För livet

För livet

Text och musik: Peps Persson, 1992

Jag spelar för livet
för allting som xäxer
som lever och andas
och föds och dör.
Jag spelar för livet
jag vet inget annat
som ger både mening
och dagligt bröd

Jag spelar för livet
jag sjunger för full hals
Jag leker med toner
och kysser ord
Jag spelar för livet
med huvet i himlen
och fötterna dansar
på Moder jord

Jag spelar för livet
med bultande hjärta
och själen är bräddfull
av glädje och sorg
Jag spelar för livet
jag våndas, jag njuter
och säljer min möda
på månglarnas torg

Jag spelar för livet
och glömmer bort döden
för vid den horisonten
syns inget ljus
Jag spelar för livet
och litar på tiden
som alltid har växt
till nästa nu

Från CDn ”Spelar för livet#” med Peps Blodsband (Sonet SLPCD 2855/517 114-2, 1992)

Melodikrysset nummer 43 2011

Min dator är på upphällningen, och jag har varit och köpt en ny och mycket kraftigare. Tyvärr har jag inte hunnit installera den än, så jag har fått sega mig igenom dagens melodikryss.

P4 har barntema i dag, och Anders Eldeman försökte leva upp till det bland annat genom att ha en mycket ung medhjälpare i studion. Några barnvisefrågor förekom också i programmet:

I ”Björnen sover” sägs det att han sover i sitt lugna bo, men här skulle vi på frågan var svara ide.

Inte heller hade jag några svårigheter att sjunga med i den här ordlösa ”Har du sett min lilla katt”.

Och Karlsson på taket har jag både läst och sett som film. Han tar sig fram i luften med hjälp av en propeller, som troligen drivs med något slags motor – vad den går på får vi aldrig veta.

Åtminstone barnslig får man väl kalla även Povel Ramel, men hans sång om Acke Asgam och det övriga som finns i samma sjuka samling – jag har den – är nog kanske inte i första hand tänkta för små känsliga barnaöron.

Hans ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”, som här skulle ge fågelholk, hörde jag för min del i och för sig när jag fortfarande var ganska liten, men det den skildrar är knappast sådant som lämpar sig med barn närvarande.

Bekant för yngre lyssnare – däremot inte för mig – är säkert Chris Medina och ”What Are Words”. Jag ser aldrig svenska Idol, och om dess amerikanska motsvarighet vet jag praktiskt taget ingenting.

Och om jag ska fortsätta på självbekännelselinjen, är Paris Hilton bara ett namn för mig. Hennes ”Stars Are Blind” har jag heller aldrig tidigare hört.

Eric Clapton fyller däremot en hel sektion i mina skivhyllor, så hans röst känner jag omedelbart igen. I dag hörde vi honom i ”River Runs Deep”.

Dogge Doggelito har jag också några CD med. Fast jag kan inte med bästa vilja i världen säga att jag imponerades av hans ”Hippare hoppare” i Melodifestivalen 2010.

”My Fair Lady” såg jag, när jag var ombud på den allra första elevriksdagen 1959. Fast då var det Ulla Sallert som spelade Eliza. Men i dag hörde vi Birgit Nilsson sjunga ”I Could Have Danced All Night”.

”Axel Öhman” sjöng vi på verandan i Juniskär när jag var i folkskoleåren, men jag undrar – med tanke på dagens barntema – om han verkligen är känd bland dagens yngre radiolyssnare.

Inte heller tror jag att de vet vem Nacka Skoglund – alltså han som sjöng ”Vi kommer tillbaka” – var, vilket väl är en förutsättning för att man ska ha en aning om att han kunde göra mål.

För min del går jag nu i mål genom att redovisa svaret på ytterligare en av de frågor, som lite krystat kan sägas ha åtminstone en liten anknytning till barntemat i krysset. Som illustration spelades Stig Olins ”En gång jag seglar i hamn”, och den börjar ”Liten blir stor”.

Sammanfattningsvis: ett ganska krystat kryss var det här, om man ser till dagens barntema i P4.

Barnvisor ur Barnkammarboken

Aftonbladet och Expressen har enats om ett gemensamt bilageprojekt: man kommer, steg för steg, att – båda, samtidigt – sälja de tio barn-CD-skivor, som hör till ”Barnkammarboken” (Bonnier Carlsen). Jag har just med dagens Aftonbladet köpt den första CDn i serien, ”Älskade barnvisor från den skimrande Barnkammarboken” (Bonnier Carlsen / Alfie 334 25703, 2010).

