Melodikrysset nummer 17 2012

Det var ett bra melodikryss med musikalisk spännvidd Anders Eldeman presenterade i dag. Det enda som föll utanför ramen för vad jag själv känner till och ibland lyssnar på är Ola Svensson – men eftersom låten, ”I’m In Love”, tydligen ännu inte är släppt, hade jag ju inte kunnat lyssna på den ens om jag hade velat.

Rebecka Thörnqvist, med gammal uppsalaanknytning, är mig mer bekant; dessutom gillar jag henne som sångerska. I dag hörde vi henne i ”Good Thing”.

Lasse Berghagen har jag träffat vid en middag hos den dåvarande landshövdingen i Stockholm, Ulf Adelsohn. Jag gillar inte allt Berghagen har gjort, men han har gjort mycket, och ”Teddybjörnen Fredriksson”, som vi hörde i dag, hör till hans bättre låtar. Om Fredriksson sjunger Berghagen bland annat att hans nos var av garn.

Berghagen brukar Eldeman återvända till, så också Just D. Med de senare hörde vi en parodiversion av ”Tre gringos”.

Och då passar det väl bra att redovisa svaret på den mexikanska tolkning Los Lobos gjorde av ”La Bamba”. Själv är jag tillräckligt gammal för att minnas den från 1958, då med Ritchie Valens. Jag har den också i min egen skivsamling, men då med The Kingston Trio.

Helen Sjöholm har jag aldrig träffat personligen, men jag vet att hon kommer från Alnö, inte långt från min uppväxtort Juniskär – och framför allt är hon en utmärkt sångerska, vilket hon i dag illustrerade med ”De ljuva drömmarnas orkester”. I den ackompanjerades hon, som så ofta, av BAO, Benny Anderssons orkester.

Helen Sjöholm förekom dubbelt i dagens kryss: Vi hörde också ”In the Middle of the Night” ur det Billy Joel-album hon har sjungit in.

Jag har redan nämnt en parodiversion i dagens kryss, och det förekom en till – Eldeman gillar sådana. Galenskaparna och After Shave sjöng Bengt-Erik Grahn – men det var lätt att komma på originalet, YMCA, KFUM på svenska.

Något scoutaktigt är det också över Hergés Tintin, men jag gillar Tintin högt och rent. Alla albumen finns här i Öregrund, och jag har en jul köpt allihop som tecknade filmer åt dottersonen Viggo. Viggo har också Steven Spielbergs ”Tintins äventyr” från 2011, men den har jag faktiskt inte sett – fast den finns just nu till salu på Konsum, så jag ska nog köpa ett exemplar.

Tolkiens ”Sagan om ringen” har jag både i bokhyllan och har sett på bio. Ljudillustrationen som skulle leda oss till filmen var ”May It Be” med Enya.

Har ni tänkt på att det finns beröringspunkter mellan fantasy och åtminstone delar av operarepertoaren, till exempel Wagners Ringen? Fast i dag hörde vi en annan typ av opera, ett stycke ur Giaccomo Puccinis ”La Boheme” från 1896. Den har jag förstås sett, i Stockholm.

För min del är jag en sån där människa som inte låter mig hejdas av genregränser. Alla musikgenrer rymmer hörvärd musik – och naturligtvis också bottennapp. Det gäller också visgenren. Till de vismakare som har lyckats ovanligt väl, ofta genom en kombination av musikalitet, verskonst och humor, hör Ulf Peder Olrog. I dag skulle vi påminna oss begynnelseraden i refrängen, ”Vi har varit på turné”, i hans ”Balladen om Herr Rosenbloms spelemän”:

Balladen om Herr Rosenbloms spelemän

Text och musik: Ulf Peder Olrog, 1947 (i första samlingen av ”Rosenbloms visor”), på skiva 1948

Vi har kommit från Björksund
och vi hittar inte hem.
Finns det ingen som kan säga var vi bor?
Med en själ så lagom sund
i en kropp så lagom rund
mår vi mycket, mycket sämre än ni tror.

