Tidig Mozart

Anna och Enver skulle gå med oss på kvällens konsert i Musikens hus, och eftersom programrubriken var Mozart, bjöd jag först på wienerschnitzel här hemma, på estniskt vis serverad med surkål och saltgruka skuren på längden.

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) hann skriva otroligt mycket trots att han alltså bara levde i 35 år. I det här fallet hade Uppsala kammarorkester – eller snarare delar av den, ett tjugotal musiker; formatet torde ha att göra med att man ska turnéra i länet med det här programmet – valt att koncentrera sig på tidiga kompositioner, och även där finns det mycket att ta av.

Man hade valt att börja med ”Kassation nummer 1 i G-dur”, skriven 1769 då Mozart således bara var 13 år. Det här är väl knappast något av hans mest fullödiga verk men ändå häpnadsväckande moget.

När Mozart år 1773 skrev ”Symfoni nummer 29 i A-dur”, det verk som den här konserten avslutades med, var han 18 år gammal. Det här är naturligtvis ett mognare verk: Stråkarna och blåsinstrumenten i den reducerade kammarorkestern gjorde det här verket full rättvisa.

Ändå tyckte jag att de två konserter för soloinstrument plus orkester vilka omgav pausen var de mest hörvärda i gårdagskvällens program.

Före pausen spelades ”Konsert nummer 4 i D-dur” för violin och orkester från 1775, med Nils-Erik Sparf som solist. (Sparf ledde för övrigt under hela kvällen den dirigentlösa, reducerade orkestern.) Sparf är en mycket skicklig violinist – vid ODs konsert helt nyligen belönades han mycket rättvist med ett pris för sitt spel.

Efter pausen hörde vi ”Konsert i D-dur” för flöjt och orkester från 1778. Här fick vi höra den likaledes skickliga Sarah Lindloff som flöjtsolist. När man hörde henne, var det svårt att föreställa sig att beställaren av verket när det begav sig inte var nöjd med resultatet.

Det här mozartprogrammet ges under den närmaste tiden på ytterligare åtta platser runt om i länet. Skaffa biljetter om ni inte redan har gjort det!

Mer med The Unthanks

Jag har skaffat ytterligare två CD med systrarna Unthank, Rachel och Becky, som assisterade av Niopha Keegan, fiol, dragspel, mandolin och bakgrundssång, Adrian McNally, piano och diverse rytminstrument, samt Chris Price, gitarr, bas med mera, utgör gruppen The Unthanks.

Deras CD från 2009 kallas ”Here’s the Tender Coming” (Rough Trade RTRADCD 548, distribution Border), och inte heller den har gjort mig besviken. Systrarna Unthank turas om att sjunga förstastämman, och deras stämsång är mycket njutbar. Låtmaterialet är ofta traditionellt, men det finns undantag, och de musikaliska arrangemangen är lagom respektlösa – i ett par fall flirtar man lite med jazz.

Utöver gruppmedlemmarna medverkar ytterligare ett femtontal på olika instrument och en smula sång. Här kan jag ibland tycka att det blir för mycket pålägg, så att det känns befriande rent och vackert, när systrarna Unthank gör den traditionella ”Where’ve Yer Bin Dick” som stämsång för två och helt utan komp.

Men ibland blir det oerhört bra också med stöd av flera instrument. Ett exempel är när Rachel sjunger lead voice i ”The Testimony of Patience Kershaw”, uppbackad inte bara av systerns röst utan också av cello, viola och fiol.

Samma slags lyckade musikaliska uppbackning – här på dragspel, trumpet och trombon – får också Ewan McColls fina sång om hans mor, ”Nobody Knew She Was There”.

Åtminstone två låtar till förtjänar att omnämnas särskilt.

Dels den underbara lilla ”Not Much Luck In Our House”, en traditionell låt som tidigare har sjungits in av Bob Davenport.

Dels den fantastiska, likaledes traditionella avslutningslåten/titellåten ”Here’s the Tender Coming”, som backas av instrument som cello, trombon och mandolin och framför allt en kör som smakar öl och ger äkta pubkänsla.

Till det som gör den här skivan så rolig att lyssna på hör också att systrarna Unthank hela tiden refererar till och hämtar material ur en familjetradition. Också deras pappa och bror och en Auntie June har inspirerat dem, också sjungit och spelat med dem, och åtminstone en låt är hittad bland föräldrarnas gamla grammofonskivor.