Skivorna står naturligtvis även för sig själva, men det är klart att man saknar texterna och de illustrationer som väl finns i motsvarande bok.

En hel del av inspelningarna är hörvärda, men åtminstone den här första CDn är i snitt mer ojämn än en del andra moderna barn-CD, till exempel från Gammafon, jag har lyssnat på och skrivit om.

Liksom är fallet med de skivor jag syftar på har utgivarna försökt åstadkomma bland annat musikalisk förnyelse – men problemet med den här utgåvan är att de i rätt många fall har valt fel väg. Kanske har de sneglat på föräldrarna/skivköparna och då valt artister som dessa känner från olika delar av det kommersiella musiklivet, till exempel Svensktoppen och Melodifestivalen. Men framgång där betyder ju inte nödvändigtvis att man lyckas göra hörvärda visor för barn. Skulle till exempel Magnus Carlsson kunna lägga något extra till Hans Alfredsons ”Styrman Karlssons äventyr med porslinspjäsen” (det vill säga pottan han fastnade med foten i) eller göra Beppe Wolgers’ och Olle Adolphsons ”Det gåtfulla folket” bättre än Adolphson? Och vad talar för att Amy Diamond skulle kunna överträffa originalinspelningen av Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Kalle Teodor”? Häpnadsväckande platt är också Björn Skifs’ version av Povel Ramel-klassikern ”Far! Jag kan inte få upp min kokosnöt”.

Men annat är riktigt bra.

Trion Tony Könberg, Tord Lundgren och Mikael Hägestam lyckas väl i flera låtar, till exempel ”I Medelhavet” och familjen Addams-klassikern med ny text, ”Skala banan”. En rolig, modernistisk tolkning av Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Liten vaggvisa (Sov alla)” gör Cookies n Beans. Och Susanna Berlin gör en utmärkt version av Anders Melanders och Nationalteaterns gamla ”Yllevisan”.

Jag kommer också att köpa och lyssna på övriga skivor i serien, men det är alltså inte artister som Linda Bengtzing eller ens Jessica Andersson jag kommer att längta efter att få hör igen efter att ha hört dem på den här skivan.

Melodikrysset nummer 42 2011

Själv tyckte jag dagens melodikryss var relativt lätt, mycket lättare än förra veckans. Men allt sådant beror ju på vad man har lyssnat på och dessutom minns.

För att ta ett exempel: Visst hade jag hört ”Living Next Door To Alice”. Men vilka var det nu som gjorde den? Jo, Smokie. 1976 närmare bestämt.

Men det finns naturligtvis luckor också i mitt musiklyssnande. Jag måste bekänna att jag egentligen aldrig, mer än tillfälligtvis, har lyssnat på David Bowie. I dag hörde vi honom i ”Let’s Dance” från 1983.

Eftersom jag genom åren relativt regelbundet har följt program som Svensktoppen och Melodifestivalen, har jag också lärt mig att känna igen en del låtar som inte direkt har imponerat på mig. I Melodifestivalen 1975 fanns en sån låt, ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” med Ann-Christine Bärnsten. Vart hon sen tog vägen vet jag inte, men av någon outgrundlig anledning fastnade ändå låten i mitt minne.

I Melodifestivalen 2009 förekom en låt, som jag för min del anser vara bra mycket bättre, ”Snälla, snälla” med Caroline af Ugglas. Den kom tvåa – men det skulle faktiskt ha varit kul att få se hur det hade gått för den, om den – i stället för Malena Ernmans vinnarlåt, i och för sig också bra enligt min mening – hade fått gå vidare till Eurovision Song Contest.

Det var väl i ”Allsång på Skansen” jag för första gången hörde, och hörde talas om, Eva Eastwood, hon som i dag sjöng ”Han är kung”. Varifrån kom hon? Från USA? Nej, från Örebro, visade det sig – egentligen heter hon Östlund.

En av mina tidiga sextiotalssomrar i Uppsala – jag var student men hade lyckats få sommarjobb – lyssnade jag ofta på ”Torstigste bröder”, Povel Ramels suveräna Bellman-pastisch. Skivan ägdes av min rumsgranne Curt Fredén, men jag hade hans tillstånd att låna den.