Refräng:
Vi har varit på turné
och har kommit lätt på sne’,
finns det ingen som kan säga var vi e’?

Och vi gångar aldrig opp,
opp till världens högsta topp.
Inga röda stugor tågar vi förbi.
Trots all röta i vår topp
lär vi vara Sveriges hopp,
vilket framgår utav denna melodi:

Refräng:
Vi har varit…

Vi har jazz i dur och moll,
vi har visor om små troll,
hundra flickor och ett dragspel i vår tross.
Vi har åderbrock och håll,
men vad spelar det för roll,
om vi bara hittar vägen hem till oss.

Refräng:
Vi har varit…

Vi har kommit från Björksund
och vi hittar inte hem,
finns det ingen som kan säga var vi bor?
Från det gröna Odinslund
till det gråa Oxelösund
har vi bara gått och längtat hem till mor.

Refräng:
Vi har varit…

Kvar att redovisa är då bara det yrke som förekommer i Alice Tegnérs ”Borgmästar’ Munthe”, borgmästare. Tegnér hade en förlaga – en politisk meningsyttring – från frihetstiden, men den historien får vi ta en annan gång.

Närmast ska väl ni, liksom jag, demonstrera. Fast jag har ännu inte bestämt var jag ska gå – uppsalademonstrationen kolliderar lite i tid med en födelsedagsuppvaktning i Stockholm jag inte vill missa: min gamla arbetskamrat Maud – Måd skrev hon sig själv på den tiden – Björklund fyller nämligen 80, vilket förstås ska firas just Första maj.

Helen Merrill, amerikansk jazzsångerska med rötter i Kroatien

Jag vet inte hur känd jazzsångerskan Helen Merrill är här i Sverige. Hon föddes 1930 i New York som Jelena Ana Milcetic, vilket senare vittnar om att hennes föräldrar var kroater. Hon har turnerat i Japan och i många år bott i Italien, men jag har en känsla av att hon inte är lika känd här i Sverige. Det vore hon värd: Hon sjunger och textar väl, och hon finns i inspelningar med mycket skickliga jazzmusiker, vilket CD-titeln ”Helen Merrill with Gil Evans & Clifford Brown” (Emarcy 838 292-2, PolyGram, 1990) vittnar om. För egen del har jag hittat den via 11 CD-boxen ”Ladies On Verve”, Verve, 2006, distribution Universal.

Den här CD-utgåvan innehåller material från två LP, utgivna i mitten av 1950-talet: ”Helen Merrill” (1954) och ”Dream of You” (1956).

Den bästa av dem – det som alltså utgör inledningen på CD-utgåvan – är inspelningarna från 1954 med trumpetaren Clifford Brown och basisten och cellisten Oscar Pettiford bland musikerna och den då mycket unge Quincy Jones som arrangör; Jimmy Jones på piano är inte så dum han heller. De låtar jag talar om är främst Cole Porters ”You’d Be So Nice To Come Home To”, Harts och Rogers’ ”Falling In Love With Love”, Ira & George Gershwins ”’S Wonderful” och så ”Don’t Explain” (Billie Holiday-A Herzog).

På låtarna från 1956, där vi hör samme Pettiford på bas men Art Farmer på trumpet, är det Gil Evans som står för arrangemangen, och jag vet inte om det är han eller tiden som har satt sina spår på det mer softa soundet. Men här och var – till exempel i ”By Myself” och ”You Are Lucky to Me” – blir det svängigare. Rogers’ och Hammersteins ”People Will Say We Are In Love” får liv med hjälp av Art Farmers trumpet, och den avslutande ”Dream of You”, av Sy Oliver, börjar med en snygg basgång signerad Oscar Pettiford.

Regnbågens barn – en manifestation mot Anders Behring Breivik

Den norske massmördaren Anders Behring Breivik har, av politiska orsaker, fördömt många politiskt radikala norrmän, bland dem sångaren Lillebjørn Nilsen.

I dag, den 26 april 2012, samlades 40.000 norrmän på Youngstorget i Oslo – det är det torg vid vilket Arbeiderpartiets huvudkontor ligger – och sjöng tillsammans med Nilsen en sång av Pete Seeger, ”My Rainbow Race”, som Lillebjørn Nilsen har skrivit norsk text till, ”Barn av regnbuen”.

My Rainbow Race

Amerikansk originaltext och musik: Pete Seeger, 1967

One blue sky above us, one ocean lapping all our shore
One earth so green and round, who could ask for more?
And because I love you I’ll give it one more try
To show my rainbow race, it’s too soon to die

Some folks want to be like an ostrich
Bury their heads in the sand
Some hope that plastic dreams
Can unclench all those greedy hands

Some hope to take the easy way
Poisons, bombs, they think we need ’em
Don’t you know you can’t kill all the unbelievers?
There’s no shortcut to freedom

One blue sky above us, one ocean lapping all our shore
One earth so green and round, who could ask for more?
And because I love you I’ll give it one more try
To show my rainbow race, it’s too soon to die

Go tell, go tell all the little children
Tell all the mothers and fathers too
Now’s our last chance to learn to share
What’s been given to me and you

One blue sky above us, one ocean lapping all our shore
One earth so green and round, who could ask for more?
And because I love you I’ll give it one more try
To show my rainbow race, it’s too soon to die

One blue sky above us, one ocean lapping all our shore
One earth so green and round, who could ask for more?

Seeger sjöng för första gången in sin ”My Rainbow Race” på ”Now” (Columbia CS 9717, 1968). Den finns också på hans ”Rainbow Race” (Columbia C30739, 1973).

Barn av regnbuen

Norsk text: Lillebjørn Nilsen, 1973
Amerikansk originaltext och musik: Pete Seeger, 1967 (”My Rainbow Race”)

En himmel full av stjerner,
blått hav så langt du ser,
en jord der blomster gror,
kan du ønske mer?

Sammen skal vi leve
hver søster og hver bror,
små barn av regnbuen
og en frodig jord.

Noen tror det ikke nytter,
noen kaster tiden bort med prat,
noen tror visst vi kan leve
av plast og syntetisk mat,
og noen stjeler fra de unge
som blir sendt ut for å slåss,
noen stjeler fra de mange
som kommer etter oss.

En himmel full av stjerner,
blått hav så langt du ser,
en jord der blomster gror,
kan du ønske mer?

Sammen skal vi leve
hver søster og hver bror,
små barn av regnbuen
og en frodig jord.

Men si det til alle barna,
og si det til hver far og mor;
Dette er vår siste sjanse
til å dele et håp og en jord.

En himmel full av stjerner,
blått hav så langt du ser,
en jord der blomster gror,
kan du ønske mer?

Sammen skal vi leve
hver søster og hver bror,
små barn av regnbuen
og en frodig jord.

En himmel full av stjerner,
blått hav så langt du ser,
en jord der blomster gror,
kan du ønske mer?

Lillebjørn Nilsen spelade in sin norska version på LP, ”Portrett”, redan 1973, men den har återutgivits som CD 2003.

Nederländernas First lady of jazz

Rita Reys, född 1924 i Rotterdam som Maria Everdina Reijs, lär ha fått epitetet ”Europe’s first Lady of Jazz”. Sånt kan man alltid diskutera, men åtminstone är hon utan konkurrens Nederländernas First lady of jazz.

Jag vet inte hur bekant hon i dag är för svensk publik, men 1953, när Stockholm var på väg att bli Europas jazzhuvudstad, bodde hon ett halvt år i Stockholm. På CDn ”Anthology” (Universal 06024 9844878, 1999), som ingår i 11 CD-boxen ”Ladies On Verve” (Verve, 2006, distribution Universal), finns ett fullständigt enastående vittnesbörd om hennes anknytning också till svensk jazz, inspelat 1958: Al Jolsons med fleras ”Avalon”, där hon kompas av Bengt Hallberg, piano – och vilket piano! -, Gunnar Johnsson, bas, och Egil Johansen, trummor.

Svensken Åke Persson på trombone kompar henne tillsammans med några kända amerikanska jazzmusiker i ”It Could Happen To You”.

Och så finns här ytterligare en brygga mellan Holland och Sverige. Här i Sverige gjorde Värmlands First lady of jazz Monica Zetterlund stor succé med holländaren Toots Thielemans’ ”Bluesette”. På den här CDn kan vi, i en inspelning från 1964, höra Rita Reys göra en utmärkt tolkning.

På den där tiden flödade forfarande mycket av den bästa jazzmusiken över gränserna. Ett exempel på den här plattan, från 1965, är Jobims med fleras ”The Boy From Ipanema”.

Men Rita Reys arbetade både ihop med amerikanska jazzmusiker som under kortare eller längre perioder arbetade här i Europa och var själv över i USA och gjorde inspelningar i New York. Där är till exempel Vernon Dukes med fleras ”Taking a Chance On Love” (1955) och Cole Porters ”You’ld Be So Nice To Come Home To” (1956), inspelade med musiker som Horace Silver, piano, Art Blakey, trummor, och Donald Byrd, trumpet, gjorda. Som exempel på blandade grupper kan vi ta den i huvudsak holländska kompgrupp, dock med Kenny Clarke på trummor, som backar upp henne i ”Cherokee”.

Men också många holländska jazzmusiker, oftast inte så kända här i Sverige, till exempel hennes andre man, Pim Jacobs, på piano, gör tillsammans med henne utmärkta versioner av sådant som ”Venus Bespied” och ”Too Close For Comfort”. Värd att nämna är också inspelningen från 1963 av ”Basin Street Blues”, där man hör henne tillsammans med The Dutch Swing College Band – de låter som något från skoldanserna här hemma förr i världen.

Ska jag säga något kritiskt är det att jag inte är lika förtjust i de mer softa inspelningar med storband från 1970- och 1980-talen som avslutar urvalet på den här skivan. Men här finns tillräckligt mycket annat att glädjas över!

Ani DiFranco på barrikaderna

Ani DiFranco, född 1970 och med judiskt-italienskt-amerikanskt påbrå, är en sångerska som man ofta återfinner på olika barrikader: hon har engagerat sig mot rasism, sexism, homofobi och fattigdom samt USAs krig runt om i världen och republikanska presidenter. Hon har en dragning till feminism och socialism, och det faktum att hon har gjort skivor tillsammans med den nu döde IWWaren Utah Phillips och sjungit bland annat Joe Hill placerar henne någonstans på den anarkosyndikalistiska kanten.

Musikaliskt gör hon intressanta plattor med mycket moderna rytmer i musiken, där arren är genomtänkta och de medverkande musikerna många. En av förutsättningarna för detta är säkert att hon ger ut sina skivor på det egna bolaget Righteous Babe.

Jag har förstått att hon är bisexuell, och den där dubbelheten tycker jag också – i flera avseenden – präglar låtvalet på CDn ”Which Side Are You On?” (Righteous Babe RBR073-D, 2012, distribution Border). En låt hyllar ”Promiscuity” (i flera meningar), medan man i andra finner en ömsint tvåsamhet – men kanske är det grundprincipen man hittar i ”Amendment”: ”family structures shall be free”.

Men i andra låtar tar hon häftigt ställning. Det gäller särskilt titellåten ”Which Side Are You On?”, där hon har satt ny text till gruvarbetarhustrun Florence Reeces klassiska text från 1931:

Which Side Are You On?

Ny text: Ani DiFranco, 2012
Ursprunglig amerikansk text: Florence Reece, 1931
Musik: Traditionell engelsk sång (”Jackaroo” / ”Jack Munro” / ”Jack Went A-Sailing” med flera) i bearbetning

They stole a few elections,
still we the people won.
We voted out corruption
and big corporations
We voted for an end to war
and new direction,
and we ain’t gonna stop now
until the job is done

Come on all good workers,
this year is our time!
Now there’s folks in Washington
that care what’s on our minds
Come one, come all voters!
Let’s all vote next time,
show ’em which side are you on now,
which side are you on?

Which side are you on now,
which side are you on?
Which side are you on now,
which side are you on?

Thirty years of digging
got us in this hole,
the curse of reaganomics
has finally taken its toll
Lord knows the free market
is anything but free,
it costs dearly to the planet
and the likes of you and me

I don’t need no money lenders
suckin’ on my tit!
A little socialism
don’t scare me one bit!
We could do a whole lot worse
than Europe or Canada.
Come on Mr. President,
come on Congress, make the law!

Which side are you on now,
which side are you on?
Which side are you on now,
which side are you on?

They say in Orleans Parish
there are no neutrals there,
there’s just too much misery,
there’s too much despair.
America, who are we,
now our innocence is gone?
Forgive us, Mother Africa,
history’s done you wrong.

Too many stories written
out in black and white,
come on people of privilege,
it’s time to join the fight
Are we living in the shadow of slavery
or are we moving on?
Tell me which side are you on now,
which side are you on?

Which side are you on now,
which side are you on?
Which side are you on now,
which side are you on?

My mother was a feminist,
she taught me to see
that the road to ruin is paved
with patriarchy
So, let the way of the women
guide democracy
from plunder and pollution
let Mother Earth be free

Feminism ain’t about women,
that’s not who it is for,
it’s about a shifting consciousness
that will bring an end to war.
So listen up you fathers,
listen up you sons,
and tell me which side are you on now,
which side are you on?

Which side are you on now.
which side are you on?
Which side are you on now,
which side are you on?

So are we just consumers
or are we citizens,
are we gonna make more garbage
or are we going to make amends?
Are you part of the solution
or are you part of the con?
Tell me, which side are you on now,
which side are you on?

De bästa insjungningarna av Florence Reeces originaltext har gjorts av Pete Seeger. Nu har han ställt upp med backing voice plus banjo i Ani DiFrancos nyinspelning och har dessutom med sig kören The Riverton Kids, som han tidigare har sjungit ihop med.

En Dinah Washington-platta som är lite för soft för min smak

Dinah Washington hette egentligen Ruth Lee Jones men ville heta något mer artistiskt, när hon blev stjärna på scen och grammofon. Hon sjöng jazz, blues och framför allt R&B och slog igenom i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. Sitt riktigt stora genombrott fick hon med ”What a Diff’rence a Day Makes” (1959), som hon fick en Grammy för 1960.

Men då var hennes karriär också nästan över. Hon var född 1924 men dog redan 1963, vid 39 års ålder, av en överdos av piller och alkohol. Jag har inte detaljstuderat hennes liv, som började i en afroamerikansk gospelkör, men jag kan av antalet äkta män – åtta – ana mig till att det inte var helt harmoniskt.

”What a Diff’rence a Day Makes” kom ut som LP på Mercury (SR 601) 1959 och återutgavs år 2000 på CD av Verve (543 300-2). Den ingår som en av de 11 CDna i boxen ”Ladies on Verve” (Verve, 2007, distribution Universal).

Jag lyssnar gärna på den berömda titellåten, signerad Maria Grever och Stanley Adams, och också de två avslutande låtarna – ”Come On Home” (med text av Dinah Washington själv) och ”It Could Happen To You” – finner nåd inför mina öron.

I övrigt är skivan, särskilt kompet, för soft för min smak.

Melodikrysset nummer 16 2012

Vädret forsätter att konstra: Med jämna mellanrum har vi fått ett nytt snötäcke, tillräckligt djupt för att dölja de blommande krokusarna och snödropparna. Sen blir det så blött att det blir svårt att utan att få vatten i skorna ta sig ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna. Det har varit nattliga köldknäppar också, med åtföljande halka. Det har lett till att vårt staket – för hur mångte gången minns jag inte längre – har blivit rammat av en sladdande bil. Den här gången har bilisten inte hört av sig, vilket jag tycker är svagt.

Men oavsett väder och vind ska man ju lösa Melodikrysset när det blir lördag.

Datorn vållade mig inledningsvis mer bekymmer än krysset: Tangentbordet vägrade att lyda order. Men eftersom det har hänt tidigare, gjorde jag det erfarenheten har lärt mig, stängde av datorn en stund. Och se: nu gick det till exempel att googla, och det går att skriva igen. Så här är jag!

Det var mycket filmfrågor i dag.

”9 (nio) millimeter” från 1997 har jag inte sett, men de namn Eldeman gav oss – Reuben Salmander och Paolo Roberto – gjorde det ju möjligt att söka svaret på nätet.

En av väldigt många Robin Hood-filmatiseringar heter ”Robin Hood. Prince of Thieves”, 1991. I den sjunger Bryan Adams ”(Everyting I Do) I Do It for You”.

Och sen hörde vi, för hur mångte gången minns jag inte längre, filmmusik av Nino Rota, ur ”Gudfadern”.

Melodifestivalbidrag spelades också som vanligt.

Dagens första musikillustration var Sean Banan med Sean Den Förste Banan. Den här bananen heter Sina Samadi har jag inhämtat på nätet.

Själv föredrog jag vida ”Beatrice” med Kalle Moraeus.

För min del föredrar jag nog också Kalle framför Benny Hill, som vi i dag hörde i ”Star Names”.

Och bättre versioner av ”Cadillac” har jag hört än den finska med Eero ja Jussi & the Boys. Här skulle låttiteln ge svarsordet bil.

Och på tal om amerikanare: Frank och Nancy Sinatra hörde vi i en klassisk duett, ”Something Stupid”.

Born in the USA är också Bruce Springsteen, som vi i dag hörde i den vassa ”We Take Care of Our Own”. Jag hör till Springsteens fans och har allt av honom på skiva.

Min kollektion av Eric Clapton-skivor är också mycket stor, och hans ”San Franscisco Bay Blues”, som vi i dag hörde, gillar jag mycket.

Owe Thörnkvist har jag lyssnat på sen unga år, så småningom också blivit bekant med honom – både han och min hustru är så kallade hedersupplänningar, så vi ses på landshövdingens middagar för sådana; Birgitta och jag fick också fribiljetter till hans senaste scenshow. Så det är klart att jag känner igen en av hans klassiker, ”Albin och Pia”.

Povel Ramel har jag också följt sen unga år, även hört och sett live många gånger. Povel har ju varit ganska återhållsam med att ta ställning i sina texter, men det finns ett antal lysande undantag. Ett av dem är ett inlägg i miljödebatten, till sitt musikaliska ursprung ”Nidälven”, i Povels version kallad ”Grisälven”:

Grisälven
Svensk text: Povel Ramel, 1949
Norsk originaltext och musik: Chris Christensen och Oscar Hoddø (”Nidelven”)

Stranden från hennes och min kärleks dar
ensam jag går att bese.
Framför mej flyter det minne jag har,
segt som en tveksam puré –

Grisälven stilla och slammig du är,
fylld utav allsköns faser.
Avloppet skänkt dej den slöja du bär
av ohälsosamma gaser.

När månen lyste i sotmättad lund
satt vi där tysta med handen för mund
och än kan jag stå här och drömma en stund,
men snart blir jag kväljd av själva
älven.

En gång i tiden var vattnet så blått,
men det var så längesen.
Hälsovårdsgubbar har kommit och gått,
men dom kom aldrig igen.

Grisälven, kors vad det doftar om dej!
Av alla fräna dunster.
Inälven skrumpnar i magen på mej
och jag vill öppna funster.

I gasmask satt vi och kysste varann
just breve hålet där morfar försvann.
Näsorna droppa och ögonen rann.
Allt blev en del av själva
älven.

Sulfitfabriken som spytt och som blött,
slimmande slemmiga alger den fött.
Fåglarna flyktat och fisken har dött –
Kvar finns det bara själva
älven.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då i stället med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Musik med anknytning till Leipzig – och lite Manfred Mann som förrätt

Vi åkte in till Uppsala för att gå på en av våra abonnemangskonserter i Musikens hus och kombinerade detta med att som vanligt äta middag ute. Valet föll den här gången på näraliggande Katalin, där vi åt var sin schnitzel med ansjovis- och kaprissmör samt sallad.

Medan vi väntade på maten och smuttade på vinet, hörde vi från Katalins musiklokal på andra sidan väggen ett band repa för kvällens konsert. Bandet lät inte precis som några amatörer och mitt intresse för musiken väcktes, så jag frågade servitrisen vilka det var som skulle spela. Den unga damen som hade hand om vårt bord verkade inte själv ha något förhållande till den här musiken men visste förstås vilka som spelade: Jo, Manfred Mann’s Earth Band.

Fantastiskt att få Manfred Mann som förrätt till kvällens klassiska konsert!

Dess leipzigtema fann jag möjligen lite sökt, men också kvällens första kompositör, engelskan Ethel Mary Smith (1858-1944), studerade vid konservatoriet i Leipzig under en period. Jag har inte hört något av henne tidigare, och inte heller den åtta minuter långa ouvertyren till hennes opera ”The Boatswain’s Mate”, som för övrigt komponerades i Egypten 1913, gav mig tillräckliga insikter om hennes musik. I programmet läser jag att hon var aktiv i suffragettrörelsen och att detta speglas i den här operan, men här fick vi alltså bara ta del av en kort ouvertyr utan verbalt innehåll.

Jag ska genast erkänna, att jag den här kvällen främst såg fram mot kvällens huvudnummer, Edvard Griegs (1843-1907) ”Pianokonsert i A-moll”, opus 16, 1868. Det beror inte bara på att jag som gammal norgevän har lyssnat en hel del på Grieg. I själva verket har jag också både hört och personligen träffat kvällens blott 19-åriga pianosolist, Maria Verbaite.

Det här musikaliska och personliga mötet ägde rum i regi av norska ambassaden i Stockholm – Birgitta och jag ingick i den inbjudna publiken, och under minglet efteråt träffade vi och samtalade med både Maria Verbaite och hennes mor; en förenande länk var här att jag, i egenskap av Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare, upprepade gånger hade besökt deras ursprungliga hemland, Litauen. Familjen Verbaite bodde nu i Uppsala, så det hela ändade i att vi fick skjuts hem i familjens bil, med pappa Verbaite som chaufför.

Maria Verbaite spelade Grieg i fint samspel med orkestern, och det är påfallande hur tekniskt virtuos Verbaite är redan vid så unga år. Jag kan tänka mig att hon gradvis – hon bor just nu i England för vidare pianostudier – kommer att kombinera den tekniska skickligheten med ännu mer av personlig inlevelse och variation, det senare inte menat som kritik av hennes sätt att spela det här verket av Grieg.

Uppsala kammarorkester leddes kvällen till ära av en landsman till Grieg, Eivind Aadland. De största möjligheterna att sätta egna avtryck på utförandet av musiken hade han i kvällens avslutande stycke, Robert Schumanns (1810-1856) ”Symfoni nummer 1 i B-dur”, opus 38, den så kallade ”Vårsymfonin” (1841). Med den lyckades väl Aadland så där: ibland fick han orkestern att ge sitt bästa, men där emellan blev det ibland känslomässigt tunt.

Stan Getz Featuring Astrud Gilberto

I den förnämliga 11 CD-boxen ”Ladies On Verve” (2006, distribution Universal Music) ingår också CDn ”Getz Au Go Go” (Verve 821 725-2, ursprungligen utgiven som LP 1964. Getz är ju ingen lady, men man får åtminstone en förklaring genom skivans undertitel, ”The New Stan Getz Quartet Featuring Astrud Gilberto”. Men också det är en förklaring som kläms in med skohorn: Astrud Gilberto sjunger bara på sex av de sammanlagt tio spåren.

Gershwins ”Summertime”, som man kanske hade väntat sig få höra med just sångsolist, görs här rent instrumentalt – men jag vill genast tillägga, att med Stan Getz som solist på tenorsax blir den mycket bra.

Jag hör också mycket gärna Getz’ lilla kvartett – utöver honom själv Gary Burton, vibrafon, Gene Cherico, bas, och Joe Hunt, trummor, några av dem vid inspelningstillfället fortfarande mycket unga – göra en bra version av ”The Singing Song”. Getz firar här triumfer som instrumentalist.

Med det vill jag ingalunda förringa Astrud Gilbertos insatser. Hon gör Rogers’ och Hammersteins ”It Might As Well Be Spring” utmärkt, samspelar suveränt med Getz i ”The Telephone Song” och lyckas väl också med Jobims med fleras ”One Note Samba”.

Gilberto, med tysk far och brasilians mor, är född 1940 i Brasilien, vilket förklarar valet av den sist nämnda låten och annat av Jobim, men hon övergav den man vars efternamn hon bär för att i stället inleda ett förhållande med Getz och fick en kariär som sångerska i New York.

Den här konserten spelades in inför publik på Café Au Go Go på 152 Bleeker Street i Greenwich Village. Stället hade en häftig blomstringsperiod 1964-1969, det vill säga långt innan jag var i de de där krokarna – när jag äntligen kom till Greenwich Village fanns det inte kvar. Men jag har förstås varit där senare, även på jazzklubb.

Ella Fitzgerald på Norman Granz’ Verve under sena 1950-talet

Ella Fitzgerald (1917-1996) kallades sådant som ”First Lady of Song” och ”Queen of Jazz”. Den här sortens epitet kan alltid diskuteras, men utan tvekan var hon en av de främsta jazzsångerskorna genom tiderna. Hon hade en fantastisk röst, fraserade tydligt och hade säker känsla för rytm. Dessutom tillförde hon, genom sin scat-sång, ytterligare en dimension till ett antal av de sånger hon sjöng och spelade in på skiva.

Hon hade vid mitten av 1950-talet samarbetat med Norman Granz inom ramen för Jazz At the Philharmonics, och när Granz, som också var hennes promotor, startade det egna skivbolaget Verve Records, följde hon självklart med dit. 1957-1958 spelade hon där in den LP, ”Get Happy!”, som 1998 återutgavs av PolyGram Records och som, tillsammans med en tidigare outgiven bandning, återfinns på en CD med samma namn från Verve (523 321-2), i 11 CD-boxen ”Ladies On Verve” (2007, distribution Universal).

Med Ella är det ju så att hon har spelat in så otroligt mycket, och mycket av detta är i sin tur så oerhört bra. I flera fall finns det som återfinns på den här CDn också i andra inspelningar, några av dem – som jag minns dem – ännu bättre än de som finns på ”Get Happy!”. På den platta vi här talar om kompas hon genomgående av storband, några av dem riktigt stora konstellationer. Musikerna är överlag mycket kompetenta, men variationen blir kanske inte heller, när det gäller just kompet, så våldsamt stor. Därför känns det befriande att på den avslutande, tillagda ”Swingin’ Shepard Blues” höra en flöjt bryta igenom den annars kompakta storbandsljudmattan.

I den låten, liksom i Billy Eckstines, Dizzy Gillespies med fleras ”Cool Breeze”, ”Blue Skies” (Irving Berlin och Israel Balin) och delvis ”St. Louis Blues” (W C Handy), förekommer också inslag av hennes berömda scat-sång, vilket kraftigt lyfter inspelningsresultatet.

Men också mycket av det övriga är högst hörvärt: ”You Make Me Feel So Young”, ”Beat Me, Daddy, Eight To the Bar”, ”Goody-Goody” och inte minst ”A-Tisket, a-Tasket” med text av Ella själv och där bandet i det här fallet bistår med latinokomp.