en härligt fräck blues med Ernie Hawkins, och ”Song for David” med Ray Hearne.

Värd att nämna är också ”Flood Water” med Eric Bibb, men i det fallet har jag redan hört och även recenserat – se närmare ovan under Kulturspegeln, Musik – hans senaste CD ”Booker’s Guitar”, från vilken låten är hämtad.

Kulturstipendieutdelning – till Uppsala i syrenernas tid

I går var jag tvungen att avbryta mitt trädgårdsarbete och ta bussen in till Uppsala. Jag var inne på det nya statliga Apoteket i S:t Per och tog ut diabetesmedicinen Metformin och hann sen också in på Åhléns, där jag köpte två jättekassar med tidskriftssamlare.

Men mitt egentliga mål med stadsresan var Reginateatern på Trädgårdsgatan, förr gemenligen kallad Biogatan efter de tre biografer som då låg där tätt intill varann – inte någon av dem finns kvar i dag, men Reginateatern är inrymd i en av dem.

Där anordnade kulturnämnden, som jag tillhör, sin årliga utdelning av stipendier till kulturskapare i det fria kulturlivet. Jag anlände mycket tidigt men fick ett glas vitt vin och satte mig uppe på övervåningen och väntade.

Så småningom började det strömma till människor, stipendiater, ledamöter och tjänstemän i kulturnämnden och andra. Många kom fram och hälsade; jag känner ju vid det här laget många av dem som finns i den lokala kultursfären. Bland dem som hälsade fanns Margareta och Per Löfblad, som driver den mycket fina dockteatern Teater Spektaklet. Margareta har av kulturnämnden tilldelats ett av de båda stora stipendierna om 100.000 kronor. Bland dem som kom fram och hälsade och pratade fanns också trädgårdskonstnären och konsthantverkaren Paula von Freymann och så Gunilla Lindberg, som i sina kåserier i Upsala Nya Tidning levandegör Uppsalas stadsmiljö och historia.

Jag träffade också en för mig helt ny bekantskap, Anneli Östlund, en mycket ung dam med koreanskt utseende. Hon däremot visste uppenbarligen vem jag var, till och med var jag bor i Uppsala – det visade sig att hon känner Martin Landahl som liksom jag bor i Svartbäcken, dock i en lite annan del.

Anneli är författare och har fått ett stipendium på 20.000 kronor – av hennes både spirituella och svarta tacktal på scenen lite senare på kvällen framgick det att livet som fri litteratör långt ifrån är någon dans på rosor.

Jag tänker inte räkna upp alla pristagarna – du kan själv här kolla hela listan och motiveringarna.

Men jag vill avslutningsvis ändå nämna den som hade fått det andra stora arbetsstipendiet om 100.000 kronor, musikern (pianisten) och kompositören Anders Widmark. Han arbetar mycket, men inte uteslutande, med jazzmusik och har bland annat hunnit med att samarbeta med sådana som Clark Terry, Louise Hoffsten, Helen Sjöholm och Rebecka Törnqvist.

Som avslutning på stipendieutdelningen gör han, solo på piano, tre stycken som vibrerar av känsla och är uttryck för perfekt behärskad teknik, och det slår mig då att jag inte har någon enda av hans skivor. Det måste jag snarast göra någonting åt.

Men vid det laget är det sen kväll, och jag ilar i väg mot öregrundsbussen.

I den varma kvällen, på min väg längs Trädgårdsgatan och sen ner över Västgötaspången, känner jag doften av blommande syrener.

En tävling i musik?

Jag såg Eurovision Song Contest i går, såg dess förinnan också de båda utslagningsheaten, däribland det som Sveriges bidrag åkte ut i. Jag hör inte till dem som tyckte att det senare var orättvist – dock borde också åtskilliga andra bidrag, som nu hängde med ända till slutet, ha sållats bort redan före finalen. Jag följde finalen med Dagens Nyheters låtlista framför mig, och med en penna sänkte jag i flertalet fall de redan ganska snåla betyg DN hade gett låtarna.

Tyskland vann, och Lena Meyer-Landruts ”Satellite” var väl relativt OK, men enligt min mening hade flera andra av låtarna också kvaliteter. Inte så att någon av dem var så där outstanding, men till exempel Safuras och Azerbajdjzans ”Drip Drop”, som nu kom på femte plats, var inte så tokig den heller.

Några av kommentatorerna har haft roligt åt några sångerskors och sångares usla engelska, och jag vill inte polemisera mot detta – men varför har inte den här tävlingen det ganska rimliga kravet, att respektive lands bidrag obligatoriskt ska framföras på landets nationalspråk? Har landet flera språk, får man väl ta det som är artistens eget: om Rysslands sångare till exempel kommer från Mordvinien, får han eller hon följaktligen då sjunga på mordvinska.

Det vore ett bidrag till att göra låtarna mindre lika. För egen del skulle jag gärna också se att låtarna mer speglade de musikaliska särarter som finns även i olika länders populärmusikkulturer. Det grekiska bidraget, annars populärmusik som kan uppskattas lite var stans (låten kom åtta), innehöll element av det slag jag efterlyser, att en någorlunda brett orienterad musiklyssnare själv ska kunna placera bidraget i rätt nation.

Det tredje jag skulle vilja ändra är att det nu faktist i allt mindre grad rör sig om just nationella bidrag: Svenskar hade, för att ta ett oss näraliggande exempel, en hand med i flera andra länders bidrag, och det borde enligt min mening vara förbjudet: Varje enskilt lands bidrag bör framföras av en artist därifrån (medborgare, inte nödvändigtvis infödd), vara skrivet av medborgare i landet i fråga och inte heller ha inlånade musiker, till exempel Robert Wells, vars närvaro på scenen dess bättre inte lyckades lyfta Vitrysslands ganska mediokra bidrag.

Men min kanske främsta invändning mot denna tävling, som ju ska vara en tävling i just musik, är att eurovisionsschlagerfinalen på två viktiga sätt har fjärmat sig från det som av namnet av döma är dess mål, att sålla fram de bästa schlagerna.

Problemet med den här tävlingen i musik är nu att ganska få redan dagarna efter finalen kommer att kunna nynna mer än ytterst få melodier och att få av de tävlande låtarna i framtiden verkligen kommer att härbärgeras i schlagerns Hall of Fame.

Schlagerfinalen har i dag blivit mycket mer av scenshow än av en räcka sångframträdanden. Det handlar om att väcka uppmärksamhet med hjälp av dansare, körer vars funktion lika mycket är koreografisk som musikalisk, scenkläder, ljus och glitter. Tänk om tävlingen åter kunde bli en tävling just i sång!

Då skulle man rimligen tvingas att plocka fram tävlingsbidrag, som verkligen är schlager, har en krok som omedelbart fastnar i musikminnet. Ett exempel ur årets tävling är Danmarks bidrag, ”In a Moment Like This”, som har just det där extra, en schlagerrefräng. Det var den som gjorde att Danmark och inte något av de övriga nordiska länderna i år hamnade på en hygglig fjärdeplats.

Melodikrysset nummer 21 2010

I dag rymde krysset några låtar som jag inte kunde spontant.

”In All the Right Places” med Lisa Stansfield har jag till exempel aldrig hört förut, vad jag kan minnas. Men jag är ganska duktig på att snappa textfraser och sen googla.

Och ”Sveriges magasin”, som sändes 1973-1978, har jag knappast mer än högst sporadiskt sett – men lustigt nog kom jag ihåg signaturmelodin.

Och inte kom jag i håg Anna Maria Espinosas ”Innan alla ljusen brunnit ut”, fast den tydligen förekom så sent som i årets melodifestival. 2010 års festival innehöll många nollor, men den nolla som efterlystes fanns att hämta i själva årtalet.

En äldre melodifestivalare förekom också i dagens kryss, här dock i form av en av Bamses dunderhits. Hans ”Ut på äventyr” hade som original ”Genom eld och vatten” med Sarek.

Varför man i dag valde att spela ”Yesterday” med Tom Jones vet jag inte. Inget ont om Tom Jones, men Beatles’ original är faktiskt mycket bättre.

Mike Oldfield spelades hos oss, när vi hade tonåriga barn hemma. Så ”Moonlight Shadow” har jag hört ett antal gånger.

Elton John, det vill säga Reginald Kenneth Dwight, har jag själv lyssnat en del på utan att jag för den skull har samlat på hans skivor. Ronan Keating hör definitivt inte till min musiksfär. I dag hörde vi dem tillsammans i ”Your Song”.

Flera av dagens frågor var knutna till melodier, välbekanta för äldre radioter som jag men kanske inte bekanta för dagens yngre publik.

Ett exempel är ”Det var på Capri vi mötte varandra”.

Ett annat, lite senare, är ”Du borde köpa dig en tyrolerhatt”, som Stikkan Andersson översatte från tyska (”Ich kauf mir Lieber einen Tirolerhut” i tyskt original) och Östen Warnerbring sjöng in.

Förr hörde man också i radio ”Fjorton år tror jag visst att jag var”. Själv har jag ett personligt minne förknippat med den: hösten 1956 hade jag fått kungastipendium (!) för en tvåveckors studieresa till Norge. På ett kvällssamkväm – vi var ett helt gäng svenska gymnasister som reste tillsammans – sjöng en av de svenska tjejerna som var med på resan den här visan à capella och inte utan bravur.

En av dagens svåraste frågor tror jag var Taube-texten – trots att jag kan min Taube fick jag grubbla till ordentligt, innan jag kom på svaret. Det vi hörde var ”Tango i Nizza”, som börjar: ”Säg minns ni mig ännu, don Fritiof Andersson”.

Då antar jag att fler spontant kom i håg Povel Ramels fina ”Ta av dig skorna”, som här dock skulle bidra med bara en sko.

Dagens kryss avslutades med ytterligare en visklassiker, ”Höstvisa” med text av Tove Jansson och musik av Erna Tauro. Du hittar den fina texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Den handlar om kärlek. Min egen befinner sig just nu i New York, på UNICEF-möte. Hon ringde i går kväll och berättade att hon hade installerat sig på också för mig välbekanta Beekman Hotel.

Sju Ennsamma kvällar

I går var jag inne i Uppsala på sammanträde med kulturnämnden. Passade som vanligt på att kombinera detta med att ta ut medicin på Apoteket (ett av de statliga) och att titta in på Örat. Köpte där Toni Holgerssons nya CD.

Och så var jag in på Akademibokhandeln/Lundeq och köpte morsdagspresenter till Birgitta, tre böcker, bland annat Håkan Nessers nya, och ett par filmer. När jag på eftermiddagen kom tillbaka till Öregrund, tog jag av samma anledning vägen om blomsterhandeln.

Och sen gick jag till Konsum för att handla ingredienser till morsdagsmiddagen.

Nej, jag har inte tagit fel på dag; jag vet att det är Mors dag först på söndag. Men då befinner sig Birgitta i New York, på UNICEF-möte, så jag passade på att fira henne sista kvällen hon var hemma.

Birgitta har med sig Anna på den här New York-resan – det handlar om en innestående present sedan nu ganska många år tillbaka. Och jag vill genast tillägga att det inte är UNICEF som betalar Annas flygbiljett och hotellkostnad.

Birgitta och Anna bor på Beekman Hotel alldeles nära FN-skrapan. Jag har själv bott där med Birgitta och känner omgivningarna ganska väl, minns till exempel Delin tvärs över gatan där Birgitta och Anna väl kommer att handla även den här gången.

Tanken är att mor och dotter under de tider då Birgitta är ledig tillsammans ska göra allt det där som New York och inte minst Manhattan erbjuder: lyssna på musik, gå på bra restauranger, se konst, shoppa. Jag älskar den här miljön men unnar Anna att få resa dit den här gången. Som en förskottspresent till hennes födelsedag snart i juni skickade jag med Birgitta ett födelsedagskort med en hygglig slant att köpa eller göra något för i New York – hon kommer ju att få gott om egen tid medan hennes mamma är på UNICEF-sammanträdena. Och på Birgittas begäran plockade jag fram adressen till restaurang Sardis alldeles nära Broadways hjärta.

För min del blir det nu sju Ennsamma kvällar, för att travestera den populärmusik jag också lyssnar på.

Och det är klart att jag kommer att lyssna på Eurovision Song Contest, även om jag i de båda utslagsomgångarna inte har hört mycket som jag tycker håller måttet.

Det senare gäller också det svenska bidraget, som trillade ur tävlingen i går kväll.

Vår tids arbetarsånger – men inte här

Mitt förhållande till countrymusiken är milt talat ambivalent. Visst rymmer också den pärlor, men alltför ofta är den insmickrande kommersiell med få andra kvalitéer än att sälja.

Den amerikanska countrymusiken innehåller förvisso även andra stråk, men oerhört mycket av den är politiskt konservativ för att inte säga reaktionär. Mitt eget förhållande till exempel till Merle Haggard (född 1937 och ett av genrens stora namn) präglades länge av att ett av hans stora slagnummer var ”Okie From Muskogee” där han, mitt under vietnamkriget, angrep vapenvägrare och andra krigsmotståndare. Som en del andra kåkfarare visade han sig ha rätt rigida uppfattningar om unga normbrytande radikaler.

Sen har jag förstått att han har kommit att inta en mer balanserad ståndpunkt till exempel i fråga om irakkriget. Och så finns det hos honom, liksom hos en del andra countrysångare som för den skull inte är några vänsterradikaler i politisk mening, ibland en realistisk insikt om alldeles vanliga arbetande människors levnadsvillkor, en insikt som kan ända i texter som man faktiskt skulle kunna kalla för vår tids arbetarsånger. En svensk uttolkare som har förstått det här är Thorstein Bergman, som på sin CD ”…står kvar” har med ett par mycket bra låtar av Merle Haggard, ”Vår tids arbetarsång” (”Working Man Blues”) och ”Man jobbar på och kommer ingenstans” (”A Working Man Can’t Get Nowhere Today)”.

Merle Haggards senaste CD, ”I Am What I Am” (Vanguard 78035-2, 2010, distribution EMI), där titellåten är en självutvärderande ballad, rymmer i övrigt inte så mycket av den sociala realism, som i countryns bästa stunder lyfter den till att bli något mer än veklighetsflykt. Därmed inte sagt att dess ämnen är oväsentliga. Även på äldre dar – Haggard är liksom jag 73 – fortsätter ju till exempel kärleken att spela en viktig roll. ”Live and Love Always” heter, för att ta ett exempel, en snabb låt med snygg melodi, där Merle sjunger duett med hustrun Theresa Haggard.

Men annat bekräftar mina fördomar mot countrymusiken. Ett slående exempel är den ganska smöriga ”We’re Falling In Love Again”.

Faktum är att de låtar som jag tycker att det är något med är ganska få. En sådan är ”Mexican Bands” med sina tydliga återklanger av mexikansk musik.

Och så har jag hittat två hörvärda låtar, där Mel Haggard låter som en crooner framför en dansorkester på scenen till någon lantlig dansbana. När jag hör ”Pretty When It’s New” och ”The Road To My Heart” får jag i båda fallen lust att bjuda upp till en riktigt traditionell foxtrot.