Om ni nu tror att all musik jag gillar är från forntiden, tar ni fel. Jag gillar också till exempel Bo Kaspers Orkester, vars ”Morgonfågel” vi i dag fick höra.

När det gäller populärmusik, kan jag inte se något enkelt och tydligt mönster för vad som slår respektive inte slår och vad av allt detta som fastnar i just mitt musikminne. Men när den då mycket unga Anita Hegerland 1970 sjöng ”Mitt sommarlov”, den som i dagens kryss skulle ge lovet, fastnade den hur som helst för evigt i mitt musikminne.

Sommarlovet är väl för övrigt inte särskilt aktuellt just nu, då vi höststädar i trädgården; själv förbereder jag just nu mitt stora stenparti för vintern. Eldemans årstidsanpassning är över huvud taget ofta märklig. I dag fick vi som ytterligare ett exempel höra ”Längtan till landet”, den där man sjunger ”Vintern rasat ut”. Den här sången, som vi bland annat brukar höra med OD, skrevs 1838 av Herman Sätherberg och Otto Lindblad, och åtminstone folk i min ålder har väl också fått sjunga den i skolan.

Mycket populär under min folkskoletid, fast då via radion, var Harry Brandelius insjungning från 1944 av ”Nordsjön” eller ”Gamla Nordsjön” som den väl oftare kallas. Själv förknippar jag den för evigt med Maud Reutersvärds sena kvällsprogram ”Endast mamma är vaken” dagen före julafton varje år. Martin Nilsson skrev den dock redan 1931, som ett beställningsverk åt KF, Kooperativa förbundet, som 1935 använde den i en reklamfilm.

Då är det väl bara filmfrågorna kvar, inte särskilt svåra i dag, eftersom de musikaliska ledmotiven i filmerna i fråga är mycket välkända, dessutom bra.

Burt Bacharach skrev ”Raindrops Keep Fallin’ On My Head”, som förekom i ”Butch Cassidy And Sundance Kid” från 1969. I Sverige blev den året därpå en landsplåga med Siw Malmquist och hette då ”Regnet det bara öser ner”.

En fantastisk låt är också Paul Simons och Art Garfunkels ”Mrs Robinson”, som 1967 förekom i ”Mandomsprovet” med bland andra Dustin Hoffman.

Edvard Perssons filmer visas väl fortfarande ibland i förmiddags-TV. I ”Kalle på Spången” från 1939 förekom ”Jag har bott vid en landsväg”, som skrevs av Alvar Kraft och Charles Henry (Henry Carlsson). Tur att TV regelbundet visar äldre svenska filmer, alla kanske inte pärlor men många fortfarande högst sevärda. Men ska också yngre generationer kunna ta del av det här svenska filmkulturarvet, måste de både visas på helger och kvällar och finnas tillgängliga på DVD.

Musik med Michaelerhuset i Wien som nav

Uppsala kammarorkester hade som tema för sin senaste konsert valt ”Michaelerhuset i Wien”. Det är fyndigt men det är kanske inte i det här husets väggar den musikaliska inspirationen sitter, även om många betydande personer i 1700-talets musikliv i Wien hade anknytning till det. Däremot är det faktiskt intressant att fundera över varför musiklivet i Wien under en relativt begränsad tid rymde så många begåvningar. Mecenater och publik spelade säkert sin roll, men det är ju också, från många olika områden, känt att begåvningar dras till begåvningar och inspirerar varann.

Antonio Salieris (1750-1825) konkurrensförhållande till Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) skildras i Milos Formans storslagna film ”Amadeus”, vilket säkert har bidragit till att göra Salieri mer bekant för en nutida publik. Att Salieri faktiskt är en tonsättare värd att lyssna på var kvällens inledande stycke, ”Ouvertyr till Axur, Re d’Ormus”, ett utmärkt bevis på.

Marianna Martines (1744-1812) och hennes ”Sinfonia i C-dur” var, trots sina tre satser, kort men välljudande. För mig var Martines för övrigt en ny bekantskap.

Kvällens sångsolist var sopranen Kristina Hansson, vars utmärkta sång vi fick höra i fem nummer, tre före pausen och två efter pausen.

Före pausen fick vi höra två sånger av Joseph Haydn (1732-1809), Solo e pensoso ur kantaten ”Il Canzionere” med text av Petrarca och ”Miseri noi, misera patria” med text av Metastasio. Dess förinnan hade vi också fått höra henne i Nicola Porporas (1686-1768) ”Nocchier che mira” ur kantaten ”Or che d’orrido Verno”.

Programmet efter pausen ägnades helt åt musik av Mozart och inleddes med två sångnummer, ”Schon lach der holde Frühling” och ”Nehmt meinen Dank”, av vilka jag framför allt uppskattade den första.

Som kvällens clou, antar jag, hade man tänkt Mozarts ”Symfoni nummer 35 i D-dur” plus den lilla ”Marsch K”, som ursprungligen tycks ha ingått i denna symfoni men nu fick föregå den. Med den här symfonin, ”Haffner” som den kallas, hade jag för min del en del problem, trots att jag annars gillar Mozart högt och rent.

Och här måste jag komma in på dirigentens roll.

Till att börja med: för egen del tyckte jag att kvällens dirigent, polskan Ewa Strusinska, var helt lysande. Hon levde med i musiken med hela kroppen – hoppade, prickade in rätt styrka och fick okestern att prestera sitt allra bästa – framför allt i allt det som framfördes före pausen.

Men Mozarts ”Haffner” gjorde hon stummare, fick den aldrig att riktigt glimma.

* * *

Före konserten valde vi den här gången att äta middag i restaurangen i Musikens hus. Det går att få alldeles utmärkt mat där. Vi valde att äta rådjursstek med höstprimörer, brynt rosmarinsky och persiljerotspuré och drack rödvin till det.

Vi anlände tidigt, så då fanns det gott om plats, men innan vi bröt upp var restaurangen välfylld av konsertbesökare.

Birgittas musik

Jag har genom åren av ganska många föreningar ombetts att göra program om politisk musik, ofta med rubriken ”Sången som vapen”. Det är ganska naturligt, eftersom jag har samlat på politiska skivor och sångböcker, också själv gett ut sådana. Jag skulle våga gissa att vi i vårt hem har det här landets största samling i den här genren, bland annat i form av skivor från hela världen.

När Birgitta av Senioruniversitetet i Uppsala nu hade ombetts att göra ett musikprogram, ”Min musik”, ett kåseri (mest) med mellanliggande musik ur vår faktiskt enorma skivsamling, var ingången mer allmän – men naturligtvis innehöll det här programmet också musik med politiska och samhällskritiska texter.

De politiska inslagen bäddade hon in mellan två block med klassisk musik, ett i inledningen och ett i avslutningen. Hon startade med allegrot ur Johann Sebastian Bachs ”Brandenburgerkonsert nummer 5”, spelade därefter adagiot ur Wolfgang Amadeus Mozarts ”Pianokonsert i A-dur” med den rumänska pianisten Klara Haskil och avslutade den klassiska inledningen med Antonio Vivaldis konsert för tvärflöjt ”Il Gardellino”. Berättade också hur hon, efter det uppbrott en skilsmässa i ganska unga år medförde, ganska pank valde att lägga en då ganska stor summa på en radiogrammofon.

Den fick också jag stor glädje av. Numera står den, obrukbar men ett kärt minne, på vår glasveranda i Öregrund.

Skivsamlingen växte, nu också i allt större utsträckning genom min försorg.

En av hennes favoritlåtar, ett minne från de yngre år då vi ännu inte hade träffats, hade hon dock aldrig lyckats få tag på. Men en god vän med kontakter i skivvärlden fixade en piratkopiering av den på vinyl: ”The Old Piano Roll Blues” med Hoagy Carmichael.

Annat av det hon spelade i det här programmet är sådant vi gemensamt har skaffat och lyssnat mycket på tillsammans. Ett exempel är ”Der Dialektische Materialismus Rock” med Helmut Qualtinger och Vienna Midnight Cabaret. Den handlar om avstaliniseringen i Öst, men jag har fantastiska minnen av att vi ibland, när promillehalten redan var hög och ljudnivån i lägenheten bedövande, spelade den som dansmusik vid våra afrikanska parties för deltagare i Hammarskjöldfondens seminarier, som Birgitta arbetade med på den tiden.

Tom Lehrer spelade hon också, för åhörarna i den alldeles fullsatta Missionskyrkan. Inte bara ”The Folk Song Army” utan också ”Pollution”, en låt som ju i hög grad berör ett fält Birgitta kom att jobba intensivt med under sin tid som miljöminister.

Ett starkt miljötema har också Pete Seegers ”Preserven el Parque Elysian” från en LP med den vackra titeln ”God Bless the Grass”. Här gjorde Birgitta en påpasslig kommentar om det hot som just nu svävar över Seminarieparken i vårt Uppsala.

Pete Seeger spelade hon sen ytterligare två gånger. Dels ingick han i den fantastiska gruppen The Weavers, där han bland annat sjöng duett med Ronnie Gilbert i kärlekssången ”Kisses Sweeter Than Wine”, en ömsint sång om två människor som fortsätter att älska varann även på äldre dar. Dels fick vi höra Seeger solo i den klassiska, ursprungligen sydafrikanska sången ”Wimoweh”.

Den har frihetstema, så också åtskilligt av det Miriam Makeba har gjort. Med henne spelade Birgitta dock två låtar av lite annat slag. Dels en tidig (från 1959) jazzinspelning med sydafrikansk touche av Duke Ellingtons med fleras ”Rocking In Rythm” – här kompas hon, bland annat med kwelaflöjt, av Jimmy Pratt with Lemmy Special. Dels, förstås, höll jag på att säga, ”The Click Song” med dess för oss oefterhärmliga klickljud som finns i xhosa.

Allt det här interfolierade Birgitta med egna minnen av de artister hon spelade: av Pete Seeger i Carnegie Hall i New York och av Miriam Makeba här i vårt eget Musikens hus i Uppsala vid en konsert som för övrigt gavs inte särskilt långt före hennes död.

Också Alberta Hunters ”Nobody Knows You When You’re Down And Out” bäddade hon in i egna minnen från en konsert i New York, den då hon fick Alberta att dedikera en skiva till mig, som inte var närvarande.

Inte bara Makeba utan afrikansk musik över huvud taget ligger Birgittas hjärta nära allt sedan åren på Dag Hammrskjölds minnesfond, Nordiska afrikainstitutet och SIDA, där hon i tur och ordning jobbade innan hon valdes in i riksdagen och sen slukades av politiken. Från sina många resor i Afrika har Birgitta släpat hem många skivor, av vilka vi i Missionskyrkan fick höra två: ”Tukhong ’ine tuluya. A Mourning Song to the Ligombo Zither” från dåvarande Tanganyika och så Zeal Onyia and His Band med ”Onye Maechi” (Vem känner morgondagen). Om den här låten, som vi tidigare hade på skiva, berättade Birgitta hur hon, under en resa tillsammans med Olof Palme i Nigeria, genom natten hörde den tränga upp till hennes hotellrum.

Och så fyllde hon avslutningsvis Missionskyrkan med klassisk musik igen: Carl Stamitz’ ”Konsert för klarinett och orkester, nummer 3 i B-dur, med Sabine Meyer på klarinett tillsammans med Academy of St. Martin In the Field, Johann Sebastian Bachs ”Svit nummer 5 i C-moll” (preludiet) med Mstislav Rostropovich på cello, Antonio Vivaldis ”Konsert för två fioler (David Oistrach och Isaac Stern) för stråkorkester, sats 2, larghetto e spirotoso, och så Wolfgang Amadeus Mozarts ”Konsert för fiol och orkester, nummer 23 i D-dur”, sats 3, rondo: allegro, med Gidon Kremer, Nikolaus Harnoncourt och Wienfilharmonikerna.

Allt samman fick levande, personlig anknytning också av att Birgitta kunde berätta personliga minnen av Isaac Stern vid en konsert i New York och Gidon Kremer vid en konsert här i vårt eget konserthus och så om hur vi en gång hade ynnesten att personligen få möta och i ett litet middagssällskap på Uppsala slott lyssna på den fantastiske Mstislav Rostropovich.

Shakespeare på Uppsala slott

För oss som har dåligt hjärta och skraltiga ben är Uppsala slott, beläget högst uppe på en brant backe, ett alldeles hopplöst ställe för kulturevenemang. Men vi tog taxi dit, eftersom det som i söndags gavs där lockade: ”Som ni behagar. Shakespeare på Slottet”.

Det handlade om ett konsertprogram med Uppsala akademiska kammarkör under ledning av Stefan Parkman, som vi båda känner sedan Birgittas tid som ordförande i Sveriges körförbund och min tid i Kulturnämnden – självfallet har vi hört kammarkören också, upprepade gånger.

Fast ett renodlat konsertprogram var det inte den här gången, även om det ingick ett uruppförande i programmet, av Carl Michael Bergerheims fina tonsättning av William Shakespeares Sonett nummer 60.; Bergerheim ackompanjerade själv på piano.

Den här sonettens inledning har jag en gång citerat i dödsannonsen för en nära och kär person, vår hyresvärd i Juniskär under alla år, Kjell Nordin:

Som våg på våg mot strandens stenar slå
vårt livs minuter ilar mot sitt slut,
i ständig ström de tränger ivrigt på
och makar undan dem som går förut.

Fast den här gången användes Eva Ströms nya tolkning från 2010:

Likt vågor som har brått mot stenig strand,
så flyr våra minuter mot sitt slut,
där varje våg som kämpar in mot land
mot föregångaren ska bytas ut.

Fast i programmet fanns också exempel på hur Göran O Eriksson tolkade Shakespeare.

Det här var nämligen ett dikt-musik-program. För diktläsning och textpartier hämtade ur ”Trettondagsafton” och ”Som ni vill ha det” stod Stina Ekblad. Minnesvärd var också den häxbrygd ur ”Macbeth” Ekblad serverade. I hennes fall handlade det inte bara om recitativ; hon arbetade i flera fall i nära samklang med kören, även med Stefan Parkman som fick bli objektet för de ganska blandade känslor hon uttryckte med hjälp av Shakespeare.

Inte ens bara ett dikt-musik-program förresten – vi befann oss ju i ett konstmuseum, så på två stora bildskärmar visades i anslutning till det Stina Ekblad och kören gjorde konst, åtminstone delvis med anknytning till Shakespeare. Jan von Bonsdorff hade gjort bildspelet.

I Finn Poulsens regi blev det här programmet något av ett allkonstverk.

* * *

Efter föreställningen gick vi till fots nerför backen – det är lättare – och in på Övre Slottsgatan. När Birgitta i somras låg intagen för hjärtproblem på Akademiska och jag tillsammans med Anna var och hälsade på henne, hade Anna och jag kommit överens om att äta middag tillsammans och sen gå på bio, och eftersom vi skulle gå på Fyrisbiografen hade jag för middagen valt ut näraliggande Koh Pangan. Den gången satt vi utomhus och kunde konstatera att den här thailändska krogen hade bra mat. Sen dess har Birgitta då och då sagt, att även hon gärna ville gå dit.

I går blev det alltså av, och jag hade – utöver att berömma maten – också varnat henne för den mycket märkliga miljön: man sitter i något slags disneylanddjungel uppbyggd av lampor i skärande färger, men då och då släcks lamporna ner och ersätts av ett tropiskt oväder med åskmuller och imiterat regn.

Allt det här upplevde vi alltså en halvtrappa upp i den här restaurangen, allt medan vi njöt av den vällagade ankan och rödvinet vi hade beställt.

Utanverket tar över

När jag ser ”Mefisto” på Uppsala stadsteater, har jag ett handikapp: Jag är inte förtrogen med Klaus Manns original från 1936. Ändå förstår jag av texten i programhäftet, att pjäsens Hendrik Höfgen är ett polemiskt porträtt av en verklig teaterman, Gustaf Gründgen, tidigare socialist men under nazismens framgångsår i Tyskland allt mer en anpassling. När den urkrainske regissören Andriy Zholdak har dramatiserat Manns roman – han har även stått för regi och scenografi – har han valt att understryka det kluvna i Höfgens/Gründgens personlighet genom att helt enkelt dela honom i två, utmärkt spelade av Victor Trägårdh och Eli Ingvarsson.

Frågan är om publiken genomgående förstår det här greppet. Över huvud taget är både de agerande och handlingen i ”Mefisto” svåra att få grepp om. Flera av skådespelarna i ensemblen uppträder i flera roller, och Manns udd mot nazismen synliggörs inte alltid tydligt. Ministerpresidenten (spelad av Gustav Levin), i verkligheten Hermann Göring, har inga av nazismens insignier, och trettiotalets nazifierade Tyskland kan bara anas genom den musik som ibland tillfälligt tränger in på scenen när någon öppnar en viss dörr i dess fond. Fragmentariskt anar man vad avvikarna i detta bruna samhälle kan råka ut för: gamle vännen Otto Ulrich (Mathias Olsson), som Höfgen/Gründgen först räddar, sedan sviker, och den mörkhyade Juliette (Anna Thiam).

Problemet är att mycket av det här drunknar på scenen – där tar utanverket över, med dunder och brak.

Jag ska villigt erkänna att jag – mer än de recensenter jag har hunnit läsa – föll för det här utanverket – i något enstaka fall pladask, skulle man kunna säga, eftersom det stänkte rejält på oss som satt nära den bassäng som fanns till höger på scenen. Det här blev i många avseenden – fysiska övningar som tar andan ur de samtidigt skrikande skådespelarna, män som sitter med bar bak på en toalettring med potta under, kvinnor som exponerar det mesta av sin kropp, kukavsugning som slutar med munnen full av sperma, blodiga köttslamsor, ja ni kan inte ana allt vad man få se på Uppsala stadsteater – en kaskad av äckelmättade detaljer och halsbrytande händelser närmast i farstempo.

Somliga kommer att tycka att det här är provokativt, och jag talar nu inte nödvändigtvis om sexualmoralister. Dagen efter premiären träffade vi förre teaterchefen Finn Pulsen, som nyfiket frågade vad vi tyckte om den här uppsättningen, som han inte hade sett – men han berättade att han hade sett en uppsättning av Zholdak någon annan stans och då hade gått i pausen.

Själv tycket jag att det främsta problemet med allt det här påträngande utanverket är att det tar över föreställningen. Klaus Manns angelägna politiska budskap får man sen leta efter för att få syn på i all den här bråten.

* * *

Efter teaterpremiären hade vi beställt bord på restaurang Ai (Kärlek), som ligger i Amazing Thais gamla lokaler runt hörnet i Bredgränd – Amazing Thai har flyttat runt nästa hörn.

Som tur var fick vi var sin kopp grönt te att skölja ur munnen med efter den häftiga föreställningen på teatern. Vi beställde också in sake att drickas innan vi grep oss an med maten. Ai visade sig vara ett intressant tillskott till floran av japanska restauranger, redan eftersom där inte serveras sushi. Vi valde en pålitlig bekanting – biff Teriyaki, grillat nötkött serverat med ris, misosoppa och kimchisallad. Gott och klart prisvärt. Till maten drack vi australiskt rödvin.

Melodikrysset nummer 41 2011

I dagens kryss låg ovanligt mycket utanför det jag normalt brukar lyssna på, så för min del tyckte jag det här krysset var svårt. De flesta svar går ju att hitta på nätet, men för egen del tycker jag det är mycket roligare, när jag får använda mitt eget musikminne.

”Hajen” till exempel har jag aldrig sett.

Och ”Onedinlinjen” har jag väl halkat in på någon enstaka gång, men sett den här TV-serien har jag aldrig.

Dr Feelgood, i dag med ”Waiting For Saturday Night”, har jag väl på sin höjd hört namnet på.

Europe känner jag naturligtvis till, men jag har egentligen aldrig lyssnat på dem. I dag fick vi höra Lars Roos spela deras ”The Final Countdown”.

Kanske har jag någon gång, förslagsvis 2007, hört ”Release Me”, men det tog lång tid innan jag lyckades googla mig fram till att gruppen som sjöng den hette Oh Laura.

Ungefär samma sak gäller ”Barbie Girl” och Aqua.

När det gällde ”Crazy” kände jag igen rösten på Julio Iglesias, och själva frågeställningen tydde dessutom på att det efterlysta namnet var Enrique (Iglesisas).

Plura Jonsson har jag allt av på skiva, så jag kände naturligtvis genast igen hans röst i ”Den hon vill ha” – men det efterlysta programmet i TV4, ”Så mycket bättre”, har jag faktiskt aldrig någonsin sett.

Sen kommer vi till de frågor som verkligen var lätta för mig:

”Tusen och en natt” minns vi med Charlotte Perrelli, på den tiden Nilsson.

Åsa Jinders röst är lätt att känna igen – även om det som spelades, ”Som en sommarvind”, inte hör till det som oftast brukar spelas med henne.

Lill Lindfors gjorde 1967 stor succé med ”Du är den ende”, till melodiursprunget en spansk romans.

Carl Michael Bellmans ”Fjäriln vingad syns på Haga” har väl nästan alla hört och också sjungit under skoltiden. Den är hämtad ur samlingen ”Fredmans sånger”.

Och så kan vi väl avsluta med en av Bellmans arvtagare, Cornelis Vreeswijk. Liksom Bellman hade Vreeswijk blick också för samhällets utsatta och missgynnade. Ett exempel är hans ”Somliga går med trasiga skor”, vilket senare skulle ge singularen sko.

* * *

Har Google fört dig hit under letandet efter något svar i allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Ry Cooder, ett ypperligt exempel på att den amerikanska protestsången lever

Ry Cooder är ett av de främsta exemplen på att den amerikanska sångvänstern fortfarande lever och är vital.

Men innan vi går in på det: Cooder är en ypperlig gitarrist. Och han väljer dessutom skickligt karaktären på kompet: ibland spelar han ensam eller med rytmkomp (bas, trummor) av sonen Joachim Cooder; ibland arbetar han med ett helt band av välspelande musiker, så till exempel i flera av de många tex-mex-låtarna. Men han rör sig fritt över ett vitt musikaliskt fält, allt ifrån blues till rock.

Redan i inledningen är hans CD ”Pull Up Some Dust And Sit Down” (Nonesuch 527407-2, 2011, distribution Warner) en kombination av de här båda kvaliteterna, engagemanget i texten och en välspelad och adekvat melodi. Den första av dem är tillkommen i bankkrisens USA:

No Banker Left Behind

C
My telephone rang one evening, my buddy called for me
F C G
Said the bankers are all leavin’, you better come round and see
C
It started revelation, they robbed the nation blind,
F C F C G C
They’re all down at the station, no banker left behind.
G
No banker, no banker, no banker could I find.
C F C G C
They were all down at the station, no banker left behind

The bankers called a meeting, to the White House they went one day
They was going to call one the President, in a quiet and a sociable way
The afternoon was sunny and the weather it was fine
They counted all our money and no banker was left behind

No banker, no banker, no banker could I find.
They were all down at the white house, no banker was left behind

Well I hear the whistle blowing, it plays a happy tune
The conductor’s calling all aboard we’ll be leavin soon
With champagne and shrimp cocktails and that’s not all you’ll find
There’s a billion dollar bonus and no banker left behind

No banker, no banker, no banker could I find.
When the train pulled out next morning, no banker was left behind
No banker, no banker, no banker could I find.
When the train pulled out next morning, no banker was left behind

No banker, no banker, no banker could I find.
They were all down at the station, no banker left behind
No banker, no banker, no banker could I find.
When the train pulled out next mornin’, no banker was left behind.

Nästa låt, den tex-mex-vibrerande ”El Corrido de Jesse James”, handlar om en av USAs mest besjungna rövarhjältar – men det visar sig att Jesse James befinner sig i himlen, vilket visar sig ha sina substantiella skäl: ”But I never turned a family fom their home”.

Den här skivan innehåller många låtar, som man – av både musikaliska och textmässiga skäl – tar till sitt hjärta: ”Humpty Dumpty World” med sin stillsamma melodi och där Gud skådar ut över sin skapelse sådan den nu har blivit, ”Christmas Time This Year”, en tex-mex-låt om dem som stympade eller döda kommer hem från kriget, ”Baby Joined the Army”, en vemodig blues på samma antikrigstema, ”Lord Tell Me Why” om den vite mannens börda och så den fräcka ”If There’s a God” där Republikanerna har tagit över också i himlen. Fast Cooders tilltro till Demokraterna är inte så stor den heller. I den festliga John Lee Hooker-imitationen ”John Lee Hooker For President” låter han den gamle blueslegenden utmana båda de stora och dominerande amerikanska partierna.

Den klassiska amerikanska radikalismen lever ännu! Och den tar sig fortfarande mycket hörvärda musikaliska och sångliga uttryck.