Thanks, Unthanks!

* * *

Tredje albumet med The Unthanks, ”Last” (Rough Trade RTRADCD 617, 2011, distribution Border) lägger väl inte rent musikaliskt så mycket till de tidigare albumen: det är fortfarande mycket traditionell brittisk folkmusik med betoning på Northumberland med omnejd. Lite färre instrument, utöver gruppens egna, används dock.

Det som slår mig, när jag lyssnar på de här inspelningarna, är att sättningarna känns ovana, kanske för att jag så ofta har hört folkmusik från de brittiska öarna sjungas av amerikanska sångartister, då oftast kompade av stränginstrument som gitarr och banjo och möjligen fiol. Här blir det mycket piano och även till exempel blåsinstrument. Själv måste jag säga att jag tycker att det blir som vackrast, när det traditionella materialet framförs mer avskalat, som ”My Laddie Sits Ower Late Up” med dess fina stämsång där Niopha Keegan bidrar till det sköna resultatet med både sång och violin.

Det mesta av det traditionella materialet på den här CDn är obekant för mig, men ”Queen of Hearts” har jag insjungen av Joan Baez. Den fanns på hennes LP från 1963 ”Joan Baez In Concert, Part 2” (Vanguard VSD 2123) och har senare återutgivits på CDn med samma namn (VMD 2123).

Baez är ett exmpel på sångerskor som har sjungit in traditionellt material, bland annat från de brittiska öarna. Systrarna Unthank räds för sin del, likt Baez, inte heller moderniteten; ett exempel är deras fina insjungning av Tom Waits-låten ”No One Knows I’m Gone”.

Och likt Joan Baez drar de sig inte – vilket inte betyder att de primärt skulle vara samhällsengagerade sångerskor – för material med politiska och sociala förtecken.

Ett exempel är att de har valt att sjunga Jon Redferns ”Give Away Your Heart”, som vände sig mot Storbritanniens beslut att delta i kriget i Irak.

Ett annat exempel är Alex Glasgows ”Close the Coalhouse Door”, skriven på 1970-talet för en föreställning på Live Theatre i Newcastle. Den här sången hämtar sitt innehåll från aberfanolyckan 1966, som inte bara krävde många vuxnas utan ännu fler barns liv.

Kärlek, död, politik – allt viktigt i livet hör hemma i de äkta sångtexternas värld.

OD-konsert: Från mörker till ljus

Tillsammans med hustrun och sammantaget en stor publik var jag i dag på ODs – Orphei drängars – konsert med temat ”Från mörker till ljus”. Konserten var förlagd till universitetsaulan, där gamla män som jag får ont i ryggen – men i övrigt fanns det verkligen inget att klaga på.

Det här var inte ODs traditionella vårkonsert – den kommer senare – men den inleddes ändå med Ad Klebers och Max Regers ”Frühlingsruf”, och också bland de framapplåderade extranumren fanns det några vårliga sånger.

Dagens dirigent, Peter Dijkstra, är holländare men har bland annat dirigerat i Köln och Berlin, fast jag vet naturligtvis inte, om detta har påverkat sångurvalet i dagens program – den musikaliska instuderingen har dock enligt programmet gjorts av Cecilia Rydinger Ahlin. Utöver den nämnda ”Frühlingsruf” fick vi också höra Johann Wolfgang von Goethes av Franz Schubert tonsatta ”Gesang der Geister über Wassern”, ”Der Tambour” med text av Eduard Mörike och musik av Hugo Distler och inte minst Bertolt Brechts och Kurt Weills storartade körverk ”Das Berliner Requiem” med fokus riktat mot första världskriget. Den här sviten lyftes ytterligare genom medverkan av en rad musiker på i huvudsak olika blåsinstrument.

I motsats till vad många säkert tror är OD i sitt sångurval inte alls bundet till traditionalistiska ämnen, även om kören också sjunger mycket traditionellt material. Under den här konserten framfördes således inte bara Brecht/Weill utan också Stephen Spenders och Samuel Barbers föga krigsheroiska ”A Stopwatch and an Ordnance Map”. Men alltså också Franz Biebls tonsättning av mariabönen ”Ave Maria” och Francis Poulencs tonsättning av texter av den helige Franciskus av Assisi. Samt två dikter av Gustaf Fröding, ”Säv, säv, susa” och ”Kung Liljekonvalje”, tonsatta av Selim Palmgren respektive David Wikander.

* * *

Kung Liljekonvalje av dungen får vi vänta på länge än.

Vädret var, när vi gick ner mot OD-borgen där Birgitta i egenskap av moster i OD skulle äta middag med ODisterna, vidrigt. Birgitta gjorde sitt yttersta för att skydda sin fina långklänning mot pölar och lera, men alldeles lätt var det inte, eftersom hon samtidigt måste skydda håret med ett paraply. Jag hoppas det blev en rolig fest i alla fall. ODs fester brukar vara en fröjd för både gommen och öronen.

Melodikrysset nummer 13 2011

Också i dag använde Anders Eldeman sig av sitt parfrågeknep, fast i mindre omfattning. Peter Himmelstrand förekom två gånger.

Dels sjöng (?) han själv sin märkliga text ”Ljuva Dixieland”, den som skulle ge svarsordet rimlexikon.

Dels fick vi höra en instrumentalversion av hans ”Gå och göm dig, Åke Tråk”, som Mona Wessman tävlade med i Melodifestivalen 1968.

Ännu lättare var förstås den allra första frågan: Alexander Rybak vann Eurovision Song Contest 201009 med sin ”Fairytale”.

Om vi då i stället ska ta det som jag för egen del tyckte var svårt, vill jag i första hand nämna ”Piece of My Heart”, ja, inte låten, men att den här sjöngs av Minnah Karlsson. Idol har jag aldrig någonsin sett på.

Barry Manilow har jag mest kommit i kontakt med genom den tecknade serien ”Ernie” – jag gillar serier. Däremot brukar jag inte lyssna på Manilow. Så det tog en stund att komma på att låten med honom hette ”Copacobana” och den omsjungna damen Lola. Jag googlade på texten och fick upp bland annat den här inledningen: ”Her name was Lola, she was a showgirl”.

Då gillar jag andra showgirls bättre. Till exempel Dolly Parton, i dag med ”Jolene”.

Henne har jag på skiva, så också Ainbusk. I dag hörde vi deras och Benny Anderssons fina ”Älska mig för den jag är”.

Lykke Li har jag inte på skiva, men en bra sak med att hennes ”Let It Fall” spelades i dag var att jag – nyfiken som jag är – googlade för att få fram vad som döljer sig bakom det här ganska udda namnet. Jo, hennes riktiga namn är inte mindre märkligt: Li Lykke Timotej Zachrisson.

Också Tone Norum och Tommy Nilsson sjöng i dag på engelska, ”My Summer With You”. När den 1988 låg i 35 veckor på Svensktoppen, hette den ”Allt som jag känner”.

Jan Guillou har jag träffat, till och med haft debatt med (om IB) men aldrig läst några romaner av. Inte heller har jag sett Arn i filmatiserad form. Men när det bara fattas en bokstav i något som sägs bygga på en historisk roman, så…

Men det är klart att det alltid är lättare att klara frågor, där man själv har den spelade musiken på skiva. Stefan Demert är ett exempel. Så visst kände jag igen hans ”Balladen om den kaxiga myran”, som här skulle ge myrans boning, det vill säga myrstack.

Stefan är ju ofta underhållande, men i den genren slås han nog ändå av M A Numminen, som vi i dag hörde i Povel Ramels ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”.

Med M A Numminen är vi i Finland, och då passar det väl bra att fortsätta med Evert Taubes ”Calle Schewens vals”, där huvudpersonen inmundigar kaffe med Kron. Ja, ni visste väl att Kronbrännvin och nästan hela den övriga svenska spritskatten i dag ägs och tillverkas av det av finska staten ägda Altia?

Av svenska statens forna stolthet Vin & Sprit – av den sittande regeringen såld till fransmännen, som sedan sålde vidare till finnarna – återstår i dag mest bara aska. Vilket osökt för oss över till det allra sista frågesvaret. Till detta svar ledde oss Leif ”Smokerings” Andersson.

Borgerlig skrämselpropaganda om vänstervridning

I Dagens Nyheter publicerar i dag (29 mars 2011) tidningens förre chefredaktör Hans Bergström en debattartikel, ”Juholt (S+V)”, som är fullkomligt vettlös och just därför intressant. Du hittar artikeln här.

Dess tes är att vi nu har ”två partier med samma inrikesprogram”. Mot hans resonemang kan man göra flera relevanta invändningar. Bergström drar av vissa inslag i Håkan Juholts linjetal långtgående slutsatser på områden, som Juholt över huvud taget inte tog upp.

Man kan inte utesluta att det bakom den här artikeln finns reaktioner som har sin rot i renegatens förtvivlan över att andra inte drar samma slutsatser som man själv – så vitt jag vet kommer Bergström från ett socialdemokratiskt hem i Värmland. Men vida viktigare är den aktuella avsikten: att skrämma de lättrörliga DN-prenumererande medelklassväljarna i Storstockholm med att socialdemokraterna under sin nya ledning nu nästan har blivit kommunister.

Jag var med under hela den socialdemokratiska partikongressen, är dessutom en av detta partis främsta kommunistbekämpare i modern tid. Och jag har – i egenskap av tidigare mångårig huvudsekreterare i mitt partis programkommission, det organ som lägger fast partiets principiella kurs – dessutom mycket god kunskap om mitt partis ideologi både historiskt och i nutid.

Jag har tidigare om den nya sammansättningen av partiledningen sagt att partiet, om den väljer denna ledning, tar ett lätt steg åt vänster, och jag står för det. Men denna måttfulla kursändring innebär ju egentligen bara att socialdemokratin återvänder till sin klassiska kurs, den som Håkan Juholt i sitt linjetal gång på gång kallade för ”social demokrati”. Om Vänsterpartiet i dag också vill stå för en reformistisk i stället för revolutionär socialism, innebär detta historiskt sett ett erkännande av att reformisterna hade rätt. Skulle vi som alltid har varit reformister av detta då behöva dra den mycket märkliga slutsatsen, att vi nu måste distansera oss och i stället bli socialliberaler?

Jag är en socialdemokrat av klassiskt snitt, och jag ska oförbehållsamt erkänna att Håkan Juholts linjetal rörde mig i djupet av mitt hjärta, det som slår till vänster.

Han överraskade alla – även mig – med att inleda detta sitt allra viktigaste tal med att tala om en kulturpolitik, ”som utrustar människor med vingar, som uppmuntar till eget skapande genom hela livet”, om kulturpolitiken som skapare av demokratiska rum utanför den kommersiella världen: ”här – i synen på rätten till ett rikt kulturliv, i försvaret av konstens uppgift att odla våra drömmar, att ges möjlighet att kunna se livet med någon annans ögon – framträder skillnaden i människosyn som tydligast”.

Med avstamp hos Olof Palme talade han därefter om partiet som en levande folkrörelse, som varken är ett börsnoterat företag, någon reklambyrå eller lett av någon enväldig partiledare.

I sitt linjetal liksom i sitt avslutningstal gav Håkan Juholt uttryck för en radikal reformvilja, en vilja att ändra kurs jämfört både med alliansregeringens politik och en del av de politiska förändringar socialdemokratin själv har genomfört eller tvingats genomföra.

Den växande barnfattigdomen, denna skam för ett civiliserat samhälle, ska utrotas genom ett brett åtgärdsprogram som löper över flera år.

Pensionssystemet ska ses över; det är ju helt uppenbart att det finns, och kommer att finnas ännu flera, pensionärer som inte kan leva ett rimligt liv med hjälp av den pension de får. (På den här punkten var hans invit till löntagarorganisationerna för slarvigt formulerad, men ambitionen att nå en ny, bred och hållbar pensionsuppgörelse är det inget fel på.)

Han gick till storms mot avregleringarna på områden som väl egentligen skulle skötas bäst i form av offentliga monopol, det senare min anmärkning. Elmarknaden och tågtrafiken är ett par exempel.

I fråga om vården och skolan vände han sig främst mot vinstuttag, att i princip skattepengar används till att berika aktieägare i stället för till personal och annan verksamhet. (”När skolkoncerner och vårdbolag delar ut skattebetalarnas pengar till sina ägare i stället för att använda dem till lärarlön, en vårdanställd som kan hålla en gammal och sjuk i handen som är rädd och har ont eller till ett besök i simhallen.”) Enligt min mening är det här en god början – men jag skulle för egen del gärna se att man gick ännu längre, i princip till offentliga monopol. (Argumenten för det senare fanns redan i Juholts tal: ”Elever har blivit kunder på en marknad. Skolverket varnar för att segregationen växer. Den sammanhållna skolan håller på att brytas upp.”)

Juholt tog också upp de problem som är förenade med a-kassan, i princip en omställningsförsäkring, men avvisade en bortre parentes.

När det gäller jobben talade han om en stor satsning på utbildning och kompetensutveckling, också om industriella branschprogram, exportstöd och investeringar i järnvägar, vägar och miljöteknik. Särskilda åtgärder måste sättas in mot ungdomsarbetslösheten.

I fråga om skattesystemet hade han av allt att döma inte tänkt färdigt – han vill se en samlad översyn. Vi kan uppenbarligen främst vänta oss en del omfördelningar; Juholt talade till exempel om att skapa mer konkurrenskraftiga förutsättningar för ekonomisk tillväxt i näringslivet. Helt klart är dock att Juholt inte tänker sig att, som Moderaterna, köpa röster med hjälp av löften om skattesänkningar.

Det här är naturligtvis inte en komplett sammanfattning av allt som Håkan Juholt sa till S-kongressen; den som är intresserad kan på nätet ta del av de fullständiga talmanuskripten.

Det som man inte kan få del av den vägen är mycket viktig också det: värmen i hans sätt att tala, och humorn. I Håkan Juholt har socialdemokratin fått en ledare som talar både till hjärnan och till hjärtat.

Och bara den som var där, i kongresshallen, kan – tror jag – fullt ut förstå den massiva uppbackning Håkan Juholt har i sitt parti, och då tänker jag inte främst på applåderna. Från talarstolen kunde jag höra så många andra tala i samma anda.

Socialdemokratin är enad igen. Därmed besitter den en väldig kraft.

För första gången på länge sjöng jag vid en kongressavslutning, med ogrumlad glädje, ”Intenationalen”. När vi stod där och höll varandras händer, kände man, att det dånade i rättens krater. Unisont sjöng här nu ett åter igen enat parti:

”Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli.”

Melodikrysset nummer 12 2011

Jag var ju, på grund av att jag i egenskap av partiveteran deltog i den socialdemokratiska partikongressen, förhindrad att som vanligt lösa Melodikrysset under direktsändning. För övrigt var det ganska kul att också under kongressen – från så väl gamla bekanta som för mig tidigare helt okända – få vänliga kommentarer om mitt melodikryssande på lördagarna. Till dem bland lösarna som inte hör hemma i mitt parti vill jag dock säga att alla är lika välkomna att titta in på min blogg, gärna också kommentera det jag skriver.

Jag har, både av kommentarer jag redan har fått och av antalet besökare i lördags, förstått att lördagens kryss inte hörde till de allra svåraste, och när jag nu har lyssnat på det på nätet och löst det, är jag beredd att hålla med.

Jag ska ärligt bekänna att Lady Gaga (egentligen Stefani Joanne Angelina Germanetta) inte hör till de artister jag brukar lyssna på, men med hjälp av hjälpbokstäverna jag hade fått ihop var det ju inte våldsamt svårt att lista ut att det var hon som sjöng ”Alejandro”.

Katy Perry har vi tidigare – 2010 – hört i Melodikrysset med ”I Kissed a Girl”, men den här gången skulle vi namnge en av upphovsmännen, Max Martin, egentligen Karl Martin Sandberg och således svensk.

Idol-stjärnor blir sällan mina favoriter ens om de deltar i Melodifestivalen, som jag ändå ser/lyssnar på. E.M.D, som ska uttydas Erik Mattias Danny (med efternamnen Segerstedt, Andréasson och Saucédo) förekom i Melodifestivalen år 2009.

Filmmusik brukar jag ha svårt med, men den filmmusik som i dag spelades ledde tankarna till Skottland, där Lasse Åbergs ”Den ofrivillige goilfaren” från 1991 utspelar sig. Och för att knyta an till Anders Eldemans fråga: denna folkkära komedi handlar ju om en viss sport, nämligen golf. Lasse Åberg brukar jag för övrigt träffa vid middagarna för så kallade hedersupplänningar på Uppsala slott, och under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) hade vi i ett av julnumren en lång intervju med Lasse Åberg, som också har i hög grad samhällstillvända sidor.

Mitt socialdemokratiska familjemagasin hade för övrigt också en valvisetävling, där jag lyckades få Cornelis Vreeswijk med i juryn. Cornelis var ju en mycket politisk trubadur, vilket till exempel hans ”Somliga går med trasiga skor” vittnar om – i dag hörde vi den på hans modersmål, holländska.

Vår mycket äldre nationalskald Carl Michael Bellman, vars ”Fjäriln vingad syns på Haga”, Fredmans sång numero 64, vi hörde i dag, hade ju även han öga för de fattiga och deras usla förhållanden, även om just den här sången inte hör till den kategorin.

Och för att fullborda genomgången av våra stora stora trubadurer och deras verk: Evert Taubes visor har många sidor: allt från den idylliska och mycket vackra ”Nocturne” / ”Sov på min arm” (där viloplatsen alltså är armen) till den mycket miljöengagerade ”Änglamark”.

Jag har märkt att ljudillustrationerna och svaren i Melodikrysset som ovan ofta går att gruppera.

I slutet av 1960-talet besjöng till exempel Anna-Lena Löfgren länge på Svensktoppen ”Lyckliga gatan”.

Och mycket riktigt spelades också ”On the Sunny Side of the Street” med Frank Sinatra, här med härligt komp av ett storband under ledning av Billy May.

Två barnvisor fick vi också höra.

”Vi äro musikanter” brukar jag varje midsommarafton få höra, inte i Skaraborg men väl runt midsommarstången i Öregrund.

”Sov du lilla videung”, egentligen med titeln ”Videvisan”, med text av Zacharias Topelius och musik av Alice Tegnér, är en annan välkänd barnklassiker. Den här sången, som alltså handlar om vide, hörde vi ofta när barnen var små på skiva med Alice Babs, dottern Titti och Torsten Tegnér: LPn hette ”Sjung med oss, mamma”.

Vilket i sin tur leder oss över till den inledande frågan, med ”Swing it, magistern” som ljudillustration. Den som sjöng var förstås den då fortfarande mycket unga Alice Babs. Sången, som verkligen slog, ingick i filmen med samma namn från 1940, och det är nästan komiskt att i dag, när man hör den här låten, föreställa sig hur mycket den upprörde den tidens konservativa. Filmens regissör var Schamyl Bauman, och eftersom jag nyligen har sett (och skrivit om) hans film ”Karriär”, som handlar om kvinnors rätt att ha en egen yrkeskarriär, anar jag att Bauman nog kanske var en för sin tid radikal banbrytare.

En låt och fråga kvar att redovisa, och också den har en åtminstone för mig politisk anknytning. Ja, inte själva låten, Benny Anderssons ”Vår sista dans”, som vi normalt brukar höra med BAO och Helen Sjöholm. Men i dag hörde vi den i en instrumentalversion med Svenssons Treo och Monika Bring på saxofon. Den här saxofonen är vit, men jag har sett och hört henne spela på den med glöd på ett rött socialdemokratiskt Första maj-möte här i Uppsala.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Livskraft som tema för torsdagens konsert

Jag brukar ju skriva om abonnemangskonserterna i Musikens hus med Uppsala kammarorkester, men torsdagens konsert fick jag inte tillfälle att skriva om, eftersom vi på fredag morgon åkte till Stockholm för socialdemokratisk partikongress. Några retroaktiva anmärkningar dock:

Temat för kvällens ganska blandade program var ”Livskraft”. Kammarorkestern leddes denna kväll av den kraftfullt – också rent kroppsligt – agerande Mats Rondin, och i de sinsemellan ganska olika två styckena som spelades före pausen sjöng mezzosopranen Katarina Böhm.

Konserten inleddes med tre sånger av Gustav Mahler (1860-1911), av vilka väl främst den första, ”Frühlingsmorgen” med dess vårmorgonstema knöt an till temat för kvällens program.

Både Mahler och det som sedan följde efter pausen hör ju hemma i en mer klassisk musiktradition, men betydligt modernare är ”Stalingrad Madonna”, skriven 2008 av Kent Olofsson, född 1962. Det här är Olofssons symfoni nummer 2, uruppförd i Finland 2009; det här var första gången den framfördes i Sverige.

”Stalingrad Madonna” består av fem satser, bland dem alltså några med sångliga inslag. Jag hör inte till dem som har problem med att lyssna på modern symfonisk musik, och jag hade utbyte av det här verket. Lite svårare har jag att förhålla mig till dess sångliga/intellektuella innehåll: ”Stalingrad Madonna” är en målning, skapad av en tysk löjtnant, även läkare och präst just under slaget om Stalingrad 1942-1943, Kurt Reuber. Jag har förståelse för det lidande för de tyska soldaterna som beskrivs i sångtexterna, men jag har ganska svårt att se detta i det religiösa perspektiv som finns i sångerna – det finns ju väl så intressanta politiska aspekter på det krig slaget om Stalingrad var en del av.

Ytterligare en symfoni fick vi höra efter pausen, Franz Schuberts (1797-1828) ”Symfoni i C-dur nummer 8”, kallade den stora, från 1825-1826. Att orkestern gillade att spela det här verket märktes tydligt, och min hustru var också ganska förtjust i resultatet. Själv tyckte jag också att det lät bra, men jag var kanske inte riktigt lika begeistrad.

* * *

Vi hade för övrigt inlett kvällen med att äta middag ute, den här gången på Amazing Thai, som har flyttat runt hörnet och nu finns i nya lokaler på Daragarbrunnsgatan 17. Det blev Bad kaprao Bed, wokad anka med stark basilika, babymajs, långbönor och gul lök.

Det här triggade inte bara smaklökarna utan också övriga sinnen inför konserten.

Partikongress i stället för melodikryss

Fredag-lördag-söndag befinner jag mig på Socialdemokraternas partikongress i Stockholm. Jag är i egenskap av partiveteran inbjuden som gäst, och det är klart att jag vill veta vem som blir ny partiledare och vilka som väljs in i den partiledning som tillsammans med honom ska lägga fast partiets fortsatta kurs.

Jag kommer att blogga om mina upplevelser, fast inte under själva kongressen.

På motsvarande sätt hoppar jag över direktlösning av lördagens melodikryss. I den frågan återkommer jag på måndag, om någon då fortfarande är intresserad,

Melodikrysset nummer 11 2011

I dag hade jag visst besvär med Melodikrysset, både för att en del av frågorna inte riktigt låg för mig och för att datorn har varit trög och konstrat – jag har nyss startat om den igen.

Krånglet började redan med allra första låten och frågan. Vem var det som sjöng Cornelis’ fina ”Somliga går med trasiga skor”? Efter diverse googlande – jag har aldrig hört den här versionen tidigare – och så småningom ett antal ledbokstäver kom jag på svaret: Vi hörde Anders Eldemans specielle favorit Lasse Berghagen (plus Plura Jonsson).

Amy Diamond ingår heller inte i min skivsamling, men det var hon som sjöng ”Up”, som jag tror låten heter.

”Kärleken vet” – heter den så? – med Niklas Strömstedt hade jag heller inte hört förut.

Plattor med Kent finns i mina skivhyllor, dock inte ”Ismael”. Men dem känner man ju igen.

Linda Bengtzing önskar jag att jag inte hade hört, men eftersom jag har följt Melodifestivalen, känner jag förstås igen ”E de fel på mig”.

Och ska vi nu bedöma melodifestivallåtar, tycker jag att Roger Pontares ”När vindarna viskar ditt namn” var mycket bättre.

Den efterlyste blågule kompositören var förstås Thore Skogman. Men vad var det han sjöng – han har ju skrivit så mycket. Titeln började i alla fall rimligen på ”Det”.

Trots mängden av Thore Skogman-kompositioner och min politiska valfrändskap med honom, har jag fler skivor med Rikard Wolff än med Skogman. Så ”Det sitter en pojke på månen” finns i mina skivhyllor.

”My Fair Lady” – med Ulla Sallert och Jarl Kulle – såg jag så tidigt som 1959, i samband med den första svenska elevriksdagen. I den ingår ”Med en gnutta flax”, där det sista ordet i det här fallet skulle ersättas med synonymen ”tur”.

Äldre i den genren – musikal, operett – är ”Glada änkan”, ”Die lustige Witwe” som skrevs 1905 av Franz Lehár (musik) samt Victor Léon och Leo Stein (text). Det vi hörde, ”Då går jag till Maxim”, skulle här ge verbet gå.

Mer roande scenkonst: Galenskaparna och After Shave var det som kom med uppmaningen ”Alla ska bada”.

Och så ännu mer revy: Vi hörde Peter Flacks revyalterego Hjalmar sjunga ”Mugge-Bigge, Mugge-Bigge Puff-Puff-Puff”.

Också Hans Alfredson är ju känd från revyscenen. I dagens nummer hörde vi Tina Ahlin som hans dotter. Tina har förresten varit inne på min blogg och ställt en lite klurig musikfråga till mig.

Och så avslutar vi dagens redovisning med en låt som jag har dansat till många gånger, Glenn Miller-klassikern ”In the Mood”.

Schlagerfinalen och partiledarfinalen

Jo, jag såg melodifestivalfinalen och har faktiskt också sett alla deltävlingarna – man måste ju hålla sig à jour för att kunna fortsätta lösa Melodikrysset.

Jag har tidigare flera gånger klagat på att melodifestivalernas låtar är så själlösa, ofta inte ens har en refräng som fäster sig i minnet. Den här gången tyckte jag att framför allt de låtar som tog sig till finalen, med några undantag, hade någon melodislinga som gör att man kommer i håg dem.

Samtidigt är ändå inte schlager vad det var förr. Rapparen Swingfly klarade sig med ”Me and My Dream” hyggligt och det lät också hyggligt bra – men var det schlager?

Dess värre känner jag mig inte särskilt engagerad av de låtar som slogs om förstaplatsen. Kanske var det rättvist att Eric Saades ”Popular” vann över Danny Saucedos ”In the Club” – men trean ”Oh My God” med The Moniker hade väl möjligen ännu mer av just schlagertycke?

Den låt jag annars tyckte var mest schlageraktig i gammaldags mening – schlager kunde förr faktiskt ibland också ha meningsfull text – var Sara Vargas ”Spring för livet”.

Sara hade ensam modet att framföra sin låt på svenska, så man kunde ju ha befarat att den internationella juryn skulle ge henne låg poäng just på grund av detta. Men här blev det ingen stor skillnad jämfört med de svenska telefonröstarnas utslag: svenskarna placerade henne på åttonde plats, de utländska juryerna på nionde plats.

Så kanske är det där som jag betecknar som schlager inte på modet någonstans längre.

* * *

Här om dan blev det, efter alla delheat och tidningsskriverier och oddslistor, också klart vem som föreslås som ny partiledare för Socialdemokraterna. Det var på tiden. När vi här om kvällen under middagen efter palmeseminariet i Eskilstuna diskuterade partiledarkandidater, sa jag, att jag för min del övervägde att föreslå Graucho Marx. Han skulle, trots sitt efternamn, till och med kunna accepteras av partidistriktet i Stockholms län, eftersom en av hans deviser lyder: ”Detta är mina principer. Om du inte gillar dem, har jag flera.”

Men då invände en av de övriga deltagarna med ett annat grauchomarxistiskt citat: ”Jag vill inte vara med i en klubb som kan tänka sig såna som jag som medlemmar.”

Nu har vi i alla fall fastnat för en partiledare, som åtminstone har en mustasch snarlik den som satt på Graucho Marx – man kunde tro att han kandiderade inte till posten som partiledare utan för en roll i en ny filmversion av ”Three Amigos”.

Jag vet att en del är bekymrade över Håkan Juholts uppbackning av den svenska insatsen i Afghanistan, och jag hoppas att han, trots att han kommer från Oskarshamn, efter vad som just nu händer i Japan är klok nog att hålla fast vid utfasningsbeslutet i fråga om kärnkraften.

Men en karl som helt frankt säger högt det som många partivänner (s) i dag känner – att vi är så jävla trötta på allt tjafs om ”förnyelse” – måste det faktiskt vara något bra med. Äntligen får vi en riktig sosse i sossetäten. Det är inte utan att man delar häpnad med Åsa Linderborg i dagens Aftonbladet:

”Mot alla odds väljer socialdemokraterna en socialdemokrat som partiledare